Resa till Iran,
Teheran, Esfahan, Shiraz, Persepolis, Qom mm

Bilder märkta (U) visar ett av UNESCO utsett världsarv
Klicka på bilden för större format

Resa till Iran, Teheran, Esfahan, Shiraz, Persepolis mm

teheran, abyaneh, esfahan, natanz, pasargade, shiraz, persepolis, yazd, qom och nain var några platser jag besökte på denna resa till iran, rainer stalvik 

När jag berättade att min nästa resa kommer att gå till Iran kom frågan, mer eller mindre, automatiskt från nio personer av tio: ”Hur vågar du åka dit?” Till slut blev även jag nästan undrande vad jag gett mig in på!

Västerlandets bild av Iran, huvudsakligen styrd av USA, som ett land tillhörande ”Ondskans axelmakter”, stämmer dåligt med verkligheten! Om landet just nu råkar ha en regering som valt en konfrontationslinje mot västvärlden delar den majoriteten av landets befolkning säkerligen inte detta ställningstagande.

Under min nästan fyra veckor långa rundresa i Iran fick jag enbart positiva upplevelser och erfarenheter som motsade den bild av landet och dess befolkning som medier skapat, med ett undantag. Jag besökte städer som Teheran, Isfahan, Shiraz, Yazd, Nain, Badrood och Irans näst heligaste stad Qom. Resan innehöll även några fina bergsvandringar utanför den lilla staden Natanz och runt den otroligt vackra bergsbyn Abyaneh, möten med nomader, besök på historiska platser som Persepolis och Pasargadae och en kopp te med mullor i Khomeinis hus i Qom. Är du intresserad av att besöka Iran? Tveka inte att åka dit!

För att underlätta resandet i Iran köpte jag ett färdigt reseupplägg från en av Sveriges mest erfarna arrangörer av ekoresor, som jag har goda erfarenheter av. Deras resor innehåller ofta möjligheter att bo hos lokalbefolkningen, besök vid historiskt intressanta platser, men ger också goda möjligheter till egna aktiviteter, vilket är ett krav från min sida eftersom jag egentligen inte tycker om gruppresor. Att resa i grupp kräver att resenärerna inser att varje resenär är en individ och inte ingår i en ”flock”, något som inte alltid verkar vara en självklarhet för alla.

Det finns för- och nackdelar att följa med på arrangerade resor. Fördelarna är, bland annat, att alla transporter och  hotellarrangemangen är omhändertagna, boendet hos familjer ordnat etc. Nackdelarna är, bland annat, att man förlorar sin flexibilitet, mycket tidsspill i form av långa måltider, man reser med okända resenärer som kan påverka resans förutsättningar mm

”Bottennappet”, enligt min uppfattning, på denna resa var att hela gruppen fick vänta nästan en hel förmiddag för att några beställt västar i kamelskinn, som en stackars skräddare fick sitta uppe och sy hela natten. I situationer som denna blir jag lite stressad av att min resa, som jag betalat dyrt för, skall gå till väntetider som andra dikterar. Detta är tyvärr inget ovanligt på gruppresor, eftersom många resenärer blir, mer eller mindre, ”shoppinggalna” så fort de lämnar Sveriges gränser, trots att man på hemmaplan säkert har mer materiella saker runt sig än man behöver.

Rundresan i Iran blev trots denna lilla ”incident” en intressant, spännande och fascinerande upplevelse.

Resa till Iran

Teheran

Huvudstaden Teheran, med mer än 7 miljoner invånare, är en stor och brusande stad. Inte speciellt vacker, men ändå intressant. Staden har ett vackert läge vid foten av bergskedjan Alborz. Tyvärr ser man inte alltid de vackert snöklädda bergen på grund av stadens enorma luftföroreningar. Trafiksituationen är alldeles speciell i Teheran och som fotgängare korsar man nästan alltid stadens hårt trafikerade gator med livet som insats. För att förflytta sig snabbt och billigt i Teheran kan man åka med den fint fungerande tunnelbanan. Det behövs flera dagar att utforska denna gigantiska storstad.

Jag spenderade tre dagar i Teheran under min resa, en dag, oplanerat, kom att ingå i reseprogrammet för att den lokale arrangören av någon anledning inte bokat morgontåget, som ursprungligen var planerat. Nu blev det en resa med nattåg till Isfahan istället, en intressant upplevelse, på bekostnad av en fin tågresa i dagsljusgenom Zagrosbergen.

Jag mötte många väldigt trevliga människor under mina dagar i Teheran. Sista dagen i huvudstaden blev jag bekant med två män och en kvinna som är intresserade av fotografering och bergsbestigningar. De bjöd på en rundtur genom centrala Teheran med bil, en tur till en park vid foten av Alborz-bergen och jag blev även hembjuden till en av männens bostad där vi tittade på bergsbilder, utbytte erfarenheter, åt frukt och drack hemlagat vin! Andra roliga erfarenheter i Teheran var att jag slapp att betala en måltid på en restaurang och låna en dator kostnadsfritt på ett Internetcafé för att jag var turist!

Några av de sevärdheter jag besökte i Teheran var nedanstående.

Golestanpalatset byggdes under 1800-talet som säte för Qajar-regenterna. Här kan man beskåda enormt vackra kakelutsmyckningar och den mycket vackra audienshallen med spegelmosaik.

