norge-jotunheimen-resa

Resa till Norge,
vandringar i Jotunheimen, Besseggen mm

Klicka på bilden för större format

Resa till Norge, vandringar i Jotunheimen, Besseggen mm

jotunheimen, böverdalen, elveseter, juvasshytta, galdhöpiggen, sognfjellet, leirvassbu, gjendesheim, besseggen, valdresflya och bygdin är några platser jag besökt jotunheimen, resa till norge, rainer stalvik

Så har jag då åter besökt ett av mina absoluta favoritländer, Norge. Denna gång valde jag att förlägga min bas i det lilla samhället Galdesand i den vackra Böverdalen, cirka 20 kilometer väster om Lom. Att jag valde Galdesand som bas berodde på att detta är en bra utgångsplats för vandringar i olika delar av Jotunheimen och att här finns ett vandrarhem och en liten affär där man kan köpa det man behöver för några dagars ”överlevnad”.

Jag har vandrat två gånger i Jotunheimen Nasjonalpark som har varit ett av Norges mest populära områden för fjällvandringar sedan 1800-talet! Här finns mer än 300 kilometer välmarkerade vandringsleder. Området är även populärt för skidturer under vintern.

 Första gången jag vandrade i Jotunheimen Nasjonalpark hade jag Böverdalen som bas. Andra gången var min bas Gjendesheim för att vandra den berömda vandringen ”Besseggen”.

En gång har jag kört genom Jotunheimen Nasjonalpark på väg från Sogndal till Rondane.

Böverdalen är omgiven av berg och genom dalen rinner den brusande floden Bövre som vid Leirmoen rinner samman med floden Leira. Kvällstid är det lugnt i samhället Galdesand där jag bodde på vandrarhem. Många kräver säkert inga häftiga kvällsaktiviteter efter dagens vandringar. Böverdalens vandrarhem, som jag bodde på, har öppet till klockan 22 på kvällarna och affären stänger kl 20.00. Vandrarhemmet, som ligger centralt erbjuder både enskilda rum, plats i flerbäddsrum, hytter och campingplatser. Personalen är mycket trevlig och hjälpsam och ställer upp med information om vandringsmöjligheter och hur man kommer till startplatserna för dessa. Jag kan varmt rekommendera detta vandrarhem! Kontakt: boverdalen@hihostels.no

Jotunheimen Nasjonalpark

Jotunheimen, ”Jättarnas hem”, är ett fjällområde som omfattar cirka 3 500 kvadratkilometer. I området finns flera av Norges och norra Europas högsta berg. Här ligger, bland annat, Galdhöpiggen (2 469 möh), det högsta av dem alla, och Glittertind (2 452 möh) Norges näst högsta berg. Totalt finns här mer än 240 toppar med en höjd på mer än 2 000 meter över havet! I området finns även många sjöar, floder och vattenfall.

Jotunheimen är ett av Norges mest besökta turistområden och blev nationalpark 1980.

Jotunheimen Nasjonalpark ligger i fylkena (länen) Oppland och Sogn og Fjordane, mellan Sognefjellet i väster, Valdres i söder, Ottadalen i norr och Sjodalen (Gudbrandsdalen) i öster. De fyra kommuner som området ligger i är Lom, Vågå, Vang och Øystre Slidre.

I Jotunheimen Nasjonalpark finns några av Europas vackraste vandringsleder, som omfattar allt från lätta vandringar (promenader), fina dagsturer och fantastiska flerdagsturer med tält eller i stugor. De mest populära vandringsturerna går mellan Memurubu och Gjendesheim (över Besseggen) och turen till toppen av Galdhöpiggen från Juvasshytta.

För den som är intresserad av flora och fauna finns en hel del av intresse. När det gäller växter finns det flera arter som växer på högsta höjden i Norge här.

