indonesien-nya guinea-resa

Bilder med märkning (U) betyder att det visar ett av UNESCO utsett världsarv
Klicka på bilden för större format

agats, asmat, cendrawashi, jiwika, kurima, manokwari, wamena, pyramid, wosilumo, ransiki, tagime, sentani, kimbim, jakarta och bali var några platser jag besökte på denna resa till indonesien, nya guinea, rainer stalvik

Fler bilder från Nya Guinea (Indonesien) finns på www.stalvik.com 

För mer information se Grundfakta Papua     Landsfakta Indonesien

För aktuell information om säkerhet mm se UD:s information   Din resa utomlands

Resa till Papua, Nya Guinea, Indonesien – Wamena, Jiwika mm

Att resa på egen hand på Papua är inte det lättaste eftersom det inte finns någon fungerande infrastruktur. För att kunna förflytta sig måste man ha tillgång till lokala kommunikationer i form av bussar, taxi eller motorcykeltaxi. Man måste även ha tillgång till båttransporter, eller till och med chartra flygplan för att komma vidare. Resandet blir därför både komplicerat och dyrt. Enklaste sättet att besöka Papua är att anlita en researrangör och komplettera resandet med så många egna aktiviteter som möjligt, vilket jag gjorde.

Denna resa var en av min tuffaste hittills. Jag fick pröva på hettan och fukten, men också loppbett, råttor som sprang i rummen där man sov på nätterna och vid något tillfälle även över fötterna, attack av en apa på Bali, svinlortarna på de leriga vandringsstigarna i Baliemdalen, stanken, obekväma lokaltransporter, farliga och långa båtresor och ett inte alltid perfekt fungerande reseupplägg etc. Malarian verkar jag dock ha klarat mig från!

Trots att det ofta var strapatsrikt och tungt att resa på Papua så vägde allt det oerhört spännande och fascinerande jag fick vara med om under resan upp det mindre komfortabla. Rundturen på Papua ledde till många intressanta möten med människor i deras egna miljöer och gav chanser till inblickar i deras kulturtraditioner.

Resa till Indonesien, Nya Guinea

Jakarta, Indonesiens huvudstad

Resans första stopp ägde rum i Jakarta, Indonesiens huvudstad. Mötet med Jakarta blev omtumlande. Överallt var trafiken intensiv och hetsig och människors aktivitet hög. Jakarta är ingen direkt vackert stad men har en del intressanta sevärdheter att bjuda på. För att komma till dessa åkte jag ofta med motorcykeltaxi, som var en upplevelse bara det. Att i hög fart sitta bakom en liten mc-förare, som navigerar sig fram genom att åka slalom mellan bilar, bussar, andra motorcyklar, dragkärror och gående, och klamra sig fast på motorcykeln så gott det går, är inte helt lätt. Men det går fort att ta sig fram på Jakartas gator på detta sätt.

På 1500-talet kallades dagens huvudstad för Jayakarta och förstördes av holländarna 1619. De byggde upp en fortanläggning vid havet som de kallade för Batavia. Härifrån styrde de Indonesien fram till den japanska ockupationen 1942. Vid självständigheten 1945 hade Jakarta cirka 900 000 invånare. Idag har staden mer än 10 miljoner invånare.

Några av de sevärdheter jag besökte under mina två dagar i Jakarta var nedanstående.

Glodok, ”Chinatown”, låg från början utanför den ursprungliga staden. Med sitt myllrande folkliv, sina många affärer och kinesiska tempel är stadsdelen en fascinerande upplevelse. Det är underbart att ströva genom de små, trånga gatorna och njuta av folklivet, samt besöken vid kinesiska tempel där man kan följa böneceremonier.

Medan Merdeka, Frihetstorget, dominerar centrala Jakarta och är med sin en kvadratkilometer stora yta ett av världens största torg. På torget finns nationalmonumentet Monas, som är en fruktbarhetssymbol. Monumentet är 137 meter högt och uppfördes på order av president Sukarno år 1961 för att fira självständigheten från holländarna. I folkmun kallas monumentet för ”Sukarnos sista erektion”.

Istiqal moskén tog mer än tio år att bygga och stod klar 1978. Den är Sydostasiens största moské med plats för mer än 10 000 bedjande människor. Byggnaden är nästan helt uppförd i marmor och inne i den stora bönehallen finns sju stora pelare av stål tillverkade i Tyskland. Moskén är ritad av en tysk arkitekt. Den är öppen för besök av icke muslimer under andra tidpunkter än vid bönestunder.

På väg till moskén blev jag kontaktad av en man som berättade att han var anställd på Turistdepartementet och skulle nu gå till Istiqal för att göra sina ickeavlönade arbetsuppgifter i moskén. Han berättade att många kända ledare för olika länder besökt moskén; bland annat USA:s president Bill Clinton och Frankrikes premiärminister Jaques Chirac. Om jag ville så skulle jag bli guidad till platser i moskén dit vanliga besökare inte har tillträde. Jag tackade ja, och blev förd till olika rum. När vi kom till en trappa med en låst grind och mannen sade att vi skulle klättra över grinden för han hade glömt nycklarna blev jag misstänksam mot honom.

Uppe i ett torn med fina vyer över Jakarta kom så begäran om en ”donation” till både honom och moskén. Dessutom halade han fram vykort, pennor och andra små souvenirer han ville överräcka som gåva från Turistdepartementet. Då ”ramlade tio-öringen” ner hos mig. Han var inget annat än en vanligt gatuförsäljare som ”kidnappade” turister med smickrande tal.

