gambia-resa

Inte korrekturläst!

Bilder märkta (U) visar ett av UNESCO utsett världsarv
Klicka på bilden för större format

Resa till Gambia

 banjul, serekunda, slavön james island, abuko nature reserve, kotu bridge och bijilo nature reserve var platser jag besökte i gambia

Resa till Gambia, Banjul, Serekunda, Kunta Kinte Island, Abuko mm

Varför väljer man att resa till Gambia?

Majoriteten av turisterna söker sig till Gambia, The Gambia på engelska, Afrikas minsta land för sol och värme. I Gambia är det solsäkert och här finns många fina stränder att hänga på. Det är billigt att besöka Gambia, speciellt om man utnyttjar researrangörernas lågpriserbjudanden. Och på plats är det billigt att leva, priserna ligger en bra bit under den svenska nivån.

Under den vecka jag var i Gambia besökte jag Serekunda, huvudstaden Banjul, den f d slavön Kunta Kinte Island (James Island) som nu är ett världsarv, Abuko Nature Reserve, Bijilo Forest Park, Kotu Bridge mm

För den naturintresserade finns det mycket att titta på, framför allt för ornitologer. I Gambia har långt mer än 500 olika fågelarter registrerats. Dock finns här få större däggdjur.

En vecka i Gambia räckte för mig för att besöka några av landets sevärdheter och titta på fåglar.

Gambia har under årens lopp blivit ett populärt resmål. De första svenska turisterna kom till Gambia redan på 1960-talet. Sol och bad lockar turisterna. Men det finns också en baksida med gambiaturismen. De flesta gambianer är mycket fattiga och många av dem ägnar sig därför åt prostitution vilket lockat många gamla kvinnor, och en del gamla män, till landet för att “umgås” med unga gambianer. Det var inte så trevligt att se dessa gamla människor dra runt med unga män eller kvinnor som de kunde vara far- eller morföräldrar åt.

Det är inte heller roligt att som turist att erhålla anbud om att bli “omhändertagen” av kvinnor på gatan, av servitriser, hotellpersonal eller, till och med av guider i naturreservaten.

Kort om Gambias historia

På 1200-talet ingick det område som idag kallas för Gambia i Maliriket. När detta föll samman bildades flera kungadömen i Gambia. De viktigaste var Barra, Kombo och Fulladu.

På 1400-talet kom portugiserna till Gambiaflodens mynning, och på 1500-talet britter och fransmän som upprättade handelsstationer och bedrev handel in i landet längs floden. De sökte främst elfenben, slavar och guld.

År 1651 skickade Kurlands hertig Jakob en expedition, ledd av major Heinrich Fok, för att anskaffa kolonier i Västafrika. Hertig Jakob köpte mark från flera stamhövdingar vid Gambiafloden för att upprätta fästningar och handelsplatserna Fort Jakob, Fort Bayona och Fort Jillifree. Områdena förlorades dock redan år 1661, efter bara tio års innehav.

Från år 1783 behärskade Storbritannien Gambia som blev en brittisk kronkoloni år 1888.

Den 18 februari, 1965 blev Gambia självständigt.

År 1982 bildade Gambia och Senegal en federation, Senegambia, vilken dock upphörde redan 1989. År 1991 skrev de båda länderna på ett vänskaps- och samarbetsavtal.

År 1994 störtades den dåvarande presidenten Dawda Jawara i en militärkupp varvid all politisk aktivitet förbjöds.

År 1996 genomfördes demokratiska presidentval och året därpå parlamentsval.

År 2006 valdes Yahya Jammeh till president för tredje gången.

År 2015 utropade president Yahya Jammeh Gambia till en islamisk republik för att visa att landet slutgiltigt klippt banden med sin kolonialhistoria. Ett beslut som återtogs av den nya presidenten Adama Barrow i januari 2017.

Lite fakta om Gambia

Gambia ligger i Västafrika och är den minsta staten på kontinentens fastland, till ytan lika stort som Skåne. Landet består av en smal landremsa längs Gambiaflodens nedre lopp. Förutom en kort kust mot Atlanten är Gambia helt omslutet av Senegal.

