marocko-resa

Bilder med märkning (U) betyder att det visar ett av UNESCO utsett världsarv
Klicka på bilden för större format
(Bilderna är scannade från diabilder)

marrakech, essaouira, boumalne du dades, fez, volubilis, meknes, moulay idris och rabat var några platser jag besökte på denna resa till marocko, rainer Stalvik

Fler bilder från Marocko finns på www.stalvik.com

För mer information se Marocko-Grundfakta   Marocko-Landsfakta

För aktuell information om säkerhetsläget se UD:s information   Din resa utomlands

Resa till Marocko – Marrakech, Fez, Meknes, Rabat, Essaouira mm

Marocko bjuder på kontrastrika upplevelser. Här finns dramatiska bergsområden, långa sandstränder, öken och ett fascinerande folkliv.

De flesta svenskar som besöker Marocko kommer inte längre än till sandstränderna i Agadir. Några besöker den legendariska staden Marrakech. Få reser runt i landet.

Min rundresa blev rik på upplevelser, både omskakande och chockerande, och mera dramatisk än jag kunde drömma om när jag planerade resan. Jag visste inte heller, innan jag reste iväg, om jag skulle klara mig på min skolfranska, som har legat i träda under många år. Det gick dock bättre än jag trodde och jag fastnade aldrig någonstans på grund av bristande språkkunskaper.

Förutom att jag fick många intressanta historiska upplevelser, mötte en varierande natur, ett intressant folkliv och gjorde en kortare bergsvandring i Höga Atlas, blev jag hotad till livet i Fez, tillfrågad om jag ville gifta mig vid två tillfällen i Meknes och hamnade, som en av få västerlänningar, i en hätsk antiamerikansk / antiisraelisk demonstration med tusentals deltagare i Rabat.

Att resa i tredje världens länder kan vara lite “jobbigt”, beroende på att många människor försöker hitta sin utkomst genom att erbjuda resenärer olika tjänster. I Marocko var de självutnämnda “guiderna”, de aggressiva försäljarna i soukerna och de unga pojkarna som erbjöd sexuella tjänster stundtals fruktansvärt jobbiga. Man måste dock alltid försöka att se detta med förmildrande ögon, eftersom kampen om tillvaron bland fattiga och lågutbildade människor ofta handlar om överlevnad. Marocko är därför inte alltid ett lättrest land, men spännande och fascinerande.

Läs mera om min resa, som huvudsakligen gick till “De Kungliga Städerna”, men även innehöll en avstickare till Höga Atlas, här nedan.

Jag reste runt i Marocko med tåg, lokala bussar och taxi. Ibland liftade jag. Mitt boende ägde rum på enklare hotell, som i stort sett alltid erbjöd rena rum, dock inte alltid med dusch och wc på rummet. Det bästa hotellet jag bodde på var Hotel Chems i Boumalne du Dades i Höga Atlas. Pris SEK 160:-/natt inkl. halvpension. Det sämsta hotellet jag bodde på var Pension Talaa i Fez. Fördelen med detta var att det låg inne i medinan, vilket gjorde att jag bodde mitt i “hetluften”.

Resa till Marocko

Marrakech

Sedan länge har jag drömt om att få besöka den legendomspunna staden Marrakech som ligger vid foten av de Höga Atlasbergen, omgiven av sin vackra stadsmur. Nu blev det äntligen av!

Jag kom till Marrakech med tåget från Casablanca, en tur på cirka tre timmar. Flyger man in till Casablanca är det enkelt att ordna tågbiljett direkt till Marrakech eftersom det finns en tågstation i anslutning till flygplatsen. Tågbyte måste dock ske på järnvägsstationen Casablanca Voyageurs.

När jag anlände till Marrakech vid 21-tiden på kvällen var det kolmörkt. Naturligtvis såg de rutinerade taxiförarna att det var en gröngöling som steg av tåget. En av dem tog hand om mig direkt och bearbetade mig intensiv för att få köra mig till hotellet. Jag kände ingen större lust att omedelbart börja hårdförhandla om priset för resan till hotellet. Taxichauffören tittade mig djupt i ögonen med sina mörkbruna ögon och försäkrade mig att jag fått ett mycket bra pris. “För vem?” tänkte jag i mitt stilla sinne medveten om att jag blev uppkörd. Jodå, nästa dag fick jag reda på prisnivån för resor inom staden. De låg på 5 dirham, cirka SEK 4:-, och inte på de 20 dirham jag betalade, dvs cirka SEK 16:-. Eftersom jag rest i muslimska länder tidigare visste jag att man aldrig skall ta ett första pris som erbjuds. Men som sagt efter en resdag, som började klockan 03.30 på morgonen, orkar man inte alltid sätta igång förhandlandet. Det var ju ändå småpengar det handlade om.

Staden Marrakech grundades år 1062 av almoravider från Sahara och har spelat en viktig roll i Marockos historia. Staden har gett landet dess namn. De historiska minnesmärkena är många. Jag besökte några av dem. Det som fascinerade mig mest under besöket i Marrakech var dock folklivet, som stundtals är nästan helt obeskrivligt.

Nedan finns en kort beskrivning av en del av de sevärdheter jag besökte i Marrakech.

Jemaa el-Fna, det stora torget

I flera århundraden har detta stora torg varit Marrakechs hjärtpunkt, som UNESCO nu tagit med på sin lista över Världskultursarv. Fram till 1800-talet halshöggs dödsdömda fångar på Jemaa el-Fna. Efter avrättningen saltades huvudena och hängdes upp på stadsporten till allmän beskådan.

Numera är torget en livlig marknadsplats på dagarna där man kan köpa allehanda spännande saker; olika läkemedel, löständer, färskpressade fruktjuicer, kakor, sötsaker mm

På eftermiddagen hittar man musiker, män med apor som turister kan fotograferas tillsammans med, ormtjusare och kvinnor som utför hennamålningar.

