chile-resa

Resa till Chile,
Santiago, Patagonien, Atacama, Valparaiso mm

Läs om min resa till Chile och platser jag besökte, som Santiago, Punta Arenas, Isla Magdalena, Puerto Natales, Puerto Montt, Puerto Varas, Atacamaöknen, Valparaiso mfl, reseberättelse, foton. Rainer Stalvik

Bilder märkta (U) visar ett av UNESCO utsett världsarv
Klicka på bilden för större format

Resa till Chile, Santiago, Patagonien, Atacamaöknen, Valparaiso mm

santiago de chile, punta arenas, patagonien, isla magdalena, puerto natales, puerto montt, puerto varas, atacamaöknen, san pedro de atacama,  valparaiso, vina del mar och los andes var några av de platser jag besökte under min resa till chile, rainer stalvik

Min rundresa i Chile, började och slutade, i landets huvudstad Santiago de Chile. Staden var min bas under tre dagar i början av resan för att acklimatisera och tidsanpassa mig. Därefter fortsatte jag till Punta Arenas i Patagonien, världens sydligaste stad på fastlandet. Här ligger Isla Magdalena där upp till 160 000 Magellanpingviner häckar! Resan gick sedan norrut till Chiles Sjödistrikt och städerna Puerto Montt, Puerto Varas och Frutillar där jag vandrade bland vulkaner i underbar natur. Några av resans absoluta höjdpunkter upplevde jag under mitt besök i Atacamaöknen, en av världens torraste platser. Efter en 24 timmar lång bussresa kom jag till Valparaiso, en av landets viktigaste hamnstäder vars gamla stadskärna finns med på UNESCO:s lista över världsarv. Resans sista dagar utanför huvudstaden tillbringade jag i Valle de Aconcagua, nära gränsen till Argentina och fick under en vandring se toppen på Sydamerikas högsta berg, Aconcagua.

Resan gick helt utan missöden, med ett undantag, i Valparaiso råkade jag ut för ett rånförsök en förmiddag, trots att det var fullt med folk runt omkring mig.

Allmänt om resan

Reseplanering

Eftersom Chile är ett mycket långt land, ett av världens längsta, och jag bara hade fyra veckor till förfogande att utforska landet insåg jag att jag inte skulle kunna göra detta om jag enbart använde mig av lokala busstransporter. Därför valde jag att använda mig av inrikes flyget på vissa sträckor för att kunna besöka Patagonien längst i söder, Atacamaöknen i norr och Sjödistriktet i mellersta Chile. För att komma till Valparaiso från San Pedro de Atacama valde jag en 24 timmar, cirka 1 400 – 1 500 kilometer, lång bussresa. Platserna jag valde att besöka utkristalliserades efter att jag studerat guideboken från Lonely Planet.

Min resa började, och slutade i huvudstaden Santiago. Från Santiago flög jag till Punta Arenas i södra Patagonien. Därifrån åkte jag lokalbuss till Puerto Natales, cirka 500 kilometer tur och retur. Från Punta Arenas flög jag till Puerto Montt i mellersta Chile som ligger i ”Sjödistriktet”. Från Puerto Montt åkte jag lokalbuss till Puerto Varas, som blev min bas i ”Sjödistriktet”. Från Puerto Montt flög jag till Calama i norra Chile, via Santiago. Från Calama åkte jag till San Pedro de Atacama i taxi, som betalades av LAN, det chilenska flygbolaget, för att jag missat de ursprungliga flygturerna på grund av förseningar. Från San Pedro de Atacama åkte jag buss till Valparaiso varifrån jag också besökte systerstaden Vina del Mar innan jag åkte med en lokalbuss till staden Los Andes nära gränsen till Argentina. Från Los Andes åkte jag med lokalbuss till huvudstaden Santiago och därmed var min planerade rundresa i Chile avslutad.

Att flyga vissa sträckor inrikes är nästan ett måste om man vill se större delar av landet. Flygförbindelserna är bra, men verkar ganska ofta att drabbas av störningar. Långfärdsbussarna håller hög standard och har olika klasser varför resor med dessa är bekväma, men resorna kan bli väldigt långa. Lokalbussarna håller oftast bra standard men har lägre komfort än långfärdsbussarna. Metron i Santiago och Valparaiso är snabba, billiga och pålitliga transporter.

Säkerhet

Så här skrev UD om säkerheten i Chile på sin hemsida i mars 2011:

”Allmänna säkerhetsläget

Chile är ett relativt tryggt land. Dock bör sedvanliga försiktighetsmått givetvis iakttas, som att inte bära värdesaker på sig, inte röra sig ute ensam efter mörkrets inbrott, inte anlita pirattaxi/bussar, hålla kontinuerlig uppsikt över ägodelar etc.”

Ovanstående är en bra sammanfattning av säkerhetsläget. I det stora hela kände jag mig alltid trygg under hela min resa trots att jag rörde i olika miljöer, från intensiva stadsmiljöer till ödsliga platser i naturen där jag ofta var helt ensam. I Valparaiso råkade jag dock ut för ett rånförsök som gjorde att jag var mera på min vakt under återstående delen av resan.

För aktuell information om säkerhet mm se UD:s information   Din resa utomlands

Flygresan

Flyger man från Sverige får man vara beredd på en lång resa tills man landar i huvudstaden Santiago, och lika lång blir resan tillbaka. Det tog mig ganska precis 32 timmar att komma från hemmet till hotellet i Santiago.

Min flygresa såg ut så här:

Göteborg – London (c:a 2 timmar)
London – Sao Paulo (cirka 12 timmar)
Sao Paulo – Santiago (cirka 4 timmar)

Jag flög med SAS till London och från London till Santiago med TAM, ett brasilianskt flygbolag som samarbetar med gruppen Star Alliance, som SAS ingår i.

Boende

Samtliga hotell/pensionat, de i Punta Arenas och Puerto Varas bytte jag ut efter att ha sett dem i verklighet, hade jag förbokat på Internet för att slippa jaga hotell vid framkomsten.

Då det var högsäsong i Chile fick jag betala mellan SEK 150 – 300:-/per natt för mitt boende. Reser man under lågsäsong klarar man sig med betydligt lägre kostnader. Standarden var för det mesta på en acceptabel nivå, med undantag från de hotell jag bytte ut. I Puerto Montt och San Pedro de Atacama var det mer familjeboende än pensionat, vilket var en trevlig upplevelse. På dessa ställen delade jag badrum med respektive familjer och blev serverad frukost i deras kök.

Kostnader

Chile är ett av Sydamerikas dyraste länder. Man kan dock hålla nere kostnaderna genom att bo på enklare hotell, eller för den som reser på superlåg budget i delade rum på vandrarhem, äta dagens lunch på restauranger eller köpa färdiglagad mat i de stora varuhusen.

