grekland-kreta-resa

Klicka på bilden för större format

chania, knossos, aptera, malia, falarassana, polyrrinia, bergsbyn lakki, omalos, samariaravinen, maleme, rethymno var några platser jag besökte på kreta, rainer stalvik

Resa till Kreta

Ett enkelt sätt att besöka nya platser, och billigt, kan vara att köpa en charterresa och sedan resa runt på egen hand, speciellt om man kan få tag på en resa till reducerat pris. Det var på så sätt jag kom till den vackra och intressanta ön Kreta.

Under en vecka reste jag runt med hyrbil och lokalbussar för att komma till de platser jag valt ut att besöka innan jag gav mig iväg, Aptera, Chania, Knossos, Samariaravinen, Rethymno med flera platser.

Jag hade min bas i Kalamaki, cirka 4 kilometer väster om Chania. Här är det inte så turistiskt varför strand- och nattliv är lugnare än på andra platser på Kreta. Bussförbindelserna är bra och det var lätt att komma till Chania och därifrån vidare. Dock ligger Heraklion och orter öster därom lite väl långt bort för bekväma dagsturer med buss dit. Ett bra sätt att komma runt på ön och till olika sevärdheter är att hyra bil under några dagar, vilket jag gjorde. Kretas inland är definitivt värt att besöka!

Läs om min resa lite längre ned på sidan.

Kort om Kretas historia

När Medelhavet skapades för omkring 4 miljoner år anpassade sig de växt- och djurarter som fanns på den ö vi nu kallar för Kreta efter den lokala miljön. Här levde, till exempel djurarter som dvärgflodhästs arten Hippopotamus creutzburgi, dvärgelefanten Elephas creuzburgi och ett flertal arter små hjortar av släktet Candiacervus. När människor började bosätta sig på ön för omkring 8 000 år sedan utrotades snart de större däggdjuren. Ett antal smågnagare, endemiska för Kreta, utvecklades också. Även dessa utrotades, om än i långsammare takt. Endast ett litet däggdjur, näbbmusen Crocidura zimmermanni lever kvar i de inre delarna av ön. Stenmården inplanterades på ön under förhistorisk tid, troligen för att bekämpa gnagare. Agrimigeten Capra hirus cretica är en vildget på ön som stammar från tidigt domesticerade fårarter, men har sedan förvildats.

Stenålder och bronsålder

De första människorna som bosatte sig på Kreta på 6000-talet före Kristus kom troligen från Mindre Asien eller Afrika. Under 3 000- och 2 500-talen före Kristus kom nya immigranter från Mindre Asien. Under bronsåldern, cirka 2 600 – 1 100, utvecklade kretensarna en egen kultur, den minoiska.

Från 1 900 före Kristus byggdes de stora minoiska palatsen i Knossos, Faistos och Malia. Minoerna utvecklade även ett eget skriftspråk, linear, som aldrig kunnat tydas.

På 1 700-talet f Kr förstördes de minoiska palatsen, troligen av en jordbävning, men byggdes åter upp. Tyvärr förstördes dessa än en gång under 1 450-talet f Kr. oklart av vad.

Under 1 100-talet e Kr erövrades Kreta av dorerna från Balkan vilket innebar det definitiva slutet för den minoiska civilisationen. Med dorerna kom järnåldern, eftersom de hade med sig verktyg och vapen i järn.

Under 700-talet f. Kr. inleds ett orientaliskt inflytande inom det kretensiska vasmåleriet. Från 600-talet märks ett tydligt inflytande från Egypten i skulpturen. Det kretensiska samhället visade stora likheter med det i Sparta.

Romare och bysantiner

År 69 f Kr invaderade romarna Kreta och blev en del av den romerska provinsen Cyrenaika, dit även Egypten och andra delar av Nordafrika hörde. Med romarna följde utveckling och välstånd. Huvudstad under den romerska perioden var staden Gortyn.

År 59 e Kr kom aposteln Paulus och förde med sig kristendomen.

När det romerska riket delades år 395 e Kr kom Kreta att tillhöra det östromerska riket som styrdes från Konstantinopel (nuvarande Istanbul).

Efter att det romerska riket fallit samman erövrades Kreta av arabiska pirater år 824. Araberna byggde bland annat en borg på en plats som hette Heraclium. Där ligger idag staden Heraklion som sedan år xxx är öns huvudstad.

Den venetianska perioden

År 1204 angreps Konstantinopel av det fjärde korståget och det bysantinska riket föll. Kreta såldes för en mindre summa till Venedig. Venetianarna styrde ön mellan åren 1204 och 1645, med undantag av en kort period då ön styrdes av genuensare.

