Resa till Kenya Masai Mara, vilda djur mm

Läs om min resa till Kenya Masai Mara National Reserve och se bilder på vilda djur, Rainer Stalvik

Resa till Kenya Masai Mara National Reserve

”Under förmiddagen såg jag gnu, en hjord med impalaantiloper, struts, både hanar och honor med ett tiotal ungar, koantilop, elefant, topiantilop, massajgiraff, Grants gasell, afrikansk buffel, krontrana, gamar, koritrapp, stäppzebra, gepard, fläckig hyena, elandantilop, lejon. Vi gjorde även ett besök på Massai Maras högsta punkt varifrån man en en vacker vy över slätten. Sedan skulle vi åka till Marafloden. ”

Jag har länge haft planer på att besöka Kenya för de goda möjligheterna att se vilda djur. När jag hittade en resa hos en arrangör som jag tyckte låg rätt i pris bokade jag denna. Resan blev en stor upplevelse för de många fantastiska mötena med några av Afrikas vilda djur, inklusive ”The Big Five”, det vill säga lejon, leopard, elefant, svart noshörning och afrikansk buffel. På bara tre dagar!

Reseupplägget fungerade mycket bra med fina hotell, mycket god mat, en bra svensk reseledare och en kenyansk chaufför som kunde sina viltreservat. Vi besökte Samburu National Reserve, Mount Kenya National Park, Lake Nakuru National Park och Masai Mara National Reserve.

Jag såg så många djur att jag bestämde mig för att dela upp informationen från denna resa på respektive nationalpark / naturreservat.

Totalt åkte jag omkring 1 700 kilometer i jeep på denna resa varför jag fick se en hel del av den fattiga kenyanska landsbygden också.

Här kan du läsa om min resa till Kenya Masai Mara National Reserve och se bilder på vilda djur, Rainer Stalvik

Bilder från min resa till Kenya Masai Mara National Reserve finns längst ned på sidan.

Den här sidan handlar om Masai Mara National Reserve och vad jag såg under mitt besök,

Resan från Lake Nakuru National Park till Masai Mara National Reseve

Tidig frukost på hotellet eftersom en 380 kilometer lång jeepfärd till Masai Mara låg framför oss. Bara några hundra meter från lodgen låg en lejonhona i gräset och tittade på oss. David stannade jeepen så att vi kunde ta några bilder. Det blev ett värdigt avslut på vårt besök vid Lake Nakuru!

Bilresan till Masai Mara gick de första timmarna på en väg med någorlunda hyfsad vägstandard. Efter det fortsatte den på en skumpig grusväg som gick parallellt med ett vägbygge i flera timmar innan vi kom fram till reservatsgränsen. Om några år får besökare till Masai Mara National Reserve en väg med bra standard att åka på!

Färden gick än en gång genom ett vackert landskap, till stor del jordbrukslandskap, och vi passerade åter flera fattiga och slitna byar. Många människor gick längs vägen, och med jämna mellanrum dök det upp boskapshjordar längs den också. Vi gjorde ett kort stopp i staden Narok, som även kallas för ”Massajernas huvudstad, för att några ur gruppen skulle proviantera.

Vi stannade till på en inhägnad parkeringsplats framför ett stort varuhus i väntan på att ”shopparna” skulle uträtta sina ärenden. Trafiken var intensiv och det sprang människor överallt. Husen var ganska slitna. Varuhuset dock hyfsat fräscht men få personer i det. Narok var ingen direkt intressant stad vad jag kunde se under mitt korta besök. Från Narok fortsatte färden mot naturreservatet Masai Mara.

Vid reservatsgränsen ”överfölls” bilarna av ett stort antal massajkvinnor som ville sälja souvenirer till turisterna. De var fler än besökare till reservatet! Kvinnorna var ganska påstridiga och stack gärna in en arm fullproppad med souvenirer i jeeparna. Enda sättet att bli av med dem var att stänga fönstret.

Efter incheckningen i reservatet åkte vi ytterligare en knapp timme innan vi kom fram till lodgen där vi skulle bo de kommande två dagarna.

Strax efter passagen in i reservatet stannade jeeparna till på en öppen plats framför en massajby. Här stod en stor grupp massajmän och väntade på besökare. De som var intresserade av ett besök i en massajby kunde nu stiga ur jeeparna och låta sig guidas runt. De som inte ville besöka byn kördes vidare direkt till lodgen.

Då jag vandrat med massajer under tre dagar i Tanzania avstod jag från att besöka byn. Jag tappade också intresse av att gå med när jag fick se prov på det kommersiella upplägget. När jag efteråt frågade några som varit i byn var det ingen som var speciellt entusiastisk över besöket. ”Jo, vi hade dansat med massajerna också”….

Någon timme efter den delikata lunchen gav vi oss iväg på vår första safarirunda i Masai Mara

Masai Mara National Reserve – Magnifik slätt med många djur

Masai Mara National Reserve är Kenyas ”flaggskepp” när det gäller safariupplevelser och nästan alla som kommer till landet för att åka på safari kommer hit. Masai Mara ligger i sydvästra Kenya, på gränsen till Tanzania. I Tanzania kallas det naturskyddade området för Serengeti. Djur- och fågellivet i de båda parkerna är rikt och snarlikt.

Masai Mara, eller som det ofta enbart kallas Mara, utgörs till största delen av öppen mark, med stora grässlätter i en svagt böljande terräng. Ytan på naturreservatet uppgår till 1 510 kvadratkilometer. Inne i Mara finns två floder, Marafloden och Talekfloden. Marafloden är berömd för sina platser dit hjordar av gnuer och zebror söker sig för att korsa floden under den stora migrationen. Vid dessa vadställen förekommer ofta dramatiska scener när stora krokodiler ligger i bakhåll för att attackera djuren när de korsar floden. Många filmer har visats på TV av denna dramatik.

