Resa till Nepal Annapurna Circuit

Läs om min resa till Nepal och vandring Annapurna circuit. Se bilder från några platser jag besökte eller vandrade till, som Kathmandu, Bhaktapur, Patan, Daksin Kali, Kirtipur, Manang, Thorung La, Kagbeni, Muktinath, Jomsom, Poon Hill, Pokhara mfl, Rainer Stalvik

Några bilder från min resa till Nepal och Vandring Annapurna Circuit (Bilderna är scannade)
Bilder märkta (U) visar ett av UNESCO utsett världsarv

Här kan du läsa om resa till Nepal vandring Annapurna circuit. Se bilder från några platser jag besökte eller vandrade till, som Kathmandu, Bhaktapur, Patan, Daksin Kali, Kirtipur, Besi Sahar, Braga, övre Pisang, Manang, Thorung La, Kagbeni, Muktinath, Jomsom, Poon Hill, Pokhara mfl, Rainer Stalvik

Everest-vandringen 1995 hade gett mersmak! Drömmen att även vandra Annapurna Circuit hade funnits inom mig sedan dess. Nu var jag i Nepal för tredje gången. Denna gång för att vandra Annapurna Circuit med en grupp. Nu stod jag som organisatör för resan och vandringsupplägget. Gruppen bestod av tre män och sju kvinnor från olika delar av Sverige. Vår trekkingarrangör skulle även denna gång vara Sports & Nature i Kathmandu, som vi hade goda erfarenheter av sedan tidigare.

Bussresan från Kathmandu till Besi Sahar, starten för vår vandring, höll på att sluta illa för min del när jag ramlade ner från busstaket under färden och blev hängande på utsidan av bussen.

Den 21 dagar långa vandringen runt Annapurna-massivet var en upplevelse som för alltid kommer att finnas kvar inom mig.

Under vår Nepalvistelse fick vi även uppleva flera festivaler; Seto Machhendranath i Kathmandu, Rato Machhendranath i Patan och Kumarfestivalen i Pokhara. På denna festival vigs unga flickor med Gudomligheten Kumar, en av Shivas söner. Läs mer här nedan.

Resa till Nepal

Dagarna i Kathmandu, före vandringen

Vi möttes av Ganesh, vår blivande huvudguide som vi kände sedan vandringen till Annapurna Sanctuary 1994, på flygplatsen i Kathmandu med blomsterkransar som han lade runt våra halsar. En fin nepalesisk sed att hälsa en besökare välkommen. På parkeringsplatsen utanför huvudbyggnaden stod en buss och väntade för att transportera oss till Hotel Tilicho på Tridevi Marg. Efter uppfräschning gick vi ner till Durbar Square. Härligt att återse det brusande Kathmandu igen med sitt folkliv, oväsen, luftföroreningar, dofter och atmosfär. Det kändes hemtamt att vandra genom de trånga gatorna, trängas och knuffas, känna dofterna från gatuköken och rökelserna, se templen. Efter den långa flygresan var vi alla ganska trötta varför det blev en tidig kväll.

Besök i templet Daksin Kali

Morgonen efter ankomsten till Kathmandu hade jag ordnat en tur till Daksin Kali för att besöka det gamla templet tillägnat Gudinnan Durga. Här förekommer djuroffer två gånger i veckan, tisdag och lördag. Som guide hade en man som efter pensionering endast guidade prominenta personer. Hedrande för oss!

På vägen till Daksin Kali stannade vi till vid Adinath Lokeshwar templet i Chobar där en religiös procession ägde rum. Människor i färgfulla kläder och många kvinnor med dekorationer i håret, offrade till en av de många gudomligheter som finns i Nepal på stranden av den heliga Bagmati floden.

Vid Daksin Khali templet var det stor trängsel vid vår ankomst. Överallt fanns försäljare som sålde någonting man kunde offra. Det var en lång kö av människor med djur under armen eller i band som väntade på sin tur att komma fram till offerplatsen. På själva offerplatsen stod en man och tog emot djuren från människor som ville offra till Gudinnan Durga. Han var helt blodig. Även offerplatsen var helt nedstänkt av blod. En offerdag kan mer än 1 000 tuppar och getter offras. Förr fick prästen som utför slakten behålla djurhuvudena, numera är de så värdefulla att han betalas med pengar istället.

