montenegro-resa

Resa till Montenegro,
Kotor, Perast, Budva, Sveti Stefan, Durmitor mm

Bilder märkta (U) visar ett av UNESCO utsett världsarv
Klicka på bilden för större format

Resa till Montenegro, Kotor, Perast, Budva, Sveti Stefan, Durmitor mm

zabljak, tara canyon, ostrog, budva, kotor, sveti stefan, perast och durmitor national park var några platser jag besökte under denna resa till montenegro, rainer stalvik 

Under en nästan 1 500 kilometer lång bilresa besökte jag stora delar av de båda, små, intressanta och mycket vackra, länderna Bosnien och Montenegro på Balkan. Min resa började och slutade i Sarajevo, Bosniens huvudstad.

Bilresan startade i Sarajevo, Bosniens huvudstad. Härifrån körde jag till staden Visegrad med sitt världsarv, den gamla bron från 1500-talet byggd av turkarna. Därefter besökte jag området runt Foca med sin vackra bergsmiljö innan jag körde in i Montenegro.

I Montenegro började jag med ett besök i Nationalparken Durmitor som tagits upp på UNESCO:s världsnaturlista på grund av sin mäktiga bergsmiljö. På vägen till Budva, vid Adriatiska havet, besökte jag klostret i Ostrog som ligger insprängt högt uppe i ett berg. Med Budva som bas besökte jag flera gamla kloster, den lilla ön Sveti Stefan, staden Kotor vars ”Gamla stad” är med på UNESCO:s världsarvslista och den lilla staden Perast, vid den vackra Kotorfjorden, även den med på UNESCO:s världsarvslista.

Tillbaka i Bosnien besökte jag Mostar vars gamla bro och omkringliggande bebyggelse från den ottomanska perioden är med på UNESCO:s världsarvslista. Med Mostar som bas besökte jag Stolac med sina unika gravstenar som snart kommer upp på UNESCO:s lista över världsarv. I Blagaj tittade jag på dervischernas hus som ligger vid foten av en mäktig klippa,

Jag besökte även byn Pocitelj med sin unika bebyggelse och vattenfallen i Kravice. På vägen tillbaka till Sarajevo besökte jag den lilla staden Konjic med sin unika bro från den ottomanska perioden.

Följ med mig på en resa, i ord och bild, genom Bosnien och Montenegro, två av Balkans intressanta och vackra länder!

Precis som i Bosnien är det billigt att resa runt i Montenegro. Jag betalade i genomsnitt cirka SEK 180:- för ett delat dubbelrum med hög standard, ibland var frukosten inkluderad i priset. Det gick att äta gott på restauranger för Euro 4 och uppåt, en stor, 50 cl, starköl kostade från Euro 1.50 till 3.00 på restauranger. Så ingen behöver bli utfattig under en resa i Montenegro! Kostanderna ökar givet vis om man bor på lyxhotell eller äter på lyxrestauranger.

Resa till Montenegro

Bilresa: Foca –  Bastasi – Scepan Polje (MNE) – Trsa – Zabljak – Tara Canyon – Zabljak (158 km)

Jag körde in i Montenegro vid gränsstationen Scepan Polje dit jag kom från Foca i Bosnien. Vägen från Foca till gränsen hade varit smal och krokig och den blev ännu smalare ock krokigare i Montenegro då jag valde att köra över bergen till den lilla staden Zabljak i landets norra del, som blev min bas i tre dagar. Vädret genom Durmitor var förskräckligt och att köra på smala, slingrande bergsvägar i störtregn och dimma är inget man längtar efter att få göra om!

Zabljak – Balkans högst belägna stad

Zabljak, 1 456 möh, är Balkans högst belägna stad och har ett naturskönt läge mitt i Durmitor National Park, som finns med på UNESCO:s lista över världsarv. Zabljak är en populär turistdestination såväl vinter som sommar. Vintertid bjuds goda möjligheter till skidåkning och sommartid kan man vandra på vackra leder i Durmitor eller ägna sig åt rafting. Inte långt från staden ligger Tara Canyon, Europas djupaste. Zabljak har omkring 2 000 invånare.

