Iran

teheran, abyaneh, esfahan, natanz, pasargade, shiraz, persepolis, yazd, qom och nain var några platser jag besökte i iran, rainer stalvik

Fler bilder från Iran finns på www.stalvik.com

Iran – Historia, Geografi, Befolkning, Språk, Religion mm

När jag berättade att min nästa resa kommer att gå till Iran, Mellanöstern, kom frågan, mer eller mindre, automatiskt från nio personer av tio: “Hur vågar du åka dit?” Till slut blev även jag nästan undrande vad jag gett mig in på!

Västerlandets bild av Iran, huvudsakligen styrd av USA, som ett land tillhörande “Ondskans axelmakter”, stämmer dåligt med verkligheten! Om landet just nu råkar ha en regering som valt en konfrontationslinje mot västvärlden delar den absoluta majoriteten av landets befolkning inte detta ställningstagande.  Iranierna är oerhört vänliga, hjälpsamma och gästfria mot besökare från västerlandet och det är mötena med dem som man kanske kommer att minnas bäst från resan.

Under min nästan fyra veckor långa rundresa i Iran fick jag enbart positiva upplevelser och erfarenheter, med undantag av ett tillfälle, som motsade den bild av landet och dess befolkning som medier skapat. Jag besökte städer som Teheran, Esfahan, Shiraz, Yazd, Nain, Badrood och Irans  näst heligaste stad Qom. Resan innehöll även några fina bergsvandringar utanför den lilla staden Natanz och runt den otroligt vackra bergsbyn Abyaneh, möten med nomader, besök på historiska platser som Persepolis och Pasargadae och en kopp te tillsammans med mullor i Khomeinis hus i den heliga staden Qom. Är du intresserad av att besöka Iran? Tveka inte att åka dit!

Läs mer om min resa och se fler bilder iran-resa

Irans historia i korthet

före Kristi födelse

Redan för flera hundratusen år sedan bodde människans tidiga släktingar i grottor i det område som idag kallas för Iran. 8 000 år före Kristi födelse levde jordbrukare och boskapsskötare på Zagrosbergens sluttningar. I låglandet i västra Iran växte en stadscivilisation fram, som vid 3 000-talet före Kristus var en centraliserad stat, det elamitiska riket, med ett eget skriftspråk.

Sedan dess har många stora välden uppstått och fallit i området. Olika härskare, folk, kulturer och religioner har påverkat landet. Samtidigt har Iran, eller Persien som landet hette fram till 1935, utövat ett stort inflytande över sin omgivning.

Persien framträdde första gången som självständigt rike på 500-talet före Kristus. Det akemenidiska riket utvidgades snabbt under kungarna Kyros och Dareios. När riket var som störst på 400-talet före Kristus sträckte det sig från Egypten till Indien. Hundra år senare besegrades akemeniderna av Makedoniens kung Alexander den Store.

efter Kristi fram till 1800-talet

På 200-talet efter Kristus återuppstod Persien som självständig stat, det sasinidiska riket, som varade i mer än fyra hundra år. Det kom emellertid att försvagas av ständiga krig med Rom i väster och centralasiatiska nomadfolk i öster.

I mitten av 600-talet erövrades sasiniderväldet av araberna. Islam ersatte zoroastrismen, elddyrkan, som officiell religion, och Persien underställdes det arabiska kalifatet.

Efter att kalifatet försvagats i slutet av 900-talet följde perioder av turkiskt och mongoliskt herravälde.

År 1500 grundade Ismael, en ledare för en shiitisk dervischorden, det safavidiska väldet och shia blev statsreligion. Kring år 1600 nådde det safavidiska väldet en storhet som Persien inte upplevt sedan dess.

I början av 1700-talet ockuperades delar av Persien, bland annat av turkarna. Perserna lyckades dock under senare delen av århundradet att bekämpa dem och till och med inleda erövringar av bland annat Indien. År 1796 utropade sig ledaren för den turkmeniska qajarstammen till shah, det vill säga kung.

De efterföljande shaherna var korrumperade och älskade lyxliv vilket ledde till försummelse av landets skötsel och armé. Därmed ökade intresset för europeiska stormakter att angripa Persien. Ryssland och Storbritannien lade sig i landets inre angelägenheter och Ryssland erövrade även delar av landet.

Några viktiga årtal i Irans moderna historia

1906

Vanstyret av landet ledde till revolution. Shahen tvingades gå med på en ny grundlag som gav den lagstiftande makten till ett parlament, majlis

1908

Upplöstes parlamentet av den regerande shahen, Muhammad Ali. Inbördeskrig bröt ut

1908 Shah Muhammad Ali avsattes och efterträddes av sin minderåriga son

1914 – 1918

Persien försökte hålla sig utanför första världskriget genom att förklara sig neutralt, men ockuperades ändå av ryska, turkiska och brittiska styrkor som utkämpade strider på persisk mark. När kriget led mot sitt slut hade britterna större inflytande i Persien än ryssarna

1921 Tog militären Reza Khan makten genom en statskupp

1925

Reza Khan blir shah under namnet Reza Shah Pahlavi. Persien började minska det utländska inflytandet under hans ledning och ett antal företag nationaliserades. Sovjetunionen gick med på att avsäga sig alla privilegier som Tsar-Ryssland hade tilltvingat sig i utbyte mot rätten att skicka trupper till Persien, om Sovjetunionens säkerhet hotades från detta håll

1933

Genom ett nytt avtal med det brittiska oljebolaget Anglo-Persian, senare Anglo-Iranian, som hade monopol på oljeutvinningen i Persien, fick den persiska staten något bättre villkor än tidigare

