etiopien-resa

Bilder med märkning (U) betyder att det visar ett av UNESCO utsett världsarv
Klicka på bilden för större format

addis abeba, gondar, lalibela, simien mountains, lake chamo, nechisar national park, arba minch och lake langano var några platser jag besökte på min resa till etiopien, rainer stalvik

Fler bilder från Etiopien finns på www.stalvik.com    

För mer information se   Grundfakta Etiopien     Landsfakta Etiopien

Resa till Etiopien – Addis Abeba, Lalibela, Simien, Arba Minch mm

I Etiopien har några av de äldsta spåren av mänskliga varelser påträffats. Upp till fyra miljoner år gamla fynd av förmänniskor, hominider, har gjorts på flera håll. Det mest kända är skelettet av ”Lucy” som påträffades 1974 i Awashdalen, som ligger i den nordöstra regionen Afar.

Etiopien, Afrikas till ytan tionde största land, var det åttonde afrikanska landet jag besökte. Landet är ett av världens fattigaste med en befolkning på drygt 70 miljoner invånare.

Att besöka så kallade utvecklings länder är oftast förenat med omskakande möten med fattigdom och den bistra verklighet en stor del av jordens befolkning lever i, Etiopien är inget undantag. Upplevelser som dessa ger många tankeställare.

Det som gjorde denna resa intressant och fascinerande var, bland annat, det intensiva folklivet, vistelsen i den lilla bergsbyn Bora, höghöjdsvandringen i de vackra Simien-bergen (med på UNESCO:s lista över världsnaturarv) där jag fick se den oerhört sällsynta etiopiska vargen, geladababianen och walia ibex (stenbock), alla tre arterna är endemiska. Vandringens högsta punkt blev berget Bwahit 4 430 meter över havet. Intressanta var också besöken vid de kungliga slotten i staden Gondar, de märkliga klippkyrkorna i den heliga staden Lalibela (med på UNESCO:s lista över världskultursarv), möten med zebror, Thomson gaseller, bushbock, klippspringare, flodhästar och gigantiska krokodiler i Nechisar National Park och Lake Chamo.

Mindre trevliga inslag under resan var de mycket kalla nätterna under vandringen, transporterna på de dåliga vägarna, att ett par av hotellen var riktiga ”råttebon”, de många loppbetten och magproblemen jag drabbades av.

Allmänt om resan

Eftersom Etiopien är ett av världens fattigaste länder och därmed har en infrastruktur som inte alltid är lätt att förstå sig på bestämde jag mig för att köpa en arrangerad resa till detta land, speciellt som det var svårt att ordna vandringen i Simienbergen på egen hand. Att åka på en arrangerad resa har sina för- och nackdelar.

Fördelarna är att lokal guide tar hand om allt det praktiska på plats varför man kan lägga mycket av sin energi på att uppleva egna saker, om man inte vill delta i det officiella programmet. Nackdelarna är, bland annat, att man har en låst resplan som måste följas och att man är bunden till den och att man dessutom tvingas resa tillsammans med reskamrater som man inte valt själv. ”Man köper en resa och får reskamraterna på köpet.”

Det är alltid intressant att studera gruppdynamiken när människor möts. De första dagarna känner man av varandra och sedan skall man positioneras i hierarkin. Att någon vill stå utanför den ”artificiella mysgruppen” som bildas accepteras inte alltid. Den personen/personerna blir lätt ”lovliga byten” som gruppen gärna kollektivt ”hugger på”. Jag förundras alltid över detta ”fenomen” eftersom man före resan inte känt till varandras existens och när man så råkar ha valt samma resa blir man plötsligt ”superkompisar” som knappt kan göra saker på egen hand under resans gång.

Reskamraterna i denna grupp var i det stora hela bra och ingen hade direkt någon ”högre profil”, men jag tröttnade ganska snabbt på ”svenskgnället” om sjukdomar och krämpor, hur trött man var, förtalet av resenärer vissa rest tillsammans på tidigare resor och spekulationerna om hur många fruar reseföretagets ägare haft etc. varför jag gärna gick på egen hand när tillfälle bjöds. Jag undrar ofta när jag åker på arrangerade resor varför folk lägger så mycket energi på trivialiteter när man är på en spännande resa? En kväll var det en infekterad diskussion om öl smakade bäst om det dracks ur glas eller direkt ur flaska. Hur viktigt är det på en skala??? Kan man inte överlåta ett sådant beslut till den som dricker ölen?

Trots att resan var deklarerad att innehålla fysiskt ansträngande inslag var det flera i gruppen som inte klarade påfrestningarna under vandringen speciellt bra. Om nu inte resenären har tillräckligt med självkännedom borde researrangören ställa hårdare krav på deltagarna vid anmälan.

Att besöka Etiopien var intressant för här finns ett intensivt folkliv, vacker natur, intressanta historiska platser och få turister, varför landet har mycket av sitt ursprung kvar.

Mindre trevliga inslag under resan var de långa transporterna, alla de loppbett jag fick, magproblemet jag drabbades av, de kalla nätterna under vandringen i Simienbergen och att ett par av hotellen var riktiga ”råttebon”, som den svenske arrangören borde se till att byta ut.

Flygresan

För det mesta köper jag mina flygbiljetten på nätet. På denna resa ingick flygbiljetten i resans pris varför flygbolag och flygrutt redan var förutbestämda, vilket innebar en liten omväg för min del då resan startade i Stockholm och jag vanligtvis flyger ut från Göteborg.

Så här flög jag:

Göteborg – Stockholm med SAS

Stockholm – Addis Abeba via Rom, Tur och Retur med Ethiopian.

Flygtid Stockholm – Rom knappt 4 timmar och Rom – Addis Abeba cirka 6 timmar och 20 minuter.

Säkerhet

Så här skrev UD på sin hemsida i januari 2009:

”Ambassaden uppmanar svenskar, även tillfälliga besökare, att anmäla samt registrera sin ankomst och meddela planerade resor och vistelseorter i landet. Vi rekommenderar att de resenärer som väljer att resa utanför Addis Abeba informerar sig om säkerhetsläget och även, vid behov, kontaktar ambassaden före avfärd.

I Addis Abeba är säkerhetsläget normalt lugnt. Dock uppmanar ambassaden svenskar att aktivt undvika större folksamlingar. Från tid till annan har det förekommit etniska eller religiösa sammanstötningar i Addis Abeba och lokalt på olika håll i landet. Se ovan angående hot om terrorism.

Ambassaden uppmanar till stor försiktighet i samband med resor i landet samt att resenärer noggrant följer nyheterna i media. Inför resor i landet bör säkerhetsläget kontrolleras. Vid osäkerhet om säkerhetssituationen bör man kontakta ambassaden. Ambassaden följer utvecklingen i landet kontinuerligt och reviderar reseinformationen när skäl för detta föreligger.

