italien-dolomiterna-pustertal+

Klicka på bilden för större format
Bilder märkta (U) visar ett av UNESCO utsett världsarv

italien, dolomiterna, pustertal, sextener alpen, monte piana, drei zinnen, byn sexten, fischleintal, pragser wildsee, zsigmondyhyttan, misurina och sjön misurina var några platser jag besökte på min vandring i dolomiterna, rainer stalvik

Vandring i Dolomiterna – Pustertal, Drei Zinnen, Monte Piana, Misurina mm

Jag har vandrat i de svenska och norska fjällen, i Himalaya, i Anderna, på Grönland och i många andra bergsområden runt om i världen men aldrig tidigare i Dolomiterna, vilket jag ångrar nu. I Dolomiterna finns fantastiska vandringsleder som ger närkontakt med några av världens vackraste berg på ett enkelt sätt. Infrastrukturen är väl utbyggd varför man lätt tar sig till olika vandringsområden där det finns både lättare och riktigt avancerade vandringar. När man vandrar i Dolomiterna vandrar man i ett av UNESCO utsett världsarv, vilket är lätt att förstå!

Under sex dagar besökte jag Pustertal i norra Italien och hade möjligheten att göra flera fina vandringar. Hit kommer jag fler gånger för att vandra!

Det här var en riktig ”komfortresa”!

Jag köpte ett resepaket av en arrangör som erbjöd ett bra upplägg, med mycket bra hotell där båda frukost och fyrarättersmiddagar plus dessert ingick. Allt till ett rimligt pris! Vandringarna företaget erbjöd var inte vad jag sökte så jag gjorde mina egna vandringar. Och vem vill vandra i en grupp bestående av fyrtio personer? Det enda negativa på resan var de långa bussresorna till/ från Kiens i norra Italien. Men busschauffören Sören och den komfortabla bussen gjorde ändå dagarna i bussen uthärdliga!

Den lilla orten Kiens var min bas under denna resa. Byn ligger lite vid sidan om den finaste vandringsområdena dit man lätt kommer med hjälp av tåg och bussar.

Att jag fick ut så många fina vandringar berodde på en av medresenärerna, ”Dolomiterexperten” Barbro från Lund som mycket sakkunnigt guidade mig runt i området och gjorde mig sällskap de flesta av dagarna. Jag har tackat henne flera gånger för all hjälp och gör det även via min hemsida! Tack Barbro! Utan Din hjälp hade denna resa inte blivit den stora upplevelsen som den blev!

Här nedan finns några av mina vandringar beskrivna. Ord, eller bilder, räcker tyvärr inte till för att beskriva den fantastiska bergsmiljön man vandrar i!

Dolomiterna

Dolomiterna är en del av Alperna som ligger i den nordöstra delen av Italien. Området gränsar till Tyrolen i Österrike och stora delar har tillhört Tyrolen före första världskriget. Typiskt för Dolomiterna är dess söndervittrade toppar som ger alplandskapet sin särprägel.

Den 26 juni, 2009 togs Dolomiterna upp på UNESCO:s världsarvslista.

Vandring i Dolomiterna, Pustertal

Vandring på Monte Piana, 2 330 möh

Idag började vandringsäventyret i Dolomiterna!

Från Ehenburg åkte jag med tåget till Toblach och därifrån vidare med bussen som går till Auronzohyttan. Jag steg av vid Misurina campingplats och tog en jeep upp på berget Monte Piana, ett bra sätt att bespara sig en lång vandring genom ett skogsparti utan vyer, på uppvägen så väl s, om nedvägen från berget.

Höjdskilland: 568 meter, upp och ned

Jeepfärden från campingplatsen upp till Angeolo Bosi hyttan, 2 205 möh, tog endast 12 minuter vilket gjorde att jag snabbt kom upp på hög höjd och kunde omedelbart njuta av vackra bergsvyer. Många hävdar att vyerna från berget Monte Piana är bland de vackrast i Dolomiterna. Från toppen av berget har man en 360 graders vy över de omkringliggande bergen!

