Resa till Namibia

Läs om min resa till Namibia och se bilder från några platser jag besökte, som Windhoek, Soussusvlei, Dead vlei, Swakopmund, Walvis bay, Twyfelfontein, Etosha National Park mfl, Rainer Stalvik

Min resa till Namibia

Bilder från min resa till Namibia
Bilder märkta (U) visar ett av UNESCO utsett världsarv

Här kan du läsa om min resa till Namibia och se bilder från några platser jag besökte, som Windhoek, Soussusvlei, Dead vlei, Swakopmund, Walvis bay, Cape cross, Kamanjab, Twyfelfontein, Etosha National Park mfl, Rainer Stalvik

En resa med besök i huvudstaden Windhoek, i den UNESCO-listade namibiska sandöknen, i staden Swakopmund, i sälkolonin vid Cape Cross, vid de UNESCO-listade hällristningarna i Twyfelfontein, i en by bebodd av himbafolket, bilturer i Etosha National Park, en urflippad arrangör och tre reskamrater som fick problem med hemresan. Spännande och intressant så det förslår!  Resan startade, och slutade, i huvudstaden Windhoek. Tillsammans reste vi runt i Namibia med bil i drygt 3 000 kilometer.

Namibia var det 118:e landet/autonoma området jag besökte.

Resan i Namibia var en stor resa som resulterade i oförglömliga minnen! Inte på grund av arrangörens insatser, de var ganska mediokra, utan den speciella miljön och de magnifika naturupplevelserna. Mer spännande miljö än den man möter i Namibia får man leta efter!

Enligt arrangörens budskap i sin annonsering var att detta var en renodlad fotoresa och jag drog därför slutsatsen att det skulle vara rutinerade fotografer som följde med på resan när jag bokade den. Med på resan var två fotografer och sju ”Knäppare”, en av dessa var jag.

Trots att ”Knäpparna” haft sin dyrbara fotoutrustning i åratal hade de knappt de mest elementära fotokunskaperna; finns det självutlösare på min kamera?, måste jag ställa in knappen på objektivet på AF för att  kameran skall fokusera, vad är bländarförval?, varför skall man ibland välja en lång slutartid? etc etc

Arrangören hade lovat att lära ut foto- och kamerateknik under resan till de som var oerfarna fotografer. Att göra det medan man kör på ”gamedrive” i Etosha National Park var inte rätt tillfälle, tycker jag. Då skall man titta på de vilda djuren!

Att det här var en budgetresa märktes redan vid första sammankomsten i Windhoek. Den välkomstmiddag som fanns med i programmet blev istället slafsigt hamburgerätande vid poolkanten ”då det var för besvärligt att ta gruppen till en restaurang i stan med taxi”.

Den svenske arrangören fick slita hårt för att få resan att fungera. Han hade köpt ett färdigt resepaket av ett namibisk företag och fick själv arbeta i stor omfattning med att köra en av bilarna, lasta i och ur all utrustning, hjälpa till där det behövdes, vara fotoinstruktör mm Dessutom byggde upplägget på att gruppen skulle hjälpa till med att sätta upp / riva tälten, hjälpa till med matlagning och disken mm

Boendestandarden under resan var för det mesta mycket enkel. Under nätterna i Windhoek och i Swakopmund bodde vi på enkla hotell. Övriga nätter i tält. Övernattningarna i tält var inte speciellt komfortabla. Ibland var nätterna svinkalla, ibland varma, men alltid var det dammigt och smutsigt.

Att resa runt i Namibia med bil innebär många timmars sittande i bil. Vi körde lite drygt 3 000 kilometer, varav omkring 2 000 kilometer på dammiga och oasfalterade vägar. Stundtals lite slitsamt, men jag fick se en stor del av landet.

Maten lagades av en medföljd kock. Mycket enkla frukostar och luncher, men goda middagar. Ibland hjälpte gruppmedlemmar till med att laga maten, då önskade jag att arrangören sett till att alla som hjälpte till att laga maten tvättat händerna. Åtminstone när de kom direkt från ett toalettbesök!

Bortsett från dessa bagateller var detta en fantastisk resa. Namibia skulle jag kunna tänka mig att besöka igen, dock utan övernattningar i tält. Men visst var det häftigt att vakna på natten och höra hur lejonen röt utanför tältet!

Resa till Namibia

I korthet kan resan sammanfattas så här:
En resa på budgetnivå med upplevelser i lyxklass! 

Mycket kort om Namibias historia

Det område som vi idag kallar för Namibia har varit bebott sedan förhistorisk tid av urbefolkningen san, bushmän. San var kringvandrande jägare, fiskare och samlare som efterhand tvingades ut mot Kalahariöknen av två jägarfolk, nama (khoikhoi) och damara när de slog sig ned i den centrala delen av högplatån från mitten av 1300-talet

Från slutet av 1700-talet började européer intressera sig för området. Handelsmän och missionärer kom till Namibia sedan de hört rykten om diamanter vilket ledde till att lokalbefolkningen trängdes undan

År 1884 utropade Tyskland ett tyskt protektorat, och vid Berlinkonferensen 1884–1885 erkände Europas stormakter kolonin Tyska Sydvästafrika. Atlanthamnen Walvis Bay knöts dock till den brittiska Kapkolonin i söder

Tyskarna upprättade reservat för de svarta invånarna på mindre än en fjärdedel av kolonins yta och nekade dem tillgång till viktiga vattenresurser. Herero, nama och andra folkgrupper gjorde våldsamma uppror som slogs ned hårdhänt av tyskarna

