uzbekistan-resa

Resa till Uzbekistan,
Tasjkent, Aralsjön, Khiva, Buchara, Samarkand mm

Bilder märkta (U) visar ett av UNESCO utsett världsarv
Klicka på bilden för större format 

Resa till Uzbekistan, Tasjkent, Aralsjön, Khiva, Buchara, Samarkand mm

tasjkent, nukus, karakalpakstan, muynak, aralsjön, khiva, bukhara, shakhrisabz och samarkand var platser jag besökte i uzbekistan

”Om Du nånsin kommer fram till Samarkand….” är en vacker visa skriven av Thorstein Bergman. Att få besöka Samarkand, och andra städer utefter ”Sidenvägen” har under många år varit en dröm för mig. Nu är den förverkligad!

För att komma runt i Uzbekistan på ett enkelt sätt köpte jag en arrangerad resa som gav mig möjlighet att komma till de mytomspunna städerna Khiva, Bukhara, Samarkand och Shakhrisabz, städer som alla låg längs den  gamla ”Sidenvägen”. Städerna nådde sina höjdpunkter under 1300-/1400-talen då kamelkaravanerna från Kina och Indien anlände till dessa med sina varor på väg till Mindre Asien. Från denna tidsperiod finns magnifika byggnader som minner om rikedomen och makten som rådde här. Många av byggnaderna finns nu med på UNESCO:s lista över världsarv.

Den välarrangerade resan innehöll även en tur till Aralsjön som utgick från staden Nukus i den   autonoma regionen Republiken Karakalpakstan. Med en fyrhjulsdriven jeep körde vi, till stora delar genom väglöst land, på bottnen av det som tidigare utgjorde Aralsjön. På denna tur besökte jag staden Muynak som när sjön fortfarande hade sin ursprungliga form hade en omfattande fiskeindustri. Idag kan man se båtvrak, som tidigare låg vid kajen i Muynak, ligga i sanden omkring tjugo mil från närmaste strandlinje.

Detta mitt första besök i Centralasien var så positivt att jag kommer att åka till nya länder i denna region framöver. Det här var en av mina mest fascinerande resor! Följ med på den, i ord och bild!

Lite fakta om Uzbekistan

Uzbekistan är till ytan nästan lika stort som Sverige, 447 400 kvadratkilometer, och har en befolkning på cirka 30 miljoner invånare. Uzbekistan är Centralasiens folkrikaste land. Huvudstaden heter Tasjkent som har omkring 2 200 000 invånare. Andra större städer är Namangan med cirka 428 000 invånare, Andizjan c:a 371 000 invånare, Samarkand c:a 352 000 invånare och Buchara c:a 312 000 invånare.

Högsta berget heter Khazret Sultan (4 643 möh), största sjön är Aralsjön med en yta på 17 160 kvadratkilometer och landets viktigaste floder är Amu-Darja och Syr-Darja.

Klimatet är kontinentalt med långa heta somrar och kalla vintrar.

Den dominerande folkgruppen är Uzbeker som har sitt ursprung i den folkblandning som ägde rum i Centralasien på 1200-talet mellan turkspråkiga och mongoliska nomader.

I det autonoma området Republiken Karakalpakstan, huvudstaden heter Nukus,  bor de flesta av landets 400 000 karakalpaker. Även de är ett turkfolk.

Landets officiella språk är uzbekiska som tillhör den östturkiska språkgruppen.

Enligt författningen råder religionsfrihet. Islam är den dominerande religionen och majoriteten av invånarna är sunnimuslimer.

Skolsystemet är uppbyggt efter sovjetisk modell. Den tolvåriga grundskolan är obligatorisk från sex års ålder och är officiellt avgiftsfri. Omkring 93.3 % av barnen börjar grundskolan. Privatskolor förbjöds år 1993. I landet finns ett sextiotal universitet och högskolor.

Lite om Uzbekistans historia

Området som idag utgör Uzbekistan har med all sannolikhet varit bebott sedan 4 000-talet före Kristus. Perser, skyter, hellener, hunner och andra folkgrupper har under historiens gång alla invaderat området. Med den arabiska invasionen i slutet av 600-talet kom islam. Först på 1500-talet fick uzbekerna kontroll över landet.  År 1924 gjorde ryssarna Uzbekistan till en sovjetisk delrepublik. År 1991 blev Uzbekistan självständigt i samband med att Sovjetunionen upplöstes.

En mongoliske härskaren Özbek (Uzbek) Khan, som regerade i början av 1300-talet, betraktas som uzbekerna stamfader. Özbek regerade över riket Gyllene horden och tvingade befolkningen att konvertera till islam.

Det sista stora imperiet med bas i Centralasien grundades av Amir Temur (Timor Lenk) som i slutet av 1300-talet besegrade Gyllene horden som då styrdes av Djingis khans sonson Batu. Amur Timor hyllas idag som den store ledaren i Uzbekistan.

I början av 1500-talet tog uzbekerna över makten från Amir Temurs ättlingar. En kort period hade de även kontroll över norra Persien, men drevs tillbaka. Deras rike upplöstes och delades i tre khanat, riken styrda av en khan. Khanaten hade sina centrum i städerna Khiva, Buchara och Kokand.

Sidenvägen, passagen mellan Kina och Europa, som existerat sedan första århundradet före Kristus, spelade en viktig roll för Centralasiens folk under många århundraden. Den tappade sin betydelse för världshandeln när sjövägen till Indien upptäcktes år 1498.

Från tsar Peter den Stores tid, 1672 – 1725, inleddes handel mellan Ryssland och Centralasien. Speciellt fick bomullsleveranserna stor betydelse när USA inte kunde leverera under det amerikanska inbördeskriget.

Ryssarna vann det politiska maktspelet som kallades för ”The Great Game” mot britterna och fick kontroll över khanaten. Ryssarna upprättade en ny administrativ enhet som fick namnet Turkestan. Den leddes av en generalguvernör. Khanaten fick dock behålla ett visst självstyre.

Efter att livegenskapen avskaffats i Ryssland flyttade många jordlösa ryssar till Centralasien där de kom att dominera bomullsindustrin. Skördarna förbättrades genom konstbevattning och nomadernas mark togs i anspråk för nyodlingar. Därmed kom den tusenåriga nomadkulturen att hotas.

Motståndet mot ryssarna växte och år 1898 uppstod blodiga oroligheter i Ferganadalen.

År 1916 ägde ett uppror rum mot rekryteringen till tsarens styrkor under första världskriget.
Den kommunistiska revolutionen i Ryssland år 1917 ledde till inbördeskrig och i Tasjkent upprättade ryska arbetare och soldater ett styrande råd.

Efter bolsjevikernas seger i inbördeskriget delades Turkestan upp år 1924 och Uzbekistan blev en sovjetisk delrepublik. Sina nuvarande gränser fick Uzbekistan år 1936 då Karakalpakstan överfördes från Ryssland till Uzbekistan.

Under åren 1924 till 1991 ingick Uzbekistan i Sovjetunionen.

Den 31 augusti, 1991 förklarade sig Uzbekistan självständigt.

Resan

Då detta var en arrangerad resa behövdes inget större förarbete med planeringen; flygbiljetterna ingick, hotellen var bokade, transfer och transporter ordnade arrangören. För min del återstod enbart lite planering för vad jag ville göra den tiden då det inte fanns något program.

I första hand besökte jag UNESCO:s hemsida för att se vad det finns för världsarv i respektive stad vi skulle besöka. I programmet fanns besök vid en del nämnda. För mig var det bara att komplettera med andra som inte omfattades av reseprogrammet. På så sätt fick jag ut väldigt mycket av resan.

Vi var en liten grupp som reste tillsammans, bara fyra personer. En familj med en son på sju år och jag. Gruppen fungerade bra och alla passade tiderna och hängde med i upplägget utan att fördröja. Den lille pojkens intresse och energi under resan imponerade! Fotointresse fanns hos alla utom sonen som var för liten.

Guiden var kunnig och ambitiös med att vi skulle se allt som stod i programmet, transporterna med fyrhjulsdrivna bilar eller minibussar fungerade perfekt, även om de vid några tillfällen kändes långa och lite sega. Totalt åkte vi cirka 2 500 kilometer med bil på denna resa vilket gav oss möjlighet att se en hel del av Uzbekistan.

Den stora behållningen av resan var inte naturupplevelserna då dessa till största delen bestod av körning genom ökenlandskap eller på Aralsjöns botten. Det som gjorde den här resan till en stor upplevelse var alla de gamla, vackra byggnaderna i Khiva, Bukhara, Shakhrisabz och Samarkand, många av dessa finns upptagna på UNESCO:s världsarvslista, och det spännande folklivet. Och givetvis turen till Aralsjön.

Resa till Uzbekistan

Resan började och slutade i Uzbekistans huvudstad Tasjkent.

Tasjkent – ”Staden av sten”

Uzbekistans huvudstad Tasjkent, cirka 2 350 000 invånare, antas ha anor från 4 000-talet före Kristus och var under en lång period ett viktigt handelscentra längs Sidenvägen. Tasjkent omnämns i kinesiska källor redan på 100-talet före Kristus.

Araberna invaderade staden år 751 e Kr och döpte den till Toshkent på 1000-talet vilket betyder ”Staden av sten”.

År 1214 förstördes staden av Khorezm shah och år 1219 utsatte Djingis khan staden för ännu en våldsam attack. Därefter har Tasjkent anfallits av olika erövrare, främst timuriderna och sjajbaniderna. Under 1400-talet var Tasjkent ett timuridiskt fort.

