bolivia-resa

Bilder med märkning (U) betyder att det visar ett av UNESCO utsett världsarv
Klicka på bilden för större format
(Bilderna är scannade från diabilder)

la paz, tiahuanaco, titicacasjön, solön, sucre, potosi, salar de uyuni, cerro rico, cochabamba, rurrenabaque, parque nacional de condoriri, amazonas var några platser jag besökte under min resa till bolivia, rainer stalvik

För mer information se   Grundfakta Bolivia     Landsfakta Bolivia

För aktuell information om säkerhet mm se UD:s information   Din resa utomlands

Resa till Bolivia, La Paz, Titicaca, Salar de Uyuni, Amazonas mm

Bolivia, Latinamerikas kanske mest indianska land, kallas ofta för ”Sydamerikas Tibet” för sitt läge, högt uppe i Anderna. Geografiskt liknar det till stora delar Tibet med sin högplatå, Altiplano, och höga snöklädda berg. Men Bolivia har även mycket annat intressant att erbjuda. Folklivet, Amazonas med sin fascinerande värld, stora saltsjöar med sin speciella miljö, världens högst belägna navigerbara sjö, Titicacasjön, och lämningar efter tidigare högkulturer; Tiahuanaco och Inka.

Resa till Bolivia

La Paz – Världens högst belägna huvudstad

Luften kändes mycket tunn när jag steg ur flygplanet på världens högst belägna flygplats El Alto utanför La Paz, på cirka 4 000 meters höjd. Hit kom jag efter en lång flygning från Göteborg via London, Sao Paolo och Santa Cruz. Flygsträckan London – Sao Paolo tog hela 11 timmar att tillryggalägga. Start- och landningsbanor på El Alto är förlängda på grund av den höga höjden och bara specialutbildade piloter får flyga hit. Många passagerare som kommer till El Alto drabbas av höghöjdseffekter, som yrsel och illamående. Vissa måste till och med ta hjälp av extra syrgas för att inte må dåligt. Ganska precis 24 timmar efter att jag lämnat min bostad i Torslanda gick jag in på hotellet i La Paz, där jag skulle bo de närmaste dagarna. Varje gång jag reser ut i världen är jag förvånad över hur långt man kommer på bara ett dygn. Nu var jag i Bolivia för att under ett femveckor långt besök njuta av detta vackra och spännande land.

La Paz, en av Bolivias två huvudstäder med cirka 1 miljon invånare ligger på mellan 3 800 – 2 800 meters höjd i en vulkankrater. Ju lägre man bor, desto finare kvarter. Från nästan överallt i staden ser man Bolivias högsta berg, den vackert snöklädda vulkanen Illimani, 6 490 meter hög. Jag bodde på ett litet hotell i den spännande indianska delen av staden. Direkt utanför hotellet satt alltid långa rader av indiankvinnor med sina vackra huvudbonader för att sälja allt mellan filtar och delikata marsvin. Jag tyckte om att ströva bland dem och uppleva den indianska atmosfären.

De första dagarna i La Paz måste man ta det mycket lugnt och försiktigt eftersom man kommer upp på nästan 4 000 meters höjd utan anpassning. Innan man är höjdanpassad är man orkeslös, har hjärtklappning och huvudvärk. Många blir sängliggande och mår dessutom mycket illa. Jag använde de första dagarna i Bolivia till att bekanta mig med La Paz. Här finns mycket att se. Allt från det spännande folklivet till vackra koloniala byggnader och indianska marknader. Några av de vackraste koloniala byggnaderna är den stora San Francisco katedralen och kyrkan La Recoleta. Den kanske allra bäst bevarade koloniala miljön hittar man på den renoverade Calle Jaen. När man sakta vandrar uppför den smala gatan förväntar man sig nästan att det när som helst skall komma en conquistador ut genom en av de vackra portarna. Här finns ett fint museum som visar den intressanta bolivianska historien. Från Calle Jaen kan man fortsätta till det vackra presidentpalatset och en av Sydamerikas äldsta teatrar.

