panama-resa

panama city, el valle, casco viejo, gamboa, miraflores, gatun, panamakanalen, taboga och portobelo var platser jag besökte på min resa till panama, rainer stalvik

Fler bilder från Panama finns på www.stalvik.com

För mer information Panama-Grundfakta   Panama-Landsfakta

Resa till Panama – Panama City, Panamakanalen, Gamboa, El Valle mm

Panama, strategiskt placerat mellan Stilla Havet och Karibiska Havet, är ett litet behändigt land att besöka.

Landets stora turistattraktion är Panama Kanalen genom vilken stora atlantgående fartyg kan beskådas när de slussar genom den trånga kanalen. Andra sevärdheter är historiska platser från den spanska koloniala perioden och de vackra stränderna längs kusterna. Eftersom landet är litet tar det inte lång tid att förflytta sig genom detta. Bussförbindelserna är täta och fungerar bra. Turistindustrin är inte så utvecklad som i grannlandet Costa Rica och därför besöker förhållandevis få resenärer Panama. Även den höga kriminaliteten påverkar turistströmmen.

Jag hade huvudstaden Panama City som utgångspunkt för besök på olika platser vid Stilla Havet och Karibiska Havet.

Allmänt om resan

Flygresan

San José, Costa Rica – Panama City, Tur och Retur

Detta är en kort flygresa som inte tar mer än cirka en timme och är ett bra och snabbare, om än något dyrare, alternativ till en bussresa mellan de båda städerna.

Reseupplägg

I anslutning till min resa till Costa Rica planerade jag även i ett besök i Panama eftersom jag var så nära landet. Jag besökte Panama i sex dagar inklusive resdagarna och hann med ganska mycket under dessa dagar. Läs mera här nedan.

Jag hade Panama City som bas och härifrån åkte jag lokalbussar till de platser jag besökte, ett snabbt och billigt sätt att förflytta sig.

Kostnader

I Panama City bodde jag på resans dyraste och finaste hotell. Hotellen, Hotel Montreal och Hotel California, hade jag valt på rekommendationer i guideboken från Lonely Planet. Hotel Montreal kostade USD 25/natt (cirka SEK 175:-) och Hotel California USD21 (strax under SEK 150). Båda hotellen ligger vid en huvudgata så det gäller att få rum år baksidan för att inte störas alltför mycket av den hårda trafiken.

Panama var betydligt billigare än Costa Rica att vistas i. Transportkostnaderna var låga och på restaurangerna kunde man äta gott till anständiga priser, om man inte gick på lyxrestauranger förståss. Handlade man i affärerna var priserna mycket låga i förhållande till den svenska prisnivån.

Säkerhet

Panama är ett land man bör iaktta stor försiktighet i, speciellt som ensamresenär, och undvika vissa platser även under dagtid. Rånrisken är hög och varningarna, både i guideböcker såväl från landets invånare är många. Lyssna på dem och anpassa ditt resande efter varningarna. Vissa stadsdelar i Panama City skall man definitivt inte besöka, någon tid på dygnet.

För aktuell information om säkerhetsläget se UD:s information   Din resa utomlands

Resa till Panama

Panama City

Jag blev avhämtad av hotellets jeep på flygplatsen Tocumen på kvällen och överraskades av alla upplysta skyskrapor när vi kom in i Panama City. Så här hade jag inte förväntat mig staden. Inte heller förväntade jag mig att gatorna skulle vara fulla av lyxiga och häftiga stadsjeepar. Staden gav ett rikare intryck än jag hade föreställt mig. Intrycken förändrades dock delvis under dagtid när jag besökte andra stadsdelar. Jag tyckte om Panama City trots trafiksituationen, och alla varningar för övergrepp. Man skall definitivt ta varningarna på allvar och undvika vissa stadsdelar.