I väster är landremsan knappt fem mil bred. Uppströms smalnar den av till halva den bredden. Totalt sträcker sig Gambia drygt 30 mil in i Senegal. Huvudstaden Banjul ligger på ön Saint Mary’s vid Gambiaflodens mynning. Banjul har cirka 437 000 invånare, inklusive förstäder.

Längs kusten finns långsträckta sandstränder. Vid flodstränderna dominerar mangroveträsk och sumpmarker. Längre in täcks landet mestadels av flacka träd- och busksavanner. En stor del av Gambia ligger lägre än havsytan, och som högst är det bara drygt 50 meter över havsytan.

Min resa till Gambia

Under hösten 2018 skickade olika researrangörer många erbjudanden om billiga resor. Det var bara att vraka och välja. Jag tog tillfället i akt att åka till Gambia, som blev det 124:e landet /autonoma region jag besökt.

Under en vecka tog jag mig runt i det lilla landet med hjälp av taxibilar, ett bekvämt, smidigt och billigt sätt att ta sig runt på. Dessutom är förarna ofta bra guider.

Jag bodde på ett hotell i området Kololi, hyfsat nära havet och ett stort antal restauranger.  Hotellet, som fått en förmånlig beskrivning av researrangören,  var inte toppklass men mitt rum var rent och det städades dagligen. Efter afrikans mått fungerade hotellet hyfsat men jag drabbades av ett flertal missöden under min vistelse.

Hotellet hade 4-gambianska stjärnor enligt den stora hotellskylten. Jag bedömde att det motsvarade knappa två europeiska stjärnor. Trots de många gambianska stjärnorna hade jag fyra-fem strömavbrott, två gånger blev jag utan vatten och hotellets internet var oerhört långsamt och drabbades av frekventa avbrott.

Jag åt tre gånger i hotellets restaurang. Maten var hyfsat bra men man hade sina egna normer när det gällde maträtter, istället för spagetti serverades vanliga nudlar.

Min vecka i Gambia gick fort och jag är nöjd med det jag upplevde. Kul att ha varit här men jag fick ingen direkt längtan tillbaka.

Kololi – Min bas

Kololi har under de senaste åren förvandlats från att vara en liten fiskeby till en populär turistort. Här finns nu det man behöver under sin semester; boende med varierande standard, fina stränder, många restauranger och barer att hänga på, affärer med olika utbud och ett bra utbud på taxibilar för de som vill bort från stränderna ett tag.

Det var lätt att få tag på taxibilar i området och man kunde förhandla om priserna, även om det fanns en “officiell prislista”. Tillgång till bil är ett måste om man vill ut på upptäcktsfärder. Att gå eller cykla är inte att rekommendera längs den hårt trafikerade “Senegambia strip”.

Säkerheten i Kololi är god eftersom området övervakas dygnet runt av turistpolisen.

Turismens baksida i Kololi är att området har dragit till sig så kallade “Bumsters” som raggar upp “kärlekstörstande” vita kvinnor, många av dem svenska. Det var ganska osmakligt att se dessa äldre kvinnor “klänga” på unga män de kunde vara far- eller mormor åt. Även kvinnlig prostitution förekommer och det är lika osmakligt att se äldre män tillsammans med unga gambianska kvinnor.

Med tanke på mitt gambianska upplägg passade Kololi väldigt bra som bas.

Serekunda – Gambias största stad

Ankomstdagen fanns det bara tid att acklimatisera sig och undersöka hotellets närområde. Påföljande dag gjorde jag den första “upptäcktsresan” som gick till staden Serekunda.

För att få en uppfattning om var prisnivån låg för taxiresor till olika resmål pratade jag först med hotellpersonalen och gick sedan ut för att förhandla med de personer som administrerade bilarna. “Åk med de gröna taxibilarna. De är registrerade och pålitliga. De gula bilarna är billigare att åka med men är inte registrerade varför det kan vara mera osäkert att åka med dem”, sa turistpolisen som gav mig goda råd.

Första förhandlingen gick bra och jag fick ned det begärda priset med 20 %. Det var ett rimligt pris på turen till Serekunda, tyckte jag och sade ok till förslaget. Stationspersonalen vinkade fram en bil som kördes av en man som heter Karanta. Vi gav oss iväg.