Efter andra Världskrigets slut flydde många nazister till Sydamerika. Till Bolivia flydde Klaus Barbie, ”Lyons Bödel”. Han utlämnades till Frankrike 1983. Hans favoritställe var Club La Paz. Ett besök där är av intresse för sin vackra interiör i jugendstil. Intressanta att besöka är marknaderna som finns på olika platser runt om i stan. En av de mest spännande är ”Mercado de Los Bruchos” – Häxornas marknad. Även om man numera också hittar en hel del souvenirer i stånden så finns det en hel del andra spännande saker att köpa. En produkt som säljs är torkade lamafoster. De läggs under grunden på ett nybyggt hus för att bringa lycka till husägaren.

Titicacasjön – Världens högst belägna navigerbara sjö

Det finns få platser som är så legendariska som Titicacasjön. Den betydde mycket för Inkas, här låg deras två heligaste öar; Solön och Månön. Urusindianerna har sedan urminnes tider haft sin utkomst ur sjön. Idag finns bara cirka 1 000 urus kvar. De är skickliga båtbyggare och till dem kom Thor Heyerdal för att lära sig bygga vassbåtar. Denna kunskap använde han sedan till att bygga vassbåten Ra som han korsade Atlanten med. Titicacasjön delas mellan Bolivia och Peru. Den är 180 kilometer lång och 60 kilometer bred, 280 meter djup och i den ligger 36 öar. Till ytan är den mer än 8 000 km2 stor, vilket motsvarar Vänerns och Vätterns yta sammanlagt. I sjön har Bolivia hela sin krigsflotta baserad, 3- 4 krigsfartyg.

Tiahuanaco (på UNESCO:s lista över världsarv)

Vid Titicacasjöns dåvarande strand låg det en gång mycket mäktiga Tiahuancao riket, vars invånare Aymaraindianerna blev framgångsrika för sina två viktiga upptäckter. Dels att man kunde frystorka potatis och därmed bli oberoende när det gällde jakten på mat. Vidare upptäckte man möjligheten att bygga hus av adobe, ett tegel som tillverkades av ichugräs och lera. Därmed kunde man bygga starkare och bättre hus. Oberoende av den ständiga jakten på mat gjorde att Aymaras fick resurser över att utveckla olika vetenskaper. De blev framstående matematiker, astrologer och arkitekter. De utvecklade en framstående högkultur som varade från 1 600 före Kristus till 1200-talet e Kr då den på ett märkligt sätt försvann. Tiahuanaco var under en period världens största stad. Den byggdes i form av en fågelkropp och var exakt beräknad. De stora murarna runt staden hade endast någon millimeters avvikelse. Imponerande var deras stora tempel, Kalasassaya templet med ett semiunderjordiskt utrymme, som är dekorerat med statyer av ansikten. Förvånande är deras förmåga att använda stora stenblock vid byggnationer. Vissa block är över 100 ton tunga. Stenen de använde finns på 250 kilometers avstånd. I deras arkitektur finns likheter med egyptiernas och den som användes i mellan östern och senare av grekerna. Hur detta var möjligt har arkeologerna inte kunnat förklara. Här kan man beskåda Solporten, som är Bolivias främsta arkeologiska sevärdhet. Ett besök i det intressanta Tiahuanaco låter sig lätt göras under en dagsutflykt från La Paz

Copacabana vid Titicacasjön

Fortsätter man åt nordost från Tiahuanaco kommer man till den vackert belägna staden Copacabana. Det är en liten idyllisk stad vid Titicacasjöns strand. Staden ligger på drygt 3 800 meters höjd vid foten av de två bergen Cerro el Calvario och Horca del Inca. Båda bergen bjuder på underbara vyer över staden och Titicacasjön. På Horca del Inca finns en plats där man före Inkas mätte solståndet. En vandring på Pilgrimsleden upp till toppen av Cerro el Calvario är tung. Utefter leden finns stationer där pilgrimerna stannar för att bedja tills de kommer ända upp till toppen. Väl uppe på Cerro el Calvario har man en fantastisk vy över Titicacasjön och Copacabana. Här skall man invänta solnedgången över sjön, som är en upplevelse utöver det vanliga. På vägen upp eller ned för berget skall man ta tillfället i akt att studera prästerna som utövar Aymarareligionen. Till dem söker sig människor med små modeller av det de önskar sig. Allt från hus till bussar.

