indien-ladakh-resa

 

Resa till Indien,
Ladakh, Leh, Nubra, Amritsar, Haridwar mm

Bilder märkta (U) visar ett av UNESCO utsett världsarv
Klicka på bilden för större format

Resa till Indien, Ladakh, Leh, Amritsar, Haridwar, Agra mm

new delhi, agra, taj mahal, ladakh, leh, nubra valley, dharamsala, amritsar, wagah, haridwar, rishikesh och fatehpur sikri var några platser jag besökte på denna resa till indien, rainer stalvik

Huvuddelen av denna, fyra veckor långa, resa var förlagd till Ladakh i indiska Himalaya, men jag besökte också andra delar av norra Indien; New Delhi, Agra, Fathepur Sikri, Amritsar, Dharamsala, Haridwar och Rishikesh. Ett reseupplägg som gav mig möjlighet att uppleva en del av Indiens varierande natur och mångfacetterade kulturer samt ledde till många minnesrika möten med människor.

I Ladakh fick jag möjlighet att besöka flera olika platser och områden. Basen var huvudstaden Leh där jag besökte flera av de kulturarrangemang som ingick i Leh-festivalen. Under tre dagar reste jag runt i Nubradalen. För att komma dit måste man färdas på världens högst belägna bilväg. Jag bodde hos en ladakhisk familj, red på en baktrisk kamel, besökte berömda kloster som Thiksey, Hemis, Likir, Alchi och Lamayuru samt besökte det kungliga palatset i Stok. Jag mötte många vänliga ladakhier samt hade enorma naturupplevelser.

Från Leh åkte jag till Manali genom Himalaya på en jeepfärd som tog hela 21 timmar! En tuff, men vacker transport.

I Manali fick jag uppleva delar av den vackra och gröna Kulludalen. Mc Leod Ganj, nära staden Dharamshala, är Dalai Lamas och exiltibetanernas centra. I Amritsar besökte jag sikhernas heligaste tempel, Det Gyllene templet. I Haridwar och Rishikesh, vid den heliga floden Ganges upplevde jag hinduernas pilgrimsliv. I den brusande huvudstaden New Delhi, med mer än 10 miljoner invånare, besökte jag flera av staden stora sevärdheter. I Agra finns landets, och en av världens, mest kända sevärdheter; det praktfulla kärleksmonumentet Taj Mahal. Jag besökte även den övergivna staden Fathepur Sikri, byggd av en av de främsta stormoghulerna, Akbar den Store.

Resan, som genomfördes helt i egen regi var stundtals ganska tuff med långa och tidiga transporter. Den värsta transporten var med jeep från Leh till Manali. Den tog hela 21 timmar på grund av flera punkteringar. För att hålla sig vaken körde chauffören långa sträckor med huvudet utanför sidorutan! Men resan var också en av de vackraste jag gjort! Detta är ett reseupplägg i Indien som jag verkligen kan rekommendera.

Allmänt om resan

Efter ett par månaders väntan och några veckors förberedelser var vi, min reskamrat Annika och jag, äntligen på väg till Indien!

Vi hade köpt flygbiljetterna till New Delhi via Nätet och förhandlat med en lokal researrangör i Leh, som vi hittat på Nätet, om ett lokalt turprogram i Ladakh. Flygbiljetterna för sträckan New Delhi till Leh och de indiska tågbiljetterna hade vi köpt hos en av Sveriges främsta specialister på resor till Indien. Allt annat skulle ordnas på plats.

Vi tog oss runt i Indien med hjälp av flyg, långfärdsbussar, tåg, autorikshaws, cykelrikshaws och till fots. Några av de lokala transporterna var tunga; jeepfärden från Leh till Manali tog 21 timmar, mot normala 14-15 timmar på grund  av ett flertal punkteringar. Några tåg- och bussavgångar var så tidiga som klockan 5 på morgonen och från Manali tog vi nattbussen till McLeod Ganj.

I Leh och i Agra hyrde vi bilar med chaufförer för att kunna göra de rundturer vi planerat.

Hotellen vi bodde på var oftast enkla och nästan genomgående bra. Vi hade alltid tillgång till dusch och toalett på rummen och rummen var rena. Enda undantaget var hotellet i Manali där dubbelrummet endast kostade SEK 40:-/natt. Vi fick vad vi betalde för … Annars låg rumspriserna på mellan SEK 60:- till 350:-/natt.

Vi valde i regel att äta på restauranger dit lokalbefolkningen går för att få kontakt med människor och för god, nylagad vegetarisk mat.

Hälsoläget var bra under hela resan. Vi kände dock av den höga höjden i Leh i form av lätt huvudvärk under en eftermiddag och hade en släng av ”turistmage” under en eftermiddag.

Genom detta upplägg blev resan full av upplevelser och fantastiska minnen.

Totalkostnaden för resan hamnade på strax under SEK 15 000:- per person, vilket är oerhört billigt för en så lång och upplevelserik resa.

Resa till Indien

New Delhi

New Delhi har inte alltid varit Indien huvudstad men staden har hela tiden sedan den grundades för flera tusen år sedan spelat en viktig roll i Indiens historia. Det har funnit minst sju städer före New Delhi, som engelsmännen började bygga 1911. Inte förrän 1947 blev New Delhi det moderna Indiens huvudstad.

De fyra första städerna låg runt det område där Qutab Minar nu ligger. Det femte Delhi, Firozabad, låg där nu Firoz Shah Kotla ligger. Det sjätte Delhi skapades av Sher Shah och låg i närheten där India Gate nu ligger. Det sjunde Delhi grundades av moghulhärskaren Sha Jahan, mannen som lät bygga bland annat Taj Mahal, på 1600-talet och därmed förflyttades moghulernas huvudstad från Agra till Delhi. Shajahanabad, som staden hette när den grundades omfattade ungefär det som idag kallas för Old Delhi.

Detta var mitt fjärde besök i New Delhi, staden med mer än 10 miljoner invånare. Det är en underbart kaotisk stad med ett helt otroligt fascinerande folkliv och intressanta historiska byggnader. Man kan utan vidare spendera flera dagar i denna stad. Här finns tillräckligt att titta på och uppleva. Några sevärdheter som jag besökte var nedanstående.

Old Delhi, den kanske mest intressanta delen av huvudstaden bjuder på att folkliv som är så fascinerande att man ibland knappt tror sina ögon. På gatorna trängs bilar, cyklister, fotgängare, bärare, män som drar stora tunga dragkärror, heliga kor, heliga män, tiggare, påträngande försäljare, oxkärror, motorcyklister – ja, allt som rör sig! Så kaotiskt, så intressant, så underbart spännande ….. Att i sakta mak gå på huvudgatan Chandni Chowk är en upplevelse utöver det vanliga. Missa inte heller att gå in i de smala gränderna för att titta på alla spännande affärer, som säljer ”allt mellan himmel och jord”. Besök gärna även den intressanta och väldoftande kryddmarknaden. Räkna med att det är trångt på gatorna vart du än går i Old Delhi!

I Old Delhi finns flera av stadens mest intressanta sevärdheter, till exempel Red Fort (Lal Qila) det gamla fortet som började byggas av Shah Jahan 1638. Fortet stod klar 1648. Jama Mashid är Indiens största moské, också den byggd av Sha Jahan. Den började byggas 1644 och stod klar 1658. På innergården kan 25 000 bedjande vistas samtidigt! Vid Raj Ghat, på floden Yamunas strand, finns en minnessten i svart marmor tillägnad Indiens store man Mahatma Gandi som mördades 1948. I samma park finns minnesstenar tillägnade Nehru, Indiens förste president efter självständigheten, Indira Gandhi och Rajiv Gandhi.

