Norge-allmänt-resa

senja, tana, narvik, vesterålen, andenes, tromsö, varanger, hamningberg, vardö, vadsö, berlevåg, nordkap, bodö, kjeåsen, geilo, hardangervidda, eidfjord, flåm, flåmsbanan, helgelandskusten, nordkap, lofthus, lillehammer, harstad, å, henningsvaer, sakrisöy, odda, hjölmodalen, norangsdalen, geiranger, geirangerfjorden, trollstigen, trollveggen och uvdal är några platser jag besökt på min resa till norge, rainer stalvik

Resa till Norge – Senja, Vesterålen, Tromsö, Bodö, Varanger mm

För mer information se  Norge-Grundfakta   Norge-Landsfakta

Norge är ett av mina absoluta favoritländer att resa i och jag har besökt landet under olika årstider.

Andra resor jag gjort i Norge:

Lofoten   Ålesund+   Jotunheimen   Svalbard hardanger-sognefjorden-rondane

Vintertid erbjuds fina möjligheter till skidåkning, både alpint och längd. Områden jag har åkt    skidor i är Geilo, Gol, Lillehammer, Hemsedal, Trysil och Öyerfjell. Som kuriosa kan jag nämna att jag åkt nedför OS-backen i Lillehammer, dock inte lika snabbt som tävlingsåkarna.

På våren och sommaren kan man besöka några av världens vackraste platser.

Fjordarna med blommande fruktträd som speglar sig i det mörkblåa vattnet, inramade av snöklädda berg, är vyer man aldrig glömmer. Besök Hardangerfjorden i samband med fruktträdsblomningen och Du kommer att få en skönhetsupplevelse utöver det vanliga.

Norge har många fina fjällområden att vandra i. Många anser att det är betydligt lättare att vandra här än i de svenska fjällen eftersom man i regel kan bära lättare packning då många fjällstugor är mycket välutrustade. Förutom övernattningsmöjligheter erbjuder de goda möjligheter till matinköp. Ofta kan man bo på fjällstationer där tillfälle finns till kroppslig njutning i form av god mat och dryck efter en lång vandringsdag.

Här kommer ett litet axplock bland några av de resor jag gjort.

Resa till Norge

Vesterålen, ön Senja och Tromsö.

Efter att han vandrat på Kungsleden från Abisko till Kebnekaise planerade vi, min rese- och vandringskamrat Gunilla och jag, att fortsätta resan med bil vidare in i Norge och om möjligt ända upp till Nordkap. På vägen till Nordkap skulle vi även passa på att besöka Lofoten, ön Senja, Övre Dividal Nationalpark och Tromsö. Detta var vår första resa i Nordnorge.

Vesterålen

Vägen mellan Kiruna och Narvik öppnades 1984 och går över Haugfjellet. Här är det glest befolkat men naturen är vacker. Inte långt från Riksgränsen, på norska sidan, finns ett begravningsfält med tyskar som stupat under Andra Världskriget. Det kan vara lämpligt att stanna till här och reflektera över krigets vansinne och hoppas att det inte upprepas igen.

Den första norska staden man kommer till efter Riksgränsen är Narvik. Man har en fin vy över Rombakfjorden och staden när man kommer ned för Haugfjellet. I tonnage räknat är Narvik Norges näst största hamn efter Oslo. Vid sekelskiftet var Narvik ett litet fiskeläge i ett vilt fjällandskap. Med byggnationen av Ofotenbanan som skulle skapa förbindelse mellan Kiruna och den isfria hamnen i Narvik växte det lilla samhället snabbt. Under Andra Världskriget utkämpades flera sjöslag i Narvik-regionen och staden skadades svårt. Än i dag finns det spår kvar efter kriget. Själv tycker jag inte att Narvik är någon spännande plats att stanna på utan fortsätter gärna vidare ut på Lofoten istället.

De nordligaste öarna i “Lofotengruppen” kallas för Vesterålen och är lätta att nå från Narvik. Enklast blir det om man kör egen bil men det finns även bussförbindelser hit, cirka 2.5 timmar. Vesterålens största öar är Hinnöy och Andöya. Mot havssidan har dessa öar alpin karaktär. In mot fastlandet är naturen vänligare med breda sandstränder och vackra samhällen.