Staden Kirtipur

Efter denna blodiga upplevelse körde vi till den gamla staden Kirtipur. Där gick vi runt i gränderna och tittade på folklivet. Vi besökte även ett gammalt tempel som är prytt med gamla vapen. Dessa användes av gurkhasoldaterna under kriget när de tog makten i Kathmandudalen på 1700-talet.

På eftermiddagen gick vi till Durbar Margh för att titta på Seto Machhendranathfestivalens invigning. Seto Machhendranath, Den Vite Machhendranath är en av Kathmandudalens stora gudomligheter. En gång om året tar man fram hans staty för att placera den i vagn med stora trähjul. Den drar man sedan genom Kathmandu under flera dagar. Vagnen med en så kallad ”Himmelsstege” är minst tio meter hög och vackert dekorerad. En stor människoskara följer med när statyn bärs genom gatorna. Vid vagnen, innan avfärd, vaktar en grupp militärer i gamla uniformer. Stämningen är hög. När vagnen sätts i rullning genom att man drar i de tjocka repen som fästs i den händer det att människor hamnar under hjulen och krossas. Vi kunde tyvärr bara följa ceremonin några timmar eftersom vi var hembjudna till marknadschefen hos vår trekkingarrangör. En middag som gav oss en bra möjlighet att få en inblick i en nepalesisk familjs hemmiljö.

Bhaktapur, den forna huvudstaden

Nästa dag guidade jag gruppen i Bhaktapur, den forna huvudstaden. Vi promenerade till Durbar Square där vi tittade på de gamla templen, Sun Dhoka och naturligtvis det vackra ”55 Window Castle”. Vi besökte även det fem våningar höga Nayatopala templet på Taumadhi Tole, Potters Square och Dattatraya Square med sina vackra tempel. Färden med inhyrda taxibilar gick därefter vidare till Changu Narayan, ett av de få templen tillägnat gudomligheten Vishnu. Tillbaka i Kathmandu besökte vi hinduernas heligaste tempel Pashuputinath. Vid ankomsten såg vi stora rökpelare från de pågående kremeringarna. Dagens rundtur avslutades med ett besök vid en av buddisternas äldsta och heligaste stupor – Bodnath. På kvällen träffade vi ägaren till trekkingföretaget vi anlitat. Han gick igenom vandringsupplägget och vi kände alla att nu började ”allvaret” närma sig.

Swayumbunath – Aptemplet

Tredje dagen i Kathmandu var det strejk bland alla som transporterade människor; bussar, taxi, cykel- och motorrikshaws varför vi promenerade till Swayumbunath – Aptemplet.

Templet ligger på en höjd, en bit utanför Kathmandu. Det är tillsammans med Bodnath det heligaste buddist templet i Nepal och ofta avbildat i turist sammanhang. Tempelområdet är en spännande plats att vistas på med alla sina statyer, folkliv och hoppande apor. Vi gjorde även ett besök hos de bedjande munkarna och fängslades av deras rytmiska böner. Dagens rundtur innehöll även ett nytt besök vid Durbar Square. Miljön där är mycket fascinerande. I en av gränderna nära torget stod den stora vagnen med Seto Machhendranathstatyn uppställd.

På kvällen fick vi våra vandringstillstånd av trekkingarrangören.

Bussresan Kathmandu – Besi Sahar, vandringsstarten

Dagen startade tidigt. Vi skulle nu åka buss från Kathmandu till Besi Sahar i centrala Nepal. Färden gick västerut längs Trisuli-floden. I Mugling åt vi lunch och fortsatte sedan mot Besi Sahar. I Dumre blev bussen stoppad av en polisman. Vi informerades om att det hänt en olycka varför vi inte tilläts köra ända fram till Besi Sahar. Vi tvingades övernatta i den lilla byn Turture. Här presenterades bärarna för oss. Det blev en fruktansvärt varm, svettig och myggig natt på hotellbalkongen.

