Resa till Indien, Bangladesh, Nepal

Läs om min resa till Indien, Bangladesh, Nepal djur och kultur. Se bilder från några platser jag besökte, som New Delhi, Bharatpur, Keoladeo Ghana National Park, Agra, tigerreservatet Bandhavgarh National Park, Varanasi, Sarnath, Sundarbans National Park, Dhaka, Bhaktapur, Kathmandu, Dakshinkali, Chitwan National Park mfl, Rainer Stalvik

Några bilder från min natur och kulturresa till Indien, Bangladesh och Nepal
Bilder märkta (U) visar ett av UNESCO utsett världsarv

Här kan du läsa om min resa till Indien, Bangladesh, Nepal djur och kultur. Se bilder från några platser jag besökte, som New Delhi, Bharatpur, Keoladeo Ghana National Park, Agra, tigerreservatet Bandhavgarh National Park, Varanasi, Sarnath, Sundarbans National Park, Dhaka, Bhaktapur, Kathmandu, Dakshinkali, Chitwan National Park mfl, Rainer Stalvik

Bangladesh blev det 107:e landet / autonoma området jag besökte. Landet ingick i en naturresa till olika nationalparker i Indien, Bangladesh och Nepal. Under tre veckor deltog jag i en arrangerad resa och en vecka stannade jag i Nepal på egen hand.

Mitt intresse för djur och natur har funnits inom mig sedan barnsben och jag har varit så lyckligt lottad att jag kunnat se vilda djur i många länder runt om i världen. Att få möjligheten att se vilda tigrar i deras naturliga miljöer har länge stått högt upp på min ”önskelista”. När jag hittade en resa som skulle ge mig denna möjlighet föll jag för arrangörens förföriska beskrivning om alla fantastiska naturupplevelser jag skulle få om jag köpte denna resa. Eftersom avstånden var långa mellan nationalparkerna och skulle innebära en del krävande transportlösningar för en ensamresenär valde jag att köpa denna resa och förlängde den med en vecka på egen hand i Nepal.

Egentligen är jag ingen gruppresenär eftersom jag inte tycker om att lägga ansvaret för min resa hos någon researrangör som alldeles för ofta inte ger mig den resa jag betalat för. Jag tycker inte om att resa i en stor grupp där det genereras en massa ”dötid” när gruppen skall äta, förflyttas, varje gång den skall samlas eller när det skall ”shoppas”, kompromissandet när man skall göra någonting tillsammans som ofta resulterar i en ”superkompromiss” som ingen är nöjd med, det artificiella gruppmyset, att man blir någon form av gruppens ”allmänna egendom” eller de ”morsor eller farsor” som skall styra och ställa i grupperna. Ibland måste jag tyvärr köpa ett färdigt reseupplägg då det blir för komplicerat att vara ensamresenär.

Så här förflyttade jag mig:

Flyg: Göteborg – Helsingfors
Flyg: Helsingfors – Delhi (Indien)
Tåg: Delhi – Bharatpur
Buss: Bharatpur – Agra
Tåg: Agra – Katni
Tåg: Katni – Varanasi
Tåg: Moghul Sarai – Kolkata
Buss: Kolkata – Khulna (Bangladesh)
Båt: I Sundarbarns National Park
Buss: Khulna – Dhaka
Flyg: Dhaka – Kathmandu (Nepal)
Buss: Bhaktapur – Chitwan National Park, Tur och Retur
Flyg: Kathmandu – Delhi
Flyg: Delhi – Helsingfors
Flyg: Helsingfors – Göteborg

Säkerhet

Så här skrev UD på sin hemsida i februari 2013:

Bangladesh – Kriminalitet och personlig säkerhet

I de områden i huvudstaden Dhaka där många västerlänningar bor har det förekommit en rad väskryckningar och rån. På senare tid har även väpnade rån förekommit i högre utsträckning.
Man bör vara extra försiktig och uppmärksam på offentliga platser, framförallt efter mörkrets inbrott. Undvik om möjligt att medföra pass, stora summor pengar, kreditkort eller andra stöldbegärliga föremål såsom bärbara datorer och kameror. Stölder ska rapporteras till polisen och drabbade ombeds också informera ambassaden.

Indien – Kriminalitet och personlig säkerhet

Det är förhållandevis säkert för utlänningar att resa och vistas i Indien. Som i många länder förekommer dock rån och stölder. Resenärer uppmanas att vara särskilt försiktiga på bussar och tåg då en stor del av de stölder som drabbar svenska turister just sker ombord på dessa färdmedel. Särskilt utsatt för stölder är tåglinjen mellan New Delhi och Varanasi. På senare tid har utländska kvinnor allt oftare råkat ut för trakasserier och våld, särskilt på turistorter.

Nepal – Allmänna säkerhetsläget

Det allmänna säkerhetsläget i Nepal är alltjämt osäkert. Den politiska situationen i landet är instabil och leder med jämna mellanrum landet in i kriser. Demonstrationer som periodvis övergått i våldsamheter har förekommit. Landsomfattande strejker har även genomförts.

Besökare i Nepal uppmanas att undvika stora folksamlingar och politiska manifestationer, då dessa kan bli våldsamma. Resenärer bör också iaktta vaksamhet och försiktighet samt noggrant följa rapporteringen i media och andra källor om eventuella oroligheter och/eller terrorism i landet samt följa lokala myndigheters anvisningar. Utegångsförbud kan införas med kort eller ingen förvarning. Demonstrationer och massmöten som urartar i våldsamheter förekommer.

För min egen del råkade jag inte ut för några otrevliga incidenter under resan, tvärt om kände jag mig, i stort sett, alltid trygg, enda undantaget var när jag åkte med mctaxi i Dhaka där jag låstes in i ett passagerarutrymme som jag inte kunde ta mig ut ur på egen hand.

För aktuell information om säkerhet mm se UD:s information   Din resa utomlands

Kostnader 

Det här är tre väldigt billiga länder att resa i! Bra hotellrum går att få tag på för SEK 100: – 150:-, då är det i regel ett dubbelrum. Som ensamresenär betalar man för rummet, prisreduktion för att man är en person förekommer inte speciellt ofta.

Lunch kan man äta för SEK 10:- 20:- om man väljer vegetariska rätter på en lokal restaurang. En middag behöver inte kosta mer än SEK 35:- – 40:- inkl. en stor öl (alla restauranger serverar dock inte öl. Svårast att hitta en restaurang med tillstånd att servera öl var i Bangladesh.)

Lokala transporter är mycket billiga i Indien och Bangladesh. I Kathmandu är priset högre då man förbjudit autorikshas.

I alla tre länderna får man verkligen valuta för sina pengar!

Min resa

Resan började i Indiens huvudstad New Delhi, men jag fick även tillfälle att besöka Old Delhi, den gamla staden med dess otroliga folkliv, den unika fästningen Red Fort, landets största moské Jama Masjid och Raj Ghat där minnesmonument rests över kända politiker som Mahatma Gandhi och Indira Gandhi. Resan gick därefter vidare till staden Bharatphur där jag besökte Keoladeo Ghana National Park, en av världens bästa fågellokaler och med på UNESCO:s lista över världsnaturarv. I Agra besökte jag världsarven Taj Mahal och Red Fort. I Bandhavgarh National Park gjorde jag flera jeepsafaris för att få se den utrotningshotade bengaliska tigern. I den heliga staden Varanasi, en av världens äldsta kontinuerligt bebodda städer, upplevde jag pilgrimslivet vid den heliga floden Ganges och såg kremeringsbålen brinna. I staden Sarnath besökte jag en av Buddhismens heligaste platser.

I Bangladesh gjorde jag en fyra dagar lång båtresa i världens största mangroveskog i Sundarbans National Park (med på UNESCO:s världsnaturlista) samt gjorde ett besök i landets huvudstad Dhaka där jag upplevde en fantastisk båttur på floden Buriganga i gryningen. Efter denna besökte jag det myllrande Old Dhaka med sevärdheter som fortet Lalbhag, den armeniska kyrkan och det hinduiska Dhakeswari-templet som byggdes på 1 000-talet.

I Nepal var min bas i två omgångar den gamla staden Bhaktapur vars Durbar Square är med på UNESCO:s lista över världsarv. Jag besökte även det gamla templet Changu Narayan, även detta med på UNESCO:s lista över världsarv. Besöket i Chitwan National Park, också den med på UNESCO:s lista över världsnaturarv, blev en stor upplevelse med vandringar, båt- och jeepturer samt möten med noshörning, krokodiler, en ilsken läppbjörn, hjortar och många fåglar. Med huvudstaden Kathmandu som bas besökte jag världsarven Swayumbhunath (Aptemplet), Nepals största stupa Boudanath, hinduernas heligaste tempel Pashuputinath och Durbar Square med sina gamla tempel. Jag lyckades också att få se Kumari, den levande Gudinnan, i Kathmandu. Slutligen hann jag med ett besök vid offertemplet Dakshinkali där man på lördagar offrar upp till
1 000 djur för att blidka den blodtörstiga gudinnan Kali.