Panama City grundades på en plats där det tidigare låg en indiansk fiskarby år 1519 och det var härifrån det mesta av det guld och silver som stals från de sydamerikanska indianerna transporterades till Portobelo, hamnstaden i norra delen av den panamanska landtungan. Härifrån skeppades det sedan vidare till Spanien. Detta gjorde staden attraktiv för anfall av pirater. Det mest berömda anfallet genomfördes av den brittiske piraten Sir Henry Morgan år 1671 då staden plundrades och brändes ned till grunden. Ruinerna kan beskådas än idag på den plats som heter Panama Viejo.

Tre år efter Morgans attack återuppbyggdes staden åtta kilometer åt sydväst. Dessa gamla byggnader kan beskådas i stadsdelen Casco Viejo.

Efter flera attacker mot guldtransporterna slutade spanjorerna att använda transportvägen “Camino Real” år 1746 vilket medförde att Panama City tappade största delen av sin betydelse. Staden återfick dock mycket av sin forna glans när järnvägen byggdes på 1880-talet.

Panama förklarade sig självständigt från Colombia 1903 och Panama City blev landets huvudstad. Efter att Panamakanalen öppnades 1914 har Panama City utvecklats till ett centra för internationella affärer och handel. Idag är Panama City den överlägset rikaste staden i Centralamerika.

Stadens största sevärdheter finns i stadsdelen Casco Viejo och ett besök här hör till “måsten” när man kommer till Panama City.

Att promenera i Casco Viejo med sina vackra koloniala hus, kullerstensgator, kyrkor och den etniskt varierande befolkningen får en att känna historiens vingslag.

Längst i söder ligger Paseo las Bóvedas, en försvarsmur byggd av spanjorerna för att skydda staden mot piratattacker. Här ligger också Plaza de Francia som uppfördes till minne av de 22 000 arbetare, huvudsakligen från Frankrike, Guadelope och Martinique, som dog av de fruktansvärt hårda umbäranden i form av gula febern och malaria som drabbade dem i samband med byggandet av Panamakanalen. I närheten finns flera fängelsehålor där slavar förvarades, först av spanjorerna och senare av colombianerna. I Iglesia y Convento de Santo Domingo, en kyrka och tidigare kloster byggt 1756, finns föremål bevarade från den koloniala tiden. Teatro Nacional är en annan vacker byggnad från kolonialtiden. Vid Parque Bolivar ligger den skola där frihetskämpen Simon Bolivar höll ett tal för att förena de Latinamerikanska länderna och göra sig fria från Spanien.  De trånga gatorna med sina gamla hus, ofta väldigt slitna, där människor nyfiket tittade på turister är också en intressant miljö att studera i Casco Viejo.

En bit norr om Casco Viejo ligger Plaza de la Independencia, fd Parque Catedral. Här utropades Panamas självständighet den 3 november, 1903. Runt torget finns andra historiska byggnader. En av dem är det numera stängda Hotel Central. Under hotellets glansperiod bodde här högt uppsatta tjänstemän, och andra dignitärer, som var involverade i byggandet av Panamakanalen.

Enligt guideboken från Lonely Planet skall man vara försiktig när man vandrar på mera avskilda gator i Casco Viejo på grund av rånrisk, och man bör absolut inte vistas på dem kvällstid.

Från Casco Viejo kan man promenera till Muelle Fiscal där stadens fiskmarknad äger rum. Polisen uppmanade mig att vara mycket försiktig när jag gick genom de sjabbiga hamnkvarteren. Det kändes absolut inte komfortabelt att gå här! Fiskmarknaden var mycket intressant och sjöd av liv. Här kunde man köpa sin egen fisk, eller skaldjur, och få dem tillagade i någon av de små restauranger som ligger i anslutning till fiskmarknaden.

Panama Viejo, ruinerna efter den första staden, ligger öster om dagens Panama City. Enklast att komma hit är att ta en taxi, men det är inga större problem att hitta en lokalbuss som kör förbi här heller. Att åka taxi är billigt. Att åka lokalbuss är otroligt billigt och betydligt intressantare.