“Vad vill du se i Serekunda?”, frågade Karanta. Jag nämnde mitt upplägg varvid han svarade “Jag skall guida dig.”

Serekunda är Gambias största stad med cirka 350 000 invånare och ligger sydväst om huvudstaden Banjul. Stadens namn stavas även Serrekunda. Serekunda är också landets ekonomiska centra och transportnav och har en stark politisk tyngd.

Staden grundades av en wolofhövding som kom hit i mitten av 1800-talet och har sedan successivt utvecklats till den stora stad den är idag. Serekunda har bildats genom att nio byar vuxit samman. Huvudgatan heter Kairaba Avenue och är stadens hjärta.

Karanta parkerade bilen framför en affär mitt på Kairaba Avenue. “Håll dig nära mig” sa han när vi började vår rundvandring.

Jag tittade med stora ögon på det intensiva folklivet som utspelades framför mig. Många människor i färggranna kläder sprang fram och tillbaka på gatan, åsnekärror med män på sittbänken tävlade om plats på gatan med bilarna, kvinnor med barn på ryggen eller bördor elegant balanserade på huvudet eller både barn och börda, män med tungt lastade skottkärror, kvinnor som satt på gatan med olika varor framför sig till försäljning mm mm  Detta var Afrika i dess mest ursprungliga form!

Så var det dags att besöka Serekundas största sevärdhet, den stora marknaden som är känd i hela Gambia.”Håll dig nära mig”, sa åter Karanta, taxichauffören, när vi gick in bland stånden.

Vilket myllrande folkliv! Om det var trångt på Serekundas gator var det ännu mindre plats att röra sig på på marknaden. Många människor som gick omkring bland försäljningsstånden och trängdes för att lördagshandla.

Jag fascinerades av alla de vackert och färgfullt klädda kvinnorna som gick runt på marknaden eller sålde någonting. Här skall det fotograferas, tänkte jag. MEN, så fort jag lyfte kameran för att ta några bilder skrek flera av kvinnorna “No picture”, eller så vinkade de de avvärjande med handen.

Karanta insåg snabbt att jag skulle få svårt att ta bilder.  “Om jag går fram till ett stånd och låtsas vara intresserad av att köpa någonting så kan du fotografera”. Detta knep fungerade hyfsat men resulterade också i att han “sprang in i bilderna”. Han kände en del manliga försäljare med små butiker där jag kunde ta bilder. Dock var kvinnorna i sina färgglada kläder mycket intressantare.

Hursomhelst blev det en intressant upplevelse att promenera runt på marknaden i Serekunda och jag kunde ta en del bilder under rundvandringen. I styckningsavdelningen var det mycket lättare att få ta bilder eftersom det bara var män som arbetade där.

Efter besöket på marknaden gick vi till en arbetsplats där man tillverkar vackra batiktyger. En ung man berättade hur processen gick till för att få fram de vackra tygerna och sedan var det fritt fram att handla, om man ville.

Med besöket hos tygproducenten var dagens tur till Serekunda avslutad. Detta hade varit ett första, mycket intressant, möte med Gambia. Mer skulle komma.

Banjul – Huvudstaden

Efter att ha förhandlat fram ett bra pris på taxiresan till Banjul gav jag mig iväg vid 8.30-tiden från hotellet. Idag fick jag en ny chaufför eftersom Karanta hade ledigt på söndagar. Taxichauffören var en ung man, “Jag heter Alexander men kalla mig Alex”. Han hade ingen skolutbildning men arbetat sig upp till chaufför. Alex var trevlig och kunde bra engelska. Han lovade att guida mig runt i Banjul.

Banjul, tidigare Bathurst, är det afrikanska fastlandets minsta huvudstad med endast omkring 35 000 invånare. Storbanjul har 437 000 invånare. Banjul ligger på en ö och har en yta på enbart cirka 3 kvadratkilometer. Staden har inga större sevärdheter och är inte speciellt vacker men ett besök i Banjul är ett “måste” under en resa till Gambia.