Mina vandringar i Jotunheim

Jag hade fyra vandringsdagar till förfogande på denna resa och för att få ut mest möjliga av dessa valde jag att lägga vandringarna på fyra olika platser, vilket gav olika karaktärer på mina vandringar.

vandringar i jotunheimen

Vandring Böverdalen – Storjuvbreen (glaciär) – Elveseter

Första vandringsdagen utgick jag från vandrarhemmet och valde att gå leden till Storjuvbreen (glaciär) och Elveseter via gården Storhaugen och fädoden Mytingje.

Leden gick till att börja med genom ett skogsparti med lätt lutning uppför. Gården Stor Haugen är en gammal norsk gård som man kan övernatta på. Räkna med högt rumspris! Fortsatt vandring genom vacker skog, till största delen tall, upp till Mytingjevejen, som leder till en fäbodvall med gamla gårdar. Runt fäbodarna finns vackra hagmarker som sedan övergår i myrmarker med fina bergsvyer. Från Mytingje går man åter genom ett skogsparti tills man kommer ut på en liten grusväg som går mellan Elveseter och nästan fram till glaciären Storjuvbreen. Vägen är lättgången, men det är uppförslut ända fram till glaciären. Vyerna upp mot glaciären, andra snöklädda berg och ned mot Elveseter bjuder på ett fantastiska panorama. Jag gick även ned till Juvasfossen, ett vattenfall som får sitt vatten från glaciären. Fallet är inte så stort, men ganska mäktigt.

Ju närmare Storjuvbreen man kommer desto stenigare och sterilare blir miljön. Till slut kommer man in i ett typiskt glaciärlandskap nästan helt utan vegetation. På vägen upp mot glaciären fanns det dock en del blommor; fibblor, blåklockor och fjällnejlika.

Från glaciären till Eleveseter går man i en lång nedförsbacke. Lättvandrat, men kan vara ganska påfrestande för knäna. Från trädgränsen ned till Elveseter går man genom skog som blir tätare ju närmare Eleveseter man kommer.

I Elveseter finns den 30 meter höga pelaren ”Sagasöyla” som beskriver Norges historia från år 872 till år 1814. Här finns också ett berömt hotell byggt i traditionell norsk arkitektur. Rumspriserna är höga här!

Det här blev en bra uppmjukning inför de andra dagarna i Jotunheimen! Vandringen bjöd på omväxlande natur- och kulturupplevelser. Jag mötte inte en enda vandrare, eller någon annan person, under dagen.

Vandring Juvasshytta (1 841 möh) – Galdhöpiggen (2 469 möh), Tur och Retur

Idag skulle jag vandra upp till toppen av Norges och Nordeuropas högsta berg, Galdhöpiggen, 2 469 meter över havet.

Jag lämnade vandrarhemmet vid 9-tiden och körde omedelbart in på den slingrande bomvägen (avgiftsbelagd väg), avgift NOK 85:-, från Galdesand upp till till Juvasshytta, 1 841 möh. Molnen låg tunga över Böverdalen och en lång bit upp på fjället. Stundtals var de så täta att jag inte kunde se mer än maximalt 10 meter framför mig, vilket var otäckt med tanke på att vägen ofta svänger skarpt. ”Det är klart på toppen”, sade mannen som tog emot vägavgiften.

Eftersom det var lördag, och norrmännens sista veckoslut på semestern, var det många som ville vandra till toppen av Galdhöpiggen denna dag. Det var nästan 30 minuters kö för att få betala vägavgiften och när jag kom upp till Juvasshytta var det fullt på den stora parkeringen varför jag fick parkera bilen på den smala fjällvägen (tillsammans med hundratals andra bilar).

Vid sidan om parkeringsplatsen fanns en folksamling på flera hundra personer. Jag förstod att det var vandrare som skulle gå med på den arrangerade toppvandringen. Men att de var så många….. Själv hade jag tänkt mig att göra toppbestigningen i lugn och ro. Innan jag hade parkerat bilen, fått på mig vandringskängorna och rycksäcken började den stora gruppen att lämna uppsamlingsplatsen varför jag aldrig hade någon möjlighet att komma ifrån den. Dessutom hade en annan stor grupp redan kommit en bra bit på väg mot Galdhöpiggen kunde jag se.

