thailand-resa

Resa till Thailand,
Bangkok, Chiang Rai, Sop Ruak, Gyllene Triangeln mm

Klicka på bilden för större format

Resa till Thailand, Bangkok, Chiang Rai, Sop Ruak, Gyllene Triangeln mm

bangkok, kanchanaburi, chiang rai, mae salong, gyllene triangeln, chiang saen, sop ruak, mae sai och therdthai var platser jag besökta under min resa till thailand, rainer stalvik

Thailand är ett land som jag tänkt besöka under en längre tid utan att det blivit av. Förra gången jag planerade att åka hit var jag av privata skäl tvungen att ställa in resan med kort varsel.

Resan till Thailand, som jag nu fick möjlighet att genomföra, ingick i en längre resa vilken även omfattade besök i Laos, Kambodja och södra Vietnam. Under två veckor upplevde jag ett annorlunda Thailand jämfört med dem som bara åker hit för att bada. Säkert är även de södra delarna av Thailand väl värda att besöka, om man har styrka nog att lämna badstränderna och det behagliga livet på dessa.

Under mina dagar i Thailand besökte jag huvudstaden Bangkok ( Änglarnas stad ), Kanchanaburi, Chiang Rai och norra delen av landet som kallas ”Gyllene Triangeln”. Där besökte jag flera av de små, men intressanta städerna samt vandrade till bergsbyar med olika minoritetsfolk. Vandringen gick från Therdthai till Mae Salong och vidare till omkringliggande byar för att avslutas i Mae Salong. Regionen är mycket naturskön, med ett böljande landskap, skogsklädda kullar och uppodlade områden.  I regionen bor flera minoritetsfolk; akha, lisu, lahu, shan, med flera. Vistelsen i Gyllene Triangeln avslutades med en härlig båtresa på floden Kok, från Tathon till Chiang Rai.

För genomförandet av rundturerna och vandringen anlitade jag företaget DAPA, som ägs och drivs av minoritetsfolket akha. Överskottet från verksamheten används till att modernisera, elektrifiera, bygga brunnar eller utbilda de ofta väldigt fattiga akhas. Anlita gärna detta företag om Du vill ha hjälp under en vandring. Personalen på DAPA är mycket vänlig, serviceinriktad och kunnig.

Jag vill rikta ett speciellt tack till vandringsguiden Pichai, som gjorde vandringen mellan byarna till en stor och lärorik upplevelse.

Resa till Thailand

Bangkok – Änglarnas Stad

Efter den mer än elva timmar långa, men ändå förhållandevis komfortabla, flygturen med Thai Air landade planet på Bangkoks Internationella flygplats. Direkt man kom ur flygplanet möttes man av den fuktiga värmen och visste därmed vad som väntade de kommande dagarna. De första nätterna, innan man kommit in i ny dygnsrytm, lärt sig nya ljud och anpassats till hettan kan bli lite kämpiga. Det bästa man kan göra för att påskynda anpassningsprocessen är att inte gå och lägga sig när man kommer fram, utan ge sig iväg på upptäcktsfärd direkt. Visst kan det bli lite ”degigt”, men det är värt att pröva.

Efter att ha checkat in på Bangkoks International Youth Hostel, ett vandrarhem i Thewesområdet var det dags att ge sig ut på stan. I Fjärran Östern är det alltid lätt och billigt att ta sig från plats till plats med hjälp av lokala transportmedel. Fråga på hotellet där du bor om vilken prisnivå som gäller så att man slipper att bli allt för uppskörtad.

Bangkok grundades i början av 1780-talet efter att burmeserna intagit och förstört den dåvarande huvudstaden Ayutthaya år 1767. Vid denna tidpunkt var Bangkok bara en liten handelsstation på Phrayaflodens östra sida. Handeln blomstrade och staden expandera snabbt. Idag är Bangkok en av Fjärran Österns livligaste städer. Invånarantalet uppgår till mer än 6 miljoner, vilket betyder att ungefär var tionde invånare i Thailand bor i Bangkok.

Ingen kan vistas i Bangkok utan att besöka några av de vackra templen, Grand Palace, åka båt på Phrayafloden, besöka Chinatown eller bara att ströva omkring och njuta av folklivet. Det finns så mycket att uppleva i Bangkok att det inte är svårt att få några dagar att gå. Miljön och trafiken är dock mindre angenäma upplevelser, vilket man tyvärr måste stå ut med.

Grand Palace

Jag började med att besöka det kungliga palatset, Grand Palace, som började byggas 1782 av Kung Rama I och har byggts till av alla de efterföljande kungarna fram till år 1946. Många av byggnaderna är kopior av dem som låg i den förra huvudstaden Ayutthaya. Under kort en mellanperiod låg det kungliga palatset i Thonburi, på andra sidan Phrayafloden.