Masai Mara är Kenyas kanske artrikaste park och med lite tur har man chans att se ”The Big Five”. Den som är intresserad av att se många olika afrikanska djur blir inte besviken under ett besök i Masai Mara. Det vackra landskapet är också intressant för ornitologer. Här har fler än 450 olika arter registrerats.

Mitt besök i Masai Mara National Reserve

Den fina lodgen vi bodde på ligger bara några kilometer från den stora, vackra och böljande Masai Mara-slätten. Efter omkring tio minuters jeepfärd kom vi ut på denna och fick se de första djuren, några gnuer som fredligt betade av det saftiga gräset. Sedan fortsatte det med massajgiraffer som stod i ett buskage och åt, med stäppzebror strax intill

Under eftermiddagssafarin fick jag också se elandantilop, den största av alla antiloper, flockar med stäppzebra, hjordar med afrikansk buffel, koantilop, impala, topiantilop, flodhäst, Grants gasell, karavaner med gnuer, fläckig hyena, lejon och gamar. Vilken start på besöket i Masai Mara!

På kvällen kunde jag se fram emot ännu en av de goda middagarna jag fått njuta av under resan.

Påföljande dag väntade en heldagssafari i Masai Mara. Mina förväntningar var höga!
Dagens safari startade strax efter frukosten och vi körde ut på Mara-slätten samma väg som vid föregående dags safarirunda.

Under förmiddagen såg jag gnu, en hjord med impalaantiloper, struts, både hanar och honor med ett tiotal ungar, koantilop, elefant, topiantilop, massajgiraff, Grants gasell, afrikansk buffel, krontrana, gamar, koritrapp, stäppzebra, gepard, fläckig hyena, elandantilop, lejon. Vi gjorde även ett besök på Massai Maras högsta punkt varifrån man en en vacker vy över slätten. Sedan skulle vi åka till Marafloden.

Strax efter klockan 09 styrde David safarijeepen mot en flock elefanter som fridfullt promenerade omkring. Vi kom nära de stora djuren och kunde betrakta dem strax framför oss. Hjorden bestod av honor och ett antal ungar. Efter en kort stund verkade de ha fått nog av oss turister och vandrade iväg varför David startade bilen och körde vidare

Femton minuter senare stannade David jeepen framför ett buskage där det låg flera geparder. Ett flertal jeepar med turister spanande ut från taket fanns redan på plats. Vi fick en bra position efter ett tag och jag fick ett antal fina bilder på de vackra geparderna. Det här var bland det mäktigaste jag sett under en safari hittills!

Färden gick vidare och jag njöt ofantligt att se de vilda djuren passera förbi, fläckig hyena, stäppzebra, struts, topiantilop mm

Ganska precis en timme efter att vi sett geparderna kom vi till ett lejonpar som låg vid ett litet träd och sov. Hanen var gammal och hade utkämpat många strider vilket syntes på manens mörka färg, ärren i hans ansikte och att han bara hade ett öga. Trots åldern och hans sargade kropp kunde jag se att han fortfarande hade mycket kraft kvar. Vi stod bara några meter från lejonparet utan att de brydde sig om vår närvaro. Efter en stund flyttade de på sig några meter och lade sig en liten bit längre bort från jeepen, hanen på magen och honan på rygg. Här blev det fina närbilder!

Från lejonparet blev det en skumpig färd till ”Hjärtat av Mara”, Marafloden. Här kunde jag se några av de stigar som leder ned från stäppen till floden som de migrerande gnuerna och zebrorna tvingas ta för att korsa floden. Det är här de stora Nilkrokodilerna väntar på att få attackera djuren som måste över floden.

Här kunde jag se flodhäst, både på flodbanken och i vattnet, gigantisk nilkrokodil, krontrana och nilgås

Därefter var det tid för picknicklunch på den mäktiga Masai Mara-slätten. Lunchpaket med diverse godsaker, och en korv som inte var speciellt god, avnjöts sittandes på en filt eller ståendes vid någon av jeeparna under överinseende av gamar och en maraboustork.

Efter lunchen fortsatte safarituren och än en gång kunde jag njuta av djur på stäppen som elefant, massajgiraff, fläckig hyena, stäppzebra, flodhäst på land, elandantilop, topiantilop med unge, maraboustork, afrikansk buffel, vårtsvin, koantilop, Grants gasell mm.

Vid 16-tiden var jag tillbaka på lodgen och mycket nöjd med dagens upplevelser. På kvällen avnjöt jag ännu en god middag och jag tror att jag drömde om en massa djur på natten.

Påföljande dag var det dags för återresa till Nairobi. Innan den började skulle vi göra en sista safarirunda. Den blev en grandios avslutning på besöket i Masai Mara!

Samma väg ut på slätten som vi åkt tidigare och efter bara en kort stunds jeepåkande såg jag den första gnun, som jag passade på att ta några närbilder på.

En liten stund senare såg vi en fläckig hyena vid en vattensamling i vilken den uträttade sina behov i för att sedan dricka av vattnet. Den poserade på bästa tänkbara sätt framför våra kameror tills en annan jeep kom och skrämde iväg den.

Därefter kunde jag se stäppzebror, elandantiloper, topi, en buffelhjord, en flock med gamar som kalasade på ett kadaver som antagligen var rester av ett djur som lejon dödat.