Mitt boende gick på mellan SEK 150:- och SEK 300:-/natt beroende på om jag bodde på pensionat eller på hotell. Billigaste boende hade jag på ett pensionat i Puerto Montt där jag betalade cirka SEK 150:- inklusive frukost och dyraste boendet var i Santiago där hotellrummet kostade strax under SEK 300:-. När man väljer att bo i de billigare rummen måste man oftast dela badrum och toalett med andra gäster.

En dagens lunch, bestående av tre rätt och ofta en juice/läskedryck inkluderad, kunde jag ibland hitta för cirka SEK 30:-, men oftast kostade de från cirka SEK 40:-. Maten var vällagad och god. Jag köpte även färdiglagad mat på de större varuhusen som jag åt till lunch. Även den var god och vällagad om man köpte den vid lunchtid. På kvällarna hade den ofta ”legat till sig” och blivit lite torr.

Kall öl fanns att köpa i varuhusen och kostade från cirka SEK 3:- för en 33 cl burk. På restauranger kostade ölen från ungefär SEK 15:- och uppåt, om man håller sig till den inhemskt producerade.

Att åka lokalbuss, var med några få undantag billigt. Linjer som var populära bland turister var dock betydligt dyrare. Långfärdsbussarna var ganska dyra. För biljetten från San Pedro de Atacama till Valparaiso fick jag betala ungefär SEK 675:-, vilket är något billigare än flyget men tar otroligt mycket längre tid. Jag valde att åka buss denna sträcka för att få se mera av landets norra del. I mars, under lågsäsong, brukar LAN, det statliga chilenska flygbolaget, erbjuda billiga inrikes biljetter (med undantag av Påskön). En enkelbiljett på Santiagos metro, ett snabbt och förträffligt transportmedel, kostade cirka SEK 9:-.

I San Pedro de Atacama var allting otroligt dyrt. Restaurangpriserna låg 2-3 gånger högre än i resten av landet och turerna var hutlöst dyra. Jag fick intrycket att man bara var ute för att ”mjölka” turisterna så mycket det gick så länge de stannade här. Detta är så nära en turistfälla man kan komma, men i gengäld får man vara med om otroliga naturupplevelser. Under lågsäsong är priserna dock något lägre även i San Pedro.

Resa till Chile

Santiago de Chile

Redan cirka 10 000 år före Kristus levde de första människorna, kringströvande jägar- och samlarfolk, i det område där huvudstaden nu ligger. Inte förrän cirka år 800 före Kristus bosatte sig människor här som var besläktade med dagens mapucheindianer. Strax efter att inkafolket gjort regionen till en av sina knutpunkter i deras omfattande vägsystem kom de spanska erövrarna under ledning av Pedro de Valdivia och grundade staden Santiago den 12 februari, 1541. Därefter fortsatte de söderut för att erövra landet från mapucheindianerna.
I början av 1800-talet var staden centra i frihetskampen mot spanjorerna och år 1810 utropades här självständigheten från den spanska kronan. År 1818 stod det sista avgörande slaget i frihetskampen mot spanjorerna i Santiago.

År 1973 genomfördes en militärkupp i Chile under ledning av generalen Augusto Pinochet. Santiago var kuppens centrum. Resultatet blev att den sittande presidenten Salvadore Allende störtades och avled i samband med kuppen. Officiellt begick han självmord inne i presidentpalatset.

Idag är Santiago en stor och dynamisk stad med drygt 6.2 miljoner invånare.

Under mina fyra dagar i Santiago de Chile hann jag med att besöka de flesta av stadens sevärdheter samt göra en dagsvandring i Reserva Nacional Rio Clarillo, ett naturreservat cirka en och en halvtimmes bussresa öster om Santiago. Jämfört med städer som Lima, Quito och Buenos Aires har Santiago få koloniala sevärdheter att visa upp. Santiagos sevärdheter ligger i olika stadsdelar och med hjälp av den utmärkta tunnelbanan är det lätt, och billigt, att ta sig runt mellan dem.

I Centro, stadens äldsta del, ligger sevärdheter som Plaza de Armas, stadens gamla torg och hjärtpunkt sedan år 1541, Catedral Metropolitana den stora katedralen uppförd mellan åren 1748 och 1800, Museo Historico Nacional, nationalmuseet, är inrymt i en vacker kolonial fastighet med intressanta samlingar av möbler och montrar som beskriver den koloniala historien, Casa Colorada är en vacker kolonial byggnad, Mercado Central, en mäktig byggnad som konstruerades i Frankrike och skeppades till Santiago där den monterades ihop, rymmer både fiskmarknad och många restauranger som hämtar pinfärska råvaror från fiskförsäljarna. Maten är sagolikt god här och inropare ”slåss” om kunderna. Estacion Mapocho är en vacker byggnad som tidigare var järnvägsstation, nu brukar det hållas konstutställningar i denna.

Palacio de la Moneda, fd myntverket, är Chiles presidentpalats och byggdes i slutet av 1700-talet, unga militärer med ”stenansikten” står vakt utanför. Den norra fasaden skadades svårt under militärkuppen 1973. Torget norr om presidentpalatset är Plaza de la Constitution med en staty av den störtade presidenten Salvadore Allende. Det gigantiska torget söder om palatset är Plaza del la Ciudadania. Under torget finns numera Cineteka Nacional, med biograf och konsthallar. Strax öster om torget ligger kyrkan Iglesia de San Francisco, Santiagos äldsta koloniala byggnad som började byggas år 1586. På huvudaltaret finns ett träsnitt av en madonna som Pedro de Valdivia hade med sig från Spanien på 1540-talet vilket skulle skydda honom från fientliga attacker. Det hjälpte honom dock inte när han togs tillfånga av indianer och halshöggs.

Söder om Plaza de Armas ligger två trevliga stadsdelar; Concha y Toro och Barrio Brasil med gamla hus och imponerande kyrkor.

Strax öster om stadsdelen Centro ligger det lilla berget Cerro Santa Lucia som numera är omgjort till en vacker parkanläggning med fantastiska vyer över Santiago, vid klart väder även över Anderna. Sikten skyms tyvärr ofta av en kraftig smog som vilar tung över staden. Något som Charles Darwin säkert slapp när han besökte berget år 1833.

I stadsdelen Bellas Artes ligger en av Santiagos många parker; Parque Forestal som är ett populärt tillhåll för Santiagoborna och en skön plats att uppsöka om man vill komma bort från trafikbruset en stund. I parken ligger det vackra Palacio de Bella Artes, en byggnad som uppfördes i början av 1900-talet. I palatset finns två museer.