Park-e Shahr är en av ett flertal vackra parker i Teheran. Hit kommer teheranborna för att andas frisk luft, för att umgås och för att ”picknicka” under veckosluten. Parken bjuder på ett intressant folkliv och det var i denna som jag blev bekant med de fotografi- och bergsbestigningsintresserade teheranborna.

Park-e Mellat är många teheranbors favoritpark. Inne i den ligger en liten sjö. I den kan man hyra en båt, ofta utformad som en svan, och ro omkring i sjön. Inne i parken finns också en stor fågelparksanläggning.

Park-e Jamshidiyeh, betyder Stenträdgården, vilket syftar på att parken ligger på Alborz-bergens branta sluttning. Parken är ett populärt utflyktsmål för Teherans invånare. Här finns många olika växter, restauranger och parken är en bra startplats för bergsvandringar.

Sa´d Abad museet är ett komplex bestående av flera intressanta byggnader och ligger vackert på Alborz-bergens sluttning. Området var tidigare sommarbostad åt shahen och är idag av historiskt intresse. I Vita Palatset planerade shahen tillsammans med agenter från CIA 1953 års kupp mot den demokratiskt valde premiärministern Mohammad Mossadegh. Vita Palatset var shahens sista sommarpalats och hade 54 rum. Utanför byggnaden finns resterna av en stor staty av shahen, endast en del av benen återstår av den, resten förstördes vid ayatolla Khomeinis tillträde som Irans nye ledare 1979. I Gröna Palatset tog shahen emot utvalda gäster. Det är praktfullt inrett med spegelmosaiker, vackra möbler och mattor.

Azadi-monumentet ligger på vägen ut mot flygplatsen. Det är en pampig, Y-formad, byggnad som uppfördes 1971 för att hedra minnet av de 2 500 år som Persien funnits som rike.

Irans Nationalmuseum är värt ett besök för sina fina historiska fynd, bland annat  från Persepolis. Intressantast kanske är nog ”Saltmannen” från Zanjan, en gruvarbetare som förmodligen levde för nästan 2 000 år sedan, vars kropp bevarats i fint skick på grund av saltet han begravdes i.

Före detta Amerikanska Ambassaden är intressant att titta på för sin historiska betydelse. Det var här 53 amerikanska diplomater satt som gisslan i 444 dagar. Ambassaden stormades i november 1979 av 400 revolutionssoldater varvid de amerikanska diplomaterna tillfångatogs. Det dröjde 444 dagar innan de sista var frigivna. Idag används byggnaden av den hårdföra Sepha militären och är stängd för allmänheten, men kan skymtas genom staketet som omgärdar den. På muren mot Taleqani-gatan finns stora antiamerikanska väggmålningar. Det är inte helt riskfritt att fotografera dem. ofta kommer irriterade religiösa väktare och kör bort fotografer, vilket hände mig vid första besöket. Är de på riktigt dåligt humör tvingas man lämna filmen till dem eller, i värsta fall, kameran.

Darakeh är en liten bergsby vid foten av Alborz-bergen. Hit kan man åka för att vandra bland snöklädda bergstoppar, titta på bergsbebyggelsen, som skiljer sig från stadens. Hit kommer teheranborna i stora skaror för att vandra i den friska luften och för att äta på någon av de många restaurangerna som finns här. Man kan utan vidare lägga en heldag i Darakeh och dess omgivningar för att njuta av bergsvyerna och folklivet.

Isfahan

Staden blev tillsammans med Yazd resans favoritstäder.

Isfahan är en av den muslimska världens vackraste städer med intensivt blå kupoler på moskéerna, vackra gamla byggnader vid Naqsh-e Jahan-torget (Imam-torget) och de vackra gamla broarna över Zayandeh-floden. Isfahan har snart 2 miljoner invånare, men är trots sin storlek en mycket trivsam stad. Folklivet på Imam-torget är intensivt och många iranier kontaktar gärna västerländska turister som kommer på besök. Själv blev jag hembjuden till en läkare och hans familj på kvällsmat och fick därmed en inblick i ett iranskt överklasshem. En av resans höjdpunkter upplevde jag under besöket i Nasr Abad, som är en vinterbosättning för nomader.

Sevärdheterna i Isfahan är många. Några som jag besökte var nedanstående.

Bazar-e Bozorg, Isfahans mäktiga, helt överbyggda, basar är en av världens största. I de kilometerlånga, vindlande och halvmörka gatorna inne i basaren är det lätt att gå vilse, men vad gör det när man kan följa det spännande och intensiva folklivet på nära håll. Det är som att beskåda livets teater, den spännande verkligheten som finns överallt runt omkring oss. Utbudet av varor är enormt; mattor, kryddor, smycken, miniatyrmålningar, lerkärl, kastruller, elektroniska apparater mm mm. Basarkvarteren byggdes till största delen under tidigt 1500-tal, men det finns delar som är nästan 1 300 år gamla.

Imam-torget (Naqsh-e Jahan-torget) omges av fantastiskt vackra islamska byggnader som började byggas år 1602 av Shah Abbas den Store. Torget är världens näst största, 512 meter långt och 163 meter brett. Bara Himmelska Fridens torg i Peking är större. I båda ändarna av torget finns fortfarande målstolparna kvar som användes vid polospel för 400 år sedan. Folklivet är enormt runt torget och på kvällarna belyser man de omkringliggande byggnaderna. Kanske är torget som vackrast då?