Under den venetianska perioden blomstrade ön och utvecklades framgångsrikt. Dock ledde venetianarnas hårda styre till flera uppror.

Många fina byggnader från denna period finns kvar, i bland annat Heraklion, Chania och Rethymno.

Den osmanska perioden

År 1645 erövrade det osmanska riket Kreta från Venedig. I Heraklion gjordes så starkt motstånd att den belägrades i 21 år innan stadens invånare gav upp. Osmanerna kom att styra Kreta i mer än 200 år. De regerade med hårt styre och tvingade också människor att omvända sig till islam, fast den större delen av öns befolkning förblev kristna. Befolkningen gjorde många uppror mot det turkiska styret.

År 1821 utbröt det grekiska frihetskriget och år 1832 blev Grekland en självständig stat. Kreta ingick dock inte i denna, utan styrdes av Egypten innan ön återlämnades till turkarna.

Självständigheten

År 1898 blev slutligen Kreta självständigt, med hjälp av bland andra Storbritannien. De flesta av Kretas invånare ville ha en union med Grekland, och en sådan kom till stånd 30 maj 1913.

Den tyska ockupationen

Den 21 maj 1941 inledde tyskarna ”Operation Merkur” med kraftiga flyganfall som gick ut på att erövra Kreta. Efter en vecka hade tyskarna vunnit och ockuperade ön fram till 1945. Under hela ockupationen förekom kretensiska motståndsaktioner, vilka tyskarna hämnades genom att bränna ner hela byar.

Nutid

Efter andra världskriget återhämtade sig Kreta ganska snabbt tack vare sitt jordbruk och, från 1960-talet, även turismen.

Lite om Kretas geografi

Ön Kreta är Greklands största ö med längd av 260 km och en bredd på 60 km. Den är Medelhavets femte största ö och har en yta på 8 261 km². Till storleken är Kreta ungefär dubbelt så stor som Gotland.

Det finns fyra stora bergskedjor på Kreta: Lefka Ori (Vita bergen), Psiloritisbergen (Idabergen), Lasithibergen och Sitiabergen. Kretas högsta berg finns i Psiloritisbergen; berget Ida eller Psiloritisberget, som är 2 456 m högt.

Kretas längsta flod, Geropotamus, är 45 km lång. Den längsta bergsklyftan är Samariaravinen i Lefka Ori. Den är 17 km lång och faller 1200 m. Sjön Kournas är Kretas enda insjö.

Huvudstaden Heraklion, c:a 152 000 invånare, är öns största stad, och Greklands femte största. Näst största staden är Chania med c:a 54 000 invånare.

Min resa

Kalamaki

Basen under mitt besök på Kreta var den lilla orten Kalamaki som ligger cirka 4 kilometer väster om Chania. Här finns inga större sevärdheter än stränderna och den lilla kyrkan som ligger på en udde i Medelhavet. Kalamaki är en av de lugnare turistorterna utefter Chaniakusten och bjuder inte på något nattliv. Promenader i lugnt tempo utefter kusten är ett avkopplande tidsfördriv. Bussförbindelser med Chania är bra och hyfsat frekventa varför det är lätt att komma runt i regionen.

Min första hela dag på Kreta promenerade jag runt i Kalamaki med omnejd för att orientera mig. Jag besökte den lilla kyrkan på udden i Medelhavet och gick till ett par stränder. Inte mycket till strandliv då det var tidigt på säsongen men vindsurfarna var kul att studera.

Bil – dag 1: Aptera, Polyrrinia, Falasarna (166 km)

Andra dagen tog jag en taxi till flygplatsen för att hämta ut min hyrbil. Tillgång till bil är ett måste om man vill komma runt på ön för att besöka några av de större sevärdheterna.

Första intressanta platsen jag besökte efter att ha hämtat ut hyrbilen var Aptera som ligger lite drygt 13 kilometer väster om Chania med vackra vyer över Souda-bukten.

Aptera grundades på 700-talet före Kristus och var en av de mäktigaste städerna i det gamla Kreta. En omfattande handel skapade välmående och gjorde Aptera till kanske det mest framstående handelscentrat i det minoiska Kreta. Även sjöfarten var av stor betydelse för staden. I Aptera producerade brons och järn och här fanns Europas äldsta kända gruva. Befolkningen uppgick till mer än 20 000.