Jag försökte att gå om så många som möjligt genom att gå vid sidan om leden mot Galdhöpiggen, vilket innebar att jag fick gå i stenskravel hela tiden. Det hjälpte inte att gå fort för det fanns hela tiden folk framför mig varför jag anpassade mig till en vandring i grupp. Alla som deltog i den organiserade vandringen hade betalat för den och hade guider till förfogande.

Efter det steniga partiet fortsatte leden över ett snöfält fram till en kulle där guiderna samlade ihop folk för att leda dem över Styggebreen (glaciär). De som betalat spände på sig hakar som sedan kopplades till långa rep vilka band samman grupper av vandrare. En säkerhetsåtgärd så att man inte skulle falla ned i någon glaciärspricka, sades det. En guide frågade mig varför jag inte var kopplad till ett rep, något man måste vara om man skall gå över glaciären. Jag hade dock talat med ett par nepalesiska guider en stund tidigare och de hade sagt att det mycket väl gick att gå på egen hand, men på egen risk. ”Håll dig nära oss så skall vi hålla koll på dig!”

Vandringen över glaciären var spännande, men naturupplevelsen förtogs till stor del av att jag vandrade i en grupp på flera hundra människor och en hel del hundar som slet och drog i sina koppel och ville loss. Vyerna över de omkringliggande bergen och dalgångarna blev allt mäktigare ju högre upp jag kom.

Vid foten av Galdhöpiggens topp samlades alla för att kopplas loss från repen, vilket tog lång tid. Sedan började toppbestigningen. Marken var stenig och stigarna gick åt alla håll och lutade starkt uppför. Det blev förhållandevis slitsamt att ta sig upp till toppen. Inte nog med att det ibland var svårt att hitta plant underlag för fötterna så var jag också tvungen att parera folk som kom från alla håll. En del ville jag passera medan andra ville gå förbi mig.

När jag kom upp till toppstugan satt det redan ett par hundra personer vid denna och åt av sin matsäck. En bit bort från stugan, på själva toppknölen, satt ytterligare ett par hundra människor. Det var inte lätt att hitta en fri plats varifrån jag kunde njuta av vyerna från toppen av Norges, och Nordeuropas, högsta berg, 2 469 möh.

Nedstigningen var lika ”bökig” som att gå upp till toppen. Många från andra grupper gick fortfarande upp på berget medan ”min” grupp var på väg ned. Ingen chans att gå på egen hand, vilket jag accepterat för länge sedan. Eftersom jag inte fick gå ensam över glaciären passade jag på att äta mina smörgåsar medan jag väntade på att alla i gruppen åter skulle kopplas till repen innan vandringen över glaciären började.

Nu var det betydligt blötare att gå över glaciären eftersom solen smält en massa snö under de timmar vi gått upp och ned för Galdhöpiggen. När vi kom till kullen där alla skulle kopplas loss från repen igen passade jag på att lämna gruppen. ”Äntligen” tänkte jag och började omedelbart att vandra tillbaka till Juvasshyttan på den steniga leden.

Bestigningen av Galdhöpiggen blev inte riktigt som jag tänkt mig på grund av att det var så många människor som skulle upp på berget samtidigt med mig, men blev ändå en fin naturupplevelse.  Dessutom hade jag träffat flera trevliga människor under vandringen.

Vandring Sognefjellshytta ( 1 415 möh) – Fanaråkenbreen (2 068 möh) (glaciär) , Tur och Retur

Denna dag skulle jag vandra på Sognefjellet och körde därför från Böverdalen till Sognefjellshytta (1 415 möh), cirka 35 kilometer, på den vackra Sognefjellsvägen, Norges och Norra Europas högst belägna fjällväg. Strålande solsken lovade en fin vandringsdag. Vyerna under bilresan var sagolikt vackra; i revy passerade snöklädda berg, berg som speglade sig i sjöar, vackra fjellhytter som Bövertun mfl. Bilen parkerade jag vid Sognefjellshytta och där fick jag tips på olika vandringsleder. Jag valde den till Fanaråkenbreen (glaciär).