Runt torget finns flera vackra och imponerande byggnader som Imam-moskén, en av världens vackraste moskéer, som började byggas år 1611. Sheik Lotfollah moské är en av Irans vackraste moskéer som byggdes mellan åren 1602 och 1619. Unikt med denna moské är att den inte har några minareter eller någon innergård. Den kallas också för ”Kvinnornas moské” för att den ursprungligen användes enbart av kvinnorna i shahens harem.

Chehel Sotun-palatset var ursprungligen färdigbyggt 1647, men förstördes senare av en eldsvåda. Dagens utseende fick palatset efter branden 1706. Palatset kallas även för ”Palatset med 40 pelare”, vilket syftar på att palatsets tjugo stenpelare speglar sig i dammen framför detta och därmed verkar ha 40 pelare. Inne i palatset finns ett antal vackra och intressanta fresker.

Broarna över Zayandeh-floden är många, gamla och mycket vackra. Man bör definitivt avsätta gott om tid för att ströva längs floden för att titta på några av dem. Jag tittade på den 298 meter långa Si-o-Seh-bron som uppfördes mellan 1599 och 1602. Bron har 33 vackra valv. Chubi-bron är nästan 150 meter lång och har 21 valv. Den var färdigställd år 1665. Isfahans kanske vackraste bro är Khaju-bron, som byggdes i mitten av 1600-talet av Shah Abbas II. Den är 132 meter lång och byggd i två våningar. I brons nedre del kan man ofta höra människor sjunga för att utnyttja den fina akustiken.

De armeniska kvarteren i Isfahan kallas för Jolfa och skapades under shah Abbas I regeringsperiod när han lät flytta hit ett stort antal kristna från staden Jolfa. I dag finns det tretton armeniska kyrkor i området, varav den främsta är Vank katedralen uppförd mellan åren 1606 och 1655. I anslutning till denna finns ett intressant museum som beskriver armeniernas historia och det hemska folkmordet på dem.

I Nasr Abad, 50-60 kilometer nordväst om Isfahan, ligger en vinterbosättning för nomader med cirka 2 500 invånare. Att jag fick chansen att avlägga ett besök här berodde på att reseföretagets ägare erbjöd mig att följa med på en rekognoseringstur till byn.

Med hjälp av en lokalguide åkte vi i en hyrd taxi till byn. Guidens kontakter med byns invånare var till stor hjälp under besöket, för utan dessa hade vi inte kunnat besöka några av byns familjer, som vi blev mycket vänligt och gästritt inbjudna till. Detta gav mig möjlighet att följa nomadernas vardagsliv under vintermånaderna, då de måste förbereda sig för sommarens vistelse tillsammans med fårhjordarna på de stora slätterna.

Överallt pågick förberedelserna. Kvinnor och män spann ullen som sedan användes till att väva tältdukar eller vackra mattor av, man preparerade getskinnen så att de kunde användas som vattenbehållare, man tillverkade färsk yoghurt genom att skaka getskinn i hängställningar, man bar vatten i getskinnsbehållare etc. Dessutom blev vi inbjudna till måltider tillsammans med nomader.

Shiraz

Shiraz med sina cirka 1,3 miljoner invånare är en stor och brusande stad med intressanta sevärdheter. Shiraz anses vara ”Den persiska kulturens vagga”. Staden har flera gamla, vackra moskéer och en livlig basar. Höjdpunkten under vistelsen i Shiraz och dess omgivning är dock besöken i Persepolis, en av världshistoriens mäktiga platser, och vid Naqsh-e Rostam, klippgravarna för kungligheter som Xerxes I och Darius II.

Några av de sevärdheter jag besökte var nedanstående.

Citadellet Arg-e Karim Khani, som ligger i centrum av staden, är en välbevarad fortanläggning med fyra fjorton meter höga torn. Ett av tornen lutar kraftig och experter från den italienska staden Pisa har varit här för att försöka hjälpa iranierna rädda detta från att kollapsa.

Bazar-e Vakil är stadens livliga basarområde och som alltid är det spännande att ströva runt bland affärerna, titta på folklivet och insupa atmosfären.

Masjed-e Vakil, en gammal moské som ligger i anslutning till basarområdet byggdes på 1770-talet. I den finns 48 imponerande pelare. Moskén var under renovering.

Shah-e Cheragh mausoleet är en viktig pilgrimsplats för shiamuslimer. Mausoleet är alltid välbesök och därför en intressant plats att studera folklivet på. Missa inte att besöka detta vid 13-tiden för att se bönestunden då hundratals med bedjande människor ligger på marken framför mausoleet.

Hafez monumentet är en av Shiraz största sevärdheter. Hafez är en av Irans främsta poeter och hans monument är ett pilgrimsmål för många iranier. Hafez kista, som ställdes i ett litet tempel år 1773, är dekorerad med inskriptioner från hans verk. Många besökare vidrör kistan med sina händer under sitt besök. År 1935 upprättades en åttasidig paviljong över kistan.