Ambassaden uppmanar svenskar till stor försiktighet när det gäller gränstrakter och somaliregionen.

Rån, fickstölder, stölder ur bilar och inbrott i privatbostäder som tillhör utlänningar förekommer i mindre utsträckning än i de flesta andra större städer. Endast i ett par fall som ambassaden känner till har förövarna använt vapen. Bristen på respekt för trafikregler är en av de största säkerhetsriskerna.

Turister utsätts ibland för lurendrejare som finns framför allt i Addis Abebas centrum och resenärer bör som alltid iaktta försiktighet i umgänget med obekanta personer. Man bör heller inte erbjuda främmande personer bilskjuts eller släppa in personer som man inte känner på hotellrum eller bostäder.”

Det enda jag upplevde som var negativt ur säkerhetssynpunkt var att jag vid ett par tillfällen fick min vattenflaska stulen ur ryggsäcken av barn.

Och visst kontaktades jag av en hel del ”guider”, ofta ganska efterhängsna, som ville ”hjälpa” mig med olika saker.

För aktuell information om säkerhet mm se UD:s information   Din resa utomlands

Kostnader

För en resenär är det mycket billigt att vistas i Etiopien. De olika priserna speglar det allmänna kostnadsläget och den låga bruttonationalprodukten.

Priserna jag anger är baserade på en kurs för 1 USD = SEK 8:-, som gällde när jag köpte valuta hos Forex i november 2008, och USD 50 var värda Birr 496:-, dvs 1 birr är lika med SEK 0.81.

En god måltid, kötträtt, på restaurang gick att få för cirka Birr 20 – 25, SEK 16:- – 20:-, pasta med tomatsås kostade cirka Birr 15:-, SEK 12:-, en öl på flaska (33 cl) kostade mellan Birr 7 – 11, SEK 6:- – 9:-, en öl på glas (40 cl) kostade Birr 5, SEK 4:-, och en kopp kaffe (svart) Birr 2.50 – 3, SEK 2:- – 2.50. Detta är prisnivån på små trevliga och rena lokala restauranger, dock inte de allra enklaste där prisnivån är ännu lägre. På lyxrestaurangerna är naturligtvis prisnivån betydligt högre.

Reseupplägg

Jag har köpt resor av denna arrangör ett flertal gånger då jag tycker att de har ett intressant koncept för sina reseupplägg och att det under dessa även finns tillfälle till egna upplevelser.

På denna resa skulle det enligt arrangörens program ingå några dagars vistelse i huvudstaden Addis Abeba, en familjevistelse i den lokale guidens hemby, ett besök i Nechisar National Park, en båttur på Lake Chamo, ett par dagars rekreation vid Lake Langano, ett besök i den historiska staden Gondar med sina kungliga slott, en vandring i Simienbergen och ett besök i den heliga staden Lalibela med sina märkliga klippkyrkor som är med på UNESCO:s lista över världskultursarv. ”Navet” i upplägget var Addis Abeba dit vi återkom mellan aktiviteterna i södra respektive norra Etiopien. Programmet genomfördes utan missöden helt enligt plan.

Den lokale guiden Israel och hans bror David var oss till stor hjälp under resan, och naturligtvis teamet som hjälpte oss under vandringen i Simienbergen under ledning av Nur. Utan deras hjälp hade denna resa inte kunnat genomföras på så bra sätt som den gjordes. Ett hjärtligt tack till dem alla!

Att hålla kontakt via Internet med nära och kära är inte lätt då datorerna är uppkopplade till det via modem och att nätet ofta är överbelastat. Dessutom förekommer strömavbrott som inte heller de underlättar kommunikationen.

Resa till Etiopien

Addis Abeba

Etiopiens huvudstad Addis Abeba med nästan tre miljoner invånare ligger på 2 400 meters höjd vilket gör den till världens tredje högst belägna huvudstad. Addis, som staden oftast kallas, är efter afrikanska förhållanden en ganska modern stad som grundades år 1887 av Kung Menelik II. Den är en till ytan stor stad med en vidsträckt central del. Enklaste sättet att ta sig runt i staden är med hjälp av taxi eller någon av de många minibussarna som trafikerar stadens gator. Att orientera sig i Addis är inte helt lätt då många gator saknar namn eller har bytt namn ett flertal gånger. Trots sin storlek har Addis förhållandevis få sevärdheter att erbjuda besökare; några museer, kyrkor, torg, piazzor, marknadsplatser etc. Den största sevärdheten är kanske stadens intensiva folkliv!

Efter en lång nattflygning landade vår grupp i Addis på morgonen. Vi blev hämtade på flygplatsen av vår lokale guide och körda till Natanim Guest House, som visade sig vara ett riktigt ”råttebo”. Sunkiga dusch- och toalettutrymmen som inte alltid räckte till när flera gäster samtidigt skulle uträtta sina behov eller fräscha upp sig. Jag delade rum med två andra män ur gruppen och redan första natten brakade sängen jag sov i ihop! Jag är lite förvånad över arrangörens val av detta ”hotell”!

Natanim Guesthouse ligger snett emot den amerikanska ambassaden. Från balkongen hade jag en god vy över den och kunde studera amerikanarna bakom flera murar man byggt upp framför ambassaden. Att det rådde en nervös stämning runt ambassaden fick jag erfara redan första dagen när jag ovetandes om hur känsligt det var att komma allt för nära byggnaderna korsade gatan och en av de tungt beväpnade vakterna bryskt, och högt skrikande, motade bort mig ivrigt viftande med sitt osäkrade automatvapen! Jag gick inte i närheten av ambassaden flera gånger!

Ankomstdagen blev gruppen guidad runt i Addis. Vi tittade på några torg med stora obelisker, passerade slottet, besökte lyxhotellet Hilton och såg Sheraton Hotel. De gemensamma måltiderna tar mycket värdefull tid i anspråk. Andra dagen i Addis besökte vi den stora marknaden på förmiddagen, marknaden lär vara Afrikas största. Ett otroligt folkliv och spännande försäljning. Jag tröttnade på de kvinnliga deltagarnas ideliga shoppingstopp och gick för mig själv bland försäljare, åsnekaravaner och massvis med kunder. På eftermiddagen blev vi guidade till vad som en gång varit en liten by i utkanten av Addis, nu var den en del av staden. Här besökte vi vävare och tittade på folklivet.

