ukraina-resa

Resa till Ukraina

Klicka på bilden för större format
Bilder märkta (U) visar ett av UNESCO utsett världsarv

kiev, tjernobyl, pripjat och poltava var platser jag besökte i ukraina på denna resa

Min resa till Ukraina

Ukraina blev det 123:e landet / autonoma regionen jag besökt. Resan hit blev en mycket positiv upplevelse! För en turist fungerar infrastrukturen bra, här finns trevliga restauranger och i Ukraina är det billigt att turista. Min bas var Kiev men jag besökte även Poltava, Tjernobyl och den övergivna staden Pripjat. 

Huvudstaden Kiev, Kyiv, bjuder på flera intressanta sevärdheter och ett par världsarv. I Poltava besökte jag, bland annat det forna slagfältet, där den svenska hären fick storstryk. I Tjernobyl besökte jag reaktor 4, som havererade 1986. I Pripjat fick jag möjlighet att besöka flera fastigheter som övergavs efter reaktorhaveriet. Dessa båda besök gav tankeställare om vad som kan hända när människan tappar kontrollen över tekniken.

Följ med på min resa till detta spännande land!

Kort om Ukrainas historia

Till ytan är Ukraina Europas näst största land efter Ryssland, vars yta inte bara ligger i Europa.

Det land som vi numera kallar Ukraina befolkades redan för 44 000 år sedan och landet har nämnts som plats för, bland annat tämjande av hästen.

I det område som idag utgör norra Ukraina grundades i slutet av 800-talet Kievriket som blev ett mäktigt furstendöme. Från 1200-talet och framåt hamnade området under först mongolisk och senare polskt / litauiskt styre. Från 1600-talet dominerade ryssarna. År 1922 blev Ukraina en del av Sovjetunionen. På 1930-talet, under den sovjetiske ledaren Josef Stalins styre, drabbades regionen av en utbredd svält med många dödsoffer. Stalin förtryckte det ukrainska folket hårt. Under andra världskriget dog miljontals ukrainare i krig, umbäranden och utrensningar. Ukraina har en minst sagt blodig historia…

Efter Sovjetunionens sammanbrott utropade Ukraina sin självständighet den 24 augusti, 1991.

Kiev (Kyiv) – huvudstaden

Huvudstaden Kiev, nästan 3 miljoner invånare, är även Ukrainas största stad och ligger vid den mäktiga floden Dnepr.

Kiev är en av de äldsta städerna i Östeuropa och grundades möjligen under 400-talet som en handelsplats mellan Konstantinopel och Skandinavien, kanske som en del av slavernas land. Kring 700-talets början anlade handelsresande khazarer staden Kiev, turkiska för “strandbosättningen”, vid floden Dnepr. Kiev var under 700- och 800-talen en utpost i det khazariska riket.

Kiev har anknytning till Sverige genom att den då regerande storfursten Jaroslav gifte sig med Olof Skötkonungs dotter Ingegerd år 1019. (Läs gärna boken “Vikingafurstinnan” som berättar om äktenskapet och varför hon hamnade i Kiev.)

Jag kom till Kiev genom en komfortabel flygresa via Riga. Staden var min bas under hela vistelsen i Ukraina. Eftersom jag kom till hotellet först vid 21.30-tiden var det inte mycket tid över att upptäcka Kiev mer än att promenera till stadens hjärta, Maydantorget, för att “känna på” atmosfären första kvällen. Mycket folk och vackert vattenspel i fontänerna. Efter en dryg timme gick jag tillbaka till hotellet, Hotel Ukraina, som ligger nära torget.

Första dagen i Kiev – Besök av två världsarv, statyn Rodina Mat, Maydantorget mm

Nu hade jag tre dagar på mig att uppleva Kiev! Efter en härlig frukost gick jag till tunnelbanan för att åka till stationen Arsenalna varifrån jag tog busslinje 24 till ändhållplatsen. Jag skulle börja dagen med att besöka statyn Rodina Mat, Nationens Moder. Solen sken från en klarblå himmel varför det var en härlig promenad som väntade.

Rodina Mat, Nationens Moder, är en gigantisk staty som stammar ur sovjetperioden. Rodina Mat står på en plattform som är nästan 40 meter hög och toppen på statyn, skölden, gör att statyn når en totalhöjd på hela 108 meter. Vikten är imponerande 530 ton! Rodina Mat invigdes av den dåvarande sovjetiske ledaren Leonid Breszhnev. Det finns två plattformar man kan åka upp i. Den högsta ligger i skölden på 91 meters höjd.

Vid Rodina Mat finns ett militärmuseum som visar Ukrainas historia under andra världskriget. Många vapen finns utställda men även brev som soldater skrev hem till sina kära. I parken finns ett antal skulpturer som visar krigsinsatser, typiska för sovjetperioden.

Efter en kort promenad norrut från Rodina Mat kom jag till Kyivo-Pecherska Lavra, en stor klosteranläggning som blev sevärdhet nummer två denna dag.

Kyivo-Pecherska Lavra, Grottornas kloster, är en av stadens största sevärdheter och främsta pilgrimsmål. Kyivo-Pecherska Lavra finns med på UNESCO:s lista över världsarv och grundades år 1061 av en grekisk munk.

Inom klosteranläggningen finns ett flertal vackra kyrkor, ett imponerande klocktorn, en vacker port som leder in i klostret. Den vackraste kyrkan är den stora katedralen som byggdes under åren 1073 – 1089. Katedralen spränges, av partisaner eller tyskar, under andra världskriget men har återuppbyggts.

Intressant att besöka är också de grottor som finns i den nedre delen av klosteranläggningen. I dessa finns kvarlämningarna av munkar som levde för längesedan liggandes i glaskistor. Det är mörkt i grottorna så det är bäst att ha med sig någon form av ljuskälla. Pilgrimerna går runt bland kistorna med levande ljus som lyser upp dras väg under bönestunden.

Från Kyivo-Pecherska Lavra tog jag tunnelbanan till Maydantorget för att därifrån promenera till Den Heliga Sofias katedral.