Leden till Fanaråken började strax bortom Sognefjellshytta och gick till att börja med genom ett lätt kuperat och vackert fjällandskap med fina vyer över snöklädda berg, sjöar och den mäktiga glaciären. Blommor som fibbla, fjällnejlika och polarull växte på olika platser utefter leden. Sjöarna var otroligt blå i färgen eftersom solen sken från en nästan klarblå himmel. Leden är bra markerad och därför lätt att följa. Ett tag hade jag sällskap med en man som skulle gå över glaciären med hjälp av en guide för att sedan fortsätta sin vandring ned på andra sidan av Fanaråken.

Efter att ha rundat en sjö kom jag in i ett stenigare parti, alla stenar var klädda med vackra grön lav. När jag kom till en kulle med fina vyer över en fjällsjö och glaciären satte jag mig ned i den mjuka renlaven och tog en kaffepaus. Härifrån gick leden in i ett ännu stenigare parti och det blev bitvis lite ”knölig” att gå. Jag fick på nytt sällskap av en norrman och hans hustru. Mannen var jägare och hade varit både i Alaska och i norra Kanada och jagat. Vi hade besökt flera gemensamma platser. Hans varghat, typiskt(?) för jägare, ogillade jag dock skarpt!

När jag passerat en liten bro över en bäck kom jag in ett lättvandrat glaciärområde med steril miljö, mycket stenigt och ingen vegetation. Vackert på sitt sätt. Ju närmre glaciären jag kom desto vackrare blev vyerna över den, de omkringliggande bergen och sjöarna.

Vid glaciären stod en grupp människor och fick instruktioner av ”breeföraren”, guiden, hur de skulle ta sig över glaciären. Här mötte jag åter de båda norrmännen jag talat med under vandringen upp till glaciären. De höll på att sätta på sig säkerhetsselarna som senare skulle kopplas till linorna när de i grupp gick över glaciären. Själv gick jag runt och tittade på glaciären en stund innan jag vände och gick tillbaka till Sognefjellshytta. Vädret var inte lika vackert på returvandringen, men de vackra vyerna var oförändrade.

Vandringen hade tagit mig sex och en halv timmar och jag var mycket nöjd med valet av plats för dagens vandring. Norges fjällvärld bjuder på fantastiska naturupplevelser! Återresan till Böverdalen på den vackra Sognefjellsvägen var en bra avslutning på en fin vandringsdag!

Vandring Leirvassbu (1 400 möh) – Gravdalssjön (c:a 1 300 möh),
Tur och Retur

Sista vandringsdagen i Jotunheimområdet förlade jag till området runt Leirvassbu, en fjällstuga på 1 400 meters höjd. För att komma dit måste man köra den vackra Leirdalsvägen, bomväg som kostar NOK 60:-, in till Leirvassbu. Otroligt vacker väg in i dalen som är omgiven av mäktiga, snöklädda bergstoppar. På vänster sida om vägen (när man kör mot Leirvassbu) har man Galdhöpiggenmassivet och på den högra Smörstabbtindenemassivet.

Leirvassbu är en fjällstuga med hög standard och har cirka 200 sängplatser. Den grundades år 1875 och har byggts ut under årens lopp. Stugan har ett vackert läge vid en liten sjö och mitt emot den ligger det karaktäristiska berget Kyrkja ( 2 032 möh), en av de mer än 40 bergstoppar över 2 000 meter man kan nå härifrån. Att bestiga det berget var ett av de vandringsalternativ jag diskuterade med personal i receptionen. Efter en stunds funderande bestämde jag mig dock för att vandrar den 16 kilometer långa leden (Tur och Retur) till Gravdalssjön.

Till att börja med går man på samma led som går upp på berget Kyrkja, men efter cirka en kilometer delar sig lederna. Skall man gå till Gravdalssjön följer man en liten grusväg med lätt lutning nedför, rakt in i en dal omgiven av snöklädda berg. Jag kände omgående att jag gjort rätt val. När man bestiger berg tittar man ofta ned i marken för att kontrollera var man sätter fötterna. Här kunde jag hela tiden lägga den mesta av tiden på att njuta av de vackra vyerna. Går man på grusväg är det dessutom lättvandrat.