Nästa morgon blev det tävling till bussen mellan alla som ville iväg. Platserna på bussen räckte inte till varför några fick sitta på taket, vilket egentligen är förbjudet. Eftersom morgonen var solig och fin valde även jag att sitta på taket.

En knapp timme före ankomst till Besi Sahar var vägen mycket dålig, inte mer än två leriga hjulspår. Bussen krängde till och jag föll av taket och blev hängande i en arm utanför bussen. Allt gick blixtsnabbt och jag hann aldrig tänkta över situationen förrän jag hängde utanför bussen.

Jag hade tre alternativ; a) att släppa taget och riskera att hamna under bussen b) att släppa taget och ramla nedför det stup vi precis passerade c) att försöka hänga kvar. Jag valde alternativ c.

Jag tittade rakt in i vår huvudguides skräckslagna ögon när jag höjde blicken. Märkligt nog fick jag kraft att sega mig upp så att jag fick in en fot genom ett öppet fönster. En nepalesisk man försökte hålla fast mig runt benet. Ganesh räckte mig en hand och började dra mig tillbaka upp på taket. Under tiden hade chauffören hunnit få stopp på bussen. Tillbaka på taket kände jag mig lugn igen, men ordentligt omskakad. Senare fick jag lite ont i axeln på grund av den påfrestning den utsattes för när jag belastade den med full kraft vid fallet.

Färden fortsatte mot Besi Sahar. Jag satt kvar på taket, men höll mig nu hårdare och med båda händerna. I byn Bote Odar kontrollerade polisen för första gången våra trekkingtillstånd.

Vandringen Annapurna Circuit

Observera att beskrivna vandringsetapper inte är lika med dagsetapper.

Vandringsväg:
Besi Sahar – Bhulbule – Syanje – Karte – Chame – Pisang – Manang – Yak Kharka – Thorung Phedi – Muktinath – Kagbeni – Jomsom – Kalopani – Tatopani – Chitre – Ghorepani – Poon Hill – Tatopani – Ghandrung – Landrung – Dhampus

Från Besi Sahar till Pisang (Dag 1 till och med 5)

Klockan 14.00 var vi klara med lunchen i Besi Sahar. Strax efter att vi avslutat den började vår vandring. Nu låg 21 härliga vandringsdagar framför oss. Gruppen som gav sig iväg bestod av 11 västerlänningar och 7 nepaleser. Vilken underbar känsla att få vandra i Himalaya igen. Det var varmt och hade regnat när vi gav oss iväg från Besi Sahar, 820 meter över havet.

Första övernattningen ägde rum i den lilla byn Bhulbule, 830 m ö h. Vi tog in på en lodge vid kanten av den brusande Marsyangdi floden. I byn har Annapurna Conservation Area ett kontor . Här finns statistik över antalet vandrare. Totalt börjar eller slutar cirka 11 000 vandrare sin vandring här. Statistiken visar även vilka nationaliteter som finns representerade. 1996 hade 105 svenska vandrare gått Annapurna Circuit.

Leden fortsätter över en stor hängbro över Marsyangdifloden från Bhulbule. Man får akta sig så att man inte möter åsnekaravaner på bron, för då måste man vända om.

Redan under andra vandringsdagen fick vi se flera fina bergstoppar, bland annat Nagi Lekh, 4 254 meter. Vandringen gick i omväxlande miljö, ibland relativt kuperad. Värmen gjorde vandringsdagarna lite tunga på dessa låga höjder. Vissa av dagarna hade vi upp till 30 grader varmt. På dessa höjder var det grönt och överallt arbetade människor på sina åkrar.

Byn Thal, den första i Manangdistriktet ligger mycket vackert vid en stor lagun i Marsyangdifloden. Här såg vi många blommande orkidéer.

I byn Bagarchap blommade äppelträden. Vyerna över de snöklädda bergstopparna var magnifik från byn. Speciellt vyn över Manaslu I, 8 156 meter.

På fjärde vandringsdagen får vi första problemen med magsjuka i gruppen och vår huvudguide blödde näsblod, en effekt av att vi nu börjat gå på högre höjder. På dessa höjder förändrades vegetationen, men fortfarande kunde vi se blommande fruktträd.