År 1904 inleddes vad som kallats 1900-talets första folkmord, när den tyske generalen Lothar von Trotha gav order om att utrota alla herero som inte lämnade landet. Brunnar och vattenhål förgiftades eller cementerades igen. Minst tre fjärdedelar av herero tros ha förintats, efter ett par år fanns kanske 15 000 kvar. Samtidigt dödades ungefär hälften, cirka 20 000, av folkgruppen nama

Efter första världskrigets utbrott 1914 ockuperade sydafrikanska trupper området

Nationernas förbund, FN:s föregångare, gav 1919 Sydafrika i uppgift att förvalta landet. Sydafrika var förpliktat att tillförsäkra invånarna välfärd och social utveckling, men började istället utnyttja naturtillgångar och arbetskraft. Mark delades ut till vita bönder och rätten att utvinna värdefulla mineraler såldes till utländska företag

Under 1950-talet började de svarta invånarna att samla sig till organiserat motstånd

År 1960 bildades frihetsorganisationen Swapo, Sydvästafrikanska folkets organisation

År 1966 tar Swapo till vapen mot Sydafrikas styre och FN upphäver Sydafrikas mandat

År 1973 erkände FN Swapo som namibiernas enda rättmätiga representant

Den 21 mars, 1990 blev Namibia självständigt. Till landets första president valdes Sam Nujoma

Min resa till Namibia

För att komma till Namibia får man vara beredd på att göra en lång flygresa. För min del tog det exakt 24 timmar från att jag låste ytterdörren i hemmet tills jag kom till hotellet i Windhoek. Samma tid för hemresan.

Min flygresa gick från Göteborg till Frankfurt. Från Frankfurt till Johannesburg och därifrån till Windhoek i Namibia. Samma väg, fast tvärt om, på hemresan.

Resa till Namibia

Windhoek – Huvudstaden

Windhoek, cirka 368 000 invånare, är  Namibias huvudstad och landets största stad. Staden ligger i landets centrala del cirka 1 700 meter över havet.

Windhoek var ursprungligen basen för en namaquahövding, som besegrade hereroinvånarna i regionen på 1800-talet. Tyskland ockuperade regionen 1885, och den blev ett kolonialt säte 1892, som huvudstad över kolonin Tyska Sydvästafrika. Under första världskriget ockuperades tyska Windhoek av sydafrikanska styrkor. Idag är Windhoek landets sociala, ekonomiska och kulturella centrum med, till stora delar, en modern stadskärna.

Sevärdheterna är få i Windhoek och många härrör sig från den tyska perioden.

Jag landade på Windhoeks Internationella flygplats en solig eftermiddag med Air Namibias flight SW 0724 från Johannesburg. När jag gick ned för flygplanstrappan noterade jag att det bara fanns 6-7 plan parkerade på den stora flygplatsen. Det såg öde ut! Ingen större turistström till Namibia alltså.

Immigrationsprocessen gick snabbt och snart hade jag fått mitt bagage. I ankomsthallen stod en man med mitt namn på en skylt. Transfern till hotellet fungerade problemfritt.

Det blev en behaglig biltur på cirka 45 minuter in till Windhoek och guesthouset jag skulle bo på. Strax efter klockan 15 var incheckningen klar. Den svenske arrangören hälsade mig välkommen och informerade mig om upplägget fram tills den officiella resan började. En timme efter ankomst lämnade jag guesthouset för att orientera mig i omgivningarna. Jag hade nu lite drygt en dag och en knapp eftermiddag på mig att uppleva Windhoek.

Precis som i Sydafrika omgavs alla hus av höga murar klädda med taggtråd eller elektrifierade stängsel. Så även hotellet jag bodde på! Hur säkert var det att gå omkring ensam i staden? Det var bara omkring femton minuters promenad till Independence Road, en av huvudgatorna, i centrala Windhoek.  Det kändes onekligen spännande att lämna det inhägnade hotellområdet!

Windhoek har få sevärdheter, och inget direkt spännande folkliv, varför ett par dagar i staden räcker mer än väl för att besöka det som räknas som sevärt. De flesta sevärdheterna stammar från den tyska perioden. Som bas för mina promenader i staden använde jag en guidebok jag lånat på biblioteket.

De första timmarna orienterade jag mig bara i området runt Wernhill Mall, det stora shopping centrat, för att skapa mig en överblick av den moderna staden och en del gamla tyska byggnader. Den stora rundvandringen i Windhoek lämnade jag till påföljande dag.

På morgonen den andra dagen i Windhoek började jag med att åter besöka Wernhill mall med sina många affärer för att köpa någonting att dricka då dagen skulle bli väldigt varm.

Från mataffären gick jag en trappa upp för att komma till Post Street där de så kallade Gibeon meteoriterna finns exponerade på plintar. Gibeon meteoriterna är en liten samling av några av de meteoriter som föll över jorden för cirka 600 miljoner år sedan och som var en del av det största meteoritregn som hittills fallit. Fynden gjordes nära byn Gibeon år 1883.

Från Gibeon meteoriterna gick jag vidare på Post street tills jag kom till klocktornet. Klocktornet är en replika av det gamla tornet från 1908 som tillhörde en bank.

Från Klocktornet gick jag in i den lummiga Zoo park för att titta på Elefantkolonnen som står på platsen där man funnit omkring 5 000 år gamla lämningar efter elefanter och primitiva verktyg.  Strax intill ligger en trevlig restaurang där man kan fika eller äta. En bit söder om Elefantkolonnen finns ett krigsmonument tillägnat tyska soldater som kämpade mot namafolket.