Plötsligt fanns den där, rariteten i Masai Mara, den svarta noshörningen, eller som den också kallas spetsnoshörningen. Den sprang på slätten en bit från bilen. David körde mot den för att vi skulle komma närmare. Fler safaribilar styrde också mot den. Noshörningen sprang nervöst framför bilarna och sökte en väg att undkomma. En vit safaribil följde efter den. Noshörningen gjorde flera utfall mot den. ”Så får man inte göra”, sa vår chaufför. ”Man skall respektera djuren”. Chauffören av den vita bilen rapporterades till reservatsstaben. Noshörningen försvann i fjärran över stäppen.

Vår färd fortsatte över Mara-slätten och vi fick se lejon som låg i ett buskage, en hane och en hona. De hade sökt sig hit för att vila. Kanske var de trötta efter en jakt? Det blev några riktigt fina bilder innan vi körde vidare. Bara någon minut senare kom en stor lejonhane promenerande mot bilen. Ett riktigt praktexemplar. Fler fina bilder och en grandios avslutning på besöket i Masai Mara!

Sedan var det dags att börja återfärden till Nairobi. På vägen ut ur Masai Mara såg jag ytterligare flera av de många djuren som finns i reservatet, massajgiraff, gnu, stäppzebra, elefant, struts mm.

Min resa till Masai Mara National Reserve

Färden till Nairobi, knappt 300 kilometer, blev lite seg på grund av dålig väg mellan reservatet och Narok, hård trafik när vi kom ut på huvudvägen mellan Mombasa och Kampala samt att vi gjorde några stopp, varav ett på en plats med en vacker vy över Great Rift Valley. När vi väl kom fram till Nairobi fastnade vi i den besvärliga trafikmiljön där. Efter dryga sex timmars bilresa hade vi äntligen kommit fram till hotellet i Nairobi. Där en god och trevlig avskedsmiddag väntade efter incheckningen.

Påföljande dag stod till fritt förfogande i Nairobi fram till avresan till flygplatsen. Vad skulle jag fördriva tiden med?

Jag mindes vad fransmannen, som suttit bredvid mig på planet till Nairobi och som arbetat tio år i staden, sa: ”Ta alltid taxi när du skall förflytta dig i staden. Det är farligt att gå ensam.” , varför jag tillbringade dagen i och runt hotellet fram till avresan till flygplatsen.

Än en gång ”stångade” sig bilen jag åkte med genom Nairobis besvärliga trafik. Det tog nästan två timmar att komma till flygplatsen och när vi kom fram dit var resan till Kenya, i princip, definitivt slut! Utreseformaliteterna gick hyfsat snabbt och vi kunde lyfta från Nairobis flygplats i stort sett enligt tidtabell!

Det här var en av mina bästa resor! Hotellen var bra, maten god, transporterna fungerade perfekt, den svenska guiden var mycket bra och den kenyanske chauffören gjorde vad han kunde för att visa upp sitt vackra och fascinerande land. Men framför allt var det de mäktiga mötena med de afrikanska djuren som gjorde resan till en mycket stor upplevelse!

Korta fakta om djur jag såg i Masai Mara National Reserve.

Afrikansk buffel

Afrikansk buffel eller Kafferbuffel (Syncerus caffer) är ett partåigt hovdjur som förekommer i stora delar av Afrika. Den afrikanska buffeln är ett oxdjur som är ensamt i släktet Syncerus. Arten delas idag upp i de två underarterna Syncerus caffer nana och Syncerus caffer caffer.

Afrikansk buffel har en kroppslängd mellan 170 och 340 cm och en mankhöjd mellan 100 och 170 cm. Svanslängden varierar mellan 70 och 110 cm och vikten uppgår till mellan 300 och 900 kg, honor är allmänt mindre än hannar. Den afrikanska buffeln som förekommer på savannen i östra Afrika är nästan dubbelt så stor som underarten som lever i centralafrikanska regnskogar.

Båda könen har stora horn. Hos savannlevande djur kan hornen nå en längd upp till 160 cm. Underartens horn på den regnskogslevande buffeln har horn runt 40 cm långa.

Den afrikanska buffeln lever i många olika habitat, till exempel i tät regnskog och på den öppna savannen, men saknas i ökenmiljö. Störst är populationen i områden med blöta savanner där det finns god tillgång till vatten och föda.

Förutom människan har afrikanska bufflar nästan inga fiender. Lejon, fläckiga hyenor, geparder och leoparder försöker ibland döda ett ungdjur eller sjuka individer. Det händer att lejon dödas av bufflar när de försöker anfalla.

Den afrikanska buffeln, som tillhör de “The big five”, är ansedd som ett farligt vilt djur och dödar varje år många människor, mest jägare.

Uppskattad nuvarande population uppgår till lite mer än 500 000 individer

Afrikansk elefant

De afrikanska elefanterna har på grund av jakten på elfenben minskat dramatiskt i antal. I början av 1900-talet fanns det uppskattningsvis 10 miljoner elefanter. På 1970-talet hade de reducerats till cirka 1.3 – 1.5 miljoner. Idag finns det uppskattningsvis bara omkring 400 000 afrikanska elefanter kvar.

Elefanter (Elephantidae) är en familj inom däggdjursordningen elefantdjur. Elefanterna är den enda familjen av snabeldjur som inte dött ut. Familjen elefanter omfattar asiatisk elefant, afrikansk savannelefant och afrikansk skogselefant.

De afrikanska elefanterna indelas enligt Mammal Species of the World i två nu levande arter, savannelefant (Loxodonta africana) och skogselefant (Loxodonta cyclotis). De båda arterna uppvisar en rad anatomiska skillnader, bland annat har skogselefanten, i likhet med den asiatiska elefanten, fem tår på framfoten och fyra på bakfoten, medan savannelefanten har fyra tår på sina framfötter och tre på sina bakfötter. Elefanten växer hela livet och deras storlek varierar därför mycket.

