Resa till Madagaskar,
Antananarivo, Tsingy, Isalo, Ranomafana mm

Bilder märkta (U) visar ett av UNESCO utsett världsarv
Klicka på bilden för större format

Resa till Madagaskar, Antananarivo, Tsingy, Ranomafana mm

antananarivo, tsiroanomandidy, ambohimanga, tsiribihina, tsingy de bemaraha, avenue of baobabs, isalo national park, pangalanes, ranomafana, ambositra, fiananrantsoa och manakara var platser jag besökte på denna resa till madagaskar, rainer stalvik

Min resa till Madagaskar började med en dramatisk sprängning av en misstänkt bomb på flygplatsen Charles de Gaulle i Paris!

Att göra en resa till Madagaskar, världens fjärde största ö och ett av världens fattigaste länder, har länge funnits med i mina resplaner. När jag så hittade en arrangör som erbjöd, vad jag tyckte, en bra sammansättning av olika aktiviteter, bland annat besök i nationalparkerna Tsingy de Bemaraha (som är med på UNESCO:s lista över världsnatursarv), Isalo och Ranomafana för vandringar och möjligheter att se en del av Madagaskars egenartade flora och fauna, båtfärder på floden Tsiribihina och i kanalsystemet Pangalanes, familjevistelse i en by på höglandet och den spektakulära tågresan från höglandet till Indiska Oceanen, bokade jag denna resa, som jag kombinerade med en vecka på egen hand. Under denna vecka besökte jag bland annat Bara-folkets stora kreatursmarknad i staden Tsiroanomandidy och den gamla kungaborgen i Ambohimanga.

Under resan förflyttade jag mig cirka 3 600 kilometer med bil, 150 kilometer med båt, 160 kilometer med tåg och 150 kilometer till fots och och fick på så sätt uppleva en stor del av ön och dess unika miljöer. När jag reste på egen hand åkte jag med lokala minibussar, taxi-brousse, som ofta är helt överfulla. Vid ett tillfälle var vi 26 personer och flera säckar med ris i en taxi-brousse byggd för 12 personer… Trångt och spännande! Under den officiella resan åkte vi med egna bilar och egen minibuss, som är komfortabelt men begränsar kontakt med lokalbefolkningen.

Att resa runt på Madagaskar är inte alltid helt lätt då stora delar av landets vägnät är i fruktansvärt dåligt skick vilket gör transporterna tidskrävande och ofta mödosamma. Att resa här är inget latmansgöra! Och ”som grädde på moset” kan man få loppbett, vilket hände mig i tre omgångar under denna resa.

Allmänt om resan

Min resa till Madagaskar började med en dramatisk sprängning av en misstänkt bomb på flygplatsen Charles de Gaulle i Paris!

Att göra en resa till Madagaskar, världens fjärde största ö och ett av världens fattigaste länder, har länge funnits med i mina resplaner. När jag så hittade en arrangör som erbjöd, vad jag tyckte, en bra sammansättning av olika aktiviteter, bland annat besök i nationalparkerna Tsingy de Bemaraha (som är med på UNESCO:s lista över världsarv), Isalo och Ranomafana för vandringar och möjligheter att se en del av Madagaskars egenartade flora och fauna, båtfärder på floden Tsiribihina och i kanalsystemet Pangalanes, familjevistelse i en by på höglandet och den spektakulära tågresan från höglandet till Indiska Oceanen, bokade jag denna resa, som jag kombinerade med en vecka på egen hand då jag bland annat besökte Bara-folkets stora kreatursmarknad i staden Tsiroanomandidy och den gamla kungaborgen i Ambohimanga.

Under resan förflyttade jag mig cirka 3 600 kilometer med bil, 150 kilometer med båt, 160 kilometer med tåg och 150 kilometer till fots och och fick på så sätt uppleva en stor del av ön och dess unika miljöer. När jag reste på egen hand åkte jag med lokala minibussar, taxi-brousse, som ofta är överfulla. Vid ett tillfälle var vi 26 personer och flera säckar med ris i en taxi-brousse byggd för 12 personer. Trångt och spännande! Under den officiella resan åkte vi med egna bilar, som är komfortabelt men begränsar kontakt med lokalbefolkningen.

Att resa runt på Madagaskar är inte alltid helt lätt då stora delar av landets vägnät är i fruktansvärt dåligt skick vilket gör transporterna tidskrävande och stundtals mödosamma. Att resa här är inget latmansgöra! Och ”som grädde på moset” kan man få loppbett, vilket hände mig i tre omgångar under denna resa.

”Man väljer en resa och får reskamraterna på köpet”.

Under den officiella resan ingick jag i en liten grupp på sex personer, tre pensionärer och tre nästan pensionärer. Alla resenärerna hade en ”låg profil” och passade avresetider, vilket gjorde att transporterna alltid kom i väg punktligt. Jag befarade att vandringsavsnitten skulle påverkas av de tre pensionerade damerna, som inte orkade/kunde gå längre vandringar. Detta löste dock vår guide Rivo genom att ge dela upp gruppen i ”fast walkers” och slow walkers” och gav dem olika guider. Att rörligheten inte alltid var begränsad visade en av de pensionerade damerna när vi under båtturen i kanalsystemet Pangalanes rastade vid Indiska Oceanen då det serverades en delikat lunch. Snabbare än en ”kobra högg” hade hon försett sig med de största nygrillade langustrarna, en sorts hummer, medan vi andra fick nöja oss med betydligt mindre, men säkert lika läckra!

Vad som alltid förvånar mig när jag reser i grupp är att det i varje sådan finns någon, eller några, som verkar ha ett stort behov av att ideligen berätta om sig själv och sina släktingar, vare sig man är intresserad eller inte. Oftast tröttsamt och ointressant när man rest iväg för att uppleva ett land. Oj, så skönt det kändes varje gång jag kunde inta mina måltider helt ensam….

Flygresan

Få flygbolag har Madagaskar som destination vilket gör konkurrensen begränsad och ger högre biljettpriser. För min del flög jag med Air France från Göteborg till Paris där jag bytte till ett plan som flög direkt till Antananarivo, en flygresa på ungefär 10 timmar och 45 minuter. Sträckan mellan Paris och Antananarivo mäter 8 742 kilometer.

Innan jag fick gå till gaten för boarding av planet till Antananarivo stoppades jag av tungt beväpnade poliser eftersom man höll på att spränga ett bagage med en misstänkt bomb i! Smällen var kraftig när resväskan sprängdes i luften!