Palatsområdet omfattar 218 000 kvadratmeter och omges av en mur med en totallängd på 1 900 meter. Numera används Grand Palace endast i samband med kungliga ceremonier, statsbesök etc.

Det kungliga palatset är en av Bangkoks och Thailands största sevärdheter varför trängseln är stor innanför murarna. På söndagar kommer även många bedjande thailändare hit vilket ökar trängseln ytterligare, men gör området än mer intressant att besöka eftersom man får en inblick i buddhistiska böneceremonier.

Man kan utan vidare spendera en hel dag med att ströva runt bland de vackra byggnaderna eller salarna, lämpligt är dock att begränsa det man vill titta på för att inte nå en mättnadsgräns av all prakt som finns att beskåda.

Ett absolut måste när man kommer till Grand Palace är att besöka What Phra Keo, Smaragdbuddhans Tempel, som byggdes av kung Rama I år 1785. Templet är en imitation av det kungliga templet i den forna huvudstaden Ayutthaya. Utanför templet, på verandan, står sex mytologiska lejon, singhas, i brons. Ett par av dem är tillverkade av khmerer på 1 000-talet. Inne i templet finns Thailands heligaste Buddhastaty, som sitter i meditationsställning på en 11 meter hög tron. Statyn påträffades 1435 efter ett blixtnedslag i en pagod i Chiang Rai. Var fjärde månad byter kungen statyns dräkt, en ny för var och en av de tre årstiderna. Dessutom förvaras många andra Buddhastatyer i templet. På söndagar är det religiösa livet synnerligen aktivt, i och utanför detta tempel.

Några andra intressanta och vackra byggnader jag besökte var Prasat Phra Dhepbidorn, det kungliga Pantheon, är ett blåaktigt tempel uppfört av kung Rama V. Chakri Maha Prasat, Tronhallen, byggdes av kung Rama IV år 1867. Byggnaden har tre våningar i en blandad thailändsk och västerländsk arkitektur. Byggnaden används vid kungliga mottagningar. Hallen är stängd för allmänheten. Dusit Maha Phrasat Hall, Audienssalen, är uppförd 1789. Den ursprungliga hallen brann ned men byggdes snabbt upp igen. Framför ingången till Amarindra Vinichai, tronsal, står två stora stenlejon hitförda av kinesiska köpmän. Stenlejonen användes som ballast i djonken de seglade till Thailand. På vägen hem till Kina var pråmen fylld med ris. Phra Siratana Chedee, Den gyllene pagoden, är helt täckt av små guldfärgade plattor och rymmer Buddhareliker. Byggnaden är uppförd av kung Rama IV efter en förebild i Ayutthaya.

Ja, detta var ett axplock bland några av de många, vackra och imponerande byggnaderna i det Kungliga Palatset. Här finns betydligt flera, och man får vara beredd att under många timmar vandra runt bland dessa och njuta av all prakt.

I Bangkok finns även flera andra vackra tempel och intressanta platser att besöka. Tyvärr når man en viss mättnadsgräns av att titta på tempel, varför man redan från början bör välja ut de som man tycker verkar mest intressanta och ägna sig åt dessa.

Ett av dem man bör välja är templet Wat Po, Bangkoks äldsta och Thailands största. Tempelområdet som ligger strax söder om Grand Palace omges av en hög mur med sexton stora portar, varav endast två är öppna för allmänheten. Runt templet ser man många munkar eftersom det bedrivs undervisning här. Wat Po grundades på 1500-talet och byggdes ut 1789 av kung Rama I kort efter att han gjort Bangkok till huvudstad. Förutom munklivet är det fascinerande att titta på den liggande Buddhan, som är en av landets största. Den är 46 meter lång och 15 meter hög. Figuren visar Buddha i det ögonblick han går in i Nirvana, dit alla buddhister strävar att komma. Fotsulorna är 5,5 meter höga och utförda i pärlemor. På dem kan man se Buddhas 108 reinkarnationer skildrade.

Även templet Wat Sakhet, som ligger på det gyllene berget, bör finnas med bland de tempel man besöker. Templet ligger på en höjd, som länge var Bangkoks högsta punkt. Vid förra sekelskiftet var detta en avrättningsplats där kropparna av obemedlade, eller okända kastades till gamarna efter avrättningen. Inne i templet finns en stor stående Buddhastaty som kung Rama I hade med sig från Sukothai. Själva berget, som är konstgjort, är en imitation av en konstjord höjd i Ayutthaya, som kung Rama I beslöt rekonstruera.