Under den tidiga kvällen omvandlas torget till en enda stor utomhusrestaurang där man kan äta allt från kokta fårskallar, fårhjärna och sniglar till färska delikatesser från havet. Många Marrakechbor söker sig hit för att äta och det är spännande att sitta på långbänken tillsammans med dem för att inta sin kvällsmåltid som de gör, med fingrarna. Att äta här är både gott och billigt.

Efter maten skall man fortsätta att studera folklivet och njuta av sagoberättare med hönor på huvudet, boxare, musiker, dansare eller artister som utför olika konster.

Det är folklivet på detta torg som bidrar till att göra Marrakech till en spännande stad.

Soukerna

Även soukerna, alla små affärer i trånga och myllrande gränder, är en del av folklivet i Marrakech och ett eldorado för köpsugna. Här kan man köpa det mesta; tofflor, tyger, mat, frukt, smycket, elektroniska apparater, lädervaror, mässingsarbeten, keramikprodukter, läkemedel, korgarbeten och naturligtvis mattor. Färgarnas souk en färgfull upplevelse.

Soukerna i Marrakech är bland de mest fascinerande i hela Nordafrika. Deras placering beror på vilken typ av varor som säljs.

Det är intressant att ströva runt bland de gamla soukerna, men jag tröttnar ganska snabbt på detta. Mest på grund av att försäljarna stundtals är fruktansvärt påträngande och envetna. Alla turister ses som vandrande plånböcker som man skall krama mesta möjliga ur och, tyvärr, inte alltid på ett hederligt eller trevligt sätt.

Koutoubiamosken

Moskén uppfördes år 1162 av sultanen Abd al-Mumin för att fira segern över almoraviderna. Den är en av de största i den muslimska världen och dominerar stadsbilden. Minareten är en av den muslimska arkitekturens mästerverk och har stått som förebild för, bland annat Hassantornet i Rabat.

Ben Yussuf madrasan

är en av de största och finaste i Nordafrika. Koranskolan grundades i mitten på 1300-talet av den marinidiska sultanen Abu al-Hassan och har plats för upp till 900 elever. På 1500-talet byggdes den om av den sadiske sultanen Mawlay Abd Allah. Huvudentrén är en vacker bronsport krönt med ett stycke snidat cederträ. Den vackra innergården är ett av den moriska arkitekturens mästerverk. Den är belagd med vit marmor. Väggarnas nedre delar är klädda med vackert kakel och överdelen är utsmyckad med utskuren gips.

I dag pågår ingen undervisningsverksamhet i madrasan, men man få en inblick i hur de tidigare eleverna levde genom att flera rum bibehållits i ursprungligt skick.

Koubba Ba´Adiyn

är en vacker kupol av tegel och det enda exemplet på almoravidisk arkitektur i Marrakech. Den byggdes av Ali ben Yusuf år 1106 och utgjorde från början en del av en moské.

Mellah – De judiska kvarteren

Med omkring 16 000 invånare var Marrakechs judiska kvarter Marockos största. Kvarteren erbjuder en spännande miljö med trånga gränder och ett intressant folkliv. Idag bor inga judar kvar i dessa kvarter.

Palais el-Badi

Efter sin seger över portugiserna vid “De tre kungarnas slag” den 4:e augusti 1578, bestämde sig Ahmed al-Mansur att uppföra ett överdådigt palats i närheten av hans privat gemak. Det skulle användas för mottagningar och audienser för utländska sändebud. Palatsbygget bekostades av de besegrade portugiserna och pågick fram till al-Mansurs död år 1603. År 1683 plundrades palatset av Mawlay Ismail som använde det vackra byggnadsmaterialet till att försköna sin egen stad Meknes.

Idag är Palais el-Badi en vacker och fascinerande ruin.

Stadsmuren

Precis som i flera av Marockos äldre städer omges medinan i Marrakech av en vacker stadsmur. Den har funnits sedan Marrakech grundades och har inte förändrats i någon större omfattning sedan almoravidernas tid, dvs sedan i slutet av 1200-talet. Muren är 19 kilometer lång, upp till 2 meter tjock och på sina ställen 9 meter hög och är Marockos mäktigaste stadsmur. Några av de stora stadsportarna är fina exempel på morisk arkitektur.

Bab Agnaou

Bab Agnaou är kanske den finaste av alla stadsportar i Marrakech. Porten är uthuggen i ockrafärgad sten, som lyser speciellt vackert i solnedgången. Porten ledde en gång i tiden in till det almohadiska palatset och byggdes på order av Yaqub al-Mansur. Fasaden består av varvade skikt av sten och tegel, som byggts upp kring en hästskobåge.

Bab Oudaia i Rabat är en tvillingport till Bab Agnaou.

Sadiska gravarna

De sadiska gravarna höll på att försvinna efter att de tillåtits förfalla i mer än 200 år, trots att de är ett av de finaste islamska byggnadsverken i Marocko. De sadiska prinsarna gav gravarna en lika påkostad och överdådig utformning som sina andra byggnader. De tillkom mellan slutet av 1500-talet och 1700-talet. Gravarna finns i två mausoleer som ligger i en vacker trädgård. Den är en symbol för “Allahs paradis”. Gravarna är mycket vackert utsmyckade.

Inte förrän år 1917 blev gravarna tillgängliga för allmänheten.

Essaouira

Det är lätt och bekvämt att ta sig runt i Marocko med hjälp av lokala bussar. Turerna är oftast täta och komfortabla på huvudvägarna. Folklivet på bussarna är intressant. Första turen med lokalbuss åkte jag från Marrakech till kuststaden Essaouira. En behaglig färd på cirka tre timmar.

Essaouira är en genuint marockansk stad som ligger vid Atlantkusten, rakt väster om Marrakech. Den är betydligt mindre än Marrakech, mycket trivsam och lugn. Det var skönt att komma hit efter ett par dagar i det “stökiga” Marrakech. Essaouira hette förr Mogador.