Från 1500-talet var staden en del av khanatet Bukhara, men var huvudstad i ett självständigt khanat fram till år 1810 då Tasjkent erövrades av Alem khan av Kokand. Mellan åren 1853 till 1858 förvaltades Tasjkent av ståthållaren Mirza Achmed Pervanatji.

År 1865 erövrades staden av den ryske generalen Michail Tjernjajev och blev år 1867 huvudstad i det ryska generalguvernementet Turkestan. År 1930 blev Tasjkent huvudstad i den uzbekiska sovjetrepubliken.

Den 25 april, 1966 drabbades staden av en kraftig jordbävning som förstörde stora delar av den och gjorde mer än 300 000 invånare hemlösa, många omkom. Efter jordbävningen byggdes Tasjkent upp i modern sovjetisk stil. Efter Sovjetunionens fall år 1991 blev Tasjkent huvudstad i det självständiga Uzbekistan.

Efter tre ganska sega flygresor från Göteborg via Stockholm och Moskva kom jag till Tasjkent, Uzbekistans huvudstad. 

Jag startade resan tidig på morgonen i Göteborg med att åka med en buss som gick 05.30 till centrum för att sedan ta en ny buss till flygplatsen. Flyget till Stockholm avgick klockan 08.20. Från Stockholm flög jag till Moskva där det var byte av plan till Tasjkent. Väntetiden i Moskva var cirka sex timmar. Vid gaten träffade jag mina blivande reskamrater.

Klockan 02.45 landade planet i Tasjkent, omkring nitton timmar efter att jag stigit upp.

Fördelen med att åka med på en arrangerad resa är att man blir ”omhändertagen”!

Efter att inreseformaliteterna, som blev lite virriga då jag skickades fram och tillbaka mellan olika diskar för att få mitt visum. När allt var klart och jag betalat mina USD 60 var det bara att hämta bagaget och gå ut i ankomsthallen där en lokal guide hälsade vår lilla grupp välkommen. Guiden presenterade sig som Mansur och ledde oss till en minibuss som vi åkte med till hotellet i centrala Tasjkent för några timmars sömn innan det var dags för en guidad stadsrundtur. Klockan var nästan fem på morgonen innan jag somnade.

Klockan 09.30 gick vi ut från hotellet och satte oss i samma minibuss som hämtat oss på flygplatsen. Nu var det dags för stadsrundturen.

Efter en kort bussresa kom vi fram till den första sevärdheten, som blev Abu Bakr Kaffal Shoshi mausoleet. Det är en vacker byggnad uppförd på 1500-talet med en vacker smaragdgrön kupol. Abu Bakr var en lärd man och poet.

Abu Bakr Kaffal Shoshi mausoleet var det första exemplet på den vackra centralasiatiska islamska arkitekturen jag såg, och som jag hittills enbart sett på bilder.

Två byggnader dominerar den arabiska arkitekturen, moskén och madrasan (koranskolan).

Moskén är den islamska arkitekturens främsta byggnadsverk. Grundformen är ett bönerum med kupol och en framförliggande öppen gård med utåt slutna murar och inåt öppna arkader. I bönerummet finns en mihrab, nisch, som anger riktningen mot Mecka. Minareten har fått olika utformningar i olika länder. I Centralasien är de mycket vackra.

Madrasan är en teologisk skola vars byggnad i stort sett har samma utformning som en moské men kan också ha matsalar, rum och sjukhus.

Byggnadernas entréer har ofta vackra kakeldekorationer och arabisk skift.

Efter besöket vid Abu Bakr Kaffal Shoshi mausoleet gick vi in på en gata i gamla Tasjkent.

Stadsdelen har en ålderdomlig miljö med smala gator och gamla hus byggda i adobe, lera blandad med halm. Tyvärr återstår bara få av de gamla miljöerna i Tasjkent på grund av den stora jordbävningen år 1966.

Från den gamla stadsdelen promenerade vi vidare till det stora torget Hast Imam där vi bland annat besökte den vackra madrasan, koranskolan, Barak khan som byggdes på 1500-talet. Detta var den första madrasan jag besökte i Centralasien och jag fascinerades av dess skönhet med sina kakeldekorationer och stora kupol. Dock hade jag svårt för att acceptera att de gamla studentrummen nu var upplåtna åt försäljare som sålde souvenirer av allehanda slag.

På norra delen av torget ligger Moyie Mubarek, biblioteksmuseet, vars främsta attraktion är, enligt dem själva, världens äldsta exemplar av Koranen. Boken sägs vara från 700-talet och fördes till Samarkand av Timur Lenk från Ryssland på 1400-talet. Ryssarna återförde boken till Moskva år 1868 men Lenin returnerade den till Tasjkent år 1924. Förutom den gamla Koranen ingår ytterligare sällsynta  och den var böcker från 1200-talet .

Efter en kort biltur stannade vi till för att besöka Chorsu bazaar , Tasjkents stora saluhall. Det är en vacker byggnad med Uzbekistans största kupol.

Innan vi gick in på marknaden tittade vi på Kukeldash madrasan och den nybyggda Fredagsmoskén med sina två minareter.

Vår lilla grupp väckte stor uppmärksamhet när vi gick runt i Chorzu bazaar bland bröd-, frukt-, krydd-, ost-, godis- och köttförsäljare. Turister är inte så vanliga i Uzbekistan!

Efter en dryg timmes rundvandring var det dags för lunch som intogs på en trevlig restaurang. Här åt jag min första plov (pilaff), landets nationalrätt, vars huvudingredienser är ris och kött.

Rätten lär enligt legenden kopplas samman med Alexander den Stores fälttåg. Alexander lär ha bett sina kockar tänka ut en rätt som var både mättande och lättsmält och då blev det plov.

Efter lunchen kördes vi till parken som omger Mustaqillikt maydoni, Frihetstorget, med sin storkprydda båge som uppfördes i samband med självständighetsförklaringen år 1991.

I parken finns flera sevärda statyer, bland annat ”Den sörjande modern” som står där monumentet över ”Den okände soldaten” tidigare låg. En annan intressant staty är den med den stora jordgloben. På den sockeln stod tidigare en staty av Lenin! Från parken ser man även parlamentsbyggnaden.

Rundturen i Tasjkent avslutades med en promenad på paradgatan Broadway som kantas av affärer och försäljare av olika slag.

På en tvärgata nära Broadway väntade minibussen som skulle ta oss till flygplatsen för resan till staden Nukus och sedan väntade bilfärden till Aralsjön.

Nukus – Huvudstad i Republiken Karakalpakstan

Karakalpakstan är en autonom republik i västra Uzbekistan med en yta på 165 000 kvadratkilometer. Karakalpakerna utgör endast omkring 400 000 av republikens cirka 1,2 miljoner invånare. De var tidigare nomader och fiskare som nu strävar efter att få tillbaka sin identitet som togs ifrån dem under sovjetperioden.

Karakalpakstan har ett eget parlament, en egen regering och en egen flagga. Karakalpakiska är tillsammans med uzbekiska administrationsspråk. Självstyret är i realiteten dock mycket begränsat då alla viktiga beslut fattas i Tasjkent.

Nukus , cirka 260 000 invånare, som varit Karakalpakstans huvudstad sedan år 1932 är starkt präglat av den sovjetiska perioden och inte speciellt vacker. De få turister som söker sig till Nukus kommer för att besöka Savitsky museet med sin unika konstsamling, eller för att besöka Aralsjön.

Flygresan från Tasjkent till Nukus tog cirka två timmar. Även här väntade en minibuss som vi skulle vidare med till det trevliga hotellet Jipek Joli. Det blev inga fler aktiviteter på kvällen än att äta middag på hotellet och lite surf på datorn innan det var dags att gå till sängs. Uppriktigt sagt kände jag inget större behov av att hitta på någonting annat då det varit väldigt lite sömn de senaste två nätterna.

Efter frukost kördes vi till Nukus stora, nybyggda torg för ett besök på Savistky museet, som har en av de finaste samlingarna av sovjetisk avantgardkonst.

Rundvandringen i museet tog ett par timmar med guide. Efter den kände jag en viss mättnad över att titta på alla saker och tavlor som guiden berättade om. Några bilder inne i museet var det inte tal om då kameraavgiften var sju gånger högre än entréavgiften.

Från Savistky museet promenerade vi tillbaka till hotellet där den fyrhjulsdrivna Toyotajeepen väntade på oss för turen till Aralsjön. Vårt mål var Muynak, staden som en gång låg vid Aralsjöns strand.

På vägen till Muynak stannade vi till vid den forna staden Mizdakhan,

Mizdakkhan – Historisk stad som utplånades

På en höjd tretton kilometer väster om Nukus ligger lämningarna efter den gamla staden Mizdakkhan, en gång den näst största staden i riket Khorezem.

Mizdakkhan var bebott från 400-talet före Kristus till 1300-talet efter Kristus då staden förstördes av den legendariske härskaren Timor Lenk. Mizdakkhan har förblivit en helig plats ända sedan dess.

Det finns tyvärr inte mycket kvar av den gamla staden men besökare fortsätter att komma för att det är en helig plats och för att se höjden som är översållade med gamla moskéer och mausoleer i olika bra kondition.

Mazlum Khan Slu mausoleet från 1100-talet är renoverat och därför i väldigt fint skick. Mausoleet, som ligger under jord, är vackert dekorerat med kakelplattor i vitt och blått. Här ligger enligt sägnen en prinsessa begravd.

Lite längre bort ligger Shamun Nabi mausoleet med kistan av den helige mannen. Det är en plats dit många pilgrimer söker sig.

På en höjd i Mizdakkhan har en före detta slaktare begravts, som nästan har status av helig man för sina insatser att hjälpa fattiga.

