tibet-resa

Bilder med märkning (U) betyder att det visar ett av UNESCO utsett världsarv
Klicka på bilden för större format
Bilderna är scannade från diabilder

 lhasa, darchen, kailash, driraphuk, rongbuk, shigatse, gyantse, sjön manosaravar och yamdrok var platser jag besökte i tibet. dessutom såg jag fyra av världens högsta berg på denna resa; mount everest, lhotse, makalu och cho oyo. jag såg även himalayas heligaste berg kailash, rainer stalvik

Bilder från Tibet finns även på    www.stalvik.com

För mer information   Tibet-Grundfakta

Resa till Tibet – Lhasa, Darchen, Rongbuk, Gyantse, Shigatse mm

Så var jag tillbaka i Kathmandu, Nepals huvudstad, för tredje gången. Denna gång ingick jag i en liten grupp på sju personer som skulle testa ett upplägg för ett besök i Tibet, som skulle börja med en vandring på den gamla pilgrimsleden längs floden Humla Karnali i det svårtillgängliga, fattiga och vanligtvis stängda Humladistriktet i Nepal och sluta i den lilla byn Sher i Tibet.

Förutom denna vandring skulle jag besöka Saga Dawa-festivalen, korsa den Tibetanska Högplatån och möta några av dess invånare, drokhpas – nomaderna. Jag skulle besöka Tashilhunpo klostret, Panchen Lamas hemvist, i Shigatse och världens högst belägna kloster i Rongbuk, som ligger vid foten av Mount Everest. Här vandrade jag upp till baslägret för bestigningar av Everests svåra nordsida. Resan avslutades med ett besök i tibetanernas legendariska huvudstad Lhasa.

Att organisera en resa på egen hand med detta upplägg är mycket svårt, nästan omöjligt, eftersom den kräver stor hjälp av lokala arrangörer.

Resan var fylld av upplevelser och starka intryck, alla kan jag tyvärr inte återge här. Jag tar bara upp några av de största och starkaste.

Läs mera om en av mina, hittills, största resor. En resa som är få förunnat att uppleva.

Reseupplägg

Vandringen på den gamla pilgrimsleden från Simikot i Humla-distriket i Nepal skulle leda oss till Sher, i västra Tibet. Härifrån skulle vi över Barkha-slätten till foten av det heliga berget Kailash, där Saga Dawa-festivalen äger rum på våren. Saga Dawa-festivalen samlar ett tusental pilgrimer från Tibet samt ett fåtal indiska, som måste ha tillstånd av de kinesiska myndigheterna. Barkha-slätten är, enligt Lonely Planets guidebok, en av världens mest avlägsna platser att besöka.

Efter Saga Dawa-festivalen skulle färden gå vidare över den Tibetanska högplatån till huvudstaden Lhasa. En färd med fyrhjulsdriven jeep över, till stora delar, nästan väglöst land. Sträckan mellan Sher och Lhasa är cirka 1 200 kilometer. En färd som skulle leda till möten med nomader och bergsbor, besök i städerna Gyantse och Shigatse och världens högst belägna kloster i Rongbuk, vid foten av Mount Everests nordsida. Vi skulle även besöka de heliga sjöarna Manosaravar och Yamdrok och få uppleva den vackra, men karga naturen.

Jag visste att reseupplägget skulle bli ganska tufft, men oerhört givande. Den som inte är beredd att ta en och annan utmaning går miste om spännande och berikande upplevelser.

Nepals huvudstad Kathmandu och grannstaden Bhaktapur

Efter en lång transportsträcka är det viktigt att stanna upp för att låta kropp och själ komma ikapp varandra. Om dessa går i otakt blir resan man står inför inte lika bra. Därför var det härligt att under ett par dagar få besöka de flesta av mina favoritplatser i Kathmandu och i den gamla huvudstaden Bhaktapur, som ligger öster om Kathmandu.

Trots att jag tycker att Kathmandu många gånger är stökig och bökig och full med förorenad luft så tycker jag om dess atmosfär; människorna, de trånga gatorna, gatuförsäljarna, templen, dofterna, lukterna, trängseln, larmet och avgaserna. Det är härligt att vandra fram i sakta mak och ta emot alla intryck. Det är underbart att flanera på Durbar Square och besöka templen runt torget, möta tibetanerna vid Bodnath, deltaga i en bönestund vid Swayumbhunath eller njuta av en nybakad bulle och en kopp kaffe i German Bakery i Thamel.