Harstad på norra Hinnöy har ett vackert läge ut mot Vågsfjorden och fick sitt uppsving på 1800-talet i samband med sillfisket. Idag är det en blomstrande stad, som förutom fiskerinäringen även har en offshoreverksamhet för oljeindustrin. Här lägger Hurtigrutten till. En bit norr om centrum ligger Trondenes Kyrka byggd på 1250-talet. Även Harstad  drabbades av Andra Världskrigets fasor och ockuperades av tyskarna. Här byggde de en av Europas största försvarsanläggningar och här placerades flera av de största kanonerna. En av dem var Adolf-kanonen som idag har blivit ett populärt turistmål. I Harstad finns även en tysk krigskyrkogård och ett monument över stupade ryssar. En annan stor turistattraktion är den årliga Havsfiskefestivalen. Att stå på kajen och se tävlingsdeltagarna landa sina fångster bjuder på fascinerande upplevelser. Fiskar på 20 – 25 kilo är inte ovanliga.

Bilresan från Harstad till Andenes på norra delen av Andöy bjöd på vackra vyer. Öns huvudort Andenes har en av Nord Norges bästa fiskehamnar. Holländska valfångare hade Andenes som basstation på 1600-talet och lärde de norska fiskarna att jaga val. Den numera begränsade valfångsten, tyvärr respekterar norrmännen inte valfångstförbudet fullt ut, har utvecklat en ny näringsgren för fiskarbefolkningen – valskådning. Andenes är idag något av ett centra för den norska valskådningen. Ett populärt turistmål har den 60 meter höga fyren, Norges tredje största, som är öppen för besökare sommartid blivit.

Senja

Nästa stopp på vägen mot Nordkap blev Bardufoss, som ligger i Målselv Kommune och är känd för sin varierande natur. Mer än två tredjedelar av det 3 300 kvadratkilometer stora området består av fjällterräng. Bardufoss blev basen för turer ut i den vackra naturen och till en av mina absoluta norska favoriter – ön Senja.

I Övre Dividal Nationalpark finns fina vandringsmöjligheter och gott om vilda djur. Här vandrade vi en kort dagstur i den mycket vackra naturen. På vägen tillbaka till vandrarhemmet i Bardusfoss gjorde vi ett besök vid den stora och välkända Målselvsfossen. Målselven är en av Norges finaste laxälvar. De bästa fiskeplatserna tar man rejält betalt för. Vid ett par tillfällen, med korta mellanrum, fick vi med egna ögon se hur en schweizare och hans amerikanske svärson drog upp två laxar av imponerande storlek.

För att komma till Senja kör man först till staden Finnsnes, som är en av knutpunkterna i Midt-Troms, med cirka 12 000 invånare. Hit kommer Hurtigruttens fartyg. Via den 1 150 meter långa bron över Gisundet, Europas längsta pelarbro, kommer man till ön Senja. Norges vackraste och näst största ö. Jag hade fått tips om öns skönhet av en affärsbekant i Tyskland och var sedan dess nyfiken på att komma hit.

Senja är ett Norge i miniatyr. Allt som är unikt för Norge finns samlat inom några mils avstånd. Älvar och sjöar, urskog och fjällbjörk, vilda dalar snöklädda bergstoppar och fina fiskemöjligheter, både i älvar rika på lax såväl som på givande havsfiske. Öns östra delar bjuder på ett vackert jordbrukslandskap. På öns västra sida stupar de branta bergen dramatiskt ned i havet. Här ligger små fina fiskarsamhällen. Ställer man sig vid kajen i dem för att fiska vet man att man kan äta fisk till middagen. Här är den mäktiga havsörnen inte ovanlig. På Senja finns spår efter människor som levde här redan under stenåldern.

Jag spenderade flera dagar på ön och hann med att besöka samhällena Senjahopen, Mefjordvaer, Gryllefjord, Torsken, Flakstadvåg, Skrolsvik, Senjahesten, Gryllefjord och Husöy,  små vackra samhällen eller byar med utkomst från havet.