I New Delhis centrala del finns sevärdheter som regeringsbyggnaderna, India Gate, ett 42 meter högt minnesmärke tillägnat de cirka 90 000 indiska soldater som stupade under Första Världskriget. Humayun´s gravkammare uppfördes i mitten av 1500-talet på order av Haji Begum, som var den andra av stormoghulhärskaren Humayuns persiskt födda hustru. Connaught Place är det moderna Delhis ”hjärta” med massvis av affärer och restauranger. Jantar Mantar är ett av de många observatorierna som Maharadja Jai Singh II lät bygga år 1725. Birla Mandir är magnifikt tempel som byggdes år 1938 av den stenrike affärsmannen BD Birla.

I södra New Delhi ligger det vackra Lotustempel som tillhör Bahaireligionen. Det byggdes så sent som 1986, men räknas redan till en av New Delhis största sevärdheter.

Efter ett par dagar i New Delhi flög vi till Leh, Ladakhs huvudstad. Vi kom tillbaka till New Delhi de sista två dagarna innan hemresan till Sverige.

Ladakh

För den som söker naturupplevelser utöver det vanliga, vill komma i kontakt med den tibetanska kulturen och den buddhistiska religionen är Ladakh, ett gammalt kungarike högt uppe i Himalaya, rätt plats att besöka. Under sitt besök möter man dessutom mycket vänliga och hjälpsamma människor.

Vårt 10 dagar långa besök i Ladakh blev en stor och inspirerande upplevelse. Den började i huvudstaden Leh, vi gjorde rundturer till Nubra Valley, besökte flera av de gamla klostren och det kungliga palatset i Stok , bodde hos en ladakhisk familj och gjorde kortare vandringar. Med facit i hand – vi skulle kunna ha stannat här ytterligare dagar då vi kände att det fanns mera att uppleva. Ladakh är en bra destination att förlägga en gruppresa till och då gärna i samband med Leh-festivalen.

Enklaste sättet att komma till, och från Leh, är att flyga från/till New Delhi. Man kan också göra som vi gjorde, flyga till Leh och åka jeep till Manali om man har för avsikt att fortsätta till andra destinationer i norra Indien.

Om man väljer att åka jeep från Leh till Manali får man vara beredd på en tuff transport. I vårt fall tog den resan 21 timmar, mot ”normala” 14-15 timmar. Även om det är en tuff resa får man uppleva en sagolik natur under denna. Alternativet till en endags jeepfärd är att man åker med en lokalbuss. I så fall tar resan två dagar och man övernattar i ett tält i Sarchu.

Flygresan från New Delhi till Leh bjuder under sista fasen på mycket fina vyer över bergen i Ladakh.

Här kommer en kort sammanfattning av vår vistelse i Ladakh.

Dag 1 och 2 Leh

Leh, Ladakhs huvudstad, blev första anhalten på resan. Här bör man stanna de två första dagarna för att acklimatisera sig till den höga höjd man kommer att vistas på i Ladakh. För min del kände jag bara en lätt huvudvärk första dagen och ingenting andra dagen.

Vi passade på att bekanta oss med Leh, som inte är speciellt vacker, men spännande. Huvudgatorna är starkt trafikerade och dras med luftföroreningar. Lämnar man dessa kan man besöka intressanta platser och miljöer. Man bör dock hålla sig på ”lägre” höjd de två första dagarna innan man besöker kloster på höjderna runt staden.

Vi besökte den gamla staden, som är full av vackra gamla lerhus med spännande boendemiljöer. Bazarerna, dit kamelkaravanerna längs Sidenvägen en gång kom med sina varor, är fulla av intressanta miljöer, varor och människor; ladakhier och turister i en salig blandning. På Main Street sitter kvinnor, bland bilar, gående, kor och åsnor för att sälja jordbruksprodukter och frukt. Den vackra, gamla moskén på Main Street är väl värd ett besök.

Leh Palace, det före detta kungliga slottet, dominerar stadsbilden. Det övergavs på 1800-talet och ligger idag i ruiner. Några rum är öppna för besökare, det finns ingenting speciellt i dem men utsikten över Leh från palatset är enorm. Palatset är upplyst under några timmar varje kväll

Det finns många butiker och marknadsplatser där man säljer hantverksprodukter att besöka under acklimatiseringsdagarna, liksom restauranger. Restaurangutbudet är brett och man kan välja mellan dem dit lokalbefolkningen går, eller mera lyxiga dit i första hand turister söker sig. Vi valde i regel dem som den lokala befolkningen åt på.

Båda dagarna besökte vi olika kulturevenemang som ingick i Leh-festivalen. Den pågår varje år mellan 1 – 15.9. Under dessa dagar kan man uppleva olika aktiviteter som visar det ladakhiska kulturlivet eller delar av det religiösa livet. Första festivalaktiviteten vi tittade på var hästpolo, intressant och annorlunda.

Nästa dag, på förmiddagen, tittade vi på chamdanser, maskdanser, framförda av munkar på ett kloster i centrala Leh. Danserna var mycket vackra och intressanta. På kvällen tittade vi på en dansföreställning framförd av lokala förmågor i vackra dräkter.

Under de kvällsföreställningar som framförs på ”Pologround” får turister sitta på ”vipplatser”, det vill säga i sköna soffor nära scenen.

Andra dagen gjorde vi en lätt och vacker vandring till grannbyn Changspa.

Dag 3 – 5 Nubra Valley

För att få besöka Nubra Valley krävs ett specialtillstånd, som ordnas av turarrangörer.

Detta var ett upplägg jag hade förhandlat fram med en turoperatör i Leh via nätet.

Under tre dagar hade vi tillgång till egen jeep med chaufför som körde oss runt i Nubra Valley, som är en av de bördigaste dalgångarna i Ladakh. Under dessa dagar körs man så långt in i dalgången som turister får komma. Området är till stora delar avspärrat på grund av gränskonflikter med Kina och Pakistan. En fördel med tillgång till egen transport är att man kan stanna där man vill för att fotografera, eller titta på något man tycker är intressant.

Resan går på världens högst belägna bilväg och den högsta punkten är Khardung La, 5 602 möh. Vyerna under hela resan är sagolikt vackra.

Byarna i Nubra Valley är små och ligger ibland på bergsbranter, men oftast nära floderna i dalen. Man ser jakar på de högt belägna betesängarna, människor som arbetar på sina åkerlappar, enorma bergsvyer och kloster som ligger högt uppe på bergen.

Första dagen körde vi från Leh vid 8-tiden på morgonen, men blev försenade drygt två timmar på grund av att en lastbil tillhörande militären, det går långa militärtransporter in eller ut ur Nubra Valley, hade kört av den smala bergsvägen någon mil utanför Leh. Den hängde delvis ut över ett brant stup när vi kom fram till den. Vi fick vänta medan man drog tillbaka bilen upp på vägen.

Övernattningen i den lilla byn Hunder första kvällen skedde i en ”luxury camp”, ett tältläger med hög standard. Tälten har ståhöjd och är avsedda för två personer. Det är mycket rent i dessa, på toaletterna och i duscharna. En mycket god middag och frukost ingår i upplägget.

Dag två i Nubra Valley började med en ridtur på en baktrisk kamel i sanddynerna vid Hunder. Man kan själv bestämma hur länge man vill rida, en fin upplevelse i den tidiga morgontimmen.

I Nubra Valleys största by, Diskit, finns ett kloster byggt på 1600-talet med fina muralmålningar och ett hundratal munkar. Vyerna in över Nubra Valley från klostret är fantastiska.

Färden gick delvis längs floderna Shayok och Nubra och bjuder på enorma vyer över de omkringliggande bergen.

Besöket i det mer än 150 år gamla, imponerande klostret Samstelling, besökt av Dalai Lama år 2003, blev en intressant upplevelse. Klostret är ett stort komplex bestående av sju tempel.