Stadsdelen Bellavista är kanske stadens färgfullaste och charmigaste med kullerstensgator och hus i kraftfulla färger eller dekorerade med muralmålningar. På kvällarna pågår ett intensivt nattliv i kvarteren. Här ligger La Chascona, en av Santiagos stora sevärdheter, huset som Pablo Neruda lät bygga för att få ostörda träffar med sin älskarinna Matilde Urrutia. I Bellavista ligger också berget Cerro San Christobal som är en populär plats för Santiagos invånare, som kommer hit för att njuta av en vandring i parken Parque Metropolitana, besöka Santiagos zoo eller Botaniska trädgård. På bergets högsta punkt står en 14 meter hög staty av Virgen de la Inmaculada, en helig madonna, som syns över stora delar av Santiago. Från berget har man fina vyer över Santiago, om smogen inte ligger som en filt över staden. Enklaste sättet att komma upp på Cerro San Christobal är att åka med någon av bergbanorna.

Providencia är en luftig och modern stadsdel med hotell och många vackra hus i modern arkitektur. Här ligger hotellet jag bodde på.

Punta Arenas, Patagonien

Från Santiago flög jag till Punta Arenas, världens sydligaste stad på fastlandet, som ligger cirka tre och en halvtimmes flygresa söder om Santiago vid Magellans sund i södra Patagonien. När jag var här var jag ungefär 16 000 kilometer från Torslanda!

För ungefär 150 år sedan var Punta Arenas bara en militärbas och en avlägsen plats man skickade fångar till. Idag är det en stad på drygt 130 000 invånare som har blivit ett nav för resande till Eldslandet och bergsområdet Torres del Paine, cirka 300 kilometer norrut.

Efter att tidigare besökt den natursköna staden Ushuaia i Argentina blev jag besviken på naturen runt Punta Arenas redan vid inflygningen. Här fanns inga berg och gräset var brunt och torrt till skillnad från det bergiga och gröna Ushuaia.

Entusiasmen över P A höjdes inte heller när jag kom till pensionatet jag bokat på Internet. Det såg helt övergivet ut med trasiga gardiner i fönstren. Busschauffören skrattade när han lämnade av mig! Rummet var litet, men rent.

Efter incheckningen gick jag ut för att orientera mig och hittade ett litet trevligt pensionat, bara 100 meter från det bodde på. Jo, det fanns ett ledigt rum som jag skulle kunna få bo i! För skams skull, och för att slippa avbokningskostnad, stannade jag på ”nätpensionatet” en natt. Sedan flyttade jag in i ett stort rum som var 30 % billigare än det jag bokat på nätet!

Puntas Arenas är en trevlig liten stad att ströva omkring i, även om det inte finns så många sevärdheter att besöka. Hela staden hade en karaktär av ”nybyggarstad” med hus i olika former och skick. Några av husen hade en helt fantastisk arkitektur!

Plaza Munoz Gamero är stadens stora torg. Här samlas folk för att umgås. På torget finns en stor staty av den portugisiske sjöfararen Fernando Magellan som restes på 1920-talet för att fira 400-års minnet av hans seglats genom sundet som nu bär hans namn.

Dessutom finns det ytterligare några monument på flera platser i staden som uppförts för att hedra olika företeelser i stadens historia, bl a ett över fårfarmare som spelade en viktig roll i stadens utveckling i början av 1900-talet.

En annan sevärdhet är stadens kyrkogård med sina pampiga gravmonument som speglar stadens historia.

Min största upplevelse i Punta Arenas, och en av de största under resan, var besöket på Isla Magdalena, en ö där det kan häcka upp till 160 000 Magellan-pingviner. Det märkliga med dessa pingviner är att de simmar hit från Eldslandet i Argentina för att häcka. När årsungarna är tillräckligt vuxna simmar de tillbaka till ursprungsplatsen tillsammans med föräldrarna.

För att komma till Isla Magdalena måste man köpa ett turpaket och resan till ön går bara vissa dagar i veckan eftersom det är den ordinarie färjan mellan Punta Arenas och Porvenir i Eldslandet som används för att köra turister till ön.

För min del kunde jag åka med färjeavgången klockan 17.00 en tisdag. Vi var många turister som väntade på kajen norr om staden för att komma ut till Isla Magdalena. Båtresan tar cirka en timme och redan en bit från ön ser man pingvinerna som håller till på den. När båten lade till för att släppa i land passagerarna verkade det nästan som att vissa pingviner ville gå ombord, så nära var de. Man tillåts att vara i land i en timme för att titta på pingvinerna.

Det var nästan en känsla av overklighet jag upplevde när jag gick bland de, i stort sett, helt orädda pingvinerna. På mycket nära håll kunde jag studera pingvinernas olika beteenden; när de grävde i sina bon, hur de låg i dem, hur hanarna plockade upp stenar med näbben för att bära dem till sin hona som bevis på uppskattning eller frieri, hur fjolårsungar ömsade fjädrar och hur de ulliga årsungarna togs om hand av sina föräldrar, hur hannar sjöng, kanske mera skrek, för sina honor osv. Jag var helt fascinerad av de vackra fåglarna! Upplevelsen förstärktes av många olika ljud och den starka fisklukten som vilade tung över pingvinkolonin!

Det här är en naturupplevelse alla borde få vara med om!

Puerto Natales

Puerto Natales är provinsen Ultima Esperanzas, betyder ”Sista hoppet”, huvudstad. Staden har cirka 18 000 invånare och ligger ungefär 250 kilometer nordväst om Punta Arenas. Puerto Natales är därför ett fint utflyktsmål från P A.

Befolkningen i staden levde tidigare huvudsakligen på fiske. Numera utgör turismen mycket en stor inkomstkälla, kanske den största, för staden och dess invånare. Puerto Natales har ett strategiskt läge för alla som vill besöka nationalparken Torres del Paine med dess mäktiga bergsmassiv och för dem som åker med färja genom Chiles fjordlandskap. Själv åkte jag till Puerto Natales med buss. Bussresan tog knappt tre timmar och gick till största delen genom ett flackt landskap med gles vegetation. De sista milen innan man kommer fram till Puerto Natales bjuder dock på fina bergsvyer.

Solen sken och det var en behaglig temperatur när jag steg av bussen vid strandpromenaden. Härifrån var vyerna in över bergen magnifika. Första anhalten i P N blev turistbyrån för att ta redan på vilka sevärdheter staden har att bjuda på. Det  var tyvärr inte många varför jag promenerade runt och tittade på folklivet och den spännande arkitekturen som fanns överallt.

Därefter gick jag ut ur staden och vandrade längs havet och kunde därmed njuta av vackra vyer över blomsterklädda ängar och snöklädda berg. Nära färjeläget finns en ”båtkyrkogård” med starkt förfallna fiskebåtar. I hamnkvarteren passade jag på att äta lunch på en liten trevlig restaurang innan jag fortsatte att vandra söderut, mot stadsgränsen. Hela tiden gick jag utmed vattnet och hade fina bergsvyer att njuta av. På en sandstrand låg folk och solade och barnen passade på att bada.