Staden Copacabana var redan under Inkaperioden en viktig plats. Här stannade människor för att förbereda sitt besök på Solön eller Månön. För spanjorerna blev detta en pilgrimsplats i slutet av 1500-talet när Madonnan i stadens kyrka utförde olika under. Den av guld och juveler prydda och mycket värdefulla ”Svarta Madonnan” står idag i säkert förvar inne i kyrkan, men kan beskådas under ett besök. Kyrkan är ett vackert byggnadsverk från den spanska kolonialtiden. Varje lördag besöker många bolivianer Copacabana med sina person- eller lastbilar för att få dem välsignade av en präst. De är då vackert prydda med blomsterdekorationer eller band. Människor är finklädda Prästen utför sina ceremonier med hjälp av vigvatten. Efter välsignelsen skall man spruta öl eller champagne över fordonen. Dock skall lite vätska sparas för att hällas på marken, en gest åt Pachamama, Modergudinnan.

Några timmars vandring från Copacabana ligger den lilla aymarabyn Kusijata. Här fick jag tillfälle att under fyra dagar bo hos en Aymarafamilj och dela deras enkla vardagsliv. Jag hjälpte till med att rensa majs, frystorka potatis och ta med familjens får och lamadjur till betesmarkerna på över 4 000 meters höjd. Familjen Oquendo bor i ett enkelt hus av adobetegel, byggt på samma sätt som under Tiahuanacoperioden. Det består av två rum och ett kök. Familjen bestod vid mitt besök av två vuxna och fem barn. Dessutom bodde svärfar hos dem. Vi, Gunilla och jag, fick så fin kontakt med familjen att vi blev erbjudna att bli Gudfader och Gudmor åt deras yngste son Rinaldo. Ett erbjudande som vi avböjde eftersom det var praktiskt svårt att uppfylla

Solön – Inkas heliga ö

Att besöka Inkas heliga Solön är nästan ett måste när man befinner sig vid Titicacasjön. Det går att hyra privatbåt för att åka till ön, vilket också ökar flexibiliteten under resan. För min del åkte jag från Copacabana en tidig morgon mot öns norra del. Där ligger en liten by som heter Challa, som är en bra startplats för en vandring till de stora ruinerna från Inkaperioden. Har man egen båt kan man göra ett stopp på öns södra del vid Pilcocaina. Här låg Inka Manco Capac hus. Från Pilcocaina har man vackra vyer över Titicacasjön. I byn Challa finns ett litet museum med fynd från Inkaperioden som man hittat på ön, eller i vattnet utanför ön. Vandringen till ruinerna ger vackra vyer över ön och Titicacasjön. Den kan dock vara relativt tung eftersom man går uppför berg och solen kan gassa. Dessutom befinner man sig på 4 000 meters höjd. På ett ställe finns ”Solens Fotavtryck” som var av stor betydelse för inkafolket. Tempelruinerna ligger vackert på en bergssluttning med vyer ut över Titicacasjön. Enligt legenden föddes de två första Inkas, Manco Capac och Mama Ocllo, här.

Amazonas – Världens mest komplicerade ekosystem

Efter vistelsen vid Titicacasjön åkte jag tillbaka till La Paz för att flyga till den lilla staden Rurrenabaque vid Rio Beni, djupt inne i Amazonas. Flygturen blev en fantastisk upplevelse med vackra vyer över de snöklädda Anderna. Efter knappt två timmar flygresa landade jag på flygfältet i Rurrenabaque, djupt inne i Amazonas. Vilken skillnad i temperatur mot den som rådde på El Alto vid avfärden. Där var det isande kallt. Här var det cirka 35 grader varmt och mycket fuktigt. Det kändes att jag landat i Amazonas. Ungefär en tredjedel av Bolivias yta utgörs av regnskog.

