indien-södra-resa

Bilder med märkning (U) betyder att det visar ett av UNESCO utsett världsarv
Klicka på bilden för större format

chennai, thanjavur, madurai, kannyakumari, kerala, backwaters, alapuzha, kumily, munnar, tiruchirapalli, mysore och bangalore var några platser jag besökte på denna resa till indien, rainer stalvik

Fler bilder från södra Indien finns på www.stalvik.com

För mer information se Grundfakta Indien Södra     Landsfakta Indien

Andra resor jag gjort i Indien:

Rajasthan     Ladakh mm     Uttar Pradesh / Himachal Pradesh     Sikkim mm   Ind/Ban/Nep-natur

Resa till Indien – Chennai, Madurai, Kerala, Munnar, Mysore mm

Hur många gånger kan man besöka Indien utan att tröttna på detta fascinerande land? Det finns nog inget klart svar på detta för här finns så otroligt mycket spännande att uppleva i form av natur- och kulturupplevelser, olika religioner och fascinerande möten med människor. Denna, min fjärde, resa till Indien gick till den södra delen av landet och jag besökte platser i delstaterna Tamil Nadu, Kerala och Karnataka.

Allmänt om resan

Vid planeringen lade jag upp resan så att jag skulle besöka platser med berömda tempel där jag skulle kunna få en inblick i det religiösa livet, besöka större städer och landsbygden, komma till Indiens sydligaste udde, göra båtturer i Keralas berömda “Backwaters”, besöka en nationalpark för att få se vilda djur och att komma nära det vardagsliv som flertalet indier lever i.

Jag tog mig runt på resan med hjälp av tåg, lokala bussar, färja och autorikshaws, samt till fots vilket är ett bra sätt att komma nära människor.

Reseupplägg

Resan började, och avslutades, i storstaden Chennai, eller Madras, som staden hette förr. Därifrån åkte jag vidare till staden Thanjavur med det fantastiska Brihadisvara tempel, som är med på UNESCO:s lista över Världskultursarv. I Thanjavur fick jag också möjligheten att deltaga i en Pongal-festival, en av de större festligheterna i södra Indien. I Madurai besökte jag det berömda Shri Minakshi tempel. Här såg jag indiernas religiösa liv på nära håll och dessutom fick jag se några av de många bröllop som äger rum i templet. Därefter åkte jag till Kannyakumari, på Indiens sydspets. Här möts de tre haven Indiska Oceanen, Bengaliska sjön och Arabiska sjön. I Keralas berömda “The Backwaters”, ett cirka 900 kilometer långt kanalsystem, åkte jag båt på de små kanalerna och vandrade längs dem. Sedan åkte jag till höglandet, till Kumily med nationalparken Periyar för att titta på vilda djur. I den lilla bergsstaden Munnar, vandrade jag bland vackra och fridfulla teplantager. Det berömda Rock Fort Temple ligger i Tiruchirappalli som jag besökte efter att ha kommit tillbaka till Madurai varifrån jag tog nattåget till Mysore där jag tittade på det vackra palatset, besökte det heliga Chamundi Hill samt besökte en av södra Indiens mest färgfulla marknader. Efter två spännande dagar i denna stad åkte jag med tåget till Bangalore, en storstad med tio miljoner invånare och fruktansvärt stora miljöproblem. Här upplevde jag ett riktigt skamgrepp! Efter två dagar i Bangalore åkte jag tillbaka till Chennai där resan i södra Indien avslutades. Här besökte jag bland annat en krokodilfarm med mer än 2 600 krokodiler, en av dem var den nästan helt utrotade Siam-krokodilen.

Transportmedel under resan var tåg, lokalbussar och färja. Att åka med fullpackade lokalbussar eller i fullsatta tågkupéer är en erfarenhet man inte skall missa. Räkna med att du ofta är ensam turist på de små linjerna.

Tidigt under resan bestämde jag mig för att närmare studera hur de vanliga indierna lever för att försörja sig, vilket gav mig en intressant inblick i vardagslivet och jag fick se hur hårt många människor kämpar för sin tillvaro. Upplevelser som resulterade i fina kontakter med människor och som gav många tankeställare!

Kostnader

Det är billigt att resa i Indien, enormt billigt om man bor på budgethotell, åker med lokala bussar och äter på restauranger dit indierna själva går. Mina prisexempel är baserade på en växelkurs (jan-08) av SEK 0.18 för en rupie.

Ett singelrum på ett mycket bra budgethotell kan man få för 300 rupies per natt (SEK 54:-). Nöjer du dig med lite lägre standard kan du få tag på ett singelrum för 200 rupies (SEK 36:-) per natt. En lunch bestående av sydindisk thali (ris och olika vegetariska rätter med obegränsat antal påfyllningar) kostar mellan 20-40 rupies (SEK 3.60 – 7.20), en kycklingrätt inklusive ris kostar cirka 75 rupies (SEK 13.50). en stor starköl (65 cl) kostar på restaurang cirka 110 rupies (SEK 20:-), i en “wineshop” betalar man cirka 75 rupies (SEK 13.50) för den.

Att åka buss kostar i stadstrafik cirka 6-10 rupies (SEK 1.10 – 1.80). Normala långfärdsbussar kostar ungefär SEK 1:-/10 kilometer. Lyxbussar kostar mera. Tågbiljetten mellan Madurai och Trichurapalli, tre timmars resa enkel väg, kostade 49 rupies (SEK 9:-) och nattåget mellan Madurai och Mysore kostade 728 rupies (SEK 131:-).

Skall man åka med autorikshaws (motorcykeltaxi) gäller det att göra upp om priset i förväg och att pruta hårt för annars får man betala ett ännu högre pris man alltid gör som turist. Jag brukar alltid fråga på hotell eller privatpersoner vad jag skall betala för en transport, då hamnar man ganska rätt i pris.

Som sagt det är otroligt billigt att resa i Indien – än så länge!

Flygresan

Även denna gång köpte jag min flygbiljett av Air France eftersom de hade bästa priset. Detta innebar att jag fick flyga till, och från Chennai, via Paris, en flygtur på drygt tio timmar.

Säkerhet

Att resa i Asien är i stort sett riskfritt när det gäller rån och överfall. Visst händer det att turister rånas, men det är sällsynt. Ficktjuvar kan man råka ut för på bussar eller på platser med stor trängsel. Vad man som turist däremot ofta råkar ut för är att man blir mer, eller mindre, uppkörd när man handlar någonting, eller när man åker autorikshaws. Det är ett evinnerligt schackrande om priser som i längden kan bli lite tröttsamt. Oavsett om man får betala överpris för en vara är det fortfarande alltid billigt! Under alla mina resor i Asien har jag inte råkat ut för några incidenter utan bara mött vänlighet. Det är bland annat detta som gör resandet till ett nöje i ett land som Indien!

Det farligaste man kan råka ut för är trafiken, som är hetsig, hänsynslös och mycket intensiv med ett oupphörligt tutande. För fotgängare är det nästan helt livsfarligt att försöka ta sig över de hårt trafikerade vägarna.

Så här skriver svenska UD på sin hemsida om resor till Indien (feb.-08):

Som en följd av ett generellt terrorhot mot Indien har indiska myndigheter förhöjd säkerhet på exempelvis flygplatser, några tågstationer och vissa turistattraktioner i landet vilket på en del platser föranlett förseningar och långa väntetider.

Vi uppmanar resenärer att följa den lokala nyhetsbevakningen samt ambassadens hemsida.

UD avråder från resor till Jammu och Kashmir

På grund av rådande osäkra politiska läge avråder Utrikesdepartementet från icke nödvändiga resor till den indiska delstaten Jammu och Kashmir, utom området Ladakh, dit säkerhetsläget tillåter resor med flyg till staden Leh eller på landvägen via Manali i delstaten Himachal Pradesh.