Detta var en resa full med fantastiska natur- och kulturupplevelser, men också med en hel del strul, som så ofta när man köper en resa av researrangören Läs och Res, med en okvalificerade guide som inte följde resplanen (därmed fick jag ännu en resa som inte följde resplanen), flera dåliga hotell med låg standard (jag minns inte hur många av de hotell som ingått i resorna från Läs och Res jag blivit loppbiten på) och utan uppvärmning (i Nepal frös 70 människor ihjäl under min vistelse i landet) och dessutom drabbades gruppen av en 18 timmar lång tågförsening. Dessa timmar tillbringade vi i en iskall vänthall sittandes på ett svinkallt stengolv eller på iskalla sten- och järnbänkar medan information om tågavgångar skreks ut i högtalare hela natten och råttorna som underhöll oss på perrongen. Arrangörens guide hade inte förmåga att hjälpa oss till en drägligare väntan….. I Chitwan fick vi betala 60 % högre pris för en båt- och jeeptur än vad som var gängse taxa, trots att researrangörens guide, enligt honom själv, hade hååårda prisförhandlingar….

Det var längesedan jag frusit så mycket som på denna resa, vilket till stor del hade kunnat undvikas om researrangören, Läs och Res, hade valt hotell med högre standard där rummen varit uppvärmda eller att det på respektive hotell alltid funnits tillgång till varmvatten i duscharna.

”Man får vad man betalar för” är ett talessätt som inte stämmer speciellt ofta när man reser med Läs och Res! Under rubriken ”Aktuellt” kan du läsa om mina reflektioner om att köpa resor från denna researrangör. Jag har i varje fall gjort min sista resa med dem!

Indien

Delhi – en av Indiens största städer

Enligt legenden grundades Delhi på 1200-talet före Kristus av Pandavas, hjältarna i eposet Mahabharata, som då kallade staden för  Indraprashtavar. Dagens Delhi är uppbyggt kring ruinerna av sju antika städer. New Delhi, huvudstaden, grundades av engelsmännen.

Jag kom till Delhi, en av Indiens största städer med drygt 21 miljoner invånare inklusive förstäder, en dag före den officiella resans start för att besöka några av stadens många sevärdheter.  Budgethotellet, Tourist Hotel, som används av researrangören ligger på en bakgård och är lite skabbigt och nedslitet. På det närliggande ”moderhotellet” sade någon i gruppen att ett rum med betydligt högre standard bara kostar SEK 30- 40:- mer per natt. Varför snåla när det är vi resenärer som betalar?

Några av de sevärdheter jag hann att besöka i Delhi innan den arrangerade resan startade var Old Delhi med sitt kaotiska och fantastiska folkliv, det världsarvsklassade Red Fort, Raj Ghat med minnesmonument över Mahatma Gandhi, Indira Gandhi mfl kända indier, den imponerande moskén Jama Masjid från stormoghulperioden, och ett sikhtempel i Old Delhi.

Den arrangerade resan ”dog en bit” redan innan den startat när den indiske guiden på sitt första möte med gruppen informerade om att de tre besöken i fågelreservatet Keolade enligt resplanen skulle bli enbart ett. Jag hade betalat för tre!!!  Inga protester hjälpte och mina flata reskamrater satt bara och teg.

Keoladeo Ghana National Park- ett av världens finaste fågelreservat
(med på UNESCO:s lista över världsnaturarv)

Keoladeo Ghana National Park ligger cirka 3 kilometer söder om staden Bharatpurs centrum, staden har cirka 210 000 invånare. Bästa tiden att besöka Keoladeo är från oktober till mars då mängder av flyttfåglar sökt sig hit. Innan nationalparken grundades fungerade området som jaktmarker åt maharadjan av Bharatpur och hans gäster.

Ungefär en tredjedel av Keoladeo Ghana National Park utgörs av våtmarker med varierande mikromiljöer som lockar till sig fåglar och djur. I Keoladeo har man funnit 379 blommande växter, över 370 olika fågelarter har registrerats och här lever 27 olika identifierade däggdjur. Själv hade jag turen att se, bland annat  sambarantilop, nilgiantilop, axishjort, vildsvin, schakal, makaker, langurer och mungo samt en pytonorm.

Den arrangerade resan började med att gruppen åkte tåg från Delhi till Bharathpur i Rajasthan. Besöket i Keoladeo ankomstdagen var borttaget med skälet att gruppen var större (den var överbokad) än vad det fanns busskapacitet för!

Andra dagen i Bharatpur valde jag bort att gå med gruppen och bli guidad av arrangörens guide utan anlitade istället en man som med sin cykeltaxi lotsade mig runt i nationalparken. Vi åkte in i Keoladeo vid soluppgången och fick uppleva det magiska  ljuset i gryningen.

Det visade sig snabbt att jag valt en förträfflig ”guide” och han visade mig många fåglar och kunde även namnge dessa. Några av de fågelarter jag såg var grön parakit, ”Seven sisters”, bul-bul, minah, indian roler, olika arter av storkar, olika arter kungsfiskare, ugglor, rödhake, olika arter av hägrar, cormoranter (skarvar), ibis, fiskgjuse, örn och ormhalsfågel. Förutom en mängd fågelarter såg jag även olika däggdjur som makaker, langurer, nilgiantilop, sambarantilop, axishjort, vildsvin, schakal och en pytonorm.

Efter att ha ätit lunch med mina reskamrater valde jag att åter på egen hand ta mig runt i Keoladeo. Denna gång i ett område där man höll på att restaurera gamla dammar och anlägga nya. Här såg jag mängder av vadarfåglar och änder.

På kvällen fick jag tillfälle att uppleva en bröllopsparad.

Agra, hem för en av världens vackraste byggnader – kärleksmonumentet Taj Mahal

Förmiddagen skulle enligt resplanen kunna användas till ett nytt besök i fågelreservatet Keoladeo. Detta besök hade dock strukits ned av guiden som istället valde att transportera gruppen till staden Agra varifrån vi skulle vidare med nattåget till Katni.

I Agra finns en av världens mest kända byggnader, kanske den mest kända av alla, kärleksmonumentet Taj Mahal som finns med på UNESCO:s lista över världsarv sedan 1983. Gravmonumentet Taj Mahal byggdes på order av stormoghulen Sha Jahan efter att hans andra hustru, Mumtaz Mahal, avlidit i barnsäng när hon skulle föda deras fjortonde barn år 1631. Mer än 20 000 människor var involverade i byggnationen och tjugotvå år senare, 1653, var Taj Mahal klart. Inte långt efter att Taj Mahal var färdigbyggt störtade sonen Aurangzeb fadern från tronen och låste in honom i Agras Red Fort för resten av livet.

En resa till Indien utan att ha sett Taj Mahal är ”inget” besök i Indien!

Agra Fort är ett av de finaste forten från stormoghulperioden i hela Indien. Det började byggas av stormoghulen Akbar den Store år 1565 och färdigställdes av Sha Jahan. Även Red Fort är med på UNESCO:s lista över världsarv.

Agra Fort byggdes ursprungligen som en försvarsanläggning men Sha Jahan lät bygga om det till ett palats och sedan dess finns det många vackra byggnader och salar i fortet; Diwan-i-am var hallen där man tog emot allmänheten, Diwan-i-Khas var den privata mottagningshallen där den berömda ”Påfågelstronen” en gång stod. Den lär ha varit gjord i guld och klädd med ädelstenar. Perserna tog den som krigsbyte och den är sedan dess försvunnen.

Taj Mahal och Agra Fort kan man besöka hur många gånger som helst för att njuta av den fantastiska arkitekturen och för att påminnas om de mäktiga stormoghulerna och deras rike.

Tyvärr hade vi enligt guiden bara tid att besöka Agra Fort i lite drygt en timme eftersom vi skulle vidare till järnvägsstationen för att ta nattåget till Katni. Dock fanns det så mycket tid över att guiden släpade iväg gruppen till ett köpcentra där han förmodligen hade provision på eventuella inköp.

Trots besöken vid Taj Mahal och Agra Fort låg irritationen kvar och tickade i bakhuvudet över att guiden ”blåst” mig på två besök i Keoladeo Ghana National Park!

Vid 20-tiden avgick nattåget till Katni. Det blev en lugn färd genom natten tillsammans med mina reskamrater och indiska medresenärer.

Bandhavgarh – byidyll

På järnvägsstationen i Katni stod en man och väntade på gruppen. Han lotsade oss vidare till de parkerade jeeparna som skulle köra oss vidare till Bandhavgarh där vi skulle ut på tigersafaris under två dagar.

Hotellet som stod i resplanen var utbytt till ett annat långt utanför stadens centrum, ännu ett trixande från arrangörens sida som gjorde att det inte gick att komma åt en internetuppkoppling och att vi inte hade tillgång till några alternativa restauranger. Hela första dagen ljög hotellpersonalen om att det fanns tillgång till internet på hotellet. Andra dagen kunde de inte hitta på fler lögner varför jag inte kunde koppla upp på det trådlösa nätet utan ställde en mc-transport till förfogande som körde mig till centrum där det fanns ett internetcafé, hade vi bott på hotellet som stod i resplanen hade det varit gångavstånd till detta.