Berget Monte Piana är ett ganska flackt berg där det under första världskriget utspelades hårda strider mellan italienarna och trupper från det Österrikiska-Habsburgska riket. Idag söker sig besökare hit för de underbara bergsvyerna och för att besöka det lilla krigsmuseet på bergets topp. Egentligen finns det två toppar på berget, varav Monte Piana är den högsta. Den något lägre toppen heter Monte Piano. Berget ligger mellan dalarna Rienz och Popena. Förutom vackra bergsvyer kan man även beskåda lämningar från första världskriget. Under detta höll italienarna Monte Pianas sydtopp, 2 324 möh, och österrikarna nordtoppen Monte Piano, 2 305 möh. För att hedra de fallna har man upprättat ett litet krigsmuseum här och flera monument.

Det var lätt att vandra runt på toppen av Monte Piana eftersom den är ganska plan, endast små stigningar förekommer på sina ställen. Bergsvyerna fascinerande mig men det var även intressant att titta på nätet av skyttegravar som ringlar sig fram på berget. Fika gjorde jag på en plats med ett lodrätt stup på cirka 1 000 meter med enorma vyer över dalen och bergen. Den som har anlag för svindel bör akta sig för att gå alltför nära kanten! Förutom bergsvyerna, över bland annat Drei Zinnen, uppskattade jag den vackra bergsfloran.

Detta var en bra start för mina kommande vandringar. En riktig ”aptitretare”!

Vandring runt de berömda bergen ”Drei Zinnen”

Startpunkt: Auronzohyttan, 2 320 möh
Höjdskillnad: 400 meter, upp och ned

Alla vandringar i Dolomiterna är vackra men detta är en ”måste-vandring”! 

För att komma till dagens startpunkt tog jag åter tåget från Ehrenburg till Toblach och från Toblach åkte jag buss upp till Auronzohyttan. Hyfsat väder, dock inte lika soligt som föregående dag, men inget regn i sikte!

Majoriteten av vandrare som startar vid Auronzohyttan, 2 320 möh, väljer att gå den östra vägen runt ”Drei Zinnen”. Jag valde att gå den västra vilket gav mig fina vyer över Drei Zinnen-massivet som därmed kom att hamna i blickfältet under vandringen istället för bakom mig, och det var färre vandrare som delade naturupplevelserna med mig.

Leden började med en lättvandrad stig som sluttade svagt nedför från parkeringsplatsen vid Auronzohyttan och steg sedan lite. Vyerna över de omkringliggande bergen är mäktiga! Nedanför mig låg Monte Piana där jag dagen innan gjort min första vandring i Dolomiterna. Blommande alprosor, silvertistlar, gentianor och fibblor såg jag på flera ställen utefter leden.

Leden fram till Lange alm, ännu en hytta, var lättvandrad med få upp- eller nedförslut. Runt Lange Alm var det grönt, många vackra blommor och en magnifik vy över bergen. Flera höga toppar stack upp runt omkring mig. Strax innan Lange alm fanns det två små sjöar i vilka bergen, bland annat Toblinger Knoten, speglade sig i. Mycket vackert!

En bit bortom Lange alm såg jag de första riktiga vyerna över Dolomiternas mest berömda bergstoppar ”Drei Zinnen”, de tre tornen. Vyerna över dessa blev från denna punkt allt mäktigare ju närmre jag kom dem.

Drei Zinnen, Tre Cime di Lavaredo, är symbolbergen för hela Dolomiterna. De är antagligen de mest fotograferade bergstopparna och förekommer ofta i reklambroschyrer. Bergen består av Dachsteindolomit som eroderat till sina vackra former. Den cirka 500 meter, lodräta, nordväggen är imponerande. Sedan den 26 juni 2009 tillhör delar av Dolomiterna UNESCO:s världsnaturarv och Drei Zinnen är symbolbilden för Dolomiterna.

Det mittersta berget, Grosse Zinne, är den högsta av de tre topparna, 2 999 möh, och bestegs för första gången den 20 augusti, 1869. Berget längst till höger, Westliche Zinne, 2 973 möh, bestegs för första gången år 1879 och Kleine Zinne, 2 857 möh, det tredje berget bestegs för första gången år 1881.

När jag vandrat en stund från Lange alm kom jag till en förhållandevis brant nedförsbacke som slutade i ett stort grönt fält. Här satte jag mig bland silvertistlar och gentianor för att fika. Vyerna över Drei Zinnen och de omkringliggande bergen var majestätiska! Från min fikaplats på en sten kunde jag se vandrare passera.