För aktuell information om säkerhet mm se UD:s information   Din resa utomlands

Resa till Indien

Chennai (Madras)

Så var jag åter i Indien! Första, och sista, anhalten på denna resa i södra Indien var Chennai, eller som staden hette förr Madras. Chennai var min bas under resans två första dagar och en dag i slutet av resan. Staden har inte speciellt många sevärdheter, men man kan tillbringa ett par dagar i denna brusande storstad för att acklimatisera sig till den indiska miljön.

Chennai med sina cirka 6.5 miljoner invånare är en mycket gammal stad. Redan för mer än 2 000 år sedan idkade stadens invånare handel med kineser, greker, fenicier, romare och babyloniska köpmän. Jesu lärjunge Tomas lär ha levt här från år 58 till sin död år 72 då han mördades. Portugiser kom hit på 1500-talet och senare kom holländare. År 1639 grundade det brittiska ostindiska kompaniet en bosättning här. År 1653 slutfördes byggnationen av Fort St. George. På 1700-talet utmanade fransmännen britterna utan större framgång och fick dra sig tillbaka till Pondicherry. Under 1800-talet blev Madras en av de fyra hörnpelarna i den brittiska kolonin. Efter självständigheten fortsatte Madras att växa och är nu en av Indiens viktigaste städer. Staden bytte senare namn till Chennai.

Planet från Paris landade kl. 00.30 på Chennai International Airport. Immigrationsprocessen gick fort varför jag snart stod vid utgångshallen där jag i sedvanlig ordning “överfölls” av körsugna taxichaufförer. Eftersom detta var min fjärde resa till Indien visste jag att man skall köpa en förbetald taxibiljett så att min slipper att förhandla om priset på körningen och att bli lurad.

Det luktade Indien så snart jag kom in i flygterminalen och den lukten ökade när jag kom till taxin. Lukten kändes starkt under hela taxiresan till Kenneth Lane, där jag bokat hotell. Tyvärr såg jag inte mycket av staden under färden till hotellet då det var mitt i natten och få lampor lyste upp vägen in till de centrala delarna. Ju närmare stadsdelen Egmore jag kom desto mera upplyst blev det. Checkade in på hotellet och somnade snabbt efter att jag lagt mig.

Jag började med att orientera mig på Kenneth Lane på morgonen, som är en kort gata nära Egmore Railwaystation. Här ligger flera hotell i olika prisklasser och ett antal restauranger. Efter indiska mått mätt är detta en förhållandevis lugn gata. Promenerade till järnvägsstationen. Efter att jag förhandlar om priset med en rikshawförare åkte jag direkt till Kapaleeshwarar Temple, som är stadens mest aktiva tempel byggt i dravidisk stil. Här stannade jag i en dryg timme och tittade på de religiösa aktiviteterna. Det är alltid lika intressant, fascinerande och spännande. I anslutning till templet finns en stor damm med heliga malar. Besökare matar gärna de glupska fiskarna som då kommer i hundratals till kanten av dammen för att slåss om maten.

Nästa anhalt på min rundtur i Chennai var S:t Tomas katedralen som ursprungligen byggdes år 1504. Den byggdes om i nygotisk stil år 1893. I källarvåningen finns graven där Jesus lärjunge Tomas ligger begravd. Detta är en av de tre kyrkor i hela världen där någon av Jesu lärjungar ligger begravda! De två andra finns i Rom i Italien och i Santiago de Compostela i Spanien. Enligt legenden blev Thomas mördad i Chennai år 72.

Från kyrkan promenerade jag ner i en stadsdel med enkla hus, bebodda av fiskare. Här var fattigt, men jag mottogs med värme och entusiasm. Många kom fram för att hälsa, eller bara av ren nyfikenhet. Jag tog god tid på mig och tittade på vardagslivet som pågick framför ögonen på mig;  kvinnor som tvättade vid en vattenpost, barn som lekte, skräddare i arbete osv. Intressant att följa vanliga indiers vardagsliv.

Vid havet fanns många fiskebåtar uppdragna på den vackra stranden. I anslutning till dem satt män och lagade nät eller reparerade någonting på båtarna. Andra förberedde kommande dags fisketur. På ett ställe stod två män och tillverkade rep med hjälp av en enkel maskin. I sanden hade kvinnor lagt tvätt på tork.

Marina Beach är en 13 kilometer lång sandstrand. Tyvärr kan man inte bada i havet här då undervattensströmmarna är förrädiska. Stranden är dock populär bland Chennaiborna och de åker gärna hit för att koppla av. Överallt finns små, enkla restauranger som serverar nyfångad fisk. Här finns också en massa försäljningsstånd där man kan köpa frukt, kall dricka och de traditionella souvenirerna eller annat krimskrams. För min del tyckte jag att fotograferna som höll till på stranden var roligast att titta på. De hade byggt upp stora kulisser med snöklädda berg och laddat med bilder av människor och djur som man kunde fotograferas tillsammans med. Unga män ville gärna bli fotograferade tillsammans med bilder av en, eller flera unga damer och en häftig bil.

Fort S:t George byggdes av det Brittiska ostindiska kompaniet och stod klart år 1653, men har genomgått ett flertal ombyggnationer sedan dess. För turister är det tillåtet att ströva i delar av fortet, besöka museet och S:t Marys Church som är den första brittiska kyrkan som byggdes i Madras. Den blev klar år 1680 och är därmed Indiens äldsta engelska kyrka. Största delen av fortanläggningen är avspärrad för turister.

En bit norr om Fort S:t George ligger Chennais High Court, Högsta Domstolen, med sina pampiga byggnader uppförda på 1890-talet. Huvudbyggnaden lär vara världens näst största juridiska byggnad, bara den i London är större.

Efter att ha tittat på de vackra byggnaderna i High Court gick jag till Armenian Street där den armeniska kyrkan från 1770-talet ligger. Kyrkan ligger på en innergård och höll på att renoveras varför det inte var tillåtet att gå in i den. Kvarteren runt kyrkan är intressanta att ströva runt i för här finns många små affärer varför folklivet är myllrande och intressant.

Jag hade också turen att komma till ett tempel med en vacker musikhögtid. Här stannade jag länge och njöt av den suggestiva musiken framförd på trummor och blåsinstrument. Böneceremonierna var också oerhört fascinerande.

Några andra sevärdheter jag besökte var nedanstående.

Kapaleeshwarar Temple som är ett vackert tempel i dravidisk arkitektur, San Thome Cathedral i vars nedervåning det finns ett kapell med aposteln Tomas grav, Marina Beach är en fin strand med ett brusande folkliv, Egmore Railwaystation med sin vackra arkitektur, St Andrews Church den skotska kyrkan, Fort S:t George britternas stora fortanläggning, S:t Mary´s Church var Madras första engelska kyrka, Högsta domstolen med sina vackra och imponerande byggnader och de armeniska kvarteren med den gamla kyrkan. Dessutom besökte jag flera gatumarknader, en stadsdel med fiskarbefolkning och naturligtvis njöt jag av det enorma folklivet. .

Dagarna i Chennai blev en bra “uppvärmning” för min rundresa i södra Indien!

Thanjavur

Thanjavur, eller som staden hette förr Tanjore, är en stad med nästan 220 000 invånare. De flesta turister besöker staden  för att titta på det imponerande Brihadishwara Temple, ett tempel som finns upptaget på UNESCO:s lista över världskultursarv. Thanjavur var huvudstad i det forna kungariket Chola, som nådde sin höjdpunkt mellan åren 850 och 1270 efter Kristus. Från denna period stammar deras vackraste byggnader, bland annat det mäktiga Brihadishwara templet.

