spanien-la palma-resa

Klicka på bilden för större format

La Palma (Kanarieöarna) – La Isla Bonita

La Palma är en av de sju bebodda öarna i den kanariska ögruppen och marknadsförs som ”Den vackra ön”, La Isla Bonita. Den är en av de mest orörda kanariska öarna. Besökare av La Palma möter en vacker natur, fina vandringsmöjligheter och en stillsam atmosfär.

La Palmas vulkaniska ursprung har skapat en dramatisk natur med höga berg, gröna dalar, vulkankratrar och gamla lavaströmmar. Ön högsta topp heter Roque de los Muchachos och är 2 426 möh.

La Palma är den tredje ön av de sju bebodda kanariska öarna jag besökt. En vecka i december 2017 tillbringade jag på ön. Under denna körde jag runt på ön med hyrbil i tre dagar och fick på så sätt se det mesta av La Palma. Jag gjorde två vandringar, besökte den lilla, trevliga huvudstaden Santa Cruz två gånger och åkte med på en valsafari under vilken jag såg fem grindvalar.

Kort om Kanarieöarnas historia

Forskare tror att det vissa av de öar vi idag kallar för Kanarieöarna var bebodda redan för 2 – 3 000 år sedan. Hur de människor som bosatte sig här kom till öarna vet man inte helt säkert, men man antar att de kom med vassbåtar från Nordafrika.

Kanarieöarna har varit kända av européer sedan antiken och troligtvis upptäcktes öarna av Hanno Sjöfararen från Karthago då han omkring 510 före Kristus seglade längs den afrikanska västkusten. Öarna som ibland kallades för Purpuröarna kan ha varit kända redan av fenicierna som sökte ett eftertraktat rött färgämne som man fick av en lav.

Vid tiden då Kanarieöarna upptäcktes av européerna beboddes de av ursprungsinvånare med namn efter öarna de bodde på. De mest kända är guancher som bodde på ön Teneriffa. På ön La Palma bodde auaritar (Benahoare). På alla öarna befann sig invånarna på stenåldersstadiet, vilket ger intryck av en isolerad tillvaro tills européerna kom.

Från 1290-talet e Kr besökte flera sjöfarare från Mallorca, Portugal och Genua Kanarieöarna. Lancelotto Malocello, en skicklig navigatör från Genua, bosatte sig på ön Lanzarote år 1312. Ön har fått sitt namn efter honom. En grupp munkar från Mallorca drev en missionsstation på ön mellan åren 1350 och 1400 tillsammans med en biskop. År 1344 lät påven kröna Luis de la Gerda, en ättling till Alfons X av Kastilien, till kung över öriket.

Med de allt oftare förekommande upptäcktsresorna på 1400-talet växte intresse för Kanarieöarna och portugiserna var de första som seglade hit. Öarna kallades för ”Hundarnas öar” vid denna tidpunkt och man tror att namnet Kanarieöarna stammar från det latinska ordet ”canis” som betyder hund.

Portugisernas jakt på slavar resulterade i att man tillfångatog en grupp guancher som man tog med sig hem till Portugal. Alla som såg fångarna insåg vilken potential det låg i slavarna från Kanarieöarna och därmed förvandlades guanchernas liv till en mardröm.

År 1402 erövrades de kanariska öarna La Graciosa och Lanzarote av franska trupper. Fransmännen skänkte senare dessa öar till kung Henrik III av Kastilien. Då han misskötte öarna och dess befolkning väcktes intresset hos det spanska hovet att ta över dessa.

Mellan åren 1448 och 1459 pågick en kamp mellan Kastilien och Portugal om vem som skulle ha kontrollen över öarna då Maciot de Bethencourt sålde sin makt över Lanzarote till prins Henrik Sjöfararen. Detta accepterades inte av de infödda, eller av de kastilianska inneboende på ön som påbörjade en revolt och fördrev portugiserna från ön.

År 1477 invaderade spanjorerna ön Gran Canaria men det tog sex år innan man besegrat ursprungsbefolkningen. År 1493 erövrades ön La Palma och år 1496 erövrades Teneriffa som sista ö i ögruppen av spanjorerna.