Tillbaka vid klocktornet gick jag söder ut på Independence street där det ligger flera gamla hus byggda av tyskarna i början av 1900-talet. De mera kända är Ekraths huset byggt år 1910. Gathemann huset byggdes år 1913 och utrustades med ett starkt lutande tak som skulle förhindra att eventuell snö som föll skulle skada taket! Byggnaden som en gång utgjorde stadens mest berömda hotell, Kronprinz Hotel, byggdes under åren 1901-1902. Idag används byggnaden av olika affärer.Bakom Kronprinz Hotel tornar den moderna Sanlam byggnaden upp sig.

Jag fortsatte att gå Independence Street söderut fram till Fidel Castro Street. På Fidels gata finns några vackra gamla tyska hus. Sedan gick jag in på Scott Street för att komma till Freedom Plaza som är under uppförande. Här tittade jag också på det nybyggda Hilton Hotel som ligger i en magnifik byggnad.

Promenaden fortsatte på Sam Nujoma Drive upp till Robert Mugabe Avenue. I korsningen ligger den gamla tyska byggnaden Ombudsmannens hus, en vacker byggnad uppförd under åren 1906-1907.

En kort sträcka efter Ombudsmannens hus ligger det nybyggda kontoret tillhörande Bank of Namibia. Här gick jag tvärs över Robert Mugabe Avenue för att besöka det gamla fortet, Alte Feste, som byggdes på 1890-talet. Det är en av stadens äldsta byggnader. Här finns den berömda ryttarstatyn och några gamla vagnar. Övriga rum är stängda för besökare, med undantag av ett där det ligger en restaurang. Framför byggnaden finns en staty av en man och en kvinna som symboliserar frihetskampen.

Strax efter Alte Feste ligger det nybyggda Frihetsmuseet, en stor och imponerande byggnad.
Nu började jag närma mig Windhoeks största sevärdhet, Christus Kirche, Kristuskyrkan, som byggdes under åren 1907 till 1910 i en blandning av art nouveau och nygotisk arkitektur. Kejsaren Wilhelm II donerade de vackra glasfönstren i kyrkan och hans hustru Bibeln som används än idag. Kyrkan byggdes för att hedra minnet av stupade tyska soldater i krigen mot lokalbefolkningen.

Efter besöket i Christus Kirche gick jag in i Parlamentsträdgårdarna där jakarandaträden blommade vackert. Inne i parken ligger Parlamentshuset som kallades ”Tintenpalats” under den tyska perioden. Byggnaden var säte för den tyska koloniala regeringen. Att byggnaden kallades för ”Tintenpalats”, Bläckpalatset, var för den enorma byråkrati som pågick inne i byggnaden under olika regeringar.

När jag var nöjd med mitt besök i Parliaments gardens promenerade jag tillbaka till Ombudsmannens hus där jag gick in på Sam Nujoma Driva för att titta på byggnaderna där det gamla bryggeriet låg. I lokalerna finns nu olika affärer och hantverkare.

Härifrån gick jag tillbaka till hotellet då gruppen skulle samlas för att deltagarna skulle bekanta sig med varandra innan rundresan började påföljande dag.

Uppstartsmötet hölls vid poolen på hotellet. Kvällen var varm och härlig och stämningen var god. Alla ville profilera sig som trevliga personer. Under mötet berättade var och en om sig själv, vad man arbetade med och varför man åkt med på resan. Redan under detta möte såg jag tydligt vilka som skulle bli resans ”morsor”, två 08:or. De som ville styra och ställa i gruppen och snabbt skulle skaffa sig en ”gräddfil”.

Reseledaren höll också en lång utläggning om vikten av att hålla sig ren under resan, att vi skulle se till att byta kläder för att inte ”lukta” mm Alla deltagare var i 60-70-årsåldern och jag antar att vi alla vid denna ålder hade lärt oss vad hygien är!

Att han senare under resan inte reagerade på att det fanns deltagare som kom direkt från toaletten utan att tvätta  händerna för att hjälpa till med matlagningen, eller att en deltagare stod vid vägrenen och kissade och sedan gick direkt till salladsskålen och vände salladen med händerna utan att tvätta sig är en gåta för mig!

Efter mötet skulle vi enligt programmet äta en gemensam välkomstmiddag någonstans i Windhoek. Den blev inte av utan arrangören föreslog istället att vi köper hamburgare och lite grillad kyckling som levereras till poolen. Redan här kunde jag utläsa resans lågbudgetprofil.

Bilresa: Windhoek – Rehobot – Sesriem – Dead Vlei – Sesriem

Påföljande dag var bilarna, en Landrover och en Toyota pickup (båda fyrhjulsdrivna), som vi skulle använda oss av packade tidigt på morgonen och avresan från Windhoek ägde rum strax efter klockan 08.

Fin väg mellan Windhoek och Rehobot. Sedan började den oasfalterade, skumpiga och dammiga grusvägen. Det skulle bli mer än 2 000 kilometer på denna typ av väg!

Vi kom fram till Sesriem Campsite tidigt på eftermiddagen och satte omgående upp våra tält för att hinna med att besöka den första sanddynen i den UNESCO-listade Namiböknen innan solnedgången.

Bara några kilometer från vårt tältläger låg en mäktig sanddyn som vi utforskade. Så vacker, så mäktig. ”Den har inget namn”, svarade reseledaren på min fråga. Vi stannade ett par timmar för att fotografera och utforska dynen. Några ur gruppen gick upp på den när alla tagit sina bilder av den orörda dynen.