Tempelbesöket och deltagandet i en Pongal-festival blev höjdpunkterna under min vistelse i Thanjavur.

Jag kom till Thanjavur med nattåget från Chennai, en behaglig och lugn tågresa. Delade sovkupé med en indisk gentleman. Tåget ankom Thanjavur 06.15. Tog en autorikshaw direkt till hotellet. Checkade in. Duschen fungerade inte så jag fick tappa upp varmvatten i en hink och “duscha” med hjälp av en plastskopa. Ganska typiskt för indiska budgethotell! Man kan inte begära att allt skall vara perfekt när rummet inte kostar mer än cirka SEK 40!

Pongal-festival

En av männen i receptionen informerade mig om att den lokala turistbyrån bjöd in alla utländska turister till en Pongal-festival i byn Nallichery, som ligger ett par mil utanför staden. Gick direkt till turistbyrån för att anmäla mig. Klockan 09.15 körde bussen iväg med ett trettiotal turister till den lilla byn på den indiska landsbygden.

När vi steg ur bussen togs vi emot av representanter från organisatören. De hängde på oss flera blomsterkransar och välsignade oss. En dansgrupp väntade på att få hälsa oss välkomna med vackra traditionella danser. Kvinnor med fantastiska huvudbonader och män på styltor uppförde flera vackra danser.

Sedan fick vi gå till en plats där ett tiotal vackra träkärror med blomsterdekorationer stod uppställda. Framför kärrorna stod oxar fastspända. Vi fick instruktioner om att sätta oss i vagnarna för nu skulle vi transporteras till Nallichery, som ligger en dryg kilometer från stora vägen. Jag åkte med en stund men steg av för att fotografera karavanen, de vackert klädda dansarna och många bybor som gick framför vagnarna med turister. Vi tog oss fram på en liten grusväg i dåligt skick mellan stora risfält.

Inne i byn togs vi emot av vinkande bybor och nya dansare. Denna gång var det män som utförde en form av svärdsdans. På marken framför husen fanns vackra målningar, som markerar att högtiden pongal pågår. Karavanen stannade framför byns tempel. Där steg vi av och slussades in i detta för att titta på det och de vackra pongalmålningarna på marken. Ett stort antal bybor hade nu anslutit sig till oss. Efter tempelbesöket gick vi till byns torg där man byggt upp två stora tält.

På torget blev vi hälsade välkomna med att en man öppnade en färsk kokosnöt åt alla som ville njuta av den goda mjölken. Alla fick även en flaska mineralvatten och små kakor. Därefter fick vi ströva omkring i byns centrala del.

Jag gick ned till dammen där en man stod och fiskade med kastnät och här dekorerade man heliga kor med vackra färger. Nära dammen stod kvinnor och bjöd på ett sött ris som serveras i samband pongalfestivalen. Gott, men väldigt sött.

Så kallades alla turister till ett av tälten där det skulle hållas tal för oss av olika representanter för den lokala turistnäringen och från byn. Några turister tackade för att vi fick komma till byn och vara med om pongalfestivalen.

I det andra tältet satt byns hantverkare och visade oss sina färdigheter; instrumentmakarna, vävare, drejare, krittillverkare, korgflätare mfl.

Näst sista delen av festivalen bestod av dansframträdanden. Åter fick vi se dansarna som hälsat oss välkomna vid vägen och nya dansare uppträda.

Den mest imponerande dansen framfördes av en man som balanserade en stor träställning på huvudet hela tiden han dansade. Han framförde två dansnummer. Det första var en form av religiös dans och under den andra dansen öppnade han två läskedrycksflaskor med tänderna, svalde kapsylerna, reste sig och drack upp läskedryckerna genom att vända dem upp och ned med munnen utan att ta hjälp av händerna. Sedan lade han sig åter på marken, rapade upp kapsylerna och förslöt flaskorna med dessa utan att ta händerna till hjälp och hela tiden balanserade han träställningen på huvudet!

När han var klar med läskedryckerna kallades en man ur publiken fram och fick ställa sig på knä framför dansaren. En kokosnöt lades på hans huvud. Dansaren tog fram en stor kniv ur sitt bälte och fick ögonen förbundna med en scarf. Han kände på mannens huvud för att lokalisera kokosnöten, höjde kniven och klöv den med ett enda slag trots att han inte kunde se kokosnöten, med den stora träställningen balanserande på huvudet! Mjölken från kokosnöten rann ned för den knästående mannens huvud.

Dansaren bad så mannen att lägga sig på magen på marken. Två kvinnliga dansare hade lagt ut en handduk för att skydda mannens kläder. En kokosnöt placerades på den liggande mannens ända. Dansaren kände med händerna var kokosnöten fanns. Höjde sin kniv och klöv nöten med ett kraftigt slag, med träställningen balanserade på huvudet! Kokosmjölken rann nedför mannens kropp.

Pongalfestivalen avslutades med att vi turister bjöds på en fantastisk god vegetarisk lunch.

Efter några timmar i byn steg vi på bussen och kördes tillbaka till Thanjavur. Vilken fantastisk upplevelse jag fått var med om!

Tillbaka i Thanjavur tog jag en autorikshaw direkt till det stora Brihadishwara templet som är stadens stora attraktion och upptaget på UNESCO:s lista över världsarv. Templet uppfördes av Cholakungen Rajaraja som regerade under åren 985 – 1012 efter Kristus och har det högsta tornet i Indien, hela 62 meter högt som toppas av ett 80 ton tungt granitblock. För att få detta på plats byggde man en ramp på 6.5 kilometer! Inne på tempelgården finns en stor staty av Shivas riddjur Nandi. Tjurstatyn är 6 meter lång, 3 meter hög och väger 25 ton. Den är därmed en av de största i hela Indien.

Man kan spendera många timmar inne i tempelområdet för att njuta av de vackra tempelbyggnaderna som är försedda med vackra dekorationer i form av dansare etc. och det intensiva pilgrimslivet. Vid huvudentrén kan man ofta se tempelelefanten, En som välsignar människor som offrar en slant genom att klappa dem på huvudet med sin snabel.

Även staden Thanjavur har många spännande miljöer att erbjuda. En hel dag vandrade på smala gator genom flera bostadsområden och kom nära människor som sysselsatte sig på olika sätt. Alla bemötte mig oerhört vänligt. Speciellt intressant var det att gå genom ett bostadsområde där jag, bland annat blev inbjuden till en stenskulptör och hans familj samt hos en slaktare som ville bjuda på the.

Från Thanjavur åkte jag till Madurai med lokalbuss. Jag var den ende turisten ombord på den fyra timmar långa turen som bjöd på en del fina landskapsvyer, speciellt nära Madurai. Priset för bussresan var 45 rupies, cirka SEK 9:-!

Madurai

Madurai, cirka 2 miljoner invånare, är mest berömt för det fantastiska Sri Meenakshi templet och dess intensiva pilgrimsliv. Madurai är en av södra Indiens äldsta städer. Det var i denna stad som Mahatma Gandhi bestämde sig för att endast bära khadi, ett enkelt bomullsplagg, för resten av livet. I tamilska och grekiska dokument berättas om staden så tidigt som på 400-talet före Kristus. Redan vid denna tidpunkt var Madurai en populär handelsstad, speciellt när det gällde handel med kryddor.

Madurais historia är blodig eftersom staden erövrats av, bland annat Cholas, muslimer, de hinduiska Vijayanagar kungarna och Nayakerna, som regerade över staden fram till 1781. Under kung Tirumalai Nayaks regeringstid, 1623 – 1655, byggdes den största delen av det mäktiga Sri Meenakshi templet och Madurai blev det tamilska folkets kulturella centrum. Därefter övertog Brittiska Ostindiska Kompaniet förvaltningen av staden.