Mitt besök på ön La Palma

La Palma är den nordvästligaste av alla Kanarieöar. Den är 28 kilometer bred och 47 kilometer lång. Ön har cirka 85 000 invånare. Huvudstaden Santa Cruz de La Palma har omkring 18 000 invånare och ön största stad, Los Llanos de Aridane, har cirka 20 000 invånare. Öns högsta punkt är Roque de los Muchachos, 2 426 möh.

Jag hade bokat resan till La Palma av en researrangör som tre månader tidigare skickat mejl med förmånliga priser om resor till ön. Efter en stunds googling om La Palma bestämde jag mig för att boka resan. Hyrbil bokade jag några dagar senare på nätet. Det är komfortabelt och prisvärt att ”nappa på” researrangörernas erbjudande och sedan ta eget ansvar för resan.

Efter en behaglig flygresa på lite drygt fem timmar från Göteborg steg jag av planet på La Palmas flygplats strax efter lunchtid. Planet hade lämnat Landvetter på utsatt tid och därmed fick jag en stor del av eftermiddagen till förfogande i Los Cancajos som blev min bas på ön.

Vid ankomsten till hotellet med transferbussen följde en ansvarig från arrangören med in till receptionen. Innan han lämnade mig frågade jag om han kunde boka in mig på en valsafari under veckan. ”Jo, vi har sådana tre dagar i veckan.” Den enda dag som passade mig var tisdag påföljande vecka. ”Jag bokar en tur då!” Efter att han lämnat mig hade jag själv nu ansvar hur min vecka på La Palma skulle bli.

Los Cancajos – Min bas på La Palma

Efter att jag installerat mig i den lägenhet jag skulle disponera under min tid på La Palma gick jag ut för att orientera mig i Los Cancajos som är en utpräglad semesterort och domineras av hotell och turistlägenheter. Orten är uppbyggd längs en klippig kustlinje med en fin promenadväg omkring 4 kilometer söder om huvudstaden Santa Cruz de Palma. Längs huvudgatan finns några restauranger, en del affärer och ett apotek. Någon äldre bebyggelse finns inte i Los Cancajos.

Jag promenerade runt i ett par timmar längs den dramatiska kustlinjen och bland hotellen för att skapa mig en bild av samhället. Det var lugnt och stilla eftersom de flesta hotell och lägenheter verkade sakna gäster. Största sevärdheten i Los Cancajos är den fina promenadvägen längs den taggiga kustlinjen mot vilken Atlantens vågor rullar in.

Huvudstaden Santa Cruz de La Palma – La Palmas Heliga kors

Andra dagen på ön promenerade jag den lite drygt fyra kilometer långa vägen från Los Cancajos till Santa Cruz. Vägen följer till stor del kustlinjen och är lättpromenerad, bitvis är det riktigt vackert. Strax innan man kommer in i Santa Cruz går man genom ett industriområden på vänster sida och en badstrand samt hamnen på den högra.

Santa Cruz de La Palma, cirka 18 000 invånare, ligger på öns östra sida. Staden grundades den 3 maj, 1493 av spanjoren Alonso Fernández de Lugo och var en viktig hamn på rutten mellan Europa och kolonierna i Amerika. Stadens glansperiod inträffade på 1500-talet när den blev Europas tredje största hamnstad. Santa Cruz de La Palma har ett intressant kulturarv med många vackra gamla byggnader. Flera av dem ligger längs huvudgatan Calle O´Daly. Staden är starkt kuperad så snart man kommer bortom de tre gatorna närmast havet, men det är väl värt att promenera längre upp i staden också och här saknas de stora turistgrupperna.

Två gånger besökte jag Santa Cruz för att titta på stadens äldre delar. Detta var några av de sevärdheter jag tittade på.

Närmast havet, längs Avenida Maritima, ligger ett antal hus, byggda på 15- och 1600-talen. De hör till några av stadens största sevärdheter. De här husen är fina exempel på gammal spansk arkitektur och utrustade med fantastiskt vackra träbalkonger.

Castillo de Santa Catalina, den gamla fästningen, har sitt ursprung i 1600-talet. Den byggdes som försvar mot de ofta förekommande piratattackerna. Fästningen består av kraftiga murar och bastioner. Inne i Castillo de Santa Catalina finns inte mycket bevarat. I övre delen av fästningen finns några gamla kanoner riktade mot havet.