Vid 17-tiden gick bussen tillbaka till Punta Arenas och ankom vid 20-tiden, i lagom tid för att äta middag.

Trots att det inte hänt speciellt mycket under dagen hade det varit en fin dag med vandring och underbart solsken, och dessutom hade jag besökt en liten stad ”långt ute i periferin”!

På 1890-talet hittade en tysk en stor grotta cirka 25 kilometer nordväst om Puerto Natales. I denna fanns ett skelett av en nära fyra meter hög myrslok, herbivorous milodon, som väckte stor uppmärksamhet. En staty av myrsloken står vid södra infarten till Puerto Natales och på varje gatuskylt finns en bild av denna.

Sjödistriktet (Puerto Montt, Puerto Varas och Frutillar)

För att spara tid tog jag inrikesflyget från Punta Arenas till Puerto Montt, ”Sjödistriktets” centralort, och sparade därmed ett dygns resande jämfört med att åka buss. Bussresan från Punta Arenas till Puerto Montt brukar ta cirka 30 timmar!

Till Puerto Montt söker sig turister för att vandra bland sjöar och vulkaner, eller för att ta färjan genom Fjordlandskapet till Puerto Natales. Staden har ungefär 170 000 invånare och kallas ofta av invånarna för ”Muerto Montt” – ”Döda Montt” då det inte finns några större sevärdheter i staden och de flesta som kommer hit ger sig snabbt av härifrån, så även jag. Jag övernattade i Puerto Montt på vägen till/från min bas i sjödistriktet Puerto Varas.

Under min korta vistelse i Puerto Montt fick jag uppleva ett fantastiskt fyrverkeri som saluterade stadens 150-års jubileum. P M grundades av tyskar på 1800-talet och deras arkitektur har präglat städerna runt om i ”Sjödistriktet”. På vägen till norra Chile fick jag chansen att vandra runt i den delen av staden som ligger mot havet och kunde få en liten inblick i stadens folkliv.

Puerto Varas, drygt 32 000 invånare, var min bas under tre dagar.

Puerto Varas är en liten brusande stad och mycket populär bland turister för sitt vackra läge vid sjön Lago  Llanquihue och för sina möjligheter till vackra och spännande naturupplevelser. Från piren, som är en populär samlingsplats, ser man två mäktiga vulkaner blicka ut över sjön; den perfekt konformade Osorno ( 2 660 m ö h) och den mera dramatiskt formade Calbuco (2 003 m ö h). Att stå på piren och se solen gå ned över dessa vulkaner är en mäktig skönhetsupplevelse som berör alla!

Puerto Varas har en del sevärdheter i form av gamla ”tyskhus” uppförda av de tyska kolonisatörerna som grundade staden på 1800-talet. Flera av dem är klassade som nationella minnesmärken, till exempel Casa Schwerter, Casa Hitschfeldt och Casa Wetzel. Stadens vackra kyrka, som ligger på en kulle med fina vyer, Iglesia  del Sagrado Corazon har hämtat sin inspiration från Marienkirche i Schwarzwald. På sommarkvällarna bjuds det ofta på konserter vid Plaza de Armas, stadens stora torg. Själv gick jag dit två kvällar för att njuta av chilenska smörsångares smäktande sång.

Största anledningen till att jag valde att besöka Puerto Varas var vandringsmöjligheterna runt staden. Första dagen vandrade jag med Petrohue som bas och andra dagen med Ensenada som bas. Båda platserna ligger i Parc Nacional Vicente Peres Rozales.

Första dagen startade min vandring vid ändhållplatsen i Petrohue, som ligger vid sjön Lagos Todos Los Santos. Här finns ett par vandringsalternativ och jag valde leden som går upp till Refugio Picada, en bergsstation på vulkanen Osornos nordsida. Vandring bjöd på fina vyer över vulkanen, dock inte helt perfekta eftersom ett moln hängde runt toppen under i stort sett hela vandringsdagen. Jag gick bitvis längs sjön som var omgiven av branta berg, över mossklädda lavafält, genom vacker skog och över uttorkade flodbäddar. Vid ett tillfälle kunde jag även se den spetsiga vulkanen Puntiagudo (2 493 m ö h). Eftersom jag var tvungen att passa bussen kunde jag inte gå hela vägen upp till bergsstationen men jag var otroligt nöjd med vandringsdagen eftersom den hade bjudit på många fina naturupplevelser.

Andra dagen startade min vandring i den lilla byn Ensenada. Jag började med att gå till parkkontoret för att få vandringsinformation och en karta. Mannen som arbetade där talade bara spanska varför jag, i stort sett, fick nöja mig med att få en karta eftersom jag inte förstod mycket av vad han berättade. Han pekade ut hur jag skulle gå för att komma till vattenfallen i Petrohue varifrån jag kunde ta bussen tillbaka till Puerto Varas.

Första stoppet på vandringen blev vid den lilla sjön Laguna Verde, som skulle vara såååå vacker. Visst var den vacker med sitt smaragdgröna vatten, men det var mera en liten göl än en sjö…. Vandringen fortsatte sedan på den asfalterade vägen upp på vulkanen Osorno i sju kilometer innan jag nådde leden som går till vattenfallen.

Bitvis var vyerna från vägen över Osorno mycket vackra, men oftast skymdes vulkanen av skog. Inte förrän jag kom in på vandringsleden genom skogen hade jag fria vyer över den. Leden slingrade sig för det mesta genom ett vackert skogspari som vid några tillfällen öppnades av stora mossklädda lavafält. Underbar vandringsmiljö! Etappen genom skogspartiet var cirka 6 km långt och lättvandrat. När jag kom till Petrohuevägen ställde jag mig och väntade på bussen till Puerto Varas, dit jag kom vid 18-tiden. Efter dusch och middag kunde jag njuta av en vacker solnedgång över vulkanerna Osorno och Calbuco samt en härlig konsert i sommarnatten.

Tredje dagen tog jag en buss till den lilla staden Frutillar, som ligger på sjön Lago  Llanquihues västra sida. Tyskar grundade även denna stad på 1800-talet varför många hus är starkt influerade av den tyska arkitekturen. Spännande arkitektur och fin vandring längs sjön där stadens stolthet, den märkliga, Teatro del Lago – ”Sjöteatern, ligger, var behållningen av turen till Frutillar.

Atacamaöknen

Vistelsen i Atacamaöknen var resans absoluta höjdpunkt!

Efter en krånglig resa från Puerto Montt i Sjödistriktet till Calama i norra Chile med försenad flygavgång, missat anslutningsflyg i Santiago och missad sista buss från Calama kom jag äntligen fram till San Pedro de Atacama med en taxi, som det statliga chilenska flygbolaget LAN betalade, cirka fem timmar senare än jag skulle ha gjort om allt hade gått enligt tidtabell. Under taxiresan fick jag ett första ”smakprov” på vad som väntade i form av spektakulära naturupplevelser.