I Senjahopen vid Ersfjorden, där vägen tar slut, stod en husbil parkerad när vi kom. När jag tittade på den främre registreringsplåten såg jag att bilen kom från Tyskland! Kanske ett gott omen, med tanke på att jag bliv rekommenderad ett besök på ön av en tysk. Här talade jag med en norsk man som hade bekanta i Hindås, ett samhälle strax öster om Göteborg! Det blev återkopplingen till min hemstad.

Gryllefjord nämndes för första gången redan år 1380. Härifrån exporterades torrfisk till Europa redan för mer än 500 år sedan. Detta drog till sig handelsskepp. För mycket länge sedan havererade ett spanskt fartyg i havet utanför byn. Några överlevande spanjorer nådde land och slog sig ned i byn. Än idag kan man se deras inflytande på en del av befolkningen, som är mörkhåriga och krulliga.

Husöy är en liten holme, 1 000 x 500 meter, med ett knappt 100-tal hus. Ön är hårt utsatt av väder och vind varför flera av fastigheterna är fastspända med tjocka stålvajrar för att stå emot stormarna.

Dagarna på Senja försvann alldeles för fort och jag visste omedelbart att hit skulle jag komma tillbaka. Vilket jag också gjort. Och säkert kommer att göra flera gånger.

Tromsö – “Porten till Ishavet”

Tromsö med sina drygt 50 000 invånare är en av Nord Norges viktigaste städer. Till ytan är den Norges största stad. Tromsö firade sitt 200 års jubileum 1994 men det har funnits bebyggelse i regionen under årtusenden, vilket lämningar efter boplatser och hällristningar vittnar om. Den första kyrkan i staden byggdes 1250. Uppsvinget för Tromsö kom i slutet av 1800-talet i samband med den stora sillperioden.

Några av de större sevärdheterna i Tromsö är Polarmuseet, Tromsö Museum, Bymuseet, Tromsdalens Kyrka även kallad “Ishavskatedralen” och Domkyrkan som är en av Norges största träkyrkor. En annan av stadens sevärdheter är “Tromsöpalmen”, som är en björnloka på upp till 3 meters höjd. Den har funnit sig väl till rätta i detta klimat.

För mig var besöket i Tromsö ett stopp på vägen till Nordkap. Här passade jag på att besöka några av stadens sevärdheter och att fiska. Trots att det var juli och sommarmånad var det ordentligt kallt. Täckjackan kom väl till pass. Väderprognosen för den kommande veckan, som var avsatt för besök på Nordkap, lovade fortsatt regn och kyla varför vi bestämde oss för att vända söderut igen. Hemma i Göteborg sken solen och temperaturen låg runt 25 grader. Nordkap fick vänta till ett annat år!

Varangerhalvön, Nordkap och Bodö

Varangerhalvön

En av mina intressantaste och mest spännande resor i Norge gick till Varangerhalvön med bil, en lång och fascinerande resa. Från Göteborg är det en cirka 2 25o kilometer lång bilresa innan man kommer till Hamningberg på Norra Varangerhalvön. Där tar vägen slut och man står vid Barents Hav! Det är en ganska tuff bilresa som tar tre dagar.

Jag valde att köra riksväg 45 från Göteborg, via Torsby i Värmland, Noppikoski i Dalarna, Östersund, Vilhelmina och Jokkmokk till Karesuando. Vidare in i Finland via Karesuvanto till Karasjok, samernas huvudstad i Norge, längs med Tanaälven till Tanabru. Den resan krävde tre dagars nonstop bilkörning med övernattningar i Strömsund och Karesuando. På sena eftermiddagen var jag framme på Skipagurra Campingplats i Tanabru, ett populärt tillhåll för ryska kvinnor som erbjuder sina tjänster till kärlekshungriga norrmän. Skippagurra blev basen för utflykter till olika platser på Varangerhalvön.

Man känner direkt att man befinner sig väldigt lång norrut. Det ligger i atmosfären. Vindarna doftar på ett speciellt sätt, det nordliga ljuset och den arktiska naturen.