Castillo de la Virgen, är ett annat fort med höga murar, som ligger på en höjd med fina vyer över staden. Inte heller här finns speciellt mycket mer än försvarsmurarna, bastioner och gamla kanoner att titta på.

Lite längre upp, på åsen av ravinen Las Nieves, norr om Castillo de la Virgen, ligger klostret Ermita Nuestra Señora de la Encarnación som är den första kyrka som byggdes av spanjorerna efter erövringen av ön. Kyrkan/klostret uppfördes i början av 1500-talet.

Kyrkan Iglesia de San Francisco grundades i början av 1500-talet av munkar tillhörande franciskanerorden och är därmed en av stadens äldsta kyrkor. Kyrkan Iglesia de San Francisco var stängd vid mitt besök varför jag fick nöja mig med att titta på den vackra byggnaden utifrån.

Längs huvudgatan Calle O’Daly, pulsådern i den Gamla staden, finns de flesta av stadens stora sevärdheter. Hit dras turisterna för att flanera eller sitta på någon uteservering och titta på folklivet. Så även jag! Men jag passade även på att titta på flera sevärdheter i den gamla staden, till exempel Palacio de Salazar, en vacker koloniala byggnad som nu används till kulturella ändamål. Strax efter Palacio de Salazar finns ett vackert hus byggt i jugendstil i början av 1900-talet.

På Plaza Espana ligger det vackra stadshuset uppfört år 1559 som ersatte det tidigare som förstördes av franska pirater. Mitt emot rådhuset ligger den mäktiga 1500-tals kyrkan Iglesia del Salvador vars utsida påminner om en försvarsanläggning. Interiören är magnifik med sin förgyllda predikstol från år 1750. Taket är ett praktexempel på den vackra mudejararkitekturen (islaminfluerad) och anses vara ett av de vackraste på Kanarieöarna.

Längs Calle O´Daly ligger även många vackra koloniala hus med sina fantastiska balkonger.

Utanför Sjöfartsmuseet på Calle Perez Galdos finns en kopia av Christoffer Columbus fartyg Santa Maria som också kan vara trevligt att titta på.

Missa inte att ströva på gatorna högre upp på höjderna. Här finns en lugn och fin miljö med fina koloniala hus att titta på.

Det är inga som helst problem att spendera en hel dag strövande i sakta mak genom Santa Cruz de La Palmas gamla stad!

Bilresa: Flygplatsen – Fuencaliente – Los Indias – Puntalarga – Faro de Fuencaliente – Las Caletas – Fuencaliente – El Charco – Jedey – Las Manchas – Tajuya – El Paso – Refugio de El Pilar – San Isidro – San Antonio – Brena Baja – Los Canjacos (116 kilometer)

Tillgång till bil är ett måste om man vill komma runt på ön och till de flesta intressanta platserna då bussförbindelserna inte alltid är så frekventa, eller inte går till de vackraste platserna.

Tredje dagen på La Palma hämtade jag ut min hyrbil på flygplatsen och nu började besöken på andra platser runt om på ön. Direkt efter att jag hämtat ut bilen körde jag söderut på huvudvägen längs kusten mot Fuencaliente, en vacker väg kantad med byar och som bjöd på fina vyer ut över havet.

Första stoppet hade jag tänkt göra vid Cueava de Belmaco för att titta på hällristningar gjorda av ursprungsbefolkningen Benahoare för omkring 2 000 år sedan. Grottan med hällristningarna upptäcktes, som första på ön, redan år 1752. Här finns flera grottor som folk har bott i och vackra hällristningar. Tyvärr var det en timme kvar tills grottan skulle öppnas när jag var här så jag fortsatte att köra till Fuencaliente.

De flesta som kommer till Fuencaliente, knappt 2 000 invånare, gör det på sin rundtur på södra delen av ön eller för att vandra på vulkanen San Antonio. Fuencaliente var känd för sina heta källor som en gång i tiden ansågs kunna bota spetälska. Källorna begravdes under ett vulkanutbrott på 1800-talet. Området runt Fuencaliente är starkt vulkaniskt och har sett många vulkanutbrott under årens gång. Det senaste ägde rum år 1971 då vulkanen Teneguia hade sitt utbrott.