I byn Chame, 2 630 m ö h, gick vi igenom hälsostatusen i gruppen. Pia, en kvinna från Örebro var magsjuk, Åsa från Norrland hade ont i halsen, Ganesh vår guide hade blött näsblod vid ett flertal tillfällen, en bärare var sjuk och måste bytas ut. Resten mådde bra. Läget var lite ”emligt”. På kvällen tillkallade vi en läkare åt Pia. Han gav henne några tabletter och hon fick rådet att sova.

I Chame finns varma källor som är härliga att bada i. Gunilla och jag tvättade oss i dem innan vandringsstarten. Vilken upplevelse att stå i den varma källorna och se solen gå upp över de snöklädda bergen. Vi såg, bland annat Lamjung Himal och Annapurna II.

Efter frukosten gav vi oss iväg. Vi ordnade hästar åt Pia och Åsa som fortfarande kände sig dåliga.

Från Chame ökar höjden och vi passerar 3 000 meters nivån. Under dagen kom vi till den enorma granitväggen Paungda Danda, som stiger 1 500 meter rakt upp från Marsyangdifloden. Övernattning i Nedre Pisang, 3 190 m ö h.

Denna vandringsetapp ger också tillfälle att besöka den lilla byn Övre Pisang, 3 290 m ö h, för den som har ork kvar efter en hel vandringsdag. Att besöka denna by var som att kliva rakt in i medeltiden. Husen i byn var byggda av sten och de skygga människorna får sällan besök av vandrare. På kvällen blev Pia sämre igen.

Från Pisang till Muktinath (Dag 6 till och med 11)

På morgonen sade Pia att hon mådde så dålig att hon ville flyga helikopter till Kathmandu och vidare hem till Sverige. Jag talade med vår huvudguide Ganesh om detta. Eftersom han är licensierad guide har han rätt att tillkalla helikoptertransport. Vi bestämde oss för att skicka hem henne. Pia och Åsa skulle ta sig med hästarna till Manang för att där möta oss andra. Övriga i gruppen vandrade den övre vägen via byarna Ghyaru och Ngawal till Manang, dagens slutmål. Innan vi skiljdes från Pia hade hon tillfrisknat nästan helt, eftersom hon visste att jag tagit beslut att skicka hem henne. När vi planerade vandringen bestämde vi att den som inte klarar av att hänga med måste bryta för att inte hindra övriga.

I byn Ghuary, 3 673 m ö h, fick vi tillfälle att besöka en skola. Barnen satt fullt påklädda utomhus i den kalla blåsten under skolundervisningen. Från höjderna hade vi fantastiska vyer över bergen. Toppar vi såg var, bland annat Annapurna II, 7 937 meter, Pisang Peak, 6 082 meter, Annapurna III, 7 925 meter, Chulu East, 6 558 mter, Gangapurna, 7 485 meter och Tilicho Peak, 7 134 meter.

I byn Ngawal fick vi tillfälle att besöka en familj och bekanta oss med interiören i ett bostadshus i bergen. I byn Braga såg vi den gamla gompan från 1500-talet.

I Manang, 3 535 m ö h, var det läge att lägga in en extra övernattning för att höjdanpassa oss. Vi strövade runt i Manang och tittade på folklivet och besökte den lilla byn Braga, med sin vackra gompa.

I Manang hade vårbruket precis kommit igång. På åkrarna gick en man och plöjde med hjälp av sina oxar. Kvinnorna som var i hans följe bar på korgar. I dessa fanns utsädet som de slängde ut för hand, som i Sverige för etthundra år sedan. För övrigt gav hela Manang ett mycket ålderdomligt intryck. Från byn har man även otroligt fina vyer över de snöklädda bergen; Gangapurna, Annapurna III, Tilicho Peak mfl.

I den lilla byn Braga finns en gompa, ett kloster med tempel, som är mer än 500 år gammal. En gammal man guidade oss runt. Han sprang som en tonåring i alla gångar och på trappstegar. Vi hade inte en chans att hinna med honom eftersom vi hade besvär av den höga höjden.

Inne i gompan finns dansmasker, gamla buddhastatyer, böneböcker och gisselredskap. Allt var klätt med damm från de gångna århundraden och hade en fin patina.