Tara kanjon (UNESCO listat världsarv)

Då det klarnat upp vid ankomst till Zabljak körde jag direkt till Tara kanjon som ligger cirka 23 kilometer öster om Zabljak. Den mäktiga kanjonen är Europas djupaste. Tvärs över kanjonen spänner Tara-bron, 150 meter ovanför floden Tara. Bron är ett mäktigt ingenjörsverk och byggdes på 1940-talet. För den som vill går det att göra bungyjump från bron eller glida på vajrar över kanjonen fastbunden så att man ser rakt ned i kanjonen under färden! Populärt är också rafting i den brusande Tara-floden.

Inte så långt från Tarakanjonen ligger Ärkeängeln Mikaels kloster som byggdes på 1300-talet. Vägen dit var lerig och i mycket dåligt skick på grund av allt regnande. Klostret har ett fridfullt läge långt inne i skogen och höll på att renoveras vid mitt besök. En nunna låste upp kyrkan så att jag fick besöka den. Vintertid är vargen vanlig i skogarna runt klostret.

Bilresa: Zabljak – Durmitor National Park – Crna Gora – Nedajno – Trsa – Zabjak ( 94 km)

Durmitor National Park (UNESCO listat världsarv) 

Durmitor-området och Tara kanjonen förklarades som nationalpark år 1978 och togs upp på UNESCO:s världsnaturslista år 1980 för sin enastående natur. I Durmitor National Park, 39 000 ha, finns tjugosju berg med toppar överstigande 2 200 meter. Här hittar man landets högsta berg Bobotov kuk, 2 522 möh. I nationalparken finns arton glaciärsjöar. Den mest berömda av dessa är Crno jezero, Den svarta sjön, som ligger på promenadavstånd från centrala Zabljak.

Under två hela dagar utforskade jag nationalparken med hjälp av bil och delvis till fots.

Första dagen gick jag till sjön Crno jezero tidigt på morgonen för att uppleva morgonljuset. Det var en kall morgon och frosten låg som gnistrande kristaller i gräset. Sjön ligger vackert djupt inne i skogen omgiven av träd och berg. Sjön låg spegelblank när jag kom till den och i vattnet speglade sig flera bergstoppar, bland annat berget Medjed 2 287 möh. Det var fantastiskt vackert och fridfullt eftersom knappt några besökare kommit hit.

Efter ett långt besök vid sjön körde jag in i nationalparken för att besöka bergsbyn Crna Gora.

Bergsbyn Crna Gora ligger djupt inne i, och högt upp i, Durmitor. För att komma till byn körde jag den långa och slingrande bergsvägen från Zabljak, en drygt 20 kilometer lång färd. Turen bjöd på fantastiska bergsvyer.

Att komma till Crna Gora var som att förflyttas bakåt i tiden. Här finns många gamla trähus, vacker åldrade av tidens gång, stora höstackar, betande getter och kor. Flera hus var övergivna. Vissa ängar var täckta av krokusliknande blommor. Så rofyllt och vackert det var här!

Jag gick runt i byn i ett par timmar och blev inbjuden av en gammal man att besöka hans hus. Vi kunde inte kommunicera med varandra då vi inte hittade något gemensamt språk, men fick ändå en bra kontakt. Han visade runt mig i källarvåningen där hans snickarverkstad fanns. Här stod flera stolar och små bänkar som han tillverkat. Inne i det spartanskt möblerade köket fanns bäddsoffan han sov i. Köksväggarna var dekorerade med fotografier av släktingar och vänner. Den gamle mannen bjöd på kex och rakia, ett lokaltillverkat plommonbrännvin som sved och rev i halsen. Rakian hällde han upp ur en gammal läskedrycksflaska. Han visade mig böcker som han läste, skrivna med kyrilliska bokstäver. Jag begrep ingenting!

I ett angränsande rum var väggarna också klädda med fotografier. Om jag förstod mannen rätt föreställde en av bilderna hans döda hustru. Några sängar och ett skåp var allt som fanns i rummet, förutom kläder som hängde på krokar eller låg på bänkar. På vinden förvarade han lök, potatis och torkade örter.