Lite är känt om Banjuls tidiga historia. Portugiserna kallade kallade staden för Banjulo som är en förvrängning av ordet bambu på mandinkaspråket. Britterna kallade först  staden Combo efter ett betydelsefullt kungarike men döpte senare om den till Bathurst. År 1818 hade Bathurst omkring 600 invånare. År 1826 hade invånarantalet ökat till  mer än 1 800. I mitten av 1980-talet uppgick invånarantalet till 45 000 för att sedan långsamt sjunka till dagens nivå. År 1973 ändrades engelsmännens namn på staden tillbaka till det gamla namnet Banjul.

Dagtid är Banjul en, i stort sett, säker stad. Kvällstid bör man undvika att gå ensam på mörka gator och man bör alltid vara försiktig med att “flasha” med pengar.

Jag kom till Banjul vid 09.30-tiden efter en lugn färd från Kololi. Trafiken på den vanligtvis hårt trafikerade vägen till Banjul hade inte kommit igång på allvar denna tidiga söndagsmorgon.

Alex körde in i staden från söder. Vi passerade Banjuls största sevärdhet Arch 22 och den moderna regeringsbyggnaden. Alex parkerade bilen vid Nationalmuseet. På stadens huvudgata, Independence Drive, fanns nästan ingen biltrafik. Bara enstaka bilar och några gående tog sig fram på denna. Märkligt för att vara en huvudstad, tyckte jag. Efter att bilen parkerats började vi gå runt i Banjul för att titta på de sevärdheter jag valt ut hemifrån att besöka.

Vi gick ut på Independence Drive och kom ganska omgående till dagens första sevärdhet, Den Heliga Marias Anglikanska katedral uppförd på 1930-talet. Här pågick en gudstjänst vilket gjorde att jag inte kunde gå in i kyrkan, men dörrarna var öppna så det gick bra att ta bilder in i den.

Så snart vi vikit av från Independence Drive blev gatorna oasfalterade och dammiga. Promenaden fortsatte nu på mindre gator för att komma till några av de få gamla kreolska trähusen som finns bevarade i stadens södra del. Att Gambia är ett fattigt land syns direkt när man går runt i huvudstaden där byggnaderna är i dåligt skick och av att flera hus omges av staket gjorda av uppklippta, rostiga bensinfat.

Att några fastigheter är byggda av britterna syns  på den engelska arkitekturen, till exempel den gamla metodiskt kyrkan som stod klar år 1834 och en skolbyggnad från 1901.

Vår rundvandring gick även till hamnen där vi tittade på de färggranna pirogerna, de privata båtarna som kör passagerare till Barra på andra sidan Gambiafloden. “Du får inte ta bilder när du kommer nära båtarna”, sa Alex. På vägen till hamnen gick vi genom ett område med slitna förrådsbyggnader och hus. Inte speciellt vackert!

Från båtarna gick vi in på Liberation Avenue för att komma till Albert Market, Banjuls stora marknad.

Albert Market är Banjuls stora shoppingcenter. Här finns allt mellan fisk, kryddor och grönsaker till skräddare som sitter och syr kläder. Normalt sett är marknaden så packad med folk att man knappt kan ta sig fram. När jag besökte marknaden denna söndagsförmiddag var det inga som helst problem att vandra runt här då det nästan var folktomt i gångarna. Banjulborna tog det tydligen väldigt lugnt vid denna tidpunkt.

Att det var så gott om plats var en fördel när jag strövade runt för jag fick en mycket bättre överblick av marknadsplatsen än jag fått om jag kommit en vardag. Dock samma avvaktande reaktion som på marknaden i Serekunda när jag kom gående med kameran i handen. Blickarna jag fick var inte alltid helt vänliga så jag avstod ofta från att fotografera.

Efter en ordentlig rundvandring på Albert Market gick jag till Arch 22, Banjuls största sevärdhet. Arch 22 är en stor byggnad som uppfördes på order av president Jammeh till minne av hans maktövertagande den 22 juli, 1994.

Arch 22 ritades av en sengalesisk arkitekt och är 35 meter hög. Att besöka byggnaden är ett “måste” när man kommer till Banjul.

Från Arch 22 gick jag till Kung Fahed moskén som är Banjuls största och numera viktigaste moské. Kung Fahed moskén stod klar år 1998 och har byggts med stöd av Saudi Arabien. Moskén rymmer upp till 6 000 personer.