På kvällen ordnade våra nepalesiska gruppmedlemmar en fest för att fira sitt nyår. Det var folkgruppen gurung som enligt sin tideräkning hade årsskifte. Vår huvudguide Ganesh hörde till dem. Det blev en trevligt och fin afton med mycket sång, musik och dans. Pia som kommit till Manang på en häst, var nu hur pigg som helst och hoppade omkring hela kvällen. Hon hade även meddelat att hon ville fortsätta vandringen. Jag blev något överraskad över hennes snabba tillfrisknande. ”Från ”dödsbädd” till fullt frisk på några timmar???

Strax utanför Manang stiger leden och man får en fantastisk vy över Manangdalen som inramas av många höga och snöklädda toppar. En klar dag ser man, bland annat Annapurna III, 7 855 meter, Annapurna IV, 7 525 meter, Gangapurna, 7 485 meter, Chulu East, 6 568 meter, Khangsar Kang, 7 485 meter, Sya Gang, 6 053 meter, Thorung Peak, 6 482 meter. Vilket farväl av Manang-dalen.

Efter Manang övernattade vi i Yak Kharka, 3 980 m ö h. Eftermiddagen använde vi till att ströva runt byn. Vi var nu så högt upp att vi stötte på fridfullt betande jakar. Vi hade också turen att se ett par tharflockar, en art stenbockar. Hannarna har stora, imponerande horn och håller sig med flera honor.

Natten i Yak Kharka var kall och fuktig. Nu kom vintersovsäcken väl till pass. Det blev diskussioner i gruppen om hur långt vi skulle gå för flera var rädda att drabbas av höjdsjuka. Vid höghöjdsinformationen i Manang berättade man om konsekvenserna av höjdsjuka. I värsta fall kan den resultera i att man dör av hjärt- eller lungödem. När man passerat 3 500 meters gränsen bör man inte stiga mer än 300 höjdmeter per dygn för att reducera risken för höghöjdseffekter. Vi kände att det blev betydligt tyngre att gå allt eftersom vi kom högre upp.

På morgonen passerade vi 4 000 meters nivån. Efter lite drygt 4 timmars vandring kom vi fram till Thorung Phedi, 4 420 m ö h, vid foten av det höga passet Thorung La. Thorung La är vandringens högsta punkt och tung att passera.

Det finns bara ett par lodger i Thorung Phedi. Vi vägrade att bo i den bästa eftersom de krävde våra bärare skulle ligga utomhus. Därför hamnade hela gruppen i en riktigt rufflig lodge. Rummen var små och hade stengolv. Det var som att gå in i ett kylskåp. Utbudet på mat var povert. Ofta var den gammal. De sålde Snickers med bäst före datum 2,5 år tidigare. Jag avstod gärna. Vid kvällsmaten satt vi runt den härliga elden i köket och värmde oss.

För att kunna gå över passet Thorung La, 5 416 meter över havet, måste man starta vandringen mitt i natten. För vår del betydde det uppstigning klockan 02.10! Trots den korta sömnen och kylan i rummet, flera minusgrader, kände jag mig hyfsat utvilad och motiverad att gå över passet.

Klockan 03.15 startade vår vandring. Det var som att göra en drömvandring. Månens sken och den stjärnklara himlen spred det enda ljus vi hade som hjälp under de första timmarnas vandring. Ingen talade. De tunga andetagen som man tar på hög höjd på grund av den tunna luften kom snabbt. Några kände sig illamående av den höga höjden.

De första solstrålarna syntes 05.30 och belyste bergstopparna. Vilka vyer! Överallt snöklädda berg. Vi gick väldigt nära Thorung Peak, 6 482 meter. Berget kallas även för Yakawa Khang.

Klockan 09.15 kom vi upp till krönet på Thorung La. Det hade tagit oss precis sex timmar att gå hit. Nu befann vi oss 5 416 meter över havet! Vi hade gått upp 1 000 meter sedan starten i Thorung Phedi under natten! Vyerna var enorma från denna höjd. På passet finns en liten stuga där vi drack varmt te och åt lite kex. Alla var hungriga eftersom vi inte fått någon frukost i Thorung Phedi vid starten. Obligatorisk fotografering vid passmarkeringen innan vi började vår vandring ned till Muktinath på 3 800 meters höjd.

