Israel

 

Ceasarea, Megiddo, Haifa, Akko, Kapernaum, Genesaretssjö, Tabgha, Banias, Golanhöjderna,  Nasaret, Yardenit, Beit Shean, Jerusalem, Betlehem (Palestina), Qumran, Massada och Döda Havet var några platser jag besökte i Israel och Palestina, Rainer Stalvik

Israel –  Historia, Geografi, Befolkning, Språk, Religion mm

En resa till Israel, Mellanöstern, bjuder på upplevelser relaterade till historisk tid och möten med dagens komplicerade politiska situation i Mellanöstern. 

Här finns många platser som är förknippade med människans tidiga historia och forna regenter som kungarna David och Herodes. Här finns nästan alla de platser som förknippas med Jesus liv och gärningar. Därför går resan ofta i kristendomens fotspår. De grymma korstågen på medeltiden som genomfördes för att återta den förlorade staden Jerusalem har lämnat spår efter sig i form av gamla borgar och stadsbilder. Flera av Israels sevärdheter finns med på UNESCO:s lista över världsarv. 

Ett besök i Israel bjuder på historiska och arkeologiska sevärdheter och är en intressant upplevelse, på alla sätt.

På denna resa utökades antalet besökta länder / autonoma områden med Israel (110:e) och Palestina (111:e).

Under min resa besökte jag, bland annat: 

Ceasarea, Judéens forna huvudstad
Megiddo, den bibliska platsen för Armageddon (UNESCO-arv)
Haifa med Bahaitemplet och dess vackra trädgårdar (UNESCO-arv)
Akko, korsriddarnas sista fäste i det “Heliga landet” (UNESCO-arv)
Kapernaum med huset där Jesus lärjunge Petrus bodde
Genesarets sjö som spelade en viktig roll under Jesus tid
Tabgha var platsen där Jesus lär ha mättat 5 000 personer med två fiskar och 5 skivor bröd
Saligprisningarnas berg där Jesus lär ha hållit sin bergspredikan
Banias är platsen med en av Jordanflodens källflöden och gamla tempel
Golanhöjderna är gränsbergen mellan Israel och Syrien
Nasaret var hemstaden för Josef, Maria och Jesus
Yardenit är Dopplatsen där Johannes Döparen lär ha verkat
Beit Shean som kallades för Scythopolis under Romartiden
Jerusalem, den heliga staden med platser som Oljeberget, Getsemanes trädgårdar, Klippmoskén, Klagomuren, Via Dolorosa, Golgata mm mm Gamla staden är med på UNESCO:s lista över världsarv
Betlehem (Palestina), här ligger Födelsekyrkan byggd på den plats där Maria födde Jesus
Qumran, platsen där man fann Döda havsrullarna
Massada är en mäktig klippa där israelerna framgångsrikt försvarade sig mot romarna (UNESCO-arv)
Döda Havet, jordens lägsta belägna sjö (405 meter under havsnivå), bjöd på bad i världens saltaste vatten

Läs om min resa Israel-resa

Israels historia i korthet 

1947

Överlät den brittiska kolonialmakten Palestinafrågan på FN och Generalförsamlingen antog resolution Nr 181 som sade att Palestina skulle delas i en judisk och en arabisk stat. Den judiska staten skulle omfatta cirka 55 % av Palestinas landyta och den arabiska staten 44 %. Jerusalem skulle ställas under FN:s förvaltning. Judarna accepterade förslaget. Palestinierna och de arabiska staterna vägrade acceptera förslaget. Dessa föreslog i stället en ”demokratisk enhetsstat”. Resultatet blev att våldet trappades upp. Den 15 maj, 1948 gick britternas mandat i Palestina ut

1948

I april angreps den arabiska byn Deir Yassin av två judiska terrorligor, Irgun och Stern. Ett hundratal araber dödades. Effekten av massakern spelade en stor roll i den följande palestinska massflykten

Den 14 maj utropades de självständiga staten Israel av Arbetarpartiets ledare David Ben-Gurion, som blev landets förste premiärminister

Den 15 maj anfölls den nybildade staten Israel av Egypten, Transjordanien, Syrien och Irak samt av symboliska styrkor från Saudiarabien och Jemen Under det följande kriget mördades FN:s medlare, svensken Folke Bernadotte, av Stern-ligan, som bland sina medlemmar räknade den blivande regeringschefen Yitzhak Shamir

1949

Upphörde kriget med ett antal vapenstilleståndsavtal. Efter kriget uppgick Israels yta till 77 % av det före detta mandatet Palestinas yta, inklusive västra Jerusalem. Av den tilltänkta palestinska staten återstod i praktiken ingenting, sedan Västbanken hamnat under jordansk administration och Gaza under egyptisk

Kriget resulterade i att omkring 725 000 araber flydde till Västbanken, Gaza eller närliggande arabiska stater. Cirka 160 000 araber stannade i Israel. Endast Jordanien gav flyktingarna fullt medborgarskap

Den resolution som FN:s generalförsamling antog, dock ej bindande, gav de palestinska flyktingarna rätt att återvända eller få kompensation på villkor att de levde i fred med sina grannar. Israel har endast hörsammat denna några få gånger

1956

På hösten gick Israel, i hemligt samförstånd med Frankrike och Storbritannien, till angrepp mot Egypten. Israelerna tvingades dock dra sig tillbaka efter påtryckningar från USA och FN 1950-talet, slutet Bildade Yasser Arafat, Mahmoud Abbas och andra palestinier i exil rörelsen Fatah. Dess mål var att utplåna den judiska staten och därmed bereda vägen för alla palestinska flyktingar att återvända hem

1964

Tog Egyptens president Gamal Abdel Nasser initiativet till att bilda den palestinska befrielseorganisationen PLO, Palestine Liberation Organization

1967

I början av året ökade spänningen vid gränsen mellan Israel och Syrien. Egypten, som var allierat med Syrien, lät i maj trupper marschera mot gränsen till Israel. Nasser lät också blockera Aqabaviken för israelisk sjöfart

Den 5 juni gick israeliska flygvapnet till attack, i första hand mot Egypten, i vad Israel betraktade som ett försvarskrig. Israel försökte undvika krig även mot Jordanien, men förgäves. Efter sex dagar med totalt israeliskt luftherravälde var Egyptens och Jordaniens arméer krossade, och även den syriska hade åsamkats stor skada

I, det så kallade,  Sexdagarskriget, erövrade Israel Gaza och Sinaihalvön från Egypten, Västbanken och den östra, arabiska, delen av Jerusalem från Jordanien. Östra Jerusalem annekterades genast, det vill säga underställdes israelisk lagstiftning. Från Syrien ockuperades Golanhöjderna