Jag stannade hos den gamle mannen, som var 89 år gammal, i en dryg halvtimme innan jag tog farväl av honom och körde vidare. Inte ett enda ord av det han sagt hade jag förstått, men det blev ändå ett starkt möte med en bergsbo djupt inne i Durmitor National Park.

Från byn Crna Gora körde jag till Susica-kanjonen. Vägen dit var i fint skick, asfalterad men slingrande och gick brant ned mot kanjonen.

Längst nere i kanjonen finns ett enkelt värdshus där man även kan övernatta. Utsikten från detta över bergen och sjön, som dock sommartid är uttorkad, är storslagen. Gamla träd kantar de branta bergssidorna. Här passade jag på att fika innan jag körde vidare till den lilla byn Nedajno.

Vägen till byn slingar sig brant uppåt från Susica-kanjonen och är bra ända fram till byn, med undantag av en sträcka på 2-3 kilometer som består av en bit dålig grusväg.

Byn Nedajno är inte lika vacker som Crna Gora men har istället en liten restaurang där man kan passa på att äta eller dricka medan man njuter av de vackra omgivningarna. Efter en kall Coca Cola körde jag vidare till byn Trsa, som jag passerat på vägen till Zabljak dagen innan.

Vägen från Trsa till Zablajk bjuder inte på några större naturupplevelser förrän man kommer fram till bergen, men då blir det spektakulärt! Strax bortom byn Boricje kommer man in bland de höga bergstopparna och det fantastiska bergslandskapet, som finns med på UNESCO:s lista över världsnaturarv, och det fortsätter så ända fram till byn Virak där man får bergen bakom sig. Det betydligt bättre vädret än det jag hade när jag körde här föregående dag bjöd nu på fantastiska bergsvyer och det blev många fotostopp innan jag återkom till Zabljak. Den vy som kanske var dagens vackraste var den över det sadelformade berget Sedlena Greda, 2 227 möh.

Bilresa: Zabljak – Virak – Durmitor National Park – Zabljak (61 km)

Vandringar i Durmitor National Park

Den här dagen sken solen från en nästan klarblå himmel och det bådade gott för dagens tur in i nationalparken Durmitor. Direkt efter frukost körde jag upp i bergsmassivet via byn Virak. Knappt någon trafik så tidigt på morgon här, det är det sällan för övrigt!

Första stoppet gjorde jag vid den spetsiga bergstoppen Uvita Greda som ligger vackert vid en glaciärsjö. Jag vandrade ned till sjön för att få bättre bilder på sjön och de omkringliggande massiven innan jag körde vidare upp till Sedlo-passet. Bergstoppen Sedlo, drygt 1 900 möh, tornar upp sig mäktigt över passet på ena sidan av vägen och på andra sidan reser sig ännu högre berg. Här gick jag en kortare runda för att njuta av miljön.

Väster om Sedlo breder sig en liten slätt ut sig. På denna ligger några farmarhus. Här stannande jag för att fika och passade på att göra ännu en vandringstur. Medan jag drack mitt kaffe dök en man upp som jag bjöd på kakor. Han var en av de farmare som bodde i området. Då vi inte hittade något gemensamt språk blev ”konversationen” mycket begränsad. Men trevligt var det att möta mannen som med sin kikare spanade efter sina kor som hade letat sig högt upp på berget Sedlo, om jag förstod honom rätt.

Vandringen i det mäktiga bergslandskapet blev en fin upplevelse och från platån kunde jag se sydsidan av toppen på berget Bobotov kuk, Montenegros högsta, 2 522 möh. När jag gått en stund kom en kvinna springande mot mig. Hon ville bjuda på en självrullad cigarett! Hennes namn var Daniella och vad jag förstod var hon gift med mannen jag mött tidigare. Efter ytterligare en stunds vandring var det dags att köra djupare in i Durmitor.