Efter incheckningen på hotellet gick jag till den lilla byn bortom hotellet för att få en inblick i livet på den indiska landsbygden. Jag mötte barn på väg till skolan och vuxna som var sysselsatta med olika arbetsuppgifter. På ett par ställen satt kvinnor och gjorde ”kakor” av kospillning som trycktes upp på husväggarna för att torka. ”Kakorna” skulle senare användas som bränsle vid matlagning mm

På åkrarna var män sysselsatta med att plöja med oxar spända framför plogar av trä, eller med att platta till jorden för att förbereda den för sådd. På en åker gick en man och sådde för hand. Kvinnor och flickor kom med mat till de arbetande männen. På seneftermiddagen kom män tillbaka till byn med boskapen som de vaktat under dagen.

Det hela såg väldigt idylliskt ut, men jag tror att människorna som bor i byn får slita hårt för tillvaron.

Bandhavgarh National Park – tigersafaris

Det var ovisst en tid innan avresan om den indiska regeringen skulle häva besöksförbuden i de indiska tigerreservaten varför jag blev glad när jag strax före resan fick ett mejl från arrangören som sade att besöksförbudet var hävt. Min glädje var stor, förväntningarna och förhoppningarna att få se tiger var ännu större. Bandhavgarh National Park är ett av de indiska tigerreservat där turister har störst chans att få se tiger!

Gruppen lämnade hotellanläggningen tidigt på morgonen för att transporteras till nationalparkens huvudingång. Alla som skall besöka tigerreservatet måste registreras och placeras på en jeep som har tillstånd att köra in i detta. En halvt kaotisk process utspelades framför ögonen på oss med guider som skulle visa upp tillstånd och tjänstemän som skulle kontrollera dessa och våra pass. Jag hamnade på en jeep med fem andra ur gruppen, men försökte byta till en där min finske reskamrat satt med endast två andra gruppmedlemmar. Vår guide gav inte tillstånd till detta utan de fick åka iväg med endast tre personer på jeepen, och vi sex….

Förväntningarna att se tiger var stora när vi körde igenom huvudporten in i nationalparken. Den öppnades prick 08.00. Morgonen var lite kylig, nattfrosten dröjde sig kvar i skuggiga partier, men magiskt vacker med solen som lyste upp allt mer av skogen. I morgondimman kunde jag se hjortar som diffusa skuggfigurer.

Varje jeep hade tilldelats en viss slinga som den skulle köra under några förmiddagstimmar, på eftermiddagen skulle den bytas mot en annan. Genom att köra olika slingor ökade chansen att få se tiger, sades det. Vår jeep skulle köra slinga ”B” som gick på ”låglandet”, genom en vacker salskog och till en liten sjö där vi såg solen gå upp.

Jeepen körde, och körde, och körde på små dammiga vägar, ibland kom vi tillbaka till platser där vi kört tidigare. I mitt stilla sinne undrade jag varför chauffören körde så ointresserat och att vår guide var så oengagerad och inte visade något större intresse att spana efter djur och fåglar åt oss. Vi såg dock en del hjortar, några fågelarter, makaker och langurer, MEN ingen tiger, innan vi körde tillbaka till huvudentrén.

Vid återsamlingen efter morgonpasset hade ett par jeepar sett tiger under sin rundkörning. På eftermiddagen skulle det bli min tur…., trodde jag.

När vi åter samlades för kontroll vid parkentrén för eftermiddagspasset gjorde jag ett nytt försök att få byta till jeepen med endast tre passagerare. Även denna gång blev jag nekad av guiden…

Fortfarande var mina förhoppningar att få se tiger under eftermiddagspasset stora när jeepen körde in i nationalparken. Ganska snart såg jag dock att vi åter körde slinga ”B”, samma som på förmiddagen. Chauffören var åter helt oengagerad när han körde och guiden orkade nästan inte hålla sig vaken. Än en gång såg vi hjortar, några fågelarter och makaker. När vi stannade till vid en vattensamling såg vi en sambarhjort gå ned i vattnet. Här stod vi parkerade en lång stund. När vi ville att chauffören skulle köra in på en väg vi ännu inte kört sade han att han inte hade tillstånd att köra denna. Vi undrade varför!

När vi kom tillbaka till huvudentrén hade även jeepen som jag försökt byta till sett tiger. Nu var det bara vår jeep som inte sett tiger! Besvikelsen var stor!

Tillbaka på hotellet frågade jag guiden varför vår jeep kört samma slinga två gånger när alla andra jeepar fått byta slinga hade han ingen förklaring till detta. ”Vi missade chansen att se tiger för att vi körde slinga ”B” två gånger”, sade jag. ”Ja, den slingan har ingen någonsin sett tiger på”, svarade guiden. DÅ förstod jag! Han ”sabbade” mina chanser att få se tiger genom att inte ge mig tillstånd att byta jeep och att, antagligen, styra att vår jeep fick köra slinga ”B” två gånger för att jag protesterat så hårt mot att han ändrade antalet besök i fågelreservatet Keoladeo!

Tidig morgon andra dagen gav sig gruppen åter iväg till huvudentrén för Bandhavgarh National Park där vi steg upp på jeeparna för att besöka en annan del av nationalparken. Ännu en kontroll av pass mm innan avfärd. Hörde talas om en chaufför som blivit bestraffad föregående dag med höga böter för att han kört iväg utan ett visst tillstånd. Det är parktjänstemännen som är kungarna här!

Insläpp sker i parken klockan 08.00 prick. Våra jeepar stod först på startlinjen!

Jag blev lätt chockad när jag såg upplägget på turen denna dag. Hade inte noterat ”racet” föregående dag. Guiden lyssnade av om man sett någon tiger i området och sedan lotsade han chauffören till en hetskörning på de slingrande småvägarna i salskogen. Ge turisterna det ”tigerrace” de betalat för! För det är vad det handlar om.

Enligt uppgift fanns det två tigerhonor med ungar i området och vår guide ville att vi skulle se, åtminstone en av dessa. Trots flera timmars ”race” i salskogen på förmiddagen lyckades vi inte se någon tiger. Jag reagerade på detta upplägg. Det verkade inte vara någon större omtanke om tigrarna när de jagades med jeeparna. Turisterna skall ha sitt!

Samma upplägg på eftermiddagspasset, men inte heller denna gång lyckades vi se någon av honorna, eller ungarna trots att Bandhavgarh National Park har Indiens tätaste tigerpopulation. Dock hade 15 av gruppens 20 medlemmar sett tiger nu.

När jag tog upp upplägget i Bandhavgarh med ägaren för Läs och Res höll han med om att detta var en ”tigershow” upplagd för turisterna. Inte speciellt omtänksamt mot djuren och en riktig turistfälla, tycker jag.

Ett spektakel som detta borde en seriös svensk researrangör avstå från att gynna för det här är inget bra sätt att ”umgås” med de utrotningshotade indiska tigrarna!

Varanasi – en av världens äldsta kontinuerligt bebodda städer

Varanasi, cirka 1,3 miljoner invånare, är en av Indien heligaste platser. Ibland används fortfarande det engelska namnet Benares eller Banaras på staden. Pilgrimerna kallar staden för Kashi. Varanasi ligger vid den heliga floden Ganges, eller som den också kallas Gnaga. Pilgrimer från hela landet vallfärdar hit för att bada i floden och ägna sig åt olika ceremonier. Staden har fått sitt namn efter floderna Varuna och Asi, som har sitt sammanflöde här. Enligt historikerna grundades staden på 1200-talet före Kristus vilket gör den till en av världens äldsta levande städer.

Vår grupp kom till Varanasi med morgontåget från Katni och direkt efter incheckningen tog jag mig ned till Ganges med hjälp av en taxi för att studera pilgrimslivet.

Det kändes ”hemtamt” att vandra längs Ganges strand och titta på allt som hände där; försäljare som sålde produkter av olika slag eller blommor att offra i floden, frisörer som utövade sitt yrke i det fria, massörerna som försökte ragga kunder genom att först hälsa på folk och sedan börja massera deras axlar, pilgrimer som badade i floden eller ägnade sig åt olika religiösa ceremonier, de spektakulära heliga männen som vandrade runt bland folket, och naturligtvis alla kor som också strövade längs Ganges strand och letade mat. Här kan man ströva runt hur länge som helst för att bara njuta av folklivet.

En del av folklivet, om än omskakande, är besöket vid Marnikarnika Ghat, platsen där kremeringsbålen brinner dygnet runt. Alla besökare har full insyn i ceremonierna och man får sig verkligen en tankeställare om livets förgänglighet.

Varje kväll vid 19-tiden hålls en puja, en religiös ceremoni, vid Dasaswamedh Ghat, huvudghaten, (trappan där pilgrimerna går ned i floden) som besöks av en stor grupp människor, ibland flera tusen. Det är en fantastisk vacker ceremoni som inleds med klockringning. Jag besökte pujan två gånger under mina dagar i Varanasi.

En annan oförglömlig upplevelse när man är i Varanasi är en båttur på floden Ganges, endera på morgonen eller på kvällen. Helst skall man göra båda. Under morgonturen kan man få se solen gå upp och sprida sitt ljus över pilgrimerna och deras ceremonier och på kvällen kan man se alla brinnande ljuslyktor som flyter på floden. Denna gång gjorde jag en morgontur tillsammans med gruppen.

Efter båtturen åkte gruppen till Benares Hindu University där vi besökte det mäktiga New Vishwanath templet.

Efter lunch besökte vi Sarnath, en av buddhismens heligaste platser.