Innan jag började min vandring på vulkanen San Antonio passade jag på att fika i den lilla trevliga staden.

Vandring på Volcan San Antonio

Jag parkerade min bil på besöksparkeringen utanför parkkontoret och betalade min avgift innan jag gick in i vulkanområdet.

Eftersom jag inte visste vart jag skulle ta vägen gick jag över en stor parkeringsplats som kantades av förbudsskyltar – No pasar! Vid kanten av parkeringsplatsen hade man en fin vy över en del av vulkanen där ny skog etablerat sig.

På ett ställe fanns inga förbudsskyltar så jag gick in bland träden för att ta bilder av de ljust gröna tallarna som växte i en stor fördjupning på vulkanen San Antonio. En liten stig ledde in i skogen så jag fortsatte att gå. Ingen annan turist var synlig!

Snart var jag ute ur den lilla skogen och jag kom ut på ett område täckt av svart vulkanaska, i stort sett helt utan vegetation. Framför mig tornade nu San Antonio upp sig. Härifrån var det fina vyer över Fuencaliente och Atlanten.

En liten stig ledde upp på vulkanen som jag följde. Inte en enda annan turist var synlig! Underbart att få vandra helt ensam utan stojande människor.

När jag kommit upp på krönet mötte mig nya vyer; framför mig låg den stora kratern, i fjärran såg jag vulkanen Teneguia, Atlanten, och bosättningar med bananplantager på bergssluttningen. Mäktigt! Och fortfarande var jag helt ensam. Underbart!

Jag vandrade västerut längs kraterkanten och leden blev smalare. Vulkansluttningen stupade brant ned till vänster om mig. Till höger om mig såg jag den mäktiga kratern på San Antonio. I fjärran såg jag människor stå och titta ned i kratern.

När jag kravlade mig över kanten till utsiktsplatsen där ett tiotal människor nu befann sig förstod jag varför jag vandrat ensam på de stigar jag gått. Hela utsiktsplatån var nedlusad med skyltar som sa att det var helt förbjudet att gå bortom kraterområdet. Nåja. Jag hade fått en fantastisk vandring runt vulkanen San Antonios krater!

Tillbaka på parkeringsplatsen körde jag mot nästa vulkan, Teneguia, på smala och slingriga vägar. Då det inte fanns någon parkeringsplats ledig vid startplatsen för vandring till vulkanen fick jag köra vidare nedför berget. Mot Las Indias.

Från Las Indias gick vägen längs kusten och bjöd på fina vyer över havet på höger sida och de vulkaniska bergen på vänster sida. På flera ställen körde jag genom stora bananodlingar.

Nästa stopp gjorde jag vid Faro de Fuencaliente som ligger på La Palmas sydligaste spets. Här ligger ett vackert fyrtorn på klipporna närmast havet, men det som lockar besökare i första hand är Salinas de Fuencaliente, de stora bassängerna med havsvatten som man använder för saltproduktion. Här promenerade jag runt i nästan en timme och körde sedan tillbaka till Fuencaliente via byn Las Caletas. Vägen till Las Caletas går genom ett märkligt vulkanlandskap.

Från Fuencaliente körde jag norrut och passerade små samhällen som El Charco, Jedey, Las Manchas och Tajuya innan jag kom till staden El Paso. Här passade jag på att äta en mycket sen lunch. Efter El Paso körde jag in på vägen till Refugio de El Pilar där jag planerat att göra en kortare vandring.

Refugio de El Pilar är ett populärt vandringsområde för både inhemska såväl som turister. Här finns ett vackert skogsområde och härifrån kan man ge sig ut på fina bergsvandringar. Vägen tillbaka till Los Cancajos gick på den smala och slingrande bergsvägen.

Tillbaka i Los Cancajos hade det slutat regna varför jag passade på att göra en kvällspromenad längs den vackra kusten.