Till de utvalda templen bör även Wat Traimitr, Templet med Guldbuddhan, höra. Statyn är 3 meter hög och lär väga 5,5 ton. Figuren påträffades av en händelse 1933 i ett gammalt tempelområde av det danska Östasiatisk Kompagni, som skulle bygga ut Bangkoks hamn. Man fann två Buddhastatyer, den ena i brons och en mycket stor gipsstaty. Den sistnämnda förde man till Wat Traimitr där den förvarades i ett skjul i tjugo år. När den tunga statyn skulle flyttas med hjälp av en lyftkran 1953 brast kroken på denna och gipset, som blivit mjukt av nattens regn, sprack varvid delar av Guldbuddhan syntes. Statyn antas vara mellan 700 och 800 år gammal. Att den kläddes med gips beror på att man ville gömma den för burmeserna som då anföll Thailand.

På andra sidan Chao Phrayafloden, i Thonburi, ligger templet Wat Arun, Gryningens tempel, som är landets näst högsta religiösa byggnad och Bangkoks symbol. Från början hette templet Wat Chaeng. Kung Rama II beslutade att förlänga det dåvarande 15 meter höga tempeltornet till nuvarande 79 meter. Det höga tornet är helt täckt av mångfärgat kinesiskt porslin som glimmar vackert i soluppgången. Tornet symboliserar det heliga berget Meru, som håller uppe världen.

Bangkok bjuder på många olika sevärdheter förutom tempel.

Det myllrande folklivet som man hittar överallt på marknader och i Chinatown, som kanske är en av de mest intressanta platser att studera det på. Här kan man ströva runt i timtal bland försäljningsstånden i de trånga gränderna. Folklivet sjuder av aktiviteter; det köps och säljs, människor skriker ut sina varor, varutransportörerna kör in i gränderna med sina fullastade kärror eller motorcyklar, här lagar man mat i olika former och här kan man, mitt i trängseln, njuta av god mat. Man får dock inte ha bacillskräck eftersom det är oerhört trångt.

Att besöka Patpong, ”nöjeskvarteren”, hör till en Bangkokvistelse, även om man reagerar negativt på den öppna prostitution som förekommer här. Nattlivet är dock brusande och intressant att studera.

För den shoppingintresserade erbjuder Bangkok många möjligheter, allt från billiga marknader till exklusiva affärer.

Den som inte har ormfobi kan besöka Drottning Saovabha Memorial Institute and Snakefarm, (Pasteurinstitutet med ormfarm) som är ett av världens viktigaste laboratorier för framställning av ormserum. Här kan man beskåda några av världens farligaste giftormar och mindre farliga pytonormar. Efter förevisningen kan den som vill låta sig fotograferas med en stor pytonorm runt halsen.

Att åka med expressbåtarna på Chao Phrayafloden är ett bekvämt och fascinerande sätt att ta sig fram i Bangkok, som man inte bör missa. Att äta kvällsmat på någon av de många små gaturestaurangerna,  som dyker upp överallt på kvällarna bör man inte heller missa. Sätt dig ned bland stadens invånare och njut av den goda maten tillsammans med dem, det är uppskattat bland thailändarna och ett minne för livet för dig.

Detta var ett axplock bland Bangkoks många sevärdheter. Hur många man vill besöka beror på tid och intresseinriktning. Det är dock inte svårt att få tiden att gå i Bangkok!

Lämnar man Bangkok finns ytterligare intressanta platser att besöka, till exempel

Kanchanaburi – ”Bron över floden Kwai”

Kanchanaburi är en stad som många resenärer besöker för att titta på den berömda ”Bron över floden Kwai”. Man kan följa med på någon av de arrangerade utfärderna eller åka på egen hand med buss från södra bussterminalen. Bussresan tar cirka 2,5 timmar.

Under Andra Världskriget lät japanerna sina krigsfångar bygga den beryktade ”Dödens järnväg” längs floden Kwai Noi upp mot den burmesiska gränsen.

Tusentals fångar och tvångsarbetare dog under byggnationen till följd av den brutala behandling japanerna utsatte dem för. Man uppskattar att cirka 16 000 soldater av de allierade trupperna dog på grund av sjukdom eller tortyr och cirka 100 000 asiater.

Bron över floden Kwai står numera som ett monument över det lidande som utspelades här under Andra Världskriget.

Brobyggnationen har också uppmärksammats i en berömd film, ”Bron över Floden Kwai”, baserad på en roman skriven av Pierre Boulle.

I Kanchanaburi ligger också Jeath krigsmuseum som är en rekonstruktion av de bambuhyddor som fångarna bodde i. I hyddan finns foton, teckningar, vapen och kläder som tillhört krigsfångar mm

En tankeställare om krigets vansinne får man även när man besöker Kanchanaburi War Cementery med 6 982 allierade krigsgravar från Andra Världskriget.