Efter besöket vid Kung Fahed moskén var det dags att gå tillbaka till bilen för att sedan återvända till Kololi.

Det var intressant att besöka Gambias huvudstad, men jag vill inte säga att staden var vacker. Kul dock att ha varit här!

xxxxx

Slavön James Island – Nu Kunta Kinte Island (världsarv)

Gambia har två världsarv. Jag besökte ett av av dem, slavön James Island, eller som den numera kallas Kunta Kinte Island.

Researrangören erbjöd inte sina resenärer, åtminstone tyckte jag så, några spännande eller intressanta utflykter förutom en. Den som gick till det av UNESCO utsedda världsarvet slavön Kunta Kinte Island. Att köpa detta upplägg av researrangören var det enklaste  sättet att besöka världsarvet. Turen var ganska dyr i förhållande till kostnadsläget.

Tredje dagen i Gambia åkte jag med på denna tur som började med en båtresa uppför Gambiafloden med start i Banjul. Vi var ett femtiotal personer som följde med på denna tur.

Båtresan blir en behaglig tur på cirka två timmar på Gambiafloden. I hamnen i Banjul låg två intressanta båtvrak, jag bedömde dem som före detta färjor. Under båtresan serverades ett glas sangria som ingick i resan och dessutom kunde man köpa öl, kaffe eller starkare drycker. Första stoppet gjorde vid bryggan i byn Albreda.

Efter att båten lagt till vid bryggan promenerade jag in mot byn tillsammans med övriga turdeltagare. När vi nått land fick vi en information om den brutala slavhandeln.

Vi vandrade genom byn Albreda och möttes av en skolklass som sjöng vackert för oss besökare på väg till Slavmuseet som ingår i världsarvet. Efter ett omskakande besök på museet gick vi till grannbyn Juffure.

I byn Juffure föddes en man år 1750 som hette Kunta Kinte. Han fångades av slavhandlare år 1767 och skeppades till USA för att arbeta som slav på en plantage i Virginia. Kunta Kinte dog omkring år 1822 i Spotsylvania County, Virginia. Kunta Kinte är en av huvudpersonerna i boken Rötter, som 1977 även blev TV-serie.

Kunta Kinte var förfader till författaren Alex Haley, som skrev den berömda boken. Boken Rötter har fått sin titel efter att Haley följt sitt släktträd sex generationer bakåt i tiden och till slut nått Kunta Kinte.

I byn Juffure fick vi träffa två av Kunta Kintes nu levande släktingar. Vi fick även träffa den kvinnliga byhövdingen samt gå runt i byn och titta.

Att byns invånare var vana vid turister märktes direkt genom att många kvinnor och barn sprang runt och ville sälja souvenirer.

Efter ett par timmars vistelse i byarna Albreda och Juffure var det dags att stiga ombord på båten för att transporteras till platsen där vi skulle stiga ombord på mindre båtar och förflyttas till den forna slavön, James Island. Jag bad att få komma med i den första båten för att kunna fotografera på ön utan en massa folk som sprang in i bilderna.

Kunta Kinte Island, James Island, är en liten klippig ö i den stora Gambiafloden. De första européerna som kom hit var portugiser, en expedition under ledning av Luiz de Cadamosto landsteg här år 1456. Han döpte ön till Sankt Andreas efter en i besättningen som begravdes på ön.

Letterna, på uppdrag av Jakob von Kurland, byggdes det första fortet på ön år 1651 som intogs av britter tio är senare, år 1661. Under britterna tog slavhandeln fart på allvar. Fortet var sedan omväxlande i brittiskt eller franskt ägande. År 1719 intog en grupp walesiska pirater ön och plundrade det på allt av värde, inklusive slavarna som fanns på ön. År 1779 intog fransmännen James Island en sista gång och förstörde fortet. År 1829 övergavs James Island totalt. År 2003 togs James Island upp på UNESCO:s världsarvslista.

Jag steg ur landstigningsbåten som en av de första och gick med snabba steg den långa träbryggan in på ön för att kunna ta bilder utan turister som “förstörde” bilderna.