Bilresa: Los Cancajos – Santa Cruz – Puntallana – San Andres y Sauses – Los Tilos – Cascada de Los Tilos – San Andres – Barlavento – Roque Faro – La Manta – La Zarza – Hoya Grande – Roque de los Muchachos – Los Andenes – Pico de la Nieve – Las Nieves – La Concepcion – Santa Cruz – Los Canjacos (146 kilometer)

Regnet öste ner när jag tittade ut genom lägenhetsfönstret på morgonen. Hyrbilen måste utnyttjas så det var bara att plocka med sig sakerna som skulle med under dagen och ge sig iväg med vindrutetorkarna på full fart.

I San Andres y Sauces lämnade jag huvudvägen som går norrut och körde in på en mindre väg som leder till den djungelliknande skogen i Los Tilos och vattenfallet. Jag följde en smal slingrande väg där det med jämna mellanrum låg stenar som ramlat ned från bergssidorna. Bästa att försöka komma härifrån! Bilens försäkring gäller inte skador uppifrån. På parkeringsplatsen djupt inne i en dalgång fanns inte en enda bil. Och regnet fortsatte. Hade jag kommit så här långt skulle jag fortsätta att gå till vattenfallet Cascada de Los Tilos.

Jag sökte skydd för regnet under de utskjutande klipporna som fanns här och var längs vägen till vattenfallet, men blev ändå blöt om skorna när jag hoppade fram mellan vattenpölarna.
Plötsligt dök det upp en joggare bakom en vägkrök! Jag frågade honom om vägen till vattenfallet på min knaggliga spanska och han beskrev hur jag skulle gå. Hade jag förstått vägbeskrivningen?

Jo, i kurvan kom den lilla stigen som jag skulle in på. Precis som han sagt. Jag gick in på den och kom strax till en tunnel som gav skydd för regnet under vandringen till vattenfallet. Genom öppna passager mellan de tre tunnlarna kunde jag få en skymt av den djungelliknade skogen som gjort Los Tilos berömt. Hit kommer ofta turistgrupper för att vandra. Dock inte idag!

När jag kom ut ur sista tunneln låg vattenfallet framför mig. Det regnade fortfarande och det droppade vatten från växterna på bergssidan. Det lilla vattenfallet, Cascada de Los Tilos, sprutade kraftfullt ut från en bergssida på grund av allt regn. Vacker, men blöt miljö!

Efter en stund vid vattenfallet gick jag tillbaka till bilen. Det regnade fortfarande.

Från parkeringsplatsen körde jag tillbaka till San Andres y Sauces på den smala vägen som slingrade sig längs bergssidan. Tillbaka på huvudvägen fortsatte jag att köra norrut.
I Barlavento passade jag på att fika på en typisk lokal bar där det satt flera äldre män med kepsar och drack kaffe. Och regnet fortsatte.

Bilresan fortsatte nu mera västerut och när jag kom bakom en krök nära Roque Faro såg jag plötsligt blå himmel!

I La Zarza stannade jag till för att besöka en grotta som varit boplats åt ursprungsbefolkningen. Här finns det även flera hällristningar som är nästan 2 000 år gamla. För att komma till dessa går man på en liten stig genom en vacker skog fram till klipporna med hällristningarna. På parkeringsplatsen finns ett litet museum som beskriver ursprungsbefolkningens historia.

I Hoya Grande stannade jag till för att besöka turistbyrån och höra mig för att få förslag på fortsatt bilresa tillbaka till Los Canjacos. ”Kör inte upp till Roque de Los Muchachos! Där är det så dimmigt att man inte ser någonting.” Han vände dataskärmen så att jag kunde se webbkameran på toppen av berget. Jo, visst var det tunga dimmoln som svepte fram över toppen men det fanns också stunder de lättade så att jag kunde se de så berömda, taggiga klipporna. ”Kör söderut istället. Du får soligare väder då”, föreslog mannen som arbetade på turistbyrån.

Bara någon kilometer söder om turistbyrån svänger vägen till vänster, upp mot Roque de Los Muchachos. ”Jag chansar”, tänkte jag och körde in på den mindre vägen som går brant uppåt mot toppen av berget. ”Det får bära eller brista!”