Jag såg fram emot besöket i Rurrenabaque eftersom detta var mitt första besök i Amazonas. Jag fick en eftermiddag på mig att utforska ”Rurre”. Den använde jag till att gå upp på ett berg varifrån vyn över staden och Rio Beni var enorm. På kvällen var det middag på en liten restaurang vid floden. Vilken känsla att vara i Amazonas. Nästa dag skulle jag vidare till Santa Rosa som var startplatsen för en två dagars flodfärd på den lilla Yacumafloden. På morgonen åkte jag på flaket på en jeep till Santa Rosa. Det blev inte den mest komfortabla bilresan jag gjort, men mycket upplevelserik. Under denna såg jag många fåglar, hjortar och krokodiler korsa vägen. Det är cirka 120 kilometer mellan Rurrenabaque och Santa Rosa. På sena eftermiddagen åkte vi till en stor sjö för att fiska pirayor, Amazonas skräckingivande fisk. Många är historierna om människor som ramlat i vattnet och blivit uppätna av denna aggressiva fisk. Vi agnade med rått kött och det tog bara några sekunder innan första pirayan hade huggit. Jag drog med stolthet upp den i båten. William informerade oss att vi var tvungna att döda fisken omedelbart eftersom den bits bara den får en chans. En stor piraya biter med lätthet av ett finger. Vi fick tillräckligt med fisk till kvällsmaten. Pirayorna smakade ungefär som abborre och det var många ben i dem.

Båtfärd på Rio Yacuma

Nästa morgon var jag med och packade en en långbåt för en tre dagars flodfärd. Jag ingick i en grupp bestående av fem västerlänningar och fem bolivianer. Vår huvudguide William, en av regnskogens invånare blev garanten för vår säkerhet. Det kändes tryggt att ha hans och övriga medarbetares stöd under regnskogsvistelsen. Vi gav oss iväg uppför den lilla Yacumafloden med motorn på låga varv. Strax efter avfärden från bryggan såg vi de första kajmanerna. Efter bara några timmars båtfärd hade vi sett hundratals kajmaner, vissa upp till 3 -4 meter. Dessutom såg vi sköldpaddor, kapybaror, jabirustork, olika hägrar, kungsfiskare, papegojor, vrålapor och floddelfiner. Så fortsatte det hela dagen. Jag fick en känsla att sitta framför TV:n hemma och titta på alla dessa spännande djur och fåglar. Det var en nästan helt ofattbar upplevelse. Övernattning skedde i en enkel camp, som vaktades av fem hundar fulla med stora bölder. Efter mörkrets inbrott åkte vi ut på floden för att jaga kajmaner med ficklampa. Det var spännande att glida fram i mörkret och upptäcka ögonen som stack upp ur vattnet. Lyste man på dem med ficklampan sänktes de sakta ned under vattnet. Innan vi lade oss för natten fick vi stränga order på att inte gå från liggplatsen eftersom hundarna inte kunde skilja vän eller fiende åt. Dessutom var risken stor att en kajman låg och lurpassade på ett lämpligt byte. Kanske en läcker turist?

På anakondajakt

På morgonen nästa dag åkte vi ut tidigt för att titta på floddelfinerna. Det var en fin upplevelse att se deras varma utandningsluft stig som rökpelare i den lite kyliga morgonluften. Delfinerna är väldigt sällskapliga av sig. När man bankar i sidan på båten simmar de ofta fram för att titta vad det är som låter. Jag blev erbjuden att hoppa i tillsammans med William för att simma med delfinerna. Med tanke på alla kajmaner jag sett avstod jag gärna. När solen varit upp några timmar och värmt upp luften var det dags att ge sig iväg till ett stort träsk. Där blev vi beordrade att ställa upp oss på led och gå ut i träsket för att leta efter anakondor. Vi fick en två meter lång stör med oss. Den skulle vi använda om vi ville fånga en orm. Miljön var idealisk för anakondorna. Efter bara en kort stund hade jag fångat min första orm. William visade mig hur man skulle göra. Det gällde att hålla fast huvudet på ormen under vattnet och sedan leta upp det med handen. Huvudet fanns någonstans där nere i det kolsvarta vattnet. Sedan gällde det att ta tag i ormens svans. Därefter var det bara att lyfta upp ormen. Jag fångade ytterligare ett par anakondor innan vi lämnade träsket. Sedan släppte vi tillbaka dem i deras egna ”goa” miljö.