Kathmandu är en stad som jag trivs i, trots att jag föredrar den rena luften bland Himalayas berg eller i den svenska fjällvärlden.

I Bhaktapur får ingen trafik förekomma i innerstaden, varför det är stor skillnad att ströva genom gatorna jämfört med Kathmandus. Sevärdheter som Durbar Square med Sun Dokha-templet och ”55 Window Castle”, Nayatopala-templet, Potters Square, Dattatraya Square och naturligtvis folklivet i staden skall avnjutas i lugnt tempo. Jag fick även uppleva en sorgeceremoni när jag helt oplanerat kom in på en gårdsplan där det pågick en dödsmässa.

Upptakten till vandringen

Efter ett par dagars återhämning var det dags att ge sig iväg. Första etappen mot Tibet var flygresan från Kathmandu till Nepalganj med Buddha Air.

Nepalganj, med cirka 30 000 invånare, var en spännande stad med stark indisk prägel. Värmen som mötte mig här var på gränsen till besvärande. Besöket i Nepalganj blev kort, men gav mig en bra bild av det myllrande folklivet. Hotellet jag bodde på var stadens bästa, men inte så värst mycket att skryta med ändå. Innan jag lade mig för natten slog jag ihjäl tre ödlor som sprang på väggarna i rummet.

Från Nepalganj går flyget till den lilla bergsbyn Simikot i Humla-distriket ett par dagar i veckan. Yeti Airs plan till Simikot är små enmotoriga maskiner. På planet skulle även den mat och utrustning vi behövde under vandringen lastas. Det är viktigt att lasten fördelas rätt i planets lastutrymme eftersom vindarna i de smala dalgångarna in till Simikot kan vara mycket hårda och ställa till problem.

Det blev en mycket skakig flygtur. Hårda motvindar och förrädiska kastvindar resulterade i en turbulent flygresa. Alla passagerare, och säkert även den lilla besättningen, var glada när vi efter andra landningsförsöket tog mark på bergshyllan där Simikots flygplats är belägen. Efter en hård inbromsning stannade planet strax framför en brant slänt. En av mina reskamrater, en man i 50 års åldern, sade: ”Jag vill aldrig mer göra om denna flygtur!”

Vandring från Simikot i Nepal till Sher i Tibet

Simikot ligger på cirka 2 900 meters höjd och bebos huvudsakligen av folkgruppen thakuri. Nyfikenheten hos människorna som samlades på flygplatsen var stor eftersom det sällan kommer västerlänningar på besök till byn. Jag fascinerades omedelbart av kvinnornas vackra halskedjor, öronringar och dekorationer i näsorna.

Efter frukost och lunch och en demonstration av den bärbara tryckkammaren startade vandringen mot Tibet. Guiden informerade också om att den som blir höjdsjuk måste återvända till Simikot och därifrån åka tillbaka till Kathmandu.

Runt Simikot och i de första påföljande byarna ser man stora terrassodlingar på bergsbranterna. Husen i byarna är byggda på tibetanskt vis i sten med platta tak. För att komma upp till husets bostadsdel måste man ta sig upp för en trappstege, en trädstam med uthuggna trappsteg. I husets nederdel förvarar man husdjuren.

I nedre delen av dalgången får man ut två skördar per år. Ju närmare Tibet man kommer desto kargare blir det och ju färre blir byarna. Människorna i Humla-distriktet lever under mycket knappa förhållanden och barnadödligheten är stor.

Den gamla pilgrimsleden följer Humla-flodens dalgång och är bitvis ganska tung att vandra på grund av branta stigningar. Man kommer snabbt upp på höga höjder utan att ha tillräckligt med tid för höjdanpassning, vilket ökar risken för höjdsjuka. Flera i gruppen fick höjdkänning, även jag. Den sista och tyngsta vandringsdagen mådde jag ordentligt illa på grund av höjdeffekterna, men det var bara att bita ihop och vandra på. Fyra stockholmare, som vanligtvis var kaxiga och skräniga, blev så dåliga att de tvingades hyra hästar för att klara vandringen.

Naturupplevelserna under vandringen var många och underbart vackra. De få människor man möter är mycket öppna och vänliga. Ofta frågar de om man är läkare. Behovet att hjälpa sjuka barn, med variga ögon eller stora fula sår på kroppen är mycket stort. Även vuxna ville ha hjälp med sjukvård.