Efter en slingrande bilfärd kom jag upp till den ännu mindre vägen som leder till Roque de Los Muchachos, La Palmas högsta punkt. På vägen hit hade det med jämna mellanrum varit luckor i molntäcket.

När jag körde in på den mindre vägen såg jag flera av de observatorium som finns här uppe. Det är olika länder som byggt dessa då Roque de Los Muchachos är en av de bästa platserna i för stjärnstudier.

På toppen av berget, strax intill den berömda klippformationen, finns en parkeringsplats. Här ställde jag bilen och vandrade runt på La Palmas högsta punkt, 2 426 möh, en stund. Av och till hade jag hyfsat klart väder så att jag kunde se havet men kratern Caldera de Taburiente var helt fylld med dimma.

Efter en timmes rundvandring på toppen av berget började jag köra mot Los Canjacos. När jag kom tillbaka på huvudvägen svängde jag höger mot Los Andenes för att fullborda den norra cirkeln.

Nu väntade en fantastisk bergsväg med magnifika bergsvyer och formationer. Delvis klart väder, men mot norr låg dimman tät varför jag inte hade några vyer över havet. Vägen till Mirca och sedan vidare till Santa Cruz var smal och vindlande. Att köra fort var inte att tänka på. När jag kom till avtagsvägen mot Pico de la Nieve låg det tät dimma i skogen och det hade åter börjat regna. Det tog mig omkring en och en halv timme att köra från Roque de Los Muchachos till Mirca, med ett par fotostopp. Lite drygt två timmar efter att jag besökt La Palmas högsta topp parkerade jag bilen utanför mitt hotell i Los Cancajos.  Trots allt regn hade jag haft en fin och intressant dag på La Palma.

Bilresa: Los Cancajos – Brena Baja – El Paso – La Cumbrecita – Pino de La Virgen – El Paso – Tacande – Las Manchas – Todoque – La Laguna – Triana – El Paso – Brena Baja – Los Cancajos – Flygfältet – Los Cancajos (106 km)

Idag var det vandringsdag och solen sken! Dags för en av resans absoluta höjdpunkter!

Ganska precis klockan 08.00 lämnade jag parkeringsplatsen i Los Cancajos för att köra till kontoret för Parque Nacional de la Caldera de Taburiente som ligger strax utanför staden El Paso.

Efter cirka 45 minuters bilkörning på en väg som slingrade sig upp för berget från Brena Baja till El Paso körde jag in på parkeringsplatsen utanför parkkontoret. Det gällde att vara ute i tid eftersom antalet bilar som får tillstånd att köra in i nationalparken är begränsat. Är det fullt på parkering inne i nationalparken får man vackert vänta tills det blir en plats ledig.

Jag var den förste som ställde mig utanför kontoret och väntade. Efter cirka fem minuter kom en tysk man som också behövde ett vandringstillstånd. Det blev mycket prat om olika vandringar vi gjort i väntan på att kontoret skulle öppna. Det visade sig att han gjort många vandringar på olika platser i Europa och på La Palma. Han visade mig bilder han tagit under sina vandringar på La Palma och jag blev riktigt sugen på att komma tillbaka för att vandra.

Prick klockan 10.00 öppnades dörren till parkkontoret och jag var först i kön. Passet skulle kopieras och jag fick ett skriftligt tillstånd på att köra in. För det mesta får man ett två-timmars tillstånd, men jag lyckades förhandla mig till ytterligare en timmes vistelse.

Jag skulle vandra öns populäraste led som utgick från en plats som heter La Cumbrecita, i hjärtat av den stora kratern Caldera de Taburiente.

Vägen till in till La Cumbrecita bjuder på fina vyer, först genom ett jordbrukslandskap med berg i bakgrunden och sedan kör man genom djup tallskog upp till parkeringsplatsen. Innan man kör in till La Cumbrecita måste vandringstillståndet visas upp i en kontroll.

Bara några få bilar på parkeringsplatsen när jag svängde in på den. Antagligen folk som fått tillstånd att övernatta. Jag var ute i god tid! Luften var fylld av underbar talldoft men det var lite kyligt här på nästan 1 300 meters höjd, bara + 10 grader.