Vilket panorama jag hade under vandringen; hela vandringen kantades av mäktiga snöklädda bergstoppar på båda sidor av vägen, jag passerade många små sjöar i vilka bergen speglade sig i, ibland böljade ett vackert hedlandskap framför mig, jag såg betande får med bjällror hängande runt halsen och en del blommor. Efter knappt två timmars vandring satte jag mig på en stenhäll med ett otroligt bergspanorama och fikade. Vilken tur att få uppleva denna underbara natur, tänkte jag medan jag njöt av halva den färska wienerlängden jag köpt till extra pris på Konsum i Böverdalen.

Efter kaffet fortsatte jag att gå till Gravdalssjön. Nu passerade jag ytterligare en av de kända 2 000-meterstopparna, Store Björn (2 222 möh). Den toppen blev mitt favoritberg under dagens vandring. Ur en viss vinkel kan man se att toppen liknar ett björnhuvud. När solen sken kunde jag se Gravdalssjöns turkosblå vatten på avstånd. Efter cirka tre timmars vandring från Leirvassbu stod jag vid strandkanten. Solen trängde alltmer sällan genom molnen varför jag bara fick enstaka bilder på sjöns vackert turkosfärgade vatten. Vid sjön växte isranunkel, en vacker fjällväxt som växer på högst höjd i bergen av alla växter.

När jag spanande in över fjällmassivet kunde jag se hur ovädersmolnen packades samman och förstod att det var dags att vända om och gå tillbaka till fjällstugan om jag ville undvika regnet. Vandringen tillbaka till Leirvassbu blev något tyngre än in till sjön då leden nu lutade uppför. Trots detta tog det knappt en och en halv timme att gå de åtta kilometrarna tillbaka till stugan. Sista halvtimmen gick jag dock i regn och var därför genomblöt när jag kom fram till bilen. Som tur var hade jag lite torra kläder i den som jag kunde ha på mig när jag gick in i Leirvassbu och fikade.

Trots regnet i slutet av vandringen var detta en av de finaste vandringar jag gjorde under mina fyra dagar i Jotunheimen, mycket beroende på att jag kunde koncentrera mig på naturupplevelserna istället för var jag satte fötterna. Detta blev en värdig avslutning på mitt besök i denna fantastiska norska region och jag bestämde mig för att återvända hit då det finns flera platser kvar att utforska. Jotunheimen I will be back!

Vandring Gjendesheim – Besseggen

Första veckan i augusti 2016 fick jag äntligen, efter flera års funderingar, möjligheten att gå en av Norges mest populära, vackraste och spektakulära vandringar, från Gjendesheim till Memurubu över Besseggen. Omkring 30 000 vandrare går denna sagolikt vackra vandring, om vädret är på ens sida.

Vandringen är cirka 17 kilometer lång och tar för de flesta mellan 5 och 7 timmar att gå. Majoriteten av vandrarna tar båten från Gjendesheim till Memurubu och vandrar tillbaka. Jag gjorde tvärt om då kön till båten bestod av flera hundra personer vilket innebar minst ett par timmars väntetid innan jag kunde börja vandra.

Från båtplatsen gick jag till stigen där det finns en skylt som talar om att denna går man om man vill gå till Memurubu eller Glitterheim.Från Gjendesjön är det 743 höjdmeter till toppen av Veslfjellet. När man nått toppen är det lika många höjdmeter att gå ned till Memurubu.

Att gå från Gjendesheim till Memurubu anses vara lite tyngre än att gå från motsatt håll men har fördelen att man har de vackra vyerna framför sig hela tiden under vandringen, speciellt när man kommer fram till Besseggen.