Panama grundades av spanjoren Pedro Arias de Avila den 15 augusti, 1519 och blev den första europeiska bosättningen vid Stillahavskusten. Staden växte snabbt i betydelse på grund av sitt strategiska läge. Hit fördes guldet som rövats från indianerna i Sydamerika och hit kom skepp lastade med silke och kryddor från fjärran östern. Från Panama transporterades dessa rikedomar tvärs över det smala landområdet med hjälp av åsnor och hästar till hamnstaden Portobelo i norr. Där lastades godset på fartyg och skeppades vidare till Spanien.

Dessa transportvägar var kända bland pirater och ett av de största piratöverfallen ägde rum den 14 februari, 1573 när den engelske piraten Sir Francis Drake och hans mannar överföll en åsnekaravan lastad med guld och silver. Nästan ett sekel senare, år 1671, överföll piraten Henry Morgan och hans sjörövare Panama, som de lyckades inta. Staden plundrades och brändes ned till grunden. Det som återstod av Panama kan idag beskådas i form av ruiner. Av stadens forna prakt är det i stort sett ingenting som syns idag. Ruinerna av Catedral de Nuestra Senora de la Asuncion, byggd mellan åren 1619 och 1626, kan ge en liten vision om stadens rikedom. Ett besök i Panama Viejo beskriver ett stycke av landets grymma historia.

En bit norr om centrum ligger ett av världens sju Bahai-tempel på en kulle som ger fina vyer över staden. Templet uppfördes år 1972 och tillhör Bahai-religionen som grundades i Iran år 1844 av en man som heter Baha´u´llah (1817 – 1892). Religionen har nu mer än 5 miljoner anhängare. Det vackraste Bahai-templet, Lotus templet, kan man beskåda i Indiens huvudstad New Delhi.

Panama kanalen, slussen i Miraflores

Planer på att bygga en kanal mellan Stilla Havet och Karibiska Havet initierades av den spanske kungen redan år 1534 då han beordrade en kartläggning av möjligheterna att bygga en kanal tvärs över den 80 kilometer breda landtungan som formar Panama. Ett projekt som förmodligen var orealiserbart på den tiden.

År 1879 bildades det företag som fick i uppdrag att bygga en kanal som skulle förbinda de båda haven. Företaget leddes av fransmannen Ferdinand de Lessep, som framgångsrikt lett byggnationen av Suez kanalen. År 1880 påbörjades projektet. Fransmännen underskattade svårigheterna med att bygga kanalen och mer än 22 000 människor  omkom under den första byggnadsfasen på grund av tropiska sjukdomar som gula febern och malaria. År 1889 gjorde företaget konkurs. Fransmännen gav emellertid inte upp sina ambitioner att bygga Panama kanalen och bildade 1894 ett nytt bolag som skulle slutföra projektet. Även deras andra försök misslyckades och 1904 köpte USA kanalrättigheterna för att slutföra bygget, vilket tog tio år av vedermödor för de mer än 75 000 män och kvinnor som var involverade i byggnationen av kanalen.

År 1914 öppnades den cirka 80 kilometer långa Panama kanalen och den 15 augusti, 1914 passerade fartyget SS Ancon som det första officiella mellan de båda haven.

Panamakanalen är en av världens viktigaste vattenvägar och år 2002 passerade 13 185 fartyg genom kanalen. Det tyngsta fartyg som gått genom kanalen är tankfartyget Arco Texas med sin last av 65 299 ton olja. (15 december, 1981). Det längsta fartyget som passerat kanalen är San Juan Prospector som var hela 299 meter långt.

Utefter Panama kanalen finns tre slussar där man på nära håll kan studera hur de stora fartygen slussas mellan Stilla Havet och Karibiska Havet. Jag besökte två av dem, Miraflores och Gatun. Slussarna når man med hjälp av lokalbussar. Miraflores ligger närmast Panama City och är därmed den mest besökta.