Gissa om han blev arg när jag sade att jag inte hade några pengar på mig för donationer, eller avgift till en säkerhetsvakt som vi passerade på vägen ut ur moskén. Mannens vältalighet och vänlighet var som bortblåsta ….

Katolska katedralen har man en vacker vy över från ett fönster i Istiqal moskén. Den är uppförd i nyklassicistisk stil och mycket vacker. Man vet inte när kyrkan ursprungligen byggdes men den genomgick en omfattande renovering år 1901.

Kota, stadsdelen sträcker sig från fiskmarknaden till gatan Jalan Jembatan Batu, strax söder om Kota järnvägsstation. Här låg tidigare holländarnas gamla fortanläggning Batavia och i området finns flera byggnader som minner om denna period. Bahari museet, det marina museet, är inrymt i vackra gamla byggnader uppförda av holländarna. Vid den lilla floden Kali Besar kan man titta på en av de sista holländska klaffbroarna. Taman Fatahillah är ett torg som utgjorde Batavias ”hjärta”. På torget utfördes bestraffningar och avrättningar. Fatahillah museet är byggt på den plats där holländarnas första stadshus låg. Dagens vackra byggnad är uppförd 1710.

Den gamla hamnen Sunda Kelapa, som ligger strax norr om fiskmarknaden, är värd ett besök. Här kan man se de stora och vackra indonesiska träskonarna, pinisis, lossas på sina trälaster, eller annat gods,  från Borneo, Sumatra eller andra öar tillhörande Indonesien. All lossning utförs av hamnarbetare som i en strid ström balanserar över smala träspänger från båtarna till kajen med tunga brädor eller cementsäckar.

Efter två dagar i Jakarta var det dags att resa vidare till Manokwari på Papua.

Nya Guinea (Papua)

Manokwari

Den första missionärerna som kom till Papua, år 1855, var tyskar som grundade sin missionsstation på ön Pulau Mansinam, som betyder ”Den gamla byn” på Biak-språket, strax utanför dagens stad.

Manokwari är ingen direkt vacker stad, men har ett mycket fin läge vid havet och ett intensivt folkliv. Hit har många indoneser från Java, Sulawesi och Bali flyttat för att skapa sig en ny framtid. Det är lite av nybyggaranda över staden.

I Manokwari finns flera hotell, enklare restauranger, tillgång till Internet samt några få sevärdheter.

Det japanska krigsmonumentet ligger inne i regnskogen och minner om ockupationen under Andra Världskriget. Man når monumentet via en fin vandring genom den täta skogen med spännande växtlighet, fåglar, fjärilar och blommor. På den lokala marknaden är folklivet intressant och människorna tycker det är spännande att turister kommer hit, vilket de inte är vana vid. Miljön runt marknaden är dock fruktansvärt smutsig.

Runt Manokwari finns en del fina badstränder, som tyvärr är hårt nedskräpade, och goda möjligheter att med båt besöka några av de små öar som ligger i bukten runt staden. En av dem är Lemon Island, som ligger cirka 10 minuters båtresa från Manokwari. På ön finns fina stränder och här bor en liten grupp människor som gärna tar kontakt med besökare.

Stoppet i Manokwari var huvudsakligen till för att förbereda båtturerna i det Marina Naturreservatet Cendrawashi där jag under fem dagar fick möjlighet att uppleva en mycket vacker, på gränsen till paradisisk miljö.

Cendrawashi Marina Naurreservat

Reservatet består av 18 öar och 500 kilometer kustlinje med en yta på 14 300 kvadratkilometer, vilket gör reservatet till det största av sitt slag i hela Indonesien. Här lever utrotningshotade sköldpaddor, stora snäckor och sällsynta dugonger. Snorklingsmöjligheterna är av världsklass och även ornitologer har mycket att hämta här. I reservatet har mer än 150 olika fågelarter observerats.

De största bebodda öarna är Rumberpon, Mioswaar, Roon och Angrameos. Många öar är obebodda och en vistelse på dem ger en ”Robinson-känsla”. Under fem dagar vistades jag i denna underbara miljö.

Med hjälp av båtar och papuanska medhjälpare kryssade gruppen som jag ingick i runt bland bebodda och obebodda öar. Vi övernattade hos lokalbefolkningen i byar på vissa öar och stannad en natt på en obebodd ö under ett enkelt vindskydd. Några papuanska fiskare hade också slagit läger på ön samtidigt med oss. Besöket på öarna gav mig en fin och intressant inblick i hur människor lever i denna marina miljö. Befolkningen på öarna tog för det mesta emot oss med öppen famn och glädje, men på en av öarna hade vi svårt att hitta familjer som ville ta emot oss.

Båtresorna var huvudsakligen lugna och behagliga, men under de två sista dagarna kändes det som om vi åkte med livet som insats.

Näst sista dagen blåste det upp en kraftig vind och de långsmala båtarna krängde ordentligt bland de höga vågorna vilket gjorde turen till den lilla obebodda ön där vi skulle övernatta sista natten till en otäck upplevelse.

Även sista dagens båttur tillbaka till den lilla staden Ransiki, där besöket i Cendrawashi avslutades, blev en mycket ruskig upplevelse, på gränsen till livsfarlig. Sjön gick hög och vattnet sköljde in över båtarna. Vi hade delat på oss för att fördela vikten bättre mellan båtarna, tidigare åkte hela gruppen i en båt vilket gjorden den nästan överbelastad. Det fanns bara en enda flytväst tillgänglig. Den fick vår huvudguide ta eftersom han inte kunde simma. Vi andra fick ingen flytväst. Blöta och frusna tvingades vi parera båtens krängningar under flera timmar med hjärtat i halsgropen. Alla var glada när vi siktade Ransiki. Sjöäventyret var dock inte slut för att vi kom fram. Ransiki har ingen hamn så vi fick hoppa ur båtarna i det grumliga vattnet och vada iland på en mycket dyig och slemmig botten som på nytt gjorde oss blöta och smutsiga.