Aptera gjorde inget motstånd mot den romerska ockupationen, som började år 69 före Kristus,  utan fortsatte att blomstra och gjorde så även under den bysantinska perioden. År 365 e Kr drabbades Aptera av en kraftig jordbävning som påverkade stadens utveckling. På 700-talet efter Kristus drabbades Aptera av ytterligare en stor jordbävning som förstörde stora delar av staden. Efter denna övergavs Aptera av majoriteten av invånarna. Staden förstördes slutligen av araberna på 900-talet. På 1080-talet uppfördes ett kloster i den förstörda staden. Det finns kvar än idag! Under det ottomanska styret uppfördes ett fort med ett magnifikt läge år 1866.

Jag kom till Aptera efter en knapp timmes bilkörning från flygplatsen. Solen sken och vyn över Soudabukten var magnifik. När jag parkerat bilen och betalt inträdesavgiften promenerade jag runt i det arkeologiska området i nästan en och en halv timme för att studera de romerska lämningarna.

De främsta av lämningarna i Aptera är från den romerska perioden och omfattar familjegravar, amfiteatern, cisternerna, det allmänna badet och området med bostadshus.

Innan jag lämnade Aptera körde jag till det turkiska fortet. Tyvärr är det stängt för allmänheten men exteriören är väl värd att titta på. Från fortet har man fina vyer över Soudabukten och delar av stadsmuren som omgav Aptera.

Från Aptera körde jag västerut mot Kissamos och sedan vidare söderut till den gamla byn Polyrrinia som ligger högt uppe i bergen.

Polyrrinia

Polyrrinia, vars namn har sitt ursprung i grekiskans “poly” “renea” som betyder “många får”,  grundades av grekerna på 600-talet före Kristus . Polyrrinia var en betydelsefull bergsstad under den hellenistiska perioden. Staden blomstrade under den romerska perioden innan makten försköts till hamnstaden Kissamos. Även under den bysantinska och venetianska perioden var Polyrrinia en strategiskt viktig plats. Idag är Polyrrinia en pittoresk bergsby med forntida lämningar.

Jag parkerade bilen i utkanten av byn och promenerade på en stenlagd gata in i den. Vid ett litet torg låg en restaurang med en skylt “Touristinformation”. Restaurangen drivs av en brittisk kvinna som också informerade besökare om byns sevärdheter och förklarade hur man skulle gå för att få ut det mesta av besöket.

Med en enkel karta i handen som jag fått av den brittiska damen promenerade jag runt i byn under ett par timmar för att njuta av den fridfulla atmosfären och se på olika forntida lämningar, främst från den romerska perioden.

Inne i den gamla byn tittade jag på, bland annat resterna av ett romerska försvarstorn, den romerska akvedukten som byggdes på order av kejsaren Hadrianus och valv från den venetianska perioden, förutom den ålderdomliga arkitekturen i byn.

På en höjd ovanför byn finns lämningar av hus som är uthuggna i berget, gamla vattencisterner och gravkammare från den hellenistiska perioden. Här låg en gång ett stort grekiskt tempel. Idag återstår endast rester av fundamentet. När kyrkan och kyrkogården, som ligger på den plats där tidigare templet låg, byggdes år 1894 användes sten från templet till att bygga den.

Trots sitt otillgängliga läge och fina försvarsposition intogs byn av araber på 700-talet efter Kristus och förstördes. Den återuppbyggdes under den venetianska perioden.

Falasarna

Från Polyrrinia körde jag tillbaka till Kissamos och fortsatte att köra västerut, till Falasarna, som anses ha en av Kretas finaste stränder. Jag körde inte hit för strandens skull utan för att se lämningarna efter den gamla staden.

Området runt det moderna Falasarna har varit bebott sedan 600-talet före Kristus. Den gamla staden nådde sin höjdpunkt under 400-talet f Kr. På den tiden var Falasarna en hamnstad. Idag ligger lämningarna efter den gamla hamnen 400 meter från havet på grund av landhöjning. När romarna erövrade Kreta år 67 f Kr var Falarasana ett tillhåll för pirater.

Ruinerna av det gamla Falarasana ligger 2 kilometer från den asfalterade vägen i byn.

Jag hade för avsikt att besöka ruinerna av den gamla staden. När jag kom fram till var lämningarna stängda för dagen varför jag fick nöja mig med att beskåda en del av ruinerna genom ett staket. Istället för att gå runt bland ruinerna som planerat gick jag en fin promenad i blåsten till Gramvosabukten. Här ligger ett mäktigt berg på vilket det en gång låg ett grekiskt tempel.

Efter en knapp timmes promenad vid bukten körde jag tillbaka till Kalamaki. Tillbaka där var den första bildagen avslutad. Jag var nöjd med vad dagen gett i form av olika sevärdheter.