Nästa stopp gjorde jag vid ett stort veckat berg, Prutas 2 393 möh, med säregen form. Nedanför det ligger en liten sjö som berget speglar sig i. Vid sjön stod en tyskregistrerad campingbil parkerad som kördes av en kvinna. Hon var tydligen här för att fotografera.

Jag valde att vandra runt sjön och ut på bergsplatån. Nu var det kallt och blåsigt och regnet hängde i luften. Vädret skiftar otroligt snabbt i Durmitor varför det är viktigt att ha kläder med sig för olika väderleksförhållanden. På platån finns en ensam grav som förstärker intrycket av de hårda villkor som råder i Durmitor. Här överlever bara de starkaste!

Eftersom jag nu kört, och vandrat i Durmitor National Park hela dagen var det dags att återvända till Zabljak. Naturupplevelserna under mina dagar i Durmitor var bland de mäktigaste, och vackraste, på länge. Jag kan bara rekommendera vandrings- och naturintresserade att besöka Durmitor!

Bilresa: Zabljak – Savnik – Niksic – Ostrog – Danilovgrad – Podgorica – Cetinje – Budva (209 km)

Så var det dags att lämna bergen i Durmitor och köra söderut, till staden Budva vid Adriatiska havet. Huvudvägen söderut från Zabljak är i fint skick så det var bara att gasa på. Strax innan Savnik blev det åter en typisk montenegrinsk väg, d v s smal, krokig och brant uppför.

I Ostrog stannade jag till för att besöka klostret och i huvudstaden Podgorica blev det en stunds ”snurrande” innan jag hittade ut ur staden på grund av olika väganvisningar från folk jag frågade och dålig skyltning. En bit söder om Podgorica började vägen åter att stiga och slinga sig uppför innan den fortsatte att slingra sig nedför till Budva, staden som under tre dagar skulle bli min bas medan jag utforskade regionen.

Klostret Ostrog når man genom att köra en smal slingrande bergsväg brant uppåt i några kilometer.  Vägen är så smal att bussar som kör här måste köra fram och tillbaka i vissa kurvor för att komma runt i dem!

Klostret Ostrog byggdes på 1600-talet av Vasilije Jovanovic´som avled år 1671. Några år efter sin död helgonförklarades han och hans kvarlevor finns bevarade i ett av klostrets kapell. Ostrog tillhör den Serbisk Ortodoxa kyrkan och besöks av mer än 100 000 pilgrimer årligen vilket gör klostret till en av de mest besökta kristna platserna på Balkan. Klostret är också av stor betydelse för katoliker och muslimer.

Klostret Ostrog har ett unikt läge i ett berg och är delvis inbyggt i en gotta högt upp på berget.

Det gick att köra ganska nära klostret men ändå var det relativt ansträngande att gå den sista biten upp till det.

Vyn över klostret Ostrog var mäktig när man kommit fram till porten som leder in till det. Många pilgrimer var samlade på planen framför klostret och butiken var full av människor som ville köpa med sig ett minne från besöket här. Det gick bra att köpa olika likörer som var bra för hjärta, lungor, psyket osv

I ett rum brann hundratals stearinljus som besökare tänt till minne av sina avlidna. Här var det varmt.

Den stora entréhallen var vackert bemålad med olika religiösa motiv. Från denna gick man vidare upp i klostret. Från terrassen i andra våningen har man en fantastisk vy över de vackra omgivningarna. Det minimala kapellet som är uthugget ur en klippa når man från terrassen. Bara några få personer kan vistas i det samtidigt.

Även jag gick in i kapellet för att se på den heligaste av klostrets reliker, kroppen av Vasilije Jovanovic´, som ligger i en låda, såg ut som en byrålåda, täckt av en dekorerad pläd. Bredvid kroppen stod en präst med ett kors som de rättrogna kysste innan de lämnade kapellet. När han märkte att jag inte tillhörde de rättrogna ryckte han undan korset!

Besöker man klostret Ostrog bör man även besöka den vackra 1800-tals kyrkan som ligger i nedre delen av klosterområdet. Kyrkan har fantastiskt vackra fresker.

Besöket i klostret Ostrog blev en mäktig upplevelse som jag kommer att minnas länge.