Staden har en mycket gammal historia som daterar sig tillbaka till 600-talet före Kristus, när fenicier inrättade ett läger på den plats där staden numera ligger. Under det första århundradet före Kristus gjorde Juba II orten till ett centrum för tillverkning av purpurfärg. På 1400-talet efter Kristus kom portugiserna hit och kallade platsen för Mogador. Själva staden grundades inte förrän omkring 1760 av den alawitiska sultanen Sidi Muhammed ben Abd Allah (Muhammed II), som ville ha en flottbas här. Staden, hamnen och försvarsverken är byggda i stil med europeiska fästningar.

Medinan i Essaouira, skiljer sig från andra gamla marockanska städers genom att den byggdes upp efter en färdig stadsplan.  Den ritades av den franske arkitekten Cornut, som mellan åren 1760 till 1764 ledde arbetet med att bygga dels Sqala de la Ville och Sqala du Port.

Jag tyckte om att vistas i Essaouira för det betydligt lugnare tempot än det i Marrakech och de betydligt mindre aggressiva försäljare.

Under ett par dagar strövade jag runt i staden och studerade folklivet och stadsmiljön. Jag fäste mig speciellt vid livet i hamnen och i soukerna.

I hamnen råder alltid ett febrilt liv. På morgnarna ger sig fiskarna ut med sina båtar, små eller stora. På eftermiddagarna kommer de tillbaka från sina fisketurer. Då säljs fångsten direkt till kunder eller på den intressanta fiskeauktionen. På den är trängseln runt fångsterna stor och försäljningen går fort. På kajerna tvättar man sina båtar, lagar sina nät eller agnar långrevarna för nästa dags fiske.

Livet i soukerna skiljer sig inte från det i Marrakech, men jag tyckte ändå att det var betydligt trivsammare här.

Intressanta sevärdheter i staden är stadsmurarna, havsmiljön och de stora bastionerna; Sqala de la Ville och Sqala du Port.

Sqala de la Ville består av en krenelerad plattform med en rad spanska kanoner. På Esplanaden spelades en del scener i filmen Othello, med Orson Welles, in.

Boumalne du Dades

För att komma till Boumalne du Dades, en av städerna bland de södra oaserna åkte jag med lokalbussen från Marrakech, en resa på cirka sex timmar, som gick tvärs genom det vackra Höga Atlas, Marockos högsta bergskedja. Solen sken varför vyerna över bergen var oerhört spektakulära när bussen körde över passvägen vid Tizi-n-Tichka. Flera av bergstopparna jag såg var snöklädda.

Marockos historia är starkt knuten till de södra oaserna, som ligger i kanten av Saharaöknen. Härifrån gav sig de almoravidiska krigarna, som ursprungligen kom från Sahara, ut på erövringståg på 1 000-talet e Kr. som gav dem makten från Senegal till Spanien. På 1500-talet lämnade sadierna, som kom från Arabien, Draa-dalen för att erövra Marocko. Handeln med guld, salt och slavar mellan södra Afrika och Marocko slussades via de lokala folkgrupperna i denna region.

Floderna Draa, Dades och Ziz har varit, och är, av stor betydelse för människorna i regionen. De har skapat ett mycket ovanligt landskap bestående av klyftor, kanjons och bördiga dalar. I flodernas skuggor ligger kasbor, fästningar, och befästa byar, ksarer. De befästa byarna och husen skyddade bofasta från de nomadiska stammarnas anfall. Än idag är många av dessa byar bebodda. Flera kasbor har förekommit i kända storfilmer och i Ouarzazate finns en stor filmstudio dit filmbolag från hela världen kommer för att spela in filmer. Här är en spännande och mycket fascinerande miljö.

Min bas för att utforska en liten del av detta mycket speciella naturområde blev Boumalne du Dades, en stad med cirka 13 000 invånare. När man kommer till Boumalne med buss står ofta någon eller några män och väntar på att få ta turister till något hotell som skickat ut dem för att ragga kunder. En del män försöker sälja resepaket till olika platser. De kan vara ganska envetna! Själv hade jag förbokat rum på det förträffliga Hotel Chems, varför jag slapp dragkampen om kunden.

Under två dagar hade jag tid att utforska området. Den första dagen gjorde jag en utflykt, med lokal taxi, upp till den lilla bergsbyn Msemrir, 60 kilometer in i Dadesklyftan. Där stannade jag bara en kort stund för det både regnade och snöade när jag kom dit. Jag hade turen att ta vändande taxi tillbaka en bit ned i dalen där det var varmare, dock fortfarande kallt, och bättre väder. Jag vandrade under en stor del av dagen mellan byarna vars lerhus ofta klättrar upp efter bergssidorna.

Dadesklyftan bjuder på en mycket säregen natur med höga berg. I november är många toppar redan snöklädda och kylan börjar göra sig gällande. Bland bergen bor fortfarande nomader, som så här års flyttar till varmare trakter.

Den andra dagen utforskade jag staden och dess omgivningar.

I gamla Boumalne finns fina lerhus och kasbor med ett intressant folkliv.

Jag hade också tillfälle att stifta bekantskap med en grupp yngre män som spelade berbermusik på Hotel Chems en kväll. De utgör en musikgrupp som kallar sig för Noumadosse. Musiken bestod huvudsakligen av spel på trummor, som efterhand blev ganska entonigt, men intressant. Gruppmedlemmarna, under ledning av Mohamed, var en mycket trevlig bekantskap.

Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att åka tillbaka till denna, mycket intressanta del av Marocko!

För att komma till nästa stad på resan tog jag nattbussen från Boumalne du Dades till Fez. En spännande, men inte speciellt behaglig resa.