Det var tungt att gå i den mjuka sanden men ju högre upp jag kom desto mer imponerande blev utsikten över den omkringliggande öknen. Jag och en kvinna ur gruppen som gick högst upp vände om strax innan toppen då vi såg att sanden började glida iväg utefter den branta sidan. Risk att begravas i sand förelåg!

Tillbaka i lägret fick vi middagen serverad av kocken som förberett denna medan vi var vid den stora sanddynen. Natten i tältet blev kall och jag vaknade flera gånger av att jag frös.

Nästa morgon steg vi upp vid femtiden för att äta en enkel frukost innan vi körde till en av de vackraste platserna i Namiböknen, Dead Vlei. Vi lämnade tältlägret strax efter 05.30 för att i mörker köra de cirka 60 kilometrarna för att få uppleva soluppgången över Dead Vlei. Bilresan tog oss nästan en timme. Från p-platsen tog det en dryg kvart att gå till Dead Vlei.

Dead Vlei, Döda dalen, är en plats jag velat besöka ända sedan jag såg den första bilden härifrån; de höga sanddynerna, den saltmättade ökensanden som ser ut som ett istäcke och alla döda träden som står som svarta silhuetter mot ökensanden. Nu var jag här!

Det var oerhört magiskt att se solen gå upp över topparna på sanddynerna. Hur de långsamt blev allt rödare ju högre solen steg på himlen. De långa skuggorna från de döda träden. Det var så vackert att jag nästan glömde bort att fotografera!

Till en början var det bara vår grupp, i stort sett, som var här varför det gick att få fina bilder utan folk i. Bara efter någon timme kom hundratals besökare hit.

Vår grupp stannade i ett par timmar i Dead Vlei för att fotografera innan vi gick till platsen där frukosten serverades. Medan jag åt frukosten försökte jag smälta morgonens upplevelse.
Efter att vi ätit frukost körde vi tillbaka till tältlägret och vidare till Sesriem kanjon, som låg cirka fyra kilometer bort.

Sesriem kanjon är en smal dal som skapats av floden Tsauchab under årtusendens gång. Man kommer lätt ner i bottnen av kanjonen via en stig. Väl nere är det en intressant promenad bland mäktiga klippor och stenformationer som väntar. Mitt på dagen är det hett nere i kanjonen. Sesriem kanjon är väl värd ett besök.

På seneftermiddagen var det dags att besöka ytterligare en sanddyn. Denna gång Elim-dynen som låg bara några kilometer från tältplatsen. Elim är till stora delar klädd med gräs och skiljer sig därför från de rena sanddynerna. Inte tillnärmelsevis lika vacker som den sanddynen vi besökte först eller Dead Vlei!

Medan gruppen valde att gå en bit upp på Elim för att hitta fotomotiv valde jag att gå runt denna och fick därför se ett flertal oryxer i ökenmiljö istället. Efter besöket vid Dead Vlei på morgonen kunde besöket vid Elim inte tända något av intresse hos mig, men jag var fascinerad av ökenmiljön.

Ännu en kall och smutsig natt tillbringades i tältet innan vi påföljande dag körde norrut, till staden Swakopmund. Där skulle vi bo på hotell! Strax innan avresan kom 08:na fram till mig och sa ”Eftersom vi skall rotera i bilarna har VI bestämt att DU skall sitta längst bak i Landrovern idag!”

Jag tittade förstummat på dem och sa sedan, ”Var jag sitter spelar absolut ingen roll för mig men jag accepterar inte att ni, eller någon annan, bestämmer var jag skall sitta utan att stämma av med mig! Försök inte med några översittarfasoner mot mig!” Så hade jag fått två ”fiender”! Trodde de verkligen att de skulle kunna ”köra” med mig?

Bilresa: Sesriem – Solitaire – Kuisebpasset – Vogelfederberg – Walvis Bay – Swakopmund

Bilresan gick vidare på dammiga och skumpiga vägar. Idag åkte jag i Landrovern, som var nästan lika bekväm som Toyotan. Fascinerande, men torrt och ödsligt, landskap passerade revy.
Dagens första stopp gjorde vi i Solitaire, en liten gudsförgäten håla med en restaurang, en affär och en bensinstation. Vid infarten fanns flera bilvrak i sanden. På marken sprang små ekorrar och letade mat. För att skyla sig mot den heta solen höll de upp svansen så att kroppen skuggades. De sprang även in i skuggiga partier för att ösa sand över kroppen som gav dem svalka.

Det regnade sällan i Solitaire! Enligt noteringar på en griffeltavla kom det endast 86.5 mm regn år 2015! Och här hemma klagar vi på att det regnar för mycket….

Fortsatt bilfärd på ökentorra och slingrande vägar till det spännande Kuisebpasset, med branta vägavsnitt. Lunchstopp vid naturreservatet Vogelfederberg, ett litet bergsparti med fina vyer över öknen.

Vid 15-tiden var vi framme i Walvis Bay där vi tittade på vackra flamingos innan vi fortsatte till staden Swakopmund för övernattning på hotell. Jag delade rum med en av de manliga resenärerna, som jag även delade tält med under hela resan.

Swakopmund, cirka 45 000 invånare, grundades år 1892 av tyskar. Staden är Namibias enda semesterort.

Vi hann inte mycket mer än lasta ur lite ur bilarna och fräscha upp oss innan det var dags för gemensam middag på en italiensk restaurang. Kvällens middag bestod av en oryxstek. Gott!
Än en gång slog ”morsorna” till denna dag! Den svenske researrangören hade bokat ett bord som var dukat och klart inför vår ankomst. Servitrisen visade oss dit. ”Nähä, här skall vi inte sitta!”, sa 08:na. Servitrisen blev helt ställd och försökte än en gång få oss att förstå att bordet var förberett för oss! ”Nä, här skall vi INTE sitta”, sa 08:na  och satte sig vid ett annat bord. Arrangören lommade efter utan  att säga någonting. Var det inte han som bestämde? Nåja, maten var god.