Budva – Den gamla staden vid havet

Forskare är överens om att kusten runt Budva och Risan i Kotorbukten är de tidigast bebodda i Montenegro. Enligt legenden grundades Budva av Cadmus, son till den feniciske kungen Agenor, men troligast är att det var illyrierna som grundade staden och övriga bosättningar längs kusten.

Budva antas ha grundats på 400-talet före Kristus. Under mitten av 200-talet före Kristus intog romarna området. När romarriket delades i det Öst- Västromerska riket drogs gränsen mellan de båda riken genom det centrala Budva. Från år 535 e Kr kom Budva att helt och hållet tillhöra det Östromerska riket. År 841 e Kr erövrades staden av ottomanerna. Därefter har Budva ungefär samma historiska utveckling som staden Kotor. (Se nedan).

Det moderna Budva, cirka 15 000 invånare, är en stad med breda boulevarder och en populär turistdestination på grund av de fina stränderna i staden och dess omgivningar. År 2007 besöktes Budva av mer än 330 000 turister!

Det som intresserade mig mest var ett besök i Budvas gamla stad som är mer än 2 000 år gammal och ligger på en halvö i Adriatiska havet. Stari grad, den gamla staden, drabbades hårt av jordbävningen år 1979 men har idag restaurerats och av skadorna som jordbävningen åstadkom syns väldigt lite.

Den vackra stadsmuren ramar in den gamla staden som man kommer in genom via ett flertal stadsportar. Jag gick in genom den stora stadsporten, Gata di terra ferita, och kom rakt in på den stenbelagda huvudgatan som idag kantas av små affärer, tyvärr lite väl mycket ”tingeltangel” för min smak.

Huvudgatan leder fram till det stora torget där den gamla stadens stora fort ligger. I det ryms ett museum och från murarna har man fina vyer över den gamla staden och havet. Vid torget ligger också den katolska kyrkan tillägnad den helige Ivan. Kyrkan är en av de äldsta i regionen och antas ha uppförts på 800-talet. Mitt emot den katolska kyrkan ligger den serbisk-ortodoxa Treenighetskyrkan som byggdes i början av 1800-talet. Andra kyrkor vid torget är 1300-talskyrkan tillägnad den heliga Sava och Canta Marija in Punta som uppfördes på 840-talet. Den sistnämnda kyrkan användes som stall av Napoleons trupper.

Det som dock fascinerade mig mest i Stari Grad var miljön, de små gränderna och atmosfären i den gamla staden och vyerna jag hade över staden när jag promenerade på den gamla stadsmuren.

Från Stari Grad gjorde jag en fin promenad på en liten väg längs den klippiga kusten väster om denna.

Bilresa: Budva – Sveti Stefan – Duljevo – Rustovo – Praskvica – Rezevici – Graditse – Sveti Stefan – Budva (61 km)

Den här dagen skulle jag utforska Budvas omgivning och några av de många gamla klostren som ligger i bergen.

För femtio år sedan var ön Sveti Stefan en liten fiskeby men på 1960-talet bestämdes att hela ön, med sin gamla bebyggelse skulle förvandlas till ett enda stort lyxhotell och sedan dess kan man bara besöka ön om man bor på hotellet, har bokat rum på hotellets lyxrestaurang eller följer med på en kort, guidad tur som, vid mitt besök, kostade cirka SEK 200:-! Många kändisar har bott på detta lyxhotell, bland annat Elisabeth Taylor.

Det närmaste man kan komma ön är att vistas på den offentliga badstranden som ligger på ena sidan av gångvägen till ön. Härifrån kan man se några av de vackra gamla husen och se hotellets gäster komma eller gå.

För bästa vyn, antagligen Montenegros mest fotograferade, över den gamla ön skall man köra upp på huvudvägen och parkera där.

Första klostret jag besökte var klostret Duljevo, som ligger högt uppe på en bergsplatå. För att komma hit måste man köra en smal och slingrande bergsväg. Det är inte helt lätt att hitta till det avsides belägna klostret. Klostret Duljevo byggdes på 1300-talet av kejsaren Dusan den Mäktige av Serbien.