Under hösten antog FN resolution nr 242, som blev grundläggande för alla fredssträvanden. Den kräver reträtt från ockuperade områden, och vidare respekt för och erkännande av de inblandade staternas suveränitet, territoriella integritet och oberoende samt av deras rätt att leva i fred inom säkra och erkända gränser

1969

För palestinierna innebar sexdagarskriget att de sista resterna av det historiska Palestina föll i israelernas händer. I flyktinglägren i Jordanien, Libanon och Syrien strömmade palestinier till rörelser som ville befria Palestina Tog gerillarörelserna med Fatah i spetsen över PLO, och Yasser Arafat blev PLO:s ledare

Från baser i Jordanien angrep PLO mål i Israel. De israeliska vedergällningsattackerna blev en påfrestning för Jordanien

1970

I ett inbördeskrig med PLO i september körde kung Hussein i praktiken ut PLO. Kriget kallades av palestinierna ”svarta september”. PLO byggde i stället upp baser i Libanon och i början av 1970-talet ägnade sig en rad av PLO:s organisationer alltmer åt terror

1973

Den 6 oktober gick Egypten och Syrien till överraskande anfall mot Israel under den judiska helgen yom kippur (försoningsdagen). Anfallet drabbade Israel hårt, som dock lyckades återta initiativet innan kriget avblåstes den 22 oktober

1974

PLO:s mål hade varit att befria hela Palestina, inklusive Israel, och att göra det med militära medel. Från detta år accepterade PLO möjligheten av självstyre i ”varje del” av Palestina som ett delmål på vägen. PLO beslutade också att befrielsen inte bara skulle ske med militära medel utan även med politiska

Arabstaterna erkände PLO som den enda lagliga representanten för det palestinska folket

PLO fick observatörsstatus i FN

1977

Med Likuds, högerblocket, valseger gick israelisk politik in i ett nytt skede, fram till dess hade alla regeringar letts av Arbetarpartiet. Likuds premiärminister Menachem Begin uppmuntrade ultranationalister att anlägga nya bosättningar på ockuperat område

1978

PLO anföll nu mål i norra Israel från Libanon. Som motåtgärd invaderade Israel tillfälligt södra Libanon Under hösten enades Israel och Egypten med hjälp av USA:s president Jimmy Carter om en ram för fred i Camp David-avtalen. Inför Israels första fredsavtal med ett arabland bildades den israeliska fredsrörelsen Fred Nu

1979

Med Camp David-avtalen som bas slöt Israel och Egypten fred, och Egypten återfick efter hand Sinai. Camp David-avtalen väckte missnöje i hela arabvärlden, och Egypten uteslöts ur Arabförbundet ända fram till 1989

1980

Proklamerade Israel Jerusalem som sin eviga och odelbara huvudstad

1981

Annekterades Golanhöjderna

1982 Invaderade Israel åter Libanon och drev ut PLO, som flyttade sitt högkvarter till Tunisien. Därmed lämnades hundratusentals palestinska flyktingar i Libanon utan skydd

I flyktinglägren Sabra och Shatila massakrerades palestinier av kristna falangister, som var allierade med Israel. Israels försvarsminister Ariel Sharon betraktades som politiskt ansvarig för massakern och fick avgå

1987

På hösten inledde stenkastande ungdomar på Västbanken ett uppror, intifadan, som pågick fram till i början av 1990-talet

1988

Avsade sig Jordaniens kung Hussein allt administrativt ansvar för Västbanken

1989

PLO:s exilparlament utropade formellt en självständig palestinsk stat, med Yasser Arafat som president. Därmed bekände man sig till en tvåstatslösning av den israelisk-palestinska konflikten

PLO erkände FN:s resolution 242 och därmed Israels rätt att existera inom säkra gränser. Vidare avsvor sig PLO rätten att använda terror. Något verkligt gensvar från Israel kom dock inte

1990

Var Israels regering handlingsförlamad i fredsfrågan och sprack. Likud bildade en ny regering under Yitzhak Shamir, med stöd av religiösa och högerextrema partier. Ariel Sharon, som nu var bostadsminister, startade ett program för att anlägga nya bosättningar på Västbanken

1991

Fredsprocessen mellan Israel och Palestinierna inleddes med en USA-stödd konferens om Mellanöstern i Madrid hösten

1992

Arbetarpartiet kom åter till makten under ledning av Yitzhak Rabin
Alla nya bosättningsprojekt stoppades, utom i östra Jerusalem
Med medlarhjälp av Norge förhandlade Rabins regering i hemlighet med PLO

1993

I september undertecknades Osloavtalet vid en högtidlig ceremoni i Washington. Avtalet var en principöverenskommelse om begränsat palestinskt självstyre på Västbanken och i Gaza. PLO erkände även formellt Israels rätt att existera inom säkra gränser, och Israel erkände för första gången PLO som det palestinska folkets representant

Osloavtalet var dock inget verkligt fredsavtal utan angav bara hur Israel och PLO skulle gå vidare med att lösa sin konflikt. Inom fem år skulle förhandlingar slutföras om Västbankens och Gazas permanenta status, om Jerusalem, bosättningarna, flyktingarna, säkerheten och gränserna. Därefter skulle FN:s resolution nummer 242 förverkligas och ockuperade områden överlämnas. Parterna var emellertid inte överens om den exakta innebörden av FN-resolutionen. Trots motstånd och sabotage från båda sidor gick fredsprocessen framåt

1994

I februari sköt en judisk bosättare ihjäl 29 palestinier i Ibrahim-moskén i Hebron. De islamistiska rörelserna Hamas och Islamiska jihad började utföra självmordsattacker mot civila israeler för att omintetgöra fredsprocessen

I oktober slöt Israel och Jordanien ett fredsavtal

1995

I november sköts den israeliske premiärministern Yitzhak Rabin till döds av en extrem religiös-nationalistisk ung jude. Mordet kom som kulmen på en lång hatkampanj från högern mot Rabins fredspolitik. Shimon Peres från Arbetarpartiet efterträdde Rabin fram till valet 1996

1996

I valkampanjen ledde Peres länge över Benjamin Netanyahu från Likud. Men våldsam terror från Hamas spred skräck bland israelerna och gynnade högern. Netanyahu vann valet med minsta möjliga marginal, och hans regering blev beroende av småpartier på högerkanten

1998

Ökat stöd till bosättarna ledde till oroligheter på Västbanken och i Gaza
I december utlystes nyval

1999

Efter en hård valkampanj vann Arbetarpartiets nye ledare Ehud Barak valet och bildade en bred koalition med Shas, Meretz och andra mindre partier. Netanyahu efterträddes som Likud-ledare av Ariel Sharon. Efter valet möttes Barak och Arafat för samtal och han drog också tillbaka Israels sista styrkor från Libanon med förhoppning om att det skulle leda till fred med Syrien