Maydan Nezalezhnosti, Maydantorget, är stadens hjärta. Här samlas ukrainarna för fest eller revolution. De flesta av oss minns protesterna på torget under den så kallade Orangea Revolutionen år 2004 och Euromaidan Revolutionen år 2013 – 2014 då torget var förvandlat till ett slagfält. Nu ges här konserter under veckosluten och varje kväll kan man titta på vackra vattenspel i fontänerna. På kvällarna kan man även njuta av ett färgfullt och livligt folkliv på Maydatorget.

Nästa besöksmål var Den Heliga Sofias katedral. För att komma dit gick jag gatan Sofiyivska norrut från Maydantorget.

Den Heliga Sofias katedral är Kievs äldsta kyrka och byggdes under åren 1017 – 1031 för att fira prins Jaroslavs seger över attacker från stamkrigare. Prins Jaroslav var gift med Olof Skötkonungs dotter Ingegerd. Deras sarkofag finns i kyrkan. Kyrkan har fått sitt namn efter den berömda Haga Sofia i Istanbul och finns med på UNESCO:s världsarvslista sedan år 1990.

Heliga Sofias katedral har en praktfull exteriör med många kupoler i guld men är mera känd för sin imponerande interiör med mosaiker och fresker. Tyvärr råder fotograferingsförbud på insidan. Ett besök i kyrkan är ett måste när man är i Kiev.

Runt den Heliga Sofias katedral finns en fridfull miljö som är ett populärt utflyktsmål för stadens invånare när söker en lugn miljö. I det muromgärdade området finns flera vackra byggnader, även de med på världsarvslistan och man har en fin vy över det vackra, 76 meter höga klocktornet som uppfördes under 1700-talet.

Efter ett långt besök i Heliga Sofias katedral gick jag vidare i innerstaden för att besöka Zoloti Vorota. Jag promenerade på gator som var kantade med hus i praktfull arkitektur men även några som hade typisk “ryssarkitektur”.

Zoloti Vorota var huvudporten in till den gamla staden och ingick i stadsmuren. Den byggdes år 1037 och hade Konstantinopels “Gyllene port” som förebild. Zoloti Vorota skadades svårt av mongolernas attack på Kiev på 1240-talet. Dagens byggnad, som tillkom år 1982, är till stor del en rekonstruktion men delar av den gamla stadsporten ingår.

Från Zoloti Vorota fortsatte jag min innerstadsvandring och passerade, bland annat det vackra operahuset. Nu stod ett besök vid Den Helige Volodymyrs katedral på programmet.

Den Helige Volodymyrs katedral är en av Kievs viktigaste kyrkor med en vacker exteriör och interiör. Jag gillade kombinationen av kyrkans gula fasad och de blå kupolerna. Inne i kyrkan kan man titta på vackra fresker med religiösa motiv och se många bedjande människor.

Den Helige Volodymyrs katedral byggdes i slutet av 1800-talet till minne av att den ortodoxa kristenheten funnits i Kiev i 900 år.

Efter besöket i Volodymyrs katedral var det dags att vända tillbaka till hotellet, men ännu återstod en ordentlig promenad dit.

På vägen till hotellet gick jag till gatan Tarasa Shevchenka för att titta på fundamentet på vilken Kievs sista Leninstaty stått. Den drogs ned och förstördes på ett spektakulärt sätt av Euromaidan-demonstranter i slutet av 2013.

Jag korsade Kievs huvudgata och gick in på Bessarabsky Rynok, Kievs centrala marknadsplats. Bessarabsky Rynok ligger i en vacker byggnad uppförd under åren 1910 – 1912 och är absolut värd ett besök för att uppleva atmosfären.

Inne i hallen finns många försäljningsstånd med utbud av olika varor, allt från grönsaker till exklusiv rysk kaviar. Jag fick många erbjudanden att köpa kaviar billigt när jag gick runt i marknadshallen. Dock blev det inget affär!

För att avsluta dagens rundvandring i Kiev promenerade jag längs stadens huvudgata Khreshchatyk.

Khreshchatyk, huvudgatan, har fått sitt namn efter en flod som numera finns under jord, kantas av många pampiga byggnader. En promenad längs Khreshchatyk bjuder på ett rikt folkliv och under veckosluten spärras gatan av för biltrafik för att istället bli ett “nöjesfält” med uppträdanden och aktiviteter av olika slag.

Under andra världskriget minerades de flesta av de gamla husen längs gatan av ryska trupper på reträtt för de anfallande tyska, vilket gjorde husen till veritabla dödsfällor för de tyskar som gick in i dessa. Efter kriget ersattes de förstörda husen med nya, byggda i “Stalinarkitektur”.

Efter åtta timmars rundvandring i Kiev var jag mycket nöjd med vad jag upplevt! Mitt besök i Ukraina hade startat på bästa möjliga sätt. Påföljande dag skulle jag åka med på en tur till Tjernobyl.

Andra dagen i Kiev – Helige Mikaels kloster, Andriyivsky Uzviz, besök i nunnekloster mm

Under min andra dag i Kiev skulle jag utforska nya delar av Kiev. Jag började med att ta metron till stationen Poshtova. Att åka tunnelbana i Kiev är effektivt och går snabbt. Det är dessutom billigt, varje tur kostar cirka 3 kronor och biljetten gäller under en hela tiden man befinner sig i metrosystemet.

Kievs metro är en fascinerande upplevelse. Stationerna är vackert dekorerade och gångarna ned till tågen är världens längsta. Mycket folk som rör sig i tunnlarna, och tågen går med cirka fem minuters mellanrum varför det sällan blir långa väntetider.

När jag kom ut ur metrostationen Poshtova, som ligger i stadsdelen Podil, gick jag direkt till den lilla bergbanan strax bortom metron för att åka med den upp för berget till Den Helige Mikaels kloster.

Stadsdelen Podil drabbades hårt av en omfattande brand i början av 1800-talet men klarade sig förhållandevis bra från skador under andra världskriget.