1935

Som ett steg i moderniseringen bytte landet namn internationellt från Persien till Iran, som det hette på persiska

1936

Förbjöds kvinnor att bära slöja, ett förbud många iranier ansåg vara kränkande och efter bara några år upphävdes förbudet

1941

När andra världskriget bröt ut förklarade sig Iran neutralt. Men man hade nära kontakter med Tyskland, som var landets största handelspartner. Av den anledningen ockuperade Storbritannien och Sovjetunionen landet och regenten Reza Shah tvingades abdikera till förmån för sin son, Mohammad Reza

1946

I mars lämnade de brittiska trupperna Iran och Sovjetunionen drog sig tillbaka ett par månader senare efter påtryckningar från FN

1947 Slöts ett fördrag mellan Iran och USA om militärt bistånd

1951

Efter oroligheter i landet tvingades shah Mohammad Reza Pahlavi att utnämna Mohammad Mossadeq till premiärminister. Mossadeq backades upp av det kommunistiska Tudeh-partiet och hade brett stöd hos folket. Han bröt 1933 års avtal med det brittiska oljebolaget Anglo-Iranian och förstatligade bolagets oljetillgångar och anläggningar. Anglo-Iranian svarade med att organisera en internationell bojkott av iransk olja. De diplomatiska förbindelserna mellan Storbritannien och Iran bröts. USA försökte medla men misslyckades

1953

Avsattes Mosaddeq av shahtrogna militärer som fick hjälp av CIA, den amerikanska underrättelsetjänsten. Oljekrisen löstes genom ett avtal som gav den iranska staten och ett brittiskt-amerikanskt konsortium hälften var av oljeinkomsterna
Efter Mosaddeqs fall hamnade den politiska makten åter hos shahen och den jordägande överklassen. Med hjälp av armén och den hemliga polisen, SAVAK, kuvades Tudeh-partiet. Shahen skaffade sig gradvis diktatorisk makt

1955

Undertecknade Iran Bagdadpakten, en försvarsallians mellan Irak, Turkiet, Pakistan, Storbritannien och USA, som associerad medlem

1959

Inledde Iran ett militärt och ekonomiskt samarbete med USA, som bidrog till en omfattande militär upprustning.

1962

För att förbättra relationerna med Sovjetunionen förband sig därför Iran att inte upplåta sitt område för utländska militärbaser
Lanserade shahen ett stort reformationsprogram, “Den vita revolutionen”. De viktigaste inslagen var en jordreform och en kampanj för att lära befolkningen läsa och skriva. Kvinnor fick ökade rättligheter, bland annat rösträtt. Jordreformen ledde till att shahen förlorade stödet från den jordägande överklassen. De religiösa ledarna skapade motstånd mot honom för hans kontakter med USA och hans strävan efter att modernisera landet efter västerländsk förebild

1963

När reformprogrammet godkändes av parlamentet utlöste det ett kort, men blodigt uppror lett av shi’itiska skriftlärda. En av dessa var ayatolla Ruhollah Khomeini. Han greps tillsammans med flera andra och förvisades ur landet

1965 – 1977 Under dessa år upplevde Iran en stabil period med god ekonomisk tillväxt

1973 – 1974

Under dessa år ökade oljeinkomsterna markant och den ekonomiska tillväxten var mycket hög. Oljeinkomsterna använde shahen bland annat till industrisatsningar och vapenköp. Det var brist på arbetskraft men tillväxten kom bara ett fåtal till nytta. Mycket pengar användes till import för de rika
Moskéerna blev naturliga samlingspunkter för oppositionen, som förföljdes med allt brutalare metoder. Det stigande missnöjet ledde vid några tillfällen till demonstrationer, strejker och upplopp

1975

Reagerade shahen med att upplösa de politiska partierna och införa enpartistyre. Protesterna utvecklades dock till en landsomfattande revolutionär rörelse

1978 På hösten infördes undantagstillstånd, och en militärregering tillsattes

1979

I januari lämnade den sjuklige shahen Iran “på obestämd tid”
Ayatolla Khomeini hade från sin exil i Irak, och senare i Paris, blivit en samlande symbol för både den religiösa och den politiska oppositionen. Den 1 februari, kort efter shahens flykt, återvände Khomeini till Teheran, där han hälsades av jublande folkmassor. Drygt en vecka senare förklarade sig militären neutral i konflikten mellan shahens anhängare och Khomeini och vägen låg därmed öppen för den islamiska revolutionen

Efter en folkomröstning i april utropades Iran till en islamisk republik. Khomeini hade tillsatt en provisorisk regering och en premiärminister, den liberale Mehdi Bazargan, men i praktiken styrdes landet av ett särskilt revolutionsråd, som bildats av Khomeini. De som hade arbetat åt den störtade härskaren fängslades snabbt. Många avrättades efter summariska rättegångar. Shahens bundsförvant USA, “den stora Satan”, blev föremål för hatisk propaganda.