2000

På sommaren var Baraks regering nära kollaps på grund av ultraortodoxa Shas ekonomiska utpressningspolitik

USA:s president Bill Clinton bjöd in Barak och Arafat till nya överläggningar i Camp David. Förhandlingarna misslyckades dock, vilket Israel och USA skyllde på Arafat

I september gjorde den nye Likudledaren Ariel Sharon ett besök, som många araber uppfattade som provokativt, på Tempelberget och platsen för al-Aqsa-moskén i Jerusalem. Sharons tilltag tände gnistan till ett palestinskt uppror, ibland kallat för al-Aqsa-upproret, andra intifadan eller al-Aqsa-intifadan. Viktigaste orsaken till upproret var med all sannolikhet att de judiska bosättningarna på ockuperat område hade fortsatt att öka

Barak såg upproret som första steget i ett befrielsekrig, planlagt av Arafat och spärrade av Västbanken och Gaza. I norra Israel dödades 13 israeliska araber i sammanstötningar med polis
I oktober förklarade Barak fredsprocessen som avslutad när våldet mellan israeler och palestinier fortsatte. Israeliska säkerhetsstyrkor började utföra ”riktade attacker” mot palestinier som hölls ansvariga för terrordåd

I november meddelade Barak att han skulle avgå. Han hoppades att ett nyval skulle ge honom ett starkare mandat och större frihet att agera

Den 23 december presenterade USA:s president Bill Clinton sitt sista förslag till en lösning av den israelisk-palestinska konflikten i Camp David. Förslaget förutsatte stora israeliska eftergifter, men Barak sade ja till att fortsätta förhandla. Efter några dagars tvekan sade ändå den palestinska sidan nej till att förhandla om Clintons förslag. Arafats huvudinvändning uppgavs vara att förslaget inte gav alla palestinska flyktingar från Israel rätt att återvända

2001

I februari vann högerledaren Ariel Sharon valet och bildade en ny regering som dominerades av hans parti Likud

Våldet mellan israeler och palestinier trappades upp och alla fredsförhandlingar avbröts

Efter terrorattackerna mot USA den 11 september ökade pressen på israeler och palestinier att åter tala med varandra. Islamiströrelserna Hamas och Islamiska jihad vägrade dock, och Arafat kunde eller ville inte hålla dem tillbaka. Efter flera självmordsattacker svarade Israel med storskaliga militära angrepp mot palestinska mål. Sharon sade upp alla kontakter med Arafat

2002

I mars kulminerade självmordsattackerna i Israel kulminerade med 17 fullbordade attentat. Det blodigaste, med 29 döda och 150 skadade, utförde Hamas i Netanya, där offren hade samlats på ett hotell till den traditionella påskmåltiden

Den 29 mars inledde Israel en militär offensiv mot självstyret på Västbanken. Aktivister greps och offentliga anläggningar raserades

Under hösten trängde israeliska trupper också djupt in i Gaza för att utplåna vapenverkstäder och stoppa raketangrepp över gränsen

I oktober lämnade Arbetarpartiet regeringen och nyval utlystes

I november förstörde Israel de palestinska säkerhetsstyrkornas högkvarter i Gaza. I Kenya attackerades israeliska turister av det internationella terrornätverket al-Qaida

2003

I januari sade en grupp inom de palestinska al-Aqsa-brigaderna, en del av Arafats Fatah-rörelse, att de fått pengar av Iran för att utföra ett självmordsdåd i Tel Aviv som dödade 22 människor

I januari vann Likud stort i parlamentsvalet och Arbetarpartiet upplevde sitt värsta valnederlag någonsin

I april blev Mahmoud Abbas, även känd som Abu Mazen, palestiniernas första premiärminister. USA, FN, EU och Ryssland överlämnade ”färdplanen för fred” till Israel och palestinierna

I juni möttes Sharon, Abbas och USA:s president George W Bush i Jordanien för att tillkännage färdplanens första steg mot bildandet av en palestinsk stat. Både Israel och Palestinierna lovade ömsesidigt att trappa ned på motsättningarna men våldet fortsatte

Efter ett större självmordsdåd i Jerusalem meddelade USA sitt stöd för Israels kamp mot terrorister. Nya stora självmordsbombningar följde under året i Jerusalem och Haifa

I september avgick Mahmoud Abbas som palestinsk premiärminister efter att han tröttnat maktkampen med Arafat

Israels redan påbörjade bygge av en ”säkerhetsbarriär” mot Västbanken utökades, men nu skedde bygget till största delen på palestinsk mark

I oktober förstörde israeliska trupper tunnlar i Gaza som använts till att smuggla in vapen från Egypten. Även bostadshus raserades, och tusentals palestinier blev hemlösa

2004

Under vintern tillkännagav Sharon att Israel skulle utrymma sina bosättningar i Gaza. Militanta bosättare var bestörta över premiärministerns svek men snart ställde sig dock en majoritet av israelerna bakom Sharons ”plan för ensidigt avskiljande”. Det gjorde också USA:s president George W Bush. I sitt eget parti Likud motarbetades dock Sharon av bland andra finansminister Benjamin Netanyahu. Och bland palestinierna vann islamiströrelsen Hamas nya anhängare. Hamas hävdade att det var dess väpnade kamp som tvingade israelerna att fly från Gaza

I november avled Yasser Arafat. Han efterträddes som PLO-ledare och palestinsk president av Mahmoud Abbas

2005

I januari återkom Arbetarpartiet till Sharons regering

I februari möttes Sharon och Abbas i Egypten och utlyste ett informellt eldupphör. Hamas struntade i vad Abbas kommit överens om, men gick med på att året ut iaktta ”lugn” gentemot Israel

I augusti och september utrymde Israel Gaza, trots motstånd från en del bosättare. Abbas vägrade dock att se ockupationen som avslutad så länge Israel behöll kontrollen över tillfartsvägarna till Gaza

I november lämnade premiärminister Ariel Sharon och andra avhoppare Likud för att bilda det nya, ”nationellt liberala” partiet Kadima. Shimon Peres lämnade Arbetarpartiet för att senare ansluta sig till Kadima. I december blev Benjamin Netanyahu ny ledare för Likud

2006

Natten till den 5 januari drabbades Ariel Sharon av ett slaganfall. Ny premiärminister och ledare för Kadima blev Ehud Olmert. Han lade fram en plan för att ”ensidigt avskilja” också Västbanken från Israel, som Sharon redan gjort med Gaza. Israel skulle dock behålla stora ”bosättningsblock” där