Promenad i byn Sumur med fina, traditionella ladakhiska hus innan vi åkte till den lilla byn Tegar där vi övernattade i ännu ett tältläger med god standard. Här var vi de enda gästerna eftersom vi var i slutet av säsongen.

När vi installerat oss i tältet gick vi till en närliggande åker där män och kvinnor höll på att ta upp potatis. Ett tiotal kvinnor satt i en lång rad och plockade upp den potatis som två män, med hjälp av oxar spända framför en träplog plöjt upp. Vi blev väldigt vänligt mottagna.

Vi hann också med en promenad inne i byn innan mörkret föll och mötte människor på väg hem från dagens arbete på fälten. Kvinnor bar stora korgar på ryggen fyllda med grönsaker och män drev hem får- eller gethjordar.

Dag tre började med en vacker soluppgång över snöklädda berg. Innan frukosten gick vi till ett sädesfält, nära där vi var dagen innan och tittade på när ladakhier plockade upp potatis, för att se på när män och kvinnor skördade säd med hjälp av handskäror. Vi blev lika vänligt bemötta som dagen innan!

Från Tegar åkte vi till byn Panamik, som är sista byn innan det för turister stängda området mot Kina, för att besöka de heta källorna. Den som vill kan bada i dessa. Vi valde istället att vandra runt i byn för att se på folklivet.

Det finns många traditionella lerhus i Panamik. Vid flera av dem fanns husdjuren på innergården. Vi mötte kvinnor som drev jak- eller fårhjordar till betesmarkerna, eller satt och tvättade kläder i den lilla bäcken som rann genom byn. På en åker fanns en grupp män och kvinnor som skördade säd med hjälp av handskäror.

Återresa till Leh på sena eftermiddagen.

På kvällen gick vi åter till Leh Pologround för att titta på ett dansprogram som ingick i Leh-festivalen.

Dag 6 Leh, kulturfestivalen och klosterbesök

Dag 6 tillbringades i Leh. På förmiddagen tog vi en taxi till det högt belägna Sankar Gompa med sin stora Buddhastaty och sina fina vyer över Leh och Leh-dalen. Efter besöket i gompan gick jag åter till templet där man framförde chamdanserna, ett inslag i Leh-festivalen, och på kvällen tittade vi på ett musik- och dansprogram som även det ingick i Leh-festivalen.

Dag 7 och 8 Klosterbesök och familjevistelse

Dag 7 och 8 var det dags för en ny tur som jag förhandlat fram på nätet med samma arrangör som körde oss till Nubra Valley. I denna tvådagars tur ingick besök av några av Ladakhs berömda, gamla kloster och en familjevistelse. Start från Leh tidigt på morgonen. Färden gick nu norrut. Naturen är som alltid när man förflyttar sig i Ladakh imponerande; höga berg, små byar, brusande floder etc..

Första stoppet dag 7 ägde rum strax utanför byn Nimmu för att titta på sammanflödet av floderna Zanskar och Indus. Vyerna över bergen där floderna väller fram till mötesplatsen är fascinerande. Bergen är helt utan vegetation och vattnet i floderna har olika färg.

Nästa stopp var klostret i Likir som är byggt på 1 000-talet. Det ligger mäktigt och vackert på en bergstopp och syns på långt håll. Klostret är det första som byggdes i Ladakh av tibetanska munkar. Utanför klostret står en 25 meter hög staty av Maitreya Buddha, vilket är ovanligt i Ladakh. Inne i gompan finns ett litet museum med 3 – 400 år gamla saker.

Vi gjorde också ett stopp i byn Alchi, där det finns mängder med chortens och det enda klostret på plan mark i Ladakh. Klostret uppfördes på 1100-talet och har hämtat inspiration från indiska tempel. Flera av byggnaderna har låga ingångar, vackra muralmålningar och träsniderier. Alchi är ett unikt kloster!

Tidigt på eftermiddagen kom vi fram till den lilla byn Agn, där vi skulle bo hos en ladakhisk familj. När vi körde genom byn såg vi att det överallt pågick arbeten relaterade till skörden. Byn ligger vackert i en dal med höga berg runt omkring. Aprikosträden var fulla med frukter.

Vi installerades i ett vackert ladakhiskt lerhus och blev bjudna på te. Därefter gick vi ut i byn för att titta på det arbete som utfördes av byns invånare. Några tröskade säden med hjälp av oxar, 4-5 stycken, som sammanbundna gick i en cirkel och trampade på den för att skilja kornen från axen. Bakom oxarna gick en man, eller kvinna, med en behållare i vilken man fångade upp eventuell spillning från djuren med. Man missade ingenting när djuren släppte från sig sin avföring!

Andra människor stod och slängde upp säd i luften så att vinden kunde rensa sädeskornen från skräp, osv.

På kvällen kom fåraherdarna tillbaka till byn med sina stora hjordar som under dagarna betat uppe på bergsängarna.

När mörkret föll gick vi tillbaka till huset där vi bodde och satte oss i köket medan kvällsmaten tillagades. Det var mannen i huset som med hjälp av svägerskan lagade en traditionell ladakhisk måltid; en soppa med tjocka degklumpar i och smörte, inte så gott, men spännande!

Dag 8 började med frukost hos familjen, som vi lämnade vi 9-tiden för att besöka klostren i Lamayuru och Rizong, innan vi kördes tillbaka till Leh.

Vägen till Lamayuru går genom ett dramatiskt bergsområde. En smal och slingrande, men bra väg snirklade sig fram genom en djup ravin och når på sina ställen vackra utsiktsplatser. Strax innan man kommer fram till Lamayuru har man en fantastisk utsikt över ett område som kallas för ”Ladakhs moonlandscape” som är ett märkligt bergsområde med kala klippor på en bergssluttning.

Klostret i Lamayuru är det äldsta kända i Ladakh och antas vara byggt på 900-talet efter Kristus. Det ligger på en eroderad bergstopp omgivet av höga berg och en uttorkad sjö. Klostret tillhör Kagyupa-orden och har blivit förstört ett antal gånger under årens lopp, men alltid återuppbyggts. I klostret finns ett aktivt munkliv, salar med Buddhabilder och andra religiösa föremål som man kan besöka. Vyerna från klostret är fantastiska.

Det andra klostret vi besökte innan återfärden till Leh var Rizong, som är byggt på en bergssluttning och tillhör Gelugpa-orden. Det vackra klostret, uppfört på 1840-talet, är byggt i flera våningar på den branta bergssidan. Inne i detta finns två stora Buddhastatyer och fina väggmålningar. Vi hade turen att få se munkar tillverka en mandala vid vårt besök.

På kvällen gick vi på det sista kulturarrangemanget i Leh-festivalen som vi hann med. En dans- och kostymföreställning som pågick i två timmar. Vi kunde njuta av vackra danser och klädesdräkter från olika delar av Ladakh, Kullu och Kashmir, en intressant och fin upplevelse.

Dag 9 blev vi hämtade redan klockan 06.00 eftersom vi skulle besöka klostret i Thiksey för att vara med på munkarnas morgonbön, som börjar före 07.00. Morgonbönen startar med att munkar står på klostrets tak och blåser i snäckor, musikinstrument som senare ingår i bönestunden. Åsynen av munkarna i sina vackra klädesdräkter blåsande i snäckorna, vyn över Indusdalen och den uppgående solen kan inte beskrivas i ord. Den måste upplevas! Här kan man tala om känslan av andlighet!

I klostret, byggt på 1400-talet, finns en stor Buddhastaty och vackra målningar. Hit kommer gärna turister för att delta i morgonbönen.

Fån Thiksey gick färden vidare till klostret i Hemis, uppfört på 1600-talet. Hemis är det största och rikaste av alla kloster i centrala Ladakh.