Sarnath – en av buddhismens heligaste platser

Buddha kom till Sarnath för drygt 3 000 år sedan för att predika om medelvägen till nirvana och sedan dess är Sarnath en helig plats för buddhisterna. På 300-talet före Kristus lät kejsaren Ashoka uppföra mäktiga tempel och kloster här. På 640-talet efter Kristus var cirka 1 500 munkar verksamma i klostren. De muslimska erövrarna förstörde de heliga byggnaderna och de föll i glömska tills ruinerna efter  ”återupptäcktes” av en brittisk arkeolog år 1835. Sedan dess pågår utgrävningar i Sarnath för att kartlägga dess historia. Nya kloster och tempel har byggts på senare tid i området.

Gruppen fick ett par timmar på sig att utforska området. Jag valde att gå på egen hand för att ta till mig atmosfären och vibrationerna från storhetsperioden.

En av de största sevärdheterna i den arkeologiska delen är Dharmarajika-stupan, som står på den plats där Buddha höll sin första predikan i Sarnath. Delar av stupan dateras till 200-talet före Kristus. De vackra dekorationerna utfördes på 500-talet efter Kristus. Nära Dharmarajika-stupan finns fragmenten av Ashoka-pelaren som uppfördes på 300-talet före Kristus. De fyra lejonen som prydde den 15 meter höga pelaren finns att beskåda i museet vid entrén.

På den plats där Chaukhandi-stupan byggdes på 500-talet efter Kristus, nu återstår enbart ruinerna av denna, mötte Buddha sina första lärjungar.

Dhamek-stupan är den mest välbehållna och största av de återstående byggnadsverken i Sarnath och dateras till 400-talet efter Kristus.

Att Sarnath är en helig plats för buddhisterna märks på besökare som kommer hit från de länder där denna religion finns. När jag var här besökte pilgrimer och munkar från Thailand platsen och turister från Sydkorea av vilka flera kom klädda i isbjörnsdräkter!

Detta var mitt andra besök i Sarnath och jag var lika fascinerad av detta som jag var av det första.

Natten på järnvägsstationen i Mughal Sarai

Från Varanasi skulle vi vidare till Kolkata med ett nattåg som avgår från järnvägsstationen i Moghul Seraj, en järnvägsstation som ligger flera mil från Sarnath.

Efter besöket i Sarnath kördes vi med buss till Mughal Sarai dit vi kom c:a klockan 18.30. Tåget skulle gå strax efter klockan 20, så vi var ute i god tid. Under dagens rundturer hade vi haft tillgång till en egen buss och när vi steg ur denna vid järnvägsstationen lämnade den oss. Det var mörkt och kallt när vi gick till järnvägsstationen.

På perrongen var det fullt med folk, många var insvepta i filtar eftersom den kalla vinden drog fram mellan spåren och stationsbyggnaderna. I väntan på tågavgången stod gruppen och tittade på en del av de hundratals (tusentals?) råttor som sprang mellan spåren, eller uppe på perrongen. Några av dem drack av vatten som var blandat med avföring från folk som besökt toaletten medan tåget stod på stationen.

Så kom informationen! Tåget var försenat och inget riktigt besked lämnades när det skulle avgå. Vart skulle vi ta vägen medan vi väntade på att få komma iväg? Guiden blev lätt panikslagen. Efter ett tag försökte han få tag på busschauffören och få honom att komma tillbaka till Mughal Sarai så att vi kunde sitta i bussen och vänta på tågavgången, och på så sätt slippa en del av kylan. Förgäves!

När guiden inte fått tag på busschauffören försvann han. Någon i gruppen sade att han skulle höra om det fanns plats för oss på något hotell. Eftersom han inte lämnade någon gemensam information till gruppen spekulerades det i vad som skulle hända. Guiden kom tillbaka med hängande huvud och sade att det inte fanns några hotellrum att få tag på. Sedan gav han upp sina försök att fixa någonting. Vi skulle få sitta i den iskalla vänthallen tills tåget skulle avgå. Han visste inte när…..

Det var ont om sittplatser eftersom det var så många andra människor som också väntade på tågavgången. Ett tag satt vi i en liten, iskall vänthall men den lämnade vi för en en större längre in i stationsbyggnaden. Där var det lite varmare, men fortfarande råkallt. Mängder  av människor låg på stengolvet eller satt på sten- eller järnbänkar, som även de var iskalla. Alla i väntan på tågavgången.

Jag lyckades hitta en sittplats på en järnbänk och satte mig på sittunderlaget jag hade i ryggsäcken. Det lindrade kylan något. Att sova var inte att tänka på eftersom någon form av information skreks ut i högtalare under i stort sett hela natten. Inget besked kom om vårt tåg….. Vad gör man? Eftersom jag inte kunde påverka situationen är det ”bara att gilla läget”. Det skulle bli en lång och kall natt i Mughal Sarai! Nattens timmar gick sakta, mycket sakta och jag frös, och frös, och frös…..

Någon gång under natten väcktes jag ur min halvdvala av gruppens ”skånska morsa” som frågade om jag kunde lämna min plats på bänken till en 27-årig kvinna i gruppen, som hade en plats på golvet, för hon var ”så trött”. När jag påpekade att jag var nästan tre gånger så gammal som hon och därmed inte tyckte att jag behövde lämna min plats på bänken blev den ”skånska morsan” förbannad, och var så det resten av resan. Dessutom undrade jag om 27-åringen inte kunde tala för sig själv utan var tvungen att skicka ett ombud. (27-åringen fick strax därefter en sittplats….)

Natten var kall, men på något konstigt sätt passerade den och det blev morgon. Kylan höll i sig, men när solen gick upp blev det något varmare. Inga besked om när tåget skulle avgå…. Den indiska frukosten åt jag på en liten enkel restaurang som öppnade vid 7-tiden. Resten av förmiddagen gick jag runt på stationen och njöt av folklivet. Kände mig dock småruggig och lite sliten….

Vid 13-tiden kom så äntligen beskedet vi alla väntade på – tåget skulle avgå! Sista timmen av de nästan 20 timmarna jag tillbringat på järnvägsstationen ”flög fram”. Det kändes oerhört skönt att få gå ombord på tåget till Kolkata.

När jag kom till min plats på tåget var den upptagen av en indisk man. Han frågade om jag kunde ta hans plats istället, vilket var ok bara jag fick sätta mig på ett varmare ställe. När jag kom till hans plats var även den upptagen…. Så småningom fick jag äntligen en plats att lägga mig på. Trots att jag bara halvslumrat under hela natten kunde jag inte somna förrän efter några timmars åkande vilket behövdes för det skulle ta tolv timmar att komma till Kolkata.

Prick 12 timmar efter att vi lämnat Mughal Sarai rullade tåget in på Howrah järnvägsstation i Kolkata, då var klockan 02.06. Klockan 03.06 checkade vi in på YMCA, som är ett riktigt ”råttebo”. Klockan 04.00 lade jag mig på sängen för att sova, jag hade 90 minuter på mig innan det var dags att stiga upp, äta frukost och åka österut med buss – till Bangladesh. Det blev en lugn bussresa till gränsstationen Benapole i Indien. Här lämnade vår indiske guide övergruppen till den bangladeshiske guiden, som hjälpte oss in i Bangladesh.

Efter att vi klarat av immigrationsprocessen steg vi på en buss som skulle ta oss till staden Khulna där vår fyra dagar långa båtresa i Sundarbans National Park, världens största mangroveskog och med på UNESCO:s lista över världsnaturarv, började.

Bangladesh

När immigrationstjänstemannen vid passövergången mellan Indien och Bangladesh stämplade mitt pass fick jag inresetillstånd till mitt 107:e land!

Sundarbans National Park – världens största mangroveskog
(med på UNESCO:s lista över världsarv)

Hamnstaden Khulna, cirka 1,8 miljoner invånare, är huvudstad i provinsen Khulna Division. Vi såg inte mycket av denna brusande hamnstad på vår resa till hamnen där vår båt, M V Chhuti, låg och väntade på att vi skulle gå ombord för att börja rundresan i Sundarbans National Park. Efter att vi stigit ombord och vårt bagage lastats lade båten ut och började resan söder ut. Nu väntade en fyra dagar långa båtresa, enligt resplanen.

Hytterna fördelades mellan oss resenärer och fyra av oss singelresenär stuvades in i en liten hytt på drygt 6 m2, i hytten fanns det minimalt med plats för fyra personer med bagage! Den fantastiska naturupplevelsen i Sundarbans och den goda maten på båten kompenserade den usla hytten, dock drabbades de flesta av mina reskamrater av magsjuka. Dusch och toaletter fanns i båtens akter och i duscharna var det bara kallt vatten. Det var ingen lyxkryssning vi hamnat på!

De första timmarna hade vi fortfarande kontakt med ”civilisationen” och jag följde intresserat livet på floden. Många småbåtar med köksdel och sovplatser passerade. Efter några timmars båtresa ankrade vi för natten och jag kunde njuta av den första solnedgången i Sundarbans.

Jag hade räknat med en magnifik soluppgång över Sundarbans när jag vaknade men stirrade istället in i en tjock vägg av dis. Ut ur detta gled mindre båtar med frusna män. Större båtar, som den jag var på, fick vänta med att ge sig av tills solen bränt bort mera av diset.