Hanar hos savannelefanten väger mellan 4 000 och 6 300 kg, honor mellan 2 200 och 3 500 kg. Mankhöjden hos hannar varierar mellan 3 och 4 meter och hos honor mellan 2.4 och 3.4 meter. Elefanter i det fria når en livslängd på maximalt 60 år och omkring 80 år i fångenskap.

Den största elefanten som påträffats, i Angola, vägde c:a 10 000 kg.

Den nuvarande elefantpopulationen uppgår till omkring 400 000 individer.

Afrikanskt lejon

Lejon (Panthera leo) är ett kattdjur av släktet Panthera och är världens näst största kattdjur, bara tigern är större. Lejonen lever i motsats till andra kattdjur i flockar. Lejon förekommer idag i Afrika och i den indiska delstaten Gujarat.

Lejonet är Afrikas största rovdjur. Den vuxna lejonhannens kroppslängd mäter mellan 170 och 250 cm och har en mankhöjd upp till 123 cm. Lejonhonan är mindre. Hennes kroppslängd mäter mellan 140 och 175 cm och en mankhöjd som är minst 91 cm. Hanarnas svansar är mellan 90–105 cm långa och honornas något kortare. Vikten för vuxna hanar varierar mellan 181–227 kg och för honor mellan 113–152 kg. Det största kända lejonet vägde 318 kg. De afrikanska lejonen är större än de indiska.

I Botswana, Namibia, Sydafrika och Zimbabwe ökar lejonpopulationen, i övriga afrikanska länder minskar den.

Elandantilop

Elandantilop (Taurotragus) är ett släkte i underfamiljen oxdjur bland slidhornsdjuren. I Afrika lever två arter, jätteeland (Taurotragus derbianus) och vanlig eland (Taurotragus oryx).

Elandantilop är den största av alla antiloper som har en kroppslängd mellan 230 och 350 cm och en mankhöjd upp till 1,8 meter. En hona av elandantilop väger mellan 300 och 600 kg, en hanne kan i extrem fall väga mer än 900 kg. Skinnet som hänger på halsen kallas för dröglapp och är på hanarna större jämfört med honornas.

Arterna, vanlig eland och jätteeland, skiljer sig huvudsakligen genom pälsens färg. Jätteeland är rödbrun och elandantilopen är mera gråbrun. Hos bägge arter finns smala vita tvärstrimmor på kroppen. De båda arterna är i stort sett lika stora, det är hornens längd som skiljer dem åt. Båda könen har horn som hos en jätteeland kan de bli upp till 120 cm långa.

Elandantilopen har tidigare funnits över hela Afrika, bortsett från öknar och regnskogsområden. Idag är spridningen inte lika stor och elandantilopen återfinns numera enbart i Öst- och Sydafrika, från Kenya och Uganda via Tanzania och Zambia till Botswana och norra Sydafrika.

Flodhäst

Flodhäst (Hippopotamus amphibius) är ett däggdjur som lever i Afrika och tillhör ordningen partåiga hovdjur tillsammans med bland annat kameler, kor, hjortdjur och grisar. Flodhästarna är dock inte närbesläktade med någon av dessa grupper. Forskning på senare tid visar genom genetiska studier att valar är flodhästens närmsta släkting. Den gemensamma förfadern till valar och flodhästar separerades från övriga partåiga klövdjur för ungefär 60 miljoner år sedan.

Flodhästen förekommer i Afrika söder om Sahara. Tidigare var den även vanlig i Nilen i Egypten men är numera utrotad där.

Flodhästar är, med undantag av dvärgflodhästen, stora djur. En vuxen flodhäst har en kroppslängd, huvud och bål, mellan 2,9 till 5 meter. Mankhöjden är omkring 150 cm. Flodhästen väger mellan 1 000 och 2 500 kg. Enstaka hanar har haft en vikt på nästan 4 000 kg. Flodhästen är tillsammans med noshörning det näst tyngsta landlevande däggdjuret efter elefanter.

Flodhästen är ett flockdjur och flockarna kan vara upp till ett tjugotal individer. För att kunna leva behöver flodhästen tillgång till vatten och gräs. En vuxen flodhäst behöver äta upp till 50 kg växtmassa per dag.

Det största hotet mot arten är illegal eller okontrollerad jakt för köttets och elfenbenets skull samt vattenförorening.

Flodhästar är aggressiva djur och varje år sägs det att dessa dödar fler människor än av både lejon och krokodiler.

Fläckig hyena

Fläckig hyena (Crocuta crocuta) är ett däggdjur i familjen hyenor och placeras som ensam art i släktet Crocuta. Fläckig hyena finns bara i Afrika.

Fläckig hyena har en längd mellan 95 till 165 centimeter från huvud till bakdel och en svans som är 25,5 till 35 centimeter lång. Mankhöjden uppgår till mellan 70 till 91 centimeter och vikten till mellan 40 och 86 kg. Hannen är i regel lite kortare och i genomsnitt 6,5 kg lättare än honan. Den ulliga och lite styva pälsen är gulgrå med mörka bruna till svarta fläckar. Öronen är rundade och mindre än hos den strimmiga hyenan.

Frampartiet är större än det bakre. Den fläckiga hyenan har stora käkar med starka muskler och kan äta delar av bytesdjur som är svåra för andra rovdjur.

Historiskt var fläckig hyena vida spridd över Afrika söder om Sahara. Nuvarande utbredningsområde omfattar delar av Västafrika och delar av Etiopien, Kenya, Tanzania, Botswana, Namibia och i Transvaal i Sydafrika.