Det var skönt att sova på hotellet efter de kalla nätterna i tältet i öknen, även om rumskompisen snarkade högljutt hela natten!

Pelikansafari i Walvis Bay

De första européerna kom till Walvis bay, Valbukten, redan år 1487 när portugisen Bartolomeu Dias lade till här med sitt skepp Sao Cristova. Från 1990 till 1994 tillhörde Walvis Bay fortfarande Sydafrika trots att de dragit sig tillbaka från övriga delar av landet. Den 28 februari, 1994 halades den Sydafrikanska flaggan och fem minuter senare hissades den namibiska och därmed var Walvis Bay integrerat i Namibia.

Det här skulle bli en av resans höjdpunkter enligt arrangören! Vi skulle inte som ”vanliga turister” åka ut med båt för att titta på, och fotografera, pelikaner på förmiddagen. Vi skulle med egen båt och mycket fisk att mata pelikaner med så att de kom riktigt nära för bra bilder åka ut på eftermiddagen! Hur blev det?

Eftersom vi inte skulle ut på havet förrän på eftermiddagen hade vi egentid i Swakopmund på förmiddagen. Jag passade på att promenera runt i staden och titta på det tyska arvet, som syntes överallt. Gamla hus byggda av tyskarna i början av 1900-talet, den  vackra kyrkan och den stora järnvägsstationen som nu var ombyggd till lyxhotell och invigt av självaste presidenten. Hotellpersonalen lät mig och en reskompis vandra fritt inne i det vackra hotellet och ta bilder.

Strax före lunch samlades gruppen på vårt hotell för att åka till Walvis Bay som ligger knappa 40 kilometer söder om Swakopmund. Skönt att åka på asfalterad väg som omväxling!

Vi fick ströva runt en stund i hamnområdet medan arrangören förberedde eftermiddagens båttur. Innan båtfärden åt vi lunch på en restaurang i hamnen. En makalöst god skaldjurstallrik stod på menyn.

Båten som gruppen åkte ut med var rymlig och bra och det var bara vår grupp ombord. Vädret var lite råkallt och blåsigt. Förhoppningarna om fina bilder på pelikaner stora.

Efter en timmes färd hade vi ännu e sett mer än de två tama pelikaner som stod vid båten när vi lade ut. Färden fortsatte längre ut till havs. Inte en pelikan! Men trutar fanns det gott om.

Efter ett par timmars båtresa började ”desperationen” sprida sig. Var är pelikanerna? Det började spekuleras om de hade fått så mycket fisk av ”de vanliga turisterna” att de fortfarande var mätta och därför inte visade sig. Istället för att slänga ut fisk till pelikaner som vi skulle fotografera började besättningsmannen mata trutar som ”anföll” oss.

Trots 3-4 timmars båtfärd var de enda pelikaner vi såg de två tama som satt och väntade på kajen när vi la till med båten. De blev matade med överbliven fisk och följde mätta och belåtna efter oss på bryggan in till kajen. Fiaskoarrangemang?

På kvällen var det åter gemensam middag på den italienska restaurangen i Swakopmund. I slutet av denna slog 08:na till igen! Nu sade de till min rumskompis ”I morgon är det din tur att sitta längst bak i Landrovern!” Han svarade: ”Nu gör ni samma misstag mot mig som ni gjorde mot Rainer. Jag bryr mig inte om var jag sitter men NI bestämmer INTE var jag skall sitta!” Han fick en ursäkt vid ett senare tillfälle. Jag fick aldrig någon…

Bilresa: Swakopmund – Cape Cross – Uis – Khorixas

Start vid 8-tiden, strax efter frukost, från Swakopmund. Idag skulle vi köra kustvägen till Cape Cross för att titta på den stora kolonin med pälssälar som finns där och ett skeppsvrak i den södra delen av Skelettkusten. Så snart vi kommit ut från Swakopmund var det åter grusvägar som gällde! Dammigt och skumpigt.

Första stoppet på väg mot Cape Cross gjorde vi på en plats där det låg ett skeppsvrak. Vi stannade bara till en kort stund för att ta några bilder innan resan gick vidare till sälkolonin vid Cape Cross.

Den sjöfarande portugisen Diego Cao var den förste europé som lade till vid den plats som idag kallas för Cape Cross. Året var 1485. Han lät uppföra ett kors på platsen för sin landstigning. Enligt en legend avled Diego Cao på samma plats där han landsteg efter sina expeditioner in i Afrika. Korset stod kvar ända till 1890-talet då det togs till Berlin. År 1974 restes en kopia av korset vid Cape Cross.

Längs den namibiska kusten finns det flera kolonier med pälssälar. Turister söker sig till Cape Cross då detta är en av dekolonier som är lättast att nå. Här kan det finnas upp till 100 000 sälar och den är bebodd året om.

Vi kom till Cape Cross vid 11-tiden och fick en dryg halvtimme på oss att fotografera och titta på sälarna. Vilket ljud! Och vilken stank!

För att störa sälarna så lite som möjligt har man byggt upp promenadvägar av trä genom en del av kolonin. Tack vare dessa kommer man riktigt nära dem.

Det var mycket fascinerande att gå runt och titta på sälarna som ofta låg tätt intill promenadstråket. Bara att lyfta kameran och få fina närbilder!