Det låg en ödesmättad stämning över ruinerna av slavfortet som rymt så mycket fasa att det nästan kändes i luften. De mörka ruinerna reste sig spöklikt på den lilla ön. Väggar som tidigare var en del av en byggnad gapade med tomma öppningar ut mot Gambiafloden. Här hade fortets anställde kunnat se ut över floden. Slavarna som spärrades in i trånga fängelsehålor såg ingenting. De led alla helvetets kval över sitt grymma öde. Jag kunde nästan höra de förtvivlade skriken när jag gick in i den enda bevarade fängelsehålan.

Efter att jag tagit bilder på ruinerna och öns kanoner gick jag runt på ön med många tankar i huvudet kretsande kring slavarnas öde. Från denna lilla ö hade tusentals slavar skeppats till USA varifrån de aldrig mera kunde besöka sin afrikanska hemtrakter. Boken “Rötter” är därför ett viktigt dokument över den grymma slavhandeln som aldrig får glömmas.

Efter knappt en timmes vistelse på den lilla Kunta Kinte Island transporterades alla tillbaka till skeppet vi kommit med och återresan till Banjul påbörjades. På vägen dit serverades v en god lunch. Efter den pratade jag med några u besättningen för att få reda på mera om Gambias grymma historia.

Det här var en intressant dag, och tur, som gav en inblick i Gambias historia. Den borde göras av alla som besöker Gambia!

Abuko Nature Reserve – Första fågelskådningen

Åter dags att förhandla om priset på taxiresan innan det var dags att köra till Abuko Nature Reserve. När jag kommit överens om personerna på kontoret fick jag än en gång den trevlige Alexander som chaufför, samme unge man som kört mig till Banjul. Detta underlättade dagens upplägg eftersom han visste vad som gällde för fotografering efter dagen i Banjul.

Vi körde till Abuko via bakgator i Serekunda. “Det går inte att köra genom Serekunda. Där är allt för många bilar.” Det stämde nog för det tog inte lång stund innan vi kom till Abuko.

Första stoppet på dagens tur gjordes på boskapsmarknaden i Abuko. Alex blev glad över att jag kände till den. “Inga turister brukar besöka den.”

Boskapsmarknaden är den största i Gambia och här säljs kor, getter och får i stora mängder. Vi gick igenom hela marknaden där det fanns gott om djur till försäljning; stora kor, vackra får och getter. På marken låg djurhudar på tork. Runt dessa trippade gamar för att hitta en bit mat. Antalet gamar var stort, mycket stort. De satt överallt; på marken, i träden och på hustaken. Försäljarna blev lätt överraskade över att se mig vandra runt bland djuren.

Efter cirka 30 minuters rundvandring var det dags att köra till Abuko Nature Reserve som låg bara några minuter med bil bort.

Efter att ha betalat entréavgiften på på 300 dalasi, cirka 60 SEK, blev jag tilldelad en kvinnlig guide som presenterade sig som Fanta. Ung och vacker! Kan hon något om fåglar var min första tanke vilket snabbt visade sig vara en felaktig tanke.Taxichauffören gick med på hela rundvandringen.

Abuko Nature Reserve är Gambias äldsta naturreservat och avsattes redan år 1916 som färskvattenkälla för Banjul. Reservatets yta uppgår till cirka 1 kvadratkilometer och är känt för sina skogsbiotop och rika fågelliv.I reservatet har ett femtiotal däggdjursarter och omkring 270 fågelarter registrerats.

Första stoppet gjorde vi vid ett litet vattendrag där det fanns ett flertal fåglar; kungsfiskare, grå häger, ormhalsfåglar och flera andra som jag inte kan namnet på. Dessutom fick jag se en stor varan komma krypande.

Vandringen gick vidare in i skogen och jag kunde njuta av flera fågelarter som näshornsfåglar. På marken mötte vi ett flertal små grupper av gröna markattor. Jag såg även stora tusenfotingar.

Rundvandringen tog cirka två timmar och blev en stor upplevelse. Innan jag lämnade Abuko Nature Reserve gick jag tillbaka till vattendraget där dagens tur börjat. Här fick jag nu se grå häger på mycket nära håll och fler kungsfiskare som dock inte var inom fotoavstånd.

Jag tackade Fanta för en bra guidad tur och gav henne drick för hennes fina insatser. Guiden ingår egentligen i entréavgiften men turister förväntas dock att ge någon form av uppskattning till den tilldelade guiden.