Säkerhet på Madagaskar

Trots att guideböckerna varnar för ficktjuvar och risker för rån på Madagaskar är det dock säkrare att vistas här jämfört med många andra afrikanska länder. Enda incidenten jag upplevde under resan var ett försök till stöld ur min ryggsäck av en pojke i 10 års åldern när jag promenerade på Avune de l´Independence i Antananarivo.

Besöket i staden Tsiroanomandidy hade jag nog avstått från om jag i förhand vetat att denna stad är ”rödlistad för turister”, vilket min lokale guide upplyste mig om. En rödlistning innebär att platsen inte är helt säker för turister. För min del hände dock ingenting under mitt besök i staden.

Så här skriver brittiska UD i maj 2008, bland annat, om säkerheten på Madagaskar:

”Muggings and armed robberies do occur, particularly in urban areas.  You should keep clear of any street disturbances and not leave your bags unattended.  You should keep large amounts of money, jewellery, cameras and cell phones out of sight when walking in town centres.  Avoid walking in city centres after dark.

You should also take sensible precautions in crowded areas such as street markets and airports, where pick-pocketing is common.

Safeguard valuables, important documents and cash.  Deposit them in hotel safes, where practicable.  Keep copies of important documents, including passports, in a separate place to the documents themselves.

Beware of pickpockets, particularly at airports and street markets, you should keep clear of any street disturbances.  Do not leave your bags unattended.
Avoid travelling outside urban areas at night as there are occasional armed robberies on the main highways.

There have been incidences of armed robbery in some National Parks.  If you intend to visit a National Park, seek advice from a tour operator or from the park administration in advance.”

För aktuell information se UD:s information   Din resa utomlands

Kostnadsnivå

Då det bara är några få flygbolag som har Madagaskar som destination är det låg konkurrens på biljettpriserna varför det är relativt dyrt att flyga hit. När man väl kommit på plats är det billigt. Prisexemplena här nedan är baserade på den EURO-kurs jag växlade till i april 2008. (1 EURO = SEK 9.52) (1 EURO = 2 500 Ariary)

Ett hyfsat bra hotellrum kan man få i Antananarivo för cirka 30 000 Ariary (MGA) (SEK c:a 115:-). I Tsiroanomandidy betalade jag endast 17 000 MGA för ett mycket bra rum (c:a SEK 65:-).

Frukost, en liten baguette, smör, marmelad, the eller kaffe, ingår som regel inte i rumspriset. Den äter man på hotellet, eller på en liten restaurang för 3 000 – 5 000 MGA (SEK 11.50 – 19.00). Stekt ägg (2 st) kostar runt 2 000 MGA (SEK 8:-) och kokt ägg (2 st) cirka 1 500 MGA (SEK 6:-).

Lunch och middag åt jag i regel på mindre restauranger, lunchen ofta på sådana som hade färdiga lunchrätter, och därför var det även billigt att äta dessa måltider. En biff med grönpepparsås och pommes frites eller ris, stekt fisk med ris eller en kycklingrätt och en stor öl (65 cl) kostade mellan 5 000 – 8 000 MGA (SEK 19:- – 30:-). På lyxigare restauranger fördubblades priserna lätt.

Bensinpriset låg vid mitt besök på cirka 2 500 MGA/lit. (SEK 9.50).

Att åka med lokala transportmedel är billigt. En tur med stadsbuss i Antananarivo kostar 300 MGA (lite drygt SEK 1:-), taxi i centrala delen av huvudstaden kostar mellan 2 000 – 3 000 MGA (SEK 8:- – 11.50) om man kan se till att man betalar lokal prisnivå och inte turisttaxa. Taxi-brousse mellan Antananarivo och Tsiroanomandidy (200 km) kostade 9 000 MGA (SEK 34.50) och till Ambohimanga (25 km) kostade det 1 200 MGA (SEK 4.60). Räkna dock inte med någon större komfort om du åker med lokala transportmedel. På dem är det stundtals otroligt trångt!

Det går alltså att klara vistelsen på Madagaskar på en rimlig nivå om man åker med lokala transporter och inte äter på lyxiga restauranger.

Resa till Madagaskar

Antananarivo

Antananarivo, Madagaskars huvudstad med cirka 1, 5 miljoner invånare, är byggd på två bergsryggar. På den högsta ligger drottningborgen Rova och flera stora kyrkor. I dalgången mellan bergsryggarna löper stadens huvudgata Avenue de l´Indépendence. På den andra bergsryggen ligger området som kallas för Haute Ville, den övre staden med bland annat stadsdelen Isoraka där det finns flera budgethotell. Oavsett vilken stadsdel man skall besöka får man räkna med att gå i långa trappor, vilket kan vara tungt när solen ligger på. Vill man bespara sig svettiga promenader kan man alltid åka taxi, som är både billigt och charmigt för ofta hamnar man i en gammal Renault 4L eller en Citroen CV2. Bilar som hos oss numera är veteranbilar. Vyerna över staden är vackra från respektive stadsdel, speciellt när solen håller på att gå ned då husen får en vacker färg.

Antananarivo har inte speciellt många sevärdheter i form av byggnader och monument att titta på utan det är folklivet som är det mest fascinerande att uppleva. Det finns flera marknader att besöka och gatuförsäljare som säljer olika produkter finns överallt.

Som ensam man råkar man ofta ut för uppvaktande unga damer, prostituerande, som finns på hotellen och på barer runt om i staden. Redan första kvällen jag kom till Antananarivo tittade en ung kvinna in genom mitt rumsfönster och frågade om jag ville ha sällskap för natten. Klockan var då närmare 01.00 och jag hade en lång flygresa bakom mig. Franska turister, män i 50-60 års åldern, såg jag ganska ofta i sällskap med unga damer och tog även in på hotellen med dem. Hotel Raphia i Isoraka, där jag bodde, var ett populärt hotell för fransmän med damsällskap. Nattsömnen blev av och till avbruten av olika ljud som strömmade ut från rum där en man med inhyrd dam tagit in.