Jag fascinerades av livet i sälkolonin. Hela tiden var det liv och rörelse i den; sälar som simmade i havet en bit bortom promenadvägen, sälar som låg och sov, sälungar som diade, sälungar och vuxna sälar som kivades, sälhanar som slogs, en sälhona som sörjde sin döda unge osv. Hela upplevelsen kompletterades med stanken och vrålen från sälarna.

På vägen till campingplatsen nära Twyfelfontein stannade vi till i Uis för att tanka och i Khorixas för att proviantera. Nattens tältläger slogs på en campingplats som drevs av ett holländskt par. Efter middagen som tillagats över öppen eld väntade ännu en natt i det smutsiga tältet!

Innan middagen promenerade jag omkring i området nära campingen och tog lite bilder på ett övergivet hus.

Bilresa: Campingplatsen – Twyfelfontein (UNESCO-listat världsarv) – Kamanjab

Ännu en kall natt var slut. Och inte blev jag varmare av morgonens kallvattendusch.

Efter att vi rivit tälten och ätit frukost körde vi till Twyfelfontein, Namibias första världsarv.

Twyfelfontein är ett område i regionen Kunene där man funnit omkring 2 000 hällristningar. Dessa togs upp UNESCO:s världsarvslista år 2007 och blev Namibias första på världsarvslistan. Hällristningarna skapades under en period av 2 000 år av Sanfolket, ett samlar- och jägarfolk. De visar bilder av djur som lejon, oryx, noshörningar, elefanter, giraffer, strutsar, sälar mfl  djur. De äldsta hällristningarna var vara mer än 20 000 år gamla. Skapandet av nya bilder upphörde troligen när jordbruket tog över på 1 000-talet efter Kristus.

Vi kom till Twyfelfontein vid 9–tiden och gick direkt till besökscentrat efter att vi parkerat bilarna. Efter en stunds väntan kom den kvinnliga guiden som skulle visa oss runt i det vackra bergsområdet där hällristningarna finns.

Det blev en intressant rundtur bland klipporna med de vackra hällristningarna. Imponerande att människor kunnat åstadkomma så vackra bilder med enkla redskap för mer än tvåtusen år sedan! Rundturen tog en knapp timme. Nu kunde jag ”boka av” besök vid ett nytt världsarv!

Efter besöket vid hällristningarna i Twyfelfontein fortsatte bilfärden mot den lilla staden Kamanjab där vi skulle göra ett besök i en Himbaby.

Folkgruppen himba uppgår till mellan 20 000 och 50 000 personer. De lever i Kuene-regionen i norra Namibia. De är ett halvnomadiskt folk, nära släkt med Herero och talar samma språk som de.

Himba bär mycket lite kläder och kvinnorna är kända för att täcka huden med en blandning av fett, ockra och örter för att skydda sig från solen. Blandningen ger huden en rödaktig färgton som är en del av Himbas skönhetsideal. Himbakvinnorna lägger flera timmar varje dag på kroppsvård, men de badar bara en gång i hela sitt liv. Dagen före bröllopet. Den röda färgen har även symbolisk innebörd då rött symboliserar blodet och livet samt jordens röda färger.

Unga flickor bär sitt hår i två flätor, pojkar i en. Flickornas flätor klipps när de får menstruation då de också börjar förberedas för ett vuxenliv. När de blivit ändras frisyren som speglar deras sociala status, och de börjar bära tyngre smycken.

Pojkar genomgår vanligtvis omskärelse före puberteten, och anses därefter vara redo att gifta sig. När en dotter föds arrangeras hennes äktenskap och giftermålet äger vanligen rum när hon är mellan 14 och 17 år.

Varje medlem i stammen tillhör två klaner, en genom fadern och en annan genom modern. En Himbaklan leds av dess äldsta manliga medlem. Söner lever med faderns klan och när döttrar gifter sig övergår de till att leva med sin mans klan. Arv och välstånd kommer dock inte från faderns klan utan från moderns. En son ärver till exempel inte sin fars boskap utan kan istället ärva sin morbrors boskap.

En del av Himbas inkomster kommer från intäkter som turister betalar för att få besöka deras byar.

Den himbaby som vi besökte ligger en liten bit utanför Kamanjab. Vi kom hit på seneftermiddagen. En manlig guide mötte oss och höll en kort information om himbafolket i en skolsal. Han var stolt över att himbabarnen nu kunde gå i skolan för att lära sig läsa och skriva. I skolsalen fanns inga stolar eller bänkar så antagligen satt barnen direkt på golvet medan undervisningen pågick.

Efter informationen fick vi vandra runt i byn. Här fanns ett drygt tiotal lerhyddor. Utanför de flesta satt kvinnor med olika handarbeten framför sig på marken som de själva tillverkat med förhoppning att besökare skulle köpa. I en inhägnad fanns några kor och i byn sprang enstaka barn omkring.

Kvinnorna som satt på marken hade smort in sina kroppar i ockra vilket gav dem en röd färgton. Håret hade tjocka ”flätor”, en del med prydnader. Alla kvinnor var barbröstade. En kvinna låg på marken och fick sitt hår iordninggjort. Jag upplevde stämningen som lite uppgiven.

Vi blev inbjudna i en hydda där en kvinna demonstrerade hur himba ”tvättade” sig med hjälp av rök.

Efter en knapp timme lämnade vi himbabyn. Jag jämförde min egen privilegierade situation med himbafolkets och kunde konstatera att våra förutsättningar skiljer sig markant åt!