Darvazeh-ye Quran, ligger vid en av stadens norra infarter. Det är en port som uppfördes på 800-talet, men revs på 1930-talet för att ge plats åt ett vägbygge. Bara fem år efter rivningen byggdes porten åter upp av upprörda affärsmän. Från höjderna bakom porten, eller mitt emot den, har man fantastiska vyer över Shiraz.

En av höjdpunkterna under min resa var besöket i Persepolis, en plats som jag velat besöka under många år. Så var jag då äntligen här!

Persepolis

Persepolis utgjorde ädelstenen i det Akamenidiska riket som grundades på 700-talet före Kristus och låg på sluttningarna av berget Rahmat. Stadens ursprungliga namn var Parsa. Persepolis brändes ner år 330 före Kristus av den makedonske kungen Alexander den Store efter att han besegrat persernas kung Darios. Än idag är Persepolis en mäktig plats att besöka.

Hur märkligt kändes det inte att vandra uppför den stora trappan där förnäma besökare en gång i tiden i sakta mak sökte sig upp till staden för att gästa regenterna i Persepolis! De, liksom jag, kom via ”Alla Nationers Port” dekorerad med enorma bilder av tjurar, som symboliserade styrka.

Rundvandring bland ruinerna bjuder på många intressanta upplevelser; palatset med 100 pelare, Apadanas palats, Darius I:s palats, Xerxes mottagningshall etc. På höjderna bakom Persepolis ligger två stora klippgravar.

Som alltid när man besöker historiskt intressanta platser tycker man att tiden är för kort…

I Naqsh-e Rostam, som inte ligger långt från Persepolis, kan man beskåda de mäktiga klippgravarna där kungar som Artaxerxes I, Xerxex I och Darius II vilar. Här finns också vackra klippreliefer från den sassanidiska perioden att titta på och en gammal byggnad, som kan ha varit ett eldtempel.

Firuz Abad

Firuz Abad är en liten stad söder om Shiraz. En bit utanför den ligger en mäktig palatsruin från den sassanidiska perioden, som tyvärr endast gavs tillfälle att beskådas från foten av berget den låg på.

Anledningen till besöket i denna region var att det här, i april och maj, samlats många nomader på väg till sina sommarmarker. I de vackra och bördiga dalgångarna runt Firuz Abad finner nomaderna, som tillhör qashgaifolket, skydd under vintermånaderna. Här skulle jag få chansen enligt programmet att möta och bo hos nomader.

Eftersom detta var första gången en grupp skulle genomföra denna aktivitet blev upptakten lite skakig. Vår lokala guide bjöd in ytterligare en guide som talade nomadernas språk, vilket skulle underlätta kontakten med dem. Huvudguiden tyckte hela tiden att vi skulle stryka denna programpunkt för att det var för farligt att bo hos nomader i Iran, vilket också fick flertalet i gruppen osäkra. Resebyråns ägare och jag själv tvekade aldrig på denna punkt, vi ville bo hos nomaderna!

När vi väl hittat ett nomadläger körde bussen vi åkte i rakt ner till ett av de tält som låg i den vackra dalgången. Nomaderna blev naturligtvis överraskade av vår ankomst och säkert ännu mera överraskade av att vi ville bo hos dem. Förhandlingar inleddes och efter ett tag lyckades man komma överens om att vi skulle få övernatta i två tält. Ett för de svenska kvinnorna och det andra för de svenska männen. Senare fick jag veta att de begärt 5 000 000 rial för att garantera vår säkerhet! De ansåg tydligen inte själva att det var helt säkert att bo hos dem!

Tiden hos nomaderna blev både spännande och intressant.

Efter att vi bekantat oss med varandra genom att dricka te ur samma koppar fick jag gå runt i området och studera lägerlivet.

Vid ankomsten höll man på att mjölka fåren som drivits in i en stenkätte. En man höll i två får i taget som sedan mjölkades av två kvinnor på varsin sida om mannen. Lite längre bort kunde jag se stora fårhjordar beta på bergssluttningarna och ytterligare fyra tält.

Efter att jag studerat mjölkningen en stund gick jag bort mot de andra tälten, där det satt kvinnor och vävde eller kärnade smör.

Jag promenerade ut ur lägret, mot en plats där några män grävde. Med teckenspråk förklarade de att de skulle bada getter i en stor tunna, som fylldes med varmt vatten och en kemikalie för att skydda djuren från parasitangrepp under sommaren. Getterna lyftes ner i tunnan av en eller två män beroende på hur stora de var. Ibland fick djuren vikas ihop för att få plats. Märkligt nog verkade de flesta getterna tycka om behandlingen. Efter ”getabadet” promenerade jag upp på ett av bergen runt lägret för att njuta av vyerna.

Tillbaka i lägret fick jag tillfälle att se slakten av de två fåren vi köpt in för att bjuda på fest. Det blev en blodig upplevelse när en av nomadmännen med kniv skar halsarna av fåren. I mörkret satt vi turister på en matta bland nomaderna och njöt av det nygrillade köttet i skenet från den sprakande elden.

Natten i nomadlägret blev en häftig upplevelse. Familjen där vi svenska män skulle bo hade fått oväntat besök varför vi inte kunde få sova hos dem. I stället tvingades hela gruppen att sova i samma tält. Det blev trångt, inte särskilt bekvämt, och en lång natt med lite sömn på grund av ojämnheter i marken där jag låg och alla snarkningar.