Chiang Rai

De flesta resenärer som besöker Norra Thailand stannar i Chiang Mai med omgivningar, och därmed kommer man inte till någon av de fyra nordligaste provinserna som tillsammans har Thailands äldsta historia. Trots sin långa historia var dessa provinser de sista att anslutas till kungariket Siam. Under min resa hade jag tyvärr bara tillfälle att besöka provinsen Chiang Rai.

Staden Chiang Rai, med cirka 50 000 invånare, kallas ofta för ”Porten till den Gyllene Triangeln”. Resenärer brukar söka sig hit för att vandra till minoritetsfolk i bergsområdena, fortsätta norrut till ”Gyllene Triangeln” eller för att man avslutar sin båtfärd på floden Mae Nam Kok från Thaton.

Staden grundades år 1262 som första stad i kungariket Lanna Thai. År 1786 integrerades staden i kungariket Siam och blev egen provins 1910.

Sevärdheterna är inte många i staden, i det fallet är Chiang Mai bättre. Här finns ett flertal tempel att besöka, en intressant marknad och en spektakulär nattmarknad. Att man väljer Chiang Rai som bas i stället för den större Chiang Mai beror på att det går snabbare att komma ut till byar med minoritetsfolk och att det är närmare till ”Den Gyllene Triangeln”.

Det mest berömda templet i Chiang Rai är Wat Phra Kaew, som enligt legenden träffades av ett blixtnedslag år 1434. I samband med detta föll den åttkantiga stupan i bitar och avslöjade ”Smaragdbuddhan” som numera finns bevarad i Bangkok. Chiang Rais gamla Smaragdbuddha har ersatts av en nytillverkad (1990) i kanadensisk jade.

Intressant att besöka är Hilltribe Museum & Education Center, som är en kombination av museum och handarbetscenter för minoritetsfolken. Ett besök här är ett ”måste” om man skall ut på vandring! Museet ligger på tredje våningen och här kan man betrakta dräkter från sex olika minoritetsfolk, olika redskap mm Dessutom kan man besöka den 25 minuter långa presentationen, som ingår i besöksavgiften, av olika minoritetsgrupper. Den är mycket intressant.

För den shoppingsugne, eller den som bara vill njuta av ett aktivt folkliv är ett besök på den stora, centrala marknaden av intresse. Här är varuutbudet enormt och folklivet brusande. På gatorna runt marknaden är det full kommers. Här säljer minoritetsfolken sina jordbruksprodukter.

Nattmarknaden, som sätter igång vid 19-tiden får man absolut inte missa. Här kan man köpa de vanliga souvenirerna i form av tavlor, tyger, träfigurer etc. Många säljare tillhörande minoritetsfolken är klädda i vackra dräkter. Nattmarkanden äger rum på gatorna nära busstationen och på ett stort torg i anslutning till denna. Det mest intressanta, enligt min uppfattning, är besöken vid de små matskjulen. Här kan man äta allehanda läckerheter till en billig penning; grillad kyckling, grillad fisk, fruktsallader mm, men även mera spännande rätter som bambumaskar, rostade gräshoppor och rostade skalbaggar. Thailändarna bjuder gärna en turist på ett smakprov. Missa inte att gå hit för att äta eller för att knyta band med några av försäljarna, de tar gärna kontakt med turister.

För svenskar är det av intresse att veta att en kvinna från Göteborg, missionären Eva Olofsson, driver ett hjälpprojekt för barn i Chiang Rai, som stöds av Drottning Silvias Barnfond. Barnhemmet Baan Chivit Mai i Chiang Rai startades 1993. Här hjälper man flickor som annars skulle ha sålts till prostitution, men även andra barn från avlägsna bergsbyar som annars inte skulle fått gå i skola. På hemmet Baan Eden, som ligger två mil utanför Chiang Rai, tar man hand om barn med aids under deras sista tid i livet. Man driver även ett cafe´ i Chiang Rai där man kan få en god kopp kaffe och härliga kanelbullar! Två av flickorna som arbetar där, Anna och Bele, har varit Varberg på bageriutbildning och det är de som bakar alla de godsaker som säljs på cafeet. Missa inte detta cafe´! Läs mera om verksamheten på www.thailandsbarn.com.

Anledningen till att vi, jag och min reskompis, valde Chiang Rai som bas för besöket i norra Thailand var att vi hade anlitat ett företag, DAPA, som arrangör för vandringen, rundturer i ”Den Gyllene Triangeln” och båtfärden mellan Tathon och Chiang Rai. Företaget ägs och drivs av personer tillhörande akhafolket. Eventuellt överskott från verksamheten investeras i olika utvecklingsprojekt i akhabyar runt om i regionen. DAPA stöds av, bland annat, DIAKONIA i Sverige. Jag rekommenderar företaget varmt som arrangörer. Personalen är trevlig och servicen god.