Tanabru ligger vid Tanaälven, som är Norges tredje längsta älv och gränsflod mellan Norge och Finland. I Tanabru kan man besöka Gollevarri Natur och Kulturminnesområde. Bland annat kan man se hur fångsten av vildren gick till förr.

Vid Varangerbotn delar sig vägen mot Vadsö, Vardö och Kirkenes. Från Kirkenes kan man fortsätta in i Ryssland.

Nesseby är det största samhället i Öst Finnmark som ligger på vägen mot Vadsö, efter Varangerbotn, med lite drygt 1 000 invånare. Kommunen hör till det samiska kärnområdet och är tvåspråkig. Här är både samiskan och norskan officiella språk. Till sevärdheterna i Nesseby hör det Samiska Museet och den vackra träkyrkan som ligger på en udde i havet.

Vadsö är det administrativa centrat för Finnmark och har drygt 6 000 invånare. Hit invandrade många finnar på 1800-talet. Vadsö  är en liten pittoresk stad som under Andra Världskriget drabbades mycket hårt. En av stadens största sevärdhet kanske Ankarmasten för luftskeppen är. Den användes till förtöjning av de två luftskeppen NORGE, och ITALIA, använda av Roald Amundsen (1926) och Umberto Nobile (1928) vid expeditioner i norr. För ornitologer finns ett lättillgängligt fågelberg vid Ekkeröy, öster om Vadsö, med många tretåiga måsar. För den fiskeintresserade finns många möjligheter till fina upplevelser. Själv fiskade jag i midnattssol vid Vestre Jakobselv, väster om Vadsö, med god utdelning. Vilket höll på att driva en avundsjuk dansk, som hade dålig fiskelycka, till vansinne.

Fortsätter man österut från Vadsö kommer man till Vardö, Porten till Barents Hav, med drygt 3 000 invånare. Vardö är Norges enda stad som ligger i den arktiska klimatzonen. För att komma till Vardö måste man köra genom den så kallade “Ishavstunneln”. Den är nästan 3 kilometer lång och 88 meter på det djupaste stället. Tunneln var Norges första byggd under havet. Vardö fick statsrättigheter 1789 och här ligger världens nordligast belägna fästning. En imponerande och vacker försvarsanläggning som uppfördes under åren 1734-38. Detta är den tredje fästningen i ordningen. Den första uppfördes redan på 1300-talet. Framför kommendantbostaden växer Vardös enda träd, en rönn. Inför varje vinter packas den in ordentligt för att den skall överleva. Kanonerna vid fästningen används till att skjuta “solsaluten” som markerar att solen vänder tillbaka efter perioden av vintermörkret (23.11 – 21.1). Denna dag har skolorna fridag. Vid fästningen pågick Norges största häxförföljelser. Under åren 1621 till 1692 dömdes och avrättades 80 kvinnor för samröre med djävulen.

Fortsätter man norrut från Vardö kommer man till Hamningberg, vid vägs ände. De sista milen går på grusväg och kantas på flera ställen av märkligt snedställda klippor, en geologisk sevärdhet. Här ser man spåren efter urkrafterna och inlandsisens påverkningar. Hamningberg är ett övergivet fiskeläge som ger ett spökligt intryck. Än i dag kan man ana fiskets betydelse för människorna som bodde här. Det ödsliga och lite kusliga intrycket förstärks av de tyska bunkrar som finns kvar från Andra Världskriget. Hamningberg var en strategiskt välbelägen plats för tyskarna att bevaka ryska flottans rörelser som utgick från Murmansk. Hamningberg är Europas ändpunkt mot norr.