Vid ett tillfälle var jag tvungen att gå upp för att kissa. Vår huvudguide vaknade och sade att jag skulle vara försiktig på grund av hundarna. Hon hann inte mer än säga detta förrän jag attackerades av ett par mycket argsinta vakthundar. Jag gick bakåt in i tältet men kunde efter en stund gå och kissa för en av nomadmännen ropade till hundarna att hålla sig lugna. Jag uträttade mitt behov och skyndade mig tillbaka till min sovplats. Innan jag gick in under tältduken hann jag dock njuta av den otroligt vackra stjärnhimlen.

Jag vaknade ytterligare en gång under natten av att jag hörde gevärsskott! Nu blir vi överfallna, tänkte jag, men det visades sig enbart vara startskotten till sommarvandringen för några familjer.

Morgonen i nomadlägret bjöd på studiebesök bland tälten där jag kunde se kvinnor sitta och baka bröd i den lite kyliga morgonstunden. Vid ett av tälten blev jag bjuden på nygräddat bröd och färsk yoghurt.

På förmiddagen lämnade gruppen nomadlägret med nya och intressanta erfarenheter. Nu låg en hel dags färd med buss till staden Yazd framför oss.

Yazd

Yazd är en av Irans vackraste och mest intressanta gamla städer enligt guideböckerna. Vissa epitet stämmer inte alltid, i detta fall var påståendena korrekta. Yazd blev tillsammans med Isfahan mina favoritstäder under denna resa.

Yazd grundades redan på 200-talet efter Kristus och i staden gamla del finns mycket av den historiska atmosfären kvar; trånga gränder, gamla lerhus, vindtorn, basaren, hantverkarna etc. Staden skonades under Djingis Khans framfart och därför kan besökare fortfarande njuta av de gamla, vackra byggnaderna. Stadens moderna delar är luftiga och vackra. Antalet invånare i Yazd uppgår till cirka 450 000. Staden är huvudsäte för anhängare till den urgamla religionen zoroastrianism, elddyrkan.

Människorna i Yazd var oerhört vänliga mot turister. Här blev jag hembjuden till flera familjer, fick gratis klippning hos en frisör och när jag skulle köpa ett monitorskydd till min dator ville butiksägaren inte ta betalt för att jag var gäst i landet.

Några av de sevärdheter jag besökte var nedanstående.

Jameh moskén är en mycket vacker moské med två 48 meter höga minareter och en enorm port. Moskén dominerar stadsbilden i den gamla staden och i den finns inskriptioner från 1400-talet.

Khan-e Lari är ett av stadens bäst bevarade hus från 1800-talet med en vacker innergård, vackra dörrar, rum med spegelmosaik och vindtorn.

Alexanders fängelse är egentligen en gammal brunn, som enligt legenden även användes av Alexander den store som fängelsehåla.

”De tolv imamernas grav” är en gammal tegelbyggnad från 1 000-talet, som ligger i anslutning till Alexanders fängelse.

Amir Chakhmaq-komplexet är en otroligt vacker trevåningsbyggnad och en av Irans ovanligaste arkitektoniska skapelser. På kvällarna är byggnaden belyst och kanske ännu vackrare att se på än under dagtid.

Ateshkadeh är zoroastriernas heliga tempel. Hit kommer anhängare från hela världen för att beskåda den heliga elden som brunnit sedan 470-talet efter Kristus.

Dakmeh-ye Zartoshiyun – ”Tystnadens Torn” ligger en bit utanför staden. Dessa två öppna torn användes av zoroastrer ända fram till 1970-talet där de lade sina avlidna så att gamar kunde flyga in och äta kroppens kött till endast benen återstod. En präst satt bredvid kroppen medan gamarna mumsade på den för att se vilket öga gamarna valde att börja med. Om gamarna började med att hacka ut höger öga betydde det att själen gick en god framtid till mötes. Numera begravs kropparna mellan två järnplattor för att inte förorena jorden, enligt gammal tro.

På vägen till ökenstaden Nain besökte vi Meybod och Chak Chak  

I Meybod finns en urgammal kamelserai, ett värdshus för de människor som färdades utmed ”Sidenvägen” och ett gammalt postkontor.

Chak Chak, cirka 72 kilometer nordväst om Yazd, är Irans viktigaste pilgrimsplats för zoroastrianer. Långt inne i öknen ligger det heliga eldtemplet Pir-e-Sabz, som samlar tusentals pilgrimer i juni varje år. Templet ligger högt uppe på en brant klippvägg och vandringen upp till det är ganska tung, men värt varje steg.

Nain

Nain är en viktigt knutpunkt för resenärer genom den stora öknen till Irans heligaste stad Mashad.

Nain var en liten trivsam stad med vackra gamla lerhus i den gamla delen av staden. I den nyare delen finns spännande hus i modern arkitektur. Vid det stora, nybyggda torget finns flera martyrgravar. En av stadens stora sevärdheter är Jameh-moskén från 900-talet.

Mina två dagar i Nain använde jag till att bekanta mig med staden och till att vandra ut i öknen för att uppleva ett riktigt ökenlandskap och hur man brukar det. Jag träffade flera jordbrukare under min vandring och fick följa deras hårda kamp för att ge jorden liv genom konstbevattning och sedan genom att plantera olika sädesslag, solrosor eller bomull i den.