Vid slussen i Miraflores finns ett utmärkt besökscentrum varifrån man har en bra överblick över det som sker när de stora atlantgående fartygen passerar slussen. Givetvis tar man en avgift för att komma ut på åskådarterrassen. Möjligheterna att titta arbetet med slussningen från andra positioner är inte möjligt som privatperson.

Jag kom till Miraflores precis när en stor fraktbåt var på väg norrut och behövde därför inte vänta så länge på att få se hur det gick till att ta båten genom slussen.

Det råder alltid en febril verksamhet när man slussar igenom en båt eftersom marginalerna är små. Båtarna är stora och kanalen verkar ibland vara för smal för att få igenom dem. Men man vet exakt båtens storlek som är byggda för att passa kanalsystemet.

Med hjälp av små lok varifrån det går linor till båten drar man den genom kanalen fram till slussen där vattnet fylls på för att lyfta, eller sänka, båten så att den kan fortsätta sin färd. När den är igenom sista slussen kan den för egen maskin ta sig vidare upp, eller ned för kanalen.

Man kan utan vidare spendera några timmar vid Miraflores för att titta på det pågående arbetet.

Gamboa

Vill man komma ifrån storstadsmiljön i Panama City en stund är en dagsutflykt till det lilla samhället Gamboa ett bra alternativ. Det är enkelt att ta sig hit med lokalbuss.

I Gamboa kan man vandra runt i byn, njuta av lugnet, den omgivande regnskogen och studera den bebyggelse som finns kvar från den tiden när Panamakanalen byggdes. Nära Gamboa flyter floden Chagres ihop med kanalen. För den som vill leva lyxliv i utkanten av regnskogen finns här ett stort hotell, Gamboa Rainforest Resort, att ta in på. Det är också det enda stället att äta på om man missat de små enkla restaurangvagnarna som har öppet enbart under lunchtimmarna. I Gamboa finns även några små affärer med ett begränsat sortiment av snacks och dricka. Affären med det största sortimentet drivs av en kvinna som talar bra engelska. Hon stänger dock mitt på dagen för att sova middag och då lönar det sig inte att försöka handla hos henne. Affären ligger i anslutning till hennes hus och köper man en öl kan man dricka den i trädgården medan man studerar kolibris.

Gamboa har inga sevärdheter att bjuda på mer än några av de fastigheter där ledarna för administrationen bodde när Panamakanalen byggdes. En del av dem är vackra och välskötta medan andra är i behov av upprustning. Det råder ett stort lugn i byn och man ser bara några få invånare under en promenad, mest lekande barn. Intressant är också att gå till kanalen för att titta på fraktfartygen som är på väg norrut eller söderut med sin last. Dem kommer man nära i Gamboa.

Kuriosaupplevelsen i byn var när jag hittade en gammal Volvo Amazon parkerad utanför ett av byns hus!

Slussen i Gatun

Jag hade tänkt att kombinera min dagstur till slussarna i Gatun med ett besök i staden Colón, som ligger i norra delen av Panama vid den karibiska kusten. Varningarna var dock så många, både i Panama City såväl som på bussterminalen i Colón där man byter buss för att komma till Gatun, att jag avstod från ett besök. Bussfärden genom staden till terminalen övertygade mig att jag definitivt inte skulle promenera runt i Colón på egen hand. Staden såg sliten och sjabbig ut och människorna mycket fattiga och desillusionerade.

Även vid slussarna i Gatun, kanalens största, finns en åskådarläktare varifrån man kan följa arbetet som är förknippat med slussningen. Hit kommer färre turister än till Miraflores. I Gatun finns tre slussar varför man kan följa båtarna under längre tid än i Miraflores.

Det var en imponerande insats av ingenjörer och arbetare att fullfölja byggandet av kanalen och ett tekniskt underverk.

Kanalen är cirka 80 kilometer lång och det tar mellan 8 till 10 timmar för fartygen att passera genom denna. Efter att fartygen på väg till Stilla Havet passerat Gatun kommer de in i den stora Gatunsjön, som skapades när kanalen byggdes. Här når de kanalens högsta punkt, 32 meter över havsytan.