På Varangerhalvöns nordvästra del ligger Berlevåg. För att komma dit följer man R890, som även kallas för “Ishavsvägen”. Den går genom ett vilt och dramatiskt fjordlandskap via det lilla samhället Kongsfjord. Kommunens 1 300 invånare bor i Berlevåg och Kongsfjord. Majoriteten i Berlevåg. Mitt besök i Berlevåg blev dramatiskt eftersom jag mötte en riktigt häftig arktiskt storm som höll på att trycka in fönsterrutorna i husen. Jag sökte upp turistbyrån, som då låg i Havnemuseet, för att få reda på regionens sevärdheter. Den unga damen rabblade mekaniskt upp vad hon lärt in. Ett av förslagen var en vandring till berget Tanahorn, som ligger 9 kilometer väster om Berlevåg. Så tittade hon ut genom fönstret och såg att regnet vräkte ned, varvid hon sade. “Nej, den turen anbefaller jag icke idag”. Hon rekommenderade istället att stanna inomhus och se på en film som handlade om Berlevågs hamn. En intressant film som beskrev människornas kamp mot Ishavet. Flera stora katastrofer hade hänt i hamnen i samband med stormar. Fiskefartyg kantrade och många omkom i sina fiskebåtar. Problemet hade upphört i samband med importen av de stora tripoderna, var och en väger cirka 25 ton, som man lagt ut för att reducera krafterna i de stora vågor som sköljde in över hamnen.  Piren var nu en turistattraktion. Att jag var långt norrut förstod jag när jag promenerade på stranden och hittade ben från valar som en gång slaktats här.

Nordkap

Från Varangerhalvön gick färden vidare mot Nordkap. En av de platser jag länge drömt om att få besöka. Färden från Tanabru via Ifjord, Lakselv, längs med Porsangerfjorden till Kåfjord var bedårande vacker. Fjällområdena och fjordarna bjöd på storslagna vyer. Från Kåfjord färjade jag över till Honningsvåg i strålande väder, vilket lovade gott för att kunna få se midnattssolen.

Besök på Nordkap har lockat människor i många århundraden. Den förste som kom hit var Richard Chancellor år 1553. Han letade Nordostpassagen till Kina och Indien. Den italienske prästen Francesco Negri  kom hit 1664 under sitt sökande efter Världens Ände! År 1795 besökte prins Louis Philipe av Orleans Nordkap. Kung Oscar II:s besök år 1873 satte fart på turistströmmen och redan 1879 kom de första turistbåtarna. Dessa besökare fick klättra uppför den 307 meter höga klippan för att komma till platån. Vägen från Honningsvåg till Nordkap öppnades 1956 och breddade för utökad turism.

Honningsvåg, som ligger på Mageröya, är världens nordligaste samhälle och centralort i Nordkapp Kommune. Invånarantalet uppgår till drygt 4 000. Mageröya har flera små fiskelägen som man kan besöka. I Gjesvaer pratade jag med en kapten som varit på valjakt. Han blev upprörd när jag fotograferade harpunen i fören på hans båt. Efter att ha talat med honom en stund lugnade han dock ner sig. Jag träffade också på ett engelskt par som kört hit på sin mc. Han var väldigt entusiastisk över turen. Hon hade velat hoppa av flera gånger under resan på grund av det dåliga vädret. På en båtbrygga i en fjord provade jag fiskelyckan. Gunilla, min res- och vandringskamrat, sade: “Nu är det inte frågan om vi får napp utan hur stor är fisken vi får”. Hon hade rätt. Jag har aldrig upplevt ett bättre fiske än detta.

Den stora upplevelsen på Mageröya är dock besöket på den legendomspunna, 307 meter höga Norkap-klippan, Europas nordligaste utsiktspunkt. Den är inte den nordligaste punkten, men den mest spektakulära. Knivskjellodden ligger norr om Nordkap, men är inte lika imponerande. På parkeringsplatsen var det fullt med bilar och motorcyklar och man tog hutlöst betalt för besöket, 150 NOK vid mitt besök. Lika hutlöst betalt tog man på restaurangen för mat och dryck. Men sådant glömmer man under besöket. Upplevelsen att vara här var större än irritationen för priserna. Här väntade tusentals besökare på midnattssolen. Vi hade tur att få uppleva den. Värre var det för en japan som, enligt ryktet, varit här nio gånger utan att se midnattssolen.

Nästa stopp på vägen söderut blev Bardufoss, där jag varit tidigare i samband med besök på en av mina norska favoritplatser – ön Senja. Man kan inte missa möjligheterna att besöka denna vackra, men okända ö. Se beskrivning på annan plats. Det blev även en tur till Övre Dividal Nationalpark för en kortare vandringstur.