Vandringsleden jag valt att gå tar knappt två timmar att vandra och bjuder på spektakulära bergsvyer. Högt uppe på ett bergskrön kunde jag se hus på La Palmas högsta punkt, Roque de los Muchachos där jag varit föregående dag.

Vandringsleden är välpreparerad och lättvandrad. Den leder fram till en utsiktsplats där bergsväggarna tornar upp sig. Jag såg bara ytterligare ett par som gick här samtidigt med mig. Solen sken, tallskogen doftade och bergen var mäktiga. Kunde jag önska mig en finare vandring? Nej, inte just nu. Bilderna blev många och jag gick långsamt på vandringsstigen för att njuta av naturen. Nu var jag i mitt rätta element igen!

Att göra längre vandringar på La Palma är lite besvärligt logistiskt sett då man oftast behöver blanda in taxi för att kunna göra dem, eller köper ett ganska dyrt vandringspaket av en lokal arrangör. Man kan naturligtvis också gå fram och tillbaka på en och samma led.

Efter nästan tre timmars vandring vid La Cumbrecita körde jag ut från den nu nästan fulla parkeringsplatsen. Nästa stopp gjorde jag vid Pino de la Virgen, som är en liten kyrka byggd vid en mäktig tall. Kyrkan är tillägnad Jungfru Maria. Interiören är ganska enkel, men sevärd.

Nu var det dags att köra till El Paso för att fika och köpa lunchmat.

Efter kaffet och en smarrig kaka körde jag vidare till bergsbyn Tacande och därefter till Todoque. Strax innan samhället ligger ett stort lavafält som är sevärt.

Efter lavafältet körde jag mot havet för att titta på denna del av La Palma. Sedan gick färden tillbaka till Los Cancajos via El Paso och Brena Baja.

När jag lastat ur allting i bilen på hotellet körde jag vidare till flygplatsen där jag lämnade tillbaka hyrbilen. Med buss nummer 500 återvände jag till Los Cancajos och därmed var denna fina dag nästan slut.

Valsafari – Puerto de Tazacorte

En av anledningarna till att jag bokade resan till La Palma var möjligheten att åka med på en valsafari.

Redan när en av de anställda hos researrangören följde med mig in till receptionen ankomstdagen bokade jag en valsafari via honom. När jag acklimatiserat mig såg jag information på flera ställen om valsafari via andra lokala arrangörer, till lägre pris. Jag var på väg att boka av min valsafari flera gånger då jag tyckte det var stor prisskillnad på samma sak. Men så blev det inte… och tur var det!

Näst sista dagen innan hemresan var det dags att åka med på en valsafari som avgick från Puerto de Tazacorte, en liten ort på öns västra sida.

Jag gick ned till det stora hotellet i Los Canjacos i god tid för att inte missa transfern som skulle avgå klockan 09.30. Flera bussar väntade på deltagare till olika arrangemang. Den jag skulle åka med hittade jag inte någonstans. Så äntligen dök det upp en liten buss med arrangörens skylt. Glad över att den kommit hoppade jag in och tog en plats. Efter en stund kom damen som bett mig säga till chauffören att vänta medan hon gick på toaletten. Det blev inte fler deltagare än vi två.

Bussresan gick via Brena Baja, El Fuerte, El Paso och Los Llanos till hamnen i Puerto de Tazacorte där båten jag skulle med på låg. Efter en knapp timmes bussfärd klev jag ombord på båten som jag skulle ut till havs med. Jag uppskattade antalet deltagare till drygt cirka femton personer.

Strax efter 11 lämnade båten kajen och när vi kom ut bakom vågbrytarna var vi ute i Atlanten med horisonten i fjärran. Bra service på båten med både kaffe, kaka, vatten och öl. Mot slutet av färden serverades en god soppa och bröd samt färsk frukt.

V hade kört en dryg halvtimme när besättningen informerade oss om att det fanns ”någonting” framför oss. Nu blev alla alerta. Jag höll till på det översta däcket där jag samtalade med fyra tjeckiska ungdomar med kameran fotograferingsberedd.

Båten saktade in och framför oss simmade fem grindvalar! Nyfiket simmade några tätt intill båten. Jag hade ställt in kameran på kontinuerlig fokus och slutaren på multitagning. Bara att hålla nere avtryckarfingret!