Förutom de vackra moskéerna och mausoleerna i Mizdakkhan lever minnet av ”stegarna” som låg överallt i området. Det är egentligen bårar som man bar de avlidna på till begravningsplatsen. Speciellt djupt intryck gjorde de små bårarna som man använt för avlidna barn.

Ungefär tre kilometer från Mizdakkhan ligger ruinerna av fortet Gyaur-Qala som byggdes under 400- och 300-talen före Kristus. Inte mycket återstår av fortet men det är värt ett kort stopp på denna historiska plats om man är i närheten.

Muynak – Fiskecentrat som dog

Moynak, cirka 1 000 invånare, är en liten isolerad stad som ligger 210 kilometer norr om Nukus. När Muynak var som störst hade staden omkring 12 000 invånare. De enda turisterna som kommer hit är de som vill se på Aralsjöns tragiska historia

Tidigare var Moynak en av de två största fiskehamnarna vid Aralsjön. Idag ligger staden nästan 200 kilometer från vattnet! Det som återstår av den tidigare fiskeflottan kan nu beskådas vid den så kallade ”Skeppskyrkogården” som ligger strax utanför staden.

Moynak är idag så nära en spökstad man kan komma. Huvudgatan och det överdimensionerade stadshuset är det som dominerar minnesbilden av staden.

Efter Mizdakkhan fortsatte resan mot Muynak. Vägen var för det mesta i hyfsat skick även om det stundtals förekom mängder med potthål. På vägen stannade vi till vid en enkel vägrestaurang för att äta en sen lunch. Vad? Plov naturligtvis!

Strax innan solnedgången kom vi fram till Muynak där vi skulle övernatta hos en familj. Innan vi körde hem till familjen gjorde vi ett kort besök på den berömda ”Skeppskyrkogården” där rostiga vrak av gamla fiskebåtar ligger i sanden som en gång utgjorde Aralsjöns botten.

När mörkret gjorde det omöjligt att att fotografera kördes vi till Muynaks museum där vi fick se en film som visade hur det såg ut i Muynak på 1960-talet då Aralsjöns vatten fortfarande skvalpade vid stadens kaj och fiskeindustrin hade fullt upp med att ta hand om fångsterna ur sjön.

Idag ligger Muynak omkring 200 kilometer från det som finns kvar av Aralsjön!

Vid 19-tiden kom vi till familjen där vi skulle övernatta. De bodde i ett traditionellt hus med omkringliggande murar. När jag steg in i huset kände jag en behaglig värme. Utomhus var det kallt, säkert minusgrader.

Efter att ha hälsat på familjens medlemmar samlades vi ett stort rum med tjocka mattor på golvet. Bord och stolar saknades. Här satt man på golvet. Middag serverades för oss gäster vid 21-tiden. Vad? Plov förstås!

När det var läggdags fick jag, guiden och chauffören bädda på golvet i det stora rummet där vi ätit middag.  Ingen speciellt bra sömn denna natt med snarkande rumskompisar och stenhårt underlag trots en madrass.

Mot Aralsjön!

Direkt efter den enkla frukosten familjen bjöd på körde vi iväg med den fyrhjulsdrivna jeepen för att besöka Aralsjön vars vattenlinje ligger omkring 200 kilometer norr om Muynak, nära gränsen till Kazakstan.

Morgonen var kylig. Temperaturen låg antagligen strax under 0:an. Natten hade varit stjärnklar och mycket kall kände jag under toalettbesöket. Toaletten låg en bit bortom huset och hade inga fönster så besöket blev kort!

Innan vi styrde mot Aralsjön gjorde vi ännu ett besök vid ”Skeppskyrkogården” då vi hade haft alldeles för kort tid på oss att fotografera kvällen före.

De gamla båtarna, som en gång legat vid kaj, låg lika spöklika i sanden på Aralsjöns botten som dagen innan. Kanske var det lite vackrare att se båtarna i soluppgången än solnedgången. Men det var precis lika ofattbart att se båtarna, som en gång seglat på Aralsjöns vatten, ligga i sanden denna dag som det var föregående.

Jag hann ta en del bilder innan det var dags att fortsätta färden norrut. Hade dock velat ha mera tid på denna märkliga plats!

Till att börja med körde vi på en asfalterade väg och efter någon timme svängde chauffören av vägen och ut i väglöst land. Nu fanns det i stort sett bara hjulspår att följa! För mig var det en gåta att chauffören kunde hitta i detta väglösa land!

Vi stannade till ibland för att sträcka på benen och då passade jag på att fotografera landskapet. I sanden fanns många snäckor som visade att detta tidigare varit Aralsjöns botten. Här och var växte gräs, låga buskar och ibland ett litet bestånd av vass.

Jag såg övergivna gastorn och vi passerade platser där man fortfarande utvann gas. På ett ställe körde vi en kort sträcka på ett gammalt flygfält! I närheten av detta såg vi en liten flock kameler.

Inte förrän vi kom till Ustiurplatån växlade landskapet karaktär. Platån reser sig ur sandhavet och har en vacker kanjon. Här fick chauffören ännu en gång visa sin körskicklighet! Tid gavs åt promenader i detta märkliga område. Ustiurplatån är enorm och täcker en yta motsvarande nästan halva Sveriges! Den sträcker sig in i grannländerna Kazakstan och Turkmenistan.

Från Ustiurplatån körde vi vidare mot Aralsjön som nu kunde skymtas långt borta vid horisonten.

Efter nästan tre timmars bilkörning kom vi äntligen fram till Aralsjöns strand. Nu var jag verkligen ”in the middle of nowhere”!  Jag steg ur bilen och promenerade ned mot sjön. Guiden varnade ”Gå inte ända ned till vattnet för då blir du lerig”. Och det stämde! På de sista 3-4 metrarna fram till sjön fanns det ett mjukt bälte av lera. Detta förtog dock inte den mäktiga upplevelsen att stå vid Aralsjön!

Solen sken från en klarblå himmel. Det blåste en lätt bris från sjön och tystnaden var ”öronbedövande”! Det är få gånger jag varit så långt borta från ”civilisationen” som nu!
De enda människor som fanns på platsen var vi fyra turister, vår guide och vår chaufför.
Efter ett litet tag bröts tystnaden när en trehjuling kom körande ned mot stranden! Det var en av de sex män som bor i ett tältläger vid sjön som ägnar sig åt algodling enligt guiden. Senare kom de andra männen också ned till sjön för att arbeta vid bassängerna där man odlade algerna. Säkert var de förvånade att se några av de få turister som kommer hit.

Lunchen åt vi på en höjd med en vacker vy över landskapet med Aralsjön i bakgrunden. Vår chaufför dukade upp en härlig lunch bestående av bröd, korv, ost och olika frukter. Så gott det smakade med mat i denna unika miljö!

Egentligen skulle vi ha tältat på denna plats berättade guiden men vi han rekommenderat oss att hellre bo hos familjen i Muynak på grund av kylan.

När lunchen var avklarad fortsatte bilfärden nu söderut då vi skulle tillbaka till Nukus, vilket innebar en dagsetapp på minst 500 kilometer. Det fanns fortfarande inga riktiga vägar att köra på utan vi fortsatte att ta oss fram på Aralsjöns botten.

När vi kört ytterligare någon timme i det väglösa landet kom vi fram till den övergivna fiskebyn Urga. Vi bad chauffören köra ned till Urga, vilket han motvilligt gjorde då vägen var mycket dålig.

I Urga finns flera husruiner, ruinen av en stor kyrka och den gamla kyrkogården.
Vid kyrkoruinen uppehöll sig en grupp män som blev förvånade över att vi dök upp. Guiden hade varnat oss att det ibland finns män här som kan bli besvärliga mot turister då de ofta är berusade. Inga problem vid vårt besök dock!

Efter en rundvandring i Urga körde vi upp på höjden ovanför den förra fiskebyn och njöt av utsikten. Här kunde vi se ut över ett vackert landskap med två mindre delar av den forna Aralsjön.

Här finns också rester av ett fyrtorn som användes då trafiken på sjön var omfattande. När jag promenerade runt vid fyrtornet kom en minibuss som stannade till. Ur den steg ett tiotal  män i militärkläder. Flera av dem var ordentligt berusade. När det fotograferat sig framför det gamla fyrtornet steg de in i bussen och försvann. Märklig upplevelse så här i ödemarken!

Så var det hög tid att köra tillbaka till Nukus där vi skulle övernatta. Fortsatt färd genom väglöst land någon timme. När vi kom upp på en asfalterad väg upplevde jag en form av overklighet efter att ha skakat omkring i jeepen i sex-sju timmar.

Tillbaka i Nukus checkade vi åter in på det trevliga hotellet Jolie Pak. Efter middagen var det i stort sett dags att gå och lägga sig. Nästa dag väntade åter en lång bilresa. Nu till den historiska staden Khiva!

Det här var en stor upplevelse trots att jag åkt omkring 900 kilometer i jeep på två dagar och haft få tillfällen att stiga ur den för att uppleva naturen. Hur många har besökt Aralsjön?

Aralsjön – Världens största naturkatastrof?

År 1918 bestämde Lenin och Bolsjevikregeringen att floderna Syr-Darja och Amu-Darja skulle användas till konstbevattning av odlingar för spannmål, meloner, bomull och ris. Genom dessa avledningar av tillflödet, särskilt för odlingarna av bomull och ris, har sjön krympt drastiskt,

Aralsjön är en saltsjö i Centralasien, på gränsen mellan Kazakstan och Uzbekistan. Aralsjön var en gång världens fjärde största insjö med en yta på 68 000 kvadratkilometer (1960). År 2004 återstod endast en yta på 17 160 kvadratkilometer. Med uttorkningen har salthalten under samma tid ökat från ca 1,0 % till över 10 %.