Det är nästan värre att vandra nedför ett berg än uppför. Dessutom skulle vi gå från 5 416 m ö h till 3 800 m ö h efter att ha gått upp 1 000 meter…. Detta kallar jag för en riktig vandringsdag! Lunchen, som vi åt vid 13-tiden, bestod av kokt ägg, kokt potatis och vatten. Den smakade gudomligt. Efter 12 timmar och 30 minuters vandring kom vi äntligen till Muktinath, som var dagens slutdestination. Mycket trötta, men glada över att ha klarat av vandringsdagen.

Från Muktinath till Ghorepani (Dag 12 till och med dag 17)

Jag hade planerat in en vilodag i Muktinath, 3 800 m ö h,  av flera skäl. Dels fyllde Åsa 50 år och dels ville vi titta närmare på denna heliga plats med alla dess intressanta tempel. Muktinath är helig både för hinduer såväl som buddhister. Jag var märkligt fräsch dagen efter passövergången och stod till och med ut med den iskalla duschen. Hotellets löfte om ”24 Hour Hot Shower” gällde tydligen inte.

Dagen började med en tur till tempelområdet.

Här finns ett mycket heligt hindutempel med ”Den eviga blå lågan”, som symboliserar Gudomligheten Vishnu. Helst skall man vara i Muktinath i augusti/september vid fullmåne, då många pilgrimer söker sig för att deltaga i en stor religiös högtid. Det vilar en sällsam känsla av frid i Muktinath.

Efter lunch gick Gunilla och jag till byn Jhong. Den är egentligen stängd för västerlänningar då den ligger i det avstängda Mustangområdet. Ganesh hjälpte oss att få tillstånd av polisen varför vi kunde besöka den intressanta byn. Det kommer sällan besökare till byn varför vi väckte uppståndelse. Byn gav ett mycket ålderdomligt intryck. På en höjd ligger byns gompa och rester efter en stor kungaborg. Gompan var intressant att besöka.

På kvällen firade vi Åsas 50 årsdag med chokladtårta, dans och musik. Nu låg några dagars enkel vandring  framför oss.

Från Ranipauwa, 3 700 m ö h, går leden nedåt till byn Jharkot, 3 612 m ö h och vidare till Kagbeni. Vid vandringsstarten har man en otroligt vacker vy över Dhaulagirimassivet. Det är ett torrt och säreget landskap som breder ut sig med floddalar och eroderade bergväggar. Under vandringen möter man heliga män på väg till Muktinath. De är ofta färgfullt klädda. Av och till stöter man på buskar som klätts med remsor i religiöst syfte. Kagbeni är den sista byn mot Mustang området som västerlänningar får besöka utan specialtillstånd. Den ligger vid den brusande Kali Gandakifloden.

Att besöka Kagbeni är som att komma in i en annans tidsålder. Byn har trånga gränder bland stenhus, ofta är de överbyggda. Dörrarna till husen är ofta dekorerade med djurhuvuden eller andra mystiska saker.

Efter lunchen fortsatte vandringen på Kali Gandakis flodbädd.

Det blåste upp en kraftig storm på eftermiddagen. Vinden var så stark att vi hade svårt att gå upprätta. Dammet yrde och gjorde det svårt att se och andas. Det tog oss 7 timmar att vandra till Jomsom från Muktinath.

Jomsom, 2 710 m ö h, var tidigare en viktig handelsplats för nepaleser och tibetaner tills den kinesiska regeringen stängde gränsen. I dag är det en administrativ centralort för Annapurna regionen, med eget flygfält.

Med undantag av den hårda vinden på eftermiddagen var detta en lätt vandringsdag. Idag hade vi gått ned 1 000 höjdmeter. I Jomsom stöter man på flera trekkare. Många flyger hit och går tillbaka till Pokhara härifrån, en cirka 8 dagar lång vandring.