Fläckig hyena förekommer i olika habitat, ända upp till 4 000 möh, men inte i extrema ökenområden och tropisk regnskog. Den föredrar savann och flest individer finns i östra och södra Afrika.

Även om fläckiga hyenor är mest kända som asätare, så är de skickliga jägare. En individ eller en flock kan fälla mindre grupper av antiloper, gaseller eller zebror. Arten jagar upp till 95 % av sin föda själv. Under jakten når hyenan en hastighet upp till 60 km/h.

Gepard

Gepard (Acinonyx jubatus) är världens snabbaste kattdjur på kort distans och har uppmätts springa i 104.4 km på distansen 200 meter.

Geparden är mindre än de stora fläckiga kattdjuren och når en längd mellan 110 cm och 150 cm. Mankhöjden är maximalt 80 cm. Den genomsnittliga vikten för honor är omkring 38 kg och för hanar omkring 43 kg. Gepardens svans blir upp till 81 cm lång.

Geparden är ett av få kattdjur som inte kan dra in sina klor fullständigt. Klorna används inte till att fälla bytet utan hjälper geparden att få ett bättre grepp i marken när den springer. Geparden har en klo högre upp på benet som är längre och vassare än de andra som hjälp att hålla kvar bytesdjuret.

Geparden förekommer från Afrika till Mellanöstern och Asien, och den delas upp i ett flertal underarter. Tidigare fanns geparden i hela Afrika med undantag av skogrika områden i kontinentens centrum men idag förekommer arten bara söder om Sahara. Beståndet i Asien är nästan utdött.

Enligt uppskattningar består den kända populationen av gepard av inte mer än 7 000 individer och uppskattningsvis uppgår den globala populationen till inte mer än 10 000 individer. Den största populationen finns i Namibia med cirka 2 500 individer.

Giraff

Giraff (Giraffa camelopardalis) är ett afrikanskt däggdjur som kan bli över fem meter högt och är därmed det högsta nutida landlevande djuret i världen. Giraffen ingår i däggdjursgruppen idisslare, som i sig är del av ordningen partåiga hovdjur.

Mankhöjden för båda kön varierar mellan 2,4 och 3,7 meter, till detta kommer en upp till 2,4 meter lång hals. Hanar når en genomsnittlig höjd på 5,3 meter och väger mellan 1 100 och 1 900 kg. Honorna är cirka 4,3 meter höga och har en vikt mellan 700 till 1 200 kg. Giraffkalvarna är vid födseln omkring 180 centimeter höga och väger 45–70 kilo.

Den största höjden för någon giraff som hittills har uppmätts är 5.88 meter (1999).

Varje individ har ett unikt teckningsmönster, som behålls oförändrat livet ut, dock mörknar färgen med åren. Olika underarter har olika teckning. Rotschildgiraffen är tämligen lik massajgiraffen. Nätgiraffen skiljer sig från de båda andra genom sin teckning med rödbruna fält avgränsade av skarpa ljusa linjer.

I Östafrika förekommer tre underarter av giraff. De skiljer sig huvudsakligen åt genom olika teckning och olika uppehållsområden.

Massajgiraff (som jag såg i Masai Mara National Reserve)

Massajgiraffen är den mest spridda underarten. Den förekommer i Tanzania och den södra halvan av Kenya. Massajgiraffen förekommer i parker som Serengeti, Lake Manyara, Tarangire, Arusha National Park, Selous och Mikumi i Tanzania, och i Masai Mara, Amboseli och Nairobi National Park i Kenya.

Nätgiraff (som jag såg i Samburu National Reserve)

Nätgiraffen, kallas ibland även för tegelstensgiraff, lever i norra och östra Kenya, till exempel i Samburuområdet och Meru. Nätgiraffen har skarpare kontraster i teckningen och en rödbrun grundfärg. Hybrider mellan nätgiraff och massajgiraff kan förekomma i centrala Kenya.

Rothschildgiraff (som jag såg i Lake Nakuru National Park)

Rotschildgiraffen, även kallad baringogiraff, är en av de mera sällsynta underarterna. Den har stora mörkt bruna, ojämna eller fyrkantiga fläckar med otydliga, krämfärgade linjer.

Rotschildgiraff, eller baringogiraff, lever i relativt otillgängliga områden i västra Kenya, men förekommer även i en liten population i Lake Nakurus nationalpark. Här återinfördes rotschildgiraffen i slutet på 1970-talet.

I det övriga Afrika förekommer flera andra underarter.

Giraffen förekommer på afrikanska savanner söder om Sahara. Bestånden anses idag inte hotade men några underarter är ganska sällsynta.

Gnu, strimmig gnu

Strimmig gnu (Connochaetes taurinus) är en art i släktet gnuer som förekommer på öppna stäpper eller savanner i Afrika.

Strimmig gnu har kraftig främre kropp som sluttar mot de bakre extremiteterna. Kroppslängden, huvud och bål, varierar mellan 170 och 240 cm. Mankhöjden varierar från 115 till 145 cm, svanslängden är 60 till 100 cm och vikten är varierar mellan 140 till 290 kg. Pälsen är brunaktig eller mörkgrå med blåa skuggor. Från halsen till bakdelen finns mörka tvärstrimmor. En lång svart man täcker djurets nacke och skuldror. Den strimmiga gnuns svans är svart.

Båda könen har horn. Hanarnas horn kan bli upp till 83 cm långa medan honornas är mellan 30 och 40 cm.

Strimmig gnu lever i stora flockar på savannen i östra och södra Afrika. I Serengeti nationalpark i Tanzania finns det uppskattningsvis 1,6 miljoner strimmiga gnuer, som är den största ansamlingen av stora vilda däggdjur på jorden.

Gnuer äter huvudsakligen gräs och behöver dricka minst varannan dag.