Jag tyckte det var oerhört intressant att följa fartygens väg genom kanalen både i Miraflores såväl som i Gatun.

Efter mitt besök vid Gatun, när det var dags att äta lunch, frågade jag en beväpnad polisman på bussterminalen om jag kunde gå in en bit i Colón. “Vad skall du göra där?” frågade han. “Jag är hungrig och vill ha tag på en restaurang”, svarade jag. “Då kan du äta där”, sade han och pekade på ett gatukök. Gå absolut inte in i Colón på egen hand!” Jag förstod vad han menade.

Portobelo

Den lilla staden Portobelo, drygt 4 000 invånare, ligger nästan 100 kilometer norr om Panama City och 43 kilometer öster om Colón. Det är en fin dagstur med hjälp av lokala bussar hit från Panama City.

Platsen, som betyder den vackra hamnen, fick sitt namn av Christopher Columbus som ankrade i bukten där staden ligger år 1502. I slutet av 1580-talet beordrade den spanske kungen att det skulle byggas en fortanläggning i bukten, men ingenting hände förrän 1596, efter att den brittiske piraten Sir Francis Drake attackerat staden. Flera piratattacker på staden följde under århundradens lopp. Idag är  Portobelo en vacker liten, sömning stad som byggts på, eller runt, ruinerna efter de första bosättarna och de spanska forten.

Det som lockar turister till Portobelo är ruinerna av de historiska forten eller andra historiska byggnader, och att det finns fina korallrev och skeppsvrak i havet runt staden som är populära bland dykare. För övrigt har Portobelo inte mycket att bjuda på, några affärer och några enkla restauranger.

När jag kom till Portobelo hölls ett politisk möte som hade samlat många politiker och ännu flera poliser. Jag överraskades av det stora antalet poliser som fanns över hela staden. Naturligtvis funderade jag på vad som pågick i Portobelo när jag klev av bussen. Alla polismän mötte mig med stor vänlighet under min promenad i staden. Flera av dem pratade med mig.

Det politiska mötet hölls i Fuerte San Jerónimo, som är den största och bäst bevarade fortruinen. Här finns kanoner från den spanska perioden. Vissa av dem står än idag kvar på den plats där spanjorerna lämnade dem när de återvände till Spanien 1821, året då Panama utropade sin självständighet från Spanien.

Förutom forten är den historiska byggnaden Real Aduana de Portobelo, det gamla tullhuset, intressant att besöka. I byggnaden vägdes och räknades allt guld som tagits från indianerna innan det skeppades till Spanien. Byggnaden har skadats kraftigt två gånger sedan den uppfördes; av kanonbeskjutning år 1744 och av en kraftig jordbävning 1882.

På den stora stenplanen utanför Aduana förekommer ibland folkdansuppvisningar. Jag hade turen att få uppleva en sådan.

I tullhuset finns två utställningsrum som man kan besöka. I ett av rummen ställs prästkappor och andra religiösa föremål ut som används vid den årliga ceremonin under vilken man hyllar den “Svarta Kristus”, stadens skyddshelgon som står staty inne i kyrkan. I det andra rummet visas, bland annat, kopior på spanska vapen och fotografier.

Stadens kyrka är även den en sevärdhet och i den finns den mytomspunna statyn av den Svarta Kristus som firas med en stor högtid den 21 oktober varje år. Högtiden inleds med att statyn bärs runt i Portobelo. Många människor bär lila klädesdräkter, många har dessutom en törnekrona på huvudet eller bär på ett stort kors. Festligheterna pågår hela natten.

Jag tyckte om Portobelo för dess vackra läge vid havet, de vänliga människorna och den historiska miljön.

Ön Taboga

Isla Taboga är en oas inom nära räckhåll för dem som tröttnat på det bullrande stadslivet i Panama City. Det går dagliga båtturer till ön, dessa är en del av naturupplevelsen när man besöker Taboga. Turen med båten Calypso Queen tar cirka två timmar enkel väg och priset för en tur- och returbiljett kostar USD 10. Redan när man kliver ombord på båten känner man frid infinna sig och den känslan förstärks när man kommer ut till ön.