En sömnig nunna öppnade porten in till klostret efter att jag ringt flera gånger i klockan som hänger utanför den. Även en man som utförde frivilligt trädgårdsarbete åt nunnorna hjälpte mig att ringa på klockan för att påkalla nunnornas uppmärksamhet.

Nunnan som öppnade porten talade en del engelska varför hon kunde berätta lite om klostret. Här bodde nu ett tjugotal nunnor som försökte försörja sig på egen hand, så gott det gick. Enda platsen i klostret besökare fick titta på var den gamla kyrkan med en del vackra fresker.

Efter cirka 30 minuters besök i klostret Duljevo körde jag vidare till klostret Praskvica.

Klostret Praskvica är ett av de viktigaste klostren i regionen eftersom det varit säte för lokala stamhövdingar. De två kyrkorna är byggda på 1000-talet respektive 1400-talet. Den större av de två kyrkorna är dedikerad till Sankt Nicolas, resenärers och sjömäns beskyddare. Den mindre kyrkan, Den heliga Treenighetens kyrka, har vackra fresker från 1600-talet. Klostret har fått sitt namn efter en källa som smakade persika (praskva).

I Sankt Nicolas kyrkan fick jag tillfälle att följa en bröllopsceremoni, vilket var intressant eftersom den innehöll olika rituella inslag och utfördes av en skäggig präst.

Klostret Rustovo har också det ett lugnt och fridfullt läge djupt inne i skogen och ligger relativt nära Praskvica. Även här måste man ringa på en klocka för att få komma in till nunnorna och titta på deras vackra kloster. Här höll man på med en stor tillbyggnad då nunnorna beslutat sig för att börja med rumsuthyrning åt pilgrimer.

Klostret Rustovo grundades så sent som 2003 och här lever ett tjugotal nunnor tillhörande den serbisk-ortodoxa kyrkan. Nunnorna är driftiga och planerar att starta en hotelldel ansluten till klostret, de väver, ägnar sig åt broderier, bokbinderi, driver en liten affär inne i klostret och samlar in växter som man tillverkar naturläkemedel av.

Klostret är uppbyggt kring en gammal kyrka från 1400-talet men nunnorna har också låtit bygga en ny träkyrka i rysk stil. I samband med att sovsalen byggdes hittades fyra skallar som nu förvaras i den ryska kyrkan.

Den som besöker klostret Rustovo kan räkna med intressant guidning av en nunna som talar bra engelska.

Klostret Rezevici ligger på en platå med fina vyer över Adriatiska havet, nära den stora vägen mellan Budva och Bar. Klostret antas ha byggts på 1200-talet men har byggts om under årens lopp. Ända fram till 1907 fick klostret stöd från det ryska hovet. Den stora klosterkyrkan har vackra fresker från 1600-talet.

Dagens sista klosterbesöket gjorde jag på Gradiste kloster, som ligger vackert på ett litet berg dit man kommer efter att ha kört en brant och slingrande bergsväg på några kilometer. Bilen parkerar man några hundra meter från klostret och går sedan den ganska branta återstående vägen till fots.

I Gradiste kloster finns tre gamla kyrkor; Sankt Nicolas kyrkan med fina fresker från 1600-talet föreställande scener ur Gamla och Nya testamentet. Sankta Savas kyrka byggdes på 1500-talet. Den var stängd under mitt besök. Den tredje kyrkan, tillägnad Jungfru Maria, har fresker målade år 1620. Även den var stängd under mitt besök.

Turkarna plundrade kyrkorna under sin ockupation och under andra världskriget brändes de av italienska trupper. Kyrkorna har renoverats under de senaste åren.

Samtliga kloster jag besökte denna dag är väl värda ett besök!

Bilresa: Budva – Kotor – Perast – Kotor – Budva (78 km)

Sista dagen med Budva som bas hade jag valt att göra återbesök i staden Kotor med sin gamla stadskärna, byn Perast samt njuta av den dramatiska naturen längs Kotorfjorden, samtliga med på UNESCO:s lista över världsarv.