San Pedro de Atacama

Den lilla ökenstaden San Pedro de Atacama, cirka 3 200 invånare, som ligger på nästan 2 500 meters höjd, är förmodligen Chiles populäraste turistdestination. Årligen söker sig tusentals turister hit för utflykter till olika platser i Atacamaöknen. De många turisterna dominerar stadsbilden och har påverkat prisnivån. San Pedro har Chiles högsta prisnivå på allt, vare sig det gäller logi, restaurangpriser eller utflyktspaket och de många företagen ”slåss med näbbar och klor” för att dra till sig turisternas pengar, dock inte på ett aggressivt sätt. Det är lite av ”turistfälla” över San Pedro. Utefter gatorna, ingen av dem är asfalterad, i stadens centrala delar ligger de gamla lerhusen med affärer, restauranger, internetcaféer och turoperatörerna. Innan alla turister kommit ut på gatorna ger San Pedro en riktigt idylliskt intryck.

Trots att San Pedro-regionen varit bebott i många århundraden av indianer finns här förhållandevis få historiska sevärdheter, inte heller efter de spanska erövrarna finns mycket kvar. I Pukara´de Quitor,  cirka tre kilometer nordväst om San Pedro, låg ett av indianernas starkaste fästen. Det var ett av de sista som föll under spanjorernas erövring av Chile. På bergssluttningarna ligger ruinerna av deras försvarsanläggningar. För den historiskt intresserade är detta en intressant plats att besöka. I Catarpe, cirka 8 kilometer norr om San Pedro, finns ruinerna efter inkaindianernas administrativa center som inte långt innan spanjorerna försökte erövrade regionen. I San Pedro finns huset, Casa Incaica, kvar som den spanske erövraren Pedro de Valdivia bodde i när han var här år 1540. Stadens koloniala kyrka, Iglesia San Pedro, byggdes av de spanska erövrarna i lertegel med ett innertak av kaktusträ på 1600-talet. Utöver dessa sevärdheter finns även Museo Gustave Le Paige att besöka. Som turist kommer man dock till San Pedro de Atacama i första hand för att besöka Atacamaöknen och dess spektakulära natur. Så även jag. Under mina tre dagar i San Pedro hann jag med att göra, bland annat, nedanstående.

Första dagen i San Pedro vandrade jag ut i bergen tidigt på morgonen för att få en blick över öknen och staden. Jag gick väster ut från staden i drygt tre kilometer innan jag lämnade huvudvägen och gick upp på ett berg varifrån jag hade en vacker vy över öknen och San Pedro. Det fanns ingen vegetation på denna höjd, men den karga naturen var fascinerande i det tidiga solljuset. Vid 9-tiden gick jag tillbaka till San Pedro och åt frukost samt köpte mig en eftermiddagstur till Valle de La Luna, ”Måndalen” och därefter vandrade jag till Pukara´ de Quitor och tittade på försvarsruinerna.

På eftermiddagen gick turen till ”Valle de La Luna”. Denna tur innehöll även besök på andra platser.

Första stoppet var på ett berg nära den plats jag besökt på morgonen. Här fanns ett stort kors och vyerna över öknen från detta berg var mer imponerande än de varit på morgonvandringen.

Nästa stopp var vid en utsiktsplats med imponerande vyer över ökenlandskapet. Det tredje stoppet var vid ”Valle de la Muerte”, ”Dödens dal”. Här gavs tillfälle att vandra genom en bit av dalen. Vandringen började vid en mäktig passage med mångfärgade bergsväggar och gick sedan genom en trång dalgång med höga sanddyner och olika klippformationer som formats av regn och vindar. För 23 miljoner år sedan var detta en sjöbotten! Det har blivit populärt bland ungdomar att åka sandboard ned för de 120 meter höga sanddynerna i dalen.

Turens höjdpunkt blev besöket i ”Valle de la Luna”, ”Måndalen” där vi också skulle uppleva solnedgången. Valle de la Luna ligger 19 kilometer sydväst om San Pedro och har förklarats för naturreservat på grund av att dalen liknar ett månlandskap. Landskapet började formas för 22 miljoner år sedan och har sedan dess påverkats av vulkanutbrott, regn och vindar. I Måndalen finns olika stenformationer med namn. De mest berömda är ”De tre Mariorna”, tre stenformationer som har getts en religiös betydelse. Strax innan solnedgången fick vi gå upp på ett berg, tillsammans med hundratals andra turister, för att se solnedgången och månens uppstigning över horisonten. Behöver jag skriva att det var en mäktig naturupplevelse?

Andra dagen i San Pedro följde jag med på turen ”Altiplano” som går rakt ut i den stora saltöknen, Salar de Atacama. Jag blev upphämtad klockan 06.00 vid hotellet.

Turen började med en timslång bussresa i mörker till Laguna Chaxa, en saltsjö som ligger cirka 65 kilometer från San Pedro. Sjön är en av de bästa häckningsplatserna för tre olika andinska flamingoarter.

Det var bitande kallt i den tidiga gryningen när jag steg ur bussen. Solen började synas bakom bergen och kastade därför ett magiskt ljus över Laguna Chaxa och de omkringliggande bergen. Saltskorpan började att gnistra allteftersom solens strålar svepte fram över ytan, bergen och vulkanerna i fjärran skiftade långsamt i olika färger; blått, rosa, rött och brunt. Sjöns spegelblanka yta krusades endast när stora flamingos vadade genom vattnet och svepte sina näbbar genom det för att söka efter föda. Vilken mäktig syn att stå i saltöknen Salar de Atacama på cirka 4 000 meters höjd och uppleva detta. Känslan att stå här är svår att beskriva i ord. Den måste upplevas för att på bästa sätt förstå vad jag menar. Innan frukosten gick jag i nära en timme på små stigar genom saltöknen. Saltet knastrade under skorna och det var nästan som att vandra i ett vinterlandskap.

Från Laguna Chaxa gick färden till den lilla byn Socaire där vi fick titta på den vackra koloniala kyrkan, byggd på 1600-talet, och odlingsterrasser från inkaperioden, som alltså var cirka 700 år gamla och fortfarande i bruk.

Cirka 20 kilometer öster om Socaire och 100 kilometer från San Pedro de Atacama på 4 000 meters höjd ligger en av de vackraste platser jag besökt, sjöarna Laguna Miscanti och Laguna Miniques omgivna av berg och vulkaner. Sjöarna gnistrade i azurblått under de snöklädda vulkanerna Miscanti (5 622 meter) och Meniques (5 910 meter). Här var så vackert att jag kippade efter andan! Den mindre av sjöarna, Laguna Minuques, är en häckningsplats för flamingos. Här fick jag chansen att göra en kortare vandring utan mina reskamrater och ta in den mäktiga naturen.