Vandringen från Jomsom till Kalopani, 2 530 m ö h,  följer till stor del Kali Gandakiflodens bädd och är därför ytterligare en lätt vandringsdag. Man möter vandrare och heliga män på väg till Muktinath. En av de heliga männen hade vandrat hit från södra Indien. Efter att ha besökt Muktinath skulle han fortsätta att vandra till Dharamsala i delstaten Himachal Pradesh i norra Indien. Detta skulle ta honom fyra månader. Därefter skulle han vandra tillbaka till Södra Indien. Det finns riktiga långvandrare!

Dagsetappen bjöd även på ett besök i byn Marpha med sin stora och vackra gompa. Vid starten i Jomsom hade jag en diskussion med gruppen för Bertil, en man i 60 års åldern, orkade inte hänga med utan klagade på att vi gick alldeles för fort. Jag tilldelade honom en hjälpguide så att han kunde gå i det tempo som passade honom. Det märks direkt när någon inte orkar längre. Då kommer gnället och gnyandet.

I Marpha återkom de blommande fruktträden.

Etappen från Kalopani till Tatopani, 1 190 m ö h, är lättvandrad. Den följer till stor del Kali Gandaki floden och går nedåt nästan hela dagen.

Dagsetappen från Tatopani till Chitre, 2 390 m ö h, är tung eftersom man skall upp 1 200 höjdmeter. Jag valde att gå denna väg för att vi skulle få in ett besök vid Poon Hill. De tunga stegen upp till Ghara och vidare till Chitre kompenserades av vackra bergsvyer. Morgonen i Chitre bjöd på en fantastisk soluppgång över Dhaulagiri, 8 167 meter. Vilken upplevelse att se solen svepa fram över berget och förändra färgerna. Härifrån skulle vi vidare uppåt, till Ghorepani, 2 835 m ö h. Nu började vi se blommande rhododendronträd. Bergsvyerna var enorma igen.

Vandringen från Chitre till Ghorepani tog oss mindre än två timmar. Här bokade vi in oss på Snowland Hotel, där jag bott under vandringen 1994, som är en bra startplats för besök på Poon Hill. Vi, Gunilla och jag, gick direkt upp mot Poon Hill, efter att vi lämnat våra ryggsäckar på lodgen. Solen sken och vyerna över Dhaulagiri och sluttningarna med blommande rhododendronträd var sagolikt vackra. Vilka naturupplevelser!

Ghorepani via Poon Hill till Dhampus (Dag 18 till och med dag 22)

Påföljande morgon steg vi upp klockan 04.00 för att komma upp på Poon Hill till soluppgången.

Poon Hill, 3 193 m ö h, erbjuder ett av de vackraste bergspanoramat under vandring i Annapurnaregionen. Det tar ungefär en timme att gå till utsiktsplatsen, vilket man gör i nattmörker. Vandringen och soluppgången är ofta kall. Att se solen svepa fram över bergstopparna värmer gott.

En klar morgon kan man se solen gå upp över Dhaulagiri- och Annapurna massiven med ett stort antal toppar högre än 6 000 meter. Tyvärr fick vi denna gång inte en optimal soluppgång på grund av ett moln täckte de högsta topparna. Bergssluttningarna ”brann” dock av blommande rhododendron.

När vi lämnade Ghorepani sken solen igen. Leden gick till stor del nedför under dagen och genom rhododendronskogar. Innan vi kom till Tadopani, 2 680 m ö h, regnade det kraftig. På kvällen klarnade det upp och vi kunde njuta av vyerna över det vackra berget Machhapuchhare, Fishtail Mountain.

Nu var vi tillbaka på platser jag vandrat 1994 och kände igen byarna jag kom till.

I byn Ghandrung, 1 960 m ö h, besökte vi kontoret för ACAP, den organisation som administrerar Annapurnaprojeket. Här finns en fin utställning som visar vad man gör för att rädda regionen från en allt för hård exploatering.

Från Ghandrung går en brant stentrappa ner till floden Modi Khola och byn Landrung, 1 650 m ö h. Den är tung att gå för att den stupar så brant nedåt. I Landrung besökte jag lodgen jag bott i under vandringen 1994. Nu var det betydligt varmare eftersom vi var på lägre höjder igen.

Sista hela vandringsdagen gick från Landrung till Dhampus, 1 600 m ö h.