Vandringens högsta punkt nådde vi sista dagen, 08.15 på morgonen, när vi gick över passet Nara Lagna, 4 580 m ö h. På toppen av det höga passet är vyerna in över Tibet och bakåt till Humla-distriktet sagolikt vackra. De kompenserar väl de tunga stegen från övernattningsplatsen upp till högsta punkten.

Vandringen ned från passet till gränsbyn Hilsa tog nästan tre timmar. Hilsa är en liten by med några få stenhus och sädesfält. När man passerat bron över Humla Karnali återstår i stort sett bara en lång uppförsbacke till Sher i Tibet. Gränspassagen är helt odramatisk.

Sista biten in till Sher, den första byn i Tibet när man kommer från Simikot, kämpade vi tillsammans med tungt lastade jakar uppför den branta backen.

I Sher tog de kinesiska gränspoliserna flera timmar på sig att genomföra gränskontrollen, trots att det inte var andra som skulle in i Tibet än vår lilla grupp. Nu var jag i TIBET och därmed en, sedan mycket länge, resdröm förverkligad!

Kailash – Himalayas heligaste berg

I Sher väntade två fyrhjulsdrivna jeepar med tibetanska chaufförer och lokala guider på oss. Med deras hjälp skulle vi nu korsa den tibetanska högplatån till Lhasa, en resa på cirka 1 200 kilometer.

Första anhalten på resan var i byn Kojarnath som har en 1 300 år gammal gompa. Den fick omfattande skador under den kinesiska kulturrevolutionen, men har sedan dessa reparerats.

Första övernattningen ägde rum i den lilla staden Purang. Tidigare hette den Taklakhot och var huvudstad i ett kungarike tillhörande Nepal. Nu dominerade det kinesiska inslaget. Våra förbokade rum hade hotellpersonalen lämnat till några tidigare anlända gäster varför vi tilldelades plats i flerbäddsrum. Sängarna var fortfarande bäddade med de förra sovgästernas sängkläder och på golvet stod halvfulla pottor, som inte luktade speciellt gott. Vilken upptakt på besöket i Tibet!

Påföljande dag sken solen från en klarblå himmel och efter frukost startade resan mot Lhasa. På vägen dit skulle vi dock uppleva mycket. Första målet var Kailash-området.

I västra Tibet ligger berget Kailash, 6 774 möh, som anses vara det heligaste pilgrimsmålet på jorden av fyra olika asiatiska religioner; hinduer, buddhister, jain och bön. Hinduerna tror att berget är hemvist för gudomligheten Shiva och hans hustru Parvati. Anhängarna till bön, den urgamla tibetanska religionen, anser berget vara jordens centrum.

Kailash är inget speciellt högt berg men det har en karaktäristisk profil vilket gör det till ett säreget och vackert berg. Det syns redan vid Rakshas Tal, Demonsjön, när man kommer från söder.

Saga Dawa-festivalen

I månadsskiftet maj/juni äger Saga Dawa-festivalen rum på en plats som heter Tarboche. Den samlar ett tusental pilgrimer. Hit kommer de för att vara med om att resa världens högsta flaggstång för böneflaggor. Efter ceremonierna vandrar pilgrimerna ”Kailash Khora”, som ger syndernas förlåtelse och förnyad livssyn. Den berömde svenske upptäcksresanden Sven Hedin var förste västerlänning att besöka området och vandra khoran. Khoran startar på 4 600 meters höjd och når sin högsta punkt vid det mer än 5 600 meter höga passet Drolma La.

Det var en sällsam upplevelse att vandra runt bland pilgrimerna på själva festivalplatsen. Många bar vackra tibetanska kläder, andra smutsiga och slitna kläder som hotade att falla av deras kroppar. Här fanns lamor som välsignade pilgrimer och bedjande människor som vandrade i cirkel runt ceremoniplatsen och här fanns rökelseugnar med vackert dekorerade jakskallar. Atmosfären var på gränsen till overklig.

Ceremonin kulminerade när stången med alla böneflaggor restes. Strax därefter gav sig pilgrimerna iväg på sin khora, den 53 kilometer långa vandringen runt berget Kailash. Pilgrimerna gör denna vandring på en dag. Även vår grupp skulle gå khoran, vi skulle dock ha fyra dagar på oss.