Fez

Efter en avstickare till Höga Atlas, de vackra bergen och tystnaden var jag tillbaka i den brusande storstaden igen. Nu i Fez, en av Marockos kungliga städer, med mer än 1 miljon invånare. Den är Marockos tredje största stad. Fez är en mycket fascinerande stad med en av världens bäst bevarade medeltida stadsbilder, men också den jobbigaste stad jag besökte under min rundresa. Här var de självutnämnda guiderna, försäljarna och de unga pojkarna som bjöd ut homosexuella tjänster som mest aggressiva, vilket tyvärr förstörde en stor del av glädjen att besöka staden. I Fez blev jag också hotad till livet av fyra unga män, något som aldrig har hänt tidigare under mina resor! Denna typ av upplevelser är jag gärna utan!

När jag gick genom bussterminalen klockan sex på morgonen träffade jag en man som jag känner från Göteborg!

Den äldsta delen av Fez grundades redan år 789 efter Kristus av Idris I, vilket gör den till den äldsta av Marockos kungliga städer. Fez är landets andliga och religiösa huvudstad och består av tre delar; Fez al-Bali, den historiska gamla stadskärnan, Fez al-Jadid, marinidernas gamla huvudstad och Ville Nouvelle i stadens södra, moderna del. UNESCO har tagit upp staden på Världsarvslistan för sin unika miljö.

Det finns mycket att besöka och uppleva i Fez. Jag väljer ett litet smakprov av mina upplevelser.

Marinidergravarna

Även om gravarna är stark förfallna, och endast lite finns kvar av den forna glansen så är detta en intressant plats att besöka, om man är intresserad av Marockos historia. Gravarna, som uppfördes på 1500-talet, ligger högt uppe på en kulle med vidunderlig utsikt över medinan, den gamla staden, och andra delar av Fez. Vissa källor säger att man inte bör besöka gravarna kvällstid då rånrisken är stor.

Bab Boujeloud

Bab Boujeloud är en av flera vackra portar i den kraftiga stadsmuren. Den byggdes så sent som 1913 och är byggd i morisk stil. Porten består av tre symmetriska hästskoformade valv. Fasaden pryds av olika utsmyckningar, framför allt blått kakel, vilket ger den en speciell lyster. Går man genom porten kommer man in i medinan, den gamla staden.

Medinan

När man kommer in i medinan känns det som om man gör en tidsförflyttning bakåt i tiden, till medeltiden. Medinan är en av världens bäst bevarade medeltida stadsmiljöer, med trånga gator, affärer och ett brusande folkliv.

Jag bodde på ett litet pensionat inne i medinan, vilket gav mig parkettplats till folklivet. En av huvudgatorna är Talaa Kebira, som betyder “Långa Backen” och är delvis övertäckt med ett halmtak. Längs hela gatan är det fullt av små affärer. Den slingrar sig rakt in i hjärtat av medinan. Visst kan man gå vilse i de små och smala gränderna, vilket de självutnämnda guiderna gärna rider på för att få sälja sina tjänster. Känner man sig osäker på sin orienteringsförmåga kan man anlita en guide, men gör upp om priset i förväg. De kan också hjälpa till med att komma till platser man har lite svårare att hitta till, men leder en ofta till affärer där man blir ett nytt offer för en aggressiv försäljare. Jag klarade mig utan dessa guiders hjälp genom att jag lärde mig fråga efter vägen hos butiksägare, som inte kunde haka på och följa med.

Garverierna i Fez, som ligger i närheten av floden Fez, är en upplevelse man inte bör missa, även om den luktkänslige har svårt för att stanna här en längre tid.

Garvning är ett hantverk med tusenåriga anor och garverierna i Fez är Afrikas äldsta. Genom garvningsprocessen omvandlas djurhudar till mjukt läder som inte kan ruttna. När hudarna garvats färdigt går de vidare till läderhantverkarna som tillverkar allehanda produkter av dem.

I Fez lever cirka 250 familjer av att garva skinn och arbetet utförs på samma sätt som det gjorts i århundraden. Genom att betala en garverivakt lite pengar kan man komma ända intill garvarna, när de står i sina kar och arbetar, ofta barfota. För att få ett mjukt och hållbart skinn används ingredienser som urin och fågelspillning!

Missa inte denna upplevelse om du kommer till Fez! Garverierna i Marrakech ger liknande upplevelser.

Att vandra i denna medeltida miljö är en otroligt stor upplevelse. Gränderna är härligt små, spännande och trånga. Dofterna, stanken, folklivet, hundarna, katterna och de många fullastade åsnorna gör vandringen till en fascinerande upplevelse. För att inte tala om alla souker, affärer, man passerar med allehanda spännande saker att köpa. Pruta ordentligt om du skall handla!

Funduq al-Nejjarin

Funduq al-Nejjarin är en av de mest kända byggnaderna i Fez. Den byggdes på 1700-talet av en man som hette Adeyel som karavanseraj, en plats där köpmän som kom från utlandet erbjöds mat, vila och härbärge. Huset blev byggnadsminne år 1916 och finns numera med på UNESCO:s Världsarvlista.

Madrasa al-Attarin

Madrasan, en muslimsk koranskola, är ett av den moriska arkitekturens mästerverk. Den byggdes mellan åren 1323 och 1325 på uppdrag av den marinidiska sultanen Abu Said Othman.

Madrasa Bou Inaniya

Denna madrasa är den största och mest påkostade som mariniderna lät bygga i Fez och är den enda i Marocko som har en predikstol (minbar). Madrasan byggdes mellan åren 1350 och 1355 av sultan Abu Inan.

Place el-Seffarine

Fez är Marockos viktigaste centrum för tillverkning av mässing- och silvergods, dessa arbeten tillhör de bland världens äldsta hantverk. Vill man studera hantverkarnas arbete skall man söka sig till Place al-Seffarine här ligger verkstäderna tätt.

Mosken al-Qarawiyin

Moskén grundades år 859 och är en av de äldsta och mest berömda i det som var det västra muslimska riket. Den var Marockos första universitet och här har flera lärda män studerat. Moskén grundades av Fatima bint Muhammad al-Fihri, en troende kvinna från Qairrouan i Tunisien. Hon gav allt hon ägde till moskébygget. Under flera år har moskén varit ett av islams andliga och intellektuella centrum. Fez´muslimska universitet har än i dag sitt säte här.