Bodö

Vägen söderut från Narvik, som till stora delar följer kustlinjen, bjuder på många vackra naturupplevelser. Helst skulle man vilja lägga i en låg växel och bara krypa fram för att riktigt hinna njuta av den vackra naturen. Under färjeturen över Tysfjorden kunde jag se en del små valar simma nära båten. Tyvärr tar flera stora tunnlar bort en del av den vackra utsikten under färden till Bodö, som var nästa resmål.

Bodö, Porten till Lofoten, är Nord Norges näst största stad med cirka 37 000 invånare. Staden grundades 1816 men det finns inte mycket kvar av den ursprungliga bebyggelsen. Staden bombades våren 1940 varvid den förstördes nästan helt. Bodö är den första staden norr om polcirkeln där man kan uppleva midnattssolen. Anledningen till mitt besök i Bodö var att jag ville uppleva Saltstraumen, där man kan uppleva de enorma krafterna mellan ebb och flod. Saltstraumen är världens starkaste malströmmar och kan nå en hastighet på upp till 28 knop. De enorma vattenmängderna som är i rörelse trängs in genom ett 3 kilometer långt, endast 150 meter brett och 31 meter djupt sund, vilket får vattenmassorna att formligen “koka”. Strömmarna är fullständigt livsfarliga men de för med sig stora mängder fiskar. Ivriga och förväntansfulla fiskeentusiaster står på klipporna eller åker med båtar i vattnet med förhoppningar om att dra upp en riktigt stor fisk. Tidvattenströmmarna kommer fyra gånger om dygnet och med en sådan regelbundenhet att man upprättat en tidtabell över dessa.

De flesta som besöker Bodö gör också en tur till Svartisen. Själv valde jag en tur upp till Sulitjelma för att spana in i Padjelanta området. Dit vi var på väg för att vandra.

Från Bodö fortsatte bilresan till Arjeplog och Jokkmokk. Från Jokkmokk tog vi bussen till Kvikkjokk där vår 10 dagar långa vandring av Padjelantaleden började. Men det är en annan historia.

Eidfjordregionen

Efter att ha läst den fascinerande och gripande boken “Folket på Kjeåsen”, skriven av svensken Bror Ekström, bestämde vi oss för att åka till Eidfjord för att besöka en del av de platser som beskrevs i boken och för att vandra den slitsamma, men vackra, leden upp till gården. Dessutom skulle vi passa på att uppleva regionen med Eidfjord som bas.

För att komma till Eidfjord, som ligger vid en av Hardangerfjordens många armar, valde vi att köra vägen genom den vackra  Numedalen, den kanske snabbaste vägen från Göteborg. För att slippa köra vägen runt Oslo kan man ta färjan mellan Moss och Horten och sedan köra vidare över Kongsberg via Numedalen till Geilo. Därefter korsar man Hardangervidda, kör sedan in i Mobödalen och vidare till Eidfjord.

Sevärdheterna kan bli många under resans gång. Det är bara att välja de som intresserar en mest. Redan bilresan genom den vackra Numedalen, med bördiga områden och gammelgårdar, strida älvar och karga fjäll blir en upplevelse. Själv fascineras jag av Norges medeltida stavkyrkor. En gång var de vanliga, nu finns endast 31 stycken av dem bevarade. På vägen genom Numedalen kan man besöka några av dem. Det finns stavkyrkor i Rollag, Norefjord och Uvdal.

När man når Geilo har man kommit till en av Norges största och populäraste skidorter. På vintern finns här fina åkmöjligheter för både alpina åkare såväl som längdåkare. På sommaren kan man vandra i området.

Vägen fortsätter över Hardangervidda som är Europas största högfjällsplatå, 10 000 kvadratkilometer stor, med en höjd av 1 000 – 1 300 meter över havet. Här har man funnit lämningar efter boplatser som är mer än 8 000 år gamla. Hardangervidda är Norges största nationalpark som erbjuder många fina vandrings möjligheter. I nordvästra delen av nationalparken ligger Hardangerjökeln som är Norges sjätte största glaciär. Vid Dyranut når vägen genom “Vidda” sin högsta punkt, 1 240 m ö h.