Några av stadens få sevärdheter jag tittade på var drottningborgen Rova, som tyvärr nu ligger i ruiner sedan den stora branden 1995. Borgen var avstängd på grund av renovering. Musée dÁndafiavaratra är inrymt i det forna premiärministerpalatset och är väl värt ett besök. På höjden runt Rova finns flera stora kyrkor med en tragisk historia. Vid kyrkan Ambohipotsy spetsade en ung kristen kvinna till döds på ett spjut 1837 för sin tro. Senare dödades ytterligare 11 personer vid kyrkan, även de för sin kristna tro. Den lilla Blomstermarknaden nära sjön Anosy är väl värd ett besök. Den lördag jag var här dekorerades bilar som skulle köra brudpar med vackra blomsteruppsättningar. Sjön Anosy är en liten oas i den hårt trafikerade staden. Den vackra järnvägsstationen ligger i södra änden av Avenue de l´Indépendence, för tillfället går det inga tåg härifrån. Marknader finns det på flera platser i staden. En som är mycket livlig ligger vid stadens huvudgata, och flera i kvarteren runt denna. På marknaderna kan man uppleva ett fascinerande folkliv, men man bör se upp för ficktjuvar när man besöker dem.

Tsiroanomandidy

Staden Tsiroanomandidy ligger cirka 200 kilometer väster om Antananarivo och dess största sevärdhet är barafolkets stora kreatursmarknad som äger rum ons- och torsdagar varje vecka. När jag läste om denna marknad i guideboken bestämde jag mig omedelbart för att besöka den. Enda sättet att komma dit var att åka med en taxi-brousse, en minitaxi och redan dagen efter ankomsten till Madagaskar åkte jag till Tsiroanomandidy. Turen i taxi-broussen blev en spännande upplevelse! Den var fullsatt, som jag såg det, redan från starten men det plockades upp folk efter vägen också. När vi var som flest i bussen var vi 26 personer, den var byggd för 12, och flera säckar ris. Jag var den ende vazaren, vite mannen, bland passagerarna! Efter fyra timmars åktur var vi framme och nu började jag fråga efter hotell. Få talade annat än franska och många valde att gå bort från mig då de inte förstod min undermåliga franska.  Jag lyckades hitta ett litet fint hotell med god standard och bokade in mig trots den unge mannen i receptionen helst ville att jag skulle gå därifrån så att han slapp hantera en turist som inte kunde franska.

Direkt efter incheckningen på hotellet promenerade runt i staden för att orientera mig. Många affärer, en del gatuförsäljare och bara en hyfsad restaurang i hela staden. Såg inga andra turister här.

Kreatursmarknaden hölls på ett stort fält och här fanns över 2 000 sebukor, kor med en stor puckel på ryggen, och många människor; säljare, köpare och nyfikna åskådare. Aktiviteterna var många. Korna drevs av ”cowboys” på fältet till inhägnader när marknadsdagen höll på att gå mot sitt slut. Jag väckte stor uppmärksamhet då jag var den ende turisten här.

Nästa dag var jag tidigt på kreatursmarknaden, aktiviteterna är som livligast på morgonen. Spännande att se allt folk, precis som under gårdagen, köpslå eller bara ströva omkring bland boskapen. Många tittade nyfiket på mig. Vissa säljare började redan på morgonen lasta boskapen på stora lastbilar för transport till nästa marknadsplats. En grym hantering av djuren där man tog liten hänsyn till dem. Boskapen drevs upp på lastbilarna genom slag med grova påkar. På flaket trängdes de ihop så tätt det överhuvudtaget gick och därefter band man upp deras horn och svansar hårt för att djuren skulle stå stilla under transporten. Skräcken lyste ur djuren ögon!

Efter besöket på kreatursmarknaden vandrade jag ut på landsbygden, som var böljande vacker. Gick in i små byar och mötte många människor som var på väg in till staden. Såg även när två män bar en avliden person insvept i ett tygstycke hängande mellan sig.

Påföljande dag åkte jag tillbaka med en taxi-brousse till Antananarivo.

Tsiroanomandidy är en ”rödlistad” stad upplyste mig vår lokale guide om när den officiella resan började vilket betyder att turister inte bör besöka denna på grund av hög kriminalitet.

Ambohimanga

Ambohimanga, ”Det blå berget”, är en liten vackert belägen bergsby drygt 20 kilometer nordöst om Antananarivo. Platsen var länge förbjuden för européer. Från borgen i Ambohimanga kommer många av Madagaskars mest betydelsefulla kungar och drottningar. Billigaste sättet att komma hit är med en taxi-brousse från huvudstaden, enklaste är att ta en taxi hit. För inte så länge sedan fördes Ambohimanga upp på UNESCO:s lista över världskultursarv. Ett besök i byn och borgen ger en inblick i Madagaskars historia. Än idag har Ambohimanga en viktig betydelse för madagaskernas spirituella liv.

Borgen i Ambohimanga har sju ingångar, flera av dem är dock numera täckta av en tjock vegetation. Den mest spektakulära ingången ligger i byn, precis vid busshållplatsen. Vid sidan om ingången finns fortfarande den stora runda stenskivan som rullades för porten varje kväll, och bort varje morgon.

Till vänster om entrén till borgen finns en offersten som används än idag. Det är framför allt kvinnor som tror sig vara infertila som söker sig hit för att offra, vilket avslöjas av smält stearin och blodfläckar. I offerritualen ingår också att man placerar sju små stenar i ett ”manligt” eller ”kvinnligt” hål i stenen beroende på om man önskar sig en pojke eller flicka.

Huvudattraktionen är det vackra trähuset som tillhörde den mäktige kung Andrianampoinimerina, 1787 – 1810. Huset ger en bra bild av hur kungligheter levde på den tiden. I en del av huset finns gammal köksutrustning och vapen exponerade och en våningssäng. I den översta låg kungen och i den nedersta en av hans 12 hustrur.

Inne i borgen finns också en bassäng som användes av drottningar för rituella ändamål. Bassängen fylldes med vatten av 70 jungfrur enligt legenden.

Utanför borgområdet finns ett vackert trädgårdsliknande område med träd och blommor. I ett av träden såg jag min första kameleont under resan. När man gått igenom trädgården kommer man till en stor klippa med fantasiska vyer över slätten. Klippan är helig och här pågick någon form av ritualer med små stenar vid mitt besök. Jag förstod aldrig vad de gick ut på mer än att man skulle kasta stenarna i små gropar.

Besöket i Ambohimanga är en fin dagsutflykt från Antananarivo.