Klostret är på grund av närheten till Leh, avståndet är bara 45 km, populärt att besöka. Här finns en stor staty av en skräckinjagande gudomlighet och fina muralmålningar med Kashmirisk influens. Även detta kloster har ett fint läge bland bergen.

Sista besöket denna dag ägde rum vid det kungliga palatset i Stok, som uppfördes 1825 efter att kungen fördrivits från sitt palats i Leh. Palatset används fortfarande av den kungliga familjen under sommarmånaderna. På vintern bor man i Manali.

Palatset har ett 80-tal rum, men bara fem av dem får besökas av allmänheten. Rummen fungerar som ett litet museum och man kan titta på vackra klädesdräkter som tillhör den kungliga familjen, mongoliska vapen, smycken och andra föremål kungafamiljen använt samt några, luggslitna uppstoppade djur; snöleopard och stenbock. Man guidas runt i palatset av en äldre man och man är tvungen att bära skoskydd.

Med facit i hand kan jag bara konstatera att tiden i Ladakh var alldeles för kort för att hinna med allt jag ville. För min del skulle jag gärna också ha gjort en 4-5 dagars vandring innan jag åkte härifrån, eller bott hos flera ladakhiska familjer för att komma djupare in i människors vardagsliv.

Lagom tid är, för den som vill/orkar vandra också, att stanna i Ladakh i minst 14 dagar.

En resa till Ladakh ger oförglömliga minnen!

Jeepfärden från Leh till Manali

Färden började klockan 01.00 på natten i och med att vi lämnade hotellet i Leh och åkte med taxi till busstationen för att därifrån åka med jeep den långa vägen till Manali som ligger i delstaten Himachal Pradesh. Den sista officiella turistbussen för säsongen hade redan lämnat Leh och den lokala bussen var inget alternativ tyckte vi. De lokala bussarna mellan Leh och Manali är i mycket dåligt skick, oftast överfulla och att resa med dem tar två dagar.

Färden började i mörker när vi körde ut ur Leh varför vi inte såg någonting av omgivningarna förrän vid halvsextiden när solens strålar sakta började lysa upp himlen. Vilken soluppgång vi fick över bergen! Så vackra bergen var när solens strålar lyste upp dem allteftersom den steg. Bara att få uppleva denna soluppgång gjorde resan värd att göra. Vilka vyer vi hade under resans gång; de mäktiga bergen, floder och dalgångar, men inga djur och bara enstaka fåglar. Enstaka byar med få invånare där man kunde fika eller äta. Vägen var skumpig, ofta smal, slingrig och krokig när den vindlade sig fram uppför, eller nedför bergssidorna. Ofta verkade den inte räcka till för bilens bredd och därför drog jag med jämna mellanrum efter andan när vi fick möte med stora lastbilar, som var ganska vanliga. ”Rädd” var jag bara när vår chaufför långa stycken satt med huvudet ut genom sidorutan för att få frisk luft så att han inte skulle somna, vilket han ofta gjorde under färden.

Två punkteringar råkade vi ut för under resan. Jag var förvånad över att vi inte fick flera med tanke på hur dåliga däck det satt på jeepen. Efter den andra blev vi som delade jeepen; Annika och jag, två österrikare, en britt, en israel och en ladakhier, lite oroliga över att vi inte skulle komma till Manali samma dag eftersom vi inte längre hade något reservhjul, och ingen av de bilar som vår chaufför stoppat ville låna ut ett till oss så att vi kunde komma vidare. Vår chaufför tog då det punkterade hjulet och liftade med en lastbil till en däckverkstad. Ladakhiern sade på mycket dålig engelska att verkstaden ligger 50 kilometer härifrån. Då började jag att räkna! Tio mil fram och tillbaka i lastbil skulle ta 4-5 timmar och en timme för att reparera däcket skulle betyda att vår chaufför inte skulle vara tillbaka förrän om tidigast 5 timmar, och vi inte i Manali förrän tidigast på morgonen dagen därpå! Kom, sade jag till Annika och stoppade en stor lastbil som kom körande ned för bergsvägen.

I lastbilen satt tre män, chauffören och två passagerare. Jo, de skulle till Manali svarade en av de unga männen som var passagerare på en mycket bra engelska. Får vi åka med er dit?, frågade jag. Han fick ok från chauffören. Vi gick och hämtade vårt bagage som vi slängde in i hytten, den enda platsen att lägga det på. Våra medpassagerare i jeepen tittade förvånat på oss när jag förklarade att vi åker vidare till Manali med lastbilen. Det kändes som att bestiga ett mindre berg när jag klättrade upp i hytten. Jag hälsade på chauffören och den andre passageraren och tittade mig omkring i hytten. Den var vackert dekorerad, stor och rymlig. Där vi och de två andra passagerarna skulle sitta under färden fanns bara en stor, plan yta där chauffören brukade sova på nätterna. Sittytan var täckt med en tjock dyna men saknade ryggstöd. Ratten var jättestor vilket betydde att lastbilen saknade styrservo! På dessa vägar???

Det skrapade till när chauffören lade i växeln och bilen tog ett litet skutt när han släppte upp kopplingspedalen. Lastbilen gav sig iväg med ett ilsket morrande ned för den smala och krokiga bergsvägen. Vi flög fram och tillbaka där vi satt utan att kunna hålla i oss, eller stötta oss med ryggen. Det kändes som om chauffören ville visa oss att han kunde köra racer. Jag trodde flera gånger att bilen skulle köra av den smala vägen och ramla ned för det flera hundra meter djupa bergsstupet vid sidan av oss. Att möta andra bilar, framför allt lastbilar, var en riktig rysare på den smala vägen. Ibland var vår chaufför tvungen att backa så att den andra bilen kunde passera. Då var det verkligen ont om plats på vägen! Jag satt med hjärtat i halsgropen från första stund vår chaufför startade efter att han plockat upp oss. Inte blev jag lugnare varje gång chauffören öppnade sin dörr och hängde baklänges ut genom dörren för att kontrollera någonting i lastbilens bakre del, eller när han började plocka med band till radions kassettspelare som satt en bra bit ovanför honom. Jag var verkligen rädd att åka i denna lastbil och vågade inte tänka på vad som skulle hända om chauffören förlorade kontrollen över bilen eller om bromsarna inte skulle fungera! Annika var hur lugn som helst. Hon är fatalist. Vi hade fått reda på att det skulle ta minst tio timmar med lastbilen till Manali…..

Efter en knapp timmes färd stannade vår chaufför lastbilen på en plats där chaufförer brukar stoppa för att vila ut, på väg till, eller från, Leh. Här stod minst ett tiotal lastbilar parkerade. Jag hoppade ur lastbilen och var glad över att den stod stilla. Nu var det bara cirka nio timmars färd kvar till Manali! Flera lastbilar från Leh-hållet stannade till på samma parkeringsplats. Ur en av dem hoppade det österrikiska paret ur, som också liftat med en lastbil. Den unga kvinnan sade att hon vägrade att åka längre för hon var livrädd för att åka i lastbilen nedför den smala vägen. Jag förstod vad hon menade. Sedan fick jag se israelen, britten och ladakhiern kliva ur lastbilar som stod parkerade en bit längre bort. Alla ur ”jeepgänget” samlades för att summera våra lastbilsäventyr. Vi västerlänningar väckte stor munterhet bland de andra chaufförerna när de fick höra talas om att vi skulle åka med till Manali.