I efterhand var båtturerna i Cendrawashi spännande, men långt ifrån ofarliga, upplevelser.

Baliemdalen

Det fanns många stora upplevelser under denna resa, men besöket i Baliemdalen var nog höjdpunkten. Här åkte jag runt till olika byar med lokalbussar och gjorde en tredagars vandring i bergen söder om Kurima för att möta Dani-folket, en av de folkgrupper som lever här. Andra folkgrupper som lever i dalgången är Lani och Yali. Enklaste sättet att avgöra vilken folkgrupp en man kommer från är att titta på kopekans storlek, som varierar i storlek mellan folkgrupperna. En kopeka är ett penisfodral som bärs alltmer sällan i offentlighet.

Baliemdalen upptäcktes av en slump år 1938 när en amerikansk flygare flög över Nya Guinea för att kartlägga området. Hans förvåning var stor när han upptäckte att det bodde folk i denna avlägsna, bördiga och isolerade dalgång. Han hade upptäckt ett av världens sista oexploaterade områden. Utbrottet av Andra Världskriget förhindrade besök i området fram till 1945 när ett militärplan kraschlandade i dalen och den överlevande besättningen räddades.

De första holländska missionärerna anlände till Baliemdalen 1954 och två år senare etablerade sig den holländska regeringen i den största staden, Wamena. Nu har många indonesiska immigranter bosatt sig i området, vilket skapat motsättningar med ursprungsbefolkningen.

Baliemdalen är cirka 60 kilometer lång och 16 kilometer bred med en totalyta av 1 272 kvadratkilometer. Största staden är Wamena med cirka 8 500 invånare. Wamena är också huvudstad i distriktet Jayawijaya. Dalgången omges av höga berg med toppar på 3 – 4 000 meter.

Bästa tiden att besöka dalen är mellan mars och augusti, som är de torraste månaderna med behagliga temperaturer som sällan överstiger 26 grader Celcius på dagarna. Under regnperioden från september till februari faller ofta kraftiga regn och den som vandrar i bergen under denna period får räkna med leriga och smutsiga stigar. Man kan dock inte vara helt säker på att klara sig från regn oavsett när man besöker dalen för i genomsnitt regnar det 16 dagar per månad.

I början av augusti firas Baliemfestivalen under vilken man kan se människor i traditionella kläder visa upp krigsdanser och andra traditionella danser. Under dessa dagar får man räkna med att det finns en hel del turister i området.

För att få vistas i Baliemdalen krävs, som på de flesta andra platserna på Papua, att man har ett så kallat surat jalan vilket är ett speciellt uppehållstillstånd som skall visas upp för den lokala polisen.

Baliemdalen är det av turister mest besökta området på Papua, men man möter inga större mängder turister här (med undantag av Baliemfestivalen). Under mitt besök i Wamena mötte jag två små vandringsgrupper; en från Tyskland och en från Nederländerna. Förutom dessa västerlänningar mötte jag inga ytterligare.

Wamena, den största staden, är ingen vacker plats på jorden, men har ett intressant folkliv. Staden är navet i en vistelse i Baliemdalen. Här finns några hotell med olika standard, banker, affärer, restauranger, enkla gatukök och flera marknadsplatser. För att komma runt i staden tar man enklast en cykeltaxi. Sevärt i Wamena är dock den lokala marknaden, som ligger någon kilometer utanför staden. Folklivet är minst sagt intressant och här kan man se ganska många män gå omkring med kopekas, penisförlängare.

Kostnadsnivån i Baliemdalen är betydligt högre än på andra platser i Papua vilket beror på att allting måste flygas in till Wamena och sedan med lokala transporter distribueras till de mera avlägsna byarna. Vägen mellan Papuas största stad Jayapura och Wamena är under byggnation, men är kraftigt försenad. Det spekuleras i om den överhuvudtaget blir färdigbyggd.

Jag hade Wamena som bas under fyra dagar för att besöka omkringliggande samhällen och byar. Därefter vandrade jag tre dagar i bergen söder om staden med Kurima som närmast större by.

Ursprungsbefolkning

Baliemdalen bebos av flera folkgrupper. Några av dem är Dani, Lani och Yali. Förr genomförde de blodiga krig mot varandra och mot andra stammar, men lever nu i fred. Grupperna särskiljs genom, bland annat språk, sedvänjor och traditioner. Tidigare gick män endast klädda i kopeka, det vill säga penisfodral i vilket man förvarade tobak, pengar eller andra tillhörigheter. Kopekan varierade i storlek beroende på vilken stam man tillhörde. Kvinnorna gick barbröstade och bar olika kjolar beroende på om man var gift eller inte. Ogifta kvinnor bar bastkjolar.

Danifolkets förmögenhet räknas i antalet grisar man äger. Män som inte har råd att skaffa en gris förblir ogifta och lever hela sitt liv i den hydda som är avsedd för män.

Byarna består av mindre grupperingar av lerhus med tak av gräs. Män och kvinnor lever i olika hus.

Förr kapade Danis olika kroppsdelar, till exempel fingerleder eller del av örat, när någon nära anhörig avlidit. På äldre personer kan man fortfarande se detta.