I november stormades den amerikanska ambassaden och personalen på 63 personer togs som gisslan. Först 14 månader senare, efter intensiv diplomatisk aktivitet, kunde de sista 52 amerikanerna i gisslan släppas

1980

Situationen efter Khomeinis maktövertagande utlöste stor oro också bland kurderna, som tog till vapen och krävde självstyre. I oljeprovinsen Khuzestan uppstod en gerillarörelse bland den arabiska befolkningen, understödd av Irak. Gränsintermezzon med irakierna förekom allt oftare. Samtidigt var den iranska krigsmakten i förfall, eftersom den genomgått blodiga utrensningar av officerare som tjänat shahen
I omvärldens ögon var situationen i Iran mycket instabil. Många trodde att den islamiska republiken var nära ett sammanbrott. En av dem var Iraks diktator Saddam Hussein, som i september gick till anfall norr om gränsfloden Shatt al-Arab. En av orsakerna till angreppet var en rädsla i Irak för att Iran försökte sprida revolutionen till den shiamuslimska befolkningen i Irak

Det irakiska angreppet skapade en starkare folklig uppslutning kring den islamiska republiken dock började ledande politiker kritisera många inslag i revolutionen, bland annat de fortsatta avrättningarna av oppositionella. Någon politisk försoning var det inte tal om, mullorna fortsatte att kräva underkastelse under Islamiska republikanska partiet, IRP

1981

Avsattes president Abul-Hasan Bani-Sadr, som hade stått Khomeini nära men nu ansågs ha för många anhängare utanför mullornas kontroll vilket utlöste våldsamma protester
Under flera bombattentat på sommaren och hösten dödades nära 200 människor, bland dessa IRP-ledaren ayatolla Beheshti, den nye presidenten Mohammad Ali Rajai och premiärministern Mohammad Javar Bahonar. Attentaten ledde dock inte till någon allmän resning utan regimens förföljelser blev allt hårdare, vilket slutligen knäckte den muslimska vänsterrörelsen. Bani-Sadr och MKO-ledaren Masoud Rajavi flydde till Frankrike. Under första hälften av 1980-talet beräknas cirka 10 000 MKO-medlemmar och andra oppositionella ha avrättats

1983

De enda politiska organisationer som ännu låg utanför de religiösa ledarnas kontroll var Tudeh-partiet och de kurdiska rörelserna. Trots att Tudeh stött IRP:s politik utan förbehåll inleddes en skoningslös förföljelse av partiet. I norra Iran genomförde krigsmakten och revolutionsgardet en offensiv som drev den kurdiska gerillan upp i bergen. Samtidigt gav regimen stöd åt kurder som kämpade för självstyre i Irak

1985 Regimen förbjöd politiska partier

1988

Under våren drabbades Iran av en serie bakslag i kriget mot Irak och intresset för att fortsätta det avtog snabbt. Den gamle ledaren Khomeini blev allt svagare, och en politisk strid om hans efterträdare tog fart. Dessutom hade stormakterna hotat med vapenembargo, samma stormakter som under kriget hade försett såväl Iran som Irak med vapen! I juli överraskade Iran omvärlden genom att villkorslöst acceptera FN:s resolution 598 vilket man vägrat göra tidigare. Vapenvilan övervakades av FN. Över en miljon människor beräknades ha dödats eller skadats i kriget, de flesta iranier

1989

I februari utfärdade ayatolla Khomeini en fatwa, ett religiöst påbud, som dömde den brittiske författaren Salman Rushdie till döden för dennes påstått hädiska bo i boken Satansverserna

I juni avled ayatolla Khomeini. Någon naturlig efterträdare fanns inte. Khomeinis död ledde dock inte till någon öppen maktkamp. Irans nye andlige ledare blev den tidigare presidenten Ali Khamenei. Presidentposten övertogs av parlamentets talman Ali Akbar Hashemi Rafsanjani

1990

Fredsförhandlingarna med Irak hade gått trögt men i augusti, i samband med invasionen av Kuwait, accepterade Iraks diktator Saddam Hussein alla Irans krav i dessa och ville ha en formell fred
Iran förhöll sig neutralt i Kuwaitkriget, men fördömde såväl Iraks invasion som den senare FN-interventionen. Kuwaitkriget påverkade Iran i stor omfattning. Över en miljon irakiska kurder och cirka 65 000 irakiska shiamuslimer flydde till Iran

1992

Vid valen till parlamentet, majlis, fick de konservativa majoritet och de flesta reformerna som sattes igång av Rafsanjani urvattnades eller stoppades, antingen av parlamentet eller väktarrådet, de tolv jurister och skriftlärda som granskar alla nya lagförslag

1997

Presidentvalet i maj blev en mycket stor seger för Mohammad Khatami. Valet visade att de flesta iranier önskade mer långtgående reformer. Khatami lovade att arbeta för ökad demokrati, att minska arbetslösheten och inflationen. Men även han kom att möta hårt motstånd från de ortodoxa grupperna

1998

Landets icke-demokratiska institutioner, styrda av de ortodoxa, skärpte förtrycket av reformanhängarna och fyra regimkritiker mördades på hösten och fler överfall var planerade i vad som kallades “seriemorden”. Agenter inom säkerhetstjänsten utpekades som skyldiga

1999

De konservativa i parlamentet drev på sommaren igenom en lag för att stoppa den allt mer frispråkiga press som hade vuxit fram. Bland annat förbjöds den äldsta oppositionstidningen, Salam, vilket ledde till studentprotester i Teheran. Regimens svarade genom att den militanta rörelsen Ansar-e Hizbollah med polisens hjälp bröt sig in in i universitetets studentbostäder. Flera hundra studenter misshandlades, av vilka två avled, och ett par hundra greps av polisen. Händelsen ledde till stora demonstrationer runt om i landet. Ayatolla Khamenei fördömde angreppet på studenterna och två höga polisbefäl avskedades. I september dömdes fyra studenter till döden för sin roll vid demonstrationerna, vilket senare omvandlades till 15 års fängelse

2000

Flera reformvänliga tidningar förbjöds inför parlamentsvalet i februari. Den förre inrikesministern Abdullah Nouri var redaktör för en tidning, och han anklagades för antiislamsk propaganda och fick ett femårigt fängelsestraff. Även Väktarrådet motarbetade reformisterna genom att före valet underkänna cirka 400 kandidater som ansågs “illojala mot islam” och landets författning. Reformvännerna fick ändå en majoritet med närmare 200 platser i parlamentet