Sista stoppet på dagens rundtur gjorde vi i byn Toconao där jag tittade på den koloniala kyrkan medan resten av gruppen gick för att shoppa hantverksprodukter.

Vid 15-tiden var jag tillbaka på hotellet och resten av dagen stannade jag i San Pedro för att smälta intrycken från dagens imponerande naturupplevelser.

Tredje dagen i San Pedro åkte jag med på turen till El Tatio Geysers som går till världens högst belägna geotermiska område.

Väckarklockan ringde 03.15 för att jag skulle ha tid att göra mig i ordning tills bussen kom och hämtade mig strax efter 4. Natten var ljummen och svart. Några enstaka turister stapplade hem till sina hotell på vingliga ben efter en natts festande. De första bussarna som skulle ta turister till gejsrarna började komma några minuter före 4. Strålkastarnas ljuskäglor svepte fram längs husväggarna. Några hundar sprang runt på huvudgatan Caracoles i San Pedro. Bussen kom 04.14 och jag var en av de sista som plockades upp innan resan gick norrut till El Tatio Geysers, dit det var cirka 100 kilometer. Syftet med den tidiga starten var att vi skulle komma till gejsrarna innan solen gick upp. Tystnaden i bussen var nästan kompakt hela vägen. Alla var trötta efter den tidiga uppstigningen. Strax före 06.00 nådde vi entrén till det geotermiska området. Här väntade ett hundratal turister på att få fortsätta till de varma källorna. I ett litet hus fick vi betala entréavgiften till ett par trötta kvinnor innan vi fick fortsätta.

Redan när jag steg ur bussen kände jag den starka svavellukten som vilade tung över området. Jag kippade efter när jag kände den kalla morgonluften gå ned i lungorna. Höjden, jag var nu på cirka 4 500 meters höjs, gjorde sitt till. Landskapet var trolskt, nästan övernaturligt. Stora rökpelare steg upp i skyn från de dryga 60-talet gejsrar och hundratalet små hål i marken som släppte från sig fumaroles, pelare med varm luft som strömmade ut från underjorden. Det bubblade och fräste när det heta vattnet sprutade upp ur underjorden. Runt hela området finns höga berg och vulkaner. Sömndruckna turister raglade runt på stigarna mellan de varma källorna. Det blev allt ljusare men solen orkade inte riktigt igenom molntäcket.

Efter en dryg timmes vandring bland gejsrarna och rökhålen gick jag till bussen där det serverades frukost; bröd med ost, mjöl och ägg som värmts/kokats i det 85 gradiga vattnet som kom upp ur underjorden. Chokladen gjord på den varma mjölken smakade gott i den kalla morgonen.

Jag gick en ny tur på stigarna runt de varma källorna efter frukosten. Många turister hade nu hoppat ned i en varmvattenpol för att bada. Jag avstod då vattnet var grumligt och lerigt. Antagligen gick jag miste om en speciell upplevelse, men jag föredrog att njuta av vyerna och ljudet av de bubblande heta källorna istället.

Ett par timmar efter ankomsten till El Tatio Geysers körde bussen en bit längre bort i området där det finns mängder av små gejsrar. Här stannade vi i cirka en timme. Jag gick runt på stigar och fotograferade sprutande och fräsande gejsrar. Även från denna plats var vyerna imponerande över området. Tyvärr bröt inte solen igenom molntäcket varför jag inte fick se den vackra soluppgång över gejsrarna som jag hoppats på. Trots detta var naturupplevelserna mäktiga.

På vägen tillbaka till San Pedro gjorde bussen tre stopp.

Första gången vid ett övergivet gruvsamhälle där man sysslat med fostfatbrytning. Det vilade en spöklik stämning över de övergivna husen som låg på den mäktiga högplatån. Nästa stopp gjorde vi vid en liten sjö som bildats av en flod. I den gick några flamingos fridfullt och letade efter mat. Kontrasten mellan gräsets gröna färg och den sterila bruna öknen var nästan chockerande. På gräsängarna betade guanacos, det vild lamadjuret, och i fjärran syntes flera snöklädda vulkaner, bland annat den 5 740 meter höga Apagado. Tredje, och sista stoppet innan San Pedro, gjordes i den lilla mapuche byn Machuca. Här fick jag chansen att komma nära indianbefolkningen och deras miljö. Nästan alla byns hus var byggda i adobe, lertegel, och hade grästak. På taken fanns solpaneler som gav husen elektricitet. På en höjd ovanför byn finns en vacker kolonial kyrka där indiankvinnor arbetade med att plocka sten från marken runt kyrkan.

Vid 14-tiden kom vi tillbaka till San Pedro de Atacama och resten av dagen gick jag mest omkring och njöt av dagens starka naturupplevelser. På kvällen lade jag mig ganska tidigt eftersom dagen varit lång och kommande dag väntade en bussresa till Valparaiso som skulle ta 24 timmar!

Valparaiso

Efter den 24 timmar långa och sega bussresan från San Pedro de Atacama steg jag ur bussen på Valparaisos stora bussterminal aning ”mosig”, trots att jag sovit sex-sju timmar under natten. Det går bra att resa med långfärdsbussar i Chile eftersom de håller hög standard och sätena är fällbara så att man ligger ganska plant, ännu bättre komfort är det i den lyxigare klassen ”cama” där stolarna går att fälla nästan helt plant. Denna klass är dock betydligt dyrare att åka i.

Bussen startade från San Pedro klockan 13.10 och första anhalten var Calama där flera resenärer klev av vid flygplatsen. Nästa stopp på resan blev i hamnstaden Antofagasta där vi stannade i en timme för att äta. Efter det var det bara korta stopp för att släppa av resenärer eller låta nya stiga ombord.

Bussresan gick genom öken, eller ökenliknande områden, fascinerande men föga omväxlande natur. Enda större staden vi passerade innan mörkret föll var Antofagasta, annars var det små samhällen ofta knutna till gruvbrytning som vi körde igenom. Ju närmare Valparaiso vi kom desto större blev samhällena. Från bussterminalen tog jag en taxi till mitt hotell som ligger på en av stadens 42 kullar, Cerro Carcel.

Valparaiso, cirka 300 000 invånare, är en märklig och fascinerande stad. Vissa säger att det är Latinamerikas mest speciella.

Före de spanska erövrarnas ankomst på 1540-talet beboddes regionen av Chango-indianerna. Efter erövringen blev Valparaiso utskeppningshamn för fartygen som skeppade erövrat guld till hemlandet Spanien. Pirater fick snart kännedom om vilka rikedomar som förvarades i staden och utsatte den för ett flertal överfall. Valparaiso blev en betydelsefull hamnstad på 1800-talet när guld hittades i Kalifornien eftersom staden var den första större staden fartyg nådde efter att ha rundats Kap Horn. När Panamakanalen blev klar tappade Valparaiso i betydelse.  År 1906 drabbades staden av en kraftig jordbävning som nästan förstörde den helt. Sedan år 1990 är staden säte för Chiles regering och 2003 fördes den upp på UNESCO:s lista över världsarv för sin fantastiska bebyggelse.