Några sevärdheter jag besökte i Madurai var Sri Meenakshi templet, den intensiva grönsaksmarknaden, blomstermarknaden, Tirumalai Nayak palatset, Gandhi Memorial Museum och den stora Mariamman Teppukulam bassängen.

Mina tre dagar i Madurai var fyllda av intensiva upplevelser, med allt från tempelbesök till möten med fattiga människor som får kämpa hårt för sin existens. Det tär på både kropp och själ att resa i Indien….. Dagarna i Madurai gick fort.

Jag besökte stadens största och viktigaste tempel Sri Meenakshi Temple, ett av Sydindiens finaste, flera gånger. Lät mig fascineras av böneceremonier som var mycket varierande; folk kysste statyer, gick runt dem och bad med händerna högt ovanför huvudet, stod framför statyerna med korslagda armar hållande sig i örsnibbarna och hoppa eller snurra runt, bränna sina synder genom att hålla handflatorna över öppna eldar, ligga raklånga på golvet mitt bland alla som gick runt i templet osv. Man bara tittar med stora ögon och låter sig fascineras!

På söndagarna, om präster gett klartecken, äger det rum bröllop inne i templet.

Jag hade turen att vara här en sådan söndag, och fick uppleva flera bröllopsceremonier med vackert klädda brudpar som var dekorerade med stora blomsteruppsättningar. Jag ombads att gå fram till ett av brudparen och välsigna dem.

Nästan en hel dag vandrade jag runt på Madurais gator och kom då i kontakt med det “brutala” vardagslivet, som innebär en hård kamp för tillvaron för majoriteten av den indiska befolkningen. Fick på så sätt kontakt med många människor eftersom de är nyfikna på en “vit man” som kommer till dem. Jag pratade, inga invecklade diskussioner, med många av dessa fattiga människor som kan väldigt lite engelska; grönsakshandlare, skräddare, bärare, tvättare, en spåman, en helig man, en man som levde av att stryka kläder, plåtslagare, män som garvade skinn, kvinnor som arbetade vid ett husbygge. mfl.

Jag blev erbjuden skjuts till Gandhi museet av en mc-polis som bedömde att jag inte orkade gå de två återstående kilometrarna till museet när jag frågade efter vägen. Tackade dock nej….

En eftermiddag var jag på stadsrundtur och fick uppleva ytterligare tempel som inga vanliga turister besöker. Två av dem låg långt utanför staden. Börjar ransonera tempelbesöken så att jag inte blir “tempeltrött” för tidigt.

Besöket på Gandhi Memorial Museum blev en intressant upplevelse som gav mig inblick i den indiska frihetskampen mot engelsmännen och Mahatma Gandhis liv. Detta är ett museum väl värt att besöka!

Kannyakumari (Cape Comorin)

Den lilla staden Kannyakumari, cirka 20 000 invånare, ligger vid vägs ände på Indiens sydspets. Strax utanför staden, möts tre hav; Arabiska Sjön, Bengaliska Havet och Indiska Oceanen. Kannyakumari drabbades därför även av tsunamin år 2002. Staden spelar en viktig religiös roll för hinduerna och är tillägnad gudinnan Devi Kanya, som är en reinkarnation av Parvati, gudomligheten Shivas hustru.  Speciellt helig är staden i april när fullmåne infaller, då anses det vara speciellt bra att vistas i Kannyakumari för att samtidigt se solen gå ned i havet och fullmånen stiga upp ur det.

Under tre dagar var Kannyakumari min bas.

Första dagen, efter att jag kommit med morgontåget från Madurai, bekantade jag mig med staden. Promenerade runt bland de små husen tillhörande fiskarbefolkningen, som ligger utmed havet. Gick vidare till den centrala delen av staden tillsammans med mängder av indiska pilgrimer. Jag försökte komma in på Kumari Amman templet men blev avvisad då endast hinduer får besöka detta. Efter att ha blivit nekad att gå in i templet fortsatte jag till Gandhi Mandapam, en vacker byggnad som uppförts till minne av Mahatma Gandhi. Det var i Kannyakumari en del av hans aska spreds i havet efter att han blivit mördad. På kvällen gick jag ned till stranden där det samlats enormt många människor för att se på solnedgången, som var mycket vacker.

Dag två gick jag till platsen där en fiskauktion hålls varje morgon med start vid 06.30-tiden. Här samlas många människor för att köpa eller sälja fisk. Intensivt och intressant folkliv. Här kände jag att en turist inte var speciellt välkommen, vilket är ovanligt i Indien. Efter frukost tog jag en lokalbuss till samhället Pothyadi, c:a 12 km norr om Kannyakumari. Här tillbringade jag en stor del av dagen med att vandra till ett tempel högt uppe på ett berg. Vacker natur och underbart bilfritt!

Började dock med att gå till en plats där man tillverkar tegel. Vistades bland arbetarna i en halvtimme och fick lite bilder när de arbetade.

Tillbaka i Kannyakumari sent på eftermiddagen åkte jag med båten till den lilla ön där Vivekananda Memorial ligger. Monumentet har uppförts till minne av den starkt religiöse Swami Vivekananda, en helig man som simmade till denna ö för att meditera år 1892. Han skapade senare en helt ny religion. På en grannö finns en gigantisk staty, 45 meter hög, av den tamilske poeten Thiruvalluvar. Mer än 5 000 skulptörer arbetade med statyn, som stod klar år 2000.

På kvällen sökte jag mig åter till havet för att titta på ytterligare en vacker solnedgång. Det hade samlats ännu flera människor än dagen innan eftersom det också var fullmåne. Pampigt med både solnedgång och fullmåne med bara någon minuts mellanrum!

Dag tre åkte jag åter med en lokalbuss, denna gång till staden Nagarcoil, som ligger norr om Kannyakumari. Här var det dock så mycket trafik att jag snabbt åkte tillbaka till landsbygden. Steg av i ett litet samhälle där jag kunde promenera ut bland risfälten och ankuppfödare. Härligt att slippa trafiken!

Jag vandrade därefter till staden Suchindrum där det finns ett fantastiskt vackert tempel i dravidisk arkitektur. Till Suchindrum kommer få turister varför det är en lugn plats att besöka. De gamla husen runt den stora tempelbassängen var även de mycket vackra.

På eftermiddagen träffade jag tre svenskar i baren på ett hotell i Kannyakumari. De första på resan! Kvällen tillbringade jag vid havet och njöt av en sista, magisk solnedgång i Kannyakumari tillsammans med många hundra medmänniskor.

Närheten till havet gav mig tillfälle att njuta av färsk fisk. Jag hittade fyra små “hål-i-väggen-restauranger” där några i lokalbefolkningen frityrkokade nyfångad fisk. Otroligt gott, men enkelt. Man åt på tallrikar med tidningspapper som underlägg, för att slippa diska tallrikarna, och med enbart fingrarna! Inga andra “vitingar” förutom jag var här, som vanligt!

I Chennai väcktes jag av böneutropare i moskén nära hotellet vid femtiden på morgonen. Här väcktes jag vid samma tid av vacker religiös musik!

I Kannyakumari började jag dock tröttna lite på att “minst hundra gånger” om dagen svara på varifrån jag kom, eller vad jag heter, när nyfikna människor oavbrutet frågade om detta. Och dessutom tröttnade jag på alla försäljare som jagade mig med allehanda ting. I Madurai ville en ung kvinna sälja en babysäng till mig! Hon blev dock ställd när jag frågade henne vad jag skulle använda den till.