Gnuerna är kända för sina årliga förflyttningar till nya betesmarker. Under dessa vandringar kan man se tusentals gnuer tillsammans. Många gnuer dör när de ska korsa floder, Mara floden i Kenya är känd för detta, antingen blir de uppätna av krokodiler eller drunknar.

Strimmig gnu jagas av olika rovdjur som lejon, fläckig hyena, afrikansk vildhund, gepard och krokodiler. Vid fara kan gnun springa med en hastighet på omkring 80 km/h.

Grants gasell

Grants gasell (Gazella granti eller Nanger granti) är med sin mankhöjd 82 cm och en genomsnittlig vikt av 80 kilo en av de större arterna i släktet gaseller. Den är uppkallad efter den skotska naturforskaren James Augustus Grant (1827-1892).

Individerna når en kroppslängd, från huvud till bål, på 140-166 cm och har en svanslängd på 20-28 cm. Honorna väger mellan 38 och 67 kg och är därmed lättare än hannarna, som väger mellan 60 och 81,5 kg. Honornas horn är smalare än hanarnas.

Grants gasell lever i östra Afrika och utbredningsområdet sträcker sig från Tanzania, Kenya och Uganda norrut till Etiopien och Somalia. Habitatet utgörs av halvöknar och savanner med enskilda träd.

Impala

Impala är en mellanstor afrikansk antilop och en av de vanligaste på de afrikanska savannerna. Namnet impala kommer från zuluspråket. Genom den stora förekomsten på de öppna landskapen är den också ett av de vanligare bytesdjuren för rovdjuren.

Impalan når en mankhöjd på omkring 90 centimeter. Honorna väger omkring 40 kg och hannarna omkring 65 kg. Hannar har upp till 90 centimeter långa horn som påminner om en lyra, honor har inga horn.

Impalaantilopen lever på savanner i Kenya, Tanzania, Moçambique, Namibia, Botswana, Zambia, Zimbabwe, södra Angola, nordöstra Sydafrika och Uganda. Habitatet utgörs huvudsakligen av den öppna savannen.

Honor av impala och deras ungdjur lever i flockar om 10 till omkring 100 individer. Dessutom finns flockar av hannar som inte nått könsmognad och gamla hannar som är för svaga för att kvarhålla ett eget revir. Alla andra hannar lever ensamma och har ett territorium, där de tar kontroll över alla honor.

Under flykten når impalan höga hastigheter och gör hopp upp till tre meters höjd och tio meters längd. Den gör också tvära kast i språnget för att undkomma rovdjur.

Impalan är en livskraftig antilop och enbart någon av dess underarter kan anses hotad. Det är de stora kattdjuren och hyenorna som är deras främsta fiender, men också krokodiler och pytonormar kan utgöra livsfara. Impalan jagas även av tjuvskyttar då såväl kött som hud och de eftertraktade hornen.

Koantilop, Hartebeest

Hartebeest eller koantilop (Alcelaphus buselaphus) hör till de större antiloperna. Namnet kommer från språket Afrikaans och betyder ”hjortdjur (hert/hart) djur (beest).

Hartebeest, koantilop, utmärker sig genom att kroppen sluttar från den höga bogen ned emot länden och att huvudet är starkt förlängt, samt de lyrformade hornen som finns hos båda könen. Kroppsfärgen är ljust rödbrun och pannan mörkbrun. Två svarta band går på fram- och bakbenen.

Koantilopen, hartbeest, har en längd på omkring 2 meter och blir cirka 130 cm hög. Vikten kan uppgå till 200 kg . Trots att främre och bakre extremiteterna har olika längd, vilket ger koantilopen ett speciellt utseende, kan den under flykten springa i upp till 80 km/h. Horn förekommer hos bägge könen. Hornen har en gemensam bas och påminner i utseende om en lyra.

Födan utgörs huvudsakligen av gräs men de äter även örter och blad från buskar.

Koantilopen lever i olika miljöer, från grässlätter på havsnivå upp till områden på nära 2 000 meters höjd, men den föredrar de öppna savannerna där den lever i flockar. Flockarna är vanligtvis uppdelade efter kön där honor och ungar kan bilda hjordar med tusentals individer. Unga hannar bildar gärna mindre hjordar och efter ungefär fyra år övergår de till att leva ensamma och bilda revir med ett antal honor.

Nilkrokodil

Nilkrokodilen är den näst största krokodilen efter saltvattenkrokodilen. Hanarna väger vanligtvis runt 500 kg och är mellan 3,5 och 5 meter långa. Äldre nilkrokodiler kan väga så mycket som 1 000 kg och vara upp till 5.5 meter långa. Den största krokodilen som fångats, i Tanzania, var 6,45 m lång och vägde 1 090 kg. Honorna, som är kortare och mindre än hanarna, brukar väga mellan 230 och 300 kg och vara 2,5 till 4 meter långa.

Noshörning

För cirka 20 miljoner år sedan, under miocentiden, fanns hela 30 olika arter av noshörningar. I dag finns det fem arter, som alla är hotade. Två av dem, trubbnoshörning, även kallad vit noshörning, och spetsnoshörning, även kallad svart noshörning, lever i Afrika. Tre noshörningsarter lever i Asien, indisk noshörning, javanoshörning och sumatranoshörning. Trubbnoshörningen är den största av dagens noshörningsarter.

Noshörningar (Rhinocerotidae) är en familj uddatåiga hovdjur. Deras mest utmärkande drag är det stora hornet på nosen. Till skillnad från horn hos parhornade däggdjur består noshörningens horn helt och hållet av keratin (hornämne) och har ingen kärna av ben.