Bil – dag 2: Knossos och Malia (382 kilometer)

Det regnade kraftigt på morgonen när jag körde iväg från hotellet i Kalamaki och fortsatte att göra så ända tills jag kom fram till Knossos.

Att köra på den nationella huvudvägen mellan Chania och Heraklion blev lite av ett äventyr i det kraftiga regnet. Sikten var begränsad och risken för vattenplaning stor. På grund av regnet fick jag avstå från att köra till klostret Moni Arkadio som planerat.

Ända sedan historielektionerna på skoltiden har jag velat besöka Knossos, Kretas största sevärdhet. Nu var jag äntligen här!

Efter att ha parkerat bilen på en stor parkeringsplats nära palatset köpte jag en entrébiljett till det arkeologiska området. Inte direkt billigt, men som pensionär har man rabatt. Det regnade fortfarande när jag passerade biljettkontrollen.

Knossos är den största arkeologiska fyndplatsen från bronsåldern i Grekland. Området var troligen politiskt centrum för den minoiska civilisationen och kulturen. Den grekiska mytologin säger att kung Minos, son till Zeus och Europa, hade sitt palats här.

Ruinerna av Knossos upptäcktes 1878 av antikhandlaren Minos Kalokairinos. Trots flera försök att gräva ut området kom dessa inte igång på allvar förrän år 1900 efter att britten Arthur Evans köpt hela området och startat sina utgrävningar.

Palatset i Knossos byggdes i etapper mellan 1 700 och 1 400 före Kristus. Palatset hade, när det var som störst, 1 300 rum förbundna genom korridorer i olika former och storlekar. Palatsets yta uppgick till 24 000 km² som fördelades på en teater, fyra huvudentréer och ett flertal lagerrum. De främsta arkeologiska fynden finns att beskåda Arkeologiska muséet i Heraklion.

En jordbävning förstörde det första palatset på 1 700-talet f Kr. Det återuppbyggdes, större och mera sofistikerat. Det andra palatset förstördes delvis av en jordbävning någon gång under 1 500-talet / 1 450-talet f Kr. Trots detta var palatset bebott i ytterligare femtio år innan det brann ned.

Jag kom in i palatsområdet genom den södra ingången med paraplyet i vänstra handen. På grund av regnet var det förhållandevis få besökare som gick runt och tittade. Bra om man vill fotografera men försvårat av regnet. Palatset har många sevärdheter. Detta var några jag fastnade för.

I Knossos palats fanns det många fresker. Några finns bevarade och kan beskådas på olika platser. En av de mest berömda, som jag såg efter att ha passerat biljettkontrollen, var “Prinsen med liljorna”. I “Drottningens rum” fanns både toalett och badrum. Här finns även den kanske mest berömda fresken med delfinerna. I Piano Nobile finns ett rum dekorerat med palatsets mest berömda fresker som “Tjurbrottarna” och de “Tre kvinnor med bägare”. Tronrummet har vackert dekorerade väggar. Vid den norra entrén finns två stora reliefer av tjurar, den minoiska kulturens styrkesymbolen. I några lagerlokaler finns gigantiska krus bevarade som användes för att lagra vin, olivolja, säd mm, den stora trappan som Evans lät återuppbygga är också värd att titta på.

Det finns så oerhört mycket att gå in i detalj och studera närmare i Knossos palats att man behöver mer tid än de c:a en och en halv timme jag tillbringade här.

Sammanfattningsvis kan jag bara konstatera efter min vecka på Kreta. Har min inte besökt palatset i Knossos har man inte “besökt Kreta”.

Palatset i Malia

Jag ville också passa på att besöka Malia när jag väl kört till Knossos varför jag satte mig i bilen och körde ytterligare nästan 40 kilometer österut.

Vid sidan om palatset i Knossos var det i Malia ett av de största på Kreta som byggts under den minoiska perioden.

Det första palatset i Malia byggdes på 1 900-talet före Kristus och förstördes av en jordbävning på 1 700-talet f Kr. Palatset återuppbyggdes men förstördes på nytt omkring år 1 450 f Kr varefter det övergavs.

Det som finns kvar av palatset i Malia är i första hand lämningar från det andra palatset.

Jag blev misstänksam att allt inte stod rätt till när jag svängde in på besöksparkeringen. Där stod bara EN bil parkerad! På bussparkeringen stod en chaufför och städade bussen.

När jag stigit ur bilen mötte jag en slokörad engelsk turist som informerade mig om att “It´s closed today!”.
“Är vi här för sent”, frågade jag.
“Nej, det är måndag och då är alla muséer stängda…
Men vi kan se lite av ruinerna om du följer med mig, om du vill.
Tillsammans gick vi till ett staket varifrån jag kunde se en del av ruinerna som en gång utgjort Malias palats.