Familjevistelse

Den första aktiviteten i den arrangerade resan var en familjevistelse. Tillsammans med två av mina reskamrater och två lokala guider, och den ene guidens flickvän, skulle vi under tre dagar bo och vistas hos en madagaskisk familj i en by på höglandet cirka 50 kilometer nordöst om Antananarivo. När vi kom till den byns torg dit taxi-broussen gick skulle vi vandra i en dryg halvtimme för att komma till den lilla by där ”vår” familjs hus ligger. Huset har två våningar och är byggt i lera, typiskt för husen i höglandsbyarna. I nedervåningen ligger köket och ett rum, i övervåningen finns två rum. På framsidan löper en stor balkong byggd i trä. Från balkongen har man en vacker vy över risfält och blånande berg. Huset och balkongen är slitna och skulle behöva en ordentlig renovering.

Familjen som bor i huset består av ett antal personer, jag fick aldrig riktigt klart för mig hur många; den unga familjen med två barn, kvinnans mor, en sjuk släkting och kanske någon, eller några fler. Familjen är oerhört fattig och äger nästan ingenting mer än de få möbler som finns i huset, köksutensilierna och några höns. Jag undrade hur de skulle klara av att härbärgera ytterligare sex personer? Förutsättningarna var att vi skulle dela deras enkla måltider och sova på golvet i deras hus. Vi skulle dock betala för vårt uppehälle.

Första måltiden bestod av ris, som är basen i alla rätter, och potatisblad. Det smakade gott eftersom jag var hungrig. Sedan hände någonting! En av guiderna frågade mig hur mycket vi skulle betala per person och dag. Jag informerade honom. Han frågade om vi kunde betala en del i förskott för familjen hade enligt honom inga pengar att köpa mat åt oss för. Han fick en del av det vi skulle betala och därefter serverades betydligt bättre mat, någonting som vi inte ville då det ändrade förutsättningarna för familjevistelsen. Så här i efterhand tror jag att det var guiden själv som drev på för att få lite bättre mat. Han åt nämligen lika mycket ensam som vi turister tillsammans! Vi tog upp detta med vår huvudguide när vi kom tillbaka till Antananarivo.

Nätterna tillbringade jag på balkongen. Här sov jag i min sovsäck medan månens starka sken lyste upp omgivningen. Redan efter första natten kände jag att jag fått loppbett! Jag såg ett flertal röda bett, som kliade, på benen och nästa natt hade jag fått ännu flera. Jag gick direkt till ett apotek i Antananarivo och köpte ett medel som skulle få bukt med dem. Medlet hjälpte så länge jag sov i en hotellsäng.

Dagarna i byn gav mig fantastiska möjligheter att följa människors vardagsliv för vi fick vandra ut på risfälten och se hur man arbetade med att skörda och tröska riset, fånga fisk och förbereda fälten för ny sådd. I byn såg jag hur kvinnor rensade riset genom att hälla det ur en korg så att vinden blåste bort skräpet, hur man tog hand om sin boskap, mjölkade den och jag såg tungt lastade oxkärror komma genom byn. Jag besökte en kvarn, en offerplats, en marknad, vävare och en skola samt gjorde långa vandringar till andra byar i det otroligt vackra landskapet.

Tyvärr tog dagarna hos familjen slut alldeles för fort, men minnet av dem kommer att finnas kvar länge. Tyvärr även att jag fick loppbett!

Båtfärd på floden Tsiribihina

Den vackra båtfärden på floden Tsiribihina började i staden Miandrivazo, som lär vara Madagaskars hetaste plats. Vi kom hit efter en heldags transport med minibuss från Antananarivo. Jag fick en knapp timme på mig att promenera runt i stadens centrum innan solen gick ned och hann se lite av det spännande folklivet. Turisterna var få i Miandrivazo. Nästa dags morgon skulle vår lilla grupp börja färden nedför floden. Tsiribihina är en av de fyra farbara floderna på västra Madagaskar.

Vi startade tidigt på morgonen och det kändes lite lyxigt att kliva ombord på en båt som kunde transportera betydligt flera än oss sex resenärer, vår guide och hans medhjälpare samt de fyra besättningsmännen/-kvinnan. Mat och dryck lastades ombord och strax efter 8-tiden lade båten ut från strandbanken. Ytterligare en båt med turister lade ut samtidigt.

Floden är på sina ställen mycket grund för att slam samlas i stora anhopningar, och det dröjde inte länge förrän den andra båten hade hade fastnat på en av dessa lerbankar. En stund senare gick även vår båt på grund! Två män ur besättningen hoppade i floden och drog loss båten och därefter kunde vi njuta av en problemfri båtfärd.

Det var en fantastiskt upplevelse att i lugnt tempo glida fram på floden och studera miljön. Vi mötte många kanoter som paddlades av enstaka män, kanoter som var fulla med folk och som förmodligen fungerade som färjor, massor av människor som promenerade längs floden. De flesta vinkade till oss och skrek ”vazaha, vazaha” som betyder ”vita/ vit man”. Fågellivet var inte speciellt artrikt utan dominerades av kohägrar. Vi besökte en by och tittade på vardagslivet i denna och vi besökte ett vattenfall. Natten tillbringade vi i tält på flodbanken nära en by. Under natten kom en kraftig regnskur, en av de få under hela resan. Vi besökte också en skog där vi fick se sifakas, en sorts halvapor.

Maten som serverades ombord var enormt god och det var även den öl som vi kunde köpa till.

Flodfärden avslutades i den lilla staden Belo Sur Tsiribihina på västra Madagaskar. Belo har inte mycket att erbjuda mer än det intressanta folklivet och blev startpunkten för besöket i Tsingy de Bemaraha National Park.

Tsingy de Bemaraha National Park

Från Belo Sur Tsiribihina till Tsingy de Bemaraha National Park är det ungefär 100 kilometer. Avståndet låter inte avskräckande långt, men vägen dit är fruktansvärt dålig och redan efter cirka 30 minuters bilresa känns det som om samtliga inre organ skvalpar fritt. Det som här kallas vägar skulle vi hemma benämna ungefär som körbara diken.

Vi var tre bilar som lämnade Belo. Vid 11-tiden fick en av dem ett växellådshaveri och fick lämnas mitt i ödemarken. Chauffören hämtades upp tre dagar senare i en by med lösa delar tillhörande växellådan när vi körde till nästa destination, Morondava. Reskamraterna hämtades och vi trängde ihop oss i två bilar så att vi alla kunde komma till Tsingy. För att komma ända fram till campen fick vi färja över floden Manambolo på en enkel pontonfärja som paddlades av fyra män! Det tog oss sju timmar att komma från Belo till Tsingy.