Rio Tuichi

Bilfärd tillbaka till Rurrenabaque där en ny båtfärd väntade. Denna gång till Rio Tuichi, som är en biflod till den stora Rio Beni. Här väntade ett nytt regnskogsäventyr. Inte lika djurrikt men ändå fantastiskt. Om man inte varit i Amazonas tidigare är det svårt att föreställa sig hur det känns att vistas i regnskog. Alla ljud, värmen och fukten. Den största upplevelsen vid Rio Tuichi var vandringen till ett berg vars sluttning var full av bohål, som arapapegojor gjort. Den vackra arapapegojan är världens största papegojart. Vacker att se på men oerhört skränig. Jag kommer inte heller att glömma övernattningen då jag jagade myror med stora käftar, som vi fick smaka på. De släppte inte taget förrän man slet loss kroppen från huvudet.

Vistelsen i Amazonas avslutades med ett besök i Rurrenabaques systerstad San Buena Ventura, där det pågick en karneval. Ännu en minnesvärd upplevelse. Människorna var vackert klädda och dansade rytmiskt till den pulserande musiken. Efter att jag klivit av färjan från San Buena Ventura gick jag upp längs en liten gata. På den stod en lastbil av fabrikat Volvo parkerad. Med svenska flaggor! En liten överraskning som jag inte förväntade mig.

Dagen efter karnevalen tog vi en buss tillbaka till La Paz. Den resan tar två dagar och ger tillfälle att uppleva en bussfärd genom regnskogen, upp för Yungas bördiga sluttningar och genom det vackra höglandet med de snöklädda topparna. En bussresa i Syd Amerika är ofta en spännande upplevelse. Ibland med livet som insats. Under denna resa fick jag uppleva en kappkörning mellan vår buss och en annan, också den på väg till La Paz. Ingen av de båda chaufförerna ville släppa förbi den andra. Ibland blev det riktigt farligt för vägen var smal, kurvorna många och stupen djupa. Denna bussfärd skulle jag helst inte vilja göra om.

Salar de Uyuni – Den stora saltsjön

Så var det dags att åka söderut, mot nya mål. Bussresan från La Paz till Challapata bjöd på fina vyer över Altiplano och dess folkliv. Vid ankomsten till Challapata var det ordentligt kallt. Jag befann mig nu på runt 4 000 meters höjd igen. Fjärran från Amazonas värme och fuktighet. I Challapata tog vi, Gunilla och jag, in på ett litet och enkelt hotell, Pension Victoria. Det var kallt på rummet eftersom hotellet saknade centralvärme. På rummet var det smutsigt och det verkade inte som om sängkläderna blivit bytta sedan förra gästerna. Under sängen stod en kantstött potta. I Challapata var det fiesta. På gatorna dansade festklädda människor. Många var kraftigt berusade. Vi lyckades hitta en liten restaurang där vi åt en måltid med lamakött. Det var fruktansvärt kallt överallt. Under natten vaknade vi av ett fruktansvärt oväsen. Vad det var fick vi aldrig reda på, men vi var på vår vakt då rumsdörren inte gick att låsa.

Från Challapata gick färden vidare med jeep till Jirira, en liten by vid utkanten av den stora saltsjön ”Salar de Uyuni”. Färden dit bjöd på vackra naturupplevelser och jag hade turen att se några flockar vicunas, de vilda lamadjuren. Vicuna är det minsta lamadjuret som lever på ödsliga platser på höga höjder. Anatomiskt är djuret helt anpassat till ett liv på hög höjd. De lever i två slags grupper, familjegrupper och hangrupper. Inkafolket fångade dem för att få tillgång till den fina ullen, som man sedan använde till att tillverka vackra kläder. Numera är vicunan fridlyst.