Aralsjön har inga utflöden. Sjöns vattenpåfyllning kommer från floderna Syr-Darja och Amu-Darja. Sjöns vattenstånd regleras genom avdunstning vilket har gjort att sjöns vattennivå har varierat kraftigt under årens lopp.

Fram till i mitten av 1900-talet var vattennivån ganska konstant. Från 1960-talet började vattennivån att sjunka på grund av konstbevattning. År 1987 hade vattennivån sjunkit så mycket att sjön hade delats i två delar, den norra, Lilla Aralsjön, och den södra, Stora Aralsjön.

År 2007 återstod endast fyra mindre, åtskilda sjöar; Lilla Aralsjön, Barsakelmes-sjön (en mindre saltsjö) och Stora Aralsjön som delats i två delar: den östra och västra delen. En minskning av sjöns yta med 90 % sedan 1960-talet! År 2014 torkade den östra delen av Stora Aralsjön ut helt och istället bildades en saltöken, Aralkum.

Khiva – ”Det söta vattnet”

Direkt efter frukosten satte vi oss i jeepen för att bli körda till Khiva, en av de legendariska städerna utefter ”Sidenvägen”.

Färden gick genom Kyzyl Kum-öknen och bjöd inte på några vackrare naturupplevelser, även om det på sitt sätt var fascinerande att färdas genom det sterila landskapet. I stort sett stannade vi bara till för att äta lunch och var framme i Khiva strax före solnedgången.

Jag kommer aldrig att glömma mitt första intryck av den mäktiga, gamla, stadsmuren, som vi körde längs med innan vi körde in genom den södra stadsporten för att komma in till vårt hotell i den gamla stadsdelen, Itchan Khala. 

Enligt legenden grundades Khiva för omkring 2 500 år sedan när en av Noas söner, Sem, upptäckte en källa mitt i öknen och utropade ”Khi-wa”, som betyder ”sött vatten”. Under de påföljande ettusen åren beboddes trakten runt dagens Khiva av bosättare som använde den närliggande floden Amu-Darya för att konstbevattna sina odlingar. Enligt arkeologerna grundades staden Khiva på 4- eller 500-talet efter Kristus.

Efter den arabiska erövringen av regionen på 700-talet e Kr och efter att islam började vinna fäste blev Khiva först känt som en mindre fortanläggning och en handelsstation utefter ”Sidenvägen”. De första skrivna källorna som omnämner Khiva dateras till 900-talet.

År 1592 utsågs Khiva till huvudstad i ett islamskt khanat och blev under tre århundraden centrum för slavhandel.

I början av 1700-talet erbjöds Khiva den ryske tsaren Peter den Store som tack för hjälpen att förhindra attacker från plundrande stammar.

När den ryske prinsen Alexander Bekovich anlände med 4 000 soldater togs han emot av Shergazi khan, som hade ångrat att han gav bort Khiva till tsaren. Shergazi khan erbjöd ryssarna att bo i omkringliggande byar istället för i staden. Vilket enligt honom skulle vara mer komfortabelt.

När ryssarna spridits ut i mindre enheter attackerades de och många dödades. Enbart ett mindre antal av ryssarna kunde återvända hem. Shergazi khan halshögg prins Alexander och skickade hans huvud till sin rival Emiren som bevis på sin styrka.

År 1740 invaderades Khiva av den persiske shahen Nadir Shah varvid staden plundrades och förstördes. Vid slutet av 1700-talet var Khiva återuppbyggt.

År 1873 invaderades Khiva av den ryske generalen Konstantin Kaufman och hans 13 000 soldater.

År 1920 grundade den bolsjevikiske generalen Mikhail Frunze Folkrepubliken Khorezem som teoretiskt var oavhängig Sovjetunionen.

År 1924 integrerades Khorezem i Sovjetunionen.

År 1990 togs den gamla staden, Ichan Qala, upp på UNESCO:s världsarvslista för sin unika bebyggelse. I den gamla staden finns 94 moskéer och 63 madrasas (koranskolor). Khiva anses också som ett viktigt islamskt centra.

Idag har Khiva omkring 50 000 invånare och är en av Uzbekistans stora sevärdheter.

Guiden tog hand om mitt bagage och checkade in mig på hotellet då jag ville gå ut i Ichan Khala direkt vid ankomsten för att få uppleva den unika miljön som finns i Khiva.

Så mäktigt det var att vandra omkring i denna världsarvsklassade miljö! Jag bara njöt av anblicken av de gamla byggnaderna och minareten nära den södra stadsporten som jag hittills endast sett på bild. Ingenting hade vid denna tidpunkt fått några namn för mig!

Vid en byggnad höll man på att filma två manliga musiker som spelade traditionell folkmusik och två kvinnor som dansade traditionella uzbekiska danser. TV inspelning?

I väntan på middagen gick jag runt och fotograferade de gamla byggnaderna som nu var belysta. Dessutom hade jag tur att det var vackert månsken denna kväll varför jag även fick bilder på byggnader belysta med månsken. Det är lätt att få ”ståpäls” för mindre!

Vid 20-tiden gick jag tillbaka till hotellet för att ansluta mig till middagen som vi åt på en trevlig restaurang i Ichan Kala.

Hela den gamla staden, Ichan Qala (640 x 400 meter) är med på UNESCO:s världsarvslista. I denna finns fler än 60 listade skyddsvärda byggnader! Jag hann bara med att besöka en bråkdel av dessa. Nedan finns några av de jag besökte presenterade.

Vi samlades efter frukosten för en guidad tur till några av Khivas sevärdheter. Promenaden gick ut genom stadsporten Ata darvoza till en plats där det finns en stor tavla som visar hela ”Sidenvägens” sträckning. Med den som bas berättade vår guide hur karavanerna hade kommit hela vägen från Kina till Khiva. En spännande tur i historien!

Nästa anhalt blev ett monument som visade riket Khorezems store man Al-Khorezmiy, hans fullständiga namn var Abu Jofar Mohammed ben Musa al Khorezmiy al Majusi al-Katrabbuli. Al-Khorezmiy var en av den muslimska världens största vetenskapsmän som föddes omkring år 873 i byn Raml, strax utanför Khiva.

Tillbaka vid den vackra stadsporten Ata darvoza, den västra porten eller Faderns port, som var huvudingången till Ichan Qala, den gamla staden. Den ursprungliga porten förstördes år 1920 men återuppbyggdes år 1970. Härifrån har man fina vyer över den mäktiga stadsmuren.

Vi gick in i Ichan Qala (U) för att fortsätta besöken vid flera av de världsarvslistade sevärdheterna.

På höger sida, strax efter stadsporten, ligger madrasa Muhammad Amin Khan (U), som är Khivas största koranskola byggd på 1800-talet. Här fanns 125 rum i vilka upptill 260 studenter kunde inhysas. Muhammad Amin Khan var den siste khanen av Shiva som hade fler än 40 000 kavallerister i sin armé.

I anslutning till madrasa Muhammad Amin Khan ligger en av Khivas vackraste byggnader, enligt min mening, den ofullbordade minareten Kalta-Minor (U) som är helt täckt med blå kakelplattor. Basen mäter 14.2 meter i omkrets. Kalta-Minor skulle ha blivit Centralasiens högsta minaret med en höjd på mer än 80 meter. Byggnationen av Kalta-Minor påbörjades omkring år 1855 men avbröts när oroligheter bröt ut i samband med Muhammad Amin Khans död.

På vägen till nästa världsarv det gamla fortet Kunya Ark tittade vi på den vackra madrasan Matniyaz Divan-beghi (U).

Kunya Ark (U), det gamla fortet, grundades på 1200-talet men byggdes ut på 1680-talet av Muhammad Arang khan. Kunya Ark har varit Khivas härskares palats i århundraden. På vänster sida utanför den stora porten finns en låg byggnad som var fortets fängelse.

Inne i fortet kan man besöka den vackra sommarmoskén, det gamla myntverket (nu museum), tronsalen och ett vakttorn.

Kvällen innan hade jag stått vid porten till fortet och tittat på en inspelning av traditionell musik och traditionella danser.

Mitt emot borgen Kunya Ark ligger Muhammad Rahim-khan madrasa (U) som är en av Khivas största koranskolor. Den byggdes på order av Seyid Muhammad-Rahim II (1863-1910) på 1870-talet. Han var även känd som poet under namnet Feruzshah.

Aq moskén (U), den vita moskén, byggdes på order av Anusha khan (1663 – 1687) i mitten av 1600-talet. Denna lilla kvartersmoskén som ligger nära stadsporten Palvan darvoza har en vit, konisk kupol. En aivan, täckt gång, löper runt tre av moskéns sidor.

Mitt emot Aq moskén ligger den mäktiga Khurdjum and Allakuli Khan madrassa (U), en koranskola byggd på 1680-talet.

Djuma moskén (U), Fredagsmoskén, är en unik byggnad som saknar motsvarighet i Centralasien. Dagens moské byggdes på 1700-talet men antas ha sitt ursprung i en moské från 1 000-talet. Mitt inne i moskén finns en stor öppning som släpper in ljus, och regn. Öppningen ger ett speciellt ljus inne i moskén. Det unika med Djuma moskén är de 218 vackert dekorerade träkolonnerna, 21 av dem dateras till 900 – 1100-talen och har inskriptioner på arabiska.
Den trettiotvå och en halv meter höga minareten som hör till Djuma moskén är både vacker och imponerande.