Jag fick även tillfälle att komma hem till en man vars hustru vävde vackra persiska mattor. Nain är känt för sin mattillverkning.

Badrood

Badrood var en liten stad som jag inte såg mycket av eftersom huvudmålet var ett besök vid det stora mausoleet, Emam Reza Akha Ali Abas (är osäker på stavningen). Här skulle vi inkvarteras i ett rum i anslutning till mausoleet som pilgrimer vanligtvis bor i. Under vårt besök pågick en stor religiös högtid till minne av profeten Mohammeds begravning, som blev en intressant upplevelse.

Redan tidigt på eftermiddagen samlades många pilgrimer, som kom i bilar eller bussar till mausoleet. Poliser var på plats för att dirigera trafiken. Dagen efter vår ankomst var den religiösa festens höjdpunkt då det beräknades att mellan 50 och 60 000 pilgrimer skulle vara på plats.

På kvällen, dagen innan huvudceremonin, började förberedelserna genom att man bar religiösa symboler runt mausoleet. De kunde väga upp till 170 kilo och bars av en man i taget. Ibland kunde männen som bar gå långa sträckor, ibland kortare beroende på hur stark man var. Mellan de religiösa symbolerna gick män och slog piskor med metallkättingar omväxlande mot höger eller vänster axel. Även grupper med män som rytmiskt slog på stora trummor gick runt mausoleet tillsammans med pilgrimer som läste böner och förde höger hand mot hjärtat. Det var en vacker och fascinerande, men lite ovanlig, ceremoni för mig som turist.

När jag vid ett tillfälle satt och åt i rummet där vi skulle övernatta kom en av gruppens andra resenärer in med blossande kinder och sade det började bli farligt för västerlänningar att vistas bland pilgrimerna för de hade piskat upp en hätsk stämning. Detta uttalande gjorde mig naturligtvis extra intresserad av att åter gå ut bland dessa. Jag tog kameran med mig och blev tillsagd av en man ur gruppen att vara rädd för fundamentalisterna när jag fotograferade.

När jag kom ut bland pilgrimerna blev jag mycket vänligt mottagen och man lotsade mig fram till de motiv jag ville fotografera. Här fanns inget som helst farligt, tvärtom! Tänk så olika man kan tolka samma upplevelser utifrån sina erfarenheter. Istället för farligheter mötte jag bara vänligheter och blev även bjuden på mat hos flera familjer som skulle övernatta på marken runt mausoleet.

Nästa dag kunde jag följa ceremonierna i dagsljus fram till lunchtid, då vi var tvungna att åka vidare. På grund av en ändring tidigare under resan hade vi inte tid att stanna här de två nätter som stod i det ursprungliga programmet. Jag hade mycket hellre stannat bland pilgrimerna en längre stund, istället för det meningslösa väntandet i Nain på att skräddaren skulle komma med de köpta kamelvästarna!

Natanz

Staden Natanz ligger vid foten av berget Karkas. Här skulle jag åter bo hos familjer enligt reseprogrammet. Hela gruppen inkvarterades hos en och samma familj i väntan på att vi skulle delas upp i mindre grupper som sedan skulle vandra mellan olika byar och bo hos familjer i dessa.

Den iranske researrangören verkade nästan tagen på sängen inför detta.

Varje mindre grupp skulle få lokala guider som skulle hjälpa till under vandringen och vid övernattningarna. Hastigt skakades några guider fram, en ung flicka, en man som redan fungerade som guide och en ung man åt mig, som skulle följa med upp i bergen där jag ville vandra. Jag skulle återvända till huset där hela gruppen övernattade första natten för att därifrån åka buss till en hållplats varifrån jag kunde åka vidare till bergsbyn Abyaneh, som jag bestämt mig för att åka till en dag tidigare än planerat eftersom reseprogrammets officiella vandringar verkade bli alldeles för mycket ”happenings” på grund av oerfarenhet.

Min vandringsdag i bergen blev väldigt bra, inte på grund av att jag fick en ung, muskulös kille som lokalguide som skulle visa mig runt, utan för att jag själv lade upp min bergsvandring. Den unge killen, Hadid, var väldigt trevlig men hans ork tog slut redan efter någon timmes vandring! Han försökte med stora ansträngningar få mig att avstå från att gå upp i bergen. Våra vägar skiljdes vid moskén i bergen ovanför den lilla byn Uhre, där vi startat vår vandring.

Efter att vi blivit bjudna på både te och god soppa av familjer som besökte moskén gick jag vidare mot några snöklädda bergstoppar, den unge guiden lämnade jag kvar. Marken blev allt stenigare ju högre upp jag kom och till slut fick jag, mer eller mindre, klättra över stora stenblock för att komma vidare. När jag hade en fin vy över de snöklädda topparna jag sett tidigare, efter cirka två och en halv timmes vandring, satte jag mig ned och njöt av vyerna åt alla håll en stund innan jag började gå tillbaka mot moskén.

Vid ett litet vattenfall satt fem iranska bergsvandrare, fyra män och en kvinna, som vinkade åt mig och visade att de ville bjuda på te. Efter att jag korsat en bäck och klättrat upp till dem drack vi te tillsammans. Flera av dem talade hyfsad engelska. Vi hade riktigt trevligt och efter en stund bjöd de mig på grillat kött, grillade tomater och bröd. Maten smakade otroligt gott i deras sällskap och i den vilda naturen.