Den Gyllene Triangeln

Så lyxigt det kändes att bli upphämtad vid Golden Triangle Inn, hotellet vi bodde på i Chiang Rai, med en stor van körd av en ung akhaman och en guide. Under tre dagar skulle vi bli körda och guidade till olika platser i ”Den Gyllene Triangeln”. Guiden Loum, visade sig vara en man med goda historiska kunskaper och känsla för hur man samarbetar med vetgiriga turister. Tack vare honom blev vistelsen i ”Triangeln” en stor upplevelse. Han drog sig inte heller för att hjälpa oss knyta band med människor som vi mötte under resan och tog oss gärna till byar som vanligtvis inte besöks av turister. När man hör ”Gyllene Triangeln” kommer man ofelbart att tänka på den illegala droghanteringen och kriminalitet. Tidigare var dessa associationer helt korrekta. Numera har den thailändska staten rensat upp bland dem som varit inblandade med många dödsfall som följd. Opiumhanteringen finns kvar, nu kommer råvaran dock från Burma.

Bara någon timme efter starten i Chiang Rai stannade vi till vid ett risfält där ett tiotal människor arbetade i solskenet. Jag gick ur för att fotografera deras arbete, vilket väckte stor munterhet. Arbetarna, både män och kvinnor, var mycket svettiga på grund av det tunga arbetet och hettan. Kontakter som denna blev värdefulla under resten av dagarna vi i ”Gyllene Triangeln”.

I ”Den Gyllene Triangeln” finns flera intressanta platser att besöka, några av dem presenterar jag här.

Chiang Saen, cirka 60 000 invånare, var tidigare en viktig stad i kungariket ( 1 000 – 1700-talet) med samma namn. I hela staden finns tempelruiner från 1300-talet utspridda. Dessa är intressanta att besöka om man vill se prov på nordthailändsk tempelarkitektur, eller den speciella buddhastil som utvecklades här. Förr gick handelsvägen från Simao i Yunnan, Kina till Laos och Burma genom Chiang Saen. Nu kan man se stora kinesiska pråmar ankra vid Mekongfloden med frukt och andra varor, vilket bekräftar att den gamla handelsvägen fortfarande fungerar.

Den nya staden har vuxit upp kring tempelruinerna vilket gör den väldigt speciell. Idag är Chiang Saen en officiell gränsövergång för thailändare och laotier, dock ej för turister.

Sop Ruak ligger nio kilometer norr om Chiang Saen, som är hjärtat i ”Den Gyllene Triangeln”. Här strålar Burmas, Thailands och Laos´ gränser samman där floden Nam Ruak möter Mekongfloden. Egentligen är området som kallas för ”Gyllene Triangeln” mycket större än så, men smarta affärsmän har utnyttjat sina möjligheter att marknadsföra Sop Ruak och har lyckats locka hit turister i stora mängder. Även om platsen är lite väl turistisk har den en magisk atmosfär med sitt läge vid Mekongfloden. Speciellt när man kör upp på utsiktsplatsen varifrån man ser den plats där Nam Ruak möter Mekong. Vyerna över floderna, Triangeln och in i Burma är magnifika. Missa inte heller ”The Golden Triangle Monument” som ligger vid Mekongfloden. Här brukar vackert klädda minoritetsfolk hålla till för att bli fotograferade mot pengar. Turistiskt? Javisst, men varför inte njuta av de vackra kläderna och ge några av dina medmänniskor chansen att tjäna lite pengar.

Missa inte att besöka Opiummuseet som visar hanteringen av opium, det är verkligen sevärt.

Mae Sai, cirka 70 000 invånare, är Thailands nordligaste stad. Staden ligger vid floden med samma namn. Livet i Mae Sai är oerhört brusande och på morgonen bör man gå till gränsbron mellan Thailand och Burma för att uppleva den intensiva gränstrafiken när thailändare och burmeser skall in i respektive land. Även turister kan få ett dagsvisum mot en kostnad av 5 USD för att besöka Burma. Den burmesiska systerstaden heter Tachilek.

Marknaden i Mae Sai är helt otrolig med sin blandning av inhemsk befolkning och burmeser.

En sevärdhet, förutom folklivet, är templet Wat Phra That Doi Wao med sitt utsiktstorn och sin stora skorpionstaty. Vyerna över staden, in i Burma och över gränsfloden är magnifika härifrån.

Jag bodde på ett guesthouse vid floden och hade Burma bara 30-40 meter från mig. Det var en märklig känsla att sitta och titta på människorna som levde där. Än märkligare kändes det i gryningen när burmeser illegalt tog sig över floden, bärande sina kläder på uppsträckta armar för att komma in i Thailand och arbeta. De hade inte råd att betala visumavgiften på 2-3 kronor.