2001

Trots de ständiga trakasserierna mot de reformvänliga i regeringen bestämde sig president Khatami ändå att ställa upp för omval i juni. De ortodoxa var splittrade med hela nio motkandidater, och Khatami segrade med 77 % av rösterna

2002

Efter den största politiska rättegången sedan 1979 dömde Teherans revolutionsdomstol på sommaren 33 medlemmar i det reformsinnade partiet Iranska frihetsrörelsen till fängelse i upp till tio år. Partiet hade olagligförklarats ett år tidigare, och medlemmarna dömdes för omstörtande verksamhet. Iranska frihetsrörelsen under ledning av premiärminister Mehdi Bazargan dominerade i den första regeringen efter revolutionen 1979 och bland de dömda var en tidigare minister och en borgmästare i Teheran.
Missnöjet med att reformerna uteblivit växte, och demonstrerande studenter krävde i flera städer att presidenten skulle bryta det politiska dödläget. Häftiga sammandrabbningar med säkerhetsstyrkor förekom

På sensommaren lade president Khatami fram ett par lagförslag som skulle stärka presidentens makt. Han förklarade att han inte kunde utöva sitt ämbete och hotade att avgå om förslagen inte gick igenom. Khatami ville dels kunna förhindra politiskt motiverade rättegångar och stängningar av tidningar, dels frånta Väktarrådet rätten att avgöra vilka kandidater som får delta i allmänna val

I november dömdes historieprofessorn Hashem Aghajari till döden för hädelse sedan han i ett tal hade ifrågasatt det religiösa styret. Domen väckte upprörda känslor och tusentals studenter runtom i landet protesterade. Ayatollah Ali Khamenei beordrade att dödsdomen skulle omprövas, men demonstrationerna mot väktarrådet och för större yttrandefrihet fortsatte. Mot Aghajaris vilja överklagade hans försvarsadvokat domen och Högsta domstolen gav order om en ny rättegång och sommaren 2004 dömdes Aghajari till fem års fängelse för sina uttalanden

2003

På våren antog parlamentet båda förslagen som president Khatami lagt fram föregående år, men de stoppades av Väktarrådet
Ännu en våg av studentdemonstrationer, riktade både mot de ortodoxa och Khatamiregeringen, ägde rum främst i Teheran i juni och juli

2004

Precis som vid förra parlamentsvalet underkände Väktarrådet “olämpliga” kandidater inför valet i februari. I parlamentsvalet förlorade Khatamis anhängare majoriteten i parlamentet

2005

Inför presidentvalet i juni hade över 1 000 kandidater registrerat sig, men efter Väktarrådets sedvanliga granskning återstod bara sex
Den andra valomgången som vanns av Ahmadinejad blev en oväntad seger för landets mest renlärigt religiösa krafter. I sin regering hade Ahmadinejad samlat flera tidigare medlemmar av Revolutionsgardet och underrättelsetjänsten. Några av dem har beskyllts för brott mot mänskliga rättigheter. Klimatet försämrades snart för kulturarbetare och andra oppositionella

Genom en rad provocerande uttalanden från oktober till december fick Mahmud Ahmadinejad en framträdande men kritiserad plats i internationell politik

2005 – 2006

Under dessa år förekom oroligheter bland landets minoriteter. Regimen anklagade USA för att försöka underblåsa etnisk separatism i flera områden
2006 Efter ett år vid makten visade Ahmadinejad tecken på missnöje med uteblivna framsteg, särskilt inom ekonomin. Flera höga tjänstemän och två ministrar avgick eller avskedades under hösten

2007

Angreppen på alla tendenser till opposition skärptes i november, även mot kritiker på högsta nivå. I ett tal fördömde presidenten dem som försöker få regimen att ändra den kompromisslösa linjen i kärnenergiprogrammet

2008

Inför parlamentsvalet valet den 14 mars hade över 7 000 kandidater registrerat sig för att tävla om de 290 platserna, men Väktarrådet meddelade redan i slutet av januari att 2 200 av dem, bland annat en sonson till ayatolla Khomeiny, hade underkänts av inrikesministeriet. Redan i första valomgången stod det klart att de konservativa Ahmadinejad-anhängarna blev den största gruppen i parlamentet

2009

Det mäktiga Väktarrådet meddelade i maj att fyra kandidater godkänts inför presidentvalet den 12 juni. Förutom den sittande presidenten Mahmoud Ahmadinejad var det förre chefen för revolutionsgardet Mohsen Rezai och de båda reforminriktade politikerna Mir Hossein Moussavi och Mehdi Karroubi
Mousavi såg ut att ha medvind i sin kampanj. Tiotusentals människor samlades på valmötena, Mousavis anhängare drog genom Teherans gator på kvällarna med gröna fanor, och i en inofficiell opinionsundersökning ledde han med 54 procent över Ahmadinejad som fick 39 procent. När rösterna i valet hade räknats utropades president Ahmadinejad till segrare med över 62 % mot Mousavis dryga 33 %. Resultatet mottogs med misstro och ilska bland Mousavis anhängare som gick ut på gatorna i protest. Våldsamma upplopp bröt ut och stenkastning möttes med tårgas och varningsskott av kravallpolis

Mousavis anhängare utlyste en landsomfattande protestdemonstration mot valresultatet, men aktionen förbjöds av regimen. Trots demonstrationsförbudet fyllde människor Teherans centrum i de största protesterna sedan den iranska revolutionen 1979. Enligt vissa uppgifter räknades deltagarna i miljontal. Flera civila dödades i sammanstötningar mellan militären och demonstranter, och många ledande reformister greps