En ny natt i tält väntade. Denna gång var det betydligt varmare än de senaste nätterna.

Bilresa: Kamanjab – Outjo – Okaukuejo (Etosha National Park)

Ett besök i Etosha National Park var den sista stora aktiviteten på resan, och en av resans två absoluta höjdpunkter. Här skulle vi göra sex gamedrives, vilket innebär turer med våra bilar till olika vattenhål för att komma nära de vilda djuren med inriktning på fotografering. Vilda djur och fåglar såg vi, i stora mängder!

Etosha National Park räknas som en av världens förnämsta för den som vill se vilda djur på riktigt nära håll.

Den unika naturen i Etosha är inkapslad av det väldiga Etosha bäckenet som under några dagar varje år när det regnar ombildas till grunda laguner fyllda av flamingos och pelikaner. De angränsande gräs- och skogsmarkerna är habitat för det rika djurlivet som är lätt att komma nära, till skillnad från vissa andra naturreservat i Afrika, på grund av de många vattenhålen i nationalparken dit djuren söker sig. Bara att köra dit med bilen, parkera och vänta på att djuren kommer!

Trots sin karghet, och tuffa livsmiljö för allt levande i Etosha National park lever här 114 däggdjur, 340 fågelarter, 16 reptiler och amfibier, en fiskart och många olika insektsarter. Nationalparkens yta uppgår till mer än 20 000 kvadratkilometer.

Vår grupp kom till Okaukuejo i Etosha National Park vid 13-tiden. Här skulle vi stanna i två dagar och ha campingplatsen/hotellområdet som bas. Vår andra bas i två dagar blev Namuntoni i nationalparkens östra del.

Vid ankomsten till Okaukuejo sade guiden till oss att omedelbart gå ned till vattenhålet då det fanns en flock elefanter vid detta. När jag kom dit trodde jag inte mina ögon! Här fanns omkring 60 elefanter, honor och ungar, som badade, busade med varandra och drack vatten. Elefanterna lever i hjordar med honor och ungar. Efter en stund kom tre mäktiga hannar också till vattenhålet! Förutom elefanterna fanns här springbock, oryx och giraffer. Det lågfrekventa ljudet från elefanterna kompletterade upplevelsen.

Vilken start på vistelsen i Etosha! Och så här fortsatte det!

Efter att ha tittat på elefanterna i en dryg timme gick jag upp till platsen där vi skulle tälta de två kommande dagarna. Vår kock hade satt upp tälten medan gruppen var vid vattenhålet! Efter en lätt lunch väntade vi fram till 16-tiden innan vi gav oss iväg på den första gamedriven, bilturen, för att spana efter vilda djur. De efterföljande dagarna gjorde vi två bilturer per dag, en i gryningen och en på eftermiddagen fram till solnedgången.

Under varje biltur vi gjorde såg vi massor av djur. Det var som att åka runt i en ”godisbutik”! Fotona blev många….. Att åka runt i Etosha National Park var bland det mest fantastiska jag upplevt och kröntes under den sista turen, strax innan vi skulle köra tillbaka till Windhoek, då en leopard kom gående tvärs över vägen. I och med att jag fick se leoparden har jag nu sett alla ”Africas Big Five!”

Det var inte bara fascinerande att se de olika djurarterna utan mängden av dem. Ofta stora flockar av springbock, impalas, gnuer, kudus och zebror.

Under mina turer i Etosha såg jag, bland annat elefant, svart noshörning, giraff, gnu, springbock, stenantilop, kudu, impala, damara dik-dik, koantilop, zebra, oryx, vårtsvin, lejon, schakal, hyena, leopard, mungo, struts, sekreterarfågel, stortrapp, näshornsfåglar, biätare, vävarfåglar, go-away-bird och en sköldpadda.

En annan stor upplevelse i Okaukuejo var att gå till vattenhålet på kvällen då detta lystes upp så att man kunde se djuren komma dit för att dricka. Vid ett tillfälle såg jag flera elefanter och vid ett annat tre noshörningar.

Spännande var också när jag hörde lejonen ryta i natten genom den tunna tältväggen. This was Africa!

Bilresa: Namutoni (Etosha National park) – Tsumeb – Otavi – Otjiwarongo – Okahandja – Windhoek

En sista gamedrive innan återresa till Windhoek påbörjades, Lärardemonstration i Otavi, en researrangör ur balans mm var upplevelser under den officiella resans sista dag.

Ännu en tidig morgon då vi skulle riva tältlägret och hinna med en sista gamedrive i Etosha innan återresan till Windhoek påbörjades..

Efter den enkla frukosten gav vi oss i väg med bilarna för en sista runda i Etosha för att leta efter leopard, som vi ännu inte sett.  Jag åkte i Landrovern som också drog släpvagnen, vilket visade sig vara ett lyckokast.

Vi hade inte kört lång stund förrän guiden började skratta och slog med båda händerna i ratten. Jag undrade vad som stod på och följde riktningen på guidens pekande finger. En leopard korsade vägen!

Fram med kamerorna så fort det bara gick. Ett ”ljushuvud” hade en kort stund tidigare stängt det uppfällbara taket som vi brukade fotografera från. Nu fick vi inte upp det! Och leoparden gick i ganska rask takt från bilen!

Reskamraten till vänster om mig öppnade sidofönstret och lutade sig ut. Jag sträckte mig fram och bad henne flytta sig lite åt sidan så att jag också kunde få ut min kamera. Nervositeten och stressen med försöket att få någon form av bilder på leoparden innan den hann för långt från bilen var påtaglig. Jo, jag fick några bilder, men de blev inte speciellt bra. Det tog inte lång stund innan leoparden var utom fotoavstånd för mig!