När vår chaufför vilat i en dryg halvtimme och vi var klara för avfärd såg jag en liten vit prick komma slingrande ned för bergsvägen. Det stack till i hjärtat. Kunde det vara vår jeep? Ju närmare den kom desto mera övertygad var jag att det var vår bil som kom körande. Jag visade resten av gruppen bilen och snart såg vi att det verkligen var vår chaufför som körde! Alla blev jätteglada för det betydde att vi skulle slippa åka med lastbilarna resten av vägen. Jag som trodde att han vänt och kört tillbaka till Leh när vi övergett jeepen efter den andra punkteringen.

Chauffören var mycket arg på oss för att vi liftat med lastbilar och inte väntat på honom. Det hade bara tagit honom en dryg timme att fixa däcket. Ladakhiern hade sagt fel på distansen. Han hade sagt ”fifty” och inte ”fiftheen” kilometers åt oss. Eller hade vi bara hört fel?

När packning åter var fastbunden på jeepens tak gav vi oss iväg. Vi stannade och åt mat på ett av rastställena efter vägen och körde sedan mot Keylong, där jag varit tidigare. Ett sista stopp gjordes i Tandi vid 17.30-tiden för att laga det punkterade hjulet som inte blivit fixat tidigare. Vid 18.30-tiden kom vi iväg därifrån. Sedan kom mörkret och det blev en lång och seg färd till Manali dit vi kom strax före 23.00. Trötta, men lyckliga över att vara framme. På grund av mörkret missade vi de fina bergsvyerna från Rothang-passet.

Manali

Det var inte lätt att hitta ett hotell i Manali vid 23-tiden på kvällen. En berusad man tjatade ihärdigt på oss att vi skulle följa med till hans hotell. Han stank dock så mycket alkohol att vi inte var intresserade att föra samtal med honom utan bestämde oss för att försöka få rum på ett av de hotell som var rekommenderade i guideboken Footprint. Vi tog en motorrikshaw dit. Jo, det fanns ett ledigt dubbelrum, med dusch och toalett, åt oss. Priset var 200 rupiees, cirka SEK 40:-. Vi fick vad vi betalade för! Ett smutsigt rum där det inte fanns något varmvatten. Vi orkade inte leta vidare utan tog rummet för de två nätter vi skulle stanna i Manali.

Manali ligger i Kulludalens norra del på dryga 2 000 meters höjd och är det sista större samhället, innan man kommer upp till Himalayas snöklädda bergstoppar. Manali har ungefär 5 000 invånare.

Första dagen tittade vi på några av stadens sevärdheter, till exempel det tibetanska templet, det tibetanska klostret, den tibetanska marknaden, Hadimba-templet från 1500-talet och det intressanta folklivet. Vi besökte även Old Manali som med sina gamla hus ger en god bild av hur det tidigare såg ut i Kulludalen och hur människor levde här, med husdjuren tätt in på sig.

Dag två i Kulludalen åkte vi till den lilla bergsbyn Vashisht , som är populär bland västerlänningar. De kommer gärna hit för att åka motorcykel, gå på yogakurser och för att ”röka”.

Vashisht är en vacker liten bergsby med enorma vyer in i Kulludalen och påminner lite om Old Manali. En stor del av dagen använde jag till att vandra på bergssluttningarna runt byn. Det kändes skönt att få sträcka på benen efter jeepfärden från Leh, som fortfarande satt kvar i kroppen.

Denna kväll skulle vi vidare till McLeod Ganj, där Dalai Lama och hans exiltibetaner lever, med nattbussen.

McLeod Ganj, Dharamsala

Nattbussen från Manali avgick 20.00 och vi beräknades vara i McLeod Ganj klockan 05.00. Det verkade som om mannen som körde nattbussen var en omskolad racerbilsförare för han körde som en ”galning” i nattmörkret vilket gjorde att vi var framme redan klockan 04.00, en timme tidigare än beräknat. Jag sov inte speciellt bra under natten för bussen hade krängt och kastat under nästan hela färden. Dessutom gjorde chauffören en mängd hårda inbromsningar som väckte mig.

När vi steg av bussen i McLeod Ganj, var det mörkt och helt stilla. De enda människorna vi såg till i denna tidiga morgonstund var några taxi- och motorrikshawförare. Några av dem låg och sov i sina fordon, men vaknade till när de förstod att kunder kommit med bussen. Annika och jag tog vårt bagage och vandrade runt bland de mörka husen med förhoppning om att hitta ett hotell som var öppet så att vi kunde boka in oss och sova en stund.

Vi letade i över en timme, utan resultat, när det dök upp en ung man som sade att på ”hans” hotell fanns det lediga rum. Han bjöd på taxi. Vi delade den med ett par från England som också letade efter rum. De gick ur taxin för att titta på rummet, men var strax tillbaka. Rummen var inte bra. Vi återvände till torget där vi klivit in i taxin.

En ny man dök upp ur mörkret. På ”hans” hotell fanns ett fint rum. Vi tog bagaget och följde med honom. Efter tio minuters promenad var vi framme. Hotellet såg fint ut. Rummet låg två trappor ned i byggnaden. Det stank av mögel och halva väggen var starkt fuktskadad. Vi tackade nej till detta rum och gick tillbaka till busstorget. Klockan närmade sig 06.30. Det började röra på sig i husen runt torget och allt fler människor syntes på gatorna. 06.45 gick jag åter till Hotel Shambala och lyckades väcka den unge portiern. Jo, han hade ett dubbelrum med dusch och toalett ledigt. Priset var, inklusive frukost, 300 rupiees, cirka SEK 60:-. Rummet var fräscht och fint och från det hade vi en strålande utsikt över bergen. Vi tog det och lade oss en timme innan vi gick på upptäcktsfärd i McLeod Ganj.

Detta var andra gången jag besökte McLeod Ganj. Jag tycker om staden för dess tibetanska prägel.

Vi började med att titta på den tibetanska exilregeringens byggnader i Gangchen Kyishong, som ligger på vägen ned mot Dharamshala. Här besökte vi också ett tempel där munkar satt och bad. Vi stannade en lång stund hos dem för att titta på den fascinerande böneceremonin. I Dharamshala besökte vi ett museum där man visade traditionella målningar från Himachal Pradesh, en konstart som håller på att försvinna. På eftermiddagen åkte vi tillbaka till McLeod Ganj med en av de jeepar som avgår från busstationen. I jeeparna lastas så många som möjligt in för att få maximal lönsamhet, vilket gör att det är fruktansvärt trångt, men roligt, att åka i dem.

Tillbaka i McLeod Ganj besökte vi det stora templet, tittade på Dalai Lamas hus, Namgyal gompa och de debatterande munkarna, som är en stor upplevelse att se. Med gester, grimaser och slag i handflatan tränar de argumentationsteknik.

Tidig på morgonen dag två gick vi koran, bönevandringen, runt Tsuglagkhang-komplexet med många tibetaner. Att vandra en kora tillsammans med tibetaner ger en fridfull upplevelse. Under koran ser man färgfulla bönestenar, böneflaggor och fina vyer över de kringliggande bergen och ned över dalen mot Dharamshala. På eftermiddagen kom kraftiga regnskurar vilket gjorde det svårt att vistas utomhus.

Ett besök hos de vänliga tibetanerna i McLeod Ganj är alltid en stor upplevelse.

Amritsar

Från Dharamshala till Amritsar åkte vi med en dagbuss. Vi tog oss till busstationen i Dharamshala med taxi från McLeod Ganj tidigt på morgonen, det var fortfarande mörkt när vi kom fram och det hällregnade. Det var längesedan jag upplev ett lika kraftigt regn som föll denna morgon. Taket över busstationen läckte som ett såll och vi fick kryssa fram mellan de partier som var täta så fort vi skulle röra på oss. Bussfärden blev lugn och fin, vilket kändes bra efter de senaste dagarnas häftiga transporter. Efter den fem timmar långa åkturen var vi framme i Amritsar.