Jirira är en liten by vid kanten av saltsjön. Vid ankomsten var det kyligt och efter att solen gått ned blev det bitande kallt. Innan solnedgången vandrade vi runt i byn. Mitt i byn ligger en liten kyrka i kolonialarkitektur. En stenig stig leder upp på höjderna bakom byn. En bit upp på en av höjderna finns ett stort kors. Från denna plats har man en vacker vy ut över Salar de Uyuni. Vi njöt av solnedgången och tittade på månen som sakta steg upp över sjön. Det såg ut som om sjön var klädd med en isskorpa, i själva verket är detta ett tjockt saltlager.

Nattsömnen blev god, trots att jag sov på cirka 4 000 meters höjd, tack vare min tjocka sovsäck som klarar temperaturer ned till minus 10 grader. På morgonen var det avfärd från Jiriria med en jeep. Idag skulle vi korsa den stora saltsjön. Strax utanför byn ligger en slocknad vulkan. Soluppgången över den var vacker. I kanten av saltsjön promenerade en grupp bergsflamingos. De söker sig hit för att äta alger som lever i det salta vattnet. Färden på den skrovliga saltskorpan var inte alltid bekväm, men oerhört fascinerande. Det är förbjudet att färdas utanför vägmarkeringarna då det finns risk att saltskorpan brister och bilen sjunker. Mitt i saltsjön ligger Islas de Pescado, en liten ö som avsatts som naturreservat. På ön växer stora kaktusar och här kan man se viscaha, ett litet djur som ser ut som en korsning mellan hare och ekorre. Långt ute i saltsjön har man byggt ett hotell av stora saltkuber, det enda i världen. Vi stannade ett par gånger för att bekanta oss med saltarbetare. De arbetar under mycket svåra förhållanden. Saltet är aggressivt mot kläder, stövlar och hud. Solstrålarna skapar svåra reflexer som irriterar ögonen. Beräkningar visar att saltmängden uppgår till 10 biljoner ton salt, vilket räcker till hela Bolivias saltbehov och för export. Det är cirka 130 kilometer mellan Jirira och staden Uyuni, till största delen på saltsjön. Från Uyuni fortsatte jag med buss till gruvstaden Potosi. Det blev ännu en vacker bussfärd.

Gruvstaden Potosi – Världsarvslistad stad

Potosi ligger 4 070 meter över havet. Den grundades 1545 när spanjorerna hittade stora silverfyndigheter på berget Cerro Rico, ”Det rika berget”. Brytningen av silver krävde en stor arbetsstyrka. Spanjorerna löste detta genom att tvinga indianer att arbeta i gruvorna. När det blev brist på indianer hämtade man hit afrikanska slavar. Ytterst få av de människor som tvingades till arbete i silvergruvorna överlevde. Under spanjorernas tvångsarbete omkom mer än 8 miljoner indianer och svarta! Än idag arbetas det i gruvorna. Silverfyndigheterna är små. Det mesta av silvret tog spanjorerna hand om. Men det finns mineraler som bly, zink och tenn i stora mängder. Ett besök i gruvorna är intressant, men också deprimerande när man ser under vilka svåra förhållanden indianerna fortfarande arbetar under. En gruvarbetare orkar inte hålla ut mer än 10 – 15 år under dessa svåra förhållanden. Vissa av arbetarna var inte mer än 10-12 år. Vandringen i gruvorna ger en bra inblick i det hårda livet. Ibland är det förenat med livsfara att gå i de små orterna tillsammans med gruvarbetarna. Vanligtvis måste besökare hålla sig till de orter som godkänts för besök. För min del gick jag i orter som ibland var så låga att jag tvingades gå böjd. Ibland gick jag på 30-40 centimeter breda och leriga stigar, med fritt fall 150 – 200 meter. Jag var stundtals livrädd och lovade mig själv att om jag kommer levande från detta äventyr skall jag aldrig mera göra någonting liknande.