Den Helige Mikaels kloster domineras av den vackra kyrkan med sina sju guldfärgade kupoler. Det finns bara två kyrkor med sju kupoler i Ukraina. Den andra ligger i Poltava. Kyrkan har sitt ursprung i 1100-talet. Originalkyrkan revs under Stalintiden år 1937. Dagens kyrka är en återuppbyggnad enligt befintliga ritningar. Flera av de gamla ikonerna och andra religiösa saker flyttades till Den Heliga Sofias katedral innan ryssarna hann förstöra dessa. Kyrkan i Helige Mikaels kloster är en av de vackraste jag sett! Den Helige Mikael är Kievs skyddshelgon.

Från den Helige Mikaels kloster gick jag till den maffiga byggnaden som inrymmer Utrikesdepartementet.

Utrikesdepartementets stora byggnad står på den plats där en av Kievs äldsta kyrkor, Tryokhsvyatytelska kyrkan, tidigare låg. Även den revs under Stalinepoken år 1934.

Från Utrikesdepartementet gick jag till gatan Andriyivsky Uzviz som är en av Kievs populäraste platser.

Andriyivsky Uzviz är enligt vissa svaret på Paris´Montparnasse. Enligt legenden gick aposteln Andreas upp på den kulle som ligger utefter den branta gatan. “Här kommer det att byggas en stor och viktig stad”, sade han och så skedde.

Det som drar turister till Andriyivsky Uzviz är försäljningsstånden och konstnärerna som kantar gatan. Lite av en turistfälla, tycker jag. Men den vackra kyrkan tillägnad aposteln Andreas är värd att titta på.

Aposteln Andreas kyrka ritades av samma italienska arkitekt som ritade Vinterpalatset i St Petersburg. Kyrkan byggdes invigdes år 1734 och är en vacker byggnad barockarkitektur. Tyvärr är kyrkan stängd för besökare men det är värt att gå upp till den då vyerna från kulle kyrkan är byggd på är superba.

Jag fortsatte att gå ned för Andriyivsky Uzviz i riktning mot Kontraktovaparken då jag nu var på väg till Florivsky klostret, ett nunnekloster. Lite trixigt att hitta så jag fick fråga mig fram. Till slut hittade jag fram till klostret som ligger en bit in från gatan vid Apoteksmuseet.

Florivsky klostret grundades på 1400-talet och har varit i kontinuerlig drift sedan dess. Det fick till och med fortsätta sin klosterverksamhet under kommunisttiden. Under en period under andra världskriget användes dock delar av klostret som bostäder till krigsdrabbade offer.

Florivsky klostret är en oas att besöka. Friden vilar över hela klosteranläggningen och här vandrar svartklädda nunnor runt bland de välvårdade husen som omges av vackra trädgårdar. Klostrets kyrka är välbesökt och därför är det intressant att sitta utanför den och studera folklivet.

Innan jag gick vidare till floden Dnepr passade jag på att äta lunch på georgisk restaurang vid Kontraktovatorget.

Floden Dnepr nådde jag efter en stunds promenerande på lugna stadsgator. När jag kom fram till den livligt trafikerade stadsmotorvägen som löper längs floden fick jag leta efter en passage som ledde till flodbanken. När jag kommit till denna letade jag upp kyrkan som ligger en bit ut i floden, ett fint fotomotiv. Här träffade jag en grupp människor i festkläder, ett ungt par i traditionella ukrainska kläder med vackra broderier. Den yngre damen talade bra engelska och förklarade att de kommit till kyrkan med syfte att förbereda hennes bröllop. Jag var välkommen att delta i detta i november. Jag tackade för inbjudan men förklarade att jag tyvärr inte hade möjlighet att delta.

Jag fortsatte att gå utefter floden tills jag kom till Poshtova där jag än en gång tvingades hitta en passage under motorvägen. Väl framme vid Poshtova gick jag till den lilla bergbanan och åkte med den upp till Den Helige Mikaels kloster, där jag börjat min rundvandring på morgonen.

Från Den helige Mikaels kloster gick jag i sakta mak  vidare till Den Heliga Sofias katedral och därifrån fortsatte jag att till Maydantorget. Härifrån gick jag till gatan som leder till Gorodetskijs hus, ännu ett av Kievs sevärdheter. När jag kom fram till gatan som leder till huset var det avspärrat av beväpnad polis och bommar. Jag undrade varför. Inget svar från polisen mer än “Kom tillbaka efter klockan 16.”

Efter en kort stund på hotellet gick jag till baka till polisavspärrningen för att göra ett nytt försök att komma till Gorodetskijs hus. Gatan var dock fortfarande polisbevakad och på min fråga om jag fick gå in nu eftersom klockan var mer än 16 fick jag som svar “Vad skall du göra där?” av en en tungt beväpnad polis. Efter att ha konsulterat kollegor släpptes jag in på gatan. I slutet av den fanns det en säkerhetskontroll som jag fick gå igenom.

Precis bakom kontrollen låg Gorodetskijs hus med sina fantastiska dekorationer; fantasidjur, elefant- och noshörningshuvuden, antiloper, krokodiler fiskar, grodor och människor mm Huset uppfördes av arkitekten Wladyslav Horodecki i början av 1900-talet och dekorationerna visar hans jakttroféer. Numera används Gorodetskijs hus av presidentens administration.

Snett emot Gorodetskijs hus ligger den enorma byggnad där presidentens och hans stab verkar. Presidentens ämbetsverk är inrymt i ett gigantiskt stort och vackert hus. På husväggen sitter en skylt som informerar att Ukrainas president arbetar i detta hus.

När jag i efterhand läste informationen om Gorodetskijs hus förstod jag att jag haft en otrolig tur  som blivit insläppt till huset då detta i normala fall är helt omöjligt att besöka utan att delta i de sällsynta turer som ordnas av Kievs Historiska museum. Jag bockar och tackar de snälla poliserna som gav mig tillträde till det fantasifullt dekorerade Gorodetskijs hus och presidentens ämbetshus.

Av dagen återstod nu en stunds avkoppling på hotellet och en middag som jag åt på en restaurang på huvudgatan Khreshchatyk.

Detta hade varit ännu en dag fullspäckad med spännande och intressanta upplevelser i Kiev!