Tyvärr får bara troende muslimer gå in i moskén, men det går att få en blick in i denna vackra moské genom porten, som ofta står öppen, eller från närliggande hustak.

Fez al-Jadid

Fez al-Jadid byggdes i slutet av 1200-talet av marinidiska prinsar som ville ha ett starkt fäste för att försvara sig mot de upproriska Fezborna. Fez al-Jadid betyder “Nya Fez” eller “Vita Fez”. I denna stadsdel ligger flera intressanta sevärdheter. Ett besök här bör man absolut inte missa. Enklast att komma hit från andra delar i Fez är att ta en minitaxi, som är både snabb och billig.

Dar al-Makhzen är det stora palatset som ligger i centrum av Fez al-Jadid. Här bodde oftast sultanen tillsammans med sina vakter och tjänare. Marockos nuvarande kung använder fortfarande palatset när han är på besök i Fez. Palatset är stängt för turister, men man kan gå fram till entréporten och njuta av den oerhört vackra utsmyckningen.

De judiska kvarteren är också intressanta att besöka.

Mellah, de judiska kvarteren, i Fez al-Jadid var troligen de första i hela Marocko, man hittar judiska kvarter i många städer runt om i landet. Från början bodde judarna i andra delar av Fez, men i början av 1200-talet ville de marinidiska härskarna att judarna skulle bo nära deras palats. Stadens härskare hade lovat judarna skydd mot att de betalade en årlig skatt. Idag bor nästan inga judar kvar i husen, men en rundvandring bland dem bjuder på en intressant historisk tillbakablick. Arkitektoniskt skiljer sig dessa från de arabiska husen.

På en av de smala gatorna i de judiska kvarteren mötte jag fyra män i 20-års åldern som ville guida mig runt i dessa. Jag försökte på ett vänligt sätt tala om att jag föredrog att gå ensam så att jag kunde stanna och fotografera. De blev allt envetnare med att erbjuda sina tjänster och jag alltmer irriterad. Till slut skrek vi åt varandra och jag sade vad jag tyckte om deras sätt att bete sig mot mig och bad dem “att-flyga-och-fara”. Stämningen blev hätsk och jag var störtförbannad. När jag tittade mig omkring efter hjälp upptäckte jag att jag stod helt ensam med dem. “We will kill you!”, sade en av killarna. “Ok, it is up to you. You descide”, svarade jag och kände att jag var riktigt illa ute. Vi stirrade på varandra och jag kände att jag var ganska chanslös mot dem. Vad skulle de göra? Plötsligt tog en av killarna den mest aggressive i armen och sade någonting på arabiska och lika omärkligt som de dök upp försvann de och lämnade mig i gränden. Efter ett tag kände jag hur jag började darra när spänningen släppte. Jag var verkligen glad över att jag kommit helskinnad ur denna situation!

Meknes

Meknes var en av mina favoritstäder under resan. Här var det betydligt lugnare än i Fez, i alla avseenden, och de aggressiva säljarna eller självutnämnda guiderna var betydligt färre.

Meknes grundades redan på 900-talet men var alltid i skuggan av Fez, dess grannstad och rival. Inte förrän under Mawlay Ismails styre, som började 1672, fick staden status som “Kunglig stad”. Under Mawlays ledning expanderade staden och fick många av de vackra och imponerande byggnader man kan glädjas åt i dag. I arbetet med att bygga upp Meknes ingick även att plundra ruinerna av den forna romerska staden Volubilis och Palais el-Badi i Marrakech på ovärderliga skatter.

Meknes har ungefär 450 000 invånare och är därmed Marockos femte största stad.

Meknes består av tre tydligt åtskilda delar; Medinan, Den kungliga staden och Den nya staden (Ville Nouvelle).

Medinan

Medinan är den gamla staden med en intressant medeltida stadsbild. I Den Kungliga staden, eller kasba, finns de finaste av de byggnader som Mawlay Ismail lät uppföra. Den nya staden ligger på floden Boufekranes östra strand och grundades av fransmännen.

Sevärdheterna i Meknes är många och jag väljer några jag besökte.

Stadsmuren

Runt medinan löper en cirka fyra mil lång, vacker och imponerande stadsmur med flera vackra stadsportar.

Jag steg av bussen från Fez vid en av de äldsta stadsportarna, Bab al-Jadid. Från den vandrade jag tvärs genom medinan och möttes av många nyfikna blickar. Eftersom jag inte visste åt vilket håll jag skulle gå för att komma till Hotel Maroc, där jag var inbokad, fick jag fråga mig fram. En stor del av vandringen genom medinan guidades jag av en trevlig kvinna, med högra armen i bandage. Hon hade skadat sig allvarligt och var på väg till sjukhuset.

På väg genom medinan passerade jag flera souker, som jag besökte efter att ha bokat in mig på hotellet. Nu började jag bli lite “souktrött” varför jag inte ägnade dessa alltför mycket tid. Det finns betydligt intressantare platser och byggnader att besöka i Meknes.

Bab Mansur och Place el-Hedime

Bab Mansur, Den segerrika renegatens port, har fått sitt namn efter en kristen man som ritade och lät bygga porten. Den står, stor och mäktig, framför den kungliga staden. Porten är byggd i en av kasbans murar och leder till Place Lalla Aouda och Dar al-Kebirakvarteren.

Bab Mansur är en mycket stor och imponerande port. Dess storlek och utsmyckningar, har gjort att den anses vara en av Marockos finaste stadsportar. Den började byggas av sultan Mawlay Ismail omkring år 1672 och färdigställdes 1732.