Berget är idag 200 meter lägre än det var när spanjorerna kom hit 1545. Under spanjorernas tid växte Potosi snabbt och blev Syd Amerikas rikaste stad på grund av silverfyndigheterna. Vid religiösa högtider på 16- och 1700-talet kläddes stadens trottoarer med tjocka silverplattor. I dag är Potosi en vacker stad med många koloniala byggnader och finns upptagen på UNESCOS lista över Världskulturarv. Missa inte ett besök på ”Det Danske Cafe” om du kommer till Potosi!

Sucre – ”Den Vita Staden”

Bussfärden från Potosi till Sucre bjöd på nya fina vyer. De bolivianska långfärdsbussarna är moderna, komfortabla och utrustade med stora fönsterrutor vilket gör att man ha bra utsikt under färden.

Sucre är Bolivias administrativa huvudstad med cirka 150 000 invånare. Den grundades ursprungligen av Inkaindianer men döptes om 1840. Den gavs namnet Sucre efter General Jose Antonio de Sucre, som framgångsrikt stred på Simon Bolivars sida i frihetskampen mot spanjorerna. Potosi är ett fint exempel på en stad byggd under kolonialperioden. På en höjd ovanför Sucre ligger kyrkan La Recoleta. Platsen där kyrkan ligger ger fina vyer över staden. Andra vackra byggnader är San Francisco kyrkan, Högsta Domstolen, Universitetet och Regeringsbyggnaden. Casa de La Libertad är numera ett museum. I ett av rummen skrevs självständighetsförklaringen under av Simon Bolivar och de besegrade spanjorerna.

Cochabamba – Bolivias tredje största stad och en ruggig bussresa

Man får ofta höra att man skall undvika att åka buss nattetid i Latinamerika. Dels finns det risk för att chauffören somnar eller kör av vägen på grund av undermåliga bromsar alternativt dåliga strålkastare. Det finns också risk för att chauffören kan vara berusad. Dessutom kan det på vissa vägar vara ganska stor risk att bussen stoppas av rånare, speciellt när de vet att det finns turister ombord. Nu hade jag inget val. För att ta sig mellan Sucre och Bolivias tredje största stad Cochabamba var jag tvungen att ta nattbussen, för att spara tid. Jag blev omedelbart misstänksam när jag såg busschauffören göra dubbla korstecken inför hans körning till Cochabamba. Efter en matrast vid 21-tiden somnade jag, trots den ojämna vägen. Efter matrasten drog chauffören gardiner för alla fönster i bussen. Eftersom risken för åksjuka ökar när man inte ser vägen bad jag att få ha åtminstone en liten öppning så att jag kunde se ut genom fönstret. Efter långa förhandlingar lyckades jag få en liten glugg.

Vid 23-tiden vaknade jag av att bussen krängde kraftigt. Jag tittade ut genom den lilla gluggen och såg att framändan på bussen svepte över ett stup. Vägen var så smal att frampartiet på bussen inte fick plats på den. Rakt ner från vägen var ett cirka 1 000 meter djupt stup. Jag blev klarvaken och somnade sedan inte om på hela natten utan satt och var rädd för att bussen skulle ramla ned för ett av de många stup vi hängde ut över. Detta var andra gången jag var rädd under resan i Bolivia. Det kändes oerhört skönt när bussen gled in på terminalen i Cochabamba klockan 5 på morgonen. Senare under dagen träffade jag en svensk. Han frågade mig hur jag kommit hit. När vi berättade svarade han: ”Den resan har jag gjort en gång och gör aldrig mer om den. Inte ens i dagsljus!”

Cochabamba har en vacker Plaza de Armas, ett stort torg som finns i alla Latinamerikanska städer. Här ligger katedralen och runt Plazan finns hus med vackra arkader. På en höjd ovanför staden, med en fin utsikt över Cochabamba, står en stor Kristusstaty med utsträckta armar. Det är världens högsta Kristusstaty, 3 cm högre än den i Rio de Janeiro. Det är tillåtet att gå upp i statyn. Marknaden är stor och intressant att besöka, vilket skall göras på morgonen. Intressant att besöka är också Palacio Portales som byggdes i början av 1900-talet åt världens då 6:e rikaste man.