I det palestinska parlamentsvalet den 25 januari vann Islamiska motståndsrörelsen Hamas stort över det dittills regerande Fatah. Eftersom det terroriststämplade Hamas vägrade erkänna Israel frös USA och EU sitt bistånd till den palestinska regeringen

I det israeliska parlamentsval den 28 mars segrade det nybildade partiet. Förutom Kadima innefattade Olmerts nya regering Arbetarpartiet, Shas och Pensionärspartiet

I april sköt Israel tusentals artilleripjäser mot raketavfyrningsramper i Gaza, men även bostadshus träffades. Abbas fördömde ett självmordsdåd i Tel Aviv av Islamiska jihad, samma dag som Israels parlament svors in

Den 25 juni angrep palestinier en postering i Israel, nära Gaza. Två soldater dödades och en, Gilad Shalit, kidnappades. Israel gick in i Gaza. På Västbanken grep man flera ministrar och parlamentsledamöter från Hamas

Den 12 juli dödade Hezbollah åtta israeliska soldater, och kidnappade två vilka senare återlämnades döda, nära gränsen till Libanon. Som svar besköt israeliskt stridsflyg Hezbollahs posteringar samt vägar och broar i södra Libanon och Beiruts internationella flygplats. Samtidigt fortsatte offensiven i Gaza

Den 23 juli gick israeliska marktrupper in i södra Libanon. FN:s säkerhetsråd bestämde att Israel skulle dra sig tillbaka efter att alla strider upphört, samtidigt som Libanons reguljära armé och en FN-styrka på 15 000 man skulle stationeras i södra Libanon. Kriget avslutades formellt med en vapenvila den 14 augusti. Utgången av kriget ledde i Israel till en storm av kritik mot militärledningen och regeringen

2007

I juni blev Ehud Barak ny ledare för Arbetarpartiet och försvarsminister

I juni tog Hamas över hela styret i Gaza och i praktiken fick därmed palestinierna två regeringar, Hamasregeringen i Gaza och en ny, palestinsk krisregering med Fatah och dess allierade som Abbas utsett på Västbanken. Hamas maktövertagande ledde till att Israel och Egypten stängde sina gränser mot Gaza och kraftigt ströp införseln av varor dit

I juli valdes Shimon Peres till ny president

I november möttes ett fyrtiotal länder och organisationer i en konferens i Annapolis, USA om Mellanöstern. Olmert och Abbas enades med svårighet om att omgående börja förhandla om ”alla olösta frågor igen”, med målet att en palestinsk stat skulle bildas mot slutet av 2008

2008

I januari togs förhandlingar mellan Israel och Fatah-regimen på Västbanken åter upp

I februari och mars svarade Israel på raketattacker som sköts från Gaza. De nådde allt längre in i Israel och orsakade dödsfall. Konfrontationerna ledde till att över hundra palestinier och två israeliska soldater dödades

I juni trädde en sex månader lång vapen vila in mellan Israel och Hamas efter förhandlingar. Israel lovade att delvis häva sin blockad och Hamas skulle se till att beskjutningen mot Israel upphörde

I september ersattes premiärminister Ehud Olmert, efter anklagelser om ekonomiska oegentligheter, som Kadima-ledare av Tzipi Livni

I november ökade åter raketbeskjutningen från Gaza och Hamas tillkännagav att man inte tänkte förnya vapenvilan med Israel. Återigen skärpte Israel blockaden mot Gaza

Den 19 december slöts avtal om ny vapenvila i Gaza mellan Israel och Hamas. Samtalen fördes via egyptiska förhandlare

Den 27 december inledde Israel massiva bombattacker mot Hamasmål i Gaza

2009

Den 3 januari 2009 inledde Israel en markoffensiv mot Gaza. Både Israel och Hamas avvisade en FN-resolution om omedelbart eldupphör

Den 17 januari inledde Israel en ensidig vapenvila med Gaza efter att man fått löften från USA, Egypten och ledande EU-länder om att insmugglingen av vapen till Gaza skulle motverkas

Den 18 januari upphörde Hamas med sina attacker mot Israel

Den 20 januari hade Israel dragit tillbaka sina styrkor från Gaza. Över 1 300 palestinier hade då dödats, varav minst 700 civila, och tiotusentals hade blivit hemlösa. Den materiella förstörelsen var mycket stor. På den israeliska sidan hade 13 människor dödats i samband med kriget

I februari besköt Hamas åter Israel med raketer som i sin tur bombade militära mål i Gaza och Israels premiärminister Olmert meddelade att det inte skulle bli någon ny vapenvila, eller något öppnande av Gazas gränsövergångar förrän den fångne soldaten Gilad Shalit frigivits

I februari blir Kadima största partiet i nyvalet till Knesset. Den högerdominerade regeringen leds av Benjamin Netanyahu

I juni talar premiärminister Netanyahu talar för första gången offentligt om möjligheten av att en palestinsk stat skapas. Hans krav är att den måste vara demilitariserad, att Jerusalem inte får delas och att palestinierna måste erkänna Israel som en judisk stat. Från Västbanken svarar Fatah med att kräva att alla bosättningar där ska frysas innan fredssamtalen och byggstopp för bosättningar i östra Jerusalem innan fredssamtalen kan återupptas

I september erbjuder Benjamin Netanyahu ett kortare, partiellt, byggstopp på Västbanken men säger nej till en begäran från USA att under ett helt år frysa all byggverksamhet på ockuperad mark för att bana väg för nya fredsförhandlingar

I september bryter oroligheter ut i Jerusalem efter rykten om att judiska bosättare ska försöka ta sig upp på Tempelberget

2010

I januari säger premiärminister Benjamin Netanyahu att Israel kommer att behålla militär kontroll över gränsen mot Jordanien även om en palestinsk stat skulle utropas

I mars väcker Israel stor irritation i Washington genom att meddela att nya judiska bostäder ska byggas i östra Jerusalem, samtidigt som USA:s vicepresident Joe Biden besöker Israel

I maj bekräftas att Israel och PLO inlett indirekta fredsförhandlingar

I maj bordar israeliska marinen bordar sex fartyg med förnödenheter till Gaza. Fartygen är chartrade av den internationella organisationen Free Gaza Movement (FGM) för att bryta blockaden mot området och har cirka 700 aktivister ombord. Nio turkar dödas av soldater på fartyget Mavi Marmara sedan våldsamheter utbrutit. Relationerna mellan Israel och Turkiet störs av detta

I juni deporterar Israel över 600 utländska medborgare som gripits på fartygen som deltog i FGM-konvojen. Senare lättas varublockaden som går landvägen till Gaza

I november, under pågående fredsförhandlingar, beslutar Israel att bygga 1 300 nya bostäder i östra Jerusalem