Efter besöket i norra Etiopien återkom vi till Addis de två sista dagarna av resan. Meningen var att vi skulle bo på samma guesthouse som tidigare men ägaren hade bokat ut vår grupp och lagt in andra gäster istället! Vi erbjöds nu att bo i sovsalar på någon form av ocentralt beläget vandrarhem. Bara en toalett och dusch fungerade och dessa skulle fördelas på 13 personer! Gruppen vägrade att bo på detta ställe varför vår lokale guide ordnade rum på Taitu Hotel i centrala Addis istället. Några fick fina rum. Jag själv hamnade tillsammans med en manlig reskamrat i ett ”skabbigt” rum utan dusch och toalett. Sängarna var utslitna, golvet smutsigt, lampan ovanför spegeln sönderslagen, taket hade stora fuktfläckar. De allmänna toaletterna var smutsiga, saknade sittringar och var spruckna. Väggarna i badrummet var svarta av mögelangrepp.

Nästa dag ordnade jag ett bättre rum åt mig och min reskamrat.

De två sista dagarna i Addis Abeba strövade jag runt i staden och tittade på folklivet, den stora moskén, stadshuset och några parker. Mest för att få tiden att gå….

Södra Etiopien

Efter resans två första dagar i Addis var det dags att med lokalbuss åka de dryga 500 kilometrarna till staden Arba Minch i södra Etiopien. Vägen mellan Addis Abeba och staden Shasmene var bra. Från Shasmene till Arba Minch var den hyfsad de första milen, men sedan blev den allt sämre och de sista 10 milen kändes det långa stunder som att vi körde i ett dike. Resan tog 15 timmar och inkluderade lunchstopp samt ett stopp för att reparera ett bromsfel.

Arba Minch

Den av turister sällan besökta staden Arba Minch, befolkningsmängd cirka 75 000, ligger på ungefär 1 300 meters höjd. Staden består av två delar som ligger cirka 4 kilometer från varandra. Den nedre stadsdelen, Sikela, är större och här ligger stadens stora affärscentra. I den övre stadsdelen, Shecha, återfinns hotell, regeringsbyggnader och affärer. I båda stadsdelarna finns bostadsområden med intressant folkliv. Staden inramas av berg med toppar på nästan 4 000 meter. Öster om staden ligger Nechisar National Park och de två sjöarna Lake Chamo och Lake Abaya. Här bodde vi på kanske resans bästa hotell, Bekele Molla Hotel, med fina vyer över delar av Rift Valley. Arba Minch blev vår bas före och efter vistelsen i den lilla byn Bora i Solla Mountains.

På vägen till Chencha, som var startpunkten för vår vandring till byn Bora, passade vi på att besöka en kulturfestival som pågick i Arba Minch under några timmar. Här fick jag möta människor som kommit hit från olika delar av landet för att visa upp sina traditionella danser. De var klädda i sina respektive regioners färgfulla kläder och bjöd på vackra danser.

Vistelse i byn Bora, Solla Mountains

Från Arba Minch åkte vi de 37 kilometrarna till staden Chencha, som ligger på 2 900 meters höjd, med lokalbuss. I Chencha lastades vårt bagage på hästar som skulle ta det till den lilla byn Bora på över 3 000 meters höjd som vi skulle besöka under ett par dagar. Vår vandring från Chencha till Bora tog drygt tre timmar i lugnt tempo. Vi gick genom ett vackert jordbrukslandskap med fantastiska vyer över bergen. Vi mötte människor, som var på väg till eller från sina byar. Tyvärr stördes den vackra vandringen ganska ofta av meningslöst pladder från några av gruppens kvinnliga deltagare.

När vi kom fram till byn Bora väntade en mottagningskommitté på oss med byns hövding i spetsen. Välkomstceremonin bestod av hövdingens tal, musik och danser med män som grimaserade eller bjöd upp oss till dans med samlagsliknande rörelser. Helt fascinerande! Efter en stund fördes vi till hövdingen hus. På gårdsplanen utanför hyddan fortsatte musiken och danserna. Sedan sjöng kvinnor, barn och ungdomar för oss. Även vi sjöng några svenska sånger och dansade ”Små grodorna”. Så tafatt vi betedde oss jämfört med byborna!

Kvällsmaten bestod av kokt majs och bröd gjort på rötter av det falska bananträdet, en måltid som var vanlig för byborna. Jag vill inte påstå att måltiden var speciellt god, men jag hade inte ätit mycket under dagen så den gick ned utan problem! Efter maten fick vi lyssna till ytterligare musik och sång samt titta på danser. Det var ordentligt kallt och man hade tänt en brasa för att vi skulle hålla oss varma.

Alla, 14-15 personer, turister och våra två lokala guider skulle tillbringa natten i hövdingens hus tillsammans med några ur familjen. Dessutom fanns det även fem får, tre kor och två hästar inne i huset som separerades från sovplatsen genom en tunn flätad bambuvägg! På jordgolvet hade man lagt ut några presenningar och lite löv som skydd för våra sovsäckar. Det blev fruktansvärt trångt på golvet när alla lagt ut sina sovsäckar. Jag hamnade vid skiljeväggen mot djuren och kunde höra hur korna tuggade i sig gräs. Varje gång jag höll på att somna ruskade en kvinnlig reskamrat mig eftersom jag tydligen började snarka strax innan jag föll i sömn. När hon gjort det för fjärde gången tröttnade jag på att ligga bredvid henne. Jag tog min sovsäck och gick ut på gårdsplanen där jag hittade en träbänk jag kunde lägga sovsäcken på. Eftersom det var fullmåne och en fantastisk stjärnhimmel låg jag länge och njöt i nattens mörker innan jag somnade. Vid sextiden på morgonen vaknade jag av att en man stod och stirrade på mig. Vi hälsade på varandra och sedan steg jag upp. Jag hade sovit gott men frusit lite under natten.

När alla vaknat fick vi frukost som åter bestod av kokt majs, bröd gjort på rötter från det falska bananträdet och ett annat bröd som var format som en liten klump.

Efter frukosten gjorde gruppen sig i ordning för att vandra i bergen runt Bora. Åter gav vi oss iväg tillsammans, och precis som vid gårdagens vandring stördes den fina vandringsupplevelsen av meningslöst pladder. Vyerna var sagolikt vackra över de omkringliggande bergen med sina djupa dalgångar i vilka byar omgivna av åkrar låg placerade på sluttningarna. Det var stundtals väldigt kuperat, och så vistades vi på hög höjd,  varför det var ganska tungt att gå. Vi passerade flera små byar med sina typiska hus och ofta kom nyfikna människor fram och hälsade. Lunchen, som två kvinnor hade lagat åt oss, bestod av sockerärtor som vi plockade direkt från plantorna, kött, en stark sås, ris och kaffe.