Efter fikastunden började min vandring upp mot Drei Zinnen hyttan, en ganska brant stigning med nya majestätiska berg i blickfånget. På denna sträcka mötte jag ganska många vandrare som var på väg ned för branten. Bakom mig låg nu det karaktäristiska berget Toblinger Knoten, 2 617 möh.

Efter branten blev leden åter flackare och därmed lättare att vandra. Nu kunde jag se Drei Zinnen hyttan framför mig i fjärran. Det var dit jag var på väg! Men mest njöt jag av vyerna över de mäktiga Drei Zinnen.

Många människor var på väg till Drei Zinnen hyttan, som är navet i denna vandring dels för att få någonting att äta och dricka, men mest för sina vyer över Drei Zinnen.

Den nedre vägen, som jag gick, leder svagt uppåt mot Drei Zinnen och berget Paternsattel. Under vandringen har man dessa mäktiga rofiler i blickfånget. Här var det många som vandrade!  Uppe på krönet av leden såg jag ned till Lavaredo hyttan, 2 344 möh, och in över bergsmassivet Cadini med sina spetsiga toppar. Den lodräta sydsidan på Drei Zinnen inte att förglömma!

Lätt vandring ned för bergssluttningen till Lavaredo hyttan och vidare till Auronzo hyttan med fina bergsvyer avslutade dagens vackra vandring.

Besök i byn Sexten

Sexten, eller som den heter på italienska Sesto, är en liten by med cirka 1 900 invånare som ligger på 1 300 meters höjd. Sexten ligger mitt i ett vackert bergsområde långt från storstadens brus!

I dalen Fischleintal, dit man kommer med buss från Sexten, kan man vid vintersolståndet beskåda världens största solur som bildas av olika bergstoppar, döpta från Cima Nove (nio) till Cima Uno (ett) där varje topp belyses av solen vid ett visst klockslag. Klockan 12 på dagen är berget Cima Dodici, som betyder tolv, (på tyska Zwölferkofel) belyst och klockan tretton faller solens strålar på Cima Uno (ett) (på tyska Einserkofel)!

Ett fruktansvärt oväder hade dragit fram över Kiens under natten där jag bodde. Blixtar och dunder avlöste varandra på löpande band och regnet vräkte ned. Hotellägaren avrådde mig från vandringar i bergen på grund av regnet som kommit och risk för halka varför jag bestämde mig för att besöka den lilla bergsbyn Sexten istället. Jag planerad att åka med tåget klockan 08.45 från Ehrenburg till Innichen. Därifrån skulle jag ta bussen till Sexten. Dock kom jag inte iväg förrän klockan 09.45 då två tåg var inställda på grund av nattens oväder.

Jag klev ur bussen mitt i byn vid 11-tiden och gick direkt till kyrkan och kyrkogården, som är unik med sina vackra dekorationer. I ingången till kyrkan finns berömda målningar föreställande livets olika skeden med döden som följeslagare, ständigt beredd att slå till. Ingen är förskonad!

Ibland ägnar jag mig åt ”morbidturism” och besöker kyrkogårdar som anses vara värda att besöka. Den i Sexten är absolut värd ett besök på grund av sina vackra gravdekorationer i form av smideskors eller stora bilder med religiösa motiv. Efter besöket på kyrkogården gick jag in i kyrkan som har en vacker interiör.

Därefter letade jag upp ett bageri för att köpa mig någonting gott till kaffet. Det blev en bulle med fyllning av vallmo. Vid floden som rinner genom byn fann jag en bänk där jag kunde fika innan jag gick på rundvandring i byn och dess omgivning.

Byn Sexten har ett antal hus som är vackert dekorerade med blommor på balkongerna eller vackra väggdekorationer. På ett hus såg jag ägarfamiljens vapensköld som visade att släkten fanns redan på 1400-talet!

Efter rundvandringen i byn promenerade jag ut ur den och gick upp till ängarna väster om byn. Där finns stora torkställningar där man förr i tiden hängde upp majs efter skörden. Nu växte det enbart gräs på ängarna. Här finns också flera gamla lador som ger trakten ett ålderdomligt utseende. På vissa finns det vackra krucifix. Vyerna över bergen, som dock till största delen skymdes av tunga moln, och byn var bedårande vackra!