Staden Kotor – ”Världsarvsstaden”

Kotor grundades av romarna och omnämndes för första gången år 186 före Kristus. Det romerska namnet för Kotor var Acruvium . Under medeltiden expanderade staden och blev ett viktigt kommersiellt och konstnärligt centra. Under historiens gång har många länder kämpat om kontroll över staden med sitt strategiska läge i Kotorbukten.

År 840 e Kr plundrades staden av ottomanerna. På 900-talet var Kotor en autonom stad i det Östromerska riket.  Från 1186 till 1371 var staden fri i det medeltida serbiska riket. Under en kort period var staden underställd de venetianska och ungerska regimerna. Från 1395 till 1420 var Kotor en självständig republik. Mellan åren 1420 och 1797 var Kotor en del av den Albanskvenediska provinsen, med undantag under åren 1538 till 1571 och 1657 till 1699, då ottomanerna styrde. Fransmännen ockuperade staden från 1807 till 1914 då österrikarna tog över och regerade den fram till 1918 då Kotor blev en del av det forna Jugoslavien. De olika härskarna har satt sina spår i staden genom magnifika byggnader i varierande arkitektur.

Två gånger har Kotor drabbats av svåra jordbävningar; 1563 och 1667.

Idag har Kotor omkring 13 200 invånare och är ett av Montenegros populäraste turistmål.

Kotors gamla stad fick världsarvsstatus år 1979 och har en av de bäst bevarade gamla stadsdelarna vid Adriatiska havet med venetiansk arkitektur. Kotors gamla stad är byggd i triangelform och omges av en välbevarad, cirka 4 500 meter lång, stadsmur som därmed är därmed dubbel så lång som den i Dubrovnik. Muren uppfördes då Kotor tillhörde det Östromerska riket men förstärktes kraftigt under den venetianska perioden.

Bilen parkerade jag vid kajen mitt emot den stora stadsporten från mitten av 1500-talet, den är en av tre stadsportar som leder in i den gamla staden. Jag kände genast igen miljön från mitt förra besök några år tidigare.

Direkt innanför stadsporten ser man det vackra klocktornet, byggt i början av 1600-talet men fick sitt ur först år 1810, och ett palats byggt av fransmännen. Fortsätter man promenaden kommer man till flera palats och till den mäktiga Sankt Tryphons katedral som invigdes år 1166. Katedralen är byggd på en äldre kyrka från 900-talet. Sankt Tryphons katedral skadades svårt av jordbävningen år 1667. Förra gången jag var här var det fri entré till katedralen, nu tog man betalt för att få gå in i den.

I den gamla staden finns flera gamla kyrkor som Den helige Lukas kyrka invigd 1195, Sankta Annas kyrka från slutet av 1100-talet, Jungfru Marias kyrka invigd år 1221 och den stora ortodoxa Sankt Nikolaskyrkan från början av 1900-talet med sina vackra ikoner.

Det man kanske minns bäst från besöket i Kotors gamla stad är vandringen i de smala medeltida gränderna som verkligen ger en vision av svunnen tid. Det enda som stör bilden lite är alla caféer och restauranger som finns överallt för att locka turister att slå sig ned.

Förra gången jag besökte Kotor hade jag inte tillfälle att vandra upp till Sankt Ivans fästning, som ligger högst uppe på ett berg med milsvida vyer över den gamla staden och Kotorbukten. Vandringen, som är ganska tung när solen ligger på, tar omkring 45 minuter från Den helige Lukas kyrka, men är väl värd var enda steg. Först har man fina vyer över taken i den gamla staden som toppas av olika kyrktorn och sedan blir vyerna allt mer spektakulära över Kotorbukten. Delar av fästningen är relativt välbevarade, men största delen av den är dock förstörd.

Efter flera timmars rundvandring i Kotors gamla stad var det dags att köra till den lilla staden, by i mina ögon, som ligger några kilometer nordväst om Kotor.