Efter lunchen lämnade jag gruppen för att på egen hand vandra bland byar och i den vackra naturen. Härligt att kunna ta till sig den underbart vackra naturen ostört!

På kvällen, i eldens sken, blev det på nytt sång och dansunderhållning och sedan en enkel måltid innan det var läggdags. Även den här natten sov jag utomhus. Innan jag somnade kände jag hur de första loppbetten började klia! Vid fyratiden på morgonen vaknade jag av att en av mina reskamrater ropade på mig. Någon hade låst igen dörren som finns i staketet som omger huset varför han inte kom in efter sitt toalettbesök. ”Toaletten” innebar ett besök i skogen bakom husen.

Innan vi gav oss iväg från Bora på morgonen delades de presenter vi haft med oss, skrivböcker, pennor etc, ut bland barnen.

Med vemodigt hjärta lämnade jag byn bakom mig för att vandra tillbaka till Chencha varifrån vi sedan skulle transporteras till Arba Minch med lokalbuss. Stora delar av den vackra vandringen gick jag före gruppen och kunde på så sätt ta in vyerna över de vackra Solla Mountains ostört.

Nechisar National Park

Den 514 kvadratkilometer stora Nechisar National Park grundades 1974 för att bevara ett vackert landskap bestående av berg, sjöar och savann samt dess flora och fauna. Fortfarande bor många människor kvar i det område som nu klassats som nationalpark vilket innebär att naturen inte är helt opåverkad av människor. Den etiopiska regeringen gör dock tappra försök för att få folk att flytta ur nationalparken, dock med varierande framgång. Det är få turister som besöker Nechisar National Park på grund av dess relativa avlägsenhet.

I denna resa ingick ett besök här och vår grupp fick under en dag utforska en del av nationalparken med fyrhjulsdrivna jeepar. Vägen in i Nechisar är allt annat än bra, vilket kanske avskräcker en del besökare. Djurlivet kan inte mäta sig med det som finns i till exempel Kenya, Tanzania eller Sydafrika beroende på att människor skjutit djur eller skrämt bort dem med sin närvaro.

Vi fick dock se en del av de 70 däggdjursarter och 342 registrerade fågelarter som finns här, bland annat, Burchells sebra, Swaynes hartebeest (gnu), Thomsongaseller, Guenthers dik-dik, Bush buck och kuduantilop. Den mäktiga savannen och de blå bergen i fjärran finns också kvar i minnet från besöket i Nechisar.

Lake Chamo

Även en båttur på Lake Chamo, Etiopiens tredje största sjö, ingick i reseupplägget. En del av sjön ingår i Nechisar National Park och i den lever ett stort antal krokodiler och flodhästar, som är sjöns största attraktioner.

En morgon begav sig gruppen till sjön för att med hjälp av två båtar färdas runt på den i ”jakt” på krokodiler och flodhästar.

Redan innan vi lagt ut såg jag den första krokodilen simma en bit ut i sjön. Efter cirka tio minuters båtfärd kom vi till en flock flodhästar som lekte i en vik. Båtförarna höll sig på betryggande avstånd för att flodhästarna inte skulle bli skrämda och eventuellt attackera våra båtar, som lätt kunde vältas av de stora djuren. Vilken mäktig syn att se dessa stora djur, som är ganska otympliga på land, graciöst röra sig i vattnet. De blev lite reserverade av vår närvaro och slutade leka för att istället betrakta oss med bara ögonen ovanför vattenytan.

Efter att vi tittat på flodhästarna en stund fortsatte färden på sjön mot en vik där det skulle finnas flera flodhästar. När vi fick se stora krokodiler simma i vattnet inte långt från båten slog båtföraren av motorn så att vi kunde titta på dessa ”urtidsmonster” i lugn och ro. Den andra båten gav sig iväg efter en stund medan vår båt låg kvar och guppade i sjön. Vi såg den försvinna i fjärran och efter en lång stund frågade vi, med hjälp av vår lokale guide, varför inte också vi körde mot viken med flodhästarna. Den lokale guiden såg bekymrad ut efter beskedet från båtföraren. ”Han har inte tillräckligt med bensin i tanken så att vi kan fortsätta som planerat.” En turoperatör som inte ser till att det finns tillräckligt med bränsle för att kunna genomföra ett program kunder betalat för var inte vad jag ville uppleva i denna stund! Jag ville se krokodiler och flodhästar…. Efter lång väntan och funderande bad vi den lokale guiden att ringa systerbåten. Beslut togs att vi skulle köra till en plats där vi alla kunde stiga i den båten för att åka till ”Crocodile Market”, som är en udde i Lake Chamo dit stora krokodiler söker sig för att sola.

”Crokodile Market” var en upplevelse! På den lilla udden låg 10-15 gigantiska krokodiler, en del med öppna gap, och solade sig. Vi cirklade några gånger runt udden för att kunna njuta av den imponerande synen innan det var dags att köra tillbaka till hamnen.

Trots att jag såg en hel del flodhästar, krokodiler och fåglar tycker jag att turen blev lite av en flopp efter missen med bränslet.

Lake Langano

Lake Langano med en yta på 305 kvadratkilometer och ett största djup på 45 meter är en av Etiopiens mest välutvecklade och populäraste turistplatser. Hit söker sig besökare för att koppla av på hotell med bra standard i en avspänd miljö, och vid en sjö som är ofarlig att bada i. Här inkvarterades vår grupp på det komfortabla, men lite slitna Bekele Molla Hotel. Hotellet var ett av de bästa vi bodde på under resan.

Eftersom jag inte är någon badfantast tog jag tillfället i akt att vandra i området runt hotellet. Väster om sjön finns en bergsplatå man kan gå upp på. Från denna har man fina vyer över sjön och uppe på den lever människor i hyddor skyddade av staket gjorda av taggiga buskar. Runt hyddorna betar boskap. Jag gick runt bland hyddorna och blev vänligt bemött av flera invånare som nyfiket betraktade mig. Tyvärr begränsades kommunikationen av att ingen talade engelska.

Jag gick även till stranden söder om hotellet dit herdar söker sig för att låta boskapen dricka ur sjön. De kom med stora hjordar som vandrade ut i vattnet och drack sig otörstiga.

Den stora behållningen av vistelsen vid Lake Langano var nog det fantastiska fågellivet som fanns överallt.

Tyvärr kunde jag inte besöka Abiata-Shala National Park som jag planerat på grund av magproblemen som drabbade mig under vistelsen vid sjön.

Norra Etiopien

Efter två dagar vid Lake Langano åkte vi tillbaka till Addis Abeba med lokalbuss. Där stannade vi bara över natten och på morgonen påföljande dag flög vi till den historiska staden Gondar i norra Etiopien.