Vandring i Parque Nacional de Condoriri

Ny bussresa. Denna gång från Cochabamba till La Paz, som bjöd på nya och vackra vyer. Att åka buss i Bolivia fungerar bra, är billigt och gör att man ser mycket av landet.

Sista veckan i Bolivia skulle vi vandra i naturreservatet Parque Nacional de Condoriri, vilket skulle bli en ny och vacker upplevelse. PNC grundades 1942 och ligger inte mer än en dryg timmes bilresa från La Paz. En lämplig startplats för vandringen är byn Tuni Condoriri. Här väntade en grupp indianer med lamadjur. De skulle vara vår support under vandringsdagarna. Vyerna från Tuni Condoriri var imponerande över de höga och snöklädda andinska topparna, till exempel det heliga berget Condoriri, 5 600 meter, Huayna Potosi, 6 000 meter och Aguja Negra. Terrängen var lättvandrad men höjden, på drygt 4 300 meter, gjorde det tungt att gå. Första övernattningen ägde rum vid baslägret för bestigning av berget Condoriri, 4 515 meter över havet. På morgonen talade jag med en kille från Örebro (!) som ingick i en grupp bergsbestigare. De hade varit tvungna att avbryta sitt första klättringsförsök eftersom flera i gruppen blivit mycket höjdsjuka. En av gruppmedlemmarna fick bäras till byn Tuni Condoriri varifrån han med bil kördes till La Paz, där han fick börja en återanpassning till hög höjd. Vandringsdagarna blev vackra upplevelser bland höga, snöklädda bergstoppar och fjällheden, paramo. Leden vi gick följde delvis gamla stigar från Inkaperioden. Vandringens högsta punkt nådde vi den 3:e dagen då vi gick över ett pass på nästan 5 000 meters höjd. Dagtid var det härligt att vandra, men så fort solen försvann blev det bitande kallt och min vintersovsäck klarade inte alltid nattemperaturen, som ibland sjönk till minst minus 15 grader. Höjden gjorde det svårt att sova ibland. Efter mörkrets inbrott finns det bara två saker man kunde göra; gå och lägga sig eller stanna ute i kylan och njuta av stjärnhimlen. Något som jag gärna gjorde i Condoriri. Vilken stjärnhimmel! Vackra stjärnbilder var ”Södra Korset” och ”Pumans Ögon”. Dock blev utomhusvistelsen i regel inte så långvarig på grund av kylan, som var det svåraste att hantera under vandringen. Nätterna var iskalla och varje morgon var vattnet i vattenflaskan alltid fruset. Flera gånger under nätterna plockade jag bort istappar ur mustaschen. Vid ett tillfälle kom en grupp tungt beväpnade militärer på besök i tältlägret. De ville kontrollera våra pass! Ibland passerade vi hus och övergivna gruvsamhällen. När man såg de små gårdarna förvånades man över att någon kunde bo, och överleva, på denna höga höjd.

Även om vandringen stundtals var ganska tung, på grund av kyla eller vistelse på höga höjder vill jag inte ha den ogjord. Jag fick uppleva vackra vyer och en härlig vandring att minnas.

Efter vandringen åkte vi tillbaka till La Paz och sedan vidare till El Alto, Världens högst belägna flygplats. Resan tillbaka till Sverige gick samma väg som till Bolivia; mellanlandning i Santa Cruz, Sao Paolo och London innan jag åter satte fötterna på svensk mark.

Resa till Bolivia

Minnena från besöket i Bolivia blev många; möten med vänliga människor, den vackra naturen på höglandet och det spännande Amazonas. Upplevelserna kommer att finnas inom mig för alltid och jag skulle mycket gärna vilja åka tillbaka till Bolivia.  Hasta luego, Bolivia!

Det finns många intressanta och spännande länder.
Läs om några av dessa på min hemsida
www.stalvik.se / rainer stalvik