När pressen på regimen ökade meddelade det mäktiga Väktarrådet att man var beredd räkna om rösterna i omstridda valkretsar. Irans andlige ledare ayatolla Ali Khamenei liksom Väktarrådet förklarade att valet gått hederligt till. Khamenei gav sitt stöd till Ahmadinejad, och efter omräkning av cirka en tiondel av rösterna bekräftade Väktarrådet hans seger. Rådets talesman förklarade ärendet avslutat och sade att rättsliga åtgärder skulle vidtas mot dem som fortsatte sprida “rykten om valfusk”

Demonstrationer och kravaller avlöste varandra efter valet och vid en sorgehögtid i slutet av juli drabbade åter tusentals demonstranter i Teheran samman med kravallpolis

I början av augusti inleddes en rättegång mot ett hundratal gripna regimkritiker som åtalades för uppvigling i samband med protesterna mot presidentvalet. En av de ledande reformanhängarna som åtalats, förre vicepresidenten Mohammad Ali Abtahi, gjorde avbön inför rätten. Han tog avstånd från protesterna och sade att anklagelserna om valfusk var lögn

Vid en ceremoni i början av augusti godkände landets högste ledare ayatolla Khamenei officiellt Mahmoud Ahmadinejad som Irans president för en andra mandatperiod. Oppositionsledarna deltog inte i ceremonin. I slutet av augusti presenterade Ahmadinejad sitt förslag till regering. För första gången sedan revolutionen 1979 omfattade listan även kvinnliga kandidater. Den konservativa Marzieh Vahid Dastjerdi blev ny hälsominister och därmed den första kvinnliga ministern i den islamiska republiken

På 30-årsdagen av ockupationen av USA:s ambassad i Teheran i början av november genomfördes förbjudna regimkritiska protester, som slogs ner av polis med tårgas och batonger

I november rapporterade statliga medier att fem personer dittills dömts till döden och 81 dömts till fängelsestraff, som längst 15 år, efter protesterna mot resultatet av presidentvalet i juni. Av de tusentals som greps hade de flesta släppts men mer än hundra anklagades för att ha uppviglat till protesterna

Studenternas dag i början av december blev till en våldsam sammandrabbning mellan tusentals demonstranter och tiotusentals kravallpoliser, som bland annat spärrade av ingången till universitetet i Teheran och använde elbatonger och stora mängder tårgas. Även i universitetsstäder som Kerman, Mashdad och Isfahan förekom demonstrationer

Den regimkritiske storayatollan Ali Montazeri avled i december. Hans begravning beskrevs som en stor manifestation mot det iranska styret. Hundratusentals människor uppgavs ha deltagit i högtiden i staden Qom, som stängdes av för utländska medier

Omfattande protester mot regimen hölls i Teheran i samband med den shiamuslimska högtiden ashura och polisen mötte demonstranterna med varningsskott och tårgas. Dagen efter fortsatte protesterna i Teheran och på olika håll i landet, och flera dödsoffer krävdes i de värsta sammandrabbningarna mellan säkerhetsstyrkor och regimkritiska demonstranter sedan sommaren

2010

I januari avrättas de första personerna som dömts till döden i samband med protesterna efter presidentvalet 2009. Det gäller två unga män som befanns skyldiga till medlemskap i en monarkistisk grupp och att vara “fiender till Gud”. Ytterligare nio personer uppges vid denna tid ha dömts till döden i samband med protesterna och över 80 andra hade fått fängelsestraff

I juni beslutar FN:s säkerhetsråd för fjärde gången sedan 2006 om ekonomiska sanktioner på grund av Irans nukleära program. Även Ryssland och Kina ställer sig nu bakom mer kännbara åtgärder

Två självmordsbombare dödar 27 personer, bland dem flera från Revolutionsgardet, i Zahedan i ännu en aktion av Jundollah. En månad tidigare hade Jundollahs ledare Abdolmalek Rigi, som gripits i februari, avrättats. Han hade dömts för uppror mot staten och för att ha varit medlem i en terrorgrupp

I augusti uppges att ett attentat riktat mot president Ahmadinejad ha genomfört, en handgranat lär ha kastats mot hans bilkolonn i Hamadan i västra Iran. Attentatsmannen grips, och Ahmadinejad håller senare sitt planerade tal i Hamadan

I november mördas en kärnfysiker och en annan såras i två liknande attacker i Teheran; män på motorcyklar fäster bomber på deras bilar. President Ahmadinejad anklagar ”regeringar i väst” och Israel för att ligga bakom attentaten

Under sorgehögtiden ashura i december sker ännu en kraftig självmordsbombning i Sistan-Baluchistan. Trettionio dödsoffer krävs vid explosionen utanför Imam Hussein-moskén i hamnstaden Chabahar. En vecka senare hängs elva Jundollah-medlemmar, dömda för mord och terrorism
Utrikesminister Manochehr Mottaki avskedas under ett besök i Afrika. Utrikesministeriet ger inga skäl, men säger att det inte innebär några förändringar i politiken

2011

I februari inspirerar de folkliga revolterna i Tunisien och Egypten den så kallade Gröna rörelsen till protester mot regimen. Tusentals demonstranter går ut på gatorna i bland annat Teheran, Shiraz och Isfahan. Regimens säkerhetsstyrkor använder våld och tårgas mot de protesterande, och hundratals personer uppges ha gripits. Minst två människor dödas och många skadas

I mars förlorade den förre presidenten Akbar Hashemi, president Ahmadinejads motståndare och kritiker, posten som ordförande i det mäktiga Expertrådet som utser Irans högste ledare