Gondar

Staden Gondar ligger på 2 120 meters höjd och har mer än 150 000 invånare. Den grundades år 1635 av kung Fasilidas. Gondar var landets huvudstad i 250 år. Numera är staden en av norra Etiopiens främsta turistmål. Hit kommer man för att besöka de imponerande ruinerna av de kungliga slotten som kung Fasilidas och hans söner lät uppföra, samt för att besöka en av Etiopiens vackraste kyrkor, Debre Birhan Selassie. Gondar är också startplatsen för dem som skall till Simien Mountains för att vandra. Italienarna ockuperade staden under åren 1936-41 och efterlämnade byggnader med en spännande Art Deco-arkitektur i den centrala delen.

Så snart man anländer till Gondar märker man att befolkningen är vana vid turister för omedelbart dyker det upp unga män som erbjuder sig att bli guider, eller att hjälpa till med olika saker som den nyanlände tros ha svårt med. Eftersom de stundtals är ganska aggressiva blir de snabbt lite påfrestande att ha dem runt sig. Det tar ofta en ganska lång stund att övertyga dem om att man klarar sig på egen hand.

En av de första sakerna jag gjorde i Gondar var att uppsöka ett apotek för att få tag på mediciner mot mina magproblem, som inte ville gå över. Den kvinnliga expediten talade knappt någon engelska varför jag hade lite svårigheter att beskriva mina bekymmer. Efter ett tag förstod hon och plockade fram tabletter åt mig, 12 stora gula mot diarré och 20 penicillintabletter, ”Made in India” förklarade hon. Jag började medicinera samma kväll för att bli av med mina magproblem innan vandringen.

Under mina två dagar i Gondar passade jag på att bekanta mig med staden och dess intensiva folkliv. Sidogatorna var speciellt intressanta för där pågick vardagslivet på gatan utanför husen. Här fanns små marknader av olika slag, här lagade man mat, torkade peppar, här satt skräddarna, här såldes boskap och ved, här tillverkades hästvagnar, möbler och sängar mm mm På en av sidogatorna stod resterna av en gammal Opel Rekord 1958-60-års modell! Blev lite nostalgisk eftersom jag själv ägt en sådan.

Vid ett par tillfällen besökte jag kyrkor där det pågick mässor med vacker sång och rytmisk musik. Kvinnor fick inte beträda vissa områden i kyrkorna. Märkligt tyckte jag då jag inte visste att också vissa kristna samfund begränsar kvinnors rörelsefrihet.

I det officiella reseprogrammet ingick besök vid Fasil Ghebbi, det kungliga området, ett muromgärdat område med de kungliga slotten och andra byggnader från 1600-talet. Den mest imponerande byggnaden är Kung Fasilidas slott byggt på 1640-talet som har influerats av portugisisk, axum- och indisk arkitektur. Andra intressanta byggnader var det kungliga arkivet, Iyasus slott, konserthallen och de kungliga stallarna.

Vi besökte också Kung Fasilidas pool, en stor bassäng, där kungen brukade bada. Poolen används varje år i januari under Timkat festivalen då den vattenfylls och ceremonier utförs. Runt poolen finns en mur på vilken det växer träd vars rötter kapslat in muren och därmed påminner lite om de rotomslutna templen i Angkor Vat i Kambodja.

I det officiella reseprogrammet ingick också ett besök i den magnifika Debre Birhan Selassie kyrkan byggd på 1690-talet. Kyrkans interiör är en sevärdhet av högsta klass med sina fantastiska religiösa vägg- och takmålningar som är helt orörda sedan de ursprungligen målades.

Jag tyckte om Gonder för dess intensiva folkliv och dess vackra läge.

Vandring i Simien Mountains National Park
(med på UNESCO:s lista över världsnatursarv)

Simien Mountains National Park ligger cirka 100 kilometer norr om Gondar. Bergskedjan är en av Afrikas största med ett dussintal toppar överstigande 4 000 meter. Här ligger Ras Dashen, 4 533 meter, Etiopiens högsta berg, och Afrikas fjärde högsta. Simien Mountains gjordes till nationalpark 1969 och 1979 fördes den upp på UNESCO:s lista över världsnaturarv.

Tre av Etiopiens större endemiska däggdjur lever i Simienbergen. Det vanligaste av dem är geladababianen, som man tror finns i minst 7 000 exemplar. Den etiopiska vargen är det mest sällsynta däggdjuret som lever här. Beståndet uppgår till inte mer än cirka 50 individer! Stenbocken, Walia Ibex, var nästan helt utrotad i slutet av 1960-talet, den hade då jagats så hårt att endast cirka 150 individer återstod. Idag tror man att det finns cirka 550-600 djur i nationalparken. Jag hade turen att få se alla dessa tre endemiska djurarter under min vandring. Gladast var jag kanske över att få se två etiopiska vargar!

Min förhoppningar om en fin vandring växte när vi lämnade Gondar tidigt på morgonen med egen buss för att ta oss till Debark, som är den stad som ligger närmast nationalparken, och sedan vidare till startplatsen för vandringen. Landskapet vi körde genom var stundtals mycket vackert och vi passerade flera små byar och någon enstaka mindre stad innan vi kom till Debark vid lunchtid. Först skulle vandringstillståndet fixas och sedan skulle vi äta lunch innan vi åkte in i nationalparken. Debark ligger på det etiopiska höglandet på cirka 2 800 meters höjd och har ungefär 20 000 invånare. Folklivet i staden är hektiskt och intensivt. I Debark steg flera av de som skulle hjälpa oss genomföra vandringen på bussen, bland annat huvudguiden och två beväpnade män som skulle garantera vår säkerhet.

Vandringsdag 1: Etapp Michibiny ( 3 230 möh) – Sankaber Camp (3 250 möh)

Första dagens vandring, på julafton, var kort. Det tog inte mer än ett par timmar att gå från startplatsen till Sankaber Camp, som var vårt första nattläger. Vandringsetappen var lätt att gå utan större större höjdskillnader och följde små stigar som ganska ofta gick nära klippbranter med fantastiskt vackra vyer över bergen, som ibland påminde lite om Grand Canyon i USA. Många träd var klädda med vacker skägglav som hängde i stora ”klasar” från grenarna. Vi kom nära en flock geladababianer, som var nästan helt orädda om man närmade sig dem försiktigt genom att gå på huk. Strax innan vi nådde campen såg vi en klippspringare, en liten antilop. I Sankaber Camp fanns redan ett stort antal tält uppslagna när vi kom fram och här grusades mina förhoppningar om att få vandra ostört i de mäktiga bergen, vilket inte heller var möjlig under dagens vandring eftersom flera i gruppen tydligen inte var vana att vistas i naturen utan gick hela tiden och nonsenspladdrade högljutt, vilket störde de mäktiga naturupplevelserna.