Få människor, även madagasker, kände till detta naturfenomen före 1987 då National Geographic Magazine publicerade foton över de märkligt formade kalkstensformationerna. Endast forskare tilläts besöka Tsingy fram till år 1998 då området öppnades för turister. Nu är Tsingy de Bemaraha klassat som nationalpark, upptagen på UNESCO:s lista över världsnatursarv och en av Madagaskars största sevärdheter. Det finns två områden i nationalparken som får besökas. Det mest imponerande är Grande Tsingy som ligger cirka 25 kilometer norr om campen.

Så kom ännu en av de många tidiga morgnarna under resan när vi skulle iväg till Grande Tsingy. Uppstigning 04.45, frukost 05.30 och avfärd 06.10.

Vi var tre ur gruppen som åkte till detta område tillsammans med vår lokale guide och en ranger från nationalparken. Man får inte vandra i något av Tsingys klippområden utan guide. I Grande Tsingy måste man ha säkerhetsutrustning i form av rep och karbinhakar som man kopplar fast sig med på wirar vid de brantaste partierna.

Vi började vandringen mot Grande Tsingy före 07.30. Först gick vi över ett gräsfält och kom sedan in i ett skogsparti där vi såg en liten flock bruna lemurer, de första under resan. Efter en knapp timmes vandring stod vi vid foten av en klippvägg som vi skulle över för att komma till utsiktsplatserna ovanför de märkliga kalkstensformationerna. På vägen dit hade vi gått genom smala passager och grottor.

Innan vi fick börja vår klättring upp för väggen var vi tvungna att sätta på oss säkerhetsselarna. Det blev en ganska mödosam klättring upp till utsiktsplatsen. Men vilka vyer som öppnade sig när vi var uppe! Jag var helt fascinerad av de spetsiga klippformationerna; gråa, vassa och märkligt formade av väder och vind. De gav ett sterilt, men vackert, intryck. Vi gick runt bland klipporna i en cirka en och en halv timme innan vandringen tillbaka till bilen började. På vägen dit fick vi nu klättra ned för klipporna och gå genom nya grottor.

Jag kommer aldrig att glömma detta fascinerande landskap med kalkstensformationer i Tsingy de Bemaraha National Park som var ända upp till 50 meter höga, även om priset i form av skakiga biltransporter till och från nationalparken var högt!

En kväll tog vår guide med oss på en vandring i mörker för att leta efter nattaktiva djur. Under denna vandring såg jag ett 25-tal kameleonter, fjärilar, råtta, kackerlackor mm

Morondava

Efter Tsingy de Bamaraha skulle vi vidare till staden Morondava på Madagaskars västra kust. Här skulle vi egentligen bara övernatta för att flyga till Toliar varifrån färden skulle fortsätta till den södra delen av ön. I Morondava var vi bokade på Hotel Morondava Beach som lägger på stranden av halvön Nosy Kelly vid Mocambiquekanalen. Vi var förvarnade om en lång och mödosam dag i bilarna. På vägen var ett besök vid Avenue of de Baobabs, en av västra Madagaskars största sevärdheter, inplanerat. Det vill säga om vi kom dit före solnedgången.

Det var uppstigning 04.15 morgonen, vi skulle åka från Tsingy de Bamaraha till Morondava! Klockan 05.30 var det frukost och sedan skulle tältlägret rivas. Klockan 07.00 lämnade vi campen. Jag fick åka med en bil som hyrts in för att ersätta den som fick växellådshaveri på vägen till Tsingy och jag märkte direkt att chauffören körde bra, men oerhört långsamt. Från att ha varit första bilen i kolonnen blev vi omkörda av de andra bilarna som inte hade tålamod att köra så sakta. I ärlighetens namn måste jag erkänna att det inte gick att köra fort ”i det farbara diket”, men chauffören i ”min” bil körde extra sakta och ganska snart började jag fundera över om jag skulle hinna med ett besök vid Avenue of  the Baobabs om jag stannade kvar i denna bil. Vi kom fram till Belo sur Tsiribihina efter drygt fem och en halv timmars körning, drygt 30 minuter efter de andra. I Belo bytte jag bil och förklarade anledningen för vår guide. Han förstod att jag gärna ville göra ett besök på Avenue of the Baobabs.

I Belo skulle vi färja över Tsiribihina floden på en skranglig färja. En färja som jag trodde vi skulle åka vidare med hade ingen bensin, varför vi fick vänta på en ny. Ganska snabb ombordkörning. Bilarna stod på plank uppe på däck. Färjan lade inte ut utan väntade på flera bilar så att den skulle bli full, vilket kunde ta lång tid. Jag kalkylerade möjligheten att hinna se de vackra baobabträden före solnedgången. För varje minut som gick minskade chanserna! Vi fick vänta i en timme på avfärd innan det ansågs vara tillräckligt med bilar på färjan. Därefter tog färjeturen en timme och tio minuter.  Jag kalkylerade möjligheten att hinna se de vackra baobabträden före solnedgången. Än fanns det en chans att se dem, men den minskade snabbt!

När vi kom i land var chauffören hungrig och skulle äta, vilket jag hade förståelse för. Men varför hade inte han gjort som vi andra köpt mat i några av de små stånden efter färjans ankomst? Hans måltid tog tjugo minuter. Jag kalkylerade möjligheten att hinna se de vackra baobabträden före solnedgången. Än fanns det en chans att se dem, men den minskade ännu mera!

Chaufförerna förstod nu att det började verkligen bli ont om tid för att hinna fram till baobaträden innan solnedgången varför två bilar med oss turister körde iväg så snabbt det gick på den fruktansvärt dåliga grusvägen. Naturligtvis hamnade vi bakom en lastbil en lång bit! Jag kalkylerade möjligheten att hinna se de vackra baobabträden före solnedgången. Än fanns det en chans att se dem, men den minskade ytterligare! Av och till kunde jag se stora vackra baobabträd majestätiskt höja sig över de andra träden medan vi satt i bilen, men det fanns ingen tid att stanna för att fotografera.

Ungefär tio minuter före solnedgången kom vi så äntligen fram till Avenue of the Baobabs, allén med de gigantiska träden! Ur bilen, fram med kameran, snabba bilder innan solen försvann och det skulle bli så mörkt att det var omöjligt att fotografera! Ingen idealisk fotosituation, men bättre än ingen alls. Hann ta lite bilder och promenera bland träden innan solen gick ned lyckligt över att ha se de otroligt vackra baobabträden!