Tredje dagen i Kiev – Pyrihov friluftsmuseum och ravinen Babij Jar

Den här dagen hade jag planerat att åka till Pyrihov friluftsmuseum cirka 15 kilometer utanför centrum. Jag ville kolla upp förbindelserna med hotellpersonalen men ingen av de tre personerna jag frågade visste hur man skulle ta sig dit varför jag chansade på att guidebokens vägbeskrivning stämde.

Jag började med att ta tunnelbanan till Lukyanivska, med byte av tunnelbanetåg vid stationen Teatralna.  Inte helt lätt att fråga efter vägen när få talar engelska och jag ingen ryska. Men det gick vägen. När jag kom upp till gatunivån funderade jag på hur jag skulle hitta lokalbussen, marshrutka, linje 496, som enligt guideboken skulle gå till Pyrihov. Efter lite letande hittade jag en skylt som det stod 496 på. Jag chansade att detta var rätt plats att stiga på bussen.

Efter knappa fem minuters väntan kom en skranglig liten buss det stod 496 på. Jag klev ombord och frågade chauffören “Pyrihov???” “Da, da” svarade han. Jag satte mig ned på första raden för att kunna se hur vi åkte. Efter en dryg halvtimmes bussresa genom Kiev frågade jag åter “Pyrihov?” Chauffören signalerade “Ta det lugnt” med handen och jag kunde inte annat göra än att åka med.

Cirka fyrtiofem minuter efter påstigningen vid Lukyanivska svängde bussen in på en liten väg utan bebyggelse. När chauffören stannat bussen vis slutet av vägen sa han “Pyrihov” och pekade på en träbyggnad. Jag tackade och steg av bussen.

I träbyggnaden låg kassan där man köpte biljett till Pyrihov friluftsmuseum. Efter att ha betalat gick jag in genom en grind och kom ut i ett skogsområde. På en anslagstavla med kyrilliska bokstäver såg jag en karta med olika områden.På måfå började jag gå på en upptrampad stig som ledde inåt i området.

I Pyrihov friluftsmuseum skall det enligt guideboken finnas omkring 300 gamla byggnader som flyttats hit från hela Ukraina och som grupperats så att de representerar hur det en gång i tiden såg ut i landet. De äldsta byggnaderna är från 1500-talet. Här finns hus, kyrkor, väderkvarnar, hyddor mm

Första anhalten på min rundvandring i Pyrihov var en plats med en liten samling vackra gamla hus omgivna av mängder med blommor. Vid ett av dem såldes handarbeten. Nästan alla hus är öppna för besökare och inredda med autentiskt material, möbler, redskap mm

Vid ett annat hus stod en man och spelade vid ett liggande stränginstrument som liknade en cittra. När jag kom fram till honom började han spela och sjunga. Hans sång var kanske inte den vackraste jag hört men musiken var spröd och vacker.

Nästa stopp gjorde jag vid en gammal skola där en äldre kvinna bjöd in mig för att berätta om skollivet förr. Intressant men hennes engelska var ganska svår att förstå.

Min promenad fortsatte i den vackra skogsmiljön och jag kom till en träkyrka från 1700-talet med en vacker interiör. Dock var kyrkan “nedlusad” med olika souvenirer som var till salu.

Jag gillade de många gamla väderkvarnarna som fanns på flera ställen.

I den centrala delen av Pyrihov finns det en stor scen. Här kan man se traditionella dans- och sångföreställningar under sommaren. Veckoslutet innan mitt besök hade säsongens sista föreställning hållits. Tyvärr! Här finns också många små restauranger som säljer olika ukrainska delikatesser. Jag tittade på de olika maträtterna och visst blev jag sugen. Jag nöjde mig dock  med att gå in på en av restaurangerna för att fika, en kopp kaffe och en stor bit varm Apfelstrudel med florsocker kostade mindre än SEK 20 här!

Under min fortsatta promenad i Pyrihov tittade jag på fler gamla byggnader och njöt av solskenet och den behagliga temperaturen innan det var dags att åka tillbaka med bussen.

När jag kom till utgången stod en lokalbuss vid hållplatsen beredd för avfärd. Bussen kördes av samma chaufför som jag åkt med till Pyrihov. Vi hälsade igenkännande på varandra. När jag betalat min SEK 3:- startade bussen och därmed väntade en 45 minut lång återfärd till Lukyanivska där jag gick ned i metrostationen för att åka en station, till Dorohozhychi.

Metrostationen Dorohozhychi är den station man åker till om man vill besöka minnesparken Babij Jar. Vid ravinen Babij Jar utspelades en av många fruktansvärda övergrepp mot judar av tyska nazister under andra världskriget.

Babij Jar förknippas med den massaker på judar som utfördes av nazisterna i ravinen i Kievs utkant under två dagar, den 29 och 30 september, 1941 då 33 771 ukrainska judar mördades. Offren arkebuserades och begravdes i ravinen, många levande. Deras tillhörigheter delades sedan  ut till befolkningen i Kiev. Bara två personer undkom massmordet, varav den ena var den unga skådespelerskan Dina Pronitjeva.

Ansvariga för avrättningarna var Sonderkommando 4 vars chef var Paul Blobel. Han beordrades att återvände till Babij Jar i juli 1943 för att leda Aktion 1005 med uppgiften att gräva upp de mördades kroppar och bränna dem för att utplåna alla spår efter massakern.

Paul Blobel ställdes inför rätta vid de stora rättsprocesserna 1947 -48  i anslutning till Nuernbergrättegångarna. Blobel befanns skyldig till krigsförbrytelser mm  och dömdes till döden. Han hängdes år 1951.

I Babij Jar utfördes flera massakrer under andra världskriget. Totalt beräknas mer än 100 000 människor ha mördats i Babij Jar.

Jag korsade gatan vid metrostation Dorohozhychi och kom direkt in i det område där avrättningarna under andra världskriget ägt rum. Idag är ravinen Babij Jar en fridfull plats som bär på hemska minnen.

Efter bara ett hundratal meter kom jag till det första av flera minnesmonument över grupper som utsatts för övergrepp som nu finns vid Babij Jar, monumentet över mördade barn. Det är ett vackert monument med en liten flicka och en kasperdocka. Jag stannade till för att skänka de mördade barnen en tanke innan jag gick vidare in i parken.