Place el-Hedime, Ruintorget, förbinder medinan med kasban. Det anlades på ruinerna av den marinidiska kasba som Mawlay Ismail lät riva för att få utrymme för de palats, vattenreservoarer, trädgårdar, stall, arsenaler och fästningar som han hade för avsikt att omge sig med. Place el-Hedime var förr stora den entrén till Meknes kungliga stad. Torget har nu rustats upp och är ofta samlingsplats för flanerande människor.

Dar al-Makhzen

är det kungliga palatset som tidigare kallades för Labyrintpalatset, eftersom det hade en damm av vit marmor som var utformad som en labyrint. Man ser väldigt lite av palatset, som är gömt bakom en hög mur med bastioner. I murens mittpartiet ligger en stor och praktfull port med vackra utsmyckningar som byggdes 1888. Detta palats passerar man om man tar sig till fots till Heri es- Souani.

Heri es-Souani

Heri es- Souani, som kallas för spannmålsförrådets stallar, anses vara en ett av sultanen Mawlay Ismails mest imponerande byggnader.

Byggnaden har 29 skepp och användes för att förvara spannmål i. Tack vare de tjocka murarna och ett nät av underjordiska gångar bibehöll man en jämn och låg temperatur i förrådet. En stor del av spannmålet använde sultanen till att utfordra sina mer än 12 000 hästar! Under jordbävningen 1755 rasade taket in och idag är byggnaden en ståtlig ruin som håller på att rustas upp.

Bassin de l´Agdal

Basin de l´Agdal är en vattenreservoar  som byggdes av Mawlay Ismail i sin kasba.  Den är 40 000 kvadratmeter stor och försåg en gång palatset och den kungliga staden med vatten. Vattnet skulle dessutom räcka till moskéer, bad, trädgårdar och fruktodlingar. Enligt uppgift lär kvinnorna i sultanens harem ha seglat på dammen i sina nöjesbåtar.

Mawlay Ismails mausoleum

Mawlay Isamails mausoleum är en av alla de vackra byggnader som finns i Meknes. Den är öppen för besökare, men enbart muslimer har tillträde till det innersta rummet där kistan står. Med tre salar i följd, tolv kolonner och en centralt placerad helgedom påminner Mawlays mausoleum i viss omfattning om de sadiska gravarna i Marrakech.

Mausoleet uppfördes på 1600-talet, men byggdes om både på 1700-talet och 1900-talet. Förutom Mawlay Ismail vilar även hans hustru och hans son Mawlay Ahmed al-Dahbi här. Även sultan Mawlay Abd ar-Rahman har sin grav i mausoleet.

Volubilis och Moulay Idriss

Den antika staden Volubilis ligger nära den lilla staden Moulay Idriss. Enklaste sättet att ta sig till Volubilis är att hyra en taxi i Meknes. Men det är också lätt, mera spännande och betydligt billigare, att åka lokalbuss till Moulay Idriss. Det går flera bussar om dagen från den stora busstationen i Meknes dit. Från Moulay Idriss kan man vandra till Volubilis på olika små, och lite trafikerade asfalterade vägar eller ta en taxi från busshållplatsen. Man får bara se upp att inte åka från Moulay Idriss för sent på eftermiddagen då det finns risk att man inte får tag på en transport tillbaka till Meknes. Resan tar knappt en timme med lokalbuss.

Jag undersökte möjligheterna att komma till Volubilis med olika transportsätt, vilket visade sig vara svårt eftersom taxichaufförerna, som ville sälja sina tjänster sade att det går varken bussar till Moulay Idriss eller lokala taxis från Moulay Idriss till Volubilis. Frågade man Meknesbor om bussförbindelserna visste de nästan ingenting om dessa.

Efter att först ha försökt få komma med i en Grand Taxi, vilket misslyckade då jag inte ville vänta en dryg timme på en nästa, eventuella. Efter att ha missat den sista platsen i en taxi till en kvinna, som smet före mig i kön åkte jag med en Petit Taxi till den stora busstationen. Där körde en buss precis ut genom grinden som skulle till Moulay Idriss. Taxichauffören stoppade den, och jag hoppade ombord.

Då det var lördag, och marknadsdag i Moulay Idriss, var bussen nästan fullsatt redan när den lämnade busstationen. Efter bara ett par kilometer hade man släppt ombord ytterligare så många passagerare att om det började brinna i bussen skulle ingen kunna komma ut ur den. Bussen var mer än överfull. Jag var den ende västerlänningen ombord, vilket väckte stor munterhet. Bussresan blev dock en trevlig upplevelse!

Moulay Idriss är en liten vacker stad, som ligger på en bergssluttning. Staden har ungefär 12 500 invånare. Den grundades av Idris, en ättling till Ali, profeten Mohammeds svärson, på 700-talet efter Kristus. Staden började inte blomstra förrän under 1500-talet under Mawlay Ismails styre. Under 1600-talet byggdes en försvarsmur runt staden.

I Moulay Idriss finns Idris I:s gravmonument, som endast muslimer har tillträde till.

Staden blommar upp under marknadsdagarna och då är folklivet intressant. Det blir trång på gatorna med alla människor som kommit hit för att handla. De kommer från Meknes eller omkringliggande byar.

När jag väl kommit av bussen letade jag upp en taxi för att bli körd till Volubilis, den gamla romarstaden, som grundades redan på 200-talet före Kristus.

När Kungariket Mauretania annekterades av den romerske kejsaren Claudius år 45 efter Kristus fick Volubilis en särställning  som fri stad och blev en av de viktigaste städerna i Tingitana.

De offentliga byggnaderna i stadens nordöstra del härrör från första århundradet efter Kristi födelse, medan husen runt forum är från 100-talet efter Kr.

När romarna lämnade Mauretania på 200-talet e Kr. började staden förfalla. Befolkningen var kristen fram till år 788 då staden islamiserades av Idris I.

Redan på 1700-talet visste man var antikens Volubilis legat, men det var först i slutet av 1800-talet som man började undersöka platsen. Sedan 1915 har utgrävningarna mer eller mindre pågått kontinuerligt.