En av de båtar som dök upp ur dimman lade till vid vår båt. Det var en grupp frusna utterfiskare som kom för att hälsa på. Utterfiske är en gammal tradition i Sundarbans, men de cirka 200 fiskare som ägnar sig åt detta börjar få svårt att försörja sig på denna typ av fiske eftersom mängden fisk minskat dramatiskt. I stället drygar de ut sitt levebröd att visa upp uttrarnas färdigheter för de få turister som söker sig hit. Männen som kom till vår båt hade tre uttrar på båten. Enligt resplanen skulle vi få se männen fiska med hjälp av sina uttrar.

Vi följde efter ”utterbåten” med en mindre båt, som alltid var förtöjd vid den stora båten, till en vik där uttrarna släpptes ur sina burar. Uttrarna var fastbundna vid långa rep för att de inte skulle ge sig av och oerhört målmedvetna så snart de kommit i vattnet. På utterbåtarna finns stora nät som båtsmännen sänker ner i vattnet för att fånga den fisk som uttrarna driver mot detta. Med jämna mellanrum tar männen upp näten för att kontrollera om det simmat in någon fisk i dem. Fiskelyckan var inte speciellt god så länge vi tittade på.

När fisket var avslutat belönades uttrarna med fiskbitar som männen på båten slängde åt dem. Uttrarna fångade glatt fiskarna i luften och njöt av sin belöning.

Några ur gruppen började kommentera utterfisket utifrån ett svenskt perspektiv och tyckte att det var djurplågeri att låta uttrarna hjälpa till att fånga fisk medan de var bundna. Ganska typiskt svenskt att inte kunna sätta sig in i andra medmänniskors levnadsvillkor…

Visst är det en form av djurplågeri att ta hjälp av uttrarna vid fisket, men det är också en överlevnadsfråga för vissa människor i Bangladesh! När jag påpekade att vi inte alltid är speciellt vänliga mot djuren i Sverige heller som att vi håller oss med burhöns, låter vissa kreatur gå inomhus hela året, använder oss av långa djurtransporter osv möttes mina argument med ilskna reaktioner! Är det ok att hantera djur oetiskt i Sverige men inte i Bangladesh?

Under dagarna, när vi inte förflyttade oss med den stora båten, gjorde vi båtturer med en mindre båt på några av småfloderna i deltaområdet där vi spanade efter fåglar och djur. Vi såg en hel del fågelarter, uttrar, orm, apor, hjortar, vildsvin och en stor varan. Dock ingen tiger! Vid ett par tillfällen gjorde vi även ett par vandringsturer och fick på så sätt se mangroveskogen från land och inte bara från flodsidan. Det var nästan som att vistas i en sagomiljö och måste upplevas på egen hand för att förstå den atmosfär som råder här.

Dagarna i mangroveskogen gick fort och har lämnat starka minnen efter sig. Hade jag även fått se en tiger, och inte bara spår på stränderna, i dess naturliga miljö hade detta varit en perfekt naturupplevelse! Trots utebliven tiger var detta dock en stor naturupplevelse!

Meningen var att vi skulle åka båt tillbaka till Khulna sista natten i Sundarbans. Av någon anledning gick vi tillbaka på dagtid och fick ligga sista natten på hotell istället för på båten. Ytterligare en avvikelse från resplanen…

Efter vistelsen i Sundarbans National Park stod ett besök i huvudstaden Dhaka på programmet. Från Khulna åkte vi med buss till Dhaka.

Dhaka, Bangladeshs huvudstad

Att komma till den kaotiska, åtminstone vad det gäller trafiken, huvudstaden Dhaka efter vistelsen i Sundarbans är en chockartad upplevelse! Borta är lugnet och den rena luften.

Dhaka grundades redan på 400-talet efter Kristus men fick stadsrättighet först år 1610 när moghulerna gjorde den till sin huvudstad. År 1666 grundade det Brittiska Ostindiska Kompaniet en handelsplats i Dhaka. Moghulerna övergav Dhaka som sin huvudstad år 1704. Vid självständigheten år 1971 blev Dhaka huvudstad i det nya landet Bangladesh.

Gruppen kom till Dhaka med buss från Khulna på eftermiddagen och tog in på ett hotell långt från den gamla staden. Resterande del av dagen bekantade jag mig med omgivningarna runt hotell samt åt nyårsmiddag med reskamraten Juha från Finland.

Strax före klockan sex på nyårsdagen 2013 tog Juha och jag en taxi till Sadarghat i ”Old Dhaka”. Här skulle vi försöka få tag på en man med båt som skulle ro oss runt i hamnområdet i soluppgången. Taxin från hotellet till Sadarghat tog bara 30 minuter eftersom det så här tidigt knappt finns någon trafik på gatorna. Det tog inte lång stund innan vi träffade en man vid Sadarghat som var villig att guida oss med hjälp av sin båt. Efter att vi kommit överens om priset rodde han oss tvärs över floden. Solen hade ännu inte gått upp varför dimman låg tät. Båtar som kommit igång så här tidigt syntes inte förrän de var alldeles inpå oss på grund av den tjocka dimman. Spöklikt och vackert!

På andra sidan floden hörde vi ett otroligt oväsen och tecknade åt båtsmannen att ta oss dit. När vi kom till stranden steg vi ur båten och gick i riktning mot ljudet. Det var en grupp män, 40-50 stycken, som stod och knackade rost på en båt med släggor. Vi fortsatte att vandra runt bland skroven och kunde på så sätt följa de arbeten som pågick. Det var kallt och ruggigt och män stod, eller satt, vid eldar för att värma sig. Bland dem fanns unga pojkar som tydligen också arbetade här. Ofta stannade arbetet av när vi kom fram till de arbetande männen. De var ovana att se turister komma på besök!

När vi vandrat runt bland båtarna i knappt en timme gav vi oss åter ut på floden. Nu hade solen börjat bränna bort dimman och det var betydligt fler båtar som var på väg någonstans. Vi fortsatte att utforska flodsidan mittemot Sadarghat en stund till innan vi bad att få bli rodda över till motsatta sidan där det nu myllrade av båtar. Dhakas invånare var på väg till marknaden, eller någon annanstans. När vi kom fram till en marknadsplats avstannade allting en stund. Turister på besök!

Vi steg ur båten och gick iland. Betalade guiden för den tre timmar långa båtfärden och tackade för oss. Nu skulle vi uppleva en del av Dhaka till fots!

Till att börja med strövade vi runt på marknadsplatsen för att se på folklivet. Intressant och spännande och vi möttes av många nyfikna blickar. Det märktes att man var ovan vid turisters närvaro. Sedan var det dags för frukost. En ung man guidade oss till en restaurang som ligger i en källare. Här beställde vi te, bröd och kokta grönsaker. En bra start på dagen! Fler nyfikna blickar stirrade på oss medan vi åt. Nu var det dags att ge sig ut på gatorna i Old Dhaka!

Det var inte helt lätt att ta sig fram på de smala gatorna i den gamla staden då de alltid är fulla av gående, cykeltaxis, bilar, motorcyklar, bärare och dragkärror av olika slag. Men oj så spännande! Det enda negativa med att vistas i denna miljö var avgaserna. Jag riktigt kände hur lungorna drog ihop sig i vägran att ta emot mera förorenad luft. De skrek efter ren luft!

Dhaka har inte speciellt många sevärdheter i form av pampiga byggnader, det är nog folklivet som är mest intressant. Den första sevärdheten jag kom till efter att ha lämnat Sadarghat var Ahsan Manzil, Det rosa Palatset, som byggdes år 1872 av en rik jordägare. Bara 16 år senare skadades palatset svårt av en tornado men renoverades. När familjen förlorade sin förmögenhet förföll palatset men renoverades till dagens skick i slutet av 1980-talet. Andra sevärdheter jag besökte i Old Dhaka var den Armeniska kyrkan som byggdes i slutet av 1700-talet, Sitara moskén, eller som den också kallas Stjärnmoskén, byggdes i början av 1700-talet i moghularkitektur med fyra torn. På 1950-talet byggdes den om efter att en lokal affärsman sponsrat renoveringen. Lalbagh Fort är klassad som en av den gamla stadens största sevärdheter. Fortet började byggas på order av Prins Mohammed Azam år 1677 och skulle slutföras av Shaista Khan men när hans dotter, Para Bibi, avled togs detta som ett dåligt omen och byggnationen slutfördes därför aldrig. Dhakeswari-templet är Dhakas hinduiska huvudtempel. Det byggdes på 1100-talet och är en vacker byggnad. Central Jail, det centrala fängelset, är en stor och skrämmande byggnad som man passerar på vägen till Lalbagh Fort om man kommer från Sadarghat.

Efter nio timmar i Old Dhaka var det dags att ta sig tillbaka till hotellet. Eftersom min reskamrat och jag kommit ifrån varandra en kort stund tidigare fick jag ta mig tillbaka på egen hand. Jag gick runt i folkvimlet och letade efter en riksha. De jag hittade ville inte köra mig, eller så blev det en stor diskussion om priset med många inblandade som inte hade med ärendet att göra. Jag förstod att jag måste gå till en plats där jag kunde förhandla om priset utan inblandning. Till slut hade jag kommit överens med en förare som skulle ta mig till hotellet.Det kändes inte speciellt komfortabelt när chauffören låste in mig i det gallerförsedda passagerarutrymmet. Vad skulle hända om vi råkade ut för en olycka, eller andra obehagligheter? Låset fanns hos chauffören och jag nådde det inte där jag satt!