Doi Tung betyder ”Flaggberget” och ligger utefter väg 110 från Mae Sai. Området hör egentligen inte till ”Gyllene Triangeln” men jag lägger till denna plats och besök i staden Therdthai under detta begrepp eftersom dessa platser ingick i rundturen.

Vägen upp till Doi Tung bjuder på fina vyer över slättlandskapet. Utefter vägen ligger flera byar med minoritetsfolk som man kan stanna till och besöka. Tidigare var detta en region där det odlades opiumvallmo i stor skala.

Huvudattraktionerna är den välskötta trädgården Mae Fah Luang. På helgerna är detta ett oerhört populärt utflyktsmål bland thailändarna. Det är en njutning att ströva bland de välvårdade rabatterna och njuta av blomsterprakten.

Populärt utflyktsmål är även Doi Tungs kungliga villa, dit vallfärdar thailändarna i mängder. Man får gå runt i delar av huset för att titta på sovrum, mottagningsrum etc

Även de två gamla templen från 900-talet är intressanta att besöka för turister, thailändare och pilgrimer.

Therdthai, var den sista staden jag besökte innan vandringen i ”Akhaland”. Det är en liten obetydlig stad som vi nådde via en bilfärd från Doi Tung utefter den smala gränsvägen mellan Thailand och Burma.

Therdthai har inga egentliga sevärdheter. Folklivet i staden är dock mycket intressant eftersom det bor flera minoritetsfolk i regionen.

Jag hade tur att komma hit samma dag som shanfolket, egentligen hemmahörande i Burma, firade sitt nyår. På en stor gräsplan i staden hade man satt upp mat- och varustånd och karuseller för att ge människor möjlighet att släppa loss ordentligt. Här fanns också en stor scen där man senare under kvällen hade olika ceremonier, bland annat firade man kungen och sedan tog polisen emot en massa gevär från människor för att visa att kampen mot den illegala droghandeln var framgångsrik.

Själva nyårsfirandet började med en stor parad med vackert klädda minoritetsfolk. I paraden gick bland annat shan, lahu, lisu och akhas. Det gick åt mycket film under denna! Senare på kvällen var det dans och allmänt firande. Det väckte stor glädje bland människor att vi två västerlänningar ville deltaga i deras firande.

Vandring i ”Akhaland”

Dagen efter shanfolkets nyårsfirande började vår tre dagar långa vandring i ”Akhaland”. Vår vandringsguide Pichai hade kommit upp under eftermiddagen från Chiang Rai för att leda vandringen från Therdthai till Mae Salong och vidare. Eftersom Pichai själv tillhör akhafolket var förväntningarna stora på att vi skulle kunna få bra kontakt med akhas under den tre dagar långa vandringen, som jag tyckte var i kortaste laget. Tyvärr gick det inte att göra en längre vandring då denna skulle passa in i resten av reseplaneringen.

Vi steg upp tidigt denna morgon för att komma iväg innan den värsta hettan skulle försvåra vår vandring. Först gick vi till marknaden, som öppnar redan före soluppgången, för att äta frukost. När vi kom dit var kommersen redan i full gång. Här gick kvinnor, med färgfulla dräkter, från olika minoritetsfolk för att göra sina inköp. Jag satt och njöt när de passerade framför den lilla gaturestaurangen. Frukosten bestod av en kinesisk bulle, lite ris och en kopp varm chokladdryck med två nedvispade råa ägg! Jag vill inte påstå att detta var den godaste frukosten i mitt liv, men den var onekligen häftig.

Vi började vandringen med ett besök i en polisstation i utkanten av Therdthai. Polismannen, som stod på gårdsplanen när vi kom gående, ropade någonting till oss och jag trodde att vi skulle vara tvungna att betala för att gå vidare. Det är ju inget direkt ovanligt att polisen förstärker sin privata ekonomi genom att bötfälla folk av olika anledningar. Vi råkade dock inte ut för detta utan blev bjudna på te och så fick Pichai berätta om vår vandring. Polismannen ville bara prata bort en stund med oss eftersom ingenting hände så tidigt på morgonen.

Vandringen gick på stigar genom natursköna, ibland ganska kuperade, områden med risfält och skogsklädda kullar. Här och där låg byar med minoritetsfolk utspridda. Vid ett tillfälle gick vi, på min begäran, på gamla, numera oanvända stigar, som var nästan helt igenvuxna med täta bambusnår. En spänstig akhaman på dryga 70 år visade oss vägen till dessa. Anledningen till att jag ville vandra här vara att komma till mera sällan besökta akhabyar.