The Backwaters (Kerala)

The Backwaters är ett cirka 90 mil långt kanalsystem i delstaten Kerala, och en av dess huvudattraktioner, som lockar många turister. Längs stränderna ligger små byar och genom att göra båtturer på kanalerna kan man få en liten inblick i denna underbart vackra miljö. Det är frodig grönska längs kanalerna och kokospalmerna dominerar vegetationen. Många av kanalerna håller på att växa igen av en tjock matta av vattenhyacinter, vilken är ett stort problem för båtförarna. Turister söker sig hit för att hyra små båtar för att åka omkring i lugn takt bland kanalerna och dess byar. Många turister hyr husbåtar i ett par dagar för att leva ett lättjefullt, och lite lyxigt liv, under en kort tid. I priset, c:a SEK 4-500:- för två dagar, ingår mat. Båtarna har till och med egna elaggregat och AC! Vill man ha en romantisk upplevelse skall man åka husbåt i “The Backwaters”.

Tågresan, cirka 6 tim, från Kannyakumari till Kottayam, cirka 175 000 invånare, förlöpte helt problemfritt och fridfullt. Pratade ganska mycket med ett pensionerat indiskt par som var på rundresa. De “häftiga” upplevelserna började i Kottayam… Jag hade inte förbokat något hotellrum eftersom jag inte visste om jag skulle ha Kottayam som en av mina destinationer.

Det visade sig svårt att få tag på ett rum i staden då här pågick en mässa av något slag. Jag åkte först till ett hotell, rekommenderat i guideboken från Lonely Planet. Det var  fullbelagt. Nästa hotell hade rum och jag förstod ganska snabbt varför!

Jag bad mannen i receptionen att få titta på rummet han föreslog innan jag bestämde mig för att checka in. Jag tittade på tre olika rum innan jag bestämde mig för att inte stanna på hotellet.

Alla rummen var fruktansvärt smutsiga, sängkläderna var inte bytta, i två rum fungerade inte badrumslamporna och i ett tredje hade den förre gästen inte spolat efter sitt toalettbesök. Gissa hur det luktade i det badrummet? Hotellet var rekommenderat i guideboken från Footprints. Jag undrar om de någonsin har besökt detta hotell?

Efter ytterligare sökande fick jag tag på ett litet fint hotell, men där fanns rum bara för en natt. Bestämde mig att ta rummet. Villkoret var dock att jag var tvungen att checka ut senast 06.00 nästa dag! Tack vare detta trassel blev mina dagar i “Bakvattnet” fina och händelserika eftersom jag ändrade lite i min resrutt.

Tidigt påföljande morgon gav jag mig iväg från hotellet, utan frukost, med en autorikshaw till färjeläget där den statliga färjan mellan Kottayam och  Alappuzha avgår klockan 07.00. Färjeturen tar två och en halvtimme och går genom små kanaler. Priset var “ruskiga” 10 rupies för denna tur, cirka SEK 1.80! Jag var den ende “vite mannen” på färjan.

Det blev en vacker upplevelse att i gryningen stilla glida genom kanalerna. Ibland var man tvungen att manuellt hissa upp broar för att färjan skulle kunna fortsätta färden. Längs stränderna stod människor och tvättade sig, eller kläder, i det inte alltför rena vattnet. Vid hållplatserna väntade skolbarn och andra resenär. I träden satt fåglar och sjöng. I kanalerna simmade andra fågelarter för att fånga fisk. Även män fiskade i kanalerna här och var. De stod i vattnet och höll sig i störar för att ibland försvinna ner under vattnet och röra om i det så att fisk skrämdes in i deras nät. Dimman gav morgonen ett speciellt ljus.

Ibland mötte vi båtar, små eller stora, och då blev det trångt i kanalerna. Ofta mötte vi kanoter paddlade av människor på väg någonstans.
Fågellivet var rikt, många stora kungsfiskare, skarvar, tärnor och tusentals hägrar.

Sedan kom solen och brände bort morgondimman. Det var som att färdas i en sagovärld…..

Efter att ha checkat in på ett litet trevligt, och RENT, hotell i Alappuzha, cirka 300 000 invånare, orienterade jag mig i staden. Medan jag promenerade runt hörde jag en röst bakom mig som frågade om jag talade engelska. Jag vände mig om och fick se en kvinna som jag mött i Kannyakumari. Hon förklarade att hon och hennes kompis ville hyra en båt för en kanalfärd. Jag visade dem vägen och passade samtidigt på att fråga om jag kunde få ansluta mig. Att betala en båthyra på en, eller fördelat på tre är stor skillnad. Fick därför ytterligare en fin båttur i denna sagolikt vackra miljö!

Senare på eftermiddagen tog jag en lokalbuss till en plats som ligger c:a 15 km öster om Alappuzha. Där lyckades jag efter många om och men förhandla mig till en transport med en autorikshaw de sista 4 km till en av kanalerna. Jag promenerade drygt 2.5 timmar i denna bilfria miljö, vilket var en lisa för själen. Under promenaden mötte jag människor som bodde i byarna utefter kanalen och blev bjuden på the vid två tillfällen. Lokalbuss tillbaka till Alappuzha.

När jag var på väg till hotellet från bussterminalen hörde jag en röst som ropade mitt namn. Det var en av de två israeliska kvinnorna som jag lärt känna under Pongal-festivalen i Thanjavur! Hon tog med mig till sin kompis och vi pratade lite reseupplägg innan jag äntligen kom tillbaka till hotellet efter en lång och händelserik dag.

Dag två i Alappuzha gav jag mig iväg med en lokalbuss till en by cirka 10 km öster om staden, som även den ligger nära en av de många kanalerna i “The Backwaters”. Här steg jag av och promenerade längs den lilla stigen som löper parallellt med kanalen. Under min vandring passerade jag många hus, vilket gav mig ytterligare möjlighet att få en liten inblick i människors vardagsliv. Jag blev flera gånger bjuden på the och en man klättrade upp i en kokospalm för att hämta en nöt åt mig för att jag skulle få någonting att dricka! Helt fascinerande….

På kvällen såg jag en föreställning karthakali-danser. Denna typ av gamla traditionella danser förekommer endast i Kerala. Dansarna är alltid vackert sminkade. Med denna föreställning avslutades vistelsen i Keralas “Backwaters”. Hit återvänder jag gärna!

Kumily

Från Alapphuza tog jag mig till den lilla staden Kumily i bergen med hjälp av en lokalbuss. Det blev en häftig åktur! De indiska lokalbussarna har ingen större komfort att tala om, det är dock något bättre än att sitta på en träbänk. Redan efter en timme kändes det som om inälvorna låg och skvalpade fritt inombords och turen var beräknad att ta minst fem timmar!

Jag gav mig iväg redan kl 06.00, ende “vite mannen” på bussen naturligtvis, utan frukost. Den åt jag efter två timmars bussresa i en liten “hål-i-väggen-restaurang” på en bussterminal någonstans på en plats som “Gud verkade ha glömt”. Frukosten bestod av supersött the och ett nystekt, flottigt poronta, ett indiskt bröd. Ingen frukost att jubla över!

Det blev kallare ju högre upp i bergen vi kom och för första gången under min resa frös jag!

Tidtabellsenlig ankomst till Kumily kl 11.00, ordentligt omskakad. Tog mig direkt till hotellet, som kostade SEK 36:-/natt, faktiskt ett av de bättre under resan trots det låga priset! Orienterade mig på stan efter incheckningen på hotellet.