I november försämras relationerna till Storbritannien efter en IAEA-rapport om att Iran sannolikt förbereder tillverkning av kärnvapen. Storbritannien stoppar alla finansiella kontakter med Iran, varefter den brittiska ambassaden i Teheran ockuperas och vandaliseras av “studenter”. Ambassaden stängs och all personal lämnar Iran. Den brittiska regeringen ger order om att Irans ambassad i London ska stängas omedelbart. All iransk diplomatisk personal får två dygn på sig att lämna Storbritannien

I december reagerar EU på konflikten mellan Iran och Storbritannien med att utöka sina sanktioner mot iranska individer och företag. Listan omfattade tidigare omkring 250 personer eller företag och utökas nu med ytterligare 180, som förbjuds resa till EU och får sina tillgångar frysta

2012

I januari döms en amerikansk man av iransk börd till döden för att ha spionerat för CIA:s räkning. Dödsdomen tros i USA vara ett led i det skärpta nervkrig som utlösts av misstankarna om att Iran förbereder tillverkning av kärnvapen

EU straffar Iran för dess misstänkta kärnvapenprogram genom att stoppa importen av olja. Nya kontrakt förbjuds omedelbart och gällande avtal fasas ut fram till den 1 juli. Omkring 20 % av Irans oljeexport har gått till EU

I februari meddelar det Iranska oljedepartementet att regeringen förekommit EU:s sanktioner genom att redan nu stoppa oljeleveranserna till Frankrike och Storbritannien

Amnesty International anklagar de iranska myndigheterna för att ha ökat förtrycket av oliktänkande inför det stundande parlamentsvalet. Ett stort antal advokater, studenter och journalister har gripits och tillslagen mot de elektroniska medierna har ökat kraftigt enligt Amnesty. Dessutom genomfördes enligt Amnesty mer än dubbelt så många avrättningar under 2011 som året före

I mars drabbas kretsen kring president Ahmadinejad av en svår motgång i parlamentsvalet, där anhängare till hans rival ayatolla Ali Khamenei får runt 75 % av platserna

Några dagar efter valet beordrar parlamentet Ahmadinejad att personligen infinna sig i församlingen för att stå till svars för den politik han fört. Han avkrävs framför allt förklaringar till sin ekonomiska politik. Det är första gången sedan revolutionen 1979 som en iransk president tvingas försvara sin politik inför parlamentet

Högsta domstolen river upp domen mot den amerikan av iransk börd som i januari dömdes till döden av en revolutionsdomstol för spioneri för CIA:s räkning. HD säger att domslutet var “ofullständigt” och beordrar en ny rättegång vid en annan domstol

I april godkänner USA:s president Barack Obama kraftigt skärpta ekonomiska sanktioner mot Iran för landets kärnenergiprogram. Sanktionerna går ut på att USA kan ingripa mot utländska banker som bedriver affärer med Irans centralbank

Irans regering bekräftar att den ska delta i nya förhandlingar om sitt kärnenergiprogram med de fem permanenta medlemmarna av FN:s säkerhetsråd samt Tyskland. Mötet äger rum i Istanbul den 14 april
I ett brev riktat till talmannen kritiserar 21 ledamöter av parlamentet president Ahmadinejad. De anklagar presidenten för att “förlöjliga” församlingen

I maj försvagas president Ahmadinejads makt ytterligare när den andra omgången av parlamentsvalet genomförs. Av de 65 platser, av totalt 290 i parlamentet, som står på spel går 41 till presidentens uttalade motståndare medan anhängare till Ahmadinejad bara får 13 mandat

Människorättsadvokaten Mohammad Ali Dadkhah döms till nio års fängelse och därefter ytterligare tio års yrkesförbud. Han anses utgöra ett hot mot nationens säkerhet, ha spritt propaganda mot regimen och haft förbjudna böcker hemma

I juli förbjuds alla EU-länder att importera olja från Iran från halvårsskiftet

I augusti utvidgar USA sina sanktioner mot den iranska oljeindustrin. Även en kinesisk och en irakisk bank, som anklagas för att ha hjälpt Iran att kringgå tidigare sanktioner, utestängs från USA:s finanssystem

I september grips en dotter till den förre presidenten Akbar Hashemi Rafsanjani, den förre parlamentsledamoten Faezeh Hashemi, och sätts i fängelse för att avtjäna ett sex månader långt fängelsestraff. Hon har dömts för att ha spritt propaganda mot staten och för att ha förolämpat Irans ledare. Dagen därpå grips en son till expresidenten, Mehdi Hashemi, efter tre års studier utomlands

I oktober utvidgar EU sina sanktioner mot Iran i avsikt att försvåra landets arbete med kärnenergi och ballistiska robotar. Alla kontakter mellan iranska banker och banker inom EU förbjuds i princip och all export till Iran av utrustning som kan användas inom kärnforskningen och robotindustrin stoppas. Dessutom förbjuds import och hantering av iransk naturgas

FN:s speciella rapportör för Iran säger att landets myndigheter fortsätter att avrätta hundratals människor varje år. Under årets första åtta månader rapporterades över 300 avrättningar men siffran är enligt FN sannolikt högre

Två iranska regimkritiker, advokaten Nasrin Sotoudeh och filmregissören Jafar Panahi, tilldelas EU-parlamentets Sacharovpris. Båda sitter i fängelse med sexåriga straff. Sotoudeh försvarade aktivister som greps under protesterna mot presidentvalet 2009 och Panahi har i flera filmer kritiserat den iranska regimen utifrån ett humanistiskt perspektiv

I november kräver Iran att IAEA avslöjar sina bevis för att Irans kärnforskningsprogram skulle ha militära syften. Internationella atomenergiorganet, som grundar sina uppgifter på konfidentiella uppgifter från flera västliga underrättelsetjänster, vill inte avslöja sina källor