Min khora började med ett besök vid ”De 84 Mahasiddas Begravningsplats”, en omskakande och tänkvärd plats att besöka. Överallt på berghällen, som ligger på en öppen plats, ligger klädesplagg och en del personliga tillhörigheter. Här utförs så kallade ”Himmelsbegravningar” under vilka speciellt utvalda munkar styckar avlidna människor med hjälp av yxor och stora knivar. Kroppens delar läggs ut på klipphällen där vilda djur, rovfåglar eller hundar gärna tar för sig. ”Himmelsbegravningar” har utförts i århundraden.

Jag var ordentligt omskakad av besöket och lämnade platsen med stor ödmjukhet.

Khoran fortsatte runt berget och jag hade sällskap med många pilgrimer. En del av dem prostrerade sig, det vill säga att de liggande på marken läste sina böneramsor innan de gick vidare några steg för att sedan på nytt läsa sina böneramsor. Så fortsätter de tills de tagit sig runt hela berget! Andra pilgrimer vandrade khoran med lätta steg. För oss västerlänningar var det tungt att gå.

För vår grupp avslutades khoran vid Drira Phuk på nästan 5 000 meters höjd efter en snöstorm.

Vi hade slagit läger vid Kailashs nordsida på eftermiddagen. Det blåste kalla vindar. Jag vaknade av att jag frös under natten, trots att jag låg i min vintersovsäck. Jag kände något kallt inne i tältet. Det hade snöat in! Jag drog ned tältets dragkedja och tittade ut. Framför tältet låg tre jakar helt inkapslade i snö. Vinden tjöt och snön yrde. Det var en ruggig situation.

På morgonen vägrade jakförarna ta djuren över det nästan 6 000 meter höga Drolma La-passet. Det var bara att vända eftersom vi varken skulle få mat eller vatten med oss om vi fortsatte.

Vägsträckan Darchen – Rongbuk

Så var det dags att bryta upp från Darchen och åka österut, mot Lhasa. För att överhuvudtaget kunna ta sig fram på den Tibetanska Högplatån måste man ha en fyrhjulsdriven jeep och dessutom en lastbil som följebil med bränsle, mat, tältutrustning mm Det finns nästan inga platser att handla mat på eller hotell att övernatta i efter vägen förrän man kommer till den lilla staden Saga, dit det är tre dagsetapper med bil.

Vägen, ibland knappt skönjbara hjulspår, är till stora delar i mycket dåligt skick varför det går långsamt att ta sig fram. Men vyerna över den vidsträckta stäppen, sjöar och snöklädda berg är sagolikt vacker. Här och var ser man övergivna lastbilar som kört fast i den lösa sanden.

Då och då stöter man på drokhpas, nomader, som bor på de ödsliga slätterna i sina jakhårstält. På kvällarna slog vi läger nära en nomadbosättning och fick på så vis kontakt med dem och kunde därmed följa en del av deras vardagsliv. Intressant att studera var när de kom tillbaka till bosättningen med sina djur då man satte igång att skilja på baggar och tackor. När denna arbetsuppgift var klar ställde man upp tackorna på en lång rad, band deras fötter och låste hornen i varandra. Sedan började mjölkningen av djuren.

En kväll slog vi läger i en husruin i vilken det låg flera döda får. När vi rensat undan dem satte vi upp tälten inne i det trasiga huset, vilket gav oss skydd för den kalla vinden.

Första dagen vi gav oss iväg från Darchen gjorde vi ett besök vid den heliga sjön Manosaravar vilken anses vara en skapelse av gudomligheten Brahma. Runt sjön går en khora som tar flera dagar att vandra. Här ligger även flera mycket gamla kloster man kan besöka.

I den lilla staden Saga är man tvungen att färja över floden Tsang Po, Brahmaputtra. Färjan tar maximum två mindre bilar åt gången eller en lastbil. Tvärs över floden har man spänt en wire i vilken färjan är ansluten till, därmed kan man utnyttja flodens strömmar för att driva färjan framåt. Detta räcker dock inte, utan två kvinnor hjälper till att föra färjan framåt med långa störar.