Valparaiso består av två delar, El Plan som är det platta området närmast Stilla Havet och de 42 kullar (cerros) där största delen av stadens invånare bor. Under två och en halv dagar utforskade jag Valparaiso och fick en liten inblick i denna fascinerande stad. Valparaiso skall utforskas till fots och tycker man det är för tungt att vandra upp och ned för gatorna och trapporna kan man ta någon av de 15 hissarna (ascensores) som finns på strategiska platser runt om i staden. Dessa byggdes mellan åren 1883 och 1916 och har varit i kontinuerlig drift sedan dess. Att åka med dessa är som att förflytta sig bakåt i tiden då hisskorgarnas interiör inte har förändrats.

Förutom alla de fascinerande husen, många målade i starka färger och med en fantastisk arkitektur, uppförda under slutet av 1800-talet / början av 1900-talet som klättrar uppför kullarna runt Valparaiso finns en del andra sevärdheter värda att besöka; till exempel det tidigare privatägda Palacio Baburizzo som nu inrymmer ett litet konstmuseum, Parque Cultural Ex-Carcel det gamla fängelset som görs om till kulturhus, de gamla kyrkogårdarna på Cerro Pantéon, La Sebastiana som var ett av Nobelpristagaren Pablo Nerudas hus, Museo Naval y Maritimo marinmuseet, kyrkan Iglesia San Francisco var en av de första byggnader sjömän som anlöpte Valparaiso såg, Barrio el Puerto det nedslitna hamnområdet med sina sjömanskrogar (ett farligt område även dagtid), Edifficio Aduana det gamla tullhuset byggt på 1880-talet, Plaza Sotomayor det stora torget med imponerande byggnader som det gamla stadshuset, Högsta domstolen och minnesmärket Monumento a los Heroes de Iquique, klocktornet Reloj Turri, triumfbågen Arco Britanico, det vackra huset i vilket Biblioteca Severin är inrymt i och den pampiga Catedral de Valparaiso som är stadens stora katedral.

Naturligtvis passade jag på att åka med flera av stadens gamla hissar, bland annat Reina Victoria från 1902, Concepcion från 1883 (stadens äldsta), El Peral från från 1902 och Artilleria från 1883.

När jag vandrade i Barrio el Puerte blev jag utsatt för resans enda rånförsök.

Redan när jag gick upp för trapporna till berget Cerro Cordillera blev jag varnad flera gånger att vara försiktig när jag gick omkring på gatorna i denna delen av staden. Uppför berget skulle jag absolut inte gå för där upp härjade rånarligor som gav sig på turisterna fick jag veta.

Jag hade gått omkring i Barrio el Puerte, det gamla hamnkvarteret, i ett par timmar när jag observerade att en ung man, 18-20 år, förföljde mig. När jag gick på Avenida Errazuriz kom han allt närmare mig. När jag stannade stannade han och när jag gick vidare förföljde han mig igen. Att jag lagt märke till honom berodde på att han hade huvan på sin munkjacka uppdragen över huvudet trots att solen sken och det var mycket varmt. När han kom för nära mig gick jag fram till tre män som lossade en lastbil och gjorde dem uppmärksamma på att den unge mannen förföljde mig. En av männen förde mig utom synhåll, den unge mannen med munkjackan stod och väntade bakom lastbilen kunde jag se, och visade mig med hjälp av gester att jag skulle vara försiktig och att den unge mannen var en rånare. Jag nickade att jag förstått och gick tillbaka ut på den hårt trafikerade Avenida Errazuriz. Mannen med munkjackan följde efter. Nu började det bli otäckt tyckte jag varför jag stannade och sa till mannen att gå iväg samt visade med tecken att han skulle gå. Han bara stirrade på mig och i hans ögon kunde jag se att han var påverkad av någonting. Då blev jag rädd och förstod att jag kunde vänta mig vad som helst. Den otäcka känslan jag hade när jag blev brutalt rånad i Costa Rica kom tillbaka. Trots all trafik och en hel del människor på trottoaren närmade han sig mig.

Jag ökade tempot men såg att han gjorde det samma varför jag snabbt gick till en tidningskiosk där det fanns två män och förklarade att jag var förföljd. Mannen som ägde kiosken gick fram till den unge mannen och talade med honom. Efter en stund började han skrika åt honom och jag såg hur mannen med munkjackan tittade på mig. Sedan gick han därifrån. Tidningsmannen sade till mig att det var bäst att jag åkte därifrån.

Bara ett par minuter senare kom en buss som jag stoppade. När jag steg ombord på den kände jag hur någon kom bakifrån och slet tag i min kamera. Busschauffören skrek till. Jag vände mig om och såg att det var den unge mannen med munkjackan som förföljt mig och sprungit in i bussen för att slita av mig kameran. Instinktivt sparkade jag honom i bröstet innan chauffören stängde dörren och körde iväg. Några passagerare skrek till. Jag kände mig mycket obehaglig till mods.

En kvinna längst fram i bussen frågade på engelska om allt var bra med mig. Hon sade också: ”I am from Sweden and this would never happen there”! Det var en kvinna med chilensk ursprung som hälsade på släktingar i Valparaiso. Jag svarade på svenska och hon sade då ”Du hade tur som klarade dig och att det bara var en kille som försökte råna dig. De brukar arbeta i grupper på 3-4 killar och då klarar man sig aldrig från att bli rånad”.

Jag steg ur bussen i centrala Valparaiso och på eftermiddagen utforskade jag bara ”säkra” områden.

Vina del Mar

Vina del Mar, cirka 320 000 invånare, är Valparaisos grannstad och en helt annorlunda stad jämfört med den. Vina är modern och ren med stora välvårdade palmklädda boulevarder och exklusiva parker som har gett staden smeknamnet ”Ciudad Jardin”, ”Trädgårdsstaden”. Vina är ett populärt veckosluts- och semestermål för välbärgade santiagobor då staden kan erbjuda såväl exklusiva hotell, som kasino och fina badstränder. Själv tyckte jag att staden saknade Valparaisos charm.