Trodde i min enfald, efter guidebokens beskrivning, att Kumily var en vacker liten bergsstad. Liten var den, men varken vacker eller fridfull. Massor av bilar och ruggigt luftförorenad. Anledningen till att jag åkte hit var att det finns ett naturreservat där man kan få se olika vilda djur; buffel, elefant, vildsvin mm

Ankomstdagens kväll hade jag turen att få tag på biljetter till en föreställning med karthakali-danser, med möjlighet att komma tidigare och titta på  dansarna medan de sminkade sig, vilket är en lång och omständlig process eftersom den följer någon form av ritual. Häftigt att sitta längst fram och ha de sminkande dansarna precis framför sig.

När sminkningen var klar följde en demonstration av minspel och olika rörelser som ingår i dansen för att man skall kunna följa med den berättelse som framförs. Och slutligen fick jag se själva dansföreställningen, som blev en fin upplevelse.

Dag två i Kumily var det uppstigning 05.30 för att vara vid nationalparksentrén klockan 06.15. Man måste vara här vid denna tidpunkt för att få följa med på den tre timmar guidade djungelvandringen. Denna morgon var jag den ende intresserade turisten varför det inte blev någon vandring. Jag valde då att åka med på båtturen på den konstgjorda Peryar-sjön som avgår 07.00. Under denna tur kan man få se elefanter, bufflar och andra djur samt mängder med fåglar. Tyvärr låg dimman tjock över sjön och begränsade sikten till ungefär tio meter vilket inte gjorde båtturen speciellt intressant. Det blev kallt och fuktigt och jag hade glömt att ta med mig min fleecetröja, vilken resulterade i att jag frös fruktansvärt under hela turen. Och inte såg vi några djur heller….

Frukost blev det på ett café inne i nationalparken. Den blev den äckligaste jag åt under hela resan; ägg i currysås, fett, stekt bröd och ett fruktansvärt sött the.

På eftermiddagen följde jag med på en tre timmar lång guidad djungelvandring. Vi såg men massor av elefantbajs (!), ett tjugotal vildsvin och en hel del fåglar. Trots att vi inte såg speciellt många djur eller fåglar blev detta en fin vandringstur.

Jag skulle ha stannat ytterligare en dag i Kumily för att vandra. Då det var totalförbud att gå ut i skogen på egen hand beslutade jag mig istället för att åka vidare till bergsstaden Munnar, som var nästa destination i resplanen.

Munnar

Uppstigning 05.15, iväg till bussterminalen i Kumily, utan frukost. Det börjar bli rutin nu….
Åkte med 06.00-bussen till Munnar, en bergsstad på cirka 1 600 meters höjd.

Bussresan blev åter en kylig upplevelse. Det finns ofta inga fönster i de indiska bussarna varför luftgenomströmningen är 100 %-ig! Denna gång hade jag dock min fleecetröja till hands, men det var ändå kallt. Jag var åter ende “vitingen’ på bussen.

Frukosten, även denna dag, bestod av the och ett flottigt bröd. Inga direkt goda frukostar när jag förflyttar mig. Framme i Munnar kl 10.45 enligt tidtabell.

Noterade snabbt att även centrala Munnar är smutsigt, bullrigt, starkt luftförorenat och inte speciellt vackert. Fixade ett hotell i den gamla delen av staden, vid en lugn liten gata. Fint rum och billigt, kostade bara SEK 63:-/natt!

Orienterade mig i stan’ efter incheckningen och passade på att klippa mig på vägen in till centrum . Både hår och skägg blev handklippta för SEK 5.50! Det blev en lugn dag i Munnar på grund av att jag fått ont i halsen, förmodligen efter allt drag jag blivit utsatt för.

Dag två i Munnar promenerade jag till en teplantage. På vägen dit träffade jag en svensk man som också reste på egen hand. Vi kom överens om att äta middag tillsammans. Jag gick in i plantagen och promenerade i tre timmar, samt satt och läste i ytterligare två timmar. Långt bort från all trafik. Underbart! Tittade dessutom länge på de kvinnor som plockade teblad på bergssluttningarna. Lugn eftermiddag på grund av halsont och en trevlig middag tillsammans med Thomas, svensken jag träffade på morgonen.

Dag tre i Munnar, min födelsedag, följde jag med på en arrangerad rundtur i bergen runt Munnar. Vi fick bland annat besöka en kaffe- och teodling, titta på en sandelträdsskog, som numera är mycket sällsynt, och göra en två timmar lång naturvandring i vacker bergsmiljö.

Middag tillsammans med en indier som bott i USA i mer än trettio år, som jag blev bekant med under rundturen.

Tiruchirappalli (via Madurai)

Så var det dags att ge sig iväg från Munnar. Innan bussresan till Madurai hann jag med en tvåtimmarspromenad i den tysta teplantagen nära hotellet. En välbehövlig uppladdning innan jag åter skulle möta trafikkaoset och luftföroreningarna i Madurai.

Bussresan från Munnar till Madurai blev även den en spännande, och vacker, upplevelse.

Under de två och en halv första timmarna åkte vi på en smal bergsväg där det bara finns plats för en bil i taget, och som var full av hårnålskurvor. Varje kurva utgjorde en stor potentiell krockrisk. Branterna vid sidan av vägen stupade lodrätt ned. Rullar någon nedför dessa innebär det en säker död!  Vyerna över bergen, teplantagerna och små fina sjöar gjorde att man tittade på dessa istället och lät busschauffören sköta körningen. Även denna gång var jag den ende turisten, naturligtvis.

Vi mötte två bussar från Solresor på väg uppför berget, fulla med välklädda svenskar som njöt av färden i de luftkonditionerade fordonen. Undrar om de ägnade passagerarna i lokalbussen de mötte en enda tanke? På dem som färdades i en lokalbuss med stenhårda säten utan fönster, men som kunde njuta av dofterna som passerade.

När vi kom ned på slätten blev det varmt igen, och det var så temperaturen skulle vara resten av resan.

I den lilla staden Bothi var jag tvungen att byta buss och nu blev det en bussfärd på riktigt indiskt vis, packat med folk, förmodar att det skulle kännas rymligt att ligga i en sardinburk jämfört med utrymmet i bussen, dofter, lukter mm. Åter var jag den ende turisten!

Strax innan vi kom till bussterminalen i Bothi körde vår buss över en cyklist. Chauffören tittade i backspegeln och körde sedan bara vidare! Det finns tydligen gott om indier…….

Bussresan från Bothi till Theni blev kort, endast 5 km. I Theni bytte jag till en rymligare buss, som nu skulle ta mig sista biten till Madurai.

Jag stannade två nätter i Madurai för att härifrån åka till Tiruchirapalli och sedan vidare med nattåget till Mysore.

Det kändes inte så bra att komma tillbaka till en indisk storstad igen efter att ha strövat omkring i de bilfria teplantagerna i Munnar under ett par dagar. Men resan måste ju gå vidare för att jag skall komma tillbaka till utgångspunkten Chennai.

Ram, den indiske amerikanen berättade att man får i sig lika mycket luftföroreningar under en dag i de indiska storstäderna som om man röker två paket cigaretter! Inte vidare sunt! Tur att man inte röker också…

Eftersom jag sett de flesta sevärdheterna i Madurai redan under mitt första besök valde jag att under en dag ta tåget till staden Tiruchirapalli, eller som den populärt kallas Trichy. Här finns ett av de mest sevärda templen i delstaten Tamil Nadu, enligt guideböckerna.

Tågresan tog tre timmar, en väg, med avgång 06.45. Det blev en behaglig resa i en luftkonditionerad vagn. Tåget var framme tidtabellsenligt.

Efter att jag köpt returbiljett till Madurai med 13.20-tåget förhandlade jag om priset om transport till Rock Fort Tempel med en autorikshawförare. Som alla andra vägrade han att köra efter taxameter, vilket innebär att man som turist alltid blir lurad. Det handlar dock bara om småpengar, men känns lite irriterande.