Leden är lätt att vandra, med undantag runt Beri Kharka. Vid klara dagar kan detta avsnitt bjuda på fina bergsvyer, speciellt från Pothana. Tyvärr var så inte fallet för oss eftersom vi var i början av monsunperioden. I Dhampus vräkte regnet ned på kvällen och det åskade kraftigt.

På kvällen hade vi en avskedsmiddag för våra medhjälpare och gav dem en liten extra belöning för deras fina insatser under vandringen. Ganesh ordnade en kulturkväll åt oss. Några av byns kvinnor dansade och sjöng för oss.

Med tungt hjärta steg jag upp på morgonen. Nu var det bara en kort vandring till Suiket Phedi kvar och därmed var vi åter tillbaka i civilisationen. Efter frukosten förberedde vi oss på att gå ned till landsvägen. Där väntade en buss på att köra oss till Pokhara. När vi började gå från Dhampus sprack molntäcket upp och vi fick en fantastisk vy över Annapurna South, Hiunchuli och Machhapuchare. Vilken grandios avslutning på vår vandring av ”Annapurna Circuit”.

Pokhara – en av Nepals största turistorter och Kumarfestivalen

Staden Pokhara, med sina drygt 50 000 invånare, ligger vackert beläget vid Phewasjön. Vyerna över Annapurnamassivet är bedårande från staden. Speciellt när man ser massivet spegla sig i sjöns vatten. Det blir en smärre chock för själen att komma till den brusande staden efter tystnaden under den långa vandringen runt Annapurna-massivet. I Pokhara är oväsendet högt från alla bilar, motorcyklar, cyklister och discon. Här råder ett subtropiskt klimat som gör att det blir väldigt varmt och fuktigt, speciellt när man vistats bland snöklädda berg och glaciärer.

Vid Phewasjön finns många fågelarter att studera. I Pokhara finns även flera tempel att besöka och den som vill kan besöka de tibetanska flyktinglägren i Hyangja eller Tashiling.

Den största upplevelsen i Pokhara blev Kumarfestivalen, som vi av en händelse råkade komma in i. På en bakgård satt ett hundratal småflickor i vackra kläder tillsammans med sina föräldrar. Framför sig hade de stora fat med olika maträtter. Flickorna var otroligt söta och vackert klädda. De skall enligt seden vigas två gånger med Gudomligheten Kumar innan de gifter sig på riktigt med en man. Detta är en festival enbart för folkgruppen newarer.

Sista dagarna i Nepal

Från Pokhara åkte vi buss tillbaka till Kathmandu. Det är en lång bussresa som följer Marsyangdifloden en lång sträcka. Vilken ”chock” att komma tillbaka i den brusande huvudstaden efter lugnet i bergen.

I Patan pågick Rato Machhendranathfestivalen som är en av de mest sevärda festivalerna i Nepal. Den pågår i två månader. Rato Machhendranath, Den Röde Machhendranath, är Kathmandudalens skyddshelgon. En avbild av skyddshelgonet flyttas dagligen till olika platser i staden. Festivalen avslutas i stadsdelen Jawlakehl.

Vi hann också med ett besök vid ”The Sleeping Vishnu” i Bodinkatha utanför Kathmandu. Det är en imponerande staty av den liggande Vishnu på en bädd av ormar. Statyn är mycket helig och tvättas varje morgon med mjölk från en helig ko. I anslutning till området lever flera heliga män.

Resa till Nepal, vandring Annapurna circuit

Slutsummeringen av denna resa är – bättre vandringsland än Nepal finns inte! Landet bjuder dessutom på många andra spännande och fascinerande upplevelser. Dessutom är människorna fantastiskt vänliga och glada.

”Visit Nepal – when ever!”

Resan gjord 1998

För mer information      Nepal-Grundfakta   Nepal-Landsfakta

Andra resor jag gjort till Nepal:

Vandring Annapurna sanctuary 

Vandring Mount Everest

Nepal natur och kultur

Nepal turism   Nepal tourism

Det finns många intressanta och spännande länder.
Läs om några av dessa på min hemsida
www.stalvik.se / rainer stalvik