Seyid Ala Ad-Din mausoleet (U) är en av Khivas äldsta byggnader som innehåller kvarlevorna efter shejk Sayid Ala Ad-in som avled år 1303. På mausoleets dörr finns vackra träsniderier.  Interiören har vackra kakeldekorationer. Mausoleet besöks av många för att få välsignelse av en imam(?) som sitter i ett hörn i det stora rummet, utanför rummet där kistan förvaras. Givetvis betalar man för sig för att få välsignelsen!

Tash-Hauli palatset (U) byggdes på 1830-talet på uppdrag av Allah Kuli Khan (1826-42). Namnet tolkas som ”Stenhuset”. Det tog åtta år för tusentals persiska slavar att bygga palatset. Palatsets vackraste del kanske haremet är med sina kakeldekorationer i blått.

Islam Kodja madrasa (U) byggdes av khan Muhammad Rahim khan II (1863-1910) och hans son Esfendiyar khan (1910-1920). Förutom att bygga madrasan finansierade de även ett sjukhus, apotek, post och telegrafkontoren och en sekulär skola. Madrasans minaret är 57 meter hög och därmed Uzbekistans högsta. Minareten får besökas och från denna har man en fin vy över Ichan Qala.

Arab khan madrasa (U) byggdes av Chingizid Arab Muhammad khan (1602 – 1623) som minne av att Khiva blev Khorezems huvudstad. Ursprungligen var Arab khan madrasan en liten, modest byggnad men byggdes om år 1838 till sitt nuvarande utseende.

Muhammad Amin Inak madrasa (U) byggdes i mitten av 1700-talet. Inne i madrasan finns en gravplats som sägs rymma kvarlevorna av Muhammad Amin Inak eller en av hans söner som dog i striden om tronen.

Palvan darvoza (U), den östra porten, är ingången till Itchan Qala från öster. Här ligger en stor karavanseraj där handelskaravanerna längs ”Sidenvägen” rastade. Porten är Khivas bäst bevarade.

För att komma in i Ichan Qala måste man gå genom en 60 meter lång passage.  Här låg stadens fängelse under 1600- och 1700-talen. Fångarna var beroende av allmosor från människor som passerade fängelsecellerna för att det inte skulle svälta ihjäl.

Palvan darvoza kallades även för ”De hängdas port” eftersom offentliga avrättningar förekom framför porten.

Till höger om Palvan darvoza ägde slavmarknaderna rum. Khiva och Buhkara var mycket berömda för sina slavmarknader. Slavar levererades av nomadfolk som levde i öknen på att stjäla och plundra. En slav som försökte rymma bestraffades med att han spikades fast i stadsporten, i öronen!

I samband med lunchen lämnade jag vår lilla grupp för att få tid att ströva omkring i Khiva på egen hand. Nu kunde jag i tystnad vandra genom Ichan Qalas gamla gator och njuta av den magiska atmosfären.

Jag började med att gå mot norra porten och passerade genom mestadels gamla bostadskvarter där människor levde sitt vardagsliv bortom turistgrupperna. Jag stannade till vid ett hus där två kvinnor bakade bröd och bredvid dem satt en farmor/mormor med sina barnbarn och väntade på att få med sig sin ranson innan de återvände till hemmet.

Min vandring fortsatte sedan söderut och jag kom tillbaka till de magnifika madrasorna. Jag återvände till vissa av de jag besökt under den guidade turen men kunde nu njuta av detaljer som det inte fanns tid till tidigare.

Tillbaka vid Palvan darvoza tittade jag på Anusha khans badhus (U) med sitt vackra tak fullt av kupoler. Anusha khans badhus är byggt på 1600-talet. Nära badhuset står den vackra Palvan Kari minareten (U) byggd på 1800-talet.

I stadsmuren bakom Palvan Kari minareten finns en öppning in i Ichan Qala som jag gick igenom för att komma tillbaka in i den gamla staden. Nu fortsatte jag promenaden söderut genom bostadskvarter och förbi madrasor jag besökt tidigare. Även här stannade jag till hos två kvinnor som bakade det för den uzbekiska kostens nödvändiga tillbehör.

Vid den södra porten, som vi kommit in genom dagen före med jeepen, följde jag stadsmuren och kom till en plats där det låg en gammal kyrkogård där gravarna klättrade upp längs muren.
Vid västra porten gick jag längs gatan upp mot hotellet. Jag passerade åter min favorit i Khiva minareten Kalta minor innan jag kom till hotellet där jag tog en kopp kaffe och smälte dagens upplevelser. Förutom alla vackra byggnader jag sett hade jag mött människor i deras vardagsliv och i fest. Under dagen hade jag sett ett tiotal bröllopsföljen som dragit genom gatorna med dans och musik.

På kvällen var det åter dags för en gemensam middag och påföljande dag skulle vi köra till Bukhara.

Ichan Qala, den gamla staden innanför stadsmuren, i Khiva är en av de mest fantastiska stadsmiljöer jag besökt under mina resor! Hit skulle jag vilja komma tillbaka!

Från Khiva skulle vi vidare till Buchara En lång bilresa väntade oss genom öknen Kyzyl Kum, som betyder ”Den röda sanden”. Direkt efter frukost steg vi in i minibussen som vi hade gott om plats i varför transporterna var hyfsat bekväma.

Efter någon timmer resa kom dagens första sevärdhet, ett ”Tystnadens torn” som är en runt torn beläget högt uppe på ett berg. Jag har tidigare besökt denna typ av torn utanför staden Yazd i Iran. De kan även påträffas i Indien.

”Tystnadens torn” användes förr av zoroastrerna, elddyrkarna, för att exponera sina döda så att fåglar kunde komma och äta den avlidnes kött från kroppen tills enbart benen återstod. Först då ansågs kroppen så ren att den kunde begravas.

Detta ”Tystnadens torn” ligger vackert på ett litet berg i ett annars platt landskap. Chauffören stannade till strax nedanför foten av berget och vi fyra turister gick den branta stigen till bergets topp där man lagt de avlidnas kropparna.

Det var en lite kuslig känsla att gå på den platta toppen av berget och veta att det under årens lopp legat många döda här som fåglar kalasat på!

Vyerna från bergets topp över slätten och floden Amu-Darya var magnifika.

Zoroastrismen är en av världens äldsta religioner och anses ha skapats på 6 000-talet före Kristus av Zarathustra Spitama. Moderna forskare anser i regel att han levde cirka 1200 före Kristus.

Vördnad för ljuset och elden spelar stor roll i zoroastrismen. Elden betraktas som helig, gudomlig och okränkbar.

Efter ytterligare ett par timmars körning nådde vi nya sevärdheter, ruinerna av de båda forten Ayaz-Qala och Toprak-Qala.

Fortet Ayaz Qala var som mäktigast under 500- till 700-talen. Idag återstår enbart små rester av det mäktiga fortet som ligger på ett litet berg. Nedanför berget, bakom tjocka murar, bodde minst 10 000 människor som på något sätt arbetade för regenterna. Man tror att fortet byggdes under 3- och 400-talen före Kristus.

Vi stannade även till vid det mer än 2 000 år gamla fortet Topraq Qala, som också var ett religiöst centra. Som mest bodde det upp till 2 500 människor i fortet. Turkarna förstörde vattensystemet in till fortet på 300-talet efter Kristus vilket ledde till att det övergavs.

Efter många timmars bilresa kom vi äntligen fram till Bukhara. Då hade  mörkret lagt sig över staden.

Bukhara – Centralasiens heligaste stad

Bukhara grundades på 100-talet och var ett viktigt handelscentrum längs Sidenvägen. Under 800- och 900-talen e Kr nådde Bukhara sin höjdpunkt när staden, som då var huvudstad i ett samanistiskt rike, var Centralasiens heligaste stad och kulturella hjärta. När samaniderna förlorade makten år 1004 reducerades Bukharas politiska makt.

År 1007 erövrade sultan Muhammed av Chwarizm staden och år 1220 intogs Bukhara av Djingis khan och hans mongoler som härskade över staden fram till i slutet av 1400-talet då staden erövrades av uzbekerna under ledning av Sjaibani, vars ätt efterträddes av schtarchaniderna år 1599.

År 1753 lät Muhammed Rahim av den ursprungligen mongoliska Mankitätten utropa sig till khan.

År 1785 blev Bukhara ett emirat under Manghitätten och Shah Murad, 1785-1800, blev stadens förste emir. Manghitätten styrde Bukhara fram till bolsjevikernas maktövertag år 1918.

Efter en kort period av frihet som Folkrepubliken Bukhara integrerades staden i Sovjetunionen år 1924.

Idag söker sig turisterna till Bukhara, Centralasiens heligaste stad, för att uppleva atmosfären av en stad som spelade en viktig roll när kamelkaravanerna kom med sina varor från Kina och Indien.

Det var kväll när vi kom fram till Bukhara och jag fascinerades av de upplysta byggnaderna som ännu inte hade något namn som jag kunde se när jag steg ur bilen. Ingenting i Bukhara hade något namn för mig i denna stund!

Vi tog bagaget och gick genom någon form av park med en damm kunde jag notera under promenaden till hotellet, som låg bara några hundra meter från parkeringsplatsen.

När vi lämnat vårt bagage på hotellrummen samlades vi för att gå och ät middag. I mitt rum fanns ingen värme och inte heller något varmvatten. ”Vi fixar det medan du äter middag”, sa mannen i receptionen.

Temperaturen var behaglig när vi kom ut från hotellet. Vi gick i samma riktning som vi kommit när vi anlände till Bukhara och stannade till vid dammen där det låg en restaurang. ”Här skall vi äta”, sa guiden och visade oss ett bord under ett träd med den vackra, upplysta byggnadens spegelbild i dammen. ”Vi sitter nu under ett mer än trehundra år gammalt mullbärsträd”, informerade guiden oss och byggnaden som speglar sig i vattnet är den världsarvslistade Khanaka madrasa, en koranskola.