Sista natten innan vi kom fram till Rongbuk övernattade vi på Hotell Amdo i den lilla bergsbyn Tingri, 4 390 m ö h. Amdo är ett litet dammigt hotell nära stora vägen. Från Tingri har man fantastiska vyer över Mount Everest och Cho Oyo, två av världens högsta berg. Speciellt var solnedgången över bergen imponerande.

Vägsträckan mellan Tingri och Rongbuk är oerhört spektakulär med enorma vyer över Himalaya. Speciellt från passet Lamar La, 5 662 meter över havet. Vid klart väder kan man se fyra av världens högsta berg härifrån, om man har tur. Vid min resa över passet sken solen från en klar himmel och jag kunde njuta av vyn över Mount Everest, Makalu, Lhotse och Cho Oyo.

När vi körde in i Rongbuk, 4 930 m ö h, lyste solen över Mount Everest. Här skulle vi stanna i två dagar.

Rongbuk, världens högst belägna kloster, med vyer över Mount Everest

Klostret i Rongbuk, som tusentals andra kloster i Tibet, skadades svårt under den Kinesiska Kulturrevolutionen. Nu är det åter uppbyggt. Förr bodde här 500 munkar numera lever här bara ett tjugotal nunnor, som då och då får besök av bergsklättrare som skall bestiga Mount Everest, eller turister som vill besöka världens högst belägna kloster.

Det var planerat att vi skulle tälta i Rongbuk, men iskalla vindar svepte ned från Everest varför vi med glädje accepterade nunnornas erbjudande att hyra rum av dem. Rummen och sängkläderna var fruktansvärt smutsiga, varför jag valde att ligga i min sovsäck ovanpå sängen.

Förutom ett klosterbesök passade jag även på att vandra upp till bergsbestigarnas basläger, Everest Base Camp (EBC), och vidare upp mot den stora Rongbukglaciären. En tung vandring på drygt 5 200 meters höjd. Tyvärr sken inte solen denna dag varför vyerna över Mount Everest uteblev.

På avresedagen var det en stjärnklar morgon varför jag fick njuta av en mäktig soluppgång över Mount Everest.

Shigatse

Shigatse, 3 900 m ö h, är Tibets näst största stad och provinsen Tsangs gamla huvudstad. Sedan urminnes tider har staden varit en viktig handelsplats och haft viktig administrativ betydelse. Precis som många andra städer i dagens Tibet är Shigatse uppdelad i en kinesisk och en tibetansk del. Den tibetanska delen har bibehållit sin traditionella bebyggelse. I den ligger också stadens största sevärdhet, Tashilhunpo klostret.

Tashilhunpo tillhör Gelugpa-sekten, De gula hattarna, och är en av deras sex stora institutioner i Tibet. Klostret är ett av de största i Tibet och förblev förhållandevis oskadat under Kulturrevolutionen. Det grundades 1447 av Genden Drup, som postumt kom att kallas för den Förste Dalai Lama. Hans kropp finns bevarad i klostret. Senare blev Tashilhunpo hemvist för Tibets näst högste religiöse ledare Panchen Lama.

Klostret är en stor upplevelse att besöka. Tempelbyggnaderna är vackert renoverade och här kan man också få kontakt med munkarna som lever i klostret. Munkarna har ett speciellt förhållande till hundar, som finns överallt inom klosterområdet. De tror att hundarna är munkar som återfötts i en hundkropp efter att ha misslyckats med sina gärningar i ett tidigare liv.

Det största, och kanske mest imponerande, templet är Maitreya. Här finns en 26 meter hög staty av ”Den framtida Buddhan”, klädd med mer än 300 kilo guld. Områdets största byggnad är Keisang templet.

Den svenske upptäcksresanden Sven Hedin besökte på sin tid, den då levande Panchen Lama i Tashilhumpo-klostret innan han visades ut ur Tibet.

Gyantse

Staden Gyantse, 3 950 m ö h, ligger i Nyang Chu-dalen, drygt 250 kilometer väster om Lhasa. Den är en av de minst kinesiskt influerade städerna i Tibet. Staden har tre stora attraktioner, som förutom det tibetanska folklivet, gör staden värd att besöka.