Sedan missionärernas ankomst till Baliemdalen har stammarnas levnadssätt förändrats i stor omfattning. Man kan dock få ta del av deras urgamla traditioner genom att man ”köper” en föreställning av dem. Under dessa visas hur man krigade, krigsdanser och hur man lagade mat på traditionellt sätt i kokgropar.

Lokala transporter

Att åka med lokala bussar från Wamena till omkringliggande platser är ett stort äventyr. Man vet aldrig vad som händer, eller om man kommer fram till slutmålet.

De små bussarna är i bedrövligt dåligt skick. En bil med körförbud i Sverige, om den inte är krockad, är i bra skick jämfört med dem som rullar på vägarna i Baliemdalen. Trasiga dörrlås, rutor som inte går att hissa upp, blankslitna däck, bensintankar som består av platsdunkar vilka står bredvid en chaufför med brinnande cigarett ett par centimeter från bensinslangen, signalhorn som fås att låta med hjälp av två oisolerade kabeländar som förs mot varandra, vindrutetorkare manövreras på samma sätt, etc.

I bussarna tar man in 20 – 25 resenärer, i Sverige hade man tagit in maximalt 6-7 personer, fjäderfän och grisar samt massvis med grönsaker som folk har med sig, till eller från marknaden. Papuanerna, män och kvinnor, röker kopiöst, även under bussresorna. De hostar rakt ut i luften och snoret torkar man av med handen och smetar i byxor eller tröjor. De öppna sidorutorna ger ordentligt med friskluft i kupén. Ja, inte får man vara pjoskig om man åker lokalt i Baliemdalen. Spänning saknas dock inte under transporterna!

Byarna  Tagime, Wosilimo, Kimbim, Pyramid, Jiwika och Sumpaima

Jag lämnade mina reskamrater i Wamena för att på egen hand upptäcka olika delar av Baliemdalen. Som hjälp var jag tvungen att ha en lokal guide eftersom man inte får röra sig fritt i dalen. Han var dock mera ”stjälp” än hjälp. Trots hans, minst sagt, undermåliga insatser lyckades jag få ut en hel del av min vistelse i Baliemdalen. Tyvärr var jag tvungen att ha denna ”ryggsäck” hela tiden jag var i dalen. Hans insatser var dock till nytta när det gällde att ordna transporter.

I Tagime besökte jag den lokala marknaden, som stannade av i och med att jag steg ur bussen. Ett drygt hundratal marknadsbesökare flockades runt mig för att titta på den ende västerlänningen i området. Tagime ligger vackert vid foten av höga berg. Jag gjorde en kortare vandring i byns omgivningar och blev inbjuden till flera familjer. Som alltid hade jag en stor grupp barn som följeslagare, vilket försvårar fotografering.

Wosilomo är en liten by med vandringsmöjligheter. Här besökte jag flera danibosättningar och mötte många äldre män med kopeka. I byn finns en lång hängbro.

Kimbim besökte jag en tisdag, som är en av veckans två marknadsdagar. Marknaden var liten och utan större aktiviteter. Folklivet dock intressant.

Pyramid ligger cirka en och en halvtimmes, 7 kilometer, vandring norr om Kimbim. Pyramid är en vacker och välmående by med fint läge på en slätt. Bakom byn tornar det stora, pyramidformade berget upp sig, som gett byn dess namn. Pyramid är en av de första byarna i Baliemdalen som missionärerna etablerade sig i.

Jiwika är ett lokalt administrativt centra med en del fina Danihus. Jiwika är utgångsplats för besök vid saltkällorna i Iluwe, cirka en timmes vandring. Tyvärr var dessa stängda för rening när jag skulle besöka dem.

Den stora behållningen i Jiwika blev föreställningen av en grupp Dani i traditionell krigskonst och uppvisande av krigsdanser.

I Sumpaima tittade jag på den nästan 300 år gamla mumien efter en av de största Dani-krigarna som levt. Man får dock betala en liten slant för att mumien skall lyftas fram ur den hydda den förvaras i.

Vandringen i Kurima-bergen

Under tre dagar vandrade jag tillsammans med en guide, samma man som följt med mig de andra dagarna i Baliemdalen, och bärare till flera olika Danibyar i bergen runt Kurima. Tyvärr var min tilldelade guide även under denna vandring en ”black om foten”. Dels ville han inte vandra några längre sträckor, dels så bluffade han om vandringsmöjligheterna och dessutom svängde sig med flera lögner om att jag inte fått tillstånd att gå till vissa byar etc. Som tur är klarar jag mig bra på egen hand och gick därför på egna upptäcktsfärder när vi kommit fram till byarna vi skulle övernatta i.

Bergen runt Kurima är de vildaste i Baliemdalen, och kanske de vackraste. De når höjder på upp till 4 000 meter över havet. Vyerna är bedårande vackra under vandringarna. Det är stundtals tungt att vandra på grund av stigningarna eller leriga stigar. Räkna med regnskurar, mer eller mindre, varje dag. När det regnat blir stigarna inte roliga att vandra på. Det blir halt och fruktansvärt smutsigt av alla grislortar som löses upp av regnvattnet. Går man med låga vandringsskor får man vara beredd på att det ofta rinner in smutsvatten i skorna, vilket inte kan vara speciellt bra med tanke på den bakterieflora som frodas i vattnet. Tillgången på vatten att tvätta sig i är begränsad i byarna. Gissa om duschen i Wamena efter vandringen var efterlängtad?