Gatan där rikshan stod var fullproppad av allehanda trafik; gående, cyklister, dragkärror, cykelrikshas, bilar, motorcyklar mm Hur skulle vi komma härifrån? Efter mycket trixande lyckades chauffören komma ut på en lite större gata. Den var lika fullproppad av olika trafikanter och här tillkom dessutom hästdragna kärror i trafikmiljön. Folk stirrade på mig där jag satt bakom galler på rikshan och avgaserna pumpades in till mig. Det var knappt att det gick att andas i den avgasmättade luften. Renare miljö har jag vistats i! Efter drygt en halvtimmes körning i Old Dhaka kom vi ut på en ännu större gata och därmed kunde chauffören öka hastigheten. Jag kunde inte känna igen mig från morgonens transport.

Efter lite drygt en timmes körning började jag bli undra vart vi var på väg. Det hade ju bara tagit 30 minuter till Sadarghat på morgonen och nu hade jag åkt i timme…. Chauffören talade ingen engelska så det gick inte att kommunicera med honom. Ett tag blev det glesare mellan husen. Jag kände oron växa eftersom jag satt inlåst i rikshan. Vad kunde jag göra?

När vi kom till en gata med affärer gjorde jag tecken åt chauffören att stanna. Han tittade förvånat på mig, men stannade framför en affär. Efter att chauffören låst upp min ”bur” gick jag till en färgaffär. En av männen som satt där talade engelska. Jag visade honom hotellkortet och han sade att vi inte var sååå långt från det. Han förklarade vägen för chauffören och jag satte mig åter i ”buren”. Chauffören körde ut på gatan igen med motorn på högt varvtal. Tydligt irriterad.

Efter ytterligare 20 minuters körning kände jag igen rondellen som ligger nära hotellet jag bodde på. Nu var det bara cirka 5 minuter kvar till vägen som går till hotellet. Vid infarten till denna står det beväpnade vakter. När jag skulle betala för körningen kunde chauffören inte betala tillbaka mellanskillnaden till priset vi kommit överens om. Ett ganska vanligt tricks bland chaufförer! De beväpnade vakterna kunde inte heller växla min sedel så jag gav chauffören den för att slippa dividera ytterligare med honom, medveten att jag betalade ett överpris för transporten. Jag var  bara glad över att vara framme vid hotellet. Det hade tagit en och en halv timme att komma till hotellet mot de trettio minuter det tagit att ta sig till floden på morgonen. Det är Dhakas trafiksituation som bestämmer hur lång tid en transport kommer att ta!

Påföljande dag lämnade vi Dhaka och Bangladesh. Målet var nu resans sista destination – Nepal.

Nepal

Efter drygt två timmars flygresa från Dhaka landade vi på flygplatsen i Kathmandu, Nepals huvudstad och därmed var jag tillbaka i ett av mina favoritländer. Det var nästan femton år sedan jag var här förra gången!

Bhaktapur

Gruppens bas de två första dagarna i Nepal blev den gamla staden Bhaktapur vars Durbar Square är med på UNESCO:s världsarvslista. Bhaktapur ligger cirka 12 kilometer öster om huvudstaden Kathmandu och är kanske den av Kathmandudalens forna huvudstäder som bäst lyckats bevara sin medeltida prägel. Arrangörens val av hotell, Shiva Guesthouse, var lyckat när det gäller läget, i övrigt finns en del att önska när det gäller detta lite nedkörda guesthouse. Rummet som jag bokades in på var slitet, mörkt, rått och utan uppvärmning. Temperaturen sjönk under nollstrecket på nätterna vilket gjorde att det blev riktigt kallt i rummet. Ville man ha uppvärmning fick man själv betala för det. Här kommer åter nackdelarna med arrangörens lågprisprofil fram! Varför inte boka in grupperna på ett hotell med högre komfort när det ändå är resenärerna som betalar och vintertid behövs rum med uppvärmning i Nepal.

Då jag besökt Bhaktapur tidigare visste jag hur jag skulle lägga upp utforskandet av staden.

När det fortfarande var mörkt gick jag ut på Durbar Square för att vänta ut soluppgången och se hur solens strålar sakta lyser upp de historiska byggnaderna och för att se de religiösa nepalesernas morgonceremonier.

Durbar Square, togs upp UNESCO:s världsarvslista 1979, finns magnifika arkitektoniska mästerverk från Malla-perioden, som ”Palatset med 55 fönster” (55 Window Palace) byggt på 1700-talet, Sun Dhoka (Den gyllene porten) från år 1754, Siddhi Laxmi templet från 1600-talet och Yaksheswor templet, byggt på 1400-talet, med sina vackra erotiska sniderier. Statyer på Durbar Square värda att titta på är de av gudinnan Ugrachandi och guden Bhairab båda från 1600-talet och den av kung Bhupatindra Malla, en av de förnämsta Malla-kungarna. Mitt emot Sun Dhoka finns den stora Taleju-klockan som bara får ringas av speciella personer. Klockan tillverkades på order av kung Bhupatindra för att hålla borta de onda andar som plågade honom i hans mardrömmar.

Söder om Durbar Square ligger Taumadhi Tole, Taumaditorget, som domineras av de två vackra templen Nyatapola och Bhairabnath. Det fem våningar och 30 meter höga Nyatapola-templet är mitt favorittempel i Bhakatapur. Det byggdes på order av kung Bhupatindra Malla år 1708 och är Kathmandudalens högsta tempel. Att Nyatapola är mitt ”favorittempel” i Bhaktapur beror dels på raderna av pampiga statyer som börjar med avbildning av de två brottarna Jai Mal och Patta och avslutas med statyer av de båda gudinnorna Simhini och Vyangini och dels för den fina utsikten man har från toppen av detta. Bhairabnath-templet byggdes i början av 1600-talet men byggdes om i början av 1700-talet på order av kung Bhupatindra Malla. Templet försågs då med en tredje våning. Vid den stora jordbävningen 1934 skadades templet svårt och renoverades till ursprungligt skick.

En kort promenad i sydvästlig riktning från Taumadhi Tole ligger krukmakarkvarteret med sitt pittoreska torg, Potters Square. Här finns alltid mängder av lerkrus på tork i solskenet, män som drejar och kvinnor eller män som arbetar med krukor. Fotomotiven på Potters Square är många och fina!

Går man österut från Taumadhi Tole kommer man till Dattatraya Tole, Dattatrayatorget, där det vackra och mäktiga Dattaray-templet finns. Det är en av Bhaktapurs äldsta religiösa byggnader och byggt på 1420-talet på order av kung Yaksha Malla. Templet vaktas av två vackra statyer föreställande stadens berömda brottare Jai Mal och Patta, som även finns avbildade vid Nyatapola-templet. På en hög stenpelare framför templet sitter Garuda, Vishnus budbärare och tittar ut över templet. Templet är tillägnat gudomligheten Dattaraya som tillbeds av både hinduiska Vishnu- såväl som av Shivaanhängare och buddhister.

Nära Dattatraya-templet ligger klostret Pujahari Math, byggt på 1760-talet, med sitt berömda ”Påfågelfönster”, som symboliserar nepalesisk hantverksskicklighet.

Utöver världsarven och alla de andra vackra byggnaderna har Bhaktapur en medeltida stadsmiljö som är underbar att ströva runt i; de smala gatorna, gudabilderna som finns överallt, de små tempel, de små affärerna, hantverkarnas arbetsmiljöer och folklivet. Att vistas i Bhaktapur i minst två dagar bör ingå i alla resor till Nepal!

Changu Narayan (med på UNESCO:s lista över världsarv)

Högt upp på en kulle, 6 kilometer norr om Bhaktapur, med vidunderlig utsikt över grönskande fält och snöklädda berg ligger det världsarvsklassade templet Changu Narayan, tillägnat gudomligheten Vishnu. Arkeologiska fynd visar att templet byggts på 460-talet e Kr, men templet har förmodligen anor som sträcker sig ända tillbaka till 300-talet e Kr vilket gör Changunarayan till Kathmandudalens äldsta pilgrimsmål. Här finns en inskription som berättar om kung Manadevas, 496 – 524 e Kr, krigsbedrifter som är Nepals äldsta. Templet fick sitt nuvarande utseende efter stor brand år 1702.  Det vackert utsmyckade Changu Narayan pryds av helgon- och djurstatyer i sten och brons samt vackra sniderier.

Jag tog en lokalbuss till Changu Narayan och vandrade tillbaka till Bhaktapur bland newariska hus, på små väger och över odlade fält som gav mig många fina möten med människor som bor på landsbygden.

Att besöka Changunarayan och vandra tillbaka till Bhaktapur är en dag med hög ”upplevelsefaktor”!

Chitwan National Park (med på UNESCO:s lista över världsnaturarv)

Ett besök i Chitwan National Park, med på UNESCO:s lista över världsnatursarv, ingick i den arrangerade resan. Efter två dagar i Bhaktapur åkte gruppen med buss till regionen Terai där Chitwan ligger. Chitwan avsattes som skyddsområde år 1972 för att bevara den unika floran och faunan och blev därmed Nepals första nationalpark. År 1984 togs Chitwan upp på UNESCO:s världsnaturslista.