Sevärdheterna i Volubilis, som är Marockos bäst bevarade plats från romartiden, är många för den historiskt intresserade. Här finns lämningar efter badanläggningar, oljepressar, bagerier, akvedukter, gator och hus. Samt en del mycket fina mosaiker.

Några av de mest intressanta och finaste lämningarna är Orfeus hus, som var ett stort och imponerande hus. I det har man funnit Volubilis största mosaik, som visar hur Orfeus trollbinder ett lejon, en elefant och andra djur med sin lyra.

Forum, Basilikan och Capitolium var en gång de största byggnaderna i Volubilis. Ruinerna efter dessa är vackra och fortfarande imponerande.

Triumfbågen restes år 217 e. Kr. enligt en inskription av förvaltaren Marcus Aurelius Sebastenus för att hedra minnet av Caracalla och hans mor Julia Domna. Dess västra sida vetter ut mot den stora jordbruksslätten, medan östsidan vetter mot decumanus maximus, som var stadens huvudgata. Den är 400 meter lång och 12 meter bred och löper mellan triumfbågen och Tangerporten.

En av de absolut finaste mosaikerna visar Diana och de badande nymferna. Den finns i Volubilis nordöstra del.

Från Volubilis vandrade jag tillbaka till Moulay Idriss på en liten asfalterad väg genom ett vackert jordbrukslandskap med fina vyer.

I Moulay Idriss gick jag runt bland människorna som besökte marknaden. Kommersen var i full gång och det var intressant att studera folklivet. Jag väckte en hel del uppmärksamhet eftersom jag var den ende turisten här. Det var inte helt lätt att fotografera folklivet för folk ville inte vara med på bild. En slaktare som jag fotograferade blev arg och hötte åt mig med en stor köttyxa!

På bussen tillbaka till Meknes satt jag bredvid en gammal man som hade varit på marknaden och köpt fyra hönor. Dessa förvarade han i en säck under sätet. Med jämna mellanrum tog han fram en höna ur säcken och visade stolt upp den för mig. Han bjöd även hem mig på en middag, som jag tackade nej till eftersom vi knappt kunde kommunicera med varandra.

Besöket i Moulay Idriss och Volubils var ett par av alla de många höjdpunkterna under rundresan i Marocko.

Rabat

Huvudstaden Rabat, med över 1.6 miljoner invånare, var sista anhalten på min rundresa. Här upplevde jag en av resans mest dramatiska händelser.

Jag kom till staden via en fin tågresa från Meknes. När jag steg av tåget och gick ut från järnvägsstationen klev jag, mer eller mindre, rakt in i en grupp kravallpoliser. När jag försökte få tag på en taxi till hotellet blev jag upplyst om att det inte var möjligt eftersom hela Avenyn Mohammed V var avstängd. Utefter gatan stod hundratals vanliga poliser och kravallpoliser samt tusentals människor.

För att komma till mitt hotell var jag tvungen att gå nedför Mohammed V, som förutom människorna mitt i gatan även kantades av mängder med människor. Jag hade kommit rakt in i en hätsk antiamerikansk och antiisraelisk demonstration. Som, vad jag kunde se, enda västerlänning bland de demonstrerande människorna kände jag mig väldigt utlämnad och beredd på att allting kunde hända bland de uppretade människorna. De bar plakat med nidbilder av USA:s president Bush och Englands premiärminister Blair samt hyllningsbilder av Yassir Arafat, sheik Jahin och andra palestinska ledare. De gick skrikande med knutna händer eller fingrarna formade i hattecken, några lade sig skrikande på marken. Demonstrationen pågick från klockan 10.30 till 14.30 och tusentals människor visade sitt hat mot USA:s agerande i Irak och Afghanistan och Israels i Palestina. Detta var en av de hätskaste demonstrationer jag någonsin upplevt.

Rabat var en  av de trivsammaste stora städer jag besökte i Marocko. Trots sin storlek upplevde jag staden som lugn och fridfull, till skillnad från Fez.

Arkeologiska utgrävningar visar att staden varit bebodd i minst ett par tusen år. Romarna hade tidigt en bosättning här.

Omkring år 1150 valde Abd al-Mumin, almohadernas förste ledare, att upprätta ett permanent läger här och bygga ett palats. Kalifen Yaqub al-Mansur började sedan att bygga en stor och praktfull stad på denna plats. Den kom att få namnet Ribat al-Fath, som betyder Segerns Fält, till minne av kalifens seger över Alfons III av Kastilien i slaget vid Alacros år 1195. När kalifen dog år 1199 avbröts det storslagna byggnadsprojektet.

År 1610 beslutade kung Filip III av Spanien att fördriva alla morer som fortfarande bodde kvar i Spanien. De flesta flydde till städerna i Nordafrika. Många av dem som utvandrade från Andalusien kom att bosätta sig i Rabat.

Rabat blev huvudstad i en liten och relativt självständig kustrepublik. Med hjälp av pengar från de andalusiska invandrarna byggde man upp en sjörövarflotta som livnärde sig på att anfalla europeiska handelsfartyg, vilket pågick ända fram till mitten av 1800-talet.

Den franske marskalken Lyautey gjorde Rabat till Marockos administrativa huvudstad år 1912.

Under mina tre dagar i Fez utforskade jag denna intressanta stad och besökte några av de sevärdheter staden har att bjuda på. Några av de jag besökte var nedanstående.

Oudaias kasba

Kasban har fått sitt namn efter en arabisk krigarstam och byggdes av Mawlay Ismail i slutet av 1600-talet för att skydda Rabat mot upproriska stammar. Kasban ligger högst upp på en klippa med vackra vyer ut över Atlanten, till systerstaden Sale och in över det gamla Rabat.

För att komma in i kasban tar man enklast en petite taxi till den vackra Bab Oudaia porten, som är systerport till Bab Aganou i Marrakech.