I december bryter åter fredssamtalen med PLO samman sedan USA misslyckats att övertala Israel att sluta bygga ut bosättningarna på Västbanken

Islamister skjuter nya raketer mot Israel från Gaza

I december kräver en svår skogsbrand norr om Haifa 42 människors liv och 17 000 människor måste evakueras

Förre presidenten Moshe Katsav befinns skyldig till våldtäkt och sexuella trakasserier mot kvinnliga underordnade

2011

I januari spricker Arbetarpartiet och ledaren Ehud Barak bildar ett nytt mittenparti kallat Atzmaut, Oberoende, för att kunna vara kvar i regeringen. Några av parlamentsledamöterna följer med till det nya partiet

I mars döms förre presidenten Moshe Katsav till sju års fängelse för våldtäkt och sexuella trakasserier

Den 21 mars genomför israeliska stridsflygplan kraftiga bombanfall mot Gaza sedan kriget

I slutet av mars exploderar en bomb vid en busshållplats i Jerusalem, en person dödas och ett trettiotal skadas

I april meddelas att ytterligare drygt niohundra bostäder ska byggas i den judiska bosättningen Gilo utanför Jerusalem

Den 8 april förklarar Hamas och militanta grupper i Gazaområdet ett ensidigt eldupphör. Under några veckor i mars har granat- och raketattacker från Gaza besvarats med israeliska flyganfall

I mitten av maj bryter oroligheter ut invid fyra gränsövergångar mot Palestinska självstyret, Syrien och Libanon, när palestinier uppmärksammar den så kallade katastrofdagen (nakba) 1948 då hundratusentals palestinier flydde eller tvingades lämna Israel. Minst tolv människor dödas och omkring 300 skadas då israeliska styrkor öppnar eld mot demonstranter som försöker ta sig över gränsen, bland annat vid staden Majdal Shams vid Golanhöjden och vid Libanons sydgräns. Israel anklagar Iran och Syrien för att ligga bakom oroligheterna

I juli kritiseras israeliska försvarsmakten av FN för att ha skjutit skarpt mot obeväpnade civila demonstranter under nakbadagen i maj

I juli antar Knesset en lag som gör det straffbart att förespråka bojkott av varor från judiska bosättningar på Västbanken eller bosättningarnas institutioner. Israeliska medier befarar att lagen ytterligare ska skada Israels redan skamfilade internationella anseende

I slutet av juli demonstrerar omkring 100 000 israeler mot höga matpriser och bristen på bostäder till rimliga kostnader

Första lördagen i augusti demonstrerar minst en kvarts miljon israeler runt om i hela landet

I början av augusti meddelar Israel att 277 nya bostäder ska byggas i en av bosättningarna på Västbanken. Bara några dagar tidigare hade byggandet av ytterligare 1500 bostäder för judiska bosättare i östra Jerusalem godkänts

I mitten av augusti attackeras en buss av beväpnade män nära Eilat vilket leder till en ny upptrappning av våldet mellan israeler och palestinier. Åtta israeler och flera gärningsmän dödas vid attentatet

I samband med jakten på gärningsmän dödar israelisk säkerhetspersonal fem egyptiska poliser, vilket leder till upprördhet i Egypten och massprotester utanför israeliska ambassaden i Kairo. Israel inleder flyganfall mot Gaza där minst 15 civila dödas, medan militanta palestinska grupper i sin tur avlossar ett stort antal granater mot Israel. Ett par dagar senare enas Israel och Hamas om vapenvila

I september beslutar Israel att bygga ytterligare 1100 nya bostäder i östra Jerusalem. USA och EU fördömer beslutet som man anser hindrar försöken att få igång fredsförhandlingarna med palestinierna

I mitten av oktober kommer den israeliska regeringen överens med palestinska Hamas om ett utbyte av fångar. Israel ska frige drygt tusen palestinska fångar mot att den israeliske militären Gilad Shalit släpps fri efter fem år i fångenskap

I november meddelar Benjamin Netanyahu att den israeliska bebyggelsen skall öka på Västbanken och i östra Jerusalem efter att FN-organet Unesco godkänt palestinskt medlemskap

I början av december attackerar israeliskt flyg Gaza som ett svar på raketbeskjutning från området

I slutet av december släpps de sista 500 palestinska fångarna som ingick i den fångutväxling som Israel och palestinierna enades om i oktober

2012

I februari väljs premiärminister Benjamin Netanyahu på nytt till partiledare av Likuds medlemmar

Högsta domstolen slår fast att den lag som befriar de flesta ultraortodoxa judar från värnpliktstjänstgöring strider mot författningen

I början av mars skjuter åter palestinska islamistiska grupper i Gaza, däribland Islamiska jihad, raketer mot Israel. Israel svarar med flygattacker. Först efter fyra dagar upphör våldsamheterna, sedan Egypten lyckats förhandla fram en vapenvila

I mars väljs Shaul Mofaz till partiledare för oppositionspartiet Kadima

I mitten av april inleder mer än 1 300 palestinska fångar i israeliska fängelser en hungerstrejk. Aktionen är en protest mot att palestinska fångar spärras in på obestämd tid utan rättegång och också mot att många isoleras

Den 9 maj godkänner parlamentet oppositionspartiet Kadimas önskan att ansluta sig till premiärminister Netanyahus regeringskoalition

I mitten av maj avbryter fångarna strejken sedan israeliska myndigheter lovat förbättringar

I juni avlider förre premiärministern Yitzhak Shamir vid 96 års ålder

I juli lämnar Kadima regeringen när partiet inte kan komma överens med Netanyahu om hur man ska ändra den lag som ger de flesta ultraortodoxa judar rätt att slippa värnplikt. Kadima kräver att även ultraortodoxa judar ska göra militärtjänst

I juli döms förre premiärministern Ehud Olmert till ett års fängelse villkorligt och böter på mer än 19 000 USD för ekonomiska oegentligheter

I början av september skjuter åter militanta palestinier raketer in i Israel från Gaza. Israel besvarar raketerna med flyganfall. Den 6 september dödas sex palestinier

I oktober skjuter israeliska jaktplan ned en drönare norr om Negevöknen som den militanta shiamuslimska rörelsen Hezbollah i Libanon uppger sig ha skickat iväg

I oktober misslyckas regeringspartierna med att komma överens om en budget för 2013 och premiärminister Netanyahu utlyser nyval till den 22 januari. Likud ingår en valallians med det starkt nationalistiska Yisrael Beiteinu

I oktober stoppar israelerna ett nytt skepp lastat med förnödenheter till Gazaremsan på internationellt vatten. Deltagarna, däribland elva svenskar, grips och tas till förhör i Israel