Byarna, med de vackra Dani-husen, ligger ganska tätt i bergen och därför får man ofta en bra inblick i människors vardagsliv. Många är ute på fälten, som ofta ligger på bergssluttningarna, och arbetar. Danis odlar huvudsakligen sötpotatis, som utgör en stor del av deras basföda. De odlar även grönsaker som majs, kål, sallad och morötter som i första hand säljs på marknaderna. Man möter ofta barn med uppsvullna magar i byarna vilket indikerar att de äter en ensidig och ganska näringsfattig kost.

Jag övernattade i olika byar och fick därmed pröva på att bo i traditionella danihus och i en skola. Övernattningen i skolan blev en spännande, men lite otäck upplevelse.

När den kolsvarta kvällen kom lämnade min guide mig helt ensam i skolhuset, som låg en bra bit från byn. Vi brukade bo tillsammans men av någon anledning skulle han sova i byn den här natten.

Det fanns ingen elektricitet indragen i skolan. När det lilla stearinljuset, som guiden ställt på trälådan i rummet där jag skulle sova, brunnit ned blev det helt svart. Batterierna i ficklampan hade tappat effekt efter att jag använt dem tidigare under vandringen varför jag inte ville använda dem mer än i nödfall, det vill säga till eventuella besök i naturen.

Rummet jag skulle övernatta i användes vanligtvis av indonesiska militärer som av och till bevakade byn. På väggen hängde några av deras skjortor och väggarna var tapetserade med sidor ur gamla tidningar. Förutom sängen fanns det ett stort träskåp och diverse verktyg. Rumsdörren hängde på sned och gick inte att låsa. Tak och väggar bestod av korrugerad plåt. Rummet låg bredvid köket, som bestod av en grop i marken i vilken man gjorde upp eld för att laga mat i, och stank av inpyrd rök.

Det ledde två dörrar in i den del av skolhuset där jag skulle sova. Köksdörren kunde man med lätthet öppna om man stack in handen ovanifrån. Den andra dörren gick att låsa.

När jag låg i mörkret och hörde hur råttorna började springa runt i rummet och i köket kom mina tankar igång. Jag hade naturligtvis fått denna isolerade plats att sova på för att man skulle råna mig, en ”rik turist” som ville uppleva lite spänning i tillvaron.  Det var omöjligt att somna med dessa tankar i huvudet.

För att bli av med tvångstankarna klev jag upp och letade fram allting jag kunde ställa mot dörrarna. Ett par spadar, ett bord, en stol och ett järnspett. När jag fått sakerna på plats gick jag och lade mig igen.

Trots att råttorna fortsatte sitt ”race” runt mig somnade jag så småningom. Men jag sov lätt och vaknade efter en stund av att jag hörde röster.

”Nu kommer de för att råna mig”, var den första tanken som dök upp. Jag lyssnade intensivt och hörde ett mumlande som rörde sig runt skolhuset.

När jag lugnat ner mig hörde jag att det bara var en gris som gick och bökade.

Jag lyckades somna om, men väcktes på nytt efter en stund. Denna gång av ett kraftigt åskväder.

När morgonen kom var jag lättad och gick upp så snart det ljusnade.

Efter denna övernattning, som var den sista under vandringen, skulle vi gå tillbaka till den plats varifrån man kunde få tag på en buss tillbaka till Wamena.

”Vi skall vandra en led som man använde i större omfattning förr i tiden”, sade min guide när vi gav oss iväg.

Stigarna var mycket blöta och leriga efter nattens häftiga regn och fulla med simmande grislortar. ”Det här blir en ”härlig” vandring, tänkte jag. Redan efter 10 minuters vandring var jag dyblöt om fötterna och skorna fyllda av en tjock, stinkande massa.

Efter en dryg timmes vandring kom vi fram till en starkt sluttande stig som gick ned i en flodravin. Jag såg direkt att det inte skulle bli någon lätt vandring ned till floden, som vi dessutom var tvungna att korsa.

Ju närmar floden vi kom desto lerigare och halare blev det.

Jag slant flera gånger och fångades upp av bärarna innan jag ramlade i lervällingen.

Sista biten ner mot floden bedömde jag stigen som nästan omöjlig att gå på. Guiden och bärarna tog sig fram barfota i lervällingen.

”Vi hjälper dig” sade guiden och sträckte fram handen.
”Jag kan försöka själv”, svarade jag:
”Nej, vi måste hjälpa dig för det blir ännu värre nere vid floden, här är livsfarligt att gå när det regnat så här mycket, många har omkommit här…” orden flödade ur guidens mun. Jag slutade att lyssna och koncentrerade mig på var jag skulle sätta fötterna för att inte sjunka ner i lervällingen eller för att glida ner i floden.

Det var lerigt, mycket lerigt vid floden. Fötterna sjönk ner i lervällingen och jag kände hur skorna fylldes med kall, smutsig lera. Detta var inget  problem jämfört med att ta sig över på stenarna i den brusande floden. Papuanerna hoppade lätt barfota mellan stenarna. Jag kände mig klumpig jämfört med dem när jag försökte nå stenar jag kunde stå på. Utan deras hjälp hade jag inte klarat att ta mig över floden.

De sträckte fram händer och drog mig mellan stenarna. Mina fötter snuddade flera gånger vid det skummande vattnet och jag blev blöt. Det fanns bara en tanke i mitt huvud – ”Du skall över floden helskinnad!” Och det lyckades efter många pirrande och farliga steg! Den här delen av vandringen skulle jag aldrig vilja göra om!

På andra sidan floden tvättade vi av oss så gott det gick i en liten bäck innan vi fortsatte vandringen till platsen där vi kunde få tag på en buss till Wamena. Så skönt det kändes att gå på fast mark igen trots att jag var genomblöt upp till knäna och svettig av ansträngning över hela kroppen.