När vi kom till campen efter vandringen serverades kaffe, te, popcorn, rostat korn och kex i mattältet. På kvällen serverades en fantastisk god middag bestående av linssoppa, kyckling med ris och stekt banan till efterrätt.

Efter maten samlades vi runt en öppen eld för att värma oss. Kvällarna och nätterna var ordentligt kalla på dessa höga höjder, men stjärnhimlen fantastisk!

När jag somnade vid 22-tiden med kliande loppbett var jag glad över att jag hade tagit med mig min varma sovsäck och mitt uppblåsbara liggunderlag.

Vandringsdag 2: Etapp Sankaber Camp (3 250 möh) – Gich Camp (3 600 möh)

Jag steg upp strax efter klockan 06. Hade sovit ganska gott trots att min tältkompis hostade hela natten.

Vid 8-tiden gav vi oss iväg efter en god frukost med gröt, rostat bröd, pannkaka mm. Vi delades in i två grupper för att reglera ojämnheterna i vandringskondition så gott det gick, ”Fast walkers” och ”Slow Walkers”. Det var ingen större nytta med denna indelning eftersom vi som kallades ”Fast Walkers” fick vänta in de andra efter varje vandringsetapp. Fördelen med denna indelning var dock att vi blev mindre vandringsgrupper och därmed blev det tystare under vandringen. En kvinna, den äldsta i gruppen, fick rida på en häst eftersom hon var magsjuk.

Leden hade ungefär samma utseende som gårdagens, stigar som löpte längs klippbranter med fina vyer över Simienbergen. Träden var även idag klädda med vacker skägglav. Inte speciellt tungt att gå på förmiddagen. Såg klippspringare och en stor flock geladababianer. Vi åt vår ”packlunch” vid floden Jinbar, med geladababianer som strövade på höjderna runt oss.

Efter lunch bröt jag mig loss ur gruppen ”Fast Walkers” för att få gå i min egen takt, och med mina egna upplevelser, ett tag. Leden gick ganska brant upp mot byn Gich, men planade sedan ut och blev lättvandrad. Fina vyer över ett öppet landskap fram till campen som jag nådde vid 15-tiden. Här fanns redan våra tält, och ytterligare många andra för flera turister, resta.

I byn Gich blev vi ”inbjudna” på en etiopisk kaffeceremoni, under vilken man rostar kaffebönor på en metallplatta över en öppen eld, därefter mals de nyrostade bönorna och så bryggs kaffet, enligt traditionen skall det göras i tre omgångar på samma kaffesats. Första gången smakar kaffet hyfsat, men den tredje gången är det svagt.

Varje dag serverades det kaffe, eller the, popcorn, jordnötter eller rostat korn i mattältet efter ankomsten till lägret och på kvällarna en delikat trerätters middag. Efter maten samlades vi runt elden som tändes för att vi skulle kunna värma oss innan vi gick till sängs. Eftersom det var juldagen serverades till och med lite vin till maten!

Vandringsdag 3: Etapp Gich Camp (3 600 möh) – Imet Gogo (3 925 möh) – Saha – (3 785 möh) – Gich Camp (3 600 möh)

Natten i Gich Camp var betydligt kallare än den i Sankaber och jag vaknade flera gånger av att jag frös och att min tältkompis hostade kraftigt. När jag kom ut ur tältet strax efter 06.00 var marken vit av nattfrosten. Undrar hur många minusgrader det varit under natten? Kökspersonalen var redan i full gång med att förbereda frukosten när jag kom för att be om lite varmt vatten att tvätta mig i. Det var inte speciellt varmt att stå och tvätta sig med bar överkropp i morgonkylan. Jag var dock ändå lyckligt lottad jämfört med de barn som kom till lägret barfota för jag kunde klä på mig varma kläder efter att jag tvättat mig.

Vid 8.15-tiden var gruppen klar för dagens vandring som skulle ta oss till två bergstoppar och tillbaka till campen där vi skulle tillbringa ytterligare en natt.

Efter en halvtimme kom en stor grupp på 30-40 andra vandrare ifatt oss. Förstod att det inte skulle bli någon lugn vandring idag heller, dessutom hade det pladdrats frisk i vår grupp redan denna korta stund vi vandrat, varför jag meddelade huvudguiden att jag fortsätter att vandra på egen. Underbara vyer över ett ganska flackt platålandskap åt väster där det växte många stora lobelior, som nästan fick landskapet att se ut som ett vid Medelhavet. I öster reste sig höga bergstoppar. Jag var nu på väg mot toppen av berget Imet Gogo, 3 925 m ö h. Härligt att vandra med bara naturens ljud runt mig! Efter ett tag kom jag ikapp ett amerikanskt par och deras beväpnade eskort. Hade sällskap med dem en stund innan jag fortsatte min vandring. De frågade varför jag gick utan beväpnad eskort.

Efter knappt en timmes vandring kom jag fram till Imet Gogo varifrån jag hade otroligt vackra vyer ut över slättlandskapet och de dramatiska bergen i norr. När jag njutit av vyerna en lång stund gick jag upp på toppen av berget varifrån vyerna var ännu mera fantastiska över bergslandskapet. Mitt enda sällskap var några tjocknäbbade korpar. Underbar upplevelse att sitta och njuta av vyerna med endast vindens brus i mina öron. Väntade in gruppen som kom nästan en timme efter att jag kommit upp på toppen av Imet Gogo. När alla varit uppe på toppen fortsatte vår vandring till berget Saha, 3 785 möh. Det var en lång kö av turister som väntade på att få gå upp på Gogo när vi gick ned.

Hade sällskap med gruppen en stund innan jag åter bad att få vandra på egen hand. Denna gång fick jag dock en beväpnad vakt (scout) med mig. Jag gick över ett underbart slättlandskap där det växte många lobelior. Under vandringen lärde mig scouten några ord på hans språk, vilket vet jag tyvärr inte. Men roligt hade vi! Det var en lätt vandring eftersom vi gick i nedförslut hela tiden. Efter någon timmes vandring kom vi fram till Saha, där vi skulle äta lunch. Kökspersonalen hade transporterat hit maten från campen! Lunchen bestod av ris och kött, och en apelsin som efterrätt. Enormt gott att äta utomhus, som alltid! Vyerna från Saha in över bergslandskapet var otroligt vackra. Av och till svävade den magnifika lammergeiern, lammgam, över våra huvuden. Vi hade även turen att få se en walia ibex, stenbock, klättra på de branta klipporna nedanför oss.