Taboga är en av flera öar som ursprungligen beboddes av ursprungsbefolkning som levde av det havet kunde ge. När spanjorerna kom till ön, år 1515, dödades eller förslavades invånarna i jakten på guld och ädelstenar. Spanjorerna grundade en liten bosättning på ön och styrde livet på ön fram till 1549 då Panama frigav sina slavar. Flera av de ursprungliga invånarna valde att åter bosätta sig på Taboga och därmed var inte spanjorerna längre öns enda invånarna.

Den frid som rått innan spanjorernas ankomst kom inte tillbaka förrän flera hundra år senare.

Under 1600-talet attackerades ön av pirater, som också använde den som bas för attacker mot andra städer. På 1880-talet grundade fransmännen ett sjukhus på ön för att bota dem som drabbats av malaria eller gula febern under byggnationen av Panamakanalen. Ön fick under denna period smeknamnet “Blomsterön” vilket syftade på de många blommor man kunde se på kyrkogården.

Under Andra Världskriget använde USA:s flotta ön som mål för skjutövningar, monterade kanoner för flygplansbeskjutning och byggde grottor för militära ändamål. Amerikanarna övergav ön på 1960-talet och deras utrustning demonterades. Grottorna kan nu besökas av turister.

Vyn över ön och det lilla samhället med cirka 1 000 invånare är vacker och imponerande ju närmre man kommer ön. På bryggan står nyfikna och väntar, passagerare på väg till Panama City och män som försöker ragga kunder till öns fåtal hotell. De turister som skall besöka ön står förväntansfulla på däck och väntar medan båten lägger till.

När jag kommit av båten började jag omedelbart att promenera på den vandringsled som går till öns högsta punkt. Leden kan kompletteras med egna vandringar för att besöka sevärdheter och uppleva öns folkliv.

Jag började med att sakta vandra genom samhället. Tittade på öns enkla kyrka byggd 1550. Den är den näst äldsta på den västra hemisfären. Husen i samhället låg tätt och var målade i starka färger. De flesta i ganska gott skick, men ganska många behövde stora renoveringsinsatser. Jag besökte den äldsta kyrkogården med gravar från 1500-talet och jag tittade på statyn av öns skyddshelgon Nuestra Senora del Carmen i en park. Madonnan hyllas med en procession den 16 juli varje år. Vägskyltarna var ofta handmålade. Människor satt i skuggan runt sina hus och, som det verkade, njöt av tillvaron. Vid ett av husen satt en kvinna med en bunden leguan. Hon gjorde tecken åt mig att komma och fotografera henne tillsammans med leguanen, som hon berättade skulle ingå i en måltid. Jag tyckte synd om den vackra ödlan och försökte få kvinna att släppa den fri. Vid ett annat hus tittade jag på två pojkar som kärleksfullt lekte med en höna. Köpte en dricka och ett bröd i en liten affär som drevs av en gammal man innan jag gick ur samhället för att vandra till öns högsta punkt.

Det var tungt att gå i värmen. Temperaturen låg på över 30 grader Celcius och det fanns ingen skugga att finna under vandringen. Jag följde en liten grusväg som ledde uppåt och kom till en avtagsväg som pekade mot ett naturreservat. Jag vek in på den vägen för att få se lite fåglar och kusten på västra delen av ön. Vandringen genom skogen bjöd på en hel del fågelobservationer, en del blommade växter och fina vyer över Stilla Havet och den lilla ön som ligger utanför Taboga. På toppen av ön var vyerna över havet vidunderliga. På väg tillbaka till samhället frågade jag två vägarbetare om det fanns någon väg genom skogen så att jag slapp att gå samma väg tillbaka. De visade in mig på en pilgrimsled som kallas för “Tres Cruzes”, Tre kors. Jag följde den och kom tillbaka till samhället efter drygt fyra timmars vandring.  Här var det dags för lunch som jag åt på en restaurang med fina vyer över en härlig sandstrand i sällskap med ett par från Israel.