I Wamena väntade ett rum på stadens bästa hotell och en varm dusch……….

Nästa dag skulle jag flyga mot nya äventyr till södra delen av Papua med ett inhyrt litet enmotorigt, flygplan.

Agats

För att komma till södra delen av Papua från Wamena måste man ha tillgång till ett flygplan. Eftersom det inte går några reguljära flygningar till Agats får man förlita sig på att missionärerna ger tillstånd till att chartra deras lilla flygplan.

Den knappt en timme långa flygturen inleddes med att piloten satt i cockpiten och bad om en lyckad och säker flygtur, något som behövdes eftersom det lilla flygplanet var fullastat med bagage och passagerare. Det fanns knappt ett enda ledig utrymme kvar när allt var på plats. Många tankar for genom huvudet om planet skulle orka flyga över de höga bergstopparna, eller om vi skulle möta hårda vindar när vi nådde dem. Visst kändes det att planet var tungt lastat när det äntligen kom upp i luften från Wamena Airport! Sakta och med starkt brummande motor steg planet mot skyn. Vyerna blev allt mer hänförande ju högre vi kom.

Vyerna var otroligt vackra och fascinerande under hela flygturen.

Bergen runt Kurima, där jag vandrat bara några dagar tidigare, reste sig mäktiga och branta framför planet. Byarna, med sina gräsklädda hyddor, stigarna, odlingsfälten, raviner och den mäktiga Baliem-floden gled fram under oss. När vi steg över en bergstopp krängde det lilla planet till på grund av motvinden vi mötte.

Bergen försvann och ersattes av ett stäppliknande område och sedan av ett djupt regnskogsområde med floder som likt ringlande ormar skar genom den täta vegetationen. Här och var syntes en öppning i regnskogen där det låg enstaka hus.

Agats närmaste flygfält i Ewer består av en gräsplan nära en flod. Det blev en perfekt landning av den skicklige piloten. Kanske hade hans böner nått fram? Något ledbruten, på grund av en krokig sittställning, klev jag ur planet och var glad över fast mark under fötterna. Nu återstod enbart en dryg halvtimmes båtfärd till Agats, som var nästa destination på resan.

Agats med cirka 1 500 invånare är en märklig plats. Hela samhället är byggt på pålar ovanför havsytan. Husen förbinds med gångar av brädor i varierande  skick.

I Agats finns bara ett enda mycket enkelt ”hotell” som drivs av en girig indones. Han tog alla chanser att mjölka oss på pengar. Några lämnade in kläder för tvätt och frågade inte i förväg vad det skulle kosta att få dem tvättade. Notan kom som en mycket otrevlig överraskning. Rummen var smutsiga och under natten kunde man höra råttornas spring.

Det lilla samhället var dock intressant att ströva runt i. Husen låg utefter gångarna av brädor och under en promenad kunde man följa bybornas vardagsliv. Jag passade även på att besöka det lilla, men intressanta, museet, den stora träkyrkan och moskén. Människor var mycket vänliga och lagom nyfikna på en promenerande västerlänning.

Under dagarna i Agats pågick en kulturfestival som blev en intressant och fascinerande upplevelse.

Festivalens första inslag fick jag se redan under båtfärden från flygplatsen. Strax innan vi kom framtill  till Agats kom många båtar som paddlades av stående män vackert målade och klädda i högtidskläder. Detta var en av festivalens inledningar. Fick bra bilder när de paddlande männen passerade vår båt på nära håll.

Själva kulturscenen låg nära postkontoret. När jag kom dit stod människor uppställda på träbron som ledde till scenen. Även de vackert målade och klädda i färggranna kläder. Runt festplatsen satt människor i väntan på att festligheterna skulle komma igång. En av prästerna, en amerikansk man, i Agats kom och hälsade och berättade att han verkat i Agats i 34 år! Han bjöd in mig, och några reskamrater, till en middag som kyrkan bjöd på i ett hus vid festplatsen. Här serverades förutom olika grönsaker och sötpotatis även fisk, kyckling, kött och hummer. Som efterrätt serverads olika frukter. Vilken festmåltid!

Jag besökte även utställningen av de vackert snidade statyerna som är Asmatregionens specialitet. De vackraste skulle senare säljas på auktion.

Under de två dagar jag besökte kulturfestivalen fick jag se på intressanta traditionella danser, vackert klädda människor och ta del av deras utsökta träarbeten.

Besöket i Agats avslutades med en tre dagar lång flodfärd till byar i det gigantiska träskområdet som täcker regionen. Det sträcker sig upp till 300 kilometer in i Papua från havsbandet räknat och kan trafikeras enbart med båtar.

Gruppen jag ingick i fördelades i två långsmala, kanotliknande, båtar som kördes av skickliga förare. Under färderna på de, ibland, mycket smala floderna mötte vi kanoter som paddlades av papuaner. I båtarna hade de olika varor eller så var de försedda med en överbyggnad som användes för att bo i. Vi mötte även flera flottar som stakades fram på floderna.

Två nätter bodde vi hos familjer i små byar inne i träskmarkerna. Husen var ofta byggda på pålar som var förbundna med trottoarer av grova träplankor.

I den första byn bodde jag i ett litet, rökigt rum hos en familj. Det var fruktansvärt hett varför jag låg naken under moskitnätet. Det var nog inte så förståndigt med tanke på malariarisken. Men det gick inte att sova på grund av värmen. Jag väcktes ur sömnen ett par gånger av att råttor sprang över mina fötter!