Medan jag gick på ängarna och tog bilder kom en man fram till mig och frågade vad som var så intressant att fotografera. Jag förklarade vad jag såg och vi började samtala. Han var bonden som ägde markerna jag gick omkring på. Vårt samtal gick fram och tillbaka med olika ämnen och han var väldigt intresserad av Sverige. Dit skulle han dock aldrig kunna åka eftersom han alltid var upptagen med någon form av arbete, sa han. Dessutom konstaterade han att han skulle omedelbart upphöra med mjölkproduktion om han fått lika dåligt betalt för mjölken som de svenska mjölkbönderna!

Efter drygt tre timmar i Sexten åkte jag tillbaka till Kiens där ett fruktansvärt regn överraskade mig när jag klev av tåget. En vänlig man förbarmade sig över mig och körde mig till hotellet!
Den här dagen blev det ingen vandring men den var ändå  fin på sitt sätt! På kvällen njöt jag av ännu en fantastisk fyrarättersmiddag, plus dessert, på hotellet!

Vandring vid Pragser Wildsee

Startpunkt: Hotel Pragser Wildsee,  1 494 möh
Höjdskillnad: 400 meter, upp och ned

Efter många ”om och men” bestämde jag mig för att åka med resebussen till Pragser Wildsee för att gå i samma miljö som resten av gruppen. Vid sjön hade jag först planerat att gå en bit på den berömda leden Alta Via 1, ”Den klassiska vägen” genom Dolomiterna men ändrade mig då jag skulle vara tvungen att gå samma väg ut som jag gick in. En rundvandring här skulle kunna ta upp till 8-10 timmar och det hade jag inte till förfogande, tyvärr.

Den vackra och mytomspunna sjön Pragser Wildsee, 1 494 möh, ligger i sidodalen Prags söder om Pustertal. Vid sjön ligger det anrika hotellet Pragser Wildsee byggt år 1899. Det blev snabbt populärt bland besökare och byggdes ut år 1914 till den dubbla storleken. Här har gäster av olika karaktärer passerat, från Österrike-Ungerns kejsare till en grupp betydelsefulla fångar, 136 stycken, från koncentrationslägret i Dachau i samband med andra världskrigets slutfas. Meningen var att dessa skulle avrättas men räddades den 5 maj 1945 när de befriades av amerikanska trupper och den sydtyrolska motståndsrörelsen. Gruppen The Beatles besökte vid ett flertal tillfällen Hotel Pragser Wildsee.

Sjön Pragser Wildsee kallas ofta för ”Dolomiternas juvel” och fick sitt namn för att det enligt legenden höll till en grupp vildar i bergen runt sjön för mycket längesedan för att det fanns mycket guld i stenarna runt om i bergen, som de tyckte mycket om.

Jag blev helt fascinerad av den vackra, ibland turkosfärgade, sjön och de omkringliggande massiven som dominerades av berg som Seekofel ( 2 810 möh), Kleine Rosskofel ( 2 594 möh) och Grosser Apostel (1 947 möh).

Då majoriteten av gruppen bara skulle gå till Gruenwaldhyttan, en dryg timmes vandring från sjön, och runt en bit av sjöns strandlinje, några kanske skulle gå runt sjön, valde jag att göra en egen vandring.

Min vandring började med att jag vandrade en bit längs sjöns norra strandlinje eftersom jag missuppfattat instruktionerna jag fått på dålig tyska av kyparen på hotellet. Leden började inte på andra sidan sjön utan omedelbart bakom hotellet!

Som alltid är lederna väl skyltade och när jag väl hittat startplatsen var det bara att ”knalla på”. Helt ensam följde jag leden, som till en början gick på en liten grusväg, genom skogen. Bitvis ganska brant uppåt. Inga bergsvyer under den timme det tog mig att gå upp till Kaserhyttan, som ligger på en vacker alm. Här finns det två byggnader, ett bostadshus och en lada, omgivna av en stor grön äng full med alpblommor. Uppe på almen dök de vackra vyerna över bergen åter upp för nu var jag på cirka 1 900 meters höjd. Seekofel dominerade vyn österut. Jag talade en stund med två tyskar som informerade mig om olika leder härifrån.

Jag valde att gå en led söderut från almen som löpte utefter bergssidan och var mycket lättvandrad. Av och till gick leden endera svagt uppåt eller nedåt, men hela tiden var det lätt att gå. Många vackra blommor växte längs stigen; alpros, vit stormhatt, små orkidéer och andra.