Trubbnoshörning eller Vit noshörning (som jag såg i Lake Nakuru National Park)

Trubbnoshörningen, eller vit noshörning, (Ceratotherium simum) har fått sin benämning efter engelskans white rhino som är en feltolkning av boernas namn “wyd muil”, ungefär vit mule.

Trubbnoshörning, vit noshörning, har en bred mule, som är ämnad för att beta gräs med. Kroppslängden, från huvud till bål, ligger mellan 335 och 420 cm och boghöjden mellan 150 och 185 cm. Vikten på trubbnoshörningar varierar mellan 1 400 och 1 800 kg för honor och mellan 2 000 och 3 600 kg för hannar. Svansen är förhållandevis kort och har en längd av 50 till 70 cm.

Det främre hornet kan bli 150 cm långt, men når vanligen en längd omkring 60 cm. Det andra hornet har en längd upp till 50 cm. Honornas horn är vanligen längre och smalare ön hanarnas.

Arten förekommer naturligt på den afrikanska savannen och liknande slätter.

Det finns idag ungefär 20 000 trubbnoshörningar kvar, merparten lever i Sydafrika.

Spetsnoshörning, eller svart noshörning (som jag såg i Masai Mara National Reserve)

De första européerna som utforskade Afrika berättade om slätter där det fanns stora mängder av spetsnoshörningar. Då, för drygt 150 år sedan, fanns de över större delen av Afrika söder om Saharaöknen.

En vuxen spetsnoshörning (Diceros bicornis), eller svart noshörning, har en mankhöjd av 1,4 till 1,8 meter och kan bli mellan 3,0 och 3,75 meter lång. Den kan väga mellan 800 och 1 400 kg. Hannarna blir något större än honorna. De två hornen upptill på främre delen av huvudet består av keratin. Hornen sitter efter varandra och det främre är betydligt större än det bakre, upp till 70 cm.

Namnet spetsnoshörning refererar till att arten har en spetsigt formad mule anpassad för att äta buskar, till skillnad mot trubbnoshörningens platta och breda mule som är anpassad för att äta gräs.

Artens synförmåga är inte så bra utvecklad men den har utmärkt hörsel och luktsinne.

Spetsnoshörningen, eller svart noshörning, drabbades hårt av tjuvjakt redan på 1970-talet, då efterfrågan ökade på knivskaft av noshörningshorn. På den tiden fanns det upp emot 100 000 spetsnoshörningar i Afrika. I dag återstår ungefär 5 000 individer och arten är akut hotad.

Det finns flest spetsnoshörningar i Sydafrika, omkring 1 900, och ungefär lika m ånga i Namibia. I Kenya finns knappt 700 och i Zimbabwe cirka 500. Botswana, Tanzania, Swaziland, Zambia, Mocambique, Malawi och Uganda har bara ett mindre antal.

Stäppzebra, stäppsebra

Stäppzebra eller stäppsebra (Equus quagga), även kallad vanlig zebra, är en art i familjen hästdjur (Equidae) som tillhör ordningen uddatåiga hovdjur (Perissodactyla).

Stäppzebran har i jämförelse med andra zebror som bergzebra och grevyzebra kortare öron och bredare hovar. Pälsens färgteckning skiljer sig mycket mellan de olika underarterna eller populationerna. De mörka ränderna varierar mellan helt svart och mörkt rödbrunt. De ljusa ränderna kan vara helt vita eller ljust rödbruna. Även på buken finns ränder. Dessutom finns en svart-vit man som går från hjässan över halsens baksida till ryggens början.

Stäppzebran når en mankhöjd av 1,4 meter. De är cirka 2,3 meter långa och når en vikt på omkring 230 kg.

Utbredningsområdet sträcker sig från södra Sudan och södra Etiopien över de östafrikanska savannerna till södra och sydvästra Afrika. Stäppzebran har det största utbredningsområdet av alla zebror.

Stäppzebrorna är mycket sociala och lever i familjegrupper som består av en hane, en eller flera honor och deras ungdjur. Gruppens storlek är beroende av miljön, ibland förekommer stäppzebror i särskilt stora hjordar tillsammans med andra zebraarter eller andra djur, till exempel gnuer.

Stäppzebran är en av de vilda hästarter med den största populationen, dock lever omkring tre fjärdedelar av beståndet i Kenyas och Tanzanias nationalparker. Uppskattningsvis uppgår hela beståndet av stäppzebror till mellan 800 000 och 1,3 miljoner individer. Flera underarter är starkt hotade.

Topiantilop

Topi är en antilop i underfamiljen ko-, lyr- och gnuantiloper som lever i Afrika. Djurets torso har en rödbrun färg medan benen och huvudet är mörkare. Kroppslängden uppgår till omkring 120 centimeter och vikten till cirka 130 kg. Bägge könen har horn med en gemensam bas som påminner om en lyra, vilket har gett hela släktet dess namn.

Topin lever huvudsakligen på den öppna savannen där den finner sin föda, gräs. Topin rör sig mestadels långsamt men vid fara kan de springa i hastigheter upp till 70 km/h.

Vårtsvin

Vårtsvin (Phacochoerus africanus) är ett klöv- och svindjur med vårtigt huvud och betar, överkäkens hörntänder, som kan bli upp till 60 centimeter långa.

Vårtsvinets kroppslängden uppgår till maximalt 1,5 meter, mankhöjden till cirka 70 centimeter och vikten från 50 till 150 kg. Vårtorna, som består av hud, är särskilt stora hos hanar.

På vårtsvinets nacke och rygg finns en lång man och vid svansens ände en större håranhopning. Man och svans riktas uppåt när djuret känner sig hotat.