I denna by såg jag en kasuar, en strutsliknande fågel, som sökt sig till byn. Fågeln kan inte flyga varför den har utrustats med långa kraftiga ben som den sparkar angripare med.

Kommande natt skulle alla bo i ett långhus i en liten förfallen by. I huset bodde ett tiotal familjer som nyfiket följde allt vi gjorde.

Långhuset var i bedrövligt skick, med stora hål i taket och i golvet. Jag hittade dock en sovplats i bortre delen av huset och hade turen att hamna på ett ställe där jag klarade mig från nattens störtregn.

På morgonen var jag glad över att vi skulle lämna huset och de fattiga människorna, som satt och tittade med hungriga blickar på oss när vi åt frukost.

Fattigdomen och smutsen i byarna vi besökte var tung att uppleva varför det kändes som ett stort lyft att komma tillbaka till det risiga ”hotellet” i Agats. Tänk hur lätt ens normer förändras! Här fanns det åtminstone regnvatten i stora bensinfat som man kunde tvätta sig i.

En fullständigt livsfarligt båtresa från Agats till Timika

Från Agats skulle vi åka båt till gruvstaden Timikas hamn och vidare på lastbilsflak från hamnstaden till Timika, för att sedan flyga till Denpasar på ön Bali. Den långa båtturen från Agats till Timikas hamnstad såg ingen fram emot eftersom den beräknades ta mellan 9 och 10 timmar. Båtarna vi skulle åka i var öppna, långsmala, kanotliknande båtar vilket gjorde att vi var exponerade för vädrets makter. De farliga båtturerna i Cendrawashi hade alla i färskt minne.

Vi gjorde dock ett försök att få flyga från Ewer till Timika med ett chartrat flygplan, men vår papuanske guide kom tillbaka efter förhandlingar med flygbolaget med ett negativt besked. Han påstod att vi hade för mycket bagage och därför vägrade man flyga oss. Enligt honom kunde Twin Ottern inte lyfta med 1 500 kilo, vilket var vår egen vikt och bagagets.

Jag trodde inte ett dugg på detta påstående utan här fanns andra skäl, som man bara kan spekulera i. Det var inte första gången under resan märkliga besked lämnades av våra inhemska guider. Hans besked släckte det sista hoppet att få flyga istället för att sitta hela dagen i en rank båt på öppet hav.

Första beskedet vi fick om avresa var att båtarna skulle lämna Agats 03.00 för att slippa vindar och höga vågor. Mitt i kolmörka natten? Ingen av oss i gruppen kunde ifrågasätta beslutet. Papuanerna hade ju lokalkännedomen. Avresan flyttas fram flera gånger av olika anledningar; lågvattnet gjorde att båtarna inte kunde lägga ut, det saknades en båt, vi skulle ge oss iväg 05.00 stället etc.

Det verkliga skälet var att en av skepparna saknades och när han kom till hotellet var han våldsamt berusad varför flera i gruppen vägrade att acceptera honom som båtförare.

Vid 7-tiden på morgonen kom vi så äntligen iväg från Agats.

Det blev en lång och ganska monoton båtresa som tog 10 timmar. Som tur var sken solen bara några timmar under resan. Då tog vi på oss regnkläderna för att skydda oss mot den brännande solen. Ibland stänkte vågorna in över oss, och ibland vågade det lite. Första toalettstoppet kom efter cirka fem timmar då vi gick iland på en liten ö. Där visades en stor fisk på 10-12 kilo upp som hade hoppat in i en av båtarna under färden! Märkligt nog gick båtturen förhållandevis fort, trots alla spekulationer före avresan.

I hamnstaden utbröt ett lätt tumult när taxiförarna ”slogs” om att få köra oss till staden. Vi klev istället upp på ett lastbilsflak där vi under en timmes tid stående på lastbilsflaket fick genomlida ytterligare en obekväm transport. Dagens andra!

Väl framme i Timika fick vi äntligen ”plåster på såren” när vi bokades in på stadens bästa hotell. Där väntade middag och en varm dusch.

Nästa dag var det avresa med flyg till Bali där vi skulle stanna i tre dagar.

Bali

Bara några veckor tidigare hade Bali drabbats av ytterligare ett bombattentat, vilket gjorde att det var väldigt lite folk på flygplatsen. Alla formaliteter gick snabbt och snart var jag på Kota Beach, som tidigare var en av de populäraste stränderna bland turister.

Kota Beach drabbades redan några år tidigare av ett fruktansvärt terrorattentat där ett par hundra människor omkom i ett bombattentat. Bali hade precis börjat återhämta sig efter detta när den senaste sprängningen genomfördes. Nu var det ytterst få turister i Kota varför lokalbefolkningen; försäljare, guider, hotell-, bar- och restaurangägare, taxichaufförer etc. jobbade hårt på de få turister som fanns här. Det var stundtals lite påfrestande med alla som skulle ”slita” i en.

Detta var mitt första besök på Bali varför jag tog tillfället i akt att se mig omkring.

Jag passerade platsen för det senaste bombattentatet, en restaurang. Där hade man satt upp skydd för att täcka det svarta hålet efter bombdådet. På marken utanför restaurangen låg blommor till minne av de omkomna. Det kändes inte bra att stå här och veta att oskyldiga människor ännu en gång drabbats av en vettvillings dåd.

På den populära badstranden var det nästan folktomt när jag promenerade i den vita, mjuka sanden. Olika försäljare kom omedelbart fram för att sälja sina produkter. Jag var dock mera intresserad av den fullmåneceremoni som pågick på stranden. En stor grupp människor hade samlats för att med olika gåvor, ritualer och danser genomföra denna. Människorna var vackert klädda, speciellt de unga flickorna, och utgjorde fina fotomotiv. Jag var glad över att jag fick tillfälle att uppleva denna vackra ceremoni.