Underbart att se de små valarna så nära båten. Bland de fem grindvalarna fanns en hona med sin unge. Vi följde den lilla flocken i nästan en halvtimme innan den simmade ut till havs och försvann.

Efter att grindvalarna simmat ut till havs fortsatte vår båt att leta efter fler valar och delfiner. Dock utan att vi såg någonting mera. Vi stannade till vid några rep som satts fast i havsbottnen. Runt dessa simmade flera olika fiskarter, både stora och små. Genom båtens glasbotten kunde vi studera dem när de simmade fritt i havet. Mäktigt och vackert.

Efter att ha kryssat fram och tillbaka samt ätit vår lunch stävade båten tillbaka till hamnen. När vi lade till där var valsafarin över. Vår båt var den enda som fått se valar denna dag!

I hamnen väntade bussen som tog mig tillbaka till Los Canjacos.

Vilken underbar upplevelse! Och vilken tur att jag inte bytte arrangör! Detta var andra gången i år som jag sett valar. Förra gången var under en valsafari på Azorerna i juni då jag sett blåval.

Lite fakta om grindvalar

Det finns två arter av grindvalar, den långfenade som lever i de kallare vattnen norr om ekvatorn och den kortfenade som lever i varmare vatten söder om ekvatorn. Man kan dock hitta båda arterna samtidigt i begränsade regioner, till exempel i mellersta Atlanten.

Grindvalshannen är vanligtvis 3 till 6,5 meter lång, men kan bli upp till 8 meter lång. Honorna är mindre än hanarna och blir mellan 3 och 5 och en halv meter långa. Hannarna uppnår en ålder på omkring 45-50 år medan honorna blir cirka 55-60 år gamla. Vikten på grindvalarna varierar mellan 1,8 och 4 ton.

Den kortfenade grindvalen lever i flockar på 10 till 30 individer men kan ses i större grupper på uppemot 100 individer, med en ledare, under olika perioder på året. De dyker upp till 10 minuter och når områden 600 meter under vattenytan. Födan utgörs främst av bläckfiskar.

Sista dagen på La Palma

Jag tog en tidig buss in till huvudstaden Santa Cruz för att vara i staden innan ”turistinvasionen”. I och med att jag startade min promenad genom staden gator redan vid niotiden delade jag dem nästan enbart med lokalbefolkningen.

Det var härligt att i lugn och ro kunna titta på de vackra husen i den gamla staden och sätta mig på ett café med få gäster.

Jag började med att ströva längs huvudgatan O´Daly och sedan vidare till kopian av Christoffer Columbus fartyg Santa Maria. Här korsade jag gatan Avenida de Las Nieves och gick upp till Castillo de la Virgen för att njuta av vyerna över Santa Cruz. Sedan fortsatte jag att gå till kyrkan Iglesia de la Encarnation varifrån man har ännu finare vyer över staden. Därefter gick jag tillbaka mot O’Daly via de äldre bostadsområdena högre upp i staden.

När jag kom tillbaka till O’Daly var det dags för lunch, som jag åt på en liten trevlig restaurang i den gamla staden. Efter lunchen tog jag en promenad på gatan närmast havet för att än en gång titta på de vackra husen från 15- och 1600-talen med sina fantastiska balkonger.

Buss tillbaka till Los Cancajos dit jag kom vid 14.30-tiden. Efter att jag hämtat boken jag höll på att läsa gick jag ned till kusten. Här satt jag mig och läste i ett par timmar till vågornas brus. Detta var en bra avslutning på resan till La Palma som varit full av aktiviteter och upplevelser.
Påföljande dag var det dags för hemresa.

Den lilla kanariska ön La Palma är definitivt värd ett besök, speciellt om man gillar naturupplevelser och vandringar. Under min vecka på ön hade jag gjort de flesta av alla ”måsten” på ön och hade haft en storartad avslutning med en valsafari. Jag kan rekommendera ett besök på ön. Jag känner dock inget behov av att komma tillbaka.

Det finns många intressanta och spännande länder.
Läs om några av dessa på min hemsida
www.stalvik.se / rainer stalvik

Print Friendly, PDF & Email