Den stora fortanläggningen Gyantse Dzong, som ligger på ett berg ovanför staden, grundades på 1300-talet. Fortet var ett av dem som fanns strategiskt utplacerade för att försvara Tibet mot fiender. Det har förstörts vid ett flertal tillfällen, men byggts upp varje gång och står nu som ett monument över tibetanernas försvarsvilja. 1903 anfölls det av en brittisk arme under ledning av Francis Younghusband. Deras kanoner och gevär ställdes mot tibetanernas ålderdomliga flintlåsgevär, pilbågar och spjut. Britternas kanoneld träffade fortets krutförråd, som exploderade med katastrofala följder varvid mer än 300 tibetaner omkom. Britternas ”seger” frilade vägen till Lhasa och lade därmed grunden till den tragedi som än idag drabbar Dalai Lama och det tibetanska folket. Fortet förstördes även under den kinesiska Kulturrevolutionen.

Stadens kanske största attraktion är den fyra våningar höga Kumbum-stupan som uppfördes på 1440-talet. I stupan finns många små kapell med vackra statyer och väggmålningar. Byggnaden är uppförd med inslag av nepalesisk, kinesisk och tibetansk arkitektur, vilket ger den dess säregna och vackra utseende. Från toppen av bygganden har man en vacker vy över staden och Pelkor Chöde klostret. Även Kumbum-stupan skadades mycket svårt under Kulturrevolutionen.

Staden tredje stora attraktion är Pelkor Chöde klostret som grundades 1418. Tidigare var detta en stor klosteranläggning med ett aktivt munkliv. Nu återstår bara rester av den forna imponerande anläggningen. De återstående templen och munkbostäderna är dock värda ett besök. Även stora delar av Pelkor Chöde förstördes under Kulturrevolutionen.

Huvudstaden Lhasa

Efter 25 dagar från starten i Nepals huvudstad Kathmandu, och cirka 1 200 kilometer i fyrhjulsdriven jeep från Sher i västra Tibet, kom jag till Tibets huvudstad Lhasa, som är landets själ och hjärta. Nu återstod bara en knapp vecka av mitt besök i landet. Här skulle jag få tillfälle att besöka några av de heligaste och mest vördade tibetanska platserna och byggnader. Trots att jag redan haft ett stort antal mycket starka upplevelser var mina förväntningar höga inför denna avslutande del av resan. Här fanns många av de platser jag drömt om sedan barnsben att få besöka; Jokhang templet, Potalapalatset, Norbulinka, med flera.

Kung Songtsen Gampo, Tibets grundare, gjorde Lhasa till Tibets huvudstad. Han valde att bygga sin kungaborg på berget Marpo Ri, Det röda berget. Av detta palats finns bara en liten del kvar eftersom det ståtliga Potala palatset byggts över Songtsens borg. Denna del är nu integrerad i Potala. Under Songtsens ledning byggdes även två av Tibets heligaste tempel, Jokhang och Ramoche. Lhasa förblev tibetanernas huvudstad under 250 år.

Under en period tappade Lhasa sin betydelse och landet styrdes från andra städer. Lhasa återfick dock sin status som huvudstad i och med att den Femte Dalai Lama, den störste av dem alla, åter valda Lhasa till huvudstad 1642 och har så förblivit sedan dess.

Nästan ingenting återstår av det Lhasa som byggdes upp av Kung Songtsen Gampo. Från den perioden finns bara några få byggnader och tempel bevarade. De historiska byggnader som finns i dag är huvudsakligen uppförda under 1600-talet.

Lhasa var ända fram till 1950-talet en liten stad med 20 – 30 000 invånare, som huvudsakligen bodde runt Potalapalatset och Jokhang templet. Efter den kinesiska invasionen expanderade staden snabbt och har idag mer än  150 000 invånare. Majoriteten av dem är kineser.

Kinesernas ankomst har inneburit stora förändringar, inte bara i Lhasa utan även i andra städer, och för tibetanerna. Tyvärr huvudsakligen av negativ karaktär. Lhasas vackra, gamla bebyggelse har i stor omfattning rivits och fått lämna plats åt hus ritade av kinesiska arkitekter. Av den ursprungliga bebyggelsen återstår enbart en bråkdel. Tibetaner har dödats, fängslats och satts i fängelse eller i fångläger och diskriminerats på olika sätt. I skolan får de tibetanska barnen bara undervisning på det egna språket under några få år sedan övergår undervisningen till kinesiska. Trots detta finns det en tibetansk atmosfär kvar i landet och bland befolkningen lever det tibetanska arvet kvar.