En dag åkte jag med buss till den lilla bergsstaden Ubud, som även den tidigare var mycket populär bland turister, för att vandra i en vacker trakt med fina risfält.

Jag klev av bussen nära apreservatet och promenerade mot detta. Härifrån skulle det gå en stig till små byar utanför Ubud med fina risfält.

På muren som separerade stigen och reservatet satt en flock på 15-20 apor och åt. Jag stannade till för att fotografera. De flesta aporna brydde sig inte om mig. Två hannar närmade sig mig med blottade tänder och uppträdde mycket aggressivt. Jag tog några bilder och den störste av hannarna hoppade ner från muren och satte sig framför mig. Han skrek, visade tänderna och gjorde sig klar för ett språng. När jag såg de stora huggtänderna blev jag medveten om den farliga situationen. Apan kunde vara rabiessmittad, och även om den inte var det så ville jag absolut inte bli biten av den. Jag bestämde mig blixtsnabbt och måttade en kraftig spark mot apans kropp. Den kändes stenhård, full av muskler. Apan blev tydligen överraskad och hoppade in i skogen istället för på mig. Omskakad gick jag snabbt därifrån. Det var betydligt fredligare hos hantverkarna som jag passerade strax efteråt.

Min vandring fortsatte bland de vackra husen i utkanten av Ubud. I flera hus fanns vackert dekorerade familjetempel. Jag gick in på gården till ett av husen och frågade om jag fick besöka deras tempel. Den unge mannen bjöd in mig och visade stolt familjens helgedom.

Vid en liten affär stannade jag till för att köpa en coca-cola eftersom det var varmt och svettigt. Där satt en grupp unga män som jag frågade efter vägen till risfälten.

”De finaste finns drygt 10 kilometer norr om Ubud”, sade de. En av männen erbjöd sig att köra mig dit på sin motorcykel. När vi kommit överens om priset för turen åkte han iväg och hämtade två hjälmar. Det råder hjälmtvång i Indonesien visste jag redan från mina mc-färder i Jakarta.

Vi hade inte kört mer än cirka 5 minuter när de första regndropparna föll. Vid en liten affär satte vi på oss våra regnkläder.

Regnet tilltog i styrka och efter bara några minuter var det som om himlens portar hade öppnat sig. ”Ett tropiskt regn, som snabbt drar förbi”, tänkte jag. Efter cirka 10 minuters färd var jag genomblöt. Regnet kom in från alla tänkbara ställen. Jag försökte skydda mina kameror, vilket var omöjligt. Överallt hade människor sökt skydd för regnet. Vi fortsatte ytterligare en bit. Sedan knackade jag föraren på axeln och gjorde tecken till honom att vända om. Han släppte av mig där jag stigit av bussen. Nu var jag genomblöt och frös.

En bit längre bort låg en affär där man sålde konsthantverk av olika slag; skulpturer, smycken, tavlor etc. Jag rusade mot affären för att söka skydd. Vattnet rann ned på golvet från mig när jag gick omkring i affären. Mina smutsiga skor lämnade leriga avtryck på det rena stengolvet. Utanför affären vräkte regnet ned.

Affärsinnehavaren var en trevlig man i 40-års åldern, som pratade bra engelska. Han hjälpte mig att boka en tidigare buss tillbaka till Kota Beach. Jag stannade i affären i en dryg timme för att vänta ut regnet. Jag huttrade och frös.

När regnet minskat gick jag till en restaurang för att äta. Den varma maten gjorde mig gott och lite av kroppsvärmen återkom. Från restaurangen kunde jag se förödelsen regnet ställt till med. Gatan var helt översvämmade och på flera håll stod män i regnet och försökte rensa de blockerade brunnarna från skräp. Gatan hade bitvis spolats bort. ”Härligt att inte sitta på en motorcykel just nu” tänkte jag medan en ny köldvåg for fram genom kroppen.

Klockan 14.45 kom bussen för att hämta upp mig. Regnet hade minskat i intensitet, men pågick fortfarande.

På vägen tillbaka till Kuta Beach körde vi på nytt in i oväder, det värsta under dagen. Vägen var knappt framkomlig för bussen.

I Kuta Beach vräkte regnet ner jag klev av bussen. ”Det slutar visst aldrig att regna idag”, tänkte jag och sprang mot en affär där jag kunde söka skydd på nytt. Kvinnan i affären skrattade när jag kom inspringande. ”Very wet today!”, sade hon.

Jag väntade i mer än en halv timme på att regnet skulle upphöra. Det minskade något, men upphörde aldrig helt, varför jag bestämde mig för att gå tillbaka till hotellet på de översvämmade gatorna. Vattnet på dem nådde en bra bit ovanför skorna.

På hotellet tog jag av mig mina genomvåta kläder och tog en riktigt varm dusch. Sakta kände jag värmen återkomma.

Påföljande dag var det dags för hemresan till Sverige. Denna gång kändes det bra att få åka hem!

Trots att det ofta var strapatsrikt och tungt att resa på Papua så vägde allt det oerhört spännande och fascinerande jag upplevde under resan upp det mindre komfortabla. Rundturen på Papua ledde till många intressanta möten med människor i deras egna miljöer och gav chanser till inblickar i deras kulturtraditioner. Detta var en av de mest annorlunda och spännande resor jag gjort!

Det finns många intressanta och spännande länder.
Läs om några av dessa på min hemsida
www.stalvik.se / rainer stalvik