När man kommer in i den dramatiska Måbödalen, som bjuder på spektakulära vyer, faller vägen 400 meter på drygt 6 kilometer. En stor del av vägen går numera genom en tunnel. Här hände en otäck bussolycka för ett antal år sedan i vilken flera svenska ungdomar omkom. På krönet av dalen ligger den 183 meter höga Vöringfossen, förmodligen Norges mest kända vattenfall.

Eidfjord i Hordaland Fylke är ett litet samhälle som ligger längst in i Eidfjorden och som är en av Hardangerfjordens armar. Läget är dramatiskt och vackert. Samhället omges av höga berg och den vackra fjorden. Sevärdheterna i Eidfjord är inte speciellt många. Den gamla kyrkan byggd i sandsten stod klar år 1309. Många besöker Sima Kraftverk, som är ett av de största i Europa, vars turbinhall är insprängd 700 meter i fjället.

De flesta, enligt min uppfattning, kommer till Eidfjord för att besöka den gamla fjällgården Kjeåsen som ligger på en avsats på fjället på 600 meters höjd, rakt ovanför fjorden.

Mitt intresse för gården och dess historia väcktes genom boken “Folket på Kjeåsen” som beskrev intressanta människoöden och livet på en isolerad fjällgård. Jag rekommenderar boken varmt! Genom många olika tidningsartiklar har gården blivit vida känd.

Gårdens namn är sammansatt av Kje (killing) och ås. Genom mantalslängder vet man att gården varit bebodd sedan 1650-talet. Människorna som bodde här försörjde sig på jordbruk, boskapsskötsel, jakt och fiske. I början på 1900-talet var gården bebodd av två familjer med sammanlagt 13 barn. De minsta fick man binda fast med rep för att de inte skulle ramla nedför stupet vid gården. Under vinterhalvåret var gården helt isolerad. Barnen gick till skolan på måndagsmorgnarna och återvände hem på lördagskvällarna. Innan det byggdes väg till gården tog man sig upp för fjället med hjälp av rep på de svåraste passagerna. I slutet av 1930-talet byggde folket på gården en linbana med vilken man kunde frakta mat och andra förnödenheter, vilket underlättade livet för dem. Sedan 1962 finns det ingen av den gamla befolkningen kvar på gården. Då flyttade de sista av “Folket på Kjeåsen” till dalen för gott.

Stigen upp till Kjeåsen börjar längst in i Eidfjorden. För att komma till den är det lämpligast att parkera bilen på den stora parkeringsplatsen som tillhör kraftverket. Därifrån rundar man fjorden och snart står man framför det branta berget. Trots att det var längesedan “Folket på Kjeåsen” använde stigen syns den fortfarande tydligt och det är inte svårt att föreställa sig deras slitsamma vandring upp för fjället. Stigen leder omgående brant upp på berget. Den är ganska mödosamt att vandra den, men vyerna över samhället och fjorden blir allt mer hänförande ju längre upp på fjället man kommer.

En del av vyerna och platserna man passerar under vandringen känner man igen från bokens beskrivningar. Stockarna över de mest sluttande partierna, stegarna eller trappstegen som underlättar den mödosamma vandringen, nu som för gårdens tidigare invånare. Grottan där man förvarade finkläderna man använde innan man gick ned till samhället. Fundamenten för hissen man använde för att underlätta varutransporterna till gården. På den transporterades även ungdjur. Innan hissen byggdes var man tvungen att bära upp allting på ryggen. Ett hårt och slitsamt arbete. När man bytte spis bars den upp i flera omgångar. När man renoverade boningshuset tog det flera månader att bära upp brädorna.

Det är skillnad att vandra leden upp till gården som turist jämfört med dåtidens invånare. Som nöjesvandrare stannar man när man vill och njuter av den hänförande utsikten. Något som Kjeåsens invånare förmodligen sällan unnade sig? När man närmar sig gården och tittar ner mot Eidfjord får man nästan svindlande känslor. Både av skönhetsupplevelserna såväl som av höjden.

Väl uppe vid boningshusen kan man vandra runt bland dem och tänka sig tillbaka i tiden när de var befolkade och fulla av liv. Ibland kanske ett fridfullt och idylliskt liv. För det mesta säkerligen ett mycket hårt och slitsamt liv..