I mitten av november dödar israelerna chefen för Hamas militära gren, Ahmed Said Khalil al-Jabari, efter att konflikten med Gaza åter trappats upp. Palestinierna beskjuter både Tel Aviv och Jerusalem med raketer- Efter åtta dagars konflikt ingås en ny vapenvila. 170 palestinier, varav mer än etthundra civila, har dödats. På den israeliska sidan har fyra civilpersoner och två soldater dödats. Enligt avtalet om vapenvila ska samtal inledas om att öppna gränsövergångarna till Gaza och lätta på blockaden mot införsel av varor

Några timmar innan vapenvilan träder ikraft sprängs för första gången på sex år en bussbomb i Tel Aviv och 29 personer skadas

I slutet av november fördömer Israel FN:s generalförsamlings beslut att uppgradera Palestinska självstyret från observatör till observatörsstat. Som straff beslutar Israel att hålla inne de skatteintäkter som Israel samlar in för den palestinska myndighetens räkning och som regelbundet förs över till det Palestinska självstyret. Strax därpå beslutar Israel att godkänna 3 000 nya judiska bostäder i östra Jerusalem och på Västbanken

I december avgår utrikesminister Avigdor Lieberman när det blir känt att han åtalas för otrohet mot huvudman. Åklagarna väljer samtidigt att inte åtala utrikesministern för mutbrott och penningtvätt

I december ger kommunala myndigheter i Jerusalem formellt klartecken till att börja bygga 2 612 bostäder i Givat Hamatos i området E1. Reaktionerna i omvärlden blir häftiga. Samtliga medlemsländer i FN:s säkerhetsråd utom USA uppmanar Israel att skrinlägga byggplanerna

2013

I januari skjuts tre unga palestinier ihjäl av israeliska soldater på Västbanken

I januari ger Högsta domstolen order om att bosättningen Amona på Västbanken ska utrymmas inom fyra månader, eftersom den är olagligt uppförd på palestinsk mark. Det lokala bosättarrådet säger att det tänker motsätta sig utrymningen med alla medel

Den 22 januari vinner Likud i allians med Yisrael Beiteinu parlamentsvalet

I slutet av januari bojkottar Israel, som första land någonsin, FN:s råd för mänskliga rättigheters årliga möte i Genève. Anledningen är den regelbundna kritik som Israel fått utstå vid rådets möten och särskilt ett beslut från 2012 om att rådet skulle låta granska Israels bosättningspolitik på Västbanken

I februari ger president Shimon Peres Benjamin Netanyahu i uppdrag att bilda regering

I mars kritiserar FN:s barnfond Unicef hur palestinska barn behandlas i israeliska fängelser. Varje år grips omkring 700 palestinska barn i åldrarna 12–17 år av de israeliska säkerhetsstyrkorna på Västbanken

I mars uppger israeliska trupper i Golanhöjderna att de blivit beskjutna från Syrien och besvarar elden

Israel framför en ursäkt till Turkiet i mars för attacken mot fartyget Mavi Marmara år 2010 som tog nio personers liv. Israel erbjuder kompensation till de efterlevande och länderna beslutar att återupprätta sina diplomatiska förbindelser

I slutet av mars beslutar regeringen att återuppta de månatliga överföringarna av skatteintäkter till Palestinska självstyret som stoppades i november 2012

I april genomför Israel ett flyganfall mot Gaza efter att militanta palestinier avfyrat missiler in i Israel. Ingen skadas men i slutat av månaden äger ny beskjutning rum och en palestinier dödas

På Västbanken huggs en bosättare nd och skjuts ihjäl av en palestinier. Händelsen inträffar vid en busstation på Västbanken i april

I maj angriper Israel militära anläggningar i Syrien och förstör vapenförråd som uppges vara ämnade för Hezbollah i Libanon

I juni förekommer åter beskjutning mellan militanta palestinier i Gaza och Israel. Inga människor skadas dock

En domstol i Jerusalem dömer två medlemmar av Hamas till vardera två och ett halvt års fängelse i juni. Männen greps efter att ha sökt skydd på Internationella rödakorskommitténs kontor i ett och ett halvt år. De döms för medlemskap i en terroristorganisation och för att ha vistats i Israel utan tillstånd

I juni träffas en israelisk och en palestinsk delegation på initiativ av den amerikanske utrikesministern John Kerry i Washington för att försöka få igång fredsförhandlingarna som legat nere i flera år

I augusti inleds direkta fredssamtal i Jerusalem. Inför mötet friger Israel 26 palestinska fångar som överenskommet men skapar irritation i omvärlden och hos den palestinska sidan genom att samtidigt godkänna byggandet av över 2 000 judiska bostäder i östra Jerusalem och på Västbanken

En palestinier skjuts ihjäl i Jenin på Västbanken i samband med ett tumult som uppstår när israeliska soldater ska gripa en misstänkt terrorist i augusti. Vid en liknande aktion i flyktinglägret Qalandiya några dagar senare dödas tre palestinier och 19 skadas

Efter att fyra missiler skjutits mot Israel från Libanon i augusti beskjuter israeliska flygplan ett fäste för en palestinsk gerillagrupp i Libanon

I september dödas en medlem av islamiska Jihad när israeliska soldater försöker gripa honom på Västbanken, en israelisk soldat dödas av en prickskytt när han går på patrull i staden Hebron på Västbanken i samband med en religiös stad och en annan israelisk soldat dödas på Västbanken sedan han lurats in i en fälla av en palestinier som hoppats kunna utväxla den dödade soldaten mot sin fängslade bror. Från Gaza skjuts nya missiler in i Israel, som dock inte förorsakar några skador

Regeringen lättar på vissa restriktioner för Västbanken och Gaza i september

I oktober skjuts en palestinier ihjäl på gränsen mellan Israel och Gaza, en israelisk bosättare klubbas ihjäl vid sitt hem på Västbanken, en palestinier skjuts ihjäl när han med en traktor försöker forcera stängslet till en israelisk armébas på Västbanken och en palestinier som varit efterlyst för ett bombdåd mot en buss i Tel Aviv hösten 2012 skjuts ihjäl nära byn Bilin på Västbanken

Israels geografi

Landet Israel ligger i Mellanöstern och har en lång kust mot Medelhavet i väster. I söder har Israel en kort kust mot Aqabaviken, som är en del av Röda havet. Under sexdagarskriget 1967 erövrade Israel östra Jerusalem samt Golanhöjderna längs gränsen till Syrien. Östra Jerusalem och Golan har annekterats, det vill säga de har ställt under israelisk lagstiftning. Dessutom ockuperade Israel Västbanken, västra Jordanstranden, och Gazaremsan. Israel lämnade Gaza 2005, men Gazas status är även därefter oklar. Israels gränser är omstridda.  Det egentliga Israel har en yta motsvarande Ångermanlands. Galileen i norr är landets grönaste och vattenrikaste område. Längst i norr ligger Israels högsta berg, Meron (1 208 m ö h)