Att vandra genom den tibetanska delen av Lhasa ger starka upplevelser. Möten med tibetaner, att tillsammans med dem vandra en khora runt Jokhang eller den stora runt Lhasas gamla stadsgräns, besöka deras marknadsplatser eller deras historiska byggnader och tempel ger mycket starka intryck som för alltid finns kvar inom en.

För den intresserade finns väldigt mycket att se i Lhasa eller strax utanför staden. Jag tar bara upp några få av dessa sevärdheter.

Potala Palatset

En av världens mest kända byggnader är Potala palatset ,som ligger på det 130 höga berget Marpo Ri, Det Röda Berget. Här låg en gång Songtsen Gampos borg, Tibets grundare. Av den syns väldigt lite numera eftersom den integrerats i Potala.

Potala började byggas 1645 på order av den 5:e Dalai Lama. Den första byggnaden som blev klar var Potrang Karpo, Det Vita Palatset. Byggnaden blev bostad åt den Dalai Lama, som flyttade hit från Drepung klostret 1649. Alla Dalai Lamas efter honom har haft sin bostad i denna byggnad. Därefter påbörjades byggnationen av Potrang Marpi, Det Röda Palatset, som skulle hysa administrationen samt bostäder åt munkar och tjänstefolk. Det färdigställdes 1694 då man också kungjorde att den 5:e Dalai Lama dött, vilket hemlighölls i tolv år.

Palatset har sedan dess till- och ombyggts av några av de efterföljande Dalai Lamas. Under det tibetanska upproret 1959 besköts det med artillerield, dock utan att skadas i någon större omfattning.

Delar av Potala är idag öppna för besökare. För varje sann vän av Tibet är ett besök här ett absolut måste. Bara några få av de mer 1 000 rummen i palatset är öppna, bland annat mottagningsrummet där Dalai Lama tog emot besökare sittande på sin jättehöga tron. Minnesvärt är också besökt vid den 5:e Dalai Lamas grav som är klädd med 3 700 kilo guld

Barkhor – Den gamla staden

Hjärtat av Lhasa är Barkhor, Den gamla staden. Här inne kan man få en vision av hur Lhasa såg ut före kinesernas ankomst och förändring av staden.

Barkhor är fyllt med trånga gator, gamla tibetanska hus och ett otroligt intressant folkliv. På dagen trängs man med shoppande tibetaner som handlar förnödenheter i gatustånden, jakkött, jaksmör, kläder och för turisterna souvenirer.

Genom Barkhor vandrar bedjande tibetaner i en aldrig sinande ström på sin khora, bönevandring. Många av dem snurrar på bönekvarnar och man hör hur de läser sin böneramsa. Det går fint att ansluta sig till denna khora och vandra tillsammans med tibetanerna. Det är dock viktigt att man går i samma riktning som de för att visa vördnad. Utefter khoran finns flera stora rökelseugnar, som ibland är tända och sprider väldoft. Khoran går alldeles förbi Jokhang templet.

Jokhang templet

Det finns flera gamla tempel att besöka i Lhasa, ett av dem som man inte får missa är Jokhang, som är Tibets heligaste byggnad.

Jokhang templet började byggas på 600-talet på uppdrag av Kung Songtsen Gampo. Här skulle den Buddhastaty, Akshobhya, som hans nepalesiska hustru, Prinsessan Bhrikuti, fört till Tibet förvaras. Samtidigt beordrades byggnationen av templet Ramoche i vilket Buddhastatyn Jowo Sakyamuni skulle förvaras. Denna staty fördes till Tibet av hans kinesiska hustru, Prinsessan Wengchen, och är nu en av de allra heligaste i hela landet.

Valet av plats för Jokhang templet gjordes av Prinsessan Wengchen, som valde en plats där det låg en sjö, Wothang, för att det skulle bli svårt att bygga templet. Sjön fylldes igen och templet kunde byggas. Än idag lär det finnas en källa under Jokhang som försåg sjön med vatten. Jokhang har under årens lopp renoverats och byggts till, men har bibehållit sin gamla och unika form, i stort sett.

Templet har varit en nagel i ögat för kineserna eftersom det nästan alltid är munkarna i Jokhang som startat protestaktionerna mot dem. Under Kulturrevolutionen skändades templet av kineserna och enligt uppgift lär många gamla saker ha stulits. Under en period kallades munkarnas kvarter för ”Guesthouse Nr 5” och en del av templet lär till och med ha använts som svinstia!