Efter en dryg timme tillsammans med mina nyfunna vänner fortsatte jag min vandring tillbaka till moskén. Efter drygt en och en halvtimmes vandring mötte jag Hadid som oroligt väntat på mig. Gemensamt gick vi tillbaka till moskén där han presenterade mig för sina vänner. Hadid ville inte vandra tillbaka till byn Uhre utan förslog att vi skulle hoppa upp på hans vänners motorcyklar. Jag hamnade som tredje person längst bak på en av dem, och jag måste nog erkänna att det kändes ganska oroligt att sitta där för den unge mannen som körde motorcykeln styrde bara med en hand eftersom han frös om den andra.

Tillbaka i Natanz tog Hadid och jag oss till huset där jag skulle övernatta. Nu skulle jag stanna här helt ensam eftersom resten av gruppen enligt planerna skulle ha gett sig av. Jag överraskades att även jag tvingades lämna huset för att åka till det hus där största delen av gruppen befann sig. Anledningen till att jag inte kunde övernatta här berodde på att några ur gruppen använt toalettpapper i den så kallade ”ståtoan” vilket förorsakat stopp i avloppet och hela huset stank av avföring. Jag var inte så glad att behöva ändra mina planer för nästa dag hade jag planerat att ge mig iväg med bussen till bergsbyn Abyaneh. Det hade varit så skönt att få vara för mig själv ett tag. Men, som det heter ”det är bara att gilla läget”. Nästa natt, i Abyaneh, skulle jag dock slippa att dela rum med min snarkande reskamrat i alla fall!

Abyaneh

Vid åttatiden på morgonen körde vår chaufför mig de cirka 25 kilometrarna från Natanz, riktning mot Kashan, till vägen som leder upp till bergen och bergsbyn Abyaneh. Bara några minuter efter att jag hoppat ur bussen fick jag lift till en by som ligger endast sju kilometer från Abyaneh. Sedan tog det mindre än tio minuter innan nästa bil kom som jag kunde lifta sista biten med och därmed var jag i Abyaneh redan tidigt på förmiddagen.

Abyaneh lär vara en av Irans mest fascinerande bergsbyar och finns med på UNESCO:s lista över världsarv för sin unika och historiska prägel. Byn ligger vackert på en av berget Karkas, 3 899 meter, sluttningar med fantastiska vyer över de omkringliggande bergen.

Jag tog omedelbart byn till mitt hjärta och kände hur skönt det var att få vara här helt på egen hand under ett dygn, innan gruppen skulle vara ifatt mig igen. Upplevelser kan störas när man reser tillsammans med människor med olika värderingar. Som en i gruppen uttryckte det: ”Ja, ytterligare en plats med en massa rasade lerkåkar”. Visst fanns det raserade hus i Abyaneh, men de var en del av byn och dess karaktär, enligt mitt sätt att se.

Husen i Abyaneh ligger som svalbon på en bergssluttning mot öster för att fånga upp mesta möjliga solsken. De  flesta är byggda i ockrafärgad lera och har vackert snidade fönsterkarmar och dörrar. I små ladugårdar nära husen förvaras djuren sommartid, under vintern flyttas de till grottor som grävts ut i ett berg för att skydda dem mot vinterkylan. Hela byn är uppbyggd för bästa möjliga skydd mot presumtiva angripare och för att utestänga de hårda stormvindarna under vintermånaderna.

Byn är full av smala, trånga gränder som vindlar sig uppför eller nedför bergssluttningen. Genom att i sakta mak ströva runt i gränderna kommer man i kontakt med byns invånare och deras vardagsliv. När man möter en fullastad åsna i en smal gränd blir det väldigt trångt. Kvinnorna bär färggranna huvudbonader, oftast blommiga, och långa klänningar.

I Abyaneh finns nästan inga bilar, ett hotell med restaurang, en huvudaffär och några småaffärer i bostadshusen, som man försöker locka in turister i. Hit kommer man inte för att hålla igång utan för den unika byn och den vackra naturen.

I bergen runt Abyaneh finns fina vandringsmöjligheter, från snälla vandringar till avancerade bergsvandringar. Själv valde jag att kombinera mina vandringar genom att stundtals gå på bergssluttningar och upp på berg, för vyernas skull. En fin vandring är att gå i dalgången från Abyaneh till andra närliggande byar.

Dagarna i Abyaneh tog tyvärr slut alldeles för fort. Jag hade gärna stannat i denna trivsamma by för ytterligare vandringar.

Qom, Khomeinis hemstad

Qom är Irans näst heligaste stad efter Mashad och har cirka 270 000 invånare. Enligt guideböckerna är detta en tråkig stad att vistas i på grund av dess starkt religiösa prägel. Här finns de konservativa och religiösa krafterna som funnits i Iran sedan länge och som aktivt arbetade för att störta shahen, vilket ledde till revolutionen 1979. I Qom verkade ayatolla Khomeini aktivt mot shahen ända tills han tvingades i exil år 1964. Han fick sin revansch genom att bli en av revolutionens nyckelfigurer, och så småningom väljas till Irans ledare efter den störtade shahen.