Efter lunchen var det dags att återvända till campen. Jag hade följe med gruppen en stund. En kvinnlig reskamrat fick plötsligt se ett djur komma gående på en bergskam. Guiden talade om att det var ett exemplar av den mycket sällsynta etiopiska vargen! Guiden bad oss följa efter honom och vi gick mot bergskammen där vargen kommit gående. När vi kom upp såg vi åter vargen, och ytterligare en, gå i dalgången nedför oss! Vi tittade länge på deras vandringar fram och åter i dalen, förmodligen på jakt efter föda. Vilken upplevelse att få se två exemplar av de cirka 50 som lever i Simien National Park.

Vandrade tillbaka till lägret tillsammans med den beväpnade vakten och tog en iskall dusch medan solen fortfarande värmde.

Efter en god middag stod vi åter vid brasan och värmde oss innan det var läggdags. Hu, så kallt det blir på kvällarna i Simienbergen, men vilken stjärnhimmel man får uppleva varje kväll! Hörde ingenting mera av gruppens önskan om att få stanna ute i bergen en natt extra nu. I Gondar hade flera med stor iver argumenterat för en extra natt i bergen istället för att ligga på hotell i Gonder…..

Vandringsdag 4: Gich Camp ( 3 600 möh) – Shayno Sefet ( 3 962 möh) – Inatye (4 070 möh) – Chennek Camp (3 620 möh)

Även denna natt var ordentligt kall och jag vaknade flera gånger under den av att jag frös, trots min varma sovsäck. Det blev inte varmt förrän solen steg över bergstopparna och nådde frukostbordet vid 7.30-tiden.

Gruppen lämnade campen strax efter klockan 8 och redan efter knappa 30 minuters vandring kom första pausen. Innan vi gick vidare hade jag frågat huvudguiden om han kunde ställa en scout till förfogande så att jag kunde få vandra i egen takt idag också. Eftersom detta skulle bli vandringens tyngsta dag ville jag disponera mina resurser så att de passade min kondition. Stigningen var bitvis ordentligt brant och tillsammans med vandringen på den höga höjden fick jag stundtals ganska häftig hjärtklappning. Men vilka vyer och så härligt att vandra under tystnad. På leden upp mot berget Shayno Sefet, 3 962 möh, stannade vi till för att titta på en flock geladababianer som fredligt satt och åt på en alpin äng.

När vi fortsatte vandringen mot berget Inatye, 4 070 möh, kom vi ikapp en liten pojke som drev en flock får upp mot bergets topp. Vi nådde toppen av Inatye vid 10.30-tiden och satte oss där för att vänta in resten av gruppen. Vyerna som öppnade sig in i Simien bergen från rastplatsen var nog de vackraste under hela vandringen. Det tog inte lång stund innan 5-6 pojkar dök upp med mössor och stenslungor som de ville sälja till vandrare! Jag bad dem vänta tills de övriga ur gruppen kom, för i den finns det alltid någon/några som vill handla tänkte jag. Det tog en timme och femton minuter efter att jag kommit upp till Inayte innan de övriga kom. Vi åt lunch tillsammans och sedan lämnade jag och scouten resten av gruppen för att gå den återstående delen av leden till Chennek Camp, som tog oss en timme och femton minuter. Leden gick i stort sett utför hela vägen mellan Inayte och Chennek Camp, 3 620 möh. Utefter den låg ett par fina utsiktsplatser med fantastiska bergsvyer. När vi kom fram till campen möttes vi av ett stort antal etiopiska skolungdomar som också skulle tälta här. Jag valde tält för de kommande två nätterna och gick sedan till den lilla floden för att tvätta mig i det iskalla vattnet. Det var ruskigt kallt, men härligt eftersom solen värmde ordentligt medan jag stod helt naken i floden och tvättade mig.

Runt Chennek Camp är chansen god att få se vilda djur och fåglar. Scouten som varit min vägvisare hela dagen och jag gick till klipporna en bit bortanför tältlägret för att spana efter walia ibex, stenbock, och vi hade turen att få se några som betade på klipporna nedanför oss. Lite senare på eftermiddagen gick jag och tittade på en flock geladababianer som höll till nära tältlägret.

Efter en god middag stod jag åter vid brasan och värmde mig innan jag gick och lade mig i tältet för natten.

Vandringsdag 5: Chennek Camp (3 620 möh) – bestigning av berget Bwahit (4 430 möh) – Chennek Camp (3 620 möh)

Denna dag var vandringens höjdare! Med Chennek Camp som utgångspunkt skulle vi bestiga berget Bwahit, Simienbergens näst högsta bergstopp.

”Reveljen” gick 06.15 för min del. Det hade åter varit en kall natt, men jag hade sovit förhållandevis gott och njutit av att få sova ensam i tältet. Det hade varit ganska ingående diskussioner om dagens vandring vid middagen i går kväll; när vi skulle ge oss iväg, vem som skulle bestiga berget, eller inte, om man skulle orka gå upp, eller inte, vad det var för mening med att bestiga berget och man ställde krav på att guiden skulle ordna alternativ! Jag som trodde att man valt denna resa för att man ville vandra! Strax före 09.00 kom vi så äntligen iväg.

Leden började med en stigning, naturligtvis, för vi skulle gå upp över 800 höjdmeter. och vi fick ganska omgående vackra vyer över Simienbergen och kunde se walia ibex, stenbock, på klippor nedanför oss. Det visade sig att vi skulle gå i motlut hela vägen från campen upp till toppen av Bhawit, men det var bara att vandra på i lugnt tempo och andas långsamt av den tunna luften, som man kände av hela tiden. Landskapet var stenigt och längst ned växte det en del buskar och enstaka bromelior. Ju närmare toppen vi kom desto sparsammare blev vegetationen för att till slut upphöra i stort sett helt och hållet. Vid 10.30-tiden hade gruppen som skulle bestiga berget utkristalliserats. Totalt var vi nio i gruppen som besteg berget, samt tre guider. Största överraskningen var gruppens äldsta medlem, en kvinna på 68 år, som i början av vandringen mådde så dåligt att man var tvungen att ordna en hästtransport åt henne. Klockan 11.55 kom jag upp på toppen av Simienbergens näst högsta berg. Vandringen från Chennek till toppen hade inte varit speciellt tung, men den tunna luften hade känts.

Vyerna från det 4 430 meter höga berget Bhawit var fantastiska. Runt omkring berget fanns många andra berg, dalgångar med enstaka byar och i fjärran såg man Etiopiens högsta berg, Ras Dashen (4 533 möh). Himlen verkade blåare på denna höjd än från campen och vinden som blåste på toppen kändes uppfriskande. Vi satt här i över en timme och njöt av vyerna samt åt vår medhavda lunch.