På fälten var arbetet med risskörden i full gång, man hade dock kommit olika långt. På vissa fält höll man på att skörda riset med hjälp av handskäror och på andra höll man på att rensa riset från skräp genom att kasta upp det i luften och med hjälp av handfläktar blåsa bort skräpet. Jag tyckte synd om risarbetarna som arbetade i den starka hettan, fullt påklädda för att skydda sig mot solen. På de skördade fälten låg ofta bufflar och rullade sig i gyttjepölar. Detta gör man för att svalka sig men även för att bli av med parasiter. Pichai berättade ingående om vad som pågick på fälten.

I en by hälsade vi på hos en man som tidigare varit stark beroende av opium. Han deltog nu i ett rehabiliteringsprogram och som belöning hade staten kostat på honom ett stort antal teplantor så att han kunde hitta ett alternativ till sin tidigare vallmoodling.

På en annan plats hälsade vi på hos en vän till Pichai som ägde en apelsinodling. Här fick vi äta så många färska apelsiner vi ville. Gissa apelsinerna som jag plockade direkt från träden smakade gott? Att jag inte fick ont i magen efter min fullständiga apelsinfrossa förvånar mig.

Måltiderna åt vi hos familjer i de byar vi passerade eller bodde i och de bestod alltid av traditionell akhamat, gott och spännande. Basen i maten var ris och kyckling. När jag bodde hos akhafolket hade debatten om fågelinfluensan ännu inte börjat.

Den första kvällsmåltiden minns jag särskilt väl. Jag satt på golvet, vilket man nästan alltid gör, i det halvmörka rummet i ett akhahus. Framför mig stod ett litet runt bord med en stor skål ris och matskålar, inga bestick mer än de man tog mat med. Värden bar in en stor gryta som han kokat en nyslaktad kyckling i. Var och en av oss som satt runt bordet väntade på sin tur att få ta mat. Jag var den som skulle börja. Med en gaffel skulle jag ta ett stycke kött ur grytan. Jag stack ner den och fick tag i någonting och lade det på min tallrik. Eftersom det var ganska mörkt i rummet såg jag inte vad det var jag tagit upp ur grytan förrän jag förde matskålen närmare mig. Överst i den, på riset, låg kycklinghuvudet med ögonen stirrande på mig, kammen kvar och näbben vidöppen. Det såg inget vidare aptitligt ut men man får inte visa sig allt för kräsmagad när man blir bjuden på mat, så jag bet pliktskyldigt i huvudet, som jag höll i näbben, fast det tog emot. Det fanns nästan inget kött på det så jag lade det åt sidan. Då tog guiden tag i näbben och förklarade att vi serverades svart kyckling, vilket var någonting väldigt fint. Han bet i huvudet och tyckte detta tydligen smakade gott av hans smackningar att döma. När han ätit klart på huvudet krossade han det och plockade ur hjärnan, som han räckte till mig. Detta är en delikatess, sade han. Jag tackade nej till erbjudandet varpå han slukade hjärnan med god aptit. Jag är inte speciellt kräsen, men kände inte just då att jag ville äta kycklinghjärna. Resten av måltiden blev betydligt bättre än starten och generellt var maten jag fick under vandringen enkel, men god.

Vandringen i ”Akhaland”, som slutade i Mae Salong, blev en stor upplevelse och kommer för alltid att finnas kvar inom mig. Jag fick en bra inblick i vilka villkor akhas lever under, mycket fattigt men ändå fungerande.

Akhafolket

Jag har under några års tid planerat att åka till norra Thailand för att vandra i bergsområdena som gränsar mot Burma och Laos. Här finns natursköna områden med böljande berg, floder och ett aktivt jordbrukslandskap. I dessa trakter bor ett tjugotal olika minoritetsfolk, vilket gör området extra intressant att besöka. Ett av dem är akhafolket, som har tibetanskt ursprung. De tillhör Thailands fattigaste och lägst utbildade innevånare.

Första gången jag träffade på akhafolket var under en resa i provinsen Yunnan i södra Kina. Här kallas folkgruppen för hani. Under min resa fick jag tillfälle att bo i en liten haniby, som väckte mitt intresse för akhafolket.

Språket som talas av de hanis som lever i Yunnan och de akhas som lever i Thailand, Vietnam, Laos och Burma skiljer sig åt något. Kulturen är dock den samma. Akhaspråket tillhör den tibeto-burmesiska språkgruppen.

Akhafolket är ursprungligen animister, vilket innebär att de tror på andedyrkan och att naturen är besjälad. I deras trosutövning ingår även förfädersdyrkan och djuroffer. Majoriteten av dem håller kvar vid sin ursprungliga religion, men ett antal akhas har numera övergått till kristendom, varför man kan stöta på byar med både kristna och animister. Hittills har de olika trosuppfattningarna inte resulterat i några motsättningar, men man bor i olika delar av byarna beroende på religionstillhörighet.

Akhas har inte funnits i norra Thailand mer än i lite drygt etthundra år då de första grupperna vandrade in från Burma. Dessa tillhörde undergrupperna Ulo och Loimi.