Perast – En av pärlorna vid Kotorfjorden

Den lilla staden Perast, cirka 400 invånare, med sitt vackra läge vid Kotorfjorden, har några av de finaste och bäst bevarade byggnaderna i barockarkitektur i denna del av Adriatiska havet. Förra gången jag besökte Perast fick man köra in i staden. Numera är det endast boende, varuleverantörer och liknande som får tillstånd att köra in. Staden är avspärrad med bommar och vid infarterna finns nu avgiftsbelagda parkeringsplatser.

De flesta byggnaderna i Perast uppfördes under 1600- och 1700-talen. Staden har inte mindre än 16 kyrkor och 17 tidigare palats. Bujkovic palatset, som en gång var ett av de förnämsta, är numera stadens museum. Flera kändisar, bland annat Michael Douglas har köpt hus i Perast. Det var härligt att ströva runt i Perast utan nu störande biltrafik. Vandra längs kajen, lapa sol, titta på folklivet och de vackra byggnaderna. För den som vill sätta sig ned och njuta av den vackra naturen finns flera restauranger längs kajen.

Utanför Perast finns två små öar som man kan besöka med båt, regelbundna turer går ut till dem. En av öarna, Gospa od Skrpjela  konstgjord. På den ligger en vacker kyrka tillägnad Jungfru Maria och byggdes på 1630-talet.

Perast ligger vid foten av berget Sankt Llija, 843 möh.

Kotorfjorden- Europas sydligaste fjord

Kotorfjorden är 28 kilometer lång räknat från Tivatbukten till hamnen i Kotor. Fjorden omges av bergskedjorna Orjen i väst och Lovcén i öster. Fjordens smalaste sektion är Verigesundet som endast är 300 meter långt. Fjorden har en kustlängd på 107.3 kilometer. Kotorfjorden kallas även för Europas sydligaste fjord. Fjorden togs upp på UNESCO:s världsarvslista år 1979.

Precis som förra gången jag körde längs Kotorfjorden, då från Dubrovnik, fascinerades jag av den otroligt vackra naturen längs fjorden; de mäktiga bergen, städerna och byarna som klättrar upp längs bergssluttningarna. Det är lätt att tappa fokus från bilkörningen på den smala vägen som slingrar sig längs med fjorden eller ut och in i bukterna…

Naturscenerierna i Kotorfjorden är bland de vackraste jag sett!

Bilresa: Budva – Kotor – Perast – Risan – Meijine – Grahovo – Vilusi – Trebinje – Stolac – Buna – Mostar ( 246 km)

Dagarna i Montenegro tog slut alldeles för snabbt. Det fanns mera att utforska i detta lilla vackra och intressanta land kände jag, men så är det på resa – man måste vidare och nu var det dags att köra tillbaka till Bosnien och Hercegovina.

Från Budva körde jag till Kotor och Perast som jag besökt ett par dagar tidigare och vidare längs den vackra Kotorfjorden. Solen sken så vyerna var fantastiska över fjorden och byarna längs denna. I Mejine, strax innan Herceg Novi, körde jag upp i bergen på en bred och fint asfalterad väg stigningsfiler i riktning mot Grahovo.

Jag stannade till på en parkeringsplats högt ovanför Kotorfjorden för att en sista gång njuta av den fantastiska naturen och vyerna över fjorden innan jag körde vidare mot Bosnien.

Vägen var i fint skick fram till Grahovo. Ju närmare gränsövergången vid Vilusi jag kom desto smalare och mera slingrande blev vägen. Passagen in i Bosnien gick snabbt och problemfritt!

Resa till Montenegro

Montenegro är ett land man inte skall missa att besöka! Här finns allt från dramatisk bergsmiljö till ljuvliga ständer vid Adriatiska havet. Den som är intresserad av historiska miljöer och spännande arkitektur har också mycket att glädjas åt. Besök Montenegro innan det blir allt för turistiskt. Du kommer absolut inte att ångra dig!

Resan gjord 2014

För mer information     Montenegro grundfakta     Montenegro Landsfakta

Visit Montenegro

Det finns många intressanta och spännande länder.
Läs om några av dessa på min hemsida
www.stalvik.se / rainer Stalvik