Vid ingången från gatan Oleny Telihy finns flera informationstavlor som berättar om tragedin vid Babij Jar. Jag läste varje tavla för att för en ordentlig bild över vad som hänt innan jag sakta vandrade vidare med många tankar i huvudet.

Det vilar en lugn och fridfull stämning i minnesparken och hit kommer ganska många besökare för att vandra runt i den vackra naturen som rymmer en stor tragedi.

Nästa minnesmonument jag stannade till vid var det som hedrar de mördade romerna. Monumentet består av en vagn som var typisk för romerna en gång i tiden.

Ravinen där morden på människor utfördes finns idag inte längre kvar. Den har täckts över och en besökare som jag kan bara gissa sig till var den låg. Det judiska minnesmonumentet lär ligga nära den forna ravinen. Monumentet består av en sjuarmad ljusstake och står i anslutning till den väg som leder dit som kallas för “Sorgens väg”. Längs denna finns nu gamla gravstenar som flyttats hit från judiska kyrkogårdar runt om i Kiev. De ryska myndigheterna förde en mycket intolerant politik mot den lilla judiska befolkning som återstod i Kiev efter andra världskriget.

Jag gick ut ur Babi Jar vid en stor gata som leder tillbaka till metrostationen Dorohozhychi. Under promenaden till metron hade jag många funderingar över vad som hänt i Babij Jar under andra världskriget. Låt oss hoppas att detta inte upprepas!

Tillbaka på hotellet var det dags att börja förbereda hemresan då detta var min sista dag i Kiev. Jag hade upplevt mycket under mina tre dagar och var nöjd med hur jag förvaltat tiden.

En tur till Tjernobyl och den övergivna staden Pripjat

Det är nog få turister som kommer till Kiev som inte köper en tur till Tjernobyl! Den plats som förknippas med ett av mänsklighetens hittills största tekniska misstag.  Även jag passade på att följa med på en arrangerad tur till katastrofområdet.

Tjernobylkatastrofen som inträffade natten till lördagen den 26 april, 1986 var en reaktorolycka i kärnkraftverket i Tjernobyl i norra Ukraina, som då ingick i Sovjetunionen, när reaktor nummer 4 förstördes genom en explosion. Detta ledde till att ett moln med radioaktiva partiklar spreds med vindarna över stora delar av Europa. Sverige drabbades hårt.

Orsaken till olyckan var en kombination av reaktortypens konstruktion och den mänskliga faktorn. Personalen stängde av flera säkerhetssystem i strid med gällande regler för att kunna genomföra vissa tester.

Det som då var en katastrof har idag blivit en affärsidé för olika företag som arrangerar turer till katastrofområdet och den övergivna staden Prypjat.

Vi var ett femtontal turister som samlats utanför ett hotell vid Maydantorget för att åka till Tjernobyl en tidig tisdagsmorgon. Gruppen delades upp i två mindre för att få plats i de båda minibussarna som stod parkerade på en sidogata, I min buss blev vi fem personer, två svenskar och tre slovaker. Slovakerna kom inte i utsatt tid varför vår buss kom iväg nästan trettio minuter efter beräknad avresetid. När de steg in i bussen hade de varsin ölflaska i händerna. Deras frukost? Färden till Tjernobyl gick problemfritt men slovakerna var ganska högljudda.

Väl ute ur Kiev gick färden genom ett platt jordbrukslandskap. Cirka 30 kilometer från reaktor nummer 4 kom vi till den första kontrollen. Här skulle vi visa våra pass och vår kvinnliga guide visade passagerarförteckningen. Kontrollen gick snabbt och problemfritt.

Efter ytterligare några kilometers körning kom vi till skylten som talade om att vi var framme i byn Tjernobyl. Fotostopp!

Därefter åkte vi in i Tjernobyl och promenerade runt i byn en stund för att titta på Leninstatyn och en del bebyggelse. Säkerhetspolisens hus fick absolut inte fotograferas. En av slovakerna gick ändå fram till huset och tog några bilder vilket resulterade i att en polis kom utrusande ur huset och skällde ut honom.

Lunch, soppa och en torr kycklingfilé, åt vi på en restaurang där man också övernattade om man följde med på en tvådagars tur. När vi avslutat lunchen tog den intressanta delen av turen vid. Nu skulle vi besöka den havererade reaktor 4 och spökstaden Pripjat.

Strax efter lunchen stannade vi till vid ett monument som uppförts för att hedra räddningsarbetarna som var verksamma under den tid som reaktorområdet sanerades.

Efter knappt femton minuters körning från arbetarmonumentet stannade vi till vid ett monument som hedrade soldater som deltagit i andra världskriget. Här gick guiden före oss in en bit i skogen efter att hon mätt den radioaktiva strålningen med en geigermätare. Jo, den gav kraftigt utslag.

Daghemsbyggnaden var starkt förfallen men vi fick ändå gå in i den vilket blev en första kuslig upplevelse. Här inne fanns många spår efter barnen som vistats här; metallsängar de sovit i, teckningar, olika leksaker, dockor, skrivböcker, en potta, flera skor, små bord som barnen suttit och lekt vid, en tvättbalja mm mm Att gå omkring i de olika rummen och tänka på hur livligt barnen en gång har lekt här gav mig en overklighetskänsla som är svår att sätta ord på. Det kändes också mycket vemodigt att tänka på alla barn som varit här och lekt men att flera av dem blivit sjuka av strålningen de utsattes för.

Från daghemmet fortsatte färden mot den havererade reaktor nummer fyra. Efter ett tag fick jag se den första skymten av reaktorn genom skogen men det dröjde ytterligare några kilometer innan chauffören stannade på en plats där vi hade en fri vy över den, och den stark förfallna och helt oinkapslade reaktor nummer fem.

Efter haveriet i reaktor nummer fyra i april 1986 började man redan i november samma år att gjuta in den i betong för att stoppa strålningen från den. Det gick åt 250 000 ton betong för att gjuta in den men den så kallade “Sarkofagen” började redan efter ett par år att rosta och betongen vittra  sönder. I längden var det dock inte hållbart att hålla på “att lappa och laga” Sarkofagen utan man förstod att den måste ersättas av en starkare och bättre.