De akhas som började vandra in från provinsen Yunnan i Kina under 1950- och 60-talen tillhörde undergruppen Pami. I slutet av 1990-talet uppskattades antalet akhas som officiellt lever i Thailand till knappt 60 000. Man tror att det finns ungefär lika många som lever här illegalt. Thailands minoritetsfolk lever ett liv lite vid sidan av det officiella samhället eftersom de inte har fulla medborgerliga rättigheter.

Akhafolket bor i små byar på bergshöjder mellan 1 000 och 1 400 meter. När man närmar sig en akhaby, som fortfarande är aninimistisk, kommer man till en form av port som är dekorerad med olika föremål för att skrämma bort onda andar. Bredvid porten finns två grovt tillyxade statyer av trä föreställande en man och en kvinna, båda med svulstiga könsorgan. Statyerna är en form av fruktbarhetssymboler och i de kristna byarna har man avlägsnat dessa. En annan viktig symbol för akhafolket, som man ser när man kommer till en by, är den stora gungan. Den kommer till användning under perioden från mitten av augusti till mitten av september, mellan skörd och nyplantering. Under fyra dagar gungar, framför allt unga flickor, i denna för att få ett bra och friskt liv.

När man kommer in i byn möts man av de traditionella bostadshusen, som i regel är byggda av trä och bambu och har tjocka tak av gräs. Under husen förvarar man olika redskap och här finns plats för en eventuell häst eller buffel samt för hönsen, som på dagarna springer fritt runt huset. Via en trappa kommer man först till en stor, öppen veranda där mycket av det dagliga arbetet sköts. Bostadsdelen består av ett enda stort rum med en skiljevägg mellan sov- och köksdel. De få ägodelar man har finns utplacerade runt om i rummet, eller sitter instuckna under takbjälkarna. Maten lagas över en öppen eld i köksdelen.

Akhas är svedjebrukare och livnär sig i första hand av att odla ris. Tidigare kom en stor del av försörjningen från odling av opiumvallmo, vilket även andra minoritetsfolk ägnat sig åt. Efter att den thailändska regeringen beslutat sig för att rensa i den illegala droghandeln, med många dödsfall, har odlingen av denna växt nästan upphört helt och akhas har tvingats till alternativa odlingar, som majs och te. Fortfarande hanteras opium i dessa trakter som nu odlas i de närliggande burmesiska gränstrakterna.

Man kan omedelbart identifiera akhas, och även andra minoritetsfolk, på deras klädsel. En akhakvinna bär en vacker huvudbonad dekorerad med pärlor, färgade band och hängande silverdekorationer, ofta gamla silvermynt. Huvudbonaden ökar i storlek med kvinnans status och det sägs att akhakvinnorna bär omkring på sin förmögenhet. Det sägs att akhakvinnorna till och med sover med sina huvudbonader på. Deras tunikor är prydda med olika sorters dekorationer; broderier, pärlor, tofsar, snäckor och olika fröer. Nedre delen av benen täcks av vackert dekorerade benskydd. En gammal akhadräkt betingar ett mycket högt värde och vissa kvinnor väljer att sälja dessa för att få ett drägligare liv, men tappar i gengäld en del av sin identitet. Akhamännen är betydligt mindre spektakulärt klädda, ofta i enklare svarta jackor och byxor.

Även om akhafolket tillhör de minst förändringsbenägna kommer de, med all sannolikhet, inte kunna hålla emot det moderna samhället i all oändlighet. Dessutom försöker de thailändska myndigheterna få akhas att överge sitt traditionella sätt att leva med svedjebruk, som man anser vara miljöfarligt. Om detta lyckas kommer världen att bli en gammal kultur och en stor sevärdhet fattigare.

Det hade inte varit svårt att tillbringa ytterligare en vecka eller två i detta vackra bergsområden tillsammans med Pichai och de många spännande minoritetsfolken. Tiden gick, som alltid när man är på resa, alldeles för fort.

Resa till Thailand, Bangkok, Chiang Rai, Sop Ruak, Gyllene Triangeln mm

Detta var en resa med olika upplevelser, från det brusande stadslivet i Bangkok till mötet med Akha-folket och andra minoritetsfolk som lever i norra Thailands bergstrakter. En resa som födde en önskan att uppleva mer av detta land som blandar gamla kulturtraditioner med en modern livsstil och bjuder på vacker natur.

Resan gjord 2003

För mer information       Thailand-Grundfakta   Thailand-Landsfakta

Några användbara länkar:
UD:s reserekommendationerCIA World FactbookBBC Weatherforcasts

Fler bilder finns på     www.stalvik.com

Det finns många intressanta och spännande länder.
Läs om några av dessa på min hemsida
www.stalvik.se / rainer stalvik