Numera bor en av ättlingarna till invånarna på Kjeåsen åter permanent på en av gårdarna. Hon heter Björg och är en mycket charmerande kvinna som jag hade tillfälle att tala med vid mitt senaste besök på gården den 9 juni, 2002.

“Norges Trädgård”

Är man i Eidfjordregionen i samband med fruktträdsblomningen, vilket jag var, väntar många, helt sagolika skönhetsupplevelser. Området söder om Eidfjord, ned mot Odda, kallas för “Norges Trädgård”. Här finns många fina små samhällen som Kinsarvik, Lofthus och Ullensvang.  Att vandra på sluttningarna vid dessa med blommande äppelträd mot den blå fjorden och de snöklädda bergen, ger vyer som man aldrig kommer att glömma. Man önskar att tiden stod stilla och man kunde stanna för alltid.

För den vandringsintresserade finns det på många ställen fina möjligheter att ge sig ut i naturen. Det är bara att sätta på sig kängorna och börja vandra. En vandring som är väl värd att göra startar i Lofthus och går upp för bergssluttningen på den så kallade “Munkatrappan”. Den leder upp till Hardangervidda. Leden användes tidigare av munkar som gick till, eller från, Hardangerregionen.

Längre söder ut vid den lilla industristaden Odda finns fina vandringsmöjligheter i Folgefonnaområdet, ett stort bergsmassiv med Buarbreen (glaciär). Här är mycket vackert.

Nära Odda ligger den berömda Låtefossen, ett av de mera kända vattenfallen i Norge. Drygt fyra mil söder om staden ligger Röldals stavkyrka från 1300-talet, väl värd att besöka.

Flåmsbanan

Från Eidfjord kan man göra en fin dagsutflykt till Flåm men sin berömda järnvägslinje, som nu blivit en av landets största turistattraktioner.

Det är lätt att köra bil från Eidfjord till Flåm. Först tar man färjan från Brimnes till Bruravik. Därifrån kör man vidare via Voss, Stalheim och Gudvangen till Flåm. Det finns flera sevärdheter på vägen till Flåm.

Vid Stalheim har man sparat en del av den gamla vägen, den nya går nu genom den drygt 11 kilometer långa Gudvagnstunneln, som erbjuder ett riktigt köräventyr. Den cirka två kilometer långa Stalheimskleiven, en hissnande brant serpentinväg. Under körningen kommer man nära den 126 meter höga Stalheimsfossen. Gör ett stopp vid Stalheim Hotel. Vid klart väder har man härifrån en fantastisk vy över dalen ner mot Gudvangen och fjorden.

Flåmsbanan är inte bara till för tågentusiasterna. Alla får en tågresa utöver det vanliga. Banan följer i långa stycken den körväg som byggdes 1895-1896 från Flåm för att transportera material som behövdes till byggnationen av Bergensbanen.

Flåmsbanan öppnades för persontrafik 1944. Den är 20 kilometer lång och har sin största stigning i riktning mot Myrdal. Här stiger banan en meter på var artonde meter! Största skillnaden mellan högsta och lägsta punkt är 864 meter. För att klara fall- och stigningshöjder har man byggt banan i fem höjdnivåer. Själva tågresan bjuder på många fina vyer och på vissa platser kör lokföraren långsammare för att man skall hinna fotografera. Man till och med stannar ibland, till exempel vid den vackra Kjosfossen. Man kan lösa en Tur- och Returbiljett Flåm – Myrdal, eller så kan man fortsätta / komma med expresståget mellan Oslo och Bergen.

Oavsett vad man valt, är en tur med Flåmsbanan en oförglömlig upplevelse.

Norge, Fjordarnas land, har oerhört mycket att erbjuda en besökare; en storlagen natur, historiskt intressanta platser, vandringar, fiske, vacker arkitektur, möten med trevliga människor mm mm Res hit det finns alltid någonting att njuta av!

Det finns många intressanta och spännande länder.
Läs om några av dessa på min hemsida
www.stalvik.se / rainer stalvik

Print Friendly, PDF & Email