Efter att ha tittat in genom staket en stund gick jag tillbaka till bilen och körde till Kalamaki. En fin resa jämfört med morgonens då det nu var strålande solsken.

Bil – dag 3: Bergsbyn Lakki, Omalos, Samariaravinen och tyska krigskyrkogården i Maleme (113 kilometer)

Jag lämnade hotellet direkt efter frukosten och körde mot Chania på den nationella huvudvägen. Strax innan staden tog jag av åt söder, mot Omalos. Idag skulle jag köra enligt ett upplägg som jag hittat i guideboken från Lonely Planet.

Fin landsväg mot Omalos, lite smal på sina ställen och slingrande. Apelsinodlingarna övergick i skogspartier ju högre upp jag kom.

Bergsbyn Lakki dök upp bakom en vägkrök. Byn ligger vackert på en bergssluttning med vita hus spridda utefter den. Jag parkerade bilen inne i byn. Promenerade sedan runt i Lakki och besökte kyrkan innan jag fortsatte mot Omalos.

Strax norr om Lakki bjuds det på fina bergsvyer varför jag stannade och gjorde en kort vandring för att njuta av vyerna.

Efter ytterligare ett antal kilometers bilkörning kom jag till högplatån där byn Omalos ligger. Många turister passerar byn på vägen till Samariaravinen men stannar sällan till här. Jag stannade en stund för att njuta av blomsterprakten, dofterna och för att “spana” på herdarna och deras hjordar. Mest imponerades jag av getterna med sina stora klockor som hängde i ett band runt halsen.

Så var det dags för en av dagens höjdpunkter, besöket vid Samariaravinen, Kretas näst största attraktion efter palatset i Knossos.

Samariaravinen ligger i Samaria nationalpark som till största delen är en enorm bergsklyfta. Ravinen är 16 kilometer lång och en fallhöjd på 1 200 m. Samariaravinen blev nationalpark 1962, med tanke på att skydda den kretenianska vildgeten, som endast finns i detta område. I nationalparken finns även flertalet andra skyddade djur och växtarter. Mer än en kvarts miljon människor vandrar genom Samariaravinen årligen från början av maj till slutet av oktober. Orsaken till Samariaravinens popularitet kan vara att det sägs att den är den längsta ravinen i Europa.

Även jag hade planerat att vandra genom Samariaravinen och bokade en arrangerad vandring samtidigt som jag bokade resan till Kreta. Bara en knapp vecka innan avresan ringer researrangören och meddelar att de inte kan sälja vandringen till mig eftersom deras arrangör inte börjar med sina vandringar förrän veckan efter min vistelse på Kreta.

När jag kom till ravinens entré parkerade jag bilen och vandrade en stund på en led som gick i utkanten av ravinen. När jag gick på denna hade jag fina vyer in i ravinen och de mäktiga bergen som bildade den.

Skälet till att jag inte gick in i ravinen var att jag skulle hinna besöka den tyska krigskyrkogården i Maleme också och dessutom hade jag bara kunna t gå en kort bit in i ravinen och tillbaka samma väg eftersom jag hade bilen parkerad vid ingången. Jag får vandra Samariaravien i hela sin längd nästa gång jag kommer till Kreta!

Jag var nöjd med vad jag hade fått se av Samariaravinen via den cirka en timme långa vandringen jag gjorde.

Frän Samariaravinen körde jag tillbaka mot Omalos och vek sedan av mot bergsbyn Prasses på en slingrande bergsväg. Nära Agia Irini gjorde jag ytterligare en kort vandring i ett alpliknande landskap. I byn Prasses stannade jag till på en enkel restaurang och åt en försenad lunch. Jag var den ende gästen!

Färden gick därefter vidare mot kusten och Maleme där jag besökte en minoisk grav och den tyska krigskyrkogården.

Maleme är en av flera populära semesterorter på norra Kreta med en fin strand. Här finns två sevärdheter som är värda att besöka, en minoisk grav och den tyska krigskyrkogården.

Man passerar den minoiska graven på vägen till krigskyrkogården och det kan vara värt att stanna till för ett besök för den som är historiskt intresserad.

För att komma till Tholos grav, den minoiska graven från sen minoiska perioden, parkerade jag bilen precis vid skylten som talar om var den finns. Efter en kort promenad var jag framme vid graven.