I december förbjuder parlamentet flygningar över landet under morgonens bönestund. Plan ska tillåtas lyfta en halvtimme efter böneutropet så att passagerarna hinner “utföra sina religiösa förpliktelser”.
President Ahmadinejad avskedar regeringens enda kvinnliga medlem, hälsovårdsminister Marzieh Vahid Dastjerdi, sedan hon kritiserat att centralbanken inte tillhandahåller pengar för att importera läkemedel

2013

I januari kräver parlamentet en utredning av omständigheterna kring en oppositionell bloggares död i häkte i november 2012. Bloggaren Sattar Beheshti avled några dagar efter gripandet efter att under någon tid ha mottagit dödshot. Innan han dog kunde han meddela anhöriga att han blivit utsatt för tortyr

I ett tal till parlamentet säger president Mahmoud Ahmadinejad att Iran måste minska sitt beroende av oljeexport för att lindra effekterna av västvärldens ekonomiska sanktioner
Minst 14 journalister grips av polisen, misstänkta för att ha samarbetat med persiskspråkiga “antirevolutionära” medieorganisationer i utlandet. Samtliga arbetar vid tidningar som står reformrörelsen nära och gripandena ses som ett led i en hårdnande maktkamp inför presidentvalet i juni

I februari delges förre åklagaren Said Mortazavi misstanke för medverkan till mord på regimfientliga demonstranter och olaga gripanden av demonstranter. Mortazavi var chefsåklagare i Teheran i samband med massgripandena av människor som 2009 protesterade mot återvalet av Mahmoud Ahmadinejad som president

I mars inför EU riktade sanktioner mot personer och myndigheter som anklagas för brott mot de mänskliga rättigheterna. Totalt omfattas nu närmare 90 iranier av människorättsrelaterade sanktioner från EU:s sida, vilket innebär att de inte får visum till några EU-länder och att eventuella tillgångar inom EU fryses

I maj anmäler sig 686 personer, varav 30 kvinnor, sig som kandidater i presidentvalet den 14 juni. Bland de tyngsta namnen är förre presidenten Akbar Hashemi Rafsanjani och Irans chefsförhandlare i kärnenergifrågorna, Said Jalili. Väktarrådet avgör vilka som slutligen får ställa upp

Ett hundratal konservativa parlamentsledamöter lojala mot landets högste ledare ayatolla Khamenei uppmanar Väktarrådet att inte godkänna Rafsanjani och Mashaei som presidentkandidater. Båda anklagas för att ha lierat sig med oppositionen och för att följa en “avvikande” politisk linje. Inte oväntat underkänner Väktarrådet både Rafsanjani och Mashaei

Rafsanjani avstår från att överklaga beslutet men beskriver landets ledare som “inkompetenta och okunniga”. Zahra Mostafavi Khomeini, dotter till den förre högste ledaren ayatolla Khomeini, vädjar i ett öppet brev till ayatolla Khamenei att låta Rafsanjani ställa upp. Hon skriver att Rafsanjani måste få kandidera för att förhindra att “diktaturen tar ett grepp om Iran”

I juni skärper USA sina sanktioner mot Iran inför det stundande presidentvalet

Mohammad Reza Aref drar tillbaka sin kandidatur i presidentvalet på uppmaning av förre presidenten och reformisten Mohammad Khatami som stöder en annan kandidat, den moderate prästen Hassan Rohani

Stödet från reformvännerna gynnar Rohani och han segrar redan i den första valomgången. Han får preliminärt 50,68 % av rösterna. Formellt ska valresultatet godkännas av ayatolla Khamenei innan Rohani kan tillträda presidentposten

I juli uppmanar den tillträdande presidenten Hassan Rohani regeringen och det ledande prästerskapet att sluta lägga sig i människors privatliv. Han kräver bland annat friare tillgång till internet för allmänheten

Iran skriver kontrakt om att leverera olja till Syrien till ett värde av 3,6 miljarder US dollar. Betalningen uppges ske genom att iranska företag ges tillfälle till investeringar i Syrien

Den 3 augusti installeras Hassan Rohani formellt som Irans president. Han nominerar en regering bestående av 18 män, bland vilka sju betecknas som reformvänliga, tre som konservativa, fyra som “moderata” och fyra som “oberoende”. Till förste vicepresident utses förre industri- och gruvministern Eshaq Jahangiri

Den avgångne presidenten Ahmadinejad tilldelas en politisk reträttpost i Medlarrådet

Efter att ha fått kritik för sin helt manliga regering nominerar presidenten Elham Aminzadeh till vicepresident med ansvar för rättsliga frågor. Hon har tidigare suttit i parlamentet och betraktas som konservativ

Irans geografi och Irans klimat

Irans yta uppgår till 1 648 888 kvadratkilometer vilket motsvarar tre och en halv gånger Sveriges yta.

I öster gränsar Iran till Pakistan och Afghanistan, i norr till Turkmenistan, Kaspiska Havet och Azerbadzjan , i väster till Turkiet och Irak, och i söder till Persiska Viken och Arabiska Havet.

Höga berg och stora ökenområden gör delar av landet svårtillgängliga.

Centrala Iran består av en högplatå och här finns stora saltträsk och stenöken. Platån omges av bergskedjor. Den största är Zagros, som sträcker sig från landets nordvästra hörn mot sydost längs hela kusten mot Persiska viken. Zagros har bergstoppar på över 4 000 meter. Den smalare, men lika höga, Elburz-kedjan börjar i samma hörn, men följer Kaspiska havets kust för att i nordöst övergå i Kopet Dag-bergen, som bildar gräns mot Turkmenistan.