Efter en dryg halvtimmes vandring stötte jag på fyra av mina reskamrater sittandes på en äng och rasta. De hade gått upp från Gruenwaldhyttan och skulle gå ned samma väg som jag gått upp, genom skogen. Jag valde att gå åt andra hållet för att få bergsvyerna på slutet av vandringen.

Vandringen ned till Gruenwaldhyttan, 1 590 möh, var bitvis ganska brant och gick genom några steniga partier. Ibland dök det upp fantastiska vyer över bergen mellan träden men gick för det mesta genom ett nytt skogsparti. Halvvägs ned för berget mötte jag ytterligare tre ur gruppen på väg uppför branten.

Det tog mig en knapp timme att vandra ned till Gruenwaldhyttan där det satt en massa folk för att äta och dricka. Dock ingen av mina reskamrater. De hade redan gått härifrån. Vid hyttan finns det vackra gröna ängar där alpkor fredligt betar med höga berg i bakgrunden. Idylliskt vackert!

Leden tillbaka till Pragser Wildsee är mycket lättvandrad och bjuder stundtals på fina bergsvyer. En vacker dag, som när jag vandrade här, är det många som åker till sjön för att bada. Vattnet är ganska kallt varför de flesta ligger på stranden. Det kändes nästan absurt att se alla lättklädda människor efter att ha vandrat på hög höjd utan att möta nästan någon.

När jag kom fram till sjön gick jag norrut, åt vänster, och kom så småningom tillbaka till Hotel Pragser Wildsee. Jag hann att ta en kall öl på hotellet innan bussen gick tillbaka till Kiens och hotellet vi bodde på.

Behållningen av dagens vandring var miljön runt Pragser Wildsee och vyerna från stigen på berget. Det trista var att jag lagt lite drygt två tredjedelar av vandringen att gå genom skog utan bergsvyer. Men jag var hyfsat nöjd med vandringen trots allt, och det hade varit förhållandevis lättvandrat.  Dock finns det betydligt vackrare leder att vandra än denna!

Vandring till Zsigmondyhyttan, tur och retur

Startpunkt: Talschlusshyttan, 1 548 möh
Höjdskillnad: 1 600 meter, upp och ned

Solen lyste från en nästan klarblå himmel när jag steg på tåget i Ehrenburg för att åka till Innichen. Från Innichen tog jag bussen till Sexten och därifrån en ny buss till Fischleintal där dagens vandring skulle börja. Ändhållplatsen var vid hotellet Dolomiterhof varifrån man har vackra vyer över bergsmassiven. Idag skulle jag vandra tur och retur till Zsigmondyhyttan som ligger på 2 224 meters höjd.

För att komma till ledens startpunkt går man från Hotel Dolomitenhof, 1 454 möh, till Talschlusshyttan, 1 548 möh. En vacker vandring på vandringslederna 102/103, med imponerande bergsmassiv i blickfånget. Det tar cirka 30 minuter att gå från Hotel Dolomiterhof till Talschlusshyttan. Från Talschlusshyttan går man vidare en bit upp i Altensteinertal på den gemensamma leden nr 102 och 103 tills den delar sig. Vid leddelningen väljer man led 103 om man har för avsikt att gå upp till Zsigmondyhyttan.

Ganska snabbt efter leddelningen börjar stigningen, och sedan är det uppför hela vägen till Zsigmondyhyttan! Stigningen är bitvis ganska brant vilket gör att det kan bli ”svettigt” att gå. Men vilka bergsvyer! De dominerande bergen är Elferkofel (3 092 möh), Zwölferkofel (3 094 möh) och Einserkofel (2 698 möh). Berg som fått sina namn efter när solen skiner på dem.Den 12 oktober, 2007 ägde ett stort jordras rum på Einserkofel som förändrade bergets profil.

Förutom bergen var det alla vackra blommor som fångade mitt intresse med alprosen som den mest lysande. Den här leden är vacker, i alla avseenden!

I jämförelse med vandringen runt ”Drei Zinnen” är det få som går denna led, men visst var det en hel del människor som gick här också. Jag förstår dem!

Sakta men säkert arbetade jag mig upp mot Zsigmondyhyttan och njöt av bergsvyerna. Det blev många bilder!

Efter cirka två och en halv timmars vandring uppför siktade jag så Zsigmondyhyttan, 2 224 möh, som ligger inbäddad bland höga berg.