I och med att jag sett leoparden hade jag nu sett ”Africas Big Five” . De andra fyra såg jag under en resa i Tanzania.

Vi lämnade Etosha National Park strax efter klockan åtta och påbörjade färden till Windhoek. Nu var det bara att låta sig transporteras de omkring 500 kilometrarna vi hade framför oss! Det blev en ganska händelselös resa till Windhoek. Det positiva var att vägen var asfalterad hela sträckan från Etosha till Windhoek!

I staden Otavi kom vi rakt in i ett demonstrationståg. Stadens lärare protesterade för högre löner. I närheten av staden Otjiwarongo åt vi den sista lunchen som resans kock Cleo fixade; en sallad, bröd, riven ost och några korvskivor. Ungefär som de flesta andra under resan.

I staden Okahandja stannade vi till för att fika.

I samband med stoppet frågade jag arrangören om jag kunde få telefonnumret till företaget som skulle sköta transfern till flygplatsen när vi kom fram till hotellet i Windhoek.
”Vad skall du ha det till?”
”Jag måste eventuellt ringa och ändra tiden för avhämtning om flygavgången ändrats.”
Han tittade på mig och sa ”Vad är det för jävla tjafs!”
”Det är väl normalt att man kontrollerar avgångstider så att de inte är ändrade. Jag gör det alltid innan jag ger mig iväg.”
”Inte behöver man väl kolla sådant!”
”Mina erfarenheter säger att det händer, och om den här tiden är ändrad skulle det i så fall inte vara första gången det gjorts.”
”Jag orkar inte stå här och tjafsa med dig! Är du trött?”
”Nej, inte det minsta! Är du?”
”Varför står du då här och tjafsar?”
När jag förstod att han inte var i balans lämnade jag honom.

Det var skönt att åter bo på hotell efter nätterna i de lortiga tälten! Singelrum! Duschen var ljuvlig! På kvällen skulle vi äta en gemensam avskedsmiddag. Efter arrangörens utbrott på eftermiddagen avstod jag från den.

Påföljande dag var det hemresa för alla utom mig. Jag stannade i Windhoek en extra dag och promenerade runt i stadens centrum till eftermiddagen. Jag passade även på att besöka Air Namibias kontor för att kontrollera avgångstiden på planet jag skulle flyga till Johannesburg med. ”Ditt plan går enligt tidtabell. Planet efter är inställt.”

När jag kom tillbaka till hotellet på eftermiddagen mötte jag en av mina reskamrater som skulle ha flugit hem tidigare under dagen.
”Skulle du inte åka hem idag?”
”Jo, men mitt plan var inställt och jag har fått köpa en ny biljett till Johannesburg. Jag är helförbannad och helt slut efter allt dribblande med mig på flygplatsen!”
”Kontrollerade du inte att planet skulle gå i rätt tid?”
”Nä! Skulle jag ha gjort det???”
Jag tänkte på ”diskussionen” med arrangören i Okahandja föregående dag, men sa inget.

Påföljande dag var det dags för min hemresa. Min reskamrat, som fått en extra dag i Windhoek, följde med taxin till flygplatsen. ”Jag skall försöka boka om till samma plan som du flyger med till Johannesburg för jag vill ha mera tid på mig där. Det krånglade så mycket vid hitresan.”

Min incheckning gick snabbt. Jag letade reda på min reskompis som stod böjd över en disk hos Air Namibia och var involverad i en djup diskussion. Jag väntade en stund innan jag gick fram till honom och sa att jag går igenom säkerhetskontrollen väntar vid gaten.

Jag tittade ofta efter min reskompis, men han dröjde. Strax innan boarding såg jag hur han kom halvspringande. Han kom fram till mig och sa att han haft problem igen. ”Det gick inte att boka om. Jag fick köpa en ny biljett igen för att komma med planet!”
Vissa har tydligen otur att hamna i olika problemsituationer!

Flygresan till Johannesburg gick problemfritt.  Jag tog farväl av min reskompis på planet då vi skulle till olika gater vid ankomsten. Han hade gott om tid innan hans plan gick till skillnad från mig.

Den drygt tio timmar långa flygresan från Johannesburg till Frankfurt gick förhållandevis ”smärtfritt” då jag lyckades sova cirka fem timmar.

I Frankfurt mötte jag två reskamrater som kom springande mot en hiss.
”Skulle inte ni vara hemma redan?”
”Jo, men det krånglade i Johannesburg. Vi fick bo på hotell en natt där.”
Hade inte heller de kollat sina avgångstider?
Kan nog vara bra att kontrollera flygtider innan resan påbörjas…..
Jag såg en sista skymt av dem strax innan hissdörrarna stängdes.

Exakt 24 timmar efter att jag lämnat hotellet i Windhoek satte jag nyckeln i ytterdörren och därmed var resan till Namibia definitivt slut.

Resa till Namibia

Namibia är ett oerhört fascinerande land! Trots att landskapet är torrt och ogästvänligt finns här spännande miljöer att uppleva; sandöknar, sanddyner, sälkolonier, världsarv och det magnifika djur- och fågellivet i Etosha National Park. Jag ångrade inte en enda sekund att jag valt att åka till Namibia! Res hit för ett besök i ett av världens mest fascinerande länder!

Resan gjord 2016

Mer information     Namibia-landsfakta

Namibia turism    Visit Namibia

Det finns många intressanta och spännande länder.
Läs om några av dessa på min hemsida
www.stalvik.se / rainer stalvik