Enligt reseprogrammet skulle vi ha ankomstdagens eftermiddag och nästa dags förmiddag till förfogande i Qom. Flera i gruppen ville åka till Teheran för att shoppa tidigt nästa dags morgon, vilket innebar endast en eftermiddag i denna intressanta stad. Och dessutom hade någon läst i Lonely Planets guidebok att detta var en ”tråkig stad, varför man bara måste härifrån”. Jag bestämde mig åter för att stanna kvar på egen hand och och ta mig till Teheran senare.

Själv fascinerades jag oerhört av den blandning av vanliga människor, iranska turister, pilgrimer, de beslöjade kvinnorna och de strängt religiösa mullorna, som fanns överallt i staden. Först upplevde jag mullorna som lite ”skrämmande” med sina stora skägg, slängkappor och turbaner men efter att två mullor, som såg strängt religiösa ut, bjudit mig på te i Khomeinis hus avdramatiserades deras image. De kunde ju vara riktigt trevliga!

Vistelsen i Qom inleddes med ett besök i världens största koranskola, Det internationella centrat för islamska studier, som är ett jättekomplex med studenter från hela världen. Här fick gruppen en intressant presentation av centrat och dess inriktning. För att få komma in detta måste man ha ett specialtillstånd, vilket ordnats av den lokala arrangören.

Nästa stora sevärdhet jag besökte var ayatolla Al-Uzma Mar´shi Najafis bibliotek, som är världens största bibliotek för islamsk litteratur. Här finns tusentals böcker varav de äldsta är mer än ett tusen år gamla.

Mausoleet Hazrat-e Masumeh är Qoms största sevärdhet och tillägnad Imam Rezas syster Fatemeh, som dog på 800-talet efter Kristus. Oftast nekas man som icke muslim besök i denna helgedom, men även här hade den lokale arrangören ordnat ett besöksstillstånd, vilket gjorde det möjligt att komma in på denna heliga plats.

Mausoleet har fantastiskt vackra kupoler, praktfullt kakelbeklädda väggar och en sal med vacker spegelmosaik. Det är mycket välbesökt och innergården är ofta fullpackad med pilgrimer. Nästan ”förtvivlad” studerade jag helgedomen och folklivet eftersom jag hade slut på filmen i kameran. Jag som så gärna hade tagit några bilder här!

Jag fick en chans till efter att jag varit och köpt film och blivit bekant med två unga militärer och en civilklädd ung man utanför mausoleet. Efter en stunds samtal berättade jag att jag åter försökt komma in i mausoleet för att fotografera, men blivit nekad av vakten. ”Det ordnar vi”, sade de unga männen. ”Kom med oss”. Strax innan vi kom fram till vakten omringade de unga männen mig och sade att vi skulle vänta en stund. När många människor gick genom porten gav de tecken åt mig att börja gå. Med hjälp av dem ”smugglades” jag förbi vakten och var plötsligt inne vid spegelsalen igen. Jag tog mina bilder, tackade männen och gick ut.

Tillsammans med mina reskamrater hade jag besökt Khan-e Khomeini, huset där ayatolla Kohmeini bodde och verkade fram till han tvingades i exil år 1964. Tyvärr stressade vi igenom besöket i denna historiskt intressanta byggnad, vilket kändes lite otillfredsställande varför jag bestämde mig för att åter besöka det, fast på egen hand.

När gruppen gett sig iväg med bussen till Teheran nästkommande dag gick jag tillbaka till Kohmeini-huset, nu i lugn och ro. Sittandes på golvet kände jag de historiska vibrationerna. Här hade ayatolla Kohmeini kanske suttit med sina sympatisörer och smitt planer på att största shahen!

Jag tyckte om Qom för dess speciella atmosfär av sträng religiositet, högpolitiska säte och vanliga människors vardagsliv. Det var en speciell atmosfär i denna stad! Tråkig? Nej, tvärtom!

Med hjälp av en lokal taxi tog jag mig tillbaka till Teheran. Jag delade den delade med tre andra resenärer och resan kostade cirka SEK 16:-. En resa på ungefär 150 kilometer! Därefter hade jag ytterligare två dagar i Teheran på egen hand innan det var dags att åka tillbaka till Sverige och därmed var ytterligare en intressant resa avslutad.

Resa till Iran

På flygplatsen blev det ”lite dramatiskt” strax innan avresan när jag blev inkallad i ett grönt rum där det satt fyra militärer som förhörde mig varför jag stannat i Iran efter att mitt visum gått ut. Var jag amerikan? Efter en stunds förhör skrev en av militärerna någonting i mitt pass och jag släpptes iväg. Researrangören hade missat att jag skulle stanna längre i Iran än de övriga i gruppen och glömt att ansöka om längre uppehållstillstånd för mig!

Den som reser till Iran kommer att möta ett intressant, fascinerande och spännande land med fantastiskt vänliga människor. Jag kommer inte att minnas Iran för dess natur utan för alla de intressanta upplevelserna och de vänliga människorna. Intresserad av att besöka Iran? Tveka inte att åka dit!

Resan gjord 2005

För mer information  Grundfakta Iran     Landsfakta Iran

Min gamla hemsida       www.stalvik.com

Det finns många intressanta och spännande länder.
Läs om några av dessa på min hemsida
www.stalvik.se / rainer stalvik