Det satt ett femtiotal människor vid Zsigmondyhyttan eller i gräset runt denna när jag kom fram. För den som vill finns det mat här eller varför inte bara beställa en kall öl som man njuter av medan man tittar på bergen. Två bra sätt att njuta av vyerna innan det är dags att gå tillbaka samma väg som man kom till Talschlusshyttan.

Innan jag fortsatte att vandra en bit väster om Zsigmondyhyttan satte jag mig i gräset, lutad mot en klippa, och åt min medhavda smörgåslunch och njöt av de fantastiska bergsvyerna.

Efter lunchen vandrade jag i en knapp halvtimme västerut och vände sedan om för att gå tillbaka till Talschlusshyttan dit jag kom efter cirka fem timmars vandring. Den här dagen var jag verkligen nöjd med min vandring! Det kunde knappt bli vackrare vandringsupplevelser än så här!

Vandring från Misurinasjön

Sista vandringsdagen i Dolomiterna ville jag avsluta med en fin vandring, Det skulle bli den “stora finalen”!

Som flera andra dagar tog jag tåget från Ehrenburg till Toblach där jag steg på bussen till Auronzohyttan. Det var helt fullt på bussen när jag steg ombord så jag fick stå hela vägen fram till Misurina camping, där jag steg av. Strålande dag med sol från klarblå himmel lovade fint vandringsväder.

Misurina är den största sjön i distriktet Cadore och ligger 1 754 m ö h. Sjöns omkrets är nästan tre kilometer och dess största djup är fem meter. Under vinterolympiaden i Cortina år 1956 ägde skridskotävlingar rum på sjön. Vid Misurunasjön finns ett tiotal hotell för den som söker en vacker plats i Dolomiterna att bo på. Luften vid sjön anses vara speciellt hälsosam för dem med luftrörsproblem.

Från busshållplatsen gick jag ned till Misurina, en promenad på cirka 15 minuter. När jag kom fram till sjön blev jag nästan andlös. Så otroligt vackert det var med vyn över sjön och de omkringliggande bergen. När jag kom till södra delen av sjön låg den norra helt blank och i vattnet speglade sig berget ”Drei Zinnen”!

Jag hade flera vandringar i tanken när jag klev in på turistbyrån där en dam gav mig förslag på en som jag inte tänkt på. ”Ta liften upp till 2 100 meters nivån så slipper du att gå uppför genom skogen i flera timmar! Från liftstationen kan du gå till hyttan Citta di Carpi, 2 100 möh, och därifrån kan du gå tillbaka till Misurina camping. Det lät ju bra så jag lydde hennes råd och fick på så sätt en värdig avslutning på mina vandringsdagar i Dolomiterna.

Härlig tur med liften upp till Col di Varda (2 100 möh) med vackra vyer för endast Euro 8. Ett lågt pris med tanke på tiden jag sparade på att slippa gå upp hit från sjön.

När jag steg ur liften kippade jag nästan efter andan av den hänförande utsikten! Nedanför mig låg Misurinasjön och bakom den bergen Monte Popena ( 2229 möh) och Monte Cristallo (2 768 möh) i flödande solsken. Framför liften låg en stor äng full med blommor. Bakom den kunde jag se bergen Strudelkopf (2 305 möh), Monte Piana (2 324 möh), där jag vandrat flera dagar tidigare, och Croda dell´Arghena (2 255 möh). Kan det bli vackrare än så här?

Nu skulle jag vandra till hyttan Citta di Carpi på 2 100 meters höjd. Till att börja med följde jag en grusväg ned från liftstationen. Efter cirka 200 meter vek den av åt vänster, in på grusvägen som användes för transporter till Citta di Carpi. På båda sidor om vägen tornade höga toppar upp sig. De på vänster sida var höga och spetsiga och de till höger hade fält av snö. Långt bort till höger om vägen kunde jag se berg som Sorapiss (3 205 möh), Corno del Doge (2 610 möh) och Croda Rotta (2632 möh). Förhållandevis få människor vandrade här men två män från Kalifornien hade dock letat sig hit!

Strax innan hyttan Citta di Carpi kom det fler blomsterängar med berg i bakgrunden. Andäktigt vackert! Även kolonier av vit stormhatt blommade här.