Vi satt nu på en av Bukharas mest kända platser Lyabi-Hauz, ett stort torg som uppfördes på 1620-talet. Även om detta blivit en av Bukharas populäraste platser finns här friden och en känsla av att tiden står stilla.

Maten var typisk uzbekisk, en ganska stabbig kötträtt som krävde aktivitet efteråt.

Efter middagen bestämde jag mig för en stunds rundvandring i Bukhara för att orientera mig. Kvällen var ganska varm och månen sken. Det kunde bli fina kvällsbilder. Även Bukhara har många sevärdheter så de två dagarna jag skulle vara i staden skulle inte bli långtråkiga.

Jag promenerade i riktning mot den gamla staden som guiden pekat ut åt mig. Folk, väldigt få turister dock, flanerade på gatorna bland affärer som fortfarande var öppna. Här såldes en massa souvenirer, mattor och handbroderade dukar. Alltså, inget av intresse!

I mörkret syntes gamla byggnader och minareter vackert belysta. Det var bara att lyfta kameran och ta bilder!

Ju längre bort jag kom från Lyabi-Hauz desto mörkare blev det och människorna på gatorna blev allt färre varför jag vände om och gick tillbaka mot hotellet. Nu var det bara någon timme kvar till läggdags och dagen därpå väntade en dag med guide som skulle ta oss runt i Bukharas gamla stad.

Vid 22-tiden var jag tillbaka på hotellet. Nu skulle det bli skönt att komma till rummet och duscha av mig vägdammet!

Mannen i receptionen såg bekymrad ut när jag bad att få nyckeln till mitt rum. ”Sir, not hot water and no heat in room! You change room?” Klart jag ville byta rum för man kan ju inte bo i ett rum utan värme och varmvatten!

Det fanns två lediga rum jag kunde välja mellan. Inget var lika fint som det första jag bokats in på! Jag valde ett rum en trappa upp på innergården.

Wifi fanns bara i receptionen varför jag tog med mig datorn dit för att kolla min e-post. Snigelhastighet! Jag kunde dock logga in på e-posten och ladda upp några bilder på facebook.

Dagen därpå var det ännu sämre hastighet på internetuppkopplingen och när jag loggade in på facebook hade jag fått ett meddelande som sa att jag var spärrad från att ladda upp fler bilder!
Den unga damen i receptionen informerade mig om att ägaren inte betalar någonting extra i slutet av månaden om hans surfkvot överträtts och att han inte vill att gäster, eller anställda, skall vara aktiva på facebook därför slöas anslutningen ned så att det inte går att logga in! Dessutom hade han spärrat mig från möjligheten att ladda upp bilder! Vad säger man om sådant?

Frukosten njöt jag av i hotellets fantastiskt vackra matsal som blivit renoverad till det skick den varit i när huset byggdes i slutet av 1800-talet.

Vid nio-tiden presenterade vår ordinarie guide oss för en lokal guide som fram till eftermiddagen skulle ta oss till olika sevärdheter i gamla Bukhara. Vår lilla grupp kördes i cirka tio minuter i riktning norr från hotellet.

Rundturen började vid Ismail Samanid mausoleet (U) som är en av de äldsta byggnaderna i Bukhara, färdigställd år 905, och representerar en ny era i den arabiska arkitekturen. Det byggdes av emiren Ismail Samanid, även kallad Amir Adil, åt sin far Nasr I. Man antar att även Ismail Samanid ligger begraven här. Vid utgrävningar år 1927 fann två kistor av trä som stärker den teorin.

Monumentet är byggt av terrakotta och har en vacker dom. Byggnaden har vackra utsmyckningar i islamsk arkitektur och har klarat flera jordbävningar på grund av sin robusta konstruktion.

Efter besöket vid mausoleet fortsatte rundvandringen till flera andra sevärdheter. Här är några som vi besökte.

Chasma-i  Ayub mausoleum (U) är byggt vid sidan om vad som enligt legenden är känt som profeten Jobs källa. Mausoleet byggdes under åren 1208-09 och har sedan dess byggts om flera gånger. Mausoleets centrala del byggdes år 1380 på order av ledaren Amir Temur. Idag består mausoleet av flera rum i olika storlekar och pryds av en konformad dom vilket är ovanligt inom den arabiska arkitekturen. Jobs källa ligger inne i mausoleet.

Enligt legenden kom profeten Job vandrande till Bukhara när landet led av torka. På den platsen han satte ned sin stav sprang en källa med friskt och helande vatten upp som människor än idag kommer till för att dricka.

Bolo Hauz moskén (U), Emirens moské, byggdes år 1712 och är den enda byggnad som överlevt på Registan torget. Bolo Hauz moskén kallas även ”Moskén med de fyrtio pelarna” för sin unika konstruktion. Dammen framför moskén är från den gamla staden.  Framför moskén finns en liten minaret som byggdes år 1917 då moskén genomgick en stor renovering.

Det finns flera legender om Bolo Hauz moskén. En säger att emiren Shakhmurad (1785-1800) byggde den för att komma närmare sitt folk som kom hit på fredagar för att be.

Fortet Ark (U) är en massiv fästning med anor tillbaka till 500-talet efter Kristus på en plats där det funnits tidigare försvarsanläggningar. Under årens lopp har flera av Bukharas många härskare bott här.

Ingången till Ark fortet ramas in av två torn som byggdes till på 1700-talet. Tornen är förbundna med varandra av ett galleri, rum och terrasser.

För att komma in i fortet går man genom en lång gång som kantas av före detta fängelsehålor och förråd. Fångarna utsattes för fruktansvärda grymheter i dessa och avled ofta under sin fångenskap av den behandling de utsattes för. Idag visar dockor vad man kunde bli utsatt för och i vissa av de gamla cellerna ryms nu souvenirbutiker.

I borgens mitt finns ett komplex bestående av flera byggnader. En är moskén Uldukhtaron även kallad ”De fyrtio flickornas moské” som syftar på de fyrtio flickor som torterades och mördades av en av Bukharas härskare. Efter sin handling plågades han av mardrömmar och sömnproblem. Dessa försvann inte förrän han byggt moskén.

Imponerande var platsen där härskarna tog emot besökare. Här fick undersåtarna komma in med blicken nedslagen då det var förbjudet att titta på härskaren!

Fortet Ark har förstörts många gånger sedan det grundades men har byggts upp varje gång.

Senaste gångerna det skadades var när boljsevikerna släppte bomber över det från flygplan år 1920 och när den siste emiren Alimkhan (1880 – 1944), som flydde till Afghanistan, sprängde vissa av fortets byggnader som haremet för att undvika att boljsevikerna plundrade fortet.

Lyabi Hauz (U) är hjärtat i Bukharas turistliv. Det är ett vackert gammalt torg med en vattenreservoir som byggdes på 1620-talet på order av Nadir Divan-Beghi. Bassängen är 42 meter lång, 36 meter bred och 5 meter djup. Hit kom Bukharas vattenbärare för att hämta vatten som de senare sålde eller bar till hushållen. I parken vid Lyabi-Hauz står en staty av Khadja Nasr ad-Din, som var populär bland fattiga som uppfattade honom  som en uzbekisk ”Robin Hood”. Runt Lyabi-Hauz kommer många brudpar för att låta sig fotograferas.

Lyabi-Hauz ramas in av flera vackra moskéer och madrasor; Nadir Divan-Begi madrasa, Magoki-Attari moskén, Kukeldash madrasa och Khanaka, en plats där de mystiska sufierna kunde bo och meditera.

Khanaka (U) var den första byggnaden som uppfördes vid Lyabi-Hauz i början av 1600-talet och var en plats dit de mystiska sufierna kunde komma för att bo eller meditera. Khanka är en vacker byggnad som speglar sig i bassängen på torget. Kanske är byggnaden som vackrast på kvällen när den är belyst.

Nadir Divan-Begi madrasa (U) och karavanserai byggdes på order av Khan Imamkuli (1611 – 42). Nadir Divan-Begi madrasa är mest känd för sina vackra och unika kakeldekorationer på portalen som föreställer fåglar och hjortar.

Magoki-Attari moskén (U) är Bukharas och Centralasiens äldsta moské. Innan araberna erövrade Bukhara låg det en marknadsplats på den plats där Magoki-Attari byggdes där man sålde gudabilder som hyllade solen, mediciner och örter. I anslutning till marknadsplatsen låg ett Måntempel. Arkeologer har även funnit att det legat ett buddistiskt och ett zoroastriskt tempel på platsen där moskén nu står. Det zoroastriska templet gjordes om till moské år 1549.

Enligt legenden överlevde Magoki-Attari moskén mongolernas attacker för att stadens invånare täckte den helt och hållet med sand. När utgrävningarna av moskén började på 1930-talet syntes enbart toppen av byggnaden.

Judarna använde moskén som synagoga på kvällarna fram till 1500-talet.

Idag ryms ett mattmuseum i Magoki-Attari moskén.

Kukeldash madrasa (U) var på sin tid en av Centralasiens största koranskolor när den stod klar år 1569. Kukeldash madrasa byggdes på order av Abdulla II. Madrasan hade 160 rum för studenter och står idag helt tomma. Vid ingången finns vackra takdekorationer i form av stjärnor. Under sovjetperioden fungerade madrasan som lager åt ryssarna och i ett av rummen finns intressanta proletärmålningar som beskriver bomullsodling efter dem. Idag ryms souvenirbutiker i den magnifika byggnaden.