Väl framme vid tempelingången stannade jag först och tittade när tempelelefanten välsignade varje besökare som ger den en slant med en klapp på huvudet med sin snabel.

Därefter började jag att gå de mer än fyrahundra trappstegen upp till templet, som ligger högt uppe på en klippa. Jag hade inte gått många trappsteg innan jag var genomsvettig….

Rock Fort Temple byggdes på 1600-talet och på vägen upp till det passerar man flera mindre tempel med vackra gudabilder. Vissa av templen får enbart hinduer gå in i. På vägen upp till huvudtemplet sitter tiggande kvinnor, män och barn. Svårt att passera dem!

Rock Fort Temple är inte speciellt imponerande, men det är vyerna över staden Trichy. Stannade här en lång stund och njöt av den bilfria och svalkande miljön innan jag promenerade tillbaka de mer än fyrahundra trappstegen till gatuplanet.

Såg till att äta en god, och stadig, vegetarisk lunch, hade inte ätit frukost, innan jag promenerade vidare i området runt templet tills det vara dags att åka tillbaka till järnvägsstationen för att ta 13.20-tåget tillbaka till Madurai, som avgick 14.20…..

I hastigheten hade jag glömt att boka en andraklassbiljett till Madurai varför jag hamnade i en vagn för “allmänheten”. Detta blev nog dagens stora upplevelse. Man köper en plats på tåget och sedan vet man ingenting mera…

I vagnen jag hamnade i satt ett hundratal indier; på sätena, på golvet, på bagagehyllorna… en massa stod upp i kupén. Till de stående hörde jag i cirka en halvtimme, innan jag såg att det bara satt fyra personer på ett säte för fyra. Normalt sitter det fem eller sex indier på ett sådant…

Jag pekade på sätet och frågade om jag också kunde få sitta på det, vilket jag fick. Ovanför mig satt tre killar på bagagehyllan. När det åt ramlade det ner en massa smulor i huvudet på mig. Tur att de inte spillde någonting flytande….Vilken åkupplevelse!!!

Det var faktiskt ganska skönt när resan var över efter tre timmar och jag kunde stiga av tåget i Madurai, lite ledbruten efter att ha varit hopklämd under hela resan, och suttit på en hård träbänk. Detta är Indien!

Under min andra dag i Madurai bestämde jag mig för att först åka till den stora blomstermarknaden, där man säljer en stor del av de blommor som offras i templen. Lite avslaget på grund av att det var söndag, men ändå intressant.

Besökte därefter Gandhi Museet, som berättar om indiernas frihetskamp och om Mahatma Gandhis liv. Här tillbringade jag ett par intressanta timmar och fick lära mig en hel del nytt om den historiska utvecklingen i Indien.

På de flesta indiska hotellen är det 24-timmars utcheckning, det vill säga att man lämnar hotellet vid samma tidpunkt som man kom till det. Jag skulle checka ut två timmar innan kvällståget till Mysore avgick. Det hade hotellpersonalen koll på.

Redan när jag lämnade mitt bagage till förvaring i receptionen medan jag åt kvällsmat “överföll” de första ur personalen mig och ville ha dricks för all service de gett mig! De, eller ingen annan, hade gjort någonting extra för mig medan jag bodde på hotellet, de hade inte ens städat rummet, något jag också sade till dem. Lämnade mitt bagage och gick iväg för att äta middag.

När jag kom tillbaka för att åka till stationen blev jag åter “överfallen” för att ge dricks. Nu var det flera män runt mig. De höll fram sina fickor för att jag skulle ge dem pengar, och ställde sig i ring runt mig. Lite jobbigt…. Jag förklarade åter att dricks får man bara om man gör någonting utöver sitt jobb. Det blev ingen dricks till dem, vilket naturligtvis gjorde dem besvikna. Ibland måste man vara lite “hård”…..
Detta är också Indien – enormt mycket tiggeri, i olika former.

Det kändes skönt när jag lyfte in bagaget i autorikshawn och åkte till stationen för att ta nattåget till Mysore.

Mysore

Jag kom till Mysore med nattåget från Madurai, en resa på drygt 14 timmar, som trots allt gick fort eftersom jag sov flertalet av dessa.

Låg ensam i kupén i cirka en timme och tyckte att detta såg ju lovande ut! Men så kom en familj på tre personer, mor, far och en son i 10-12-års åldern. De sade inte ett ljud till mig under hela tiden vi vistades tillsammans, vilket är mycket ovanligt då de flesta indier jag mött hittills under resan varit oerhört nyfikna och frågat en massa.

Kom fram till Mysore, med nästan en miljon invånare, strax efter 10.00 och tog snabbt en autorikshaw till ett hotell jag hittat på Internet. Det var så bra att jag stannade där, trots att priset låg 100 rupies över min “prisnivå”, det vill säga cirka SEK 18-, vilket ju inte var någon större ekonomisk katastrof… Dessutom låg det centralt och hade varmvatten 24 timmar per dygn, något som är ganska ovanligt bland “budgethotellen”.

Efter incheckningen orienterade jag mig i centrala Mysore och kunde konstatera att det var gångavstånd till de flesta av stadens sevärdheter från hotellet, bland annat Mysore Palace, stadens flaggskepp när det gäller turistattraktioner.

Mysore är en typiskt indisk stad, men dock med något lugnare “puls” än de andra jag besökt hittills.

Dag två skulle jag besöka de sevärdheter jag valt ut att titta på.

Gick från hotellet strax före kl. 07.00 eftersom jag skulle med en buss som skulle ta mig till det heliga Chamundi Hills.

Jag hade bara gått ungefär 100 meter från hotellet när jag såg en hund komma springande ur en gränd med någonting grått och luddigt i munnen. Svansen viftade ivrigt, så jag förstod att den var glad. Jag tittade till på vad den hade i munnen. Där dinglade en stor stor och fet råtta! Nu var den säkert på väg till en plats där den kunde festa på sitt kap.

Efter ytterligare ett par hundra meters promenad skrämde jag upp en kråka som motvilligt lämnade sitt byte, ytterligare en stor och fet råtta….

Jag kom i tid till bussen och gladdes över att jag skulle få åka med en Volvobuss till Chamundi Hills! Berättade för chauffören att jag arbetat på  Volvo, vilket han blev glad över. När vi kom till den slingriga vägen uppför berget ville han visa mig vad bussen gick för! Han körde om flera bilar trots den smala och krokiga vägen och nästan fyrhjulssladdade genom kurvorna! Såg att han kollade mig i backspegeln flera gånger!

Uppe på det heliga Chamundi Hills ligger flera tempel dit pilgrimer kommer tidigt på morgonen för att be. Då har de vackra offergåvor med sig i form av blomsteruppsättningar, blomstergirlanger eller kokosnötter.

Tyvärr fick jag inte gå in i templet eftersom jag inte var hindu, men det var ändå intressant att titta på folklivet.

Efter att ha strövat runt på Chamundi Hills i cirka en timme var det dags att lämna berget. Jag hade två alternativ; att gå ned för det eller åter ta bussen. Jag valde att gå för då skulle jag passera en stor staty av tjuren Nandi, gudomligheten Shivas riddjur. Det var bara ett litet aber …. stigen ned för berget hade en trappa med mer än ettusen trappsteg! Jag var lite “wobblig” i knäna efter den promenaden.

Stannade en lång stund vid Nandi-statyn för att titta på de religiösa aktiviteterna och fick se bedjande människor samt en präst som dekorerade den vackert med blommor.

Tillbaka i staden, med lokalbuss sista biten, besökte jag Mysores största sevärdhet, Mysore Palace byggt i slutet av 1800-talet efter att det gamla träslottet brunnit ned.