Efter en dryg timmes vandring var jag framme vid Citta di Carpi. Här hade det samlats en del människor, bland annat en skolklass. Jag hade tänkt att fika i hyttan men det var så stökigt att jag valde att sätta mig på en äng en bit bortom hyttan för att få uppleva lugnet. Hyttan ligger vackert med de flera magnifika berg som Cadin de Misurina (2 670 möh) och Cima Cadin de la Neve (2 752 möh) i bakgrunden, men också flera andra vackra berg på längre avstånd.

Efter att jag suttit på den vackra blomsterängen och fikat en stund började min vandring på led nr 116 mot Cima Cadin de la Neve (2 752 möh). Enligt den unga damen i hyttan skulle det ta mig omkring två och en halv timmar att gå tillbaka till Misurina Camping från Citta di Carpi.

Svag lutning uppför tills jag kom till ett berg som jag skulle gå över för att komma ned till dalen där lederna delar sig. Tungt uppför, men sagolika vyer! Lättare nedför, men nu på en smal stig med ganska stort stup nedanför. Jag lutade mig inåt på vissa partier och stödde mig på handen för att inte “dras ned för stupet”.

När jag kom till platsen där lederna delade sig saknades naturligtvis vägvisare! Eftersom jag visste åt vilket håll sjön Misurina låg tog jag leden som gick åt vänster, led nr 118 gissade jag. Den brantaste och stenigaste av dem. Bara rakt uppför mot ett smalt pass!

Det var ganska så besvärligt att vandra här då leden var full med rullgrus och så svår att se att jag stundtals missade den. En bit uppe i leden var jag tvungen att ta hjälp av händerna för att komma vidare i det lösa gruset. Inte roligt att gå här men vyerna var fantastiska! Efter många om och men, och mycket slit, nådde jag äntligen passet. Långt nere i dalen såg jag fyra personer på väg upp. Jag hade bara mött två män som var på väg nedför berget under min vandring uppför. Här var det ingen trängsel!

När jag stod i passet, som jag tror heter ”Djävulens pass”, och tittade österut såg jag närmast mig en klippa som delats i två delar och stack upp som två spjut i höjden. Längre bort kunde jag se imponerande bergsmassiv. Väster ut, i fjärran, hade jag fina vyer över berg med snö.  Norrut låg, bland annat berget Torre del Diabolo (2 596 möh).

Leden ned från passet var brant och stenig, precis som männen jag mött hade sagt. Dessutom syntes den dåligt då antagligen vinterns snö flyttar gruset när den smälte. Stora snöfläckar låg kvar här och var, och vyerna var vackra.

Långt nere i dalen såg jag Misurinasjön men jag skulle gå längre norrut för att komma till Misurina Camping varför jag tog sikte på berget Monte Piana och gick i riktning mot detta. Den steniga leden gick stadigt nedför så det vara bara att gå på.

När jag nått skogen stötte jag på en gammal väg, kanske en av de vägar som byggdes i samband med första världskriget. Här kom det plötsligt en bil körande uppför den branta vägen! En av skogsvårdsstyrelsens bilar om jag tolkade den italienska texten rätt. Jag frågade efter vägen till Misurina Camping. Chauffören pekade ut en liten väg. Den tog slut efter cirka 200 meter och jag kom först in i ett skogsparti och därefter till ett kärr som jag rundade. I en öppning i skogen hade jag en fin vy över de berömda bergen ”Drei Zinnen”.

Plötsligt stod jag vid en plats där det förekommer ”spöken” enligt guideboken jag lånat. Den ligger på leden till hyttan Fonda Savio. Härifrån var det bara några hundra meter till huvudvägen och sedan ytterligare några hundra meter till, kanske en knapp kilometer från busshållplatsen, Misurina Camping.

Två minuter efter min ankomst till hållplatsen kom bussen ned från Auronzohyttan full med vandrare som gått leden runt ”Drei Zinnen”. Jag fick stå hela vägen tillbaka till Toblach, precis som på morgonen. Men vad gjorde det när jag gjort en så fantastisk slutvandring i Dolomiterna?

Detta var mina första vandringar i Dolomiterna. Men inte de sista! Jag längtar redan tillbaka till de mäktiga bergen, de vackra vandringslederna, den goda maten och de vänliga människorna. Dolomiterna nästa år kommer jag tillbaka!

Det finns många spännande och intressanta länder.
Läs om några av dessa på min hemsida
www.stalvik.se / rainer stalvik

Print Friendly, PDF & Email