Vid 16.30-tiden steg jag ombord på båten som skulle ta mig tillbaka till Panama City och därmed började en fantastiskt fin dag närma sig slutet.

Ombord på båten började en man prata med mig. Det var öns läkare som var på väg hem. Han hade noterat att jag vandrat runt i samhället tidigare under dagen och erbjöd mig skjuts till mitt hotell i Panama City, vilket jag med tacksamhet tog emot eftersom kajen där båten lägger till ligger lite avsides från taxi- och busstationer.

El Valle

Det officiella namnet på denna lilla pittoreska stad är El Valle de Antón. Den har cirka 7 000 invånare och ligger drygt 120 kilometer väster om Panama City i en stor vulkankrater. Vulkanen som skapade kratern hade sitt sista utbrott för ungefär 3 miljoner sedan och lämnade en cirka fem kilometer bred krater efter sig. Kratern fylldes successivt med regnvatten men för 25 – 30 000 år sedan öppnades en klyfta i kraterväggen som gjorde att sjön torkade ur och lämnade en bördig jord efter sig. De första invånarna var indianer som bosatte sig här för att bruka den bördiga jorden. Man når El Valle med lokalbuss från Panama City efter en drygt två timmar lång färd. El Valle räknas som en av Panamas största sevärdheter.

Jag kom till El Valle med bussen som avgick från Panama City klockan 08.00 och började mitt besök i den lilla staden med att äta frukost i en liten enkel restaurang nära busshållplatsen. En rejäl frukost bestående av ägg, bröd, te och frukt kostade lite drygt SEK 10:-! Mätt och belåten började min rundvandring i staden och dess omgivningar. El Valle ligger naturskönt och har goda vandringsmöjligheter.

Jag började med att gå till La Piedra Pintada, den bemålade stenen, som ligger några kilometer bortanför stadens centrum. Man promenerar genom  kvarter med välvårdade hus och när man kommer utanför samhället går man in i en skog där det rinner en flod. Inne i skogen finns många stigar att vandra på och jag följde en av dem som till stor del gick parallellt med floden. Här och var såg jag bananodlingar. För det mesta var dock skogen tät med få vyer.

La Piedra Pintada är en stor sten dekorerad med pre-colombianska tecken, som liknar hällristningar.

Efter besöket vid La Piedra Pintada och en stunds vandringar i skogen försökte jag hitta en väg som förde mig till berget som kallas för La India Dormida, “Den sovande indianprinsessan”, som man kan se med hjälp av lite fantasi i kraterranden. Jag såg en hel del fåglar, bland annat flera kolibris, under min rundvandring i staden och dess omgivningar.

Folklivet var stillsamt och fridfullt. El Valle är känt för sin indianmarknad över veckosluten. Jag var tyvärr här en vardag och såg därför ingenting av denna. Men tyckte ändå det var intressant och vackert att ströva runt i staden och dess omgivningar.

Vid 16-tiden åkte jag tillbaka med lokalbussen till Panama City efter att ha ätit en god lunch med fisk i samma restaurang där jag åt frukost.

Även om El Valle inte var så pittoreskt, enligt mitt tycke, som staden beskrivs i guideboken från Lonely Planet var det värt att göra en dagsutflykt hit.

Panama var spännande och intressant att besöka även om man hela tiden får vara på sin vakt eftersom rånrisken är stor. Det är lätt att ta sig runt med hjälp av lokala bussar och att kommunicera med människor då många talar engelska. Till skillnad från Costa Rica finns här flera intressanta historiska platser att besöka. Res gärna hit och besök ett land utan allt för många turister.

Det finns många intressanta och spännande länder. 
Läs om några av dessa på min hemsida
www.stalvik.se / rainer stalvik

Print Friendly, PDF & Email