Kalon minareten (U) var med sina 45.6 meter antagligen Centralasiens högsta byggnad när den stod klar år 1127. Minareten är byggd på order av Arslan Khan. Kalon betyder stor på tadjikiska. Djingis khan bevarade minareten från förstörelse då han fascinerades av dess skönhet.

Kalon moskén (U) byggdes på platsen där det tidigare fanns en moské som förstördes av Djingis khan och hans mongoler under deras erövring av Bukhara. Kalon moskén byggdes i början av 1400-talet och har plats för 10 000 besökare. Under sovjetperioden användes moskén som lager. År 1991 öppnades Kalon moskén åter för bön.

Inne i Kalon moskén finns ett monument som uppfördes på den plats där Djingis khan lät avrätta 3 000 pojkar för att de inte skulle bli hans framtida fiender.

Mir-i-Arab madrasa (U) ligger mitt emot Kalon moskén. Det är en mycket vacker byggnad med två turkosblå kupoler. Mir-i-Arab madrasa byggdes under åren 1535-36. Madrasan var stängd under många år under sovjetperioden och återöppnades för sitt ursprungliga ändamål som koranskola år 1945.

Ulugbeks madrasa (U) byggd år 1417 är Centralasiens äldsta madrasa, koranskola, och har stått som modell för många senare byggda madrasor. Ulugbeks madrasa är en vacker byggnad dekorerad med blå kakel och helt orenoverad.

Abd Al-Aziz-Khan madrasa (U) byggdes mitt emot Ulugbeks madrasa under åren 1651–52 på uppdrag av Ashtarkhanid Abd al-Aziz-khan som vunnit ära för sina segrar över den indiska stormogulens armé. Abd Al-Aziz-Khan madrasa är framför allt känd för sin vackra interiör.

Chor-Minor madrasa (U) stod klar år 1807. Chor-Minor betyder ”fyra minareter” och är en ovanlig madrasa som har fyra minareter. Madrasan byggdes av den förmögne turkmeniske köpmannen Hailph Niyazkul.  Förebilden tror man är madrasan i Hyderabad med samma namn som antagligen Haliph Niyazkul såg under någon av sina många affärsresor.

Jag passade även på att gå upp på taket på Chor-Minor för en vy över de omkringliggande bostadskvarteren.

Chor-Baqr nekropolen (U) ligger 8 kilometer väster om Bukhara i byn Sumitan.  Nekropolen grundades på 1500-talet och är tillägnad profeten Mohammeds släktingar. I Chor-Baqr nekropolen finns flera vackra byggnader.

Gijduvani mausoleet (U) är ännu ett mausoleum som hyser en av Bukharas många berömda islamska män. I Gijduvani mausoleet  finns kvarlevorna av den berömde sufin Abd al-Halik som avled år 1220. Inom komplexet lät regenten Mirzo Ulugbek (1409 – 1449) bygga en madrasa som ligger mot öster. Här finns även en liten minaret som har Kaylon minareten som förebild.

Baha Ad-Din Naqshband nekropolis (U) byggdes för att bevara kvarlevorna av shejk Baha Ad-din Naqshband som avled år 1309.

Det tog fem århundraden att bygga färdigt komplexet. Förutom shejk Naqshbands kvarlevor förvaras här även kvarlevorna efter en religiös man som hette Sheybandis, och som avled på 1500-talet, iskandar-khan, avliden år 1583, och hans son Abdullah-khan som avled år 1598. Även några senare regenter har begravts här.

Sitorai-Mohi-Hosa, Bukharas sista regenters sommarpalats började byggas i slutet av 1800-talet. Arkitekter skickades till St Petersburg och Jalta för att hämta inspiration ur den ryska arkitekturen och därför är palatset byggt i en blandning av arkitektur hämtad från Europa, Ryssland och Centralasien vilket syns mest i det nya palatset vars huvudsektion består av flera mottagningsrum och emirens privata lägenhet. I den forna haremsbyggnaden finns nu ett hantverksmuseum.

Sista kvällen i Bukhara åt vi middag på en restaurang dit det brukar komma artister för att framföra vackra uzbekiska traditionella danser.

Vi fick se en föreställning av en familj som både dansade och sjöng för oss. Deras två söner var fantastiskt skickliga dansare och musiker.

Ja, Bukhara var ännu en av mina ”drömstäder” som jag nu äntligen fått möjlighet att besöka! Här finns mycket att titta på för den som är intresserad av arkitektur, historiska platser och gamla miljöer. Under mina två dagar i Bukhara hann jag endast med att besöka en bråkdel av alla sevärdheter – tyvärr. Hoppas att jag får möjlighet att komma tillbaka till Bukhara igen!

Från Bukhara gick resan vidare till Samarkand via ett besök i Shakhrisabz, Timur Lenks hemstad

Shakhrisabz – Timur Lenks hemstad

Arkeologiska utgrävningar har hittat lämningar efter jordbrukssamhällen daterade till 100-talet före Kristus på platsen där nu Shakhrisabz ligger. På medeltiden kallades staden för Kesh.

Den legendariske härskaren Timur Lenk föddes den 9 april, 1336 i en by söder om Kesh och valde Shakhrisabz som sin andra huvudstad efter Samarkand. Timur var en framgångsrik krigare och erövrade stora landområden. När hans rike var som störst sträckte det sig från Egypten till Kashgar. Kiev och Moskva var hans protektorat.

Shakhrisabz historiska centrum togs upp på UNESCO:s världsarvslista år 2 000.

Ännu en lång bilresa från Bukhara till Samarkand genom ökenartad natur väntade oss. På vägen till Samarkand skulle vi stanna till Shakhrisabz, som en gång var den mäktige Amir Timurs andra huvudstad. Här skulle vi besöka några av kvarlämningarna av Timurs mäktigaste byggnader.  Nedanstående hann vi med att besöka.

Aq-Sarai palatset (U), ”Det vita palatset” blev den största byggnaden som Amir Timur lät bygga. Palatsets portal antas ha haft en höjd av minst 50 meter och tillhörande minareter lär ha varit mer än 65 meter höga!

Byggnationen av Aq-Sarai palatset påbörjades år 1380 och tog tjugofyra år att slutföra. Idag återstår bara ruiner av det en gång så imponerande palatset. Dock magnifika! Palatset hade vackra kakeldekorationer, rester av dessa kan fortfarande ses.

Aq-Sarai platset förstördes under andra hälften av 1500-talet då härskande elit ville utplåna alla spår av Amir Timur. Människor som byggde hus i den gamla staden använde tegel från Aq-Sarai som byggnadsmateria. Mer än hälften av alla hus i den gamla staden lär ha byggts med material som kommit från Aq-Sarai.

Framför ruinerna av Aq-Sarai palatset finns idag en stor staty av Amir Timur för att hedra hans minne.

Kok Gumbaz moskén (U), Fredagsmoskén, färdigställdes av Ulugbek år 1437 för att hedra sin fader Shah Rukh, som var Amir Timurs son. Kok Gumbaz har vackra turkos kupoler.

Shams Ad-Din Kulyal mausoleum (U), Shejk Shams Ad-din Kulyal var andlig ledare åt Amir Timur och hans far Amir Taragayut. För att hedra honom byggdes detta mausoleum som stod klart år 1374.

Gumbaz Seidon mausoleum (U) byggdes av Mirzo Ulugbek för att bevara kvarlevorna av Temuridättlingarna. Senare begravdes även andra prominenta religiösa män här.

Dor As_Siadat mausoleum (U) ligger öster om Kok Gumbaz moskén. Mausoleet var färdigbyggt år 1392 och lär ha varit större än Aq-Sarai palatset. Även detta ligger i ruiner numera. Dock återstår delar av mausoleet som tillägnades Jehangir, som var Amir Timurs favoritson och tillika äldste sonen som dog enbart 22 år gammal. Här finns även kvarlevorna av sonen Shejk Umar. Övriga kvarlevor av Amir Timurs söner finns bevarade i Samarkand.

En krypta som var tänkt för att bevara Amir Timurs kropp finns under markplanet bakom Dor As-Siadat mausoleet. Amir Timurs kropp är dock bevarad i Samarkand.

Efter några timmars rundvandring i Shakhrisabz historiska centrum var det åter dags att stiga in i minibussen för att åka den återstående sträckan till Samarkand dit vi kom vid 18-tiden på kvällen.

Samarkand – Städernas stad utmed ”Sidenvägen”

Få städer har en så magiskt klang som Samarkand!

Samarkand är en av Centralasiens äldsta bosättning och grundades redan på 500-talet före Kristus av den persiske kungen Kyros II. Grekerna kallade staden för Marakanda och för dem var staden en viktig länk i handeln mellan Persien och Centralasien.

År 329 före Kristus intogs staden, och förstördes, av Alexander den Store

Från 500-talet e Kr till 1200-talet var Samarkand en av de viktigaste städerna utefter ”Sidenvägen”

På 700-talet intogs Samarkand av araberna

I början av 1200-talet var Samarkand huvudstad i Persien

År 1221 erövrades staden av Djingis khan och hans mongoliska krigare

År 1370 valde Timur Lenk Samarkand till huvudstad. Efter Timurs död regerade hans sonson Ulugbek riket fram till år 1449

När schtarchaniderna tog makten på 1500-talet gjorde de Bukhara till sin huvudstad vilket gjorde att Samarkand förlorade i betydelse

Under en serie av jordbävningar på 1700-talet var Samarkand obebott under långa perioder

År 1868 tog ryssarna över styret av staden

År 1925 blev Samarkand huvudstad i den uzbekiska sovjetrepubliken

År 1930 ersattes Samarkand som huvudstad av Tasjkent

Idag är Samarkand en av Centralasiens främsta kulturstäder och år 2001 togs många av Samarkands gamla byggnader upp på UNESCO:s världsarvslista.