Tholos grav upptäcktes av en händelse i början av 1900-talet. Graven är ett fint exempel på minoisk gravbyggnation. Den är fyra meter hög och har ett pyramidformat tak. Gravkammarens golv är kvadratiskt.

För att komma in i själva gravkammaren går man genom en fjorton meter lång gång kantad av murar formade av stenblock. Ingången är två meter hög och 1.6 meter bred.

När graven grävdes ut fanns knappt några saker bevarade då den plundrats.

År 1944 skadades Tholos grav svårt av bomber under det tyska flyganfallet på Kreta och taket störtade in. År 1966 grävdes den ut men restaurerades inte.

Ett kort besök vid Tholos grav är av intresse, tycker jag.

Under Andra Världskriget fick Maleme en plats i världshistorien när tyska fallskärmsjägare landsattes på stranden den 20 maj, 1941 under den så kallade “Operation Mercurius” som var ett försök att inta Kreta. Inledningsfasen blev ett rejält misslyckande för tyskarna och flera tusen soldater miste livet. Påföljande dag lyckades tyskarna inta flygplatsen och kunde därmed ockupera Kreta.

Besöket på den tyska krigskyrkogården i Maleme blev dagens sista besöksmål för min del.

Den tyska krigskyrkogården ligger på “Kulle 107”, nära flygplatsen som spelade en viktig roll i “Operation Mercurius” . Idag är det en vacker och fridfull plats, vacker trots att det är en kyrkogård. Här ligger 4 465 tyska soldater begravda, många som stupade den 20 maj, 1941 dagen då invasionen inleddes. De flesta som stupade var unga pojkar.

Jag började mitt besök med att titta på den utställning som finns i anslutning till kyrkogården. Här får man god information om  slaget och dess följder.Därefter gick jag runt en stund bland gravarna, funderade över meningslösa krig och förfärades över de stupades öden.

Från Maleme återvände jag till Kalamaki och hotellet via den fina kustvägen mot Chania. Tillbaka på hotellet var en intressant och händelserik dag slut. Nästa dag skulle jag lämna tillbaka min hyrbil.

Chania ( Hania, Xania) – Kretas näst största stad

Lite om Chanias historia

På den plats där dagens Chania ligger fanns det redan under den minoiska perioden en större bosättning här som med all sannolikhet kallades Kydonia. År 69 före Kristus erövrades Kreta av romarna och fick senare bysantinskt styre. Mellan åren 824 och 961 styrdes Kreta av araber.

Från 1200-talet till 1600-talet var staden venetiansk.

År 1645 erövrade turkarna Kreta. De kom att styra ön i mer än 200 år. Turkarna beskattade folket hårt och man försökte tvinga invånarna att konvertera till islam. Majoriteten av befolkning förblev dock kristna.

År 1898 blev Kreta självständigt, med hjälp av bland andra Storbritannien. De flesta av Kretas invånare ville ha en union med Grekland, och en sådan kom till stånd 30 maj 1913. Sedan dess är Chania en grekisk stad.

Min dag i Chania började med att jag lämnade tillbaka hyrbilen på flygplatsen. Därifrån tog jag en buss in till stadens centrum och tillbringade dagen i Chanias vackra, gamla stad.

Jag steg av bussen vid torget där de lokala bussarna stannar och frågade efter vägen till hamnen. På vägen dit passade jag på att besöka några av stadens sevärdheter.

Jag började med att titta på Chanias stora katedral som helt dominerar torget Plateia Athinagora. Katedralen ser lite feldimensionerad ut med sitt stora klocktorn. Den är byggd i nyklassistisk  arkitektur. Under den turkiska perioden användes katedralen som tvålfabrik.

Nära katedralen ligger det arkeologiska museet som är inrymt i den vackra venetianska San Francisco-kyrkan byggd på 1500-talet. Under den turkiska ockupationen av Kreta gjordes kyrkan om till moské. Under en period i början av 1900-talet fungerade kyrkan som biograf och under Andra Världskriget använde tyskarna den som ammunitionsdepå.

Nästa stopp gjorde jag vid den venetianska hamnen, Chanias kanske största sevärdhet och populäraste turistmål. Dock var det relativt få turister här när jag kom till hamnen vid 10-tiden.

Den venetianska hamnen är vackert inramad av gamla hus i skarpa färger och här ligger också ett av stadens främsta kännetecken, det venetianska fyrtornet från 1500-talet.  Fyrtornet är ett av världens äldsta. Det är 21 meter högt och har en oktagonal bas. Mellan åren 1830 – 1840 renoverades det av egyptier på uppdrag av britter.