Staden grundades år 1577 av sikhernas fjärde guru Ram Das och är deras heliga stad. Här ligger deras förnämsta, och heligaste tempel, Det Gyllene templet, som är mycket vackert.

Under de två dagar vi var i Amritsar, en brusande storstad med över 1 miljon invånare, mötte vi ett intressant folkliv och många oerhört vänliga sikher och tittade på några av stadens främsta sevärdheter.

Den allra största sevärdheten i Amritsar är naturligtvis sikhernas förnämsta och vackraste tempel, det Gyllene Templet. År 1761 anföll Moghulhärskaren Ahmad Shah Durani Amritsar varvid templet förstördes. Det återuppbyggdes år 1764 och försågs med ett förgyllt tak år 1802 av Maharadja Ranjiit Singh. Enligt uppgift har 750 kilo rent guld använts till detta.

Innan man får gå in i templet måste man ta av sig skorna, tvätta fötterna och dölja sitt hår. Det räcker med att vända kepsen fram och bak!

Det är lätt att spendera timmar inne i tempelområdet. Folklivet är oerhört intressant, speciellt att titta på sikhmännen med sina stora skägg, knivar, sablar och färggranna kläder. Alla är oerhört vänliga mot en västerländsk besökare och vill gärna bli fotograferade av, eller tillsammans med denne.

Templet är mycket vackert och ligger i en vattenfylld bassäng. Man tar sig ut till det två våningar höga templet Hari Mandir Sahih via Guruns Bro. I det sitter fyra präster och sjunger kontinuerligt under dagen på punjabi ur sikhernas heliga bok. Deras sång skickas ut över hela tempelkomplexet via högtalare. Många pilgrimer söker sig till templet varför det kan bli väldigt trångt när man kommer ut till det. Det är absolut värt att besöka, både för att studera den fina arkitekturen och pilgrimslivet. De badande pilgrimerna ger ett fridfullt intryck.

Man får absolut inte missa ett besök i Guru-Ka-Langar, som är en stor matsal, liknande finns i alla sikhiska tempel. Den i det Gyllene Templet i Amritsar är dock den största. Här kan man utspisa upp till 30 000 pilgrimer med chapati (bröd), linser och vatten dagligen. Alla som besöker templet kan komma hit för en kostnadsfri måltid.

Inte heller bör man missa kvällsceremonin när sikhernas heliga bok, Guru Granth Sahib, bärs tillbaka i en bärstol från templet till byggnaden som kallas för Akal Takhat på kvällen. Framför bärstolen, i vilken boken bärs, går män med trummor och märkligt formade blåsinstrument. Runt omkring bärstolen trängs massor av pilgrimer för att bli välsignade av prästerna, få känna på den inpackade boken eller få tag på några av de blommor som ligger i bärstolen.

I början av 1980-talet ockuperades templet av sikhiska extremister som ville skapa en självständig sikhstat, med våld om så krävdes. På order av Indiens dåvarande premiärminister Indira Gandhi anfölls templet 1984 för att en gång för alla kväsa extremisternas upplopp. Många hundra sikher dödades vid attacken och templet skadades svårt. Denna handling var orsaken till att Indira Gandhi senare under året mördades av sin sikhiska livvakt. Idag är templet helt återställt efter skadorna.

Ett besök i sikhernas Gyllene Tempel är en oförglömlig upplevelse.

Sri Durgiana templet är hinduernas svar på sikhernas Gyllene tempel. Även om Sri Durgiana är en blek kopia på Gyllene templet är det värt att besöka. När vi kom hit besöktes templet bara av en handfull pilgrimer.

Sri Durgiana templet har en liknande uppbyggnad som det Gyllene templet. Det står mitt i en bassäng och ut till det leder en bro som pilgrimerna vandrar på. Templet är också byggt av marmor och har ett förgyllt tak. Man kommer in i templet, där det finns flera fascinerande gudabilder, via vackert utsmyckade dörrar. Man skall ta tid på sig att studera dörrarna som visar motiv med hinduiska gudomligheter i olika situationer.

Jallianwala Bagh är en liten park bara fem minuters promenad från Gyllene Templet. Här finns ett stort monument för att hedra minnet av de nästan 2 000 indier som dödades eller skadades på order av den brittiske generalen Dyer den 13 april, 1919. Denna dag demonstrerade 20 000 indier fredligt mot britternas överhöghet. Massakern blev upptakten till de massiva, och hårda, krav som senare ledde till att britterna tvingades bort från Indien. Några av kulhålen från beskjutningen kan fortfarande ses.

Old Town, Gamla staden, som ligger runt det Gyllene templet, är intressant att besöka. Här trängs man med bilar, motorcykelförare, cyklister, cykelrikshaws, fotgängare och försäljare. Här finns många små intressanta affärer att titta in i, gaturestauranger att prova spännande maträtter eller drycker i. Framförallt var det intressant att ströva runt på de smala gatorna för att studera de olika hantverkarna; svärdslipare, spadsmidare, snickare, mekaniska verkstäder, bokbindare, färgare, sågverk, slaktare osv., osv………. Bland dem kan man ströva i timmar, ja dagar!

Gränsceremonin i Wagah

I den lilla staden Wagah, cirka 30 kilometer väster om Amritsar, ligger en av gränskontrollerna mot grannlandet Pakistan. Wagah har blivit en populär plats och besöks gärna av både indier såväl som turister.

Varje kväll, strax innan solnedgången, utför de indiska och pakistanska gränssoldaterna en färgglad och annorlunda gränsstängningsceremoni som lockar tusentals åskådare att komma hit. Enklaste sättet att ta sig till Wagah är att komma överens om ett pris med en taxichaufför som inkluderar transporten till och från Wagah, samt väntetid. Officiella priset för turen ligger på mellan 5- 600 rupies. Priset är förhandlingsbart och vi lyckades hitta en chaufför som körde oss för 300 rupies.

När vi kom fram till Wagah hade redan flera hundra åskådare samlats. Alla fick vänta framför den stora porten innan vi släpptes in. Majoriteten av åskådarna var indier. Trängseln var stor för alla ville komma in först för att få bästa möjliga plats. Turister slussas till en vipläktare som ligger närmast gränsen. Tyvärr sitter man lite för långt från själva ceremoniplatsen för att få se de indiska och pakistanska soldaternas minspel när de stänger gränsen för dagen. Deras mimik och gester är en stor del av skådespelet.

Själva ceremonin tar cirka 20 minuter att genomföra men skådespelet börjar mycket tidigare. Det är underbart att studera den entusiastiska och färgglada publiken som sitter på de intilliggande läktarna och skriker. Tittar man in till den pakistanska sidan beter sig folk på precis samma sätt. Den som vill, under förutsättning att man är indier, kan få springa med den indiska flaggan fram och tillbaka från läktaren till gränsen till åskådarnas enorma jubel.

Plötsligt kommer några militärer med välpressade byxor och skjortor och stora huvudbonader med fransar ut ur ett hus i stram givakt. De går fram till vägen som leder mot gränsen, samma sak händer inne i Pakistan. Därefter marscherar militärerna med högt uppdragna ben och kraftigt svängande armar mot gränsen. Grindarna vid gränsen öppnas och soldaterna från båda sidor möts. Där står man i givakt och stirrar varandra djupt in i ögonen och mäter varandras krafter, precis som två stridstuppar. Indierna är klädda i ljusa khakiuniformer och pakistanierna i svarta uniformer. Soldater avlöser varandra. Indierna marscherar alltid med rak rygg, högt uppdragna ben och kraftigt svängande armar mot gränsen. De ser ut som vandrande tennsoldater. När flaggan halas är kvällens ceremoni över och därmed är ännu en intressant upplevelse till ända.

Missa inte att åka till Wagah för att uppleva gränsceremonin om du befinner dig i Amritsar!