I Chitwan National Park har man identifierat omkring 600 olika växtarter, 56 däggdjur, 539 olika fågelarter och 49 olika amfibier och reptiler. Det som i första hand lockar turister till Chitwan är möjligheten att få se någon av de mer än 400 pansarnoshörningarna och de omkring 60 bengaliska tigrarna som lever här.

Gruppen blev inkvarterad på hotellet Holy Lodge som har ett vackert läge vid en flod. De bästa hotellrummen delades i vanlig ordning ut till gruppens par. Min reskamrat och jag, vi var båda singelresenärer, fick ett ganska ”risigt” hotellrum som byttes ut till ett stort och fint i huvudbyggnaden efter att vi protesterat. Det var dock fortfarande oeldat och kallt på nätterna. I Nepal frös 70 människor ihjäl under min vistelse, majoriteten i området Terai.

I Chitwan gjorde jag ett par guidade vandringar (man får inte vandra på egen hand i nationalparken på grund av risken att möta tiger, pansarnoshörning eller en ilsken läppbjörn), en båttur och en jeeptur för att  titta på djur, fåglar och växter. Dessutom hyrde jag en cykel och gav mig ut bland byar på egen hand för att möta människor som bor i nationalparkens utkant.

Första vandringsturen gjorde jag redan på ankomstdagens eftermiddag tillsammans med tre reskamrater och två guider. Vi åkte kanot över floden för att komma in i nationalparken och gav oss därefter iväg in i salskogen. På flodstranden såg vi flera sibiriska roständer och i skogen såg vi påfågel, bul-bul och djungelhöns mm Det enda däggdjuret vi lyckades få se var en vild elefant på andra sidan floden. Detta var en vacker vandring i skogen och längs flodstranden som var ett par timmar lång.

Tidigt på morgonen den andra dagen vi var i Chitwan begav vi oss ut på floden i de ganska ranka kanoterna för att spana efter djur och fåglar. Dimman låg så tät att man knappt såg stränderna. En vacker och drömliknande upplevelse. Genom dimman hörde jag de sibiriska ändernas kväkande och paddeltagen från andra båtar som också var ute på floden. Allt eftersom som dimman lättade såg vi fler fåglar; kungsfiskare, påfåglar som gick på en strand, fiskgjusar som jagade mfl Vi hade också turen att se gavialer, Gangeskrokodiler, som bara äter fisk.

Efter lunch var det dags för en cirka tre timmar lång jeeptur på små slingrande vägar i salskogen. Vi såg en del djur, (det var dock inte lika artrikt som i Bandhavgarh eller Keladeo), som makaker, red spotted deer och träskkrokodiler samt en ovanlig art av stork. I turen var även ett besök på en krokodilfarm inkluderat. På denna föder man upp gavialer som sedan anpassas till sin naturliga miljö. Strax innan jeepturen var slut fick vår chaufför tips om att man sett pansarnoshörning. Han vände om och så började ”jakten på noshörningen”.

Ett par guider steg ur jeepen och gav sig iväg in i skogen där enligt uppgift noshörningen skulle finnas. Jo, den fanns där, väl gömd i vegetationen och sovande. För att vi skulle få bilder på den väckte guiderna noshörningen så att den reste sig upp ett par gånger. ”Give the tourists what they want!” Det här kändes lika fel som ”tigerjakten” i Bandhavgarh hade gjort….

Tredje dagens morgon hyrde jag en cykel och gav mig ut bland byar söder om vårt hotell. Under drygt tre timmar cyklade jag på den nepalesiska landsbygden och mötte många trevliga människor i deras miljöer. Jag blev mycket vänligt mottagen och bjuden på te vid ett par tillfällen. På eftermiddagen gav jag mig åter ut på en vandringstur i nationalparken med två guider och tre reskamrater. En av guiderna gav oss fakta om en del av de växter som fanns i skogen. När vi kom till flodstranden såg vi gavialer och på vägen tillbaka till båten stötte vi på en läppbjörn som kom gående rakt mot oss. Läppbjörnar kan vara mycket aggressiva. När björnen bara var 30-40 meter från oss skrek en av guiderna åt den för att björnen skulle bli varse om vår närvaro och inte bli överraskad och attackera. Björnen stannade till, tittade på oss och valde sedan att gå in i skogen. Mötet med läppbjörnen gav nästan lite björnfrossa….

Vistelsen i Chitwan var fylld av fina naturupplevelser. ”Smolket i bägaren” här var att vår guide inte lyckades förhandla fram några bra priser på vandringsturerna och båt- och jeepturen, trots att han hade haft hååårda förhandlingar med arrangören. När jag gick till ett företag mitt emot hotellet och frågade vad en likadan båt- och jeeptur skulle kosta om vi fyllde en jeep ( 6 pax) var priset 60 % lägre än vad vi fått betala! I detta fall ger jag guiden ett lågt betyg för sin insats! Jag tror att vår guide säkert fick en slant att stoppa i egen fick för att han lyckats sälja detta utflyktspaket så dyrt till oss…..

På fjärde dagens morgon återvände vi till Bhaktapur med buss. Därefter var det bara en dag kvar på den officiella resan. Den använde jag till att besök det världsarvsklassade templet Changu Narayan. Efter det flyttade jag till Kathmandu där jag stannade i fem dagar på egen hand. Äntligen skulle jag få några dagar på egen hand nu när den officiella resan var avslutad!0

Kathmandu

Jag tog en taxi till Kathmandu från Bhaktapur på förmiddagen till hotellet jag bokat i Thamel, där de flesta turister bor. Vilket lyft det var att ta in på detta hotell jämfört med Shiva Guesthouse som ingick i arrangerade resan! Här fick jag ett stort dubbelrum med eget badrum, varmt vatten i duschen dygnet runt, en AC som även fungerade som värmekälla och dessutom ingick frukost i rumspriset som var SEK 175:-/natt.

Kathmandu, Neplas huvudstad med cirka 1 miljon invånare, är inte den vackraste staden man kan tänka sig, men den har atmosfär. Miljöproblemen är stora och trängseln på vissa av stadens gator är enorm. Det är inte alltid ett nöje att promenera bland bilarnas och motorcyklarnas avgaser. Taxi är billigt så det är ett enkelt sätt att ta sig till Kathmandus sevärdheter med hjälp av dessa.

Det första jag gjorde när jag kom till Kathmandu var att uppsöka en läkare. Jag frågade hotelldirektören Sunjaj om han kunde förmedla en läkarkontakt. ”Jag vet en bra klinik och kör dig dit”, sade han. ”Är det ok att sitta bak på min mc?” ”Inga problem svarade jag och steg upp mc:n”  På vägen till kliniken mötte vi flera demonstrationståg, som blivit vanliga efter att kungen avsattes.

På kliniken arbetade flera utländska läkare, sjuksköterskorna var nepalesiska. Det tog inte mer än cirka 15 minuter efter registrering innan jag fick träffa en sydafrikansk läkare. Hon var från Johannesburg och vi talade om hennes vackra land innan hon började undersöka mig. I vänster öga satt en ”prick” som gjorde ont när jag tog på den. Läkaren rynkade pannan och sade ”One moment och försvann ut ur rummet.” En kort stund senare kom hon tillbaka i sällskap med en manlig läkare som höll en kamera i handen. De tittade på min ”prick” och kom överens om att jag fått en ”tick”, en fästing. ”Men den sitter på ett högst olämpligt ställe”. Jag antog att jag fått denna under en av djungelpromenaderna i Chitwan fyra dagar tidigare för det var då det hade börja klia i ögonvrån. Den manlige läkaren tog några bilder och lämnade därefter rummet.

”Lägg dig ned. Den här sjuksköterskan skall ta bort fästingen” sade den kvinnliga läkaren och pekade på en kvinna som kommit in i rummet. Blodtryck och puls mättes innan ”operationen” började.

Med hjälp av en pincett tog sköterskan tag i fästingen och drog till. Det gjorde ordentligt ont eftersom området där den satt är mycket känsligt. Läkaren tittade på resultatet och konstaterade ”Vi får nog ta bort lite extra hud också för att vara helt säkra på att alla delar från fästingen avlägsnas”. Pincetten kom fram på nytt och med ett ryck slet sköterskan bort en bit hud ur ögonvrån.

Shit, så ont det gjorde. Jag hade ju inte fått någon bedövning! ”Nu tror jag att vi fått bort allting”, sade läkaren och dämpade blodflödet med en bomullstuss. Jag fick ögondroppar och tabletter innan jag lämnade kliniken och instruktioner om att inte tvätta såret med kranvatten eftersom det är så hårt förorenat.

Det märkliga var att läkarna i Bhaktapur som jag besökt på lasarettet föregående dag inte upptäckt att jag fått en fästing. De gav mig ögonsalva mot inflammation och värktabletter!

Hemma i Sverige fick jag åter uppsöka läkare då ögat svullnade upp och blev irriterat. Efter en svensk medicinkur blev jag av med mina besvär – hoppas jag.

Kathmandu har många intressant sevärdheter, flera  av dem är med på UNESCO:s världsarvslista. Några av de jag besökte var stupan Swayambhunath, templet Pashupatinath, Boudanath stupan och Durbar Square (alla med på UNESCO:s världsarvslista).