I  hamnens östra del ligger Kioutsouk Hasan-moskén, även Giali Tzamisi moskén, som turkarna lät bygga i slutet av 1600-talet. Idag fungerar den som utställningshall. Bakom moskén tornar husen på Kasteli-kullen upp sig.

När jag vandrat runt i hamnen en stund promenerade jag västerut längs hamnen till Firka-fortet som är den bäst bevarade försvarsanläggningen i Chania. På vägen dit passerade jag mängder av restauranger som nu började fyllas med turister.

Fortet Firka

Den ursprungliga försvarsanläggningen, Revellino  del Porto, i hamnens nordvästra del byggdes av venetianarna med start år 1610 för att skydda Chanias hamn mot fientliga angrepp. Fortet stod klart bara några år innan Kreta intogs av turkarna år 1645.

Revellino del Porto användes av turkarna som baracker (Firka) därav dagens namn på fortet, Under den turkiska perioden användes en del av fortet som fängelse.

Jag gick runt en stund i fortet men det finns inte speciellt mycket av intresse där. Desto mera intressant är det att besöka Marinmuseet som utgör en del av fortanläggningen.

Efter Firka promenerade jag runt en stund i de gamla bostadskvarteren runt fortet och passade på att fika i ett litet trevligt café innan jag gick till de gamla byggnaderna där venetianarna byggde sina båtar.

Venetianarna lät uppföra 17 stora byggnader, neoria, för underhåll av sina skepp. De första två var färdigbyggda år 1526. År 1593 stod sexton neorior klara. Den sjuttonde, och sista byggdes klart år 1597. Turkarna använde dem som militära förråd, flera fick förfalla och nio av dem revs.

Den sista av neoriorna som byggdes var starkt förfallen innan den renoverades och gjordes till ett kulturcentrum.Denna neoria skiljde sig från de tidigare genom att den byggdes i två våningar.

Fån hamnen gick jag upp på Kasteli-kullen, som är Chanias äldsta del. Den gamla staden omgavs av en kraftig stadsmur byggd under den bysantinska perioden på 1100-talet.

Staden Chania byggdes på en plats där en av de tre minoiska städer kung Minos lät grunda låg. Ruinerna av den antika staden Kydonia kan nu beskådas på Kasteli-kullen. Kydonia var en betydelsefull stad under den förhistoriska minoiska perioden och pågående utgrävningar visar att Kydonia var en välutvecklad stad.

Från Kydonia vandrade jag tillbaka mot centrum. På vägen dit passade jag på att besöka kyrkan Agios Nikolaos som ligger vid Splantzia-torget. Kyrkan utmärker sig genom att det på den finns en av Chanias två återstående minareter.

Kyrkan Agios Nikolaos grundades i början av 1200-talet. Fanciscanermunkar byggde till kyrkan på 1300-talet. År 1645 gjorde de turkiska ockupanterna om kyrkan till en moské. De kallade den för Hiougkar Tzamisi, Kejsarens moské. År 1918 gjordes moskén om till kyrka igen. Även interiören är sevärd.

Splantziakvarteren är värda att ströva runt i med sina gamla hus och trånga gränder. I dessa finns flera små, trevliga restauranger.

Från Splantziakvarteren gick jag till den stora saluhallen som är en stor byggnad på 4 000 kvadratmeter. Saluhallen började byggas i augusti 1911 på en plats där en del av den  venetianska försvarsanläggningen legat. Bygget var klart under andra halvåret 1913.

Jag gillar inte att shoppa men tycker ändå att ett kort besök i saluhallen var av intresse.

Från saluhallen gick jag till de gamla kvarteren där den judiska synagogan ligger.

Den  judiska synagogan i Chania är den enda återstående av Kretas synagogor och byggdes på 1400-talet. Den skadades svårt av bombningar under Andra Världskriget. Efter en renovering öppnades den åter år 1999. Synagogan kan endast nås från Kondylaki-gatan.

Tyvärr var synagogan stängd under mitt besök i Chania varför jag fick nöja mig med att titta på den anspråkslösa exteriören. De gamla kvarteren runt synagogan är väl värda att ströva runt i.

Innan jag åkte tillbaka till Kalamaki passade jag på att ta en kall öl för att smälta mitt besök i Chania som hade varit både intressant och trevligt.

Rethymno – Liten och vacker stad

Min sista hela dag på Kreta valde jag att besöka Rethymno som ligger cirka 70 kilometer öster om Chania.

Efter frukosten gick jag till strandgatan för att ta en lokalbuss till Chania. Där fick jag byta till en buss som körs av bussbolaget KTEL för att komma till Rethymno. Lugn och bekväm bussresa som tog cirka en timme.