Vi kom till Samarkand på kvällen efter den långa bilresan från Bukhara via Shakhrisabz och trots att solen gått ned ville jag direkt till Registantorget för att se denna magiska plats i kvällsbelysning. Den hjälpsamme guiden ordnade så att jag blev körd till Registantorget direkt efter incheckningen på hotellet.

Det var en mäktig upplevelse att komma till torget med alla de vackra byggnaderna runt detta belysta. Äntligen stod jag vid en av mina drömmars plats med kameran beredd att föreviga de gamla byggnaderna. MEN torget höll på att spärras av på grund av förberedelser för ett besök av USA:s utrikesminister John Kerry. Han var i Uzbekistan för att möta flera Centralasiatiska ledare i ett viktigt toppmöte.

Jag gick längs avspärrningarna för att hitta de bästa fotovinklarna utan att bli helt nöjd. Så träffade jag en man som höll på att spärra av Registantorget och honom frågade jag om det var möjligt att få komma in på torget för att ta några bilder. Efter att ha funderat ett tag sa han OK! Gissa om jag blev lycklig när jag gick in på torget och kunde ta de bilder jag ville!

Inte förrän på min tredje dag i Samarkand öppnades åter torget för allmänheten.

Registantorget – Samarkands hjärta (U)

I början av 1400-talet var Samarkand den muslimska världens stolthet och Registantorgets dess hjärta. Än idag vittnar många byggnader om stadens och Timur Lenks storhet och rikedom.
Samarkand omgavs vid denna tidpunkt av en 8 kilometer lång stadsmur som skyddade stadens invånare och dess imponerande byggnader som uppfördes under Timurdynastin mellan åren 1370 till 1500. Registan betyder ”Den sandiga platsen.”

Runt tre av Registantorgets sidor ligger två imponerande madrassor och en moské.

Den vänstra madrasan, om man står med torget framför sig, är Ulugbeks madrasa uppkallade efter Timur Lenks sonson Ulugbek som var en mycket lärd man och astronom. Madrasan byggdes under åren 1417 och 1420. Den har en imponerande portal och är dekorerad med kakel som bildar vackra mönster. På 1600-talet var Ulugbeks madrasa en av den muslimska världens främsta koranskolor.

Sher-Dor madrasa (U) är den stora madrasan som ligger på högra sidan av Registantorget. Den byggdes under åren 1619 till 1636 på order stadens dåvarande regent Yalangtush Bakhodur. Sher-Dor madrasan har vackra dekorationer i form av tigrar, hjortar och solsymboler och är en av Samarkands mest betydande arkitektoniska verk.

Rakt fram i blickfältet på Registantorget ligger Tillya-Kari madrasa, ”Den förgyllda” som förutom att fungera som madrasa även inrymde  en vacker moské. Tillya-Kari madrasa uppfördes under åren 1646 och 1660 också den på order av Yalangtush Bakhodur. ”Den gyllene moskén” i Tillya-Kari madrasa är oerhört vacker.

Med besöket på Registantorget förverkligade jag en resedröm jag burit på mycket länge och jag upplevde torget precis så vackert som jag målat upp det i min fantasi, speciellt magiskt var det i kvällsbelysning. 

Förutom Registantorget hade jag möjlighet att besöka andra sevärdheter i Samarkand. Några av dessa var nedanstående.

Imam Al-Bukhari mausoleet (U) anses av många var ett av den uzbekistanska arkitekturens mästerstycken. Muhammed Al-Bukhari, som avled år 870, var en framstående sunnistisk teolog som hedrats med detta vackra mausoleum. Mausoleet kröns av en vacker dom som hålls uppe av marmorpelare.

Ulugbeks observatorium (U) grundades av Timur Lenks sonson Ulugbek på 1420-talet och har överlevt mer än 600 år av vanvård och glömska. Observatoriet har använts av flera stora muslimska astronomer. På 1600-talet förstördes det mesta av observatoriet av den regerande härskaren som ville utplåna spåren efter Ulugbek.  I början av 1900-talet grävdes observatoriet ut under ledning av den ryske arkeologen Vyatkin.

Bibi-Khanym moské och madrasa (U). Byggnationen av moskén påbörjades den 11 maj, 1399. Efter fem år stod moskén klar. Madrasans portal var så stor att den konkurrerade med stadens största moské och av den anledningen byggdes portalen om på order av Timur Lenk. År 1740 förstördes madrasan av Nodir-shans trupper och endast en liten del av den ursprungliga byggnaden finns därför bevarad. Skonat blev Bibi-Khanym mausoleet. Framför mausoleet finns en stor, symbolisk, hållare för Koranen.

Shahi-Zinda nekropolen (U) är ett stort gravkomplex i Samarkands nordöstra del och en av stadens största sevärdheter. I Shahi-Zinda finns många gravar från olika tidsepoker. De mest imponerande med höga portaler, vackra domer och briljanta kakeldekorationer ser man utefter ”Gravarnas gata”.

Namnet Shahi-Zinda är förknippat med legenden om att Qusam ibn Abbas, kusin till profeten Mohammed, är begravd här. Enligt legenden skadades Qusam mycket svårt på Samarkands stadsmur under ett erövringsförsök men lyckade överleva genom att gömma sig i en grotta. Under 900 – och 1 000-talen fick Qusam status som martyr och helgon. Hans grav är den nu mest kända i Shahi-Zinda nekropolen.

Qusam Ibn Abbas mausoleum (U) ligger i nekropolen Shahi-Zinda och har sitt ursprung i 1 000-talet efter Kristus.  Mausoleet är klätt i vackra kakelplattor och taket pryds av en dom. Kistan kläddes med kakelplattor på 1480-talet, under Timur Lenks regeringsperiod. Analyser av gravarna visar att kroppen i kistan som troddes vara kroppen efter Mohammeds kusin Qusam Ibn Abbas i själva verket tillhör en man som avled under 1 000- eller 1100-talen och därmed inte kan tillhöra profeten Mohammeds kusin.

Gur-E-Amir Mausoleum (U), Temurids nekropol är en av Samarkands absolut största sevärdheter. Här ligger den store ledaren Timur Lenk och två av hans sonsöner begravda. Det man kanske kommer att minnas bäst efter besöket i Gur-E-Amir mausoleet är den mäktiga kupolen.

Timur Lenk ville egentligen begravas i den enkla krypta han byggt åt sig i Shakhrisabz men är nu begrav här. Mausoleet uppfördes av Timur Lenk år 1404 för sin sonson och förmodade arvinge, Mohammed Sultan som stupat i krig året innan.

Att även Timur Lenk begravdes här beror på en tillfällighet. Under ett planerat fälttåg mot Kina avled han i Kazakstan av lunginflammation vintern 1405. Då passen på vägen till hans hemstad i Shakhrisabz var igensnöade kunde man inte transportera hans kropp dit utan stannade i Samarkand.

Som i andra muslimska mausoleer är gravarna endast markörer, de riktiga gravarna finns ofta i en kammare under jord. Den mörka kistan i centrum är Timur Lenks. Locket på den bestod en gång av ett stort jadeblock. År 1740 skulle krigsherren Nadir Shah forsla detta till Persien. Under transporten sprack locket i två delar. Från denna stund lär Nadir Shah ha drabbats av flera olyckor, inklusive att hans son höll på att dö. På inrådan av sina religiösa rådgivare returnerade han kistlocket till Samarkand varvid hans son tillfrisknade.

Övriga kistor som finns i mausoleet tillhör Ulugbek, Mersaid Baraka som var en av Timur Lenks lärare, Mohammed Sultan, Timurs son Shah Rukh (Ulugbeks far), Miran Shah och Sheikh Seyid Umar som var en av Timurs mest vördade lärare och släkting till profeten Muhammed.

År 1941 öppnades gravarna av den sovjetiske antropologen Mikhail Gerasimov som kunde, bland annat konstatera att Timur Lenk var omkring 170 cm lång och att han var förlamad i höger arm och ben efter en krigsskada i 25-årsåldern och att Ulugbek hade dött av halshuggning. Han avsattes av sin egen son år 1449 och som även lät döda honom.

Rukhabad moskén (U) är en enkel moské i dåligt skick. Arkitekturen har dock gjort att den hamnat på UNESCO:s världsarvslista.

Khadja Daniyars mausoleum, Gamla Testamentets profet Daniel, ligger på floden Siobs sluttning. Byggnaden är lång och låg försedd med fem kupoler. Huset innehåller en 18 meter lång sarkofag, enligt legenden profeten Daniels kropp. Hans kvarlevor dateras till 500-talet före Kristus. Kroppen fördes till Samarkand av Timur Lenk för att bringa lycka. Enligt legenden växer kvarlevorna av Daniel med en halv tum årligen varför kistan nu har en längd av hela 18 meter!

Resa till Uzbekistan, Tasjkent, Aralsjön, Khiva, Buchara, Samarkand mm

Ibland vill man att tiden skall stå stilla. Det gjorde jag flera gånger under denna resa! Jag hade gärna varit kvar i Uzbekistan och i de fascinerande städerna för att verkligen kunna utforska dem i minsta detalj. Tyvärr har allting ett slut, så även denna fantastiska resa!

För den som är intresserad av vacker arkitektur och besök på historiska platser är Uzbekistan en skattkammare! 

Resan gjord 2015

För mer information     Uzbekistan landsfakta

min gamla hemsida

Det finns många intressanta och spännande länder.
Läs om några av dessa på min hemsida
www.stalvik.se / rainer stalvik