Palatset är en mycket vacker byggnad, både exteriört såväl som interiört. Inne i palatset finns stora vackra målningar, enormt vackra salar med imponerande trädörrar och golv mm Tyvärr råder det fotograferingsförbud inne i det. Tittade även på fem av palatselefanterna, som man tagit ut på en gräsmatta, innan jag lämnade det efter två timmar.

Dagen avslutades med ett besök på en marknad, som enligt guideböckerna är mycket färgfull. Och det var den….

Förutom de “sedvanliga” grönsakerna finns här en intressant avdelning där man säljer kött i olika former, fårskallar, -magar, -tarmar, kycklingar, både levande och slaktade, kycklingfötter och fisk i olika former, och stadier. Gissa hur det luktade….. Här sprang både hundar och råttor och letade mat!

Efter ett par timmar på denna marknad gick jag till hotellet och läste en stund och för att få distans på marknadsbesöket innan jag gick ut för att äta kvällsmat.

Därmed var mina dagar i Mysore slut och nästa besöksmål som stod på tur var den stora staden Bangalore, Indiens “Silicon Valley”, med nästan 7 miljoner invånare.

Bangalore

Bangalore, Indiens “Silicon Valley”, har lyckats dra till sig många utländska företag vilket gjort att staden expanderat både snabbt och kraftigt, och därmed drabbats av växtvärk. Staden har nu cirka 7 miljoner invånare, kanske flera, och fortsätter att växa. Det är i stort sett företag i IT-branschen som sökt sig hit. Indien är ett hett land att etablera sig i.

Jag lade in ett par dagars besök i Bangalore och Mysore när jag planerade min resa för att “korta av” vägen mellan Madurai och Chennai.

Redan hemma hade jag hört att Bangalore var en riktig “häxkittel”, vilket jag snabbt fick bekräftat vid mitt besök.

Första dagen i Bangalore tog jag bussen in till centrum från den södra delen av staden där jag bokat hotell, visste inte vilka stora avstånd som gällde i Bangalore när jag bestämde mig för hotellet. Det var fräscht och fint, men det tog lite drygt två timmar, tur och retur, att resa till centrum med buss.

Jag började med att promenera från bussterminalen till järnvägsstationen för att köpa en förbetald biljett med en autorikshaw till MG Road, en av stadens paradgator och hamnade mitt i en stor kvinnodemonstration med ett hundratal poliser som bevakade dem.

När jag tittat på den en lång stund gick jag och köpte min biljett och åkte till Mahatma Gandhi Road, MG Road, där jag strövade runt i ett par timmar och tittade på folklivet och affärerna utefter denna gata. Sedan promenerade jag vidare på gator tillbaka mot bussterminalen. En promenad som var allt annat än behaglig eftersom jag gick på fruktansvärt hårt trafikerade gator. Luftföroreningarna var extrema och jag kände hur mina lungor vägrade att ta emot denna enormt smutsiga luft. Åkte därför tillbaka till centrum runt bussterminalen och järnvägstationen för att kolla om där var bättre miljö att vistas i. Det var det inte, men jag gick ändå runt här ytterligare i ett par timmar. Åkte sedan tillbaka till mitt hotell i den södra förorten. Här promenerade jag runt i den hyfsat rena luften för att rensa lungorna.

Dag två i Bangalore bestämde jag mig för att besöka några tempel i den nordvästra delen av staden. Samma långa bussresa in till centrum.

Det tog mig lite drygt en och en halvtimme att komma till det vackra ISKON-templet, som tillhör Hare Krishna-rörelsen. Gick runt i templet i en dryg timme. Tyvärr råder fotograferingsförbud inne i det.

Promenerade sedan till ytterligare två tempel på inte allt för hårt trafikerade gator. Ofattbart att sådana finns i Bangalore!

Åkte tillbaka in till centrum för att äta lunch och hade turen att komma rakt in i en religiös procession, man körde runt en staty av stadens gudinna på en traktor. Tittade en stund på aktiviteterna med gudinnan innan lunchen. Därefter bestämde jag mig för att åka tillbaka till hotellet där jag kunde göra en kortare vandring för att åter rensa mina lungor.

Det var svårt att hitta någon struktur i busslinjerna under mitt korta besök i Bangalore varför jag fick alltid fråga mig fram, så även nu. Jag frågade en man med uniform, som jag antog arbetade på terminalen. Han förklarade att det var lättare för mig att ta en linje till en slutstation som heter St John Hospital och där byta buss till en som går till min slutstation. Förklarade att jag inte hittar i Bangalore utan fördrog en direktbuss. “Jag kan visa dig vägen sade en man i 40-45 års åldern, välklädd och proper. Jag skall också till Palangya Palay”. “Tack”, sade jag.

Vi gick ombord på en buss och mannen lyckades hitta två lediga säten. Vi växlade bara enstaka fraser eftersom han inte pratade speciellt mycket engelska. Jag hamnade innerst. Efter ett tag tyckte jag att han tryckte sig lite väl nära mig, men vet ju att det är trångt på de indiska lokalbussarna varför jag egentligen inte reflekterade närmare över detta. Han berättade att han skulle till Palangya Palay på ett party. “Det var ju trevligt”, sade jag. Färden gick vidare och det kom på mera folk. Det blev trängre. Jag hade min ryggsäck i knäet. Bussresan hade pågått i nästan en timme och vi borde närma oss slutstationen.

Plötsligt får jag känna en hand på mitt lår och strax efteråt känner jag hur mannen bredvid mig tar ett rejält tag runt mitt kön och börjar massera det!!!

“Vad i h-te håller du på med”, sade jag på svenska, tog tag i hans arm och knuffade bort honom. Jag blev helförbannad.
Visst kan det kännas trevligt att fortfarande vara attraktiv…, men inte hos indiska män!

Bussen kom till slutdestinationen. Jag steg av, vilket min “reskompis” också gjorde, men han lämnade mig. Efter att att frågat mig fram fick jag reda på vilken buss jag skulle ta till Palangya Palay.

Kvällen blev en trevligare upplevelse.

Jag blev uppbjuden till hotellägaren och hans familj för att lyssna på musik framförd av en man från New Castle. Han skulle spela på ett nyuppfunnet instrument som kallas hang. Det uppfanns i Schweiz för cirka fem år sedan och är ett instrument gjort av stålplåt. Det har en vacker melodisk klang, nästan meditativ. Han spelade i en dryg timme och även vi andra fick pröva att spela instrumentet.

På morgonen dag tre i Bangalore körde hotellägaren mig till järnvägsstationen kl. 06.30 så att jag kunde åka med tåget till Chennai. När jag kom till Chennai var min resa i södra Indien avslutad.

Att resa i Indien ger ofta en kulturchock, åtminstone första gången man besöker landet. Man möter en öppen fattigdom, här finns många människor som tigger, det är ett ständigt schackrande om priser, på bussar och tåg är det trångt om du reser som de vanliga indierna gör, säkerhetsavståndet till andra är mycket kortare än hemma i Sverige, miljöproblemen i städerna är ofantliga, det är smutsigt, i budgethotellen är inte alltid sängkläderna rena, ganska ofta får man man loppbett osv. Erfarenheter som dessa hör till ett besök i landet. Bortsett från att det ibland känns tungt att resa i Indien har landet så oerhört mycket positivt att erbjuda att man glömmer allt annat. Res hit och du förstår vad jag menar!

Landets officiella turistslogan är “Incredible India!”, “Fantastiska Indien!”. Den tycker jag stämmer bra!

Det finns många intressanta och spännande länder.
Läs om några av dessa på min hemsida
www.stalvik.se / rainer stalvik

Print Friendly