Leden till toppen av Veslfjell går stadigt uppåt ända tills man når toppen. Ingen direkt brant stigning varför det är förhållandevis lätt att gå. Under vandring har man fina vyer över Gjendesheim, sjön Gjende och de omkringliggande bergen. Jag stannade till flera gånger för att njuta av dem!

Det var inte många som gick leden från Gjendesheim varför det gick att njuta av vildmarkskänslan ganska ostört. Skillnad blev det när jag mötte vandrrana som startat sin vandring från Memurubu. Då kryllade det av folk ”överallt”…

Efter en dryg halvtimmes vandring lämnade jag trädgränsen och naturen blev mera stenig för att nästan helt övergå till ett stenöken landskap ju närmare toppen av Veslfjellet man kom. En lång stund såg man inte Gjendesjön men vyerna över de omkringliggande fjälltopparna var magnifik.

På toppen av Veslfjället finns en stor stenhög som markerar högsta punkten, 1 743 m ö h. Flera av mina medvandrare skulle naturligtvis fotograferas tillsammans med stenhögen. Från toppen har man också en fin vy över sjön Bessvattnet.

Det tog mig cirka en och en halv timme att gå från Gjendesheim till toppen.

Från toppen på Veslfjellet gick jag till Besseggen, vandringens absolut vackraste parti. Här är vyerna som vackrast på denna led. Framför sig har man sjön Gjende, den smala kammen, Bandet,  som hindrar vattnet ur sjön Bessvattnet, 1 374 m öh, från att rinna ned i sjön Gjende, 984 m ö h, och magnifika bergsvyer, bland annat över de så kallade Gjendealperne.  Här vyerna så vackra och imponerande att man nästan tappar andan!

Innan jag fortsatte min vandring mot Memurubu satte jag mig på en sten med de imponerande fjällvyerna och de båda sjöarna framför mig och fikade.

Efter kaffet var det dags att ge sig på Besseggen, partiet som många tycker är lite ”tufft att gå”. Besseggen är en brant med Gjendesjön 400 meter rakt nedanför en! Den som går från Memurubu har vyn i ryggen och upplevs därför inte lika dramatisk. Det finns några smala partier på denna delen av leden där det kan vara lite svårt att mötas. Jag hade inte detta problem då vandrarna från Memurubu ännu inte kommit.

Väl nere vid Bandet, kanten mellan sjöarna, var det bara lätt vandring kvar till Memurubu. Först fick jag gå upp för en kort brant och sedan var det i stort sett bara nedför till fjällstationen Memubu som har ett vackert läge i fjällvärlden vid glaciärälven Muru som fyller Gjendesjön med sandpartiklar och ger sjön dess vackra turkos färg.

Jag kom till Memurubu efter lite drygt sex timmars sagolikt fin vandring, vädret hade varit på min sida, och kände mig väldigt nöjd med denna dags vandring.

I Memurubu fick jag vänta nästan en timme på att komma med båten till Gjendesheim.

Det här var en av de vackraste fjällvandringarna jag gjort!

Augusti är inte den blomsterrikaste månaden i fjällen men det fanns trots det en del blommor att njuta av; stormhatt, midsommarblomster och den sällsynta fjällbruden.

vandringar i jotunheimen

När det gäller vandringar och naturupplevelser är Norge svårslaget, och fördelen för svenskar är att landet ligger nära oss varför det oftast inte krävs allt för långa eller omfattande resor för att nå en vandringsplats.

Jag kommer gärna tillbaka till detta lilla vackra land; för vandringar, för den vackra naturen, för de vackra gamla gårdarna och för att träffa landets trevliga invånare. Den enda nackdelen jag kan komma på med detta land är den höga kostnadsnivån….

Resan gjord 2012

Mer information     Grundfakta Norge     Landsfakta Norge

Andra resor jag gjort i Norge

Hardangervidda / Sognefjord/ Rondane     Ålesund och Trollstigen     Lofoten

Setesdalen / Lysefjorden / Preikestolen     Svalbard

min gamla hemsida

Det finns många intressanta och spännande länder .
Läs om några av dessa på min hemsida
www.stalvik.se / rainer stalvik