I mörkret såg jag strålkastarna från en bil närma sig. Det var bilen med den försiktige chauffören. Hade jag fortsatt färden med honom från Belo hade jag inte hunnit fram till Avenue of the Baobabs före solnedgången!

Klockan 19.00 körde vi in i Morondava tolv timmar efter starten i Tsingy!

Hotellets fina läge såg jag inte mycket av i beckmörkret, men jag gladdes åt resans finaste rum. Duschade, bytte kläder och åt en god middag innan det var läggdags vid 22.30-tiden.

På morgonen tog jag en kort promenad på stranden och blickade ut över Mocambiquekanalen innan vi kördes till flygplatsen strax efter 07.00 för att flyga till Toliara, en liten stad på Madagaskars västkust.

Isalo National Park

Efter en dag i staden Toliara, staden som vi kom till med flyg från Morondava, var det dags att köra söder ut med den lilla minibussen som mötte upp oss. Vi var nu på väg till Isalo National Park för ett par dagars vandring. Vägen mellan Toliara och Ranohira var stundtals mycket vacker och längs med den ligger flera byar och städer. Vi stannade till ett par byar för att köpa kol och för att titta på bylivet, men invånarna i dessa var så närgångna, nästan aggressiva, att vi åkte därifrån. Vår guide lät oss inte heller besöka romfabriken, opalfälten eller ett par små städer som dominerades av ädelstenshantering som vi passerade då han bedömde dem som alldeles för farliga för oss.

Isalo National Park ligger strax norr om staden Ranohira. Hit kommer naturintresserade för att vandra i de dramatiska sandstensbergen och för att få se den märkliga växten ”Elefantfot” (Pachypodium rosulatum), som är endemisk för Madagaskar. Vandringslederna i Isalo omfattar leder på någon timme till flerdagars, det är inte tillåtet att vandra utan guide i nationalparken, och här finns goda chanser att se olika lemurarter.

Gruppen började med att vandra till tältplatsen som ligger cirka en kilometer från parkeringsplasten. Till hjälp att bära tält, mat och övrig utrustning hyrdes lokala bärare in. När vi kom in i skogen såg vi de första lemurerna, en liten grupp redfronted brown lemurs som satt och åt frukter i träden. Efter att ha fotograferat dem gick vi vidare till campen.

Vi hann inte mer än sätta ner vårt bagage i campen innan en flock på ett tiotal redfronted brown lemurs hoppade ner ur träden för att undersöka vårt bagage för att hitta någonting ätbart. Någon blev av med en banan. Lemurerna var helt orädda och jag fick därför möjlighet att fotografera dem på nära håll. Det blev många och bra bilder! Flocken försvann som genom ett trollslag….

På morgonen delades gruppen upp i ”Fast walkers” och ”Slow walkers” för dagens vandringar. Vi var tre ”Fast walkers” som gav oss iväg med guide strax efter klockan 07.00 för att vandra till Canyon des Makis via Cascade de Nymphes, två av de mera kända vandringsmålen i Isalo. Den beräknade vandringssträckan var 15 kilometer.

Vi började med att gå på en liten stig genom en tät regnskog. Snart gick leden upp på en bergssida. Ju högre upp vi kom desto vackrare blev vyerna. När vi kommit upp på bergsplatån, det tog oss ett par timmar, möttes vi av imponerande vyer över de dramatiska sandstensbergen som eroderat under årtusendens lopp. Bergen liknade dem jag sett i Grand Canyon i USA och Blue Mountains utanför Sydney i Australien.

När vi kommit upp på högplatån blev det lätt att gå. Leden följde topografin, ibland gick vi på höjder med fantastiska vyer in över bergen, ibland såg vi ut över slättlandet. På flera platser såg vi den märkliga växten ”Elefantfot” som kan bli hela 500 år gammal! Under vandringen såg vi även många tapia-träd som även de är endemiska för Madagaskar.

Isalo har varit heligt för barafolket sedan lång tid tillbaka. I vissa bergväggar har man huggit ut gravkammare åt sina avlidna. Isalo är även heligt för sakalavafolket som begravde sina döda i stengravar bland bergen.

Vid Canyon des Makis finns ett stort vattenfall som enligt legenden användes av en av barafolkets kungar. Nu kommer turister hit för att njuta av fallets svalkande vatten.

Här mötte vi gänget som kallades för ”Slow walkers”. Det hade åkt bil till en plats bara ett par kilometer från fallet och sedan gått upp till det.

Innan vi åkte tillbaka till campen åt vi lunch. Medan jag åt den kom en guide och sade att en liten grupp verraux sifakas håller till i träden en bit bort. Naturligtvis ställde jag maten åt sidan och tog fram kameran istället!

Nästa dag var det dags för oss i gruppen ”Fast walkers” att tillsammans med en guide gå till Piscine Naturelle, en liten sjö på högplatån.

Leden började med en brant stigning upp för ett berg. Det var varmt att gå, trots att det var tidigt på morgonen, för solen låg på med full kraft mot berget. På vägen till bergets topp såg vi ett par kameleonter. När vi kom upp på högplatån möttes vi på nytt av enorma bergsvyer. Leden sluttade sedan svagt nedåt mot Piscine Naturelle varför det blev lätt att gå. Vi såg vackra tapia-träd och ganska många av den märkliga växten ”Elefantfot” under dagens vandring.

Piscine Naturelle är en liten ”sjö” som bildats när det rinnande vattnet gröpt ur berget. Vattnet är kristallklart och det är populärt bland vandrare att bada i sjön.

Vi skulle ha mött gruppen ”Slow walkers” vid sjön, men de hade inte kommit varför vi gick mot parkeringsplatsen varifrån de startade och mötte dem på halva vägen. De skulle upp till sjön. Vi satte oss och åt lunch i skuggan av ett stort träd.

Efter att vi väntat i nästan två timmar på ”Slow walkers” körde vi från Isalo National Park. Nästa destination var Ihosy, barafolkets huvudstad. Här skulle vi övernatta och påföljande dags morgon körde vi vidare till staden Fianarantsoa. Landskapet vi körde genom bestod till största delen av böljande grässlätter där barafolket lät dina stora sebuhjordar beta.

Tågresan Fianarantsoa – Manakara

Bilresan mellan Ihosy och Fianarantsoa bjöd på vackra landskapsvyer och ett besök i en fabrik där man tillverkade papper av bark. Även sidenväveri kunde studeras.