Jag kom till Vina del Mar med metron från Valparaiso på en dagsutflykt för att se på några av stadens sevärdheter, Vina har inte speciellt många att erbjuda. De jag besökte var bland annat Parque Quinta Vergara, den vackra parken som en gång tillhört en av stadens mest förmögna familjer, som sålde den när de kom i ekonomiskt trångmål, Castillo Wulff byggdes 1906 av tysken Gustavo Wulff och ser ut som ett feodalt slott med vackert läge precis vid havet, numera har man konstutställningar i slottet, Castillo Brunet är en byggnad med medeltida arkitektur byggt 1923 och är numera huvudkontor för Vina del Mars polisdepartement, Caleta Abarca är en av stadens populäraste stränder som höll på att städas vid mitt besök, Reloj de Flores, Blomsteruret, är en av stadens stoltheter som konstruerades i samband med en stor idrottstävling, och stadens stora kasino, Municipal Casino de Vina del Mar, som invigdes 1930.

Los Andes

Mina två sista dagar innan hemresan tillbringade jag i trakten av Los Andes, cirka 62 000 invånare, som ligger nära gränsen till Argentina. Att jag valde att lägga mina sista dagar i Chile här berodde på att staden ligger i Valle de Aconcagua, Aconcaguadalen, en bördig dalgång i skuggan av stora berg. Givetvis trodde jag att det skulle finnas fina vandringsmöjligheter här som omväxling till stadsbesöken.

Jag tog bussen från Valparaiso till San Felipe, som är en grannstad till Los Andes, och blev efter cirka tre timmars bussresa avsläppt vid en vägkorsning där chauffören trodde att mitt hotell låg. Mina begränsade kunskaper i spanska språket räckte inte till att förklara på ett bra sätt var jag skulle varför jag hamnade på en plats som låg cirka 4 kilometer från pensionatet jag skulle bo på. Busschauffören hade sagt, trodde jag, att jag bara skulle behöva gå några hundra meter innan jag kom fram till det. Men snart nog förstod jag att jag hamnat fel och gick in på ett transportföretag  för att fråga efter vägen. Vakten talade bara spanska varför kommunikationen gick haltande. Men jag förstod att jag fortfarande var långt från pensionatet. De två kvinnorna som också gett mig rådet att stiga av klev in i en taxi och försvann. Hur skulle jag komma till pensionatet?

Plötsligt dök en kvinna i 35-40 års åldern upp och frågade vakten vad som stod på. Jag förstod att han förklarade min situation och hon rynkade pannan. Jo, pensionatet jag skulle bo på låg en bit bort förklarade hon, 3-4 kilometer. Ingen chans att gå dit med mitt bagage i värmen! Vad skulle jag nu göra? Hon försökte stoppa ett par ”collectivos”, taxibilar som stöttar kollektivtrafiken. De vägrade att stanna när de såg mitt bagage! Maria, som kvinnan heter, frågade om jag hade telefonnumret till pensionatet. Hon ringde upp och sade att ”hon hade en turist som skulle bo på deras pensionat”. Någon svarade i luren som jag inte hörde. ”I help you, sa Maria”.

Hon stoppade en lokalbuss som kom farande och vi klev ombord. Jag lyfte in mitt bagage i den nästan fullsatta bussen och grep tag i ett räckte bakom chauffören. Maria betalade bussbiljetterna medan jag kämpade med bagaget. När jag ville betala min bussbiljett sa Maria bara ”No, no”.

Efter ungefär tre kilometers bussfärd steg vi av och började gå på en mindre väg. Enligt vägbeskrivningen som jag skrivit ut från nätet var det nu bara 300 meter kvar till pensionatet. Maria gick före och visade vägen eftersom hon kände till trakten, den var hennes arbetsplats. Hon arbetade som någon form av kontrollant av vinproducenter, om jag förstått rätt. När vi gått ytterligare cirka tio minuter kom vi fram till en mur med en stor port som var stängd. ”Here”, sa Maria och tryckte på klockan i muren. Ingenting hände varför hon åter ringde till pensionatet på sin mobiltelefon. Någon skylt som talade om att vi kommit rätt fanns inte.

Efter en stund kom en gammal kvinna och öppnade porten. Det visade sig att den gamla damen talade en mycket bra engelska. ”Jo, du har kommit rätt” sade damen. ”Här skall du bo.” Jag tackade Maria för hjälpen och sade ännu en gång att jag ville betala min bussbiljett. Åter svarade hon ”No, little money”. Innan Maria återgick till sitt arbete gav jag henne en kram och tackade för att hon hjälpt mig. Utan henne hade jag aldrig hittat det lilla pensionatet som låg idylliskt inklämt mellan vinodlingar, men långt bort från allt.

Detta var ett litet exempel på den stundtals oerhörda vänlighet man kan få uppleva i Chile!

Mina två dagar i trakten av Los Andes tillbringade jag genom att besöka de båda städerna San Felipe och Los Andes, som är två små välmående städer långt ute på den chilenska landsbygden, nära gränsen till Argentina. Ingen av städerna har några större sevärdheter att bjuda på mer än att de ligger i en vacker och bördig dalgång.

Båda dagarna passade jag på att göra vandringsturer bland vinodlingar, för det mesta på trafikerade vägar eftersom odlingarna oftast var omgivna av höga staket. I Los Andes gick jag upp på ett berg söder om staden som bjöd på fina vyer över staden, Aconcaguadalen och ända in i Argentina. Bakom lägre berg kunde jag se Andernas högsta berg Aconcagua, 6 962 möh, sticka upp och därmed hade jag äntligen fått se detta berg (åtminstone en bit av det). Jag kunde också se att vandringsmöjligheterna hade varit goda om jag haft tillgång till egen bil. Tyvärr fick jag nöja mig med de vandringar som stod till buds.

Från Los Andes tog jag bussen till Santiago och därmed gick min rundresa i Chile in i slutfasen då det bara återstod två dagar i landet innan hemresan, som fick en kaotisk start. Än en gång fick jag uppleva LAN:s opålitlighet genom en sju timmar lång försening vilket gjorde att jag höll på att missa mitt anslutningsflyg i Sao Paulo. Att jag hann med det berodde på att det planet var tre timmar försenat!

Resa till Chile

Det var trevligt att besöka Chile och här finns en del intressant och vackert att titta på, men ändå lyfte aldrig resan helt. Det kändes tryggt och lätt att resa i Chile för här finns en förnämlig infrastruktur som gör det lätt att komma runt i landet. Det märks att Chile är Sydamerikas mest utvecklade land. Människor var i regel trevliga och hjälpsamma. Att resa i Chile upplevde jag ungefär som att handla på Konsum, ”här finns en del delikatesser, men det mesta var som att handla ”blå-vita produkter”, det vill säga ”lite tråkigt”. Chile är inte Sydamerikas mest intressanta eller spännande land!

Mer information om Chile:

Grundfakta Chile  (Historia, religion, utbildning mm)

Landsfakta (yta, folkmängd, folkgrupper, läskunnighet, befolkningspyramid, BNP, flagga mm)

Resan gjord 2011

Min gamla hemsida      www.stalvik.com

Det finns många intressanta och spännande länder. 
Läs om några av dessa på min hemsida
www.stalvik.se / rainer stalvik