Jag tog mig till stupan Swayambhunath , eller som det också kallas Aptemplet, med taxi en tidig och kall morgon. Templet ligger högst upp på en kulle och syns från många platser runt om i Kathmandu. Ingången till templet markeras av en ståtlig port och i anslutning till denna finns ett stort bönehjul som används flitigt av besökare. Här läser de sina bönemantran medan de går runt i ett antal varv.

Strax efter porten börjar den mer än 300 steg långa trappan upp till templet. Den kantas av färgglada och vackra statyer av Buddha. Redan när man tar de första stegen upp mot Swayambhunath möts man av de första aporna, som kan vara riktigt närgångna  i sin jakt på någonting ätbart. Väl uppe på kullen möts man av anblicken av den enorma stupan, som man ofta ser på reklambilder för Nepal.

Swayambhunath är en av världens äldsta stupor, ingen vet riktigt hur gammal den är, men man vet att det funnits någon form av religiös byggnad på kullen i mer än 2 000 år. Förutom stupan finns det flera tempel och kloster på kullen. Jag stannade vid Swayumbhunath i flera timmar och njöt av pilgrimslivet och ett besök hos munkarna under deras bönestund. Dessutom underhåller aporna turisterna med sina konster.

Ett besök vid Swayambhunath är ett måste när man är i Kathmandu!

Templet Pashupatinath är Nepals heligaste hinduiska tempel och tillägnat gudomligheten Shiva. Templet ligger vid den heliga Bagmatifloden, som är en biflod till Ganges. Varje år i mars söker sig tusentals pilgrimer hit i samband med Shiva-festivalen. Templet får endast beträdas av hinduer, som turist kan man bara betrakta det från utsidan. Dagens tempel byggdes under Malla-epoken på 1690-talet, men det lär ha funnits en religiös byggnad här redan på 300-talet före Kristus.

Att besöka tempelområdet är en spännande och omskakande upplevelse. Här möter man många pilgrimer, heliga män, människor som sörjer sina anhöriga som precis kremerats eller för att hylla minnet av dem. Kremeringsbålen brinner ofta vid Pashupatinath. Turister söker sig hit för den speciella atmosfär som råder här.

Ett besök vid Pashupatinath är en omskakande upplevelse!

Boudanath-stupan

Från Pashupatinath gick jag till stupan Boudanath, som är Nepals största stupa. Den antas ha byggts på 500-talet efter Kristus och fick sitt nuvarande utseende på 1 000-talet. Arkitektoniskt liknar Swayambhunath och Boudanath varandra.

Området runt stupan är ett viktigt centrum för tibetansk kultur och en betydande samlingsplats för tibetaner som kommer hit för att gå sin khora, bönevandring.

Det är lätt att tillbringa flera timmar vid Boudanath för att njuta av det fantastisk folklivet. De vackert klädda tibetanska kvinnorna, som lätt identifieras på sina randiga förkläden, människorna som gör sin bönevandring och deras olika ceremonier. Det är tillåtet att gå upp på stupan och då kan man studera folklivet lite ”från ovan”. Eller som jag också gjorde besökte ett par caféer med takterrasser mot Boudanath med fina vyer över stupan och det pågående folklivet.

Besök stupan Boudnath för att få en inblick i den tibetanska kulturen!

Min sista hela dag i Kathmandu, innan hemresan, tillbringade jag på Durbar Square, Kathmandus unika torg med de världarvslistade templen och det gamla kungliga palatset. Flera av templen är uppförda under Malla-perioden på 1600- och 1700-talen. Folklivet på, och runt torget, är oerhört färgfullt och livligt.

Jag besökte, bland annat, templet Mahendreswor tillägnat gudomligheten Shiva och byggt år 1562, det åttakantiga templet Chyasin Dega byggt år 1649, Jagannath templet med sina erotiska sniderier byggt år 1563, Shiva-Parbati templet med sina två statyer av Mahadev och Parvati byggt i slutet av 1700-talet, templet Maju Dega är torgets största tempel och uppfört i slutet av 1700-talet, templet Kasthamandap tros vara byggt av virke från ett enda salträd på 1100-talet och anses ha gett staden dess namn, templet Trilokya Mohan Narayan byggdes på 1690-talet av kungens moder Riddhi Laxmi och templet Kumari-ghar som byggdes på 1750-talet. I detta bor Kumarin, den levande gudinnan en liten flicka som upphöjs till gudinna efter omfattande prövningar. Hon har gudinnestatus tills hon får sin första menstruation eller skadar sig så att hon får en kraftig blodförlust. Han får bara beröra marken utanför templet en gång per år i samband med Kumari-festivalen. Jag hade tur att få se den lilla gudinnan vid mitt besök i templet. Absolut fotograferingsförbud råder.

Andra intressanta sevärdheter jag besökte vid Durbar Square var statyn av Kal Bhairav, den Svarte Bhairav, som är en fruktad och grym gudomlighet. Om man ljuger framför honom börjar man kräkas och gör det ända tills man dör, statyn av apguden Hanuman, krigarnas beskyddare som tillkom år 1672, Gaddi Baitha är en tillbyggnad av det gamla kungliga palatset i neoklassisk från 1908 och det gamla kungliga palatset Hanuman Dhoka uppfört till största delen under 1600-talet som numera är museum.

Missa inte ett besök på Durbar Square, Kathmandus kulturella och religiösa hjärta!

Dakshinkali

Ett besök vid templet Dakshinkali är en blodig upplevelse, åtminstone om man besöker templet en tisdag eller lördag för dessa dagar offras mängder av djur; tuppar, ankor, getter och ibland till och med bufflar för att stilla gudinnan Kalis blodtörst. Templet ligger lite drygt två mil söder om Kathmandu och enklaste sättet att ta sig dit är att hyra en taxi, man kan förhandla med chauffören om att väntetiden skall ingå i priset för färden och då får man gott om tid vid templet.

Jag kom till Dakshinkali vid 7.30-tiden på morgonen och gick direkt till templet. För att komma dit måste man ”springa gatlopp” mellan stånden där man säljer offergåvor; tuppar, ankor, getter, blommor, kryddor, vatten mm Ett fascinerande skådespel med alla försäljare som hänger ut över stånden och skriker för att få tempelbesökare att handla hos dem.

När man passerat försäljningsstånden kommer man till en lång trappa som leder ned till tempelområdet. Trots att det var tidigt på morgonen ringlade sig en lång kö med människor som bar på sina offergåvor  mot templet. Jag gick förbi kön eftersom jag var där som åskådare. Endast hinduer har tillträde till templet där djuren offras men man kan följa ceremonierna på nära håll ändå.

Innan man offrar djuret skall det tvättas med heligt vatten, vilket sprutar ut ur ett rör en bit från templet. När man gjort detta går man till offerplatsen där det står en eller flera präster och väntar. Djuret överlämnas till prästen som har en stor kniv i sin hand. Han tar djuret under armen, böjer bak dess huvud och skär med ett snabbt snitt av halsen på djuret. Blodet som sprutar ut ur den avskurna halsen färgar marken röd. Med jämna mellanrum kommer en man och skrapar bort blodet. Upp till 1 000 djur kan offras under en dag.

Förr fick prästerna behålla det offrade djuret. Numera tas detta tillvara av familjen som offrat det då kött blivit dyrt och prästen får istället betalt för sin insats.

En bit från templet finns män som hjälper till att flå och stycka de offrade djuren. Ganska blodig hantering även detta!

Många människor, män, kvinnor och barn, passar på att få en ”tikka”, ett rött märke i pannan, av någon helig man eller kvinna som sitter på olika platser runt om i templet. Jag avböjde flera försök att övertala mig att även jag skulle sätta mig och få en ”tikka” i pannan.

Visst är det en oerhört blodig upplevelse att besöka offertemplet Dakshinkali, men det är en del av nepalesernas religiösa ceremonier som man bör ha sett, om man klarar av att se blod. Jag stannade i tre timmar för att följa ceremonierna vid templet och var den ende turisten.

Resa till Indien, Bangladesh och Nepal

Detta var en resa med många olika sorters upplevelser. Indien med sin fantastiska natur, sitt otroliga folkliv och sina religioner är alltid lika fascinerande att besöka. Bangladesh var en ny intressant bekantskap med ett intressant folkliv och en fantastisk natur i Sundarbans mangroveskog. Nepal, ett av mina favoritländer blev ett kärt återseende; bergen, människorna och den alltid närvarande religionen. Resan hade kunnat få absolut högsta betyg om det inte varit för de onödiga arrangörsmissarna.

Resan gjord 2013

För mer information:

Indien-grundfakta   Indien-landsfakta
Bangladesh-grundfakta   Bangladesh-landsfakta
Nepal-Grundfakta   Nepal-landsfakta

För fler bilder från denna resa    Bangladesh   Indien-natur   Nepal-natur

Andra resor jag gjort i Indien:

Indien UP/HP   Rajasthan   Ladakh mm  Indien södra   Sikkim mm    Indien-västra

Andra resor jag gjort i Nepal:

Annapurna Sanctuary   Mount Everest   Annapurna Circuit

Det finns många spännande och intressanta länder.
Läs om några av dessa på min hemsida
www.stalvik.se / rainer stalvik