Madagaskars enda järnvägslinje går mellan Fianarantsoa på höglandet och Manakara vid Indiska Oceanen. Turen bjuder på spektakulära och dramatiska vyer samt ett helt otroligt folkliv när tåget gör uppehåll på stationerna.

Den cirka 160 kilometer långa järnvägen byggdes mellan åren 1926 och 1936 av fransmännen, mellan 5 och 6 000 människor omkom under byggnationen. Under tågresan får man åka över 67 broar och genom 48 tunnlar, den längsta är 1 072 m. På sina ställen är lutningen brantast i världen för tåg! Tågresan tar nästan 10 timmar. Att göra denna tågresa är huvudskälet till att majoriteten av turisterna söker sig till Fianarantsoa. Förköp av biljett är nödvändigt!

Det var uppstigning redan klockan 05.00 dagen vi skulle åka med tåget till Manakara och en timme senare åkte vi till järnvägsstationen. Den beräknade tågavgången 06.30 blev istället 07.10. Majoriteten av turisterna åker i första klass kupén, madagaskerna i andra klass tillsammans med sin packning; rissäckar eller husdjur.

Vyerna är stundtals bedårande vackra och dramatiska. Det jag kommer att minnas bäst från denna tågresa är nog folklivet på de stationer där tåget stannade. Tåget hann inte att bromsa in helt innan mängder med försäljare rusade mot vagnarna med sina varor; kräftor, bananer, vilda guava, korvar, apelsiner, kex, dricka, öl, små knyten med köttfärs, bröd mm mm Kvinnorna från de olika folkgrupperna som bodde utefter järnvägen var mycket vackert och färgfullt klädda. Huvuddelen av människors inkomster kommer från försäljningen till tågresenärer och därför är kampen hård om kunderna. Förutom att det som såldes smakade gott var det roligt att handla av försäljarna och lite av en folkfest.

Mot slutet av resan, när vi kom ned på låglandet, blev landskapet plattare och mindre dramatiskt. Strax innan vi kom fram till Manakara korsade tåget stadens flygplats. Detta görs bara på ytterligare två flygplaster i världen!

Vid ankomsten till Manakara stod vår minibuss och väntade på oss. Vi blev körda direkt till Hotel Sidi, som enligt guideboken skulle vara dåligt. Därför blev det en positiv överraskning att hotellet visade sig vara riktigt bra och rummen trevliga! Man skall inte alltid tro vad som skrivs i guideböcker…..

I Manakara finns ett internetcafé med skyhög timtaxa, cirka SEK 50:-! I Antananarivo ligger taxan på cirka SEK 4.50 per timme.

Båtfärd i Pangalanes kanalsystem

Nästa höjdpunkt efter tågresan från Fianarantsoa till Manakara var en båttur i Panagalanes kanalsystem. Det konstruerades av fransmännen under den koloniala perioden för att skapa ett vattensystem för säkra båttransporter på Madagaskars östkust. Innan fransmännen genomförde sitt kanalsystem fanns här en mängd sjöar utan förbindelse med varandra. Genom att fransmännen öppnade förbindelser mellan sjöarna skapade man ett kanalsystem som är hela 665 kilometer långt och som sträcker sig mellan Toamasina och Vangaindrano. Efter att kanalerna inte användes under en period slammade de igen. På 1980-talet startades ett projekt för att renovera vattenvägarna och för tillfället är åter cirka 430 kilometer farbara. För den som är intresserad arrangeras kanalturer av olika längd, från en dagars till flerdagars. Vår grupp bokade en endags tur med start i Manakara.

Redan klockan 8 på morgonen bordade vår lilla grupp tillsammans med guider och roddare en långsmal kanotliknande båt.

Kanalerna används i första hand numera av den lokala fiskarbefolkningen för att i sina små piroger, kanoter, transportera varor, sina fiskeredskap, eventuell fångst och naturligtvis för personbefordran.

Första anhalten blev vid en vacker lagun där kvinnor satt och väntade på att fiskare skulle komma med sina fångster, en del var hustrur, andra var uppköpare. På stranden hade fiskare lagt upp sina kanoter och såg över sina nät. På stranden fanns också en grupp flickor med släpnät för att fånga fisk som förirrat sig in i lagunen. Bakom en stor stenmur brusade Indiska Oceanen. En idyllisk miljö.

Från lagunen paddlades vi norrut på kanalen. Vi passerade under järnbron som byggdes 1958. Från undersidan såg man ännu bättre i vilket bedrövligt dåligt skick bron var. Vi mötte fiskare i sina små kanoter på väg hem efter morgonens fisketurer och såg män med kastnät stående i vattnet för att fånga fisk. När vi kom till utkanten av staden Manakara blev det glesare mellan husen.

Vi besökte två byar bebodda av den fattiga fiskarbefolkningen. Här arbetade män med att rensa nät, kvinnor passade små barn, lite äldre barn lekte i skuggan av husen, en kvinna stod vid kanalen och tvättade kläder medan korna fredligt betade bakom henne, kanoter låg uppdragna på stranden, barn simmade i vattnet, några äldre pojkar stod med kastnät i vattnet för att fånga fisk. Det hela såg väldigt idylliskt ut, men jag visste att dessa människor kämpade för sin överlevnad och var mycket fattiga. Under den fortsatta paddelturen njöt jag av den frodiga grönskan och den paradisiska miljön. Jag kände mig som en riktig ”överklassturist”!

Vid 12-tiden steg vi i land och promenerade över en ås som skiljde kanalen från Indiska Oceanen. Vid havet mötte vi en helt annan miljö! En milsvid kritvit sandstrand, ett tjugotal fiskebåtar uppdragna på land, män som satt vid sina båtar, kvinnor, några med barn på ryggen, tog hand om morgonens fångst. Vissa av dem sorterade langustrar, en sorts hummer. Solen sken och det var varmt. Några passade på att bada i Indiska Oceanen.

I skuggan av träd satte vi oss ned för att äta lunch. Vår guide Rivo och kocken Zoe fixade den; grönsaker, bröd, ost, frukt och de grillade langustrarna de köpt. Maten smakade bra i detta paradis. För en av de pensionerade kvinnorna smakade den säkert ännu bättre eftersom hon ”snabbare än en kobra högg” såg till att ”gama” åt sig de största langustrarna.

Efter maten paddlades vi tillbaka till Manakara dit vi kom vid 16-tiden. På vägen besökte vi en vaniljodling, gjorde en kortare vandring till en liten by  samt lyssnade på en grupp barn som efter att guiden bett dem sjöng några vackra malagasiska sånger för de vazahas, vita, som blev paddlade i Pangalanes kanalsystem.