Vid ett besök i Jokhang lägger man direkt märke till de bedjande människorna vid tempelentreen, en del av dem prosterar sig.

Inne i templet finns flera mindre kapell med Buddhastatyer och stora samlingssalar. Den mest imponerande Buddhastatyn är Jowo Sakyamuni, som fördes till Tibet på 600-talet. Det är en stor förgylld och juvelprydd staty, som tillbeds av många tibetaner. Kön till Jowo Sakyamuni brukar vara mycket lång.

Att vandra runt i templet bland de bedjande tibetanerna och munkarna skapar starka känslor.

Utsikten från taket över Potala palatset, Barkhor och de omgivande bergen är enorm.

Norbulinka, Dalai Lamas sommarpalats

Ännu av Lhasas intressanta sevärdheter är området Norbulinka, som ligger i Lhasas västra del. Här finns flera av de palats som olika Dalai Lama låtit uppföra. Det första palatset uppfördes av den 7:e Dalai Lama år 1755.

Dagens Dalai Lama lät uppföra sitt sommarpalats under åren 1954-56. Det var härifrån han flydde i mars 1959 förklädd till kinesisk soldat. I samband med oroligheterna vid denna tidpunkt skadades palatset av bombkrevader. Interiört finns en del intressanta saker att titta på. Mottagningssalen är dekorerad med vackra väggmålningar och i den privata delen ser man gåvor som skänkts av olika statsmän. I sovrummet är hans säng bäddad som den var när han flydde.

I trädgården hittar man resterna efter Tibets första tre bilar; En Dodge -31 och två Austin -27. De transporterades till landet i delar med hjälp av jakar! Inte förrän 1950 lyckades man få igång bilarna. Nu återstår tyvärr bara lite skrot av dem.

Drepung, en gång världens största kloster

Ungefär 8 kilometer väster om Lhasa ligger Drepung klostret, en gång världens största kloster med ungefär 10 000 munkar. Idag tillåts endast 500 munkar att bo här av kineserna.

Klostret grundades 1416. Under en period var detta, tillsammans med Sera, ett av de absolut viktigaste klostren i Tebet. I Drepung bodde de första Dalai Lamas och inom klosterområdet finns lämningarna efter 2:a, 3:e och 4:e Dala Lama. Här finns även flera mycket intressanta byggnader och tempel och man behöver många timmar för att gå runt bland sevärdheterna.

Bara fem minuters promenad från Drepung ligger Nechung klostret, som ända fram till 1959 var säte för Statsoraklet. Oraklet fungerade som mediumet Pehar, beskyddare av den buddhistiska staten. Ingen Dalai Lama fattade några viktiga beslut innan han konsulterat oraklet.

Sera klostret

Sera klostret ligger cirka 5 kilometer norr om centrala Lhasa. Det grundades 1419 av Sakya Yeshe och var tillsammans med Drepung ett av Tibets viktigaste kloster. Som mest bodde det cirka 5 000 munkar i Sera. Idag har endast några hundra fått tillstånd att bo här av de kinesiska myndigheterna.

För den intresserade finns mycket att titta på i Sera. Det som drar turister är dock de så kallade ”Debatterande Munkarna” som varje eftermiddag samlas i trädgården för att träna argumentationsteknik. Första gången man upplever detta tror man att munkarna är osams eftersom man skriker högt åt varandra och slår eftertryckligt med näven i handen. Att sitta bredvid munkarna under en ”debattstund” är ett intressant och trevligt nöje.

Det var munkarna i Sera som förutspådde den kinesiska invasionen.

Strax innan denna hade de sett hur tibetanska gudomligheter hade slagits med demoner och förlorat, vilket var ett oroande tecken. Inte långt därefter invaderade de första kineserna Tibet. Det grymma resultatet kan vi fortfarande se.

Resan till Tibet var fylld av mycket starka upplevelser, både fysiska och psykiska, och har för alltid påverkat min bild av landet och tibetanerna. En folkgrupp som kämpar för sin frihet, existens och kulturella överlevnad. De förtjänare allt stöd de kan få för sin kamp för rättvisa och självständighet. En kamp som de för nästan helt ensamma, utan större engagemang från Världssamfundet. Varför?

Det finns många intressanta och spännande länder.
Läs om några av dessa på min hemsida
www.stalvik.se / rainer stalvik