Staden Rethymno, cirka 40 000 invånare, har mycket gamla anor. På  400-talet före Kristus var Rethymno en självständig minoisk stat som präglade sina egna mynt. Staden tappade i betydelse under den romerska och bysantinska perioden men  fick ökad betydelse under den venetianska perioden. På 1500-talet började venetianarna förstärka stadens försvarsverk på grund av hotet från Turkiet. Trots stora satsningar på försvar intog turkarna Rethymno år 1646. Deras kultur satte sina avtryck i staden vilket kan ses än idag.

Rethymnos gamla stad är med sin blandade arkitektur och vackra venetianska hamn väl värd att besöka.

Från KTEL:s busstation promenerade jag direkt till stadens största sevärdhet. Jag fick sällskap av en trevlig tysk dam som åkt hit för att få tag på medicin för sin svåra hosta.

Det venetianska fortet, Fortezza, ligger på berget Paleokastro som var grekernas akropolis i förhistorisk tid. Venetianarna, som ockuperade Kreta 1204 – 1669, började bygga fortet på 1570-talet för att skydda sig mot piratattacker. Turkarna förstärkte fortet och byggde om venetianarnas katedral i fortet till en moské. Inne i fortanläggningen finns också två mindre kyrkor. Vyerna över Rethymno med omgivningar är imponerande från fortet.

Under andra världskriget använde tyskarna fortet som bas och fängelse.

Fortezza är väl värt ett besök.

Jag gick in genom den bastanta porten in till fortet och betalade entrébiljetten. Mitt emot biljettluckan ligger förrådet där kanoner och vapen förvarades av venetianarna.

Promenaden gick vidare in i fortet och jag kom till den lilla Sankta Katarinas kyrka från 1800-talet. Den ligger bredvid den stora moskén, Sultan Bin Imbrahims moské, som turkarna skapade genom att bygga om venetianarnas katedral på 1600-talet. Idag används moskén som utställningshall.

Snett emot moskén ligger kruthuset. Det byggdes under åren 1573 och 1580 av venetianarna. En del av byggnaden var bostad och under andra världskriget användes byggnaden som fängelse.

Bakom kruthuset ligger en stor stenbyggnad som var de venetianska rådgivarnas bostad. Under den turkiska perioden användes huset som officersbostad. Turkarna lät bygga en mindre badanläggning i husets nedervåning.

I Fortezza finns flera bastioner varifrån man har fina vyer över omgivningarna. En av de mäktigaste är Den Helige Lucas bastion med sin stora ramp.

Från Fortezza gick jag till den gamla hamnen genom trånga och vindlande gator med spännande arkitektur. Här kan man känna historiens vingslag.

Precis som Chania har Rethymno en venetiansk hamn med ett fyrtorn från den ottomanska perioden, Rethymnos hamn är dock betydligt mindre än Chanias men kantas även den av mängder av trivsamma restauranger och caféer som alltid är fulla med turister. På en av restaurangerna passade jag på att äta lunch.

Från hamnen gick jag vidare till den gamla staden. Här ligger Neratzes moské som ursprungligen var en kyrka tillhörande Franciscanermunkar. Turkarna byggde om kyrkan till moské år 1657. Idag används moskén, bland annat som konserthall. Minareten, det ursprungliga klocktornet, byggdes på 1890-talet.

Inte långt från Neratzes moské finns Rimondifontänen som uppfördes år 1626. Den var länge stadens huvudsakliga vattenkälla. På denna finns korintiska kapitäler och vattensprutande lejon.

Kvarteren i den gamla staden är trivsamma att ströva runt. I dessa finns spännande gamla byggnader, mysiga gränder och trevliga uteserveringar.

På seneftermiddagen tog jag bussen tillbaka till Chania och därifrån en annan buss till Kalamaki. Dagens besök i Rethymno avslutade resan till Kreta för nästkommande dag var det dags att åka hem.

Min vecka på Kreta var fylld av olika upplevelser, allt från besök vid historiska platser, strövtåg i stadsmiljöer, bergsturer, en kort vandring vid Samariaravinen och besök vid  vackra stränder. Upplevelser som gjorde att jag kände att jag hade fått ut väldigt mycket av mitt besök på ön. Något jag saknade under min vecka? Jo, ett dopp i Medelhavet. Det får bli en annan gång!

Kreta är väl värt ett besök, speciellt om man ger sig iväg bortom stränderna!

Resan gjord 2018

Det finns många intressanta och spännande länder.
Läs om några av dessa på min hemsida
www.stalvik.se / rainer stalvik

 

Print Friendly, PDF & Email