År 1997 togs det första beslutet att ersätta den gamla Sarkofagen. För att undvika en ny katastrof har 46 givarländer varit med och sponsrat det enorma byggprojektet. Till skillnad från den gamla Sarkofagen skulle den nya byggas i stål vilket krävde specialistkunskaper. Det blev ett gigantiskt projekt eftersom den nya Sarkofagen är 257 meter bred, 162 meter lång och väger 36 000 ton! Livslängden är beräknad till 100 år.

Nya märkliga känslor svallade upp inom mig när jag tittade på Sarkofagen, vacker på sitt sätt till skillnad från den rostiga reaktor fem som ligger strax intill,  men den döljer någonting fruktansvärt och ingen kanske vet vad som pågår under skalet.

Efter att ha stannat till där vi kunde se både reaktor 4 och 5 körde vi till parkeringen framför reaktor nummer 4. Då är man bara knappt 200 meter från Sarkofagen. Här fick jag chansen att ta nya bilder på reaktorn och omkringliggande miljö. Framför reaktorn finns en staty som minner om haveriet och några svampliknande dekorationer i gräsmattan.

Nya känslor gjorde sig påminda när jag stod så nära den havererade reaktorn. Hur ser framtiden ut? Hur mår de människor som blivit sjuka av radioaktiviteten de utsattes för? Kommer flera att bli sjuka i framtiden?

Efter cirka femton minuter vid Sarkofagen var det dags att besöka Pripjat, staden som utrymdes  efter haveriet.  Fotostopp vid stadsskylten! Innan vi fick köra in i staden genomfördes ännu en säkerhetskontroll.

Staden Pripjat byggdes i samband med kärnkraftverket 1970 och var före olyckan en öppen stad med cirka 50 000 invånare. Närheten till kärnkraftverket sågs inte som något problem då Sovjetunionen ansåg kärnkraftverk som säkrare än andra typer av kraftverk.

När invånarna tvingades evakuera Pripjat fick de i stort sett bara ta med sig personliga dokument och kläder som inte kontaminerats, allt annat fick lämnas kvar. Bostäder, sjukhus och alla andra byggnader övergavs, tillsammans med allt som fanns inuti, inklusive mat, leksaker, kläder, skor och fotografier.

I början av 2 000-talet plundrades husen totalt trots att poliser och gränsbevakare som övervakade staden fanns på plats. Så sent som 2010 stals värmeelementen ur husen. Idag finns nästan ingenting kvar i de övergivna byggnaderna. Trots detta är det intressant att besöka Pripjat.

Efter att vår grupp passerat säkerhetskontrollen körde vi in i Pripjat. Strax efter avspärrningsbommen såg jag de första tomma bostadshusen skymta bakom trädens lövverk med svarta, gapande fönster. Efter några hundra meter steg vi alla ur bilen för att påbörja vår rundvandring i Pripjat till fots.

Först besökte vi platsen dit man kom när man tog sig till Pripjat med båt. Här finns resterna av det gamla caféet kvar, en form av prydnadsmonument, ett betongskelett som höll ett tak. Trappan ned till kajen var starkt förfallen. Vid kajen var staketen som omgav den slitna och en bit öster om kajen hade en stor byggnad till hälften sjunkit ned i floden. Floden låg stilla och vacker framför mig. Här vilade ett bedrägligt lugn!

Efter besökte vid floden gick vi på en före detta stadsgata in i staden. Nu var den kraftigt igenvuxen och asfalten mycket krackelerad.

Nästa stopp gjorde vi vid det före detta sjukhuset där vi fick gå upp i andra våningen. Här fanns sängar kvar i barnavdelningen, lampan i operationssalen, sängar i korridorer, gamla möbler, resterna av en tvättmaskin, den förstörda utrustningen i ett avdelningskök och gynekologstolen. Den overkliga upplevelsen stördes tyvärr av slovakernas stoj. Själv tycker jag att man borde ta besöket med större allvar då detta var effekten av en stor tragedi.

Från det forna sjukhuset kom vi till biografen som när staden levde var en pampig byggnad med vackra mosaikdekorationer. Nu återstod bara skalet. Jag tog tillfället i akt att gå in i salongen för att ta några bilder. Därinne fanns bara resterna av några stolar kvar och en fragmenterad filmduk.

På vägen till stadens stora torg passerade vi det tekniska huvudkontoret som nu stod gapande tomt. På trappan in i byggnaden växte en björk.

Bakom det tekniska kontoret tornade det forna hotellet upp sig med tomma fönster och en rostig hotellskylt. Hotellet var förbundet med stadshuset (?) med en form av loftgång. Att stå på det före detta stora torget som en gång varit fyllt med människor på väg åt olika håll men nu helt öde och starkt igenvuxet kändes mycket märkligt, som allt annat hittills under rundvandringen.

På vägen till platsen där resterna av nöjesfältet finns passerade vi en byggnad där den gamla boxningslokalen funnits. Resterna efter ringen finns kvar, för övrigt inte mycket annat. Jag var den ende som gick in och tog några kort.

Så kom vi fram till platsen som ofta får symbolisera den övergivna staden Pripjat, det forna nöjesfältet.

Två symbolbilder man ofta ser från Pripjat kommer från det gamla nöjesfältet, Parishjulet och banan med radiobilarna.

Redan på vägen till nöjesparken såg jag det stora Pariserhjulet torna upp sig ovanför träden men det dröjde ytterligare något hundratal meter tills jag fick se hela hjulet. Så mäktigt, så spöklikt med sina korgar i siluett.

Jag gick fram till Pariserhjulet för att ta några bilder och hann ta två bilder innan de gapande slovakerna sprang in i bildfältet utan att bry sig om att jag höll på att fotografera. Inte första gången det hände under turen. De hoppade upp i en korg med höga skratt och skrik vilket än en gång störde den mystiska stämningen.