Floden Jordan rinner söderut från Libanon genom östligaste Galileen genom Genesarets sjö, som är Israels främsta vattenreservoar

Galileen skiljs från Västbanken av en bördig förkastningsdal, Yisreelslätten. På Västbanken finns två bergsområden: de samariska bergen i norr och de judéiskabergen i söder. Mellan Västbanken och Medelhavet upptas Israel till stor del av kustslätter. Dessa är bördiga men blir allt torrare och sandigare ju längre söderut och ju närmare Gaza man kommer

Jordandalen skiljer Israel och Västbanken från Jordanien i öster. Floden Jordan rinner längs dalens botten och mynnar ut i Döda havet som är jordens lägst belägna sjö, drygt 400 meter under havsytan. Döda havet saknar utlopp varför nästan inga djur eller växter kan leva i dess salta, mineralrika vatten. Eftersom både Israel, Västbanken och Jordanien avleder vatten från Jordan krymper Döda havet i snabb takt. Söder om Döda havet fortsätter Jordandalens förkastningsspricka fram till Aqabaviken

Södra Israel omfattas av Negevöknen som mest är halvöken, med låga sandstenskullar och slätter

Israelerna anser att Jerusalem, cirka 700 000 invånare, är landets huvudstad, men omvärlden anser, till största delen, att Tel Aviv, cirka 415 000 invånare, är det

Större städer i Israel är Haifa med cirka 265 000 invånare, Rishon LeZyyon cirka 226 000 invånare, Ashdod cirka 209 000 invånare och Beersheba cirka 187 000 invånare

Israels klimat

Israel har i praktiken två årstider. Den regniga vinterperioden börjar i november och sträcker sig fram till i februari/Mars. Sommaren är lång, het och torr och kan sägas sträcka sig från maj till oktober. Regnet faller i norr medan det uteblir nästan helt i söder

Längs Medelhavskusten är sommaren fuktig och vintern mild. I bergen är sommaren torr och vintern sval. I Jordandalen är sommaren het och vintern behaglig. Vintertid kan snö falla i vissa bergsområde

Genomsnittlig nederbörd/år är i Jerusalem 486 mm, i Tel Aviv 539 mm och i Eilat 25 mm

Medeltemperaturen/dygn i januari är 6-11 °C och 19-28 °C i augusti i Jerusalem. I Tel Aviv är den 9 -17 °C i januari och 22-29 °C i augusti. I Eilat är den 9-21 °C i januari och 25-39 °C i augusti

Israels befolkning och Språk

Befolkning

Israel är en judisk stat och ungefär 75 % av befolkningen är judar, cirka 20 % är araber, huvudsakligen ättlingar till de palestinier som stannade kvar när Israel utropades 1948. De dominerande språken är hebreiska och arabiska

Omkring hälften av befolkningen bor på kustslätterna längs Medelhavet medan Negevöknen i söder är mycket glest befolkad

I slutet av 1800-talet började alltfler judar återinvandra till sitt historiska ursprungsland i dåvarande Palestina. Innan staten Israel utropats kom invandrarna framför allt från Östeuropa, Ryssland och Tyskland. Under kriget 1948 förföljdes judiska minoriteter i arabländer, och efter kriget kom majoriteten av de invandrande judarna från Asien och Nordafrika. Judar födda i Europa var därefter och fram till 1990-talet i minoritet i befolkningen

Efter 1967 startade en ny invandringsvåg, främst från Östeuropa men också från Västeuropa och USA. På 1970-talet kom judar från Sydamerika och på 1980-talet från Etiopien, falasherna. Sovjetunionen hindrade i stor utsträckning judiska medborgare från att utvandra, men efter sovjetväldets fall anlände över en halv miljon judar mellan 1990 och 1995 från före detta sovjetrepubliker.

Flertalet judar är antingen ashkenazer, med ursprung främst i Central- och Östeuropa, eller sefarder, som fördrevs från Spanien år 1492. Många sefarder hamnade i Främre orienten och Nordafrika och kom att kallas orientaliska judar. Den korrekta beteckningen i Israel för alla orientaliska judar från Nordafrika, Turkiet och Västasien är mizrahim

Israels araber, palestinier, cirka 1,5 miljoner, har formellt samma rättigheter som judarna. De är ättlingar till de Palestina-araber som stannade i Israel 1948. Omkring 725 000 palestinier flydde till Västbanken, Gaza eller kringliggande arabländer efter självständigheten

Officiellt kallas araberna i Israel för ”israeliska araber”. I statistiken delas de in i religiösa kategorier; muslimer, kristna och druser. Själva kallar sig en del ”israeliska palestinier” medan andra kallar sig ”israeliska araber”. Tidigare ansåg många araber utanför Israel att araber som accepterat israeliskt medborgarskap inte fick kallas palestinier. Sedan 1990-talets fredsprocess bröt samman har dock Israels araber mer än tidigare bejakat sin samhörighet med palestinierna utanför Israel, något som ansträngt förhållandet mellan dem och Israels judar. Med undantag av druserna är Israels araber i huvudsak undantagna från militärtjänst. I den israeliska politiken är de underrepresenterade, och de har lägre utbildning och lägre levnadsstandard än sina judiska landsmän. En mindre del är beduiner, ursprungligen nomadiserande herdar

I Israel finns en rad minoritetsfolk, de flesta med religiös koppling. Druserna, som talar arabiska, var från början en sekt inom shiitisk islam. Israels druser lever framför allt i norr. Golanhöjderna bebos också av druser, men Golans druser har behållit starka band med Syrien. Tjerkesserna är sunnimuslimer men inte araber. Av de från Bibeln kända samarierna, eller samariterna, lever en liten grupp kvar på Västbanken. Samarierna talar arabiska men använder ålderdomlig hebreiska i religiösa sammanhang

Språk

I Israel finns två huvudspråk, hebreiska och arabiska, vilka inte formellt är officiella språk. Båda är semitiska språk med egna alfabet som utvecklats ur arameisk skrift

I mer än tusen år levde hebreiskan kvar enbart som religiöst språk. I medeltidens Europa utvecklade ashkenazerna ett nytt judiskt språk, jiddisch, baserat på högtyska med hebreiska och slaviska låneord. Elva miljoner människor eller två tredjedelar av världens judar talade före andra världskriget jiddisch, men efter kriget hade antalet jiddischtalande mer än halverats. Språket talas till vardags av ultraortodoxa grupper i Israel, och det utges både tidskrifter och litteratur på jiddisch. Färre än de jiddischtalande israelerna är de som talar det gamla sefardiska språket ladino eller de marockanska judarnas arabiska blandspråk moghrabi