Vid 14-tiden var jag tillbaka i Kololi mycket nöjd med den första fågelskådningen. Resten av eftermiddagen använde jag till att promenera runt i Kololi. Jag besökte även trädgården till Senegambia Beach Hotel som är bra för fågelskådning. Såg en massa gamar, flera egretthägrar och några andra fågelarter.

Kotu Bridge, Fajarah ricefields, Fajara Golf Course mm

Så var det sista gången jag förhandlade om priset på en taxiresa. “Min chaufför” Alexander stod och väntade på mig utanför hotellet då vi dagen innan kommit överens om en tur även denna morgon, dock var jag tvungen att förhandla priset på turen med “chefen” innan vi kunde ge oss iväg. Det tog inte lång tid att förhandla eftersom han nu “lärt sig” var min prisnivå låg.

Tre platser som var bra för fågelskådning skulle besökas, Kotu Bridge, risfälten i Farajah och Fajara Golf Course, golfklubben.

Första stoppet som inte låg längre bort från hotellet än en knapp tio minuters bilresa var Kotu Bridge. Hit kom vi strax före klockan nio vilket var perfekt för fågelskådning.

Jag noterade att det redan var två fotografer på plats när jag kom. Alexander började omgående peka ut fåglar vid bron och i buskaget runt den. Här kunde jag se två olika sorters kungsfiskare, ormhalsfågel, grå häger, olika vadarfåglar och fåglar som höll till i buskaget vid floden. Vi stannade ungefär en timme vid Kotu Bridge innan vi gav oss iväg till risfälten i Fajarah. Jag hade sett en hel del olika fåglar och fått en del fina bilder.

Risfälten i Fajarah hade en helt annan biotop än den jag sett vid Kotu Bridge vilket innebar att det här skulle finnas andra fåglar att titta på.

Alexander ledde vandringen in i risfälten och omgående visade han mig två glansstarar, en i en buske och en på en telefontråd. Bara att lyfta kameran. Det var vackert att vandra på smala stigar mellan de ljust gröna risfälten, men det var ganska ont om fåglar bland dem. Jag såg bara ett antal duvor och några olika små fåglar på långt håll. Istället njöt jag av den vackra miljön.

Vi kom även in på golfbanans marker och såg ett flertal egretthägrar men Alexander vågade inte gå för långt in eftersom han kunde bli bötfälld för att han tagit med mig in på denna utan tillstånd. Vi vände därför om och gick tillbaka till bilen för att ta oss in på golfbanan den officiella vägen.

Direkt efter att vi parkerat vid Fajara Golf Course,golfbanan, kom en man fram och frågade om vi skulle spela golf eller titta på fåglar. Efter att ha informerat honom om att jag bara skulle titta på fåglar tog han oss avsides en bit och berättade hur vi skulle gå för att inte störa golfspelarna. “Du får ge honom lite pengar när vi kommer tillbaka eftersom vi gått in på golfbanan utan att betala i receptionen.”

På den torra marken gick många egretthägrar och sökte föda. I buskar och träd fanns en hel del andra fåglar men de var svåra att se. De sjöng dock väldigt vackert. Stora fåglar med långa stjärtfjädrar dök upp och försvann hastigt. Och i ett träd hängde en stor fladdermus.

Efter en timmes rundvandring på golfbanan var vi tillbaka vid taxibilen. Strax innan vi kom till bilen gick en flock kor och betade. Runt dem fanns vackra fåglar som jagade de insekter korna skrämt upp.

Efter att ha betalat mannen som gett oss tillstånd att gå runt på golfbanan dricks var det dags att köra tillbaka till Kololi. Efter cirka tre timmar från att jag lämnat hotellet steg jag ur taxin och därmed var dagens fågelskådning slut. Jag var mycket nöjd med det jag sett!

Bijilo Forest Park – Monkey park

Bijilo Forest Park, även kallat Monkey Park, är det naturreservat som ligger närmast Kololi. Ett populärt naturområde att besöka om man vill ser apor.