Jag lämnade Pariserhjulet och gick istället till skelettet av den stora karusellen och tog några bilder. Sedan fortsatte jag till båtgungan. Nedanför hållarna låg båtarna på marken. Härifrån gick jag till radiobilarna för att fotografera.

Jag hade precis ställt mig på knä med lyft kamera för att ta en bild på en radiobil när slovakerna stormade in och hoppade rakt ned i bilen som jag precis skulle fotografera. En satte sig vid ratten medan de andra tog bilder med sina mobiltelefoner. Lite jobbigt med den här typen av personer i en grupp. Nåja, jag väntade ut dem och tog mina bilder.

Från nöjesfältet gick vi vidare till stadion. Här hade tusentals åskådare en gång i tiden suttit för att se på sportevenemang på de nu nästan helt ruttna brädorna. Fascinerande att se byggnaden dock.

På väg mot bussen passerade vi grindarna där besökare till tävlingarna gått ut och in. Strax efteråt passerade vi några vackra smidesstaket innan vi kom fram till den forna simhallen. Här gick vi in för att titta hur det såg ut. Bassängen var naturligtvis utan vatten och många kakelplattor saknades i den. Trampolinen fanns kvar och startblocken som simmarna kastat sig i vattnet från. Alla fönster i simhallen saknades. Vilken spöklik stämning det rådde här inne!

Sista stoppet vi gjorde i Pripjat, innan vi lämnade staden, var i ett bostadshus som vi fick gå in i. Mycket sliten interiör och bara spillror av möbler fanns kvar. Några rostiga element satt på väggarna i vissa rum. Kvar fanns också några spräckta toalettstolar och trasiga badkar. Det som grep mig var en blå plasthink som stod på ett trasigt skåp. Här hade ett litet barn tömt ut sanden i hinken på skåpet.

Tillbaka vid bussen fick vi information om att vi skulle besöka en sista plats som har anknytning till kärnkraftsanläggningen, den stora larmanläggningen. För att komma dit körde chauffören på en smal och slingrande asfaltsväg genom skogen.

I slutet av vägen fanns den enda bebodda byggnaden som vi fick fotografera, ett kontor där personalen bodde som bevakade alarmanläggningen. På porten till gården fanns två stjärnor i metall, symboler från sovjettiden.

Larmanläggningen byggdes i samband med att man byggde kärnkraftsverken. Meningen var att de stora känselkropparna skulle registrera minsta radioaktiva utsläpp och utlösa larm. När reaktor nummer 4 havererade fungerade larmanläggningen uppenbarligen inte, eller så förteg man olyckan, för det var vid kärnkraftsverket i Forsmark som man noterade förhöjd radioaktivitet i luften först av alla. Forsmark ligger cirka 1 200 norr om Tjernobyl.

Larmanläggningen är en gigantisk teknisk konstruktion i stål med många känselkroppar. Idag står den som ett stort stålskelett mitt inne i skogen och påminner om människors teknikmisstag i Tjernobyl.

Efter att vi besökt larmanläggningen återstod bara returresan till Kiev. Innan vi körde ut ur Tjernobylområdet fick vi alla genomgå två tester för att mäta eventuellt förhöjda radioaktiva värden på våra kroppar. Alla passerade kontrollen utan anmärkning.

Strax efter klockan 19 steg jag ur minibussen vid Maydantorget med många tankar från dagens upplevelser i huvudet. Det hade varit en spännande och intressant dag men också otäck på sitt sätt eftersom Tjernobylkatastrofen ännu inte är avslutad.

Poltava – Platsen där svenska armén fick storstryk

Tidig uppstigning denna morgon eftersom tåget till Poltava skulle avgå klockan 06.43 från Kievs centralstation. Hotellet skickade med en “lunchbox” då jag inte hade möjlighet att äta frukost på hotellet innan avfärden.

När jag gick till tunnelbanestationen Khreschatyk var det fortfarande mörkt ute. Knappt några människor på väg till metron så tidigt. Vid Vokzalna, tre stationer bort på den röda linjen, skulle jag stiga av för att komma till järnvägsstationen.

När jag kom upp ur underjorden såg jag den stora järnvägsstationen framför mig. Det tog bara några minuter att gå dit. Inne i den gigantiska hallen letade jag upp en informationslucka för att fråga från vilket spår Poltavatåget avgår. Jag ville testa om jag läst avgångstavlan rätt. “Tåget går från spår 8”, sa damen i luckan. Bara att leta upp nedgången till spåret.

Tåget till Poltava stod redan vid perrongen. Jag kollade att jag kommit rätt med konduktören som tittade på min biljett. Han informerade mig om att jag skulle sitta på plats 28 i vagn nummer 5.

En fräsch och ljus tågkupé tog emot mig. Bara att sätta sig och vänta på tågavgången. Prick 06.43 lämnade tåget Kievs station. SJ kom hit och lär er om punktlighet! Fönsterplatsen garanterade fin utsikt under den tre timmar långa tågresan. Tyvärr var det inte speciellt mycket att se efter att vi lämnat Kiev, mest åkermark och skog. Strax efter avgången passade jag på att äta frukosten hotellet försett mig med; två smörgåsar med skinka och ost, energibars, drickjoghurt, apelsinjuice, två olika frukter. Det blev en bra frukost! Tåget ankom Poltava enligt tidtabell, klockan 09.50.

Poltavas järnvägsstation är vit och fräsch. När jag kom ut på perrongen frågade en ung dam om jag behövde hjälp med något eftersom jag säkert såg lite bortkommen ut.
“Nej, tack. Jag tror att någon skall möta mig här” svarade jag och fick se en vacker dam med en namnskylt komma emot mig. Hon presenterade sig som Alina, guiden som skall ta hand om mig under besöket i Poltava. Lite längre bort på perrongen stod en man som visade sig vara dagens chaufför. Nu var jag i Poltava för att besöka platsen där ett av de mest förödande slagen för den svenska krigsmakten ägt rum!

Staden Poltava ligger med tåg cirka 300 kilometer sydöst om Kiev och är belägen vid floden Vorskla. Idag har Poltava omkring 300 000 invånare.