Vandringen ned för berget var lättare än uppför, men det kändes i knäna eftersom man måste hålla emot när man går nedför. På vägen såg vi fyra walia ibex.

Tillbaka i campen gick jag direkt till den lilla floden med det iskalla vattnet och tvättade av mig. Före middagen letade jag upp en flock geladababianer som jag studerade och fotograferade. Man kan sitta och studera dessa apor hur länge som helst som har ett beteende liknande människors, i mångt och mycket.

Kvällens middag, som också var den sista i Simienbergen, bestod av minestronesoppa, stek lamm och fruktsallad smakade förträffligt efter dagens vandring. Den var också ”avskedsmiddag” då vi påföljande dag skulle åka tillbaka till Gonder.

Simien Mountains bjuder på en fantastisk vandringsmiljö! Tyvärr går alla vandrare samma sträckor varför alla möts på samma camp på kvällarna och klumpas ihop på utsiktsplatserna, vilket förtar en del av naturupplevelsen.

Lalibela

Lalibela har ett dramatiskt läge i Lasta-bergen på 2 630 meters höjd. Stadens isolerade läge gör att den är relativt svår att nå, men den som söker sig hit blir belönad! Här finns de speciella etiopiska husen; cirkelrunda och byggda i två våningar. I nedervåning bor husdjuren och i den övre husens invånare. Det som lockar turister till Lalibela är dock i första hand de unika klippkyrkorna som finns med på UNESCO:s världskultursarvslista och det spännande pilgrimslivet. Ett besök i Lalibela ingick i resans officiella program och vi kom hit med flyg från Gondar. Det går att ta sig landvägen hit också, men från Addis Abeba får man räkna med att det tar två dagar med lokalbuss. Staden har uppkallats efter den mest berömde, Kung Lalibela, en av Sagwe-kungarna som regerade från 900-talet till i mitten av 1200-talet.

Det finns flera legender om varför kung Lalibela lät hugga ut dessa märkliga kyrkor ur klipporna, några av dem är av betydligt äldre datum. En säger att han levde i exil i Jerusalem där han fick en uppenbarelse att han skulle skapa ett nytt Jerusalem i sitt forna hemland. Omedelbart efter sin kröning sökte han efter de skickligaste hantverkarna som fanns att få för att de skulle skapa dessa fantastiska klippkyrkor. En av dessa kyrkor lär ha huggits ut ur berget på en dag med hjälp av änglar! Forskare tror att det behövdes 40 000 personer att uppföra dem. Många anser kyrkorna i Lalibela vara världens åttonde underverk!

Vår grupp fick en mycket duktig lokalguide till förfogande som i två omgångar guidade oss runt bland de magnifika klippkyrkorna. Kyrkorna i Lalibela ligger grupperade i två ”block” samt en fristående kyrka. Bet betyder kyrka.

Vi började med att besöka de sju kyrkorna i det ”Nordvästra blocket”. Här besökte vi, bland annat, Bet Medhane Alem som är världens största klippkyrka, 11.5 meter hög och med en yta på nästan 800 kvadratmeter. Bet Maryam tros vara den första kyrkan som höggs ut ur berget och är populär bland pilgrimerna för sin koppling till Jungfru Maria. Bet Meskel är med sina 40 kvadratmeters yta en av de minsta kyrkorna. Bet Danaghel uppfördes för att hylla minnet av de 50 nunnor som mördades på uppdrag av en romersk härskare. I anslutning till kyrkan ligger en helig brunn där infertila kvinnor sänks ned i vattnet under den etiopiska julen för att de skall bli fertila. Vi besökte också tvillingkyrkorna Bet Mikael och Bet Golgotha som man når via en gemensam ingång. Bet Golgotha är stängd för kvinnliga kyrkobesökare och i det ligger Selassie kapellet som är Lalibelas heligaste.

I det ”Sydvästra blocket”, där några av de äldsta kyrkorna ligger,  besökte vi bland annat Bet Gabriel-Rafael som omges av en klippa. För att komma till kyrkan måste man gå på en liten bro. Flera forskare tror att denna byggnad också fungerade som Kung Lalibelas bostad. I anslutning till kyrkan finns en mycket smal stig som leder från klippan till kyrkan. Den som vågar gå på denna lär enligt uppgift komma till Paradiset! Bet Abba Libanos uppfördes enligt legenden över en natt av Kung Lalibelas hustru Meskel Kebre med hjälp av en grupp änglar. Bet Emanuel är en 12 meter hög klippkyrka, den enda av sin typ i detta block, och anses vara den finaste och mest bearbetade för att den var den kungliga familjens privata kyrka.  Bet Mercurius är en grottkyrka som antas vara 1 400 år gammal.

Bet Giyorgis, som ligger helt avskild från de andra kyrkorna, är Lalibelas mest magnifika kyrka. Den fick ett symmetriskt, korsformat utförande när den höggs ut ur berget. Enligt legenden var den helige Giyorgis, eller St George som han heter på engelska, mycket upprörd över att Kung Lalibela inte byggt någon kyrka som hedrade honom varför han uppsökte kungen personligen för att ta reda på orsaken. Kung Lalibela lovade då att han skulle bygga den finaste av alla kyrkor och tillägna Giyorgis den. Och den är otroligt imponerande!

Att besöka Lalibelas klippkyrkor var en stor och mäktig upplevelse och det är lätt att förstå varför så många pilgrimer söker sig till dessa. Att möta pilgrimerna var också en intressant upplevelse och jag kunde nästan känna deras andlighet sprida sig till mig när jag vistades bland dem eller mötte dem vid kyrkorna.

Förutom kyrkobesöken hann jag med några kortare vandringar i Lalibelas vackra omgivningar och bland stadens hus. Jag upplevde människorna i Lalibela som mycket öppna och vänliga.

Hotellrummet jag bodde på här var ingen ”höjdare” utan liknade mera ett utrymme i en stenkällare.

Efter våra dagar i Lalibela flög vi tillbaka till Addis Abeba där vi tillbringade resans två sista dagar innan hemresan.

Få turister kommer till Etiopien varför det gör landet extra intressant att besöka eftersom mycket av landets genuina egenskaper finns kvar. Det som fascinerade mig mest under resan var det intensiva folklivet, vandringen, den vackra naturen och djuren jag fick se i Simienbergen, eller de olika nationalparkerna.

Fattigdomen i Etiopien är oerhört stor och tiggeri förekommer i ofta, vilket kan göra resan själsligt påfrestande. Upplevelser som ofta ger tankeställare!

Det finns många intressanta och spännande länder. 
Läs om några av dessa på min hemsida
www.stalvik.se / rainer stalvik