Haridwar och Rishiskesh

Från Amritsar gick färden till pilgrimsstaden Haridwar vid den heliga floden Ganges. Nu bytte vi transportmedel, från buss till tåg, som är ett komfortabelt sätt att resa i Indien. Det finns ingen direktförbindelse med tåg från Amritsar till Haridwar utan man måste åka via New Delhi, vilket tar lång tid. Vårt tåg från Amritsar avgick 05.05 på morgonen och var framme i Haridwar strax före 21.30 på kvällen. I resan ingår ett stopp på cirka fem timmar i New Delhi.

Haridwar ligger vid den heliga floden Ganges där denna kommer ner från bergskedjan Himalaya. Sedan urminnes tider har pilgrimer sökt sig hit för att bada i den heliga floden, för att besöka tempel och vara med om kvällsbönen, puja, vid floden.

Det finns många tempel att besöka i Haridwar, både mycket gamla såväl som nyare, men jag började bli lite ”tempeltrött” eftersom vi var i slutfasen av vår indiska resa och lade därför mera tid på att studera pilgrimslivet vid Ganges än att besöka tempel.

Ett tempel som vi besökte var Mansa Devi templet, som ligger vackert på ett berg ovanför Haridwar. Hit kommer man med linbanan som utgår från en liten tvärgata till Railway Road. Mansa Devi templet är tillägnat en gudinna som uppfyller önskningar och besöks därför av många. Folklivet är intressant inne i templet och vyerna från berget över staden och Ganges är vackra.

Pilgimslivet är som mest intensivt vid Har-Ki-Pairi Ghat, tempelområdet vid Ganges. Hit kommer pilgrimerna för att bada i floden eller för att offra till gudomligheterna. Floden är strid vid Har-Ki-Pairi varför kedjor lagts ut som pilgrimerna kan hålla sig i medan de sänker sig ned i floden, kvinnorna med kläderna på och männen iförda endast kalsonger. Här pågår också ritualer av olika slag, ofta under ledning av präster. Under en ritual som jag tittade på föll en man i trance och började skaka hejdlöst.

Det som fascinerade mig mest av allt i Haridwar var ceremonierna i samband med kvällsbönen, puja, då många människor samlades vid Har-Ki-Pairi. Kvällsbönen börjar klockan 19.00 med klockringning och sång av de samlade. Sedan tar prästerna över. De tänder stora ljuskreationer och när de brinner ordentligt svingar man dem i luften. Det ser mycket mäktigt ut! Många pilgrimer skickar ut offergåvor, blommor på blad med tända ljus, i Ganges före eller efter ceremonin. När själva böneceremonin är över samlas folk runt präster för att få helig mjölk av dem och för att bränna bort onda krafter från sina händer, som man håller över brinnande ljuskreationer.

Kvällsbönen är en mycket fascinerande och stämningsfull upplevelse.

Grannstaden Rishikesh är lätt att nå med lokala transportmedel och värt ett besök.

Rishikesh kallar sig för ”Världens Yogahuvudstad”. Hit har många kända personer kommit för att studera yoga och hitta nya vägar i livet, bland annat The Beatles.

Vi kom till Rishikesh tidigt på förmiddagen med två olika cykelrikshaws. Den första från Haridwar till stadens utkant och den andra till Lakshman Jhula, den stora hängbron tvärs över Ganges. Bron byggdes 1929.

Från Lakshman Jhula har man fina vyer över till andra sidan av Ganges där Swarg Niwas och Shri Trayanbakshwar, två trettonvåningar höga tempel ligger. Inne i templen finns många vackra statyer av olika hinduiska gudomligheter framför vilka människor stannar till för att bedja. Se upp får aporna i templet som kan vara mycket närgångna. En hoppade på Annika och började bita henne i huvudet!

Det går en fin stig utefter Ganges högra sida från Lakshman Jhula till Shivanand Jhula, en annan hängbro, och vidare in i Rishikesh, som är fin att vandra.

Om man vill bo i Haridwar och besöka Rishikesh, eller tvärtom, är en smaksak. Båda städerna nås enkelt från respektive stad. Själv föredrar jag nog att bo i Haridwar som är både större och har ett intensivare pilgrimsliv.

Agra

Med några kortare undantag växlade Agra med Delhi som moghulernas huvudstad. Moghulhärskaren Sikander Lodi erövrade staden från en upprorisk borgmästare och gjorde staden till sin huvudstad år 1501. Annars är Agra i huvudsak ansett som stormoghulen Baburs huvudstad. Hans son Humayun lät uppföra en moské i Agra 1530. Den störste av alla stormoghuler, Akbar den Store, styrde sitt rike från Agra i början av sin regeringsperiod, innan han lät uppföra den nya huvudstaden Fatehpur Sikri, 40 kilometer väster om Agra. Akbar stannade dock inte någon längre tid i sin nya huvudstad utan flyttade till Lahore, som under en period blev huvudstad. Han återvände till Agra år 1599 och här tillbringade han sina sista sex år i livet.

Ja, Agra har en intressant historia och dess vingslag känner man än idag.

Dagens Agra är en stor och mäktig stad med mer än en miljon invånare. Lämnar man New Delhi klockan 06.00 med Shatabdi Express, ett av de många fina tågen som man kan använda sig av under en rundresa i Indien, kommer man till Agra efter cirka två och en halv timme vilket gör att man har gott om tid att besöka flera av stadens stora sevärdheter innan tåget går tillbaka vid 21-tiden på kvällen. Tågresan är lugn och behaglig och man serveras en god indisk frukost under färden, som ingår i biljettpriset. På kvällen serveras en god vegetarisk middag, som också den ingår.

Räkna med att ankomsten till Agra blir omtumlande. Du ”attackeras” direkt av försäljare och män som vill sälja rundturer med taxi. Man kan mycket väl välja att göra upp ett rundtursprogram med taxi istället för att åka med rundtursbussen som den statliga turistbyrån driver, men gör upp villkoren ordentligt och stå på dig om det ”strular” till sig när du skall åka iväg.

Vi hade gjort upp om en dagshyra av en taxi med luftkonditionering och guide för 800RS, cirka SEK 140:-, med en av de män som kom fram till oss strax efter att vi klivit av tåget. Han till och med stod och förhandlade med oss vid biljettluckan till den statliga rundtursbussen! Det är inga blyga killar som ”attackerar” turisterna! Inte var det någon luftkonditionerad bil som kördes fram åt oss. Nej, man försökte lura på oss en gammal, sliten Hindustan, som ser ut som en förvuxen Morris Minor. Vi accepterade inte bilen utan krävde en med luftkonditionering som vi gjort upp om.

”Det behövs ingen luftkonditionering idag. Det kommer inte att bli speciellt varmt idag”, försökte en av det tiotal män som samlats runt oss. ”Vi skall ha en bil med luftkonditionering!”, sade vi och stod på oss. Det blev en stunds tumult och diskuterande när vi började gå tillbaka mot järnvägsstationen. En man kom springande efter oss. ”Okey, okey ni får en bil med luftkonditionering utan att behöva betala extra för det!”. ”Vi har gjort upp om ett pris för en bil med AC!”, svarade vi. Detta var ett ganska typiskt indiskt ”spel” med turister som man får ta när man besöker Indien. Det är bara att skratta åt situationen för så går det ofta till när man förhandlar.

Temperaturen senare under dagen gick upp till över plus 35 grader, så visst behövdes en bil med luftkonditionering!

En annan rolig episod när vi steg av tåget i Agra var det ”överfall” vi råkade ut för av fotografer och välklädda män. Det var ”Turismens dag” och framträdande män i turistsektorn hade kommit till järnvägsstationen för att ta emot turister, som man visste kom med Shatabdi Express. Helt oförberedda fick vi flera blomsterkransar runt halsen och vi skulle ta männen från turistbyrån i hand för att fotograferas tillsammans med dem. Vi blev bjudna på sötsaker och Coca Cola. Undrar var bilderna på oss blev publicerade?