När man kommit in genom den vackra muren ligger en fantastisk upplevelse framför en. Att vandra genom de små, smala och vindlande gränderna känns som att vandra i medeltiden. Här har verkligen tiden stått stilla.

Husen är målade i flera olika starka färger, oftast vita eller blå. När man går genom gränderna möter man människor som hälsar vänligt, barn som leker, män som sitter på huk utanför sina hus och man möts av dofter som lockar fram hungerskänslor.

Ett besök i kasbans fridfulla Andalusiska trädgård får man inte heller missa. I den finns fruktträd och många olika växter. Från trädgården kan man besöka ett par caféer, som förutom att man kan få olika förfriskningar, även bjuder på fina vyer ut över floden Bou Regreg och staden Sale.

Vid kasban finns ett antal självutnämnda guider som kan vara lite påträngande.

Medinan och soukerna

Ett besök i Rabats medina och strövtåg bland soukerna hör absolut till det man måste göra när man kommer till staden. Här är försäljarna inte så aggressiva som i Marrakech eller i Fez varför det är ett nöje att få vandra relativt ostört bland soukerna.

Medinans huvudgata är Rue Souika. På den är det alltid trångt och bökigt att ta sig fram, vilket kompenseras av det fascinerande folklivet.

Hassantornet

Det mer än åttahundra år gamla Hassantornet, är ett av Rabats mest berömda monument och en symbol för staden. Tornet är den oavslutade minareten till Hassanmoskén som byggdes på befallning av Yaqub al-Mansur omkring år 1196. Dimensionen på den planerade moskén tyder på att al-Mansur hade för avsikt att göra Rabat till ny huvudstad, alternativt att han ville att moskén skulle tävla i storlek med den stora moskén i Cordoba. Moskén var planerad att bli den största i det västliga muslimska riket. År 1199 avled Yaqub al-Mansur och hans planerade moské blev aldrig färdigbyggd, utan började sakta att förfalla. Vid jordbävningen 1755 förstördes det som fanns kvar. I dag återstår bara rester av den stora kolonnprydda bönehallen och minareten, som aldrig blev helt färdigbyggda.

Det var från Hassantornet som kung Muhammed V höll den första fredagsbönen efter att Marocko hade förklarats självständigt år 1956.

Muhammed V:s mausoleum

Kung Muhammed V avled hastigt och oväntat efter en operation 1961 och på uppdrag av hans son, sedemera kung Hassan II, byggdes Muhammed V:s mausoleum, som inte ligger långt från Hassantornet. Det ritades av den vietnamesiske arkitekten Vo Toa och fyra hundra marockanska hantverkare fick ansvara för byggnationen.

Själva mausoleet är byggt av vit italiensk marmor och står på en 3,5 meter hög sockel.

Mausoleet är en vacker och pampig byggnad som flankeras av kungliga vakter i vackra dräkter, vita på sommaren och röda på vintern.

Dar al-Makhzen, Det kungliga palatset

Det kungliga palatset är ett enormt byggnadskomplex, omgivet av en mur. I det bor eller arbetar omkring 2 000 personer. Det nuvarande palatset byggdes på en plats där det låg ett tidigare residens från 1700-talet och stod färdigt 1864. Därefter har det ständigt byggts till och om. Kungen själv bor i den del av palatset som tidigare var haremet.

Nekropolen i Chella och Sala Colonia, den romerska staden

Ingången till nekropolen är en praktfull almohadisk port med en hästskoformad båge och ett torn på vardera sidan. Ovanför bågen finns en skrift med byggherrens namn, Abu al-Hassan.

Innanför porten leder en trappa ut till en terrass med en vacker vy över floden Bou Regregs dalgång och ruinerna av den romerska staden Sala Colonia.

Det var den förste marinidiske härskaren som 1284 bestämde att hans hustru skulle begravas här. Sedan begravdes flera av de marinidiska härskarna i Chella. Som mest lär det ha funnits ett trettiotal gravar i nekropolen.

För den historiskt intresserade är detta en plats man skall besöka. Förutom gravarna finns här ruinerna av en moské uppförd av Aub Yusuf i slutet av 1200-talet.

I nekropolen finns även en fontän med heliga ålar, som sägs kunna hjälpa ofruktsamma kvinnor. För att ålarna skall kunna hjälpa kvinnorna måste de matas med ägg, som symboliserar fruktsamhet. Ägg finns köpa på plats.

Nekropolen slutade användas i samband med att marinidernas dynasti tog slut.

Under utgrävningar i Chella har man funnit ruiner av de viktigaste byggnaderna i Sala Colonia, som en gång i tiden var en blomstrande romersk stad. På 900-talet efter Kr. låg den redan i ruiner.

Med besöket i Rabat var min marockanska rundresa slut. Jag upplevde oerhört mycket under de sexton dagar jag reste runt i landet, betydligt mera än jag förväntade mig när jag planerade resan hemma vid köksbordet.

De flesta av mina upplevelser i Marocko var av positiv karaktär, men det fanns också mindre trevliga inslag. Aldrig tidigare har jag blivit hotad till livet på någon resa och aldrig tidigare har jag upplevt en så hätsk stämning som under den antiamerikanska och antiisraeliska demonstrationen i Rabat. Även försäljarna i Marrakech och Fez, de självutnämnda guiderna i Fez, och de unga pojkarna som ofta bjöd ut homosexuella tjänster var mindre trevliga upplevelser.

Det som uppvägde de negativa intrycken var att många människor var mycket vänliga och hjälpsamma, den vackra naturen och den fascinerande historien.

Jag kommer med all sannolikhet att göra ytterligare ett besök i Marocko för att vandra i Höga Atlas, för att besöka ökenområden och för att besöka några av de stora kasborna i södra Marocko.

Marocko är inte alltid lättrest, men intressant.

Det finns många intressanta och spännande länder. 
Läs om några av dessa på min hemsida
www.stalvik.se / rainer stalvik

Print Friendly, PDF & Email