Denna båttur var en av höjdpunkterna under resan!

Ranomafana National Park

Ranomafana betyder ”het källa” och det var dessa som till att börja med gjorde att turister sökte sig hit under den koloniala perioden. Numera kommer turister hit för att besöka Ranomafana National Park, som öppnades 1991, för att få se några av de tolv olika arter lemurer som lever i regnskogen. När man upptäckte den gyllene bambulemuren (golden bamboo lemur) i Ranomafana 1986 blev detta en världssensation.

Under två dagar skulle vi vandra i den vackra regnskogen och titta på lemurer, om vi hade turen att se några. Guiderna är duktiga på att lotsa turisterna till lemurerna som spanare letar upp. Spanarna informerar om fynden med hjälp av visslingar eller rop och då leds grupper av turister till platsen där lemurerna håller till av guiderna. Jag tyckte att förfarandet påminde lite om det man tillämpar på den östafrikanska savannen när man ser djur.

Vi hade inte vandrat lång stund innan vi såg de första lemurerna och sedan fortsatte det. Förutom lemurer såg jag en orm, ett par grodor och några fåglar. Det finns över 100 olika fågelarter registrerade i Ranomafana varför jag tyckte att utdelningen när det gäller fåglar var lite mager.

Första dagens kväll gjorde vi även en nattvandring för att titta på muslemurerna som, om man har tur, kommer fram ur buskarna. Jo, jag hade tur att se dem!

Den andra vandringsdagen i Ranomafana fick vi ”fast walkers” gå en egen vandring med guide vilket gjorde att vi kunde göra en mycket längre, och finare, vandring än dagen före då gruppen höll ihop. Under denna vandring hade vi tur att se den mindre bambulemuren, som är både sällsynt och skygg.

Jag hade tur att under mina två vandringsdagar i Ranomafana National Park få se 8 av de 12 lemurarterna som lever här; Milne-Edwards sifaka, red-bellied brown lemur, redfronted lemur, smaller bamboo lemur, golden bambu lemur, mouse lemur, greater dwarf lemur och den åttonde kommer jag inte ihåg namnet på!

Efter vandringen tog rangern med oss till en plats där vi kunde få se stora kameleonter och visst fick vi se två olika arter, fula men vackra på sitt sätt, som som fanns i ett par träd i anslutning till ett hus. Huset ägdes av släktingar till rangern och hit tog man turister för att de mot betalning skulle få fotografera kameleonterna. En turistfälla! Men visst var kameleonterna sevärda.

Vandringarna i Ranomafana och att få se så många olika lemurarter var en bra avslutning, och en av de absoluta höjdpunkterna av vår rundresa på Madagaskar. Nu återstod bara resan till Antananarivo. På vägen dit skulle vi göra ett stopp i den lilla staden Ambositra.

Ambositra

Den cirka 160 kilometer långa vägen från Ranomafana till Ambositra är mycket krokig och slingrande i stort sett hela sträckan. Landskapet förvandlas från regnskog till ett uppodlat ju längre bort man kommer från Ranomafana. Fina små byar ligger utspridda längs vägen. Vi stannade i en som är bebodd av betsileofolket. Här pågick en färgfull söndagsmarknad och naturligtvis väckte vår grupp stor uppmärksamhet eftersom vi var de enda turisterna.

I Ambositra skulle vi övernatta i två enkla hus med sovsalar hos en kristen organisation. På grund av ett missförstånd i samband med bokningen fanns inga sovplatser förberedda för oss varför vi fick ta in på hotell istället. Ingen i gruppen misstyckte. Nu hade jag hela eftermiddagen på mig att uppleva den lilla staden Ambositra.

Jag promenerade in till stadens mera centrala delar. På vägen dit passerade jag en bäck dit kvinnor sökte sig för att tvätta kläder. Här fanns ett tjugotal kvinnor stående i vattnet som tvättade, en massa kläder låg utspridda på marken runt dem för att torka.

Eftersom det var söndag var det mesta stängt, även internetcaféet. Då ägaren till det bor i samma hus ringde jag på och frågade om han skulle öppna på kvällen. ”Nej, det är söndag så vi har stängt hela dagen. Men jag kan öppna en stund för dig, om du vill!” Jag fick iväg några mail hem till Sverige tack vare den vänlige mannen.

Ambositra är Madagaskars centrum för träsniderier och resten av gruppen jagade runt efter öppna affärer att för köpa med sig souvenirer hem. Jag promenerade istället runt i staden och tittade på gamla hus med vackra träbalkonger, ett par kyrkor och Benediktiner-klostret byggt av fransmän på 1700-talet.

Efter övernattningen i Ambositra återstod endast sista transportsträckan till Antananarivo. Efter ett par timmars körning kom vi till staden Anstirabe, som enligt guideboken är ”en trevlig stad söder om Tana”. I samband med lunchuppehållet skulle vi också titta på stadens centrala del. Här fanns inte så värst mycket av intresse och tiggarna var mycket aggressiva varför vi lämnade staden tidigare än beräknat och körde till Antananarivo. När vi steg ur vår minibuss sent på eftermiddagen vid Hotel Raphia i Isoraka kändes det som att resan var avslutad, trots att det återstod nästan två dagar av den. Dessa tillbringade jag med att ströva runt i Tana utan större entusiasm för jag hade upplevt så mycket under resan att det behövdes tid för att smälta alla intryck.

Resa till Madagaskar

Att besöka Madagaskar är en utmaning! Då det är ett av världens fattigaste länder är armodet stort och tiggeri förekommer vilket kan vara svårt att hantera för en ovan resenär. De många gånger urusla vägarna gör transporterna mödosamma och tidsödande, men naturupplevelserna kompenserar detta till stor del. Djur- och växtlivet är unikt och det finns fina vandringsområden runt om på ön. Människor är vänliga, men det förekommer övergrepp på turister.

Jag tyckte att besök på Madagaskar gav en hel del spännande och intressanta upplevelser, i naturen och i möten med människor. Priset för dessa var dock ofta väl högt i form av långa och tunga transporter och omfattande loppbett, i tre omgångar!

Resan gjord 2008

För mer information      Madgaskar-Grundfakta   Madagaskar-Landsfakta

Min gamla hemsida       www.stalvik.com

Det finns många intressanta och spännande länder.
Läs om några av dessa på min hemsida 
www.stalvik.se / rainer stalvik