I och med att vi hade tillgång till en bil med chaufför hela dagen kunde vi disponera den som vi ville. Vi hade bestämt oss för att besöka färre sevärdheter, men stanna desto längre på varje ställe. Några av de sevärdheter i Agra vi besökte var nedanstående.

Taj Mahal, världens vackraste kärleksmonument, uppfört på order av stormoghulen Shah Jahan efter att hans älskade hustru Mumtaz avlidit i barnsäng år 1631 när hon skulle föda deras fjortonde barn.

Byggnationen av Taj Mahal startade samma år som Mumtaz avled. Det tog dock ända fram till år 1653 innan mausoleet stod färdigt. Cirka 20 000 personer var sysselsatta med uppförandet under 22 år och det beräknas ha kostat ungefär 500 miljoner SEK i dagens penningvärde. Anledningen till de höga kostnaderna var att Shah Jahan anställde de främsta specialisterna han kunde få tag på, vissa kom till och med från Europa, och att byggnaden dekorerades med tusentals halvädelstenar. Många av dem finns kvar än idag.

Shah Jahan hade planer på att bygga en kopia av Taj Mahal på andra sidan Yamuna-floden, mitt emot där Taj Mahal byggts i vit marmor, i svart marmor. Där skulle han begravas eftersom han ansåg inte sig vara värdig nog att ligga i samma mausoleum som Mumtaz.

Hans son Aurangzeb satte dock stop för dessa planer. Han tyckte att hans far redan spenderat alldeles för mycket pengar på byggnader runt om i riket. Shah Jahan hade ju även, bland annat, låtit bygga sin huvudstad Shajahanabad (Old Delhi), byggt ut Agras Red Fort, byggt Jama Mashid (Indiens största moské) osv. För att hindra fadern från ytterligare extravaganta byggnationer och slöseri med pengar satte han sin far i husarrest på Red Fort. Här levde Shah Jahan sina sista åtta år i livet. När han avlidit ställdes hans kista bredvid Mumtazs inne i Taj Mahal och där vilar de, sida vid sida, än idag.

Idag räknas Taj Mahal som en av världens absolut vackraste byggnader. Kanske till och med den vackraste.

Agras Red Fort, började byggas år 1565 av Akbar den Store som en stor försvarsanläggning. Senare byggdes det till, och om, av Shah Jahan och konverterades till att bli huvudsakligen ett palats. Han kompletterade fortet med vackra byggnader i sitt favoritbyggnadsmaterial, vit marmor. Från denna tidsperiod finns många vackra byggnader och palats kvar; Diwan-i-Am (allmänhetens audienshall), Moti Masjid (Pärlmoskén), Diwan-i-Khas (privata audienshallen), Shis Mahal (Spegelpalatset) och Musamman Burj och Khas Mahal, ett åttasidigt rum och ett palats, där Shah Jahan satt i husarrest. Härifrån har man vackra vyer över Taj Mahal.

Har man tillgång till guide under besöket i Agra kan denne ta med en till lokala hantverkare där man kan studera traditionella hantverk som mattillverkning och tillverkning av produkter med hjälp av pietra dura-tekniken vilket innebär att man använder sig av samma teknik vid intartiaarbeten, som man gjorde när man byggde Taj Mahal.

Fatehpur Sikri

När Akbar den Store, moghulernas störste ledare, kom till makten avbröt han motsättningarna med Hindustan, som hade funnits mellan de förra två regenterna och denna region, genom att gifta sig med en hinduisk prinsessa, och skapa allianser med framstående ledare från Rajputerna och hinduiska prinsar. Akbar vann stor respekt och lojalitet för sitt sätt att regera, trots att han egentligen inte hade någon högre formell utbildning. Hans karisma och visdom var de största tillgångarna.

Trots att Akbar hade många fruar hade han ingen arvtagare, alla hans barn hade dött i späd ålder. Detta plågade den 26 årige härskaren. Han konsulterade många heliga män för att få hjälp. När han träffade Sheik Salim Chishti i Sikri förutspådde denne att han skulle få tre söner. När en av hans fruar blev gravid skickade han henne till Sikri för att bo nära den helige Sheik Salim. Hon födde en son som döptes till Salim, efter den helige mannen. Senare antog denna son namnet Jahangir och blev en av de moghuliska härskarna. Sheik Salim Chistis profetia fullbordades när ytterligare två söner föddes, 1570 och 1572.

Akbar blev så överväldigad av Sheik Salim Chistis förutsägelser att han bestämde sig för att bygga en ny huvudstad i Sikri för att hedra minnet av den helige mannen. Det tog fjorton år innan staden stod färdig. Den döptes till Fatehpur Sikri och blev moghulernas nya huvudstad. Redan år 1585, efter bara fjorton år, flyttade Akbar med hela sin stab till Lahore, som blev moghulernas huvudstad under en period. År 1599 flyttade Akbar tillbaka till Agra där han tillbringade sina sista levnadsår. Varför Akbar övergav Fatehpur Sikri vet man fortfarande inte. Vattenbrist är en av förklaringarna.

Lämningarna efter Akbar den Stores gamla huvudstad ligger utspridda på en bergsrygg med fina vyer över omgivningarna. Staden byggdes i röd sandsten och flera av de forna palatsen och andra vackra byggnader finns kvar att beskåda. Enklast sättet att komma till Fatehpur Sikri från Agra är att ta en taxi. Vi hade bestämt att ett besök här skulle ingå i det upplägg vi förhandlat oss till.

Några av de finaste byggnaderna och platserna att besöka är Diwan-i-Am (allmänhetens audienssal), Diwan-Khas (den privata audienssalen), Astrologernas hus med fina målningar, Dawlatkhana-i-Khas var Akbars privata residens, Khwabgah (Drömmarnas palats) med fönstret där Akbar brukade visa upp sig för folket, Sunahra Makan var Akbars kristna hustrus bostad, Panch Mahal (ett vackert femvånings hus), Jodh Bai´s palats, Jama Mashid (den stora moskén, en av Indiens största), Badshahi Darwaza (den stora ingången som Akbar brukade använda), rummet med Akbars religionshjul (han försökte skapa en ny världsreligion baserad på kristendom, judendom, islam och hinduism) och Sheikh Salim Chistis masoleum. Hit kommer fortfarande kvinnor för att be om hjälp med att föda söner, vilket man gör genom att knyta band i fönstren inne i mausoleet.

Det finns mycket mer att titta på eller att sätta sig in i om man är intresserad av moghulernas historia. Avsätt ordentligt med tid för ett besök i Fatehpur Sikri. Det är värt att gå här utan tidspress.

När mörkret kom kördes vi tillbaka till Agra där vi väntade på att få åka tillbaka till New Delhi med Shatabdi Express. Nästa dag flög vi hem till Sverige och därmed var ännu en fin och intressant resa i Indien avslutad.

Resa till Indien, Ladakh

Det finns säkert få länder i världen som kan erbjuda resenärer så varierande upplevelser som Indien. Efter första besöket ifrågasätter man ofta sina tidigare värderingar och en längtan att åter besöka landet föds.

Resan gjord 2006

Mer information:  Grundfakta Indien Ladakh     Landsfakta Indien

Andra resor jag gjort i Indien:

Rajasthan     Uttar Pradesh / Himachal Pradesh     Södra Indien     Sikkim mm 
Ind/Ban/Nep-natur   Indien-västra

Min gamla hemsida     www.stalvik.com

Det finns många intressanta och spännande länder.
Läs om några av dessa på min hemsida
www.stalvik.se / rainer stalvik