Bijilo Forest Park som bildades år 1982 är ett lite drygt 51 hektar stort skogsområde som gränsar mot Atlanten. Det anses vara ett av de bäst bevarade skogshabitaten av sitt slag i Gambia. Här finns den kustnära skogen som numera är ganska sällsynt bevarad.

Bijilo Forest Park ligger 10-15 minuters promenad söder om den stora restauranggatan som leder till Senegambia Beach Hotel.

Jag besökte Bijilo Forest Park under min sista dag i Gambia, efter att jag varit på Senegambia Beach Hotel och tittat på den spektakulära gammatningen som äger rum dagligen klockan 11.30 i hotellets trädgård.

Trädgården tillhörande Senegambia Beach Hotel är, förutom möjligheten att se många gamar på nära håll, även en bra plats att besöka om man vill se andra fåglar. Under mina besök här såg jag olika rovfåglar, näshornsfåglar, många egretthägrar och andra fåglar jag inte känner till namnet på. Fåglarna här är ganska vana vid att människor rör sig i området varför det är ganska lätt att komma närmare dem här.

Till Bijilo Forest Park kom jag strax efter lunchtid. Efter att jag betalat entréavgiften  och köpt jordnötter för att locka aporna närmare tilldelades jag, precis som i Abuko, en kvinnlig guide. Guiderna ingår egentligen i entréavgiften men de förväntar sig drick efter genomförd guidad tur.

Den kvinnliga guiden ledde mig på en slinga genom skogen och hade god iakttagningsförmåga vilket gjorde att jag fick se flera apor som jag annars antagligen skulle ha missat.

Efter bara något hundratal meters promenad kom de första gröna markattorna springande för att få smaka på jordnötterna som de visste att vi hade med oss. Det var bara att ta fram kameran….

När vi gått knappt tio minuter in i parken kom vi till ett träd där guiden upptäckte två röda colubusapor sittandes en bit upp i ett träd. Den röda colubusapan är ganska sällsynt i Bijilo Forest Park. Uppskattningsvis lär det bara finnas strax under 200 individer i parken. Den gröna markattan är betydligt vanligare och därför lättare att se.

Jag har tidigare sett röd colubusapa på Zanzibar och de två individerna jag nu hade framför skiljde sig mycket utseendemässigt  jämfört med de på Zanzibar. Lite skyggt satt de i trädet och tittade ned på oss. Naturligtvis var jag glad över att få ha sett den här vackra primaten, vilket inte händer på varje tur enligt guiden. Bara att tacka!

De gröna markattorna fanns på många ställen och var inte speciellt skygga av sig. Ofta var de lätta att locka till sig med hjälp av jordnötter och blev därmed lättfotograferade eller så passade jag på att ta bilder när andra parkbesökare matade dem.

Efter en stund förändrades miljön. Skogen jag hittills gått genom hade varit tät och snårig men blev allt glesare och ljusare ju närmare stranden vi kom. Här växte nu stora palmträd och andra stora lövträd som växte med avstånd mellan träden och ljuset fick större möjlighet att komma fram. Här fanns dock inga apor. De blev åter synliga när vi kom tillbaka till den snåriga delen av skogen.

Efter en dryg timmes promenad kom guiden och jag tillbaka till ingången och därmed var rundvandringen avslutad.

Jag var mycket nöjd med mitt besök i Bijilo Forest Park eftersom jag sett två röda colubusapor, ett femtiotal gröna markattor, några fjärilar och fåglar samt tre jordekorrar som också lever här.

Innan jag lämnade Bijilo gav jag guiden dricks vilket hon tacksamt tog emot. Jag  tackade för en bra guidning och gick tillbaka till hotellet. Därmed gick besöket i Gambia in i slutfasen för påföljande dag var det dags för hemresa.

Besöket i Gambia, The Gambia, blev bättre än förväntat då jag tog tillfället att besöka olika naturreservat, slavön James Island och Banjul. Att åka till ett land bara för att sola och bada är inte “min melodi”. Lämnar man stranden eller hotellets pool finns det faktiskt en del att titta på, speciellt för ornitologer. Gambia är väl värt åtminstone ett besök.

Resan gjord 2018

Det finns många intressanta och spännande länder.
Läs om några av dessa på min hemsida
www.stalvik.se / rainer stalvik

 

Print Friendly, PDF & Email