Området runt den nuvarande staden har varit bebott under mycket lång tid och lämningar har hittats efter, bland annat folkgruppen skyter och bulgarer. Staden Poltava omnämns för första gången år 1174. Under 1300-talet tillhörde Poltava Litauen och kom under polskt administration år 1569. År  1648 intogs staden av den rutensk-polske magnaten Jeremi Wiśniowiecki. Poltava var också bas för ett framstående kossackregemente. År 1667 överfördes staden till det ryska riket.

Utanför järnvägsstationen stod en fräsch Skoda Octavia parkerad, bilen som skulle ta mig runt under min dag i Poltava. Att jag skulle bra omhändertagen förstod jag omgående.

Första stoppet under dagens guidning blev Krigsmuseet. Efter att jag först blivit visad den ryska massgraven och kyrkan som byggdes i början på 1900-talet för att hedra de stupade ryska soldaterna gick vi in i museet där en guide väntade på mitt besök. Under nästan en och en halv timme blev jag guidad runt i museet och fick mycket detaljerad information om slaget vid Poltava av den kunniga unga kvinnliga guiden på bra engelska. Fascinerande att se porträtt på den svenske kungen Karl XII och hans befälhavare Rehnskiöldh, Adam Ludwig Lewenhaupt och Carl Gustaf Creutz. I museet hade man till och med en kopia av Karl II:s dödsmask.

Från museet åkte vi till slagfältet som i dag är en idyllisk majsåker utanför staden. Inga spår finns kvar från kriget mer än några minnesmärken, ett svenskt minnesmärke restes redan år 1909 till minne av 200 årsdagen av slaget.

Inte långt från slagfältet finns lämningar efter ryska redutter, små fritt liggande befästningsverk, som användes under slaget.

Slaget vid Poltava stod den 28 juni, år 1709 och var en av de mest betydelsefulla drabbningarna i det stora nordiska kriget. Slaget vid Poltava blev ett hejdundrande fiasko för svenskarna och mer än 8 000 svenska soldater dödades. Den sårade kung Karl XII flydde efter nederlaget till Turkiet.

Akademiledamoten Peter Englund har skrivit en mycket intressant bok som heter “Poltava” som är värd att läsa om man vill veta vad som hände här.

Efter besöket på det forna slagfältet körde vi till klostret Khrestovozdyzhensky som fanns redan på Karl XII:s tid. Svenskarna hade slagit läger i närheten av detta kloster inför slaget vid Poltava. Klostrets kyrka är en av de två i hela Ukraina som har sju kupoler, den andra kyrkan är Den Helige Mikaels kyrka i Kiev.

Jag hann med en kort promenad i den rofyllda klostermiljön tillsammans med pilgrimer som också sökt sig hit. Hade kung Karl XII eller några av  hans soldater också varit här innan slaget vid Poltava?

Från klostret Khrestovozdyzhensky blev jag körd till centrala Poltava.

Poltava skadades svårt under andra världskriget varför många av stadens gamla hus inte längre finns kvar. Jag kunde bara se enstaka när vi körde till Maidan Soborny, ett litet torg i centrala Poltava. Här ligger den vackra Uspenska kyrkan som återuppbyggdes efter att den blivit förstörd under andra världskriget.

Torget Maidan Soborny är en av de mest populära besöksplatserna i Poltava, dels för den vackra parken som omger torget men mest för utsiktsplatsen varifrån man kan se ut över en vacker dalgång som kröns av vyn över klostret Khrestovozdyzhensky. På klippkanten finns Vänskapsrotundan som är en populär plats att fotograferas på.

Tillsammans med guiden promenerade jag runt på Maidan Soborny och vidare till Spaska kyrkan, byggd år 1705. Under Stalinperioden skulle den, som många andra kyrkor, rivas men räddades av att Peter den Store, mannen som besegrade Karl XII under slaget vid Poltava, bad i denna kyrka inför slaget. En kyrka där den store hjälten bad inför det slaget kunde naturligtvis inte rivas.

Nästa stopp på rundturen i Poltava blev vid stadens stolthet Korpusny parken som ligger mitt i stadens centrum omgiven av vackra gamla byggnader, några av dem dock i väldigt dåligt skick.  Korpusny parken anlades i början av 1800-talet. Från denna strålar åtta av stadens gator ut. Planläggningen är inspirerad av Sankt Petersburgs layout.

Mitt i parken finns en stor järnkolonn, Ärans pelare, som kröns av en gyllene örn. På fundamentet finns olika bilder som inspirerats av den romerska arkitekturen och i detta finns ett stort antal kanoner som lär ha använts under slaget vid Poltava.  Korpusny parken är ett populärt och vackert strövområde med många blommor.

Nu började mitt besök i Poltava närma sig slutet. Guiden och chauffören hade gjort sitt yttersta att jag skulle få se så mycket som möjligt under mitt besök, och det hade man lyckats med! Jag var oerhört nöjd med vad jag fått uppleva och all den information jag fått.

Efter besöket i Korpusny parken kördes jag till järnvägsstationen då det var dags att åka tillbaka till Kiev. Jag hann med att äta en snabb lunch och dricka en kall ukrainsk öl innan det var dags att stiga på tåget som avgick kl 14.53. Klockan 17.57 steg jag av tåget i Kiev.

Tusen tack till guiden Alina och chauffören Igor som gjorde min vistelse i Poltava till en av resans höjdpunkter!

Tillbaka på centralstationen i Kiev gick jag till metrostationen Vokzalna för att åka till stationen Khreschatyk där jag steg av. Härifrån promenerade jag till hotellet och efter en god middag vid Maydantorget var kvällen slut och därmed var det även slut på en mycket intressant och spännande dag i Ukraina.

Efter fem dagar i Ukraina sprängfyllda med upplevelser var det dags för mig att åka hem. Efter allt jag upplevt under mina dagar kan jag bara rekommendera ett besök i Ukraina som fungerar mycket bra för en turist, på alla sätt och det är dessutom väldigt billigt här. Åk hit innan alltför många turister upptäckt Ukraina!

Resan gjord i september, 2018

Det finns många intressanta och spännande länder.
Läs om några av dessa på min hemsida
www.stalvik.se / rainer stalvik

Print Friendly, PDF & Email