Hebreiskan började i slutet av 1800-talet återupplivas som talspråk, främst tack vare Eliezer Ben-Yehuda, som drev en kampanj för att judarna i Palestina skulle tala hebreiska. Hebreiskan har spelat en central roll för att skapa en israelisk identitet. Inom vetenskap och teknik har modern hebreiska många låneord från tyska eller jiddisch

Socialt

Israel har ansetts ha ett väl utvecklat socialt trygghetssystem

I början av 1980-talet sköt dock kostnaderna i höjden då allt fler blev beroende av bidrag. Den ekonomiska krisen i slutet av år 2000 ledde till hårda åtstramningar efter Likuds andra valseger år 2003. Nedskärningar i välfärdssystemen bidrog till att på några år göra Israel till ett av de länder i västvärlden som fick de djupaste klyftorna mellan fattiga och rika

Efter millennieskiftet har åtstramningar i bidragssystemen tvingat ut fler ultraortodoxa män på arbetsmarknaden, men det har ofta skett genom att de, tillsammans med sina familjer, etablerat sig som bosättare på Västbanken. De ultraortodoxa slipper oftast ifrån militärtjänsten, och har i regel många barn. Barnbidragen i Israel har sedan 1970-talet varit utformade så att de gynnat stora familjer, vilket framför allt kommer ultraortodoxa judiska samt arabiska familjer till god

Ett nationellt sjukförsäkringssystem infördes år 1995. Dessförinnan var två tredjedelar av befolkningen anslutna till fackföreningsrörelsen Histadruts sjukförsäkringssystem. Histadrut hade egna kliniker, läkarstationer och vilohem

Kvinnor som söker abort måste motivera detta inför särskilda sjukhusnämnder, som ger tillstånd i 98 % av fallen. De som vill slippa förhöras kan i stället anlita illegala abortörer, som oftast är privatpraktiserande gynekologer Under 1990-talet växte den organiserade brottsligheten i Israel kraftigt i omfattning

Illegal spelverksamhet har varit en viktig inkomstkälla, eftersom kasinon är förbjudna. Sedan nya lagar tillkommit mot penningtvätt och ”trafficking” har en del brottslingar flyttade sin verksamhet till utlandet, främst till USA, Ryssland, Sydafrika och Nederländerna. Kriget mellan ligorna sköt dock fart igen hösten 2008, när en maffialedare i Tel Aviv dödades av en bilbomb

Religion

I Israel råder full religionsfrihet även om landet beskrivs som en judisk stat, men religiösa grupper har stort inflytande även om stat och religion är separerade från varandra. En betydande andel av den judiska befolkningen är inte troende. Majoriteten av de arabiska invånarna är sunnimuslimer Troende judar bekänner sig till den judiska religionen, judendomen

Hur noga man följer halakha, den religiösa lagen, varierar dock mycket. En stor del av Israels judar är inte troende men anser sig ändå som judar. För att betraktas som jude i Israel, med automatisk rätt till medborgarskap, ska man vara född av en judisk mor eller ha konverterat till judendomen

Av troende judar i Israel är de flesta ortodoxa. En mindre, men växande, del av befolkningen är de ultraortodoxa (haredim) som strikt följer den religiösa lagen. Bland dem finns en minoritet som inte erkänner staten Israel, eftersom Messias ännu inte anlänt

Högsta religiösa myndighet för judarna är överrabbinatet, som leds av två överrabbiner; en ashkenazisk och en sefardisk, båda är ortodoxa

Spänningarna mellan religiösa och sekulära israeler är starkast i Jerusalem

Av Israels araber är drygt 80 % sunni-muslimer, resten är kristna eller druser. Kristna araber är främst katoliker eller medlemmar av ortodoxa kyrkor

Utbildning

Av tradition har Israel haft en hög utbildningsnivå men under senare decennier har kvaliteten sjunkit, särskilt för de socialt mindre gynnade samhällsgrupperna. Israel har en ovanligt hög andel akademiker

Skolsystemet var från början tänkt att utjämna sociala skillnader. Ändå är Israels ashkenazer i genomsnitt bättre utbildade än sefarderna. Sämst utbildning har araberna, men kristna araber har avsevärt bättre studieresultat än muslimerna. De ultraortodoxa judarnas skolor kritiseras för att inte förbereda eleverna för arbetsmarknadens krav

Skolgången börjar vid fem års ålder för de israeliska barnen med ett år i förskolan. Den statliga och avgiftsfria grundskolan omfattar tolv år, varav de två sista är frivilliga

I Israel finns fyra typer av grundskolor; statliga sekulära skolor där de flesta går, statliga judiskt religiösa skolor, arabiska och drusiska skolor; samt privata judiska Torah-skolor för ultraortodoxa grupper

I arabiska skolor är undervisning i hebreiska språket obligatorisk. I judiska skolor är arabiska ett frivilligt ämne. Många varnar för att uppsplittringen av skolväsendet kan underminera de ungas känsla av att tillhöra en och samma nation

Det finns ett tjugotal institutioner för högre utbildning, varav fem reguljära universitet och en teknisk högskola. Universiteten ligger i Jerusalem, Haifa, Tel Aviv, Bar Ilan och Beersheba

Vuxenutbildningen är väl utvecklad, framför allt för invandrare som omedelbart efter ankomsten till Israel får intensivundervisning i hebreiska och i israeliskt samhällsliv

Turism i Israel

Israel har många sevärdheter att erbjuda sina besökare både historiska sevärdheter såväl som bibliska platser, ett rikt kulturliv och medelhavsklimatet för sol- och badsemestrar

Ornitologer söker sig gärna till Israel under vårar och höstar då väldiga flyttfågelsträck passerar landet

För israelerna har turistnäringen länge varit en viktig inkomstkälla, som till viss del dock påverkas negativt av konflikter med grannländer och med palestinierna. Under 1990-talet tog Israel varje år emot omkring två miljoner besökare. Antalet mer än halverades under al-Aqsa-upproret åren närmast efter millennieskiftet. Efter detta har turismen åter ökat och år 2010 sökte sig över tre miljoner besökare till landet

För mer information se Israel-Fakta

Det här blev en mycket lyckad resa! Arrangörens och guidens insatser var över förväntan goda och jag fick möjlighet att besöka många platser som har haft betydelse för den historiska utvecklingen och kristendomen i det land vi nu kallar för Israel. Dessutom var ressällskapet trevligt! 

Det finns många intressanta och spännande länder.
Läs om några av dessa på min hemsida
www.stalvik.se / rainer stalvik

Print Friendly