Vårtsvin finns huvudsakligen i östra och södra Afrika. Utbredningsområdet sträcker sig från Mauretanien och Etiopien söderut till Namibia och Sydafrika. Habitatet utgörs av öppna landskap som savanner och öppna skogar.

Fåglar

När det gäller fågelskådning har Masai Mara också mycket att erbjuda den naturintresserade. Här har registrerats 450 olika fågelarter, varav 55 olika rovfågelarter.

Även om jag hade mest fokus på vilda djur så tittade jag också efter fåglar, och såg en hel del olika arter. Flera av dem var små och kunde skådas på distans varför det blev få bilder på dem. Några av de större fåglarna kom vi närmare och därmed kunde jag ta några fågelbilder också.

De, för mig, mest intressanta fåglar jag såg var struts, grå krontrana, nilgås, koritrapp, maraboustork, vitryggig gam och örongam. Flertalet fågelarter jag såg kunde jag tyvärr inte identifiera.

Grå krontrana

Grå krontrana (Balearica regulorum) är en av de vackraste fåglar jag sett, och anses av många vara Afrikas vackraste fågel. Första gången jag såg krontrana var i Tanzania. Efter det har jag sett den i Namibia och nu i Masai Mara.

Den Östafrikanska krontranan lever huvudsakligen på den torra savannen i Afrika söder om Sahara. Den häckar dock i något fuktigare livsmiljöer. Krontranor kan också hittas i våtmarker, odlad mark och grässlätter nära floder och sjöar i Uganda och Kenya och i Sydafrika.

Krontranan är en stannfågel.

Den grå krontranan lägger 2-5 smutsvita ägg, som ruvas av båda könen i 28-31 dagar.

Den grå krontranan är Ugandas nationalfågel och avbildas på landets flagga och i statsvapnet.

Struts, Somaliastruts

Strutsen är tillsammans med sin nära släkting somaliastrutsen (Struthio molybdophanes) den största nu levande fågeln. Hanen kan nå en längd av 3 meter och väga upp till 150 kg. Strutsarna lägger ett av fågelvärldens största ägg som kan väga omkring 2 kg. Strutsens hjärna är dock väldigt liten och väger bara omkring 40 gram. Vid fara kan strutsen springa i hastigheter upp till 70 km/h.

Somaliastruts, som jag såg i Samburu National Reserve, är en underart i familjen och skiljer sig från vanliga struts när det gäller hals-, ben- och ögonfärg samt att fjäderdräkten är mörkare, nacke och lår har en blåaktig färg.

Somaliastruts förekommer från södra Etiopien till Somalia, och i nordöstra Kenya.

Somaliastrutsen klassas som sårbar och kategoriseras som en monotypisk art, det vill säga att den inte delas upp i några underarter.

Maraboustork

Maraboustork (Leptoptilos crumenifer) är en fågelart inom släktet krävstorkar som lever på den Centralafrikanska savannen, söder om Sahara.

Maraboustorken är vanligen grå eller grönaktiga på ryggen och har vitt bröst. Den är en stor fågel, upp till 150 cm lång och har ett vingspann på 3,2 meter. Maraboustorken har tillsammans med kondoren det största vingspannet av alla landlevande fåglar.

Maraboustorken har en lång, mycket grov och spetsig näbb som är smutsgul till färgen. Storkens delvis fjäderlösa huvud och hals är rödrosa med mörka fläckar, främst i pannan. Uppe på hjässan växer vitt dun.

Till skillnad från de flesta storkar flyger de tre arterna i släktet krävstorkar, precis som häger, med nacken tillbakaböjd.

Födan består, bland annat av as men den äter även insekter, smågnagare och småfåglar.

Maraboustorken jagar i grupp på ett för fåglar annorlunda sätt. På savannen går de bredvid varandra med utbredda vingar och tvingar på detta sätt bytet framför sig och fångar det med ett snabbt hugg med näbben. Favoritbyten vid denna form av jakt är vaktlar och springhöns.

Koritrapp

Koritrapp (Ardeotis kori) är en afrikansk fågel i familjen trappar och är tillsammans med stortrapp den tyngsta nu levande fågel som kan flyga. Hanen når en längd av omkring 110 centimeter och en höjd mellan 60 och 90 centimeter. Medelvikten är på 13,5 kg.

Koritrappen tillbringar det mesta av sin tid på marken sökande efter föda som består av frön och ödlor, vilket utgör merparten av dess diet. Den har ingen kräva men däremot en kraftig muskelmage, vilket gör att den av och till sväljer sand och grus som hjälpmedel för att mala sönder födan.

Koritrappen lever på stäpper och savanner i Afrika och är polygam, det vill säga att en hane parar sig med flera honor. Han lämnar sedan dessa som själva får bygga bo, ruva och ta hand om ungarna.

Det finns två isolerade populationer, tillika underarter av koritrapp, en vid Afrikas horn i östra Afrika och en i södra Afrika. Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, men den minskar relativt kraftigt till följd av jakt, habitatförstörelse och kollisioner med kraftledningar. Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar den därför som nära hotad.

Länkar till de andra nationalparkerna jag besökte på denna resa

Samburu National Reserve	Mount Kenya National Park	Lake Nakuru National Park	Masai Mara National Reserve

The Big Five

”The Big Five” är ett samlingsnamn för lejon, leoparder, elefanter, noshörningar och bufflar.

Benämningen är en gammal jaktbeteckning använd av storviltsjägare. Uttrycket ”The Big Five” syftar inte på djurens fysiska storlek utan om svårigheten att fälla dem och faran man utsatte sig för under jakten. Numera används uttrycket även i samband med safariturer och syftar på turisternas önskan om att få se dessa djur.

Bilder från min resa till Kenya Masai Mara National Reserve