Teheran är landets huvudstad med mer än 7 miljoner invånare. Andra större städer är Mashad (1.9 miljoner), Esfahan (1.3 miljoner), Tabriz (1.2 miljoner) och Shiraz (1.0 miljon). Landets högsta berg heter Damavand, 5 671 meter. Totalt har landet cirka 69 000 000 invånare.

Klimatet varierar mellan extrem värme och kyla. På somrarna kan det bli upp mot plus 50 grader i inlandet och på vintrarna blir det ned mot 20 minusgrader i bergstrakterna.

Det faller mindre än 300 millimeter regn och snö årligen i genomsnitt i Iran. I de nordvästra gränsområdena och vid Kaspiska Havet faller dock upp mot 2 000 millimeter.

Medeltemperaturen i Teheran är i juli +29 grader Celcius och i januari +3 grader.

Iran är ett av världens mest jordbävningsdrabbade områden.

Irans befolkning, språk och sociala förhållanden

Största delen av Irans befolkning bor i landets norra och västra delar. Sedan 1960-talet pågår en stor inflyttning till städerna. Irans befolkning är ung, ungefär hälften av den är under tjugo år.

Drygt hälften av landets invånare är Perser, som historiskt sett har varit den tongivande delen av befolkningen. Andra större folkgrupper är Azerbadzjaner och Kurder. Övriga folkgrupper i Iran är Balucher, Turkmener, Araber och Lurer.

All undervisning i skolorna sker på persiska, som är landets officiella språk. Persiska är det största av de indoiranska språken, som är en gren av det indoeuropeiska språkträdet. Dit hör även kurdiska, baluchiska och luriska. Azerbadjzanerna och turkmenerna talar varianter av turkiska. Arabiska talas av invånarna i Khuzestan. Persiskan skrivs med arabiska bokstäver.

Iran är en av världens största flyktingmottagare och de flesta flyktingarna kommer från Afghanistan. 1998 fanns 1.6 miljoner afghanska flyktingar i Iran. Under USA:s bombkrig mot Afghanistan år 2001 ökade antalet afghanska flyktingar till 2.4 miljoner. Afghanerna har av många iranier fått skulden för landets ekonomiska problem och för den höga arbetslösheten samt blivit beskyllda för inblandning i narkotikahandel.

Av tradition är iranierna mycket klassmedvetna. I samband med revolutionen 1979 förändrades överklassens sammansättning delvis; en ny grupp i överklassen blev de högsta bland de skriftlärda medan många från överklassen under shahperioden och den välutbildade medelklassen, lämnade landet.

På landsbygden är fattigdomen stor medan människorna i städerna har en betydligt bättre levnadsstandard. Inom islam är det viktigt att hjälpa de fattiga, och det finns ett fungerande socialt skyddsnät i Iran. Basvaror är subventionerade och de fattigaste erbjuds billigt boende. Det finns också en lång rad välgörenhetsstiftelser som hjälper de fattiga.

Enligt författningen är regeringen skyldig att se till att alla medborgare är sjuk-, arbetslöshets- och pensionsförsäkrade. Hur starkt detta sociala skyddsnät är varierar beroende på anställningsform. Offentliganställda har t ex rätt till sjuk- och föräldrapenning och arbetsskadeförsäkring medan många privatanställda saknar dessa förmåner.

Alla invånare i landet har rätt till en grundläggande hälsovård, men kvaliteten på den varierar. För att förbättra sjukvården på landsbygden tvingas nyutexaminerade läkare att arbeta där under några år. Spädbarnsdödligheten har minskat och i stort sett alla barn vaccineras. På landsbygden förekommer hälsoproblem som undernäring, vilket främst beror på bristande sanitära förhållanden, näringsfattig kost och brist på rent dricksvatten.

Generellt sett har iranierna fått det sämre ställt vilket visar sig i, bland annat, i matvanorna. Idag äter iranier i genomsnitt en tredjedel mindre kött än i mitten av 1990-talet. Även konsumtionen av ris och bröd har minskat.

Iran är ett utpräglat manssamhälle där kvinnan är underordnad mannen. Hon har inte samma juridiska rättigheter som mannen och hon anses inte vara lika mycket värd. För att söka pass måste en kvinna ha tillstånd från sin far, make eller annan släkting. Unga ogifta flickor kan tvingas genomgå undersökning för att fastställa om de är oskulder. Abort tillåts bara om moderns liv är i fara eller fostret är missbildat.

Män som vill skilja sig behöver inte ange några skäl. Kvinnor har numera rätt att skilja sig om mannen är alkoholist eller missbrukar narkotika. Kvinnan har vårdnaden om sina barn upp till sju års ålder, sedan övergår vårdnaden till fadern. Så kallade hedersmord förekommer, särskilt bland nomaderna. Men brotten är inte accepterade av samhället och ses som brott mot islam.

Den så kallade moralpolisen håller ständigt hård kontroll på folket.

Drogmissbruk är ett stort problem i Iran.

Utbildning

De iranska barnen börjar skolan vid sex års ålder och skolplikten är fem år. Cirka 85 % av alla barn går i den obligatoriska grundskolan. Efter denna kan de läsa vidare på gymnasium eller högstadium. Religionen präglar undervisningen och pojkar och flickor går i skilda klasser.

Det finns över hundra universitet och högskolor i landet, varav 16 i huvudstaden.
Utbildningssystemet brottas med stora problem som brist på utbildade lärare och överfulla klasser. Rika iranier skickar gärna sina barn för att studera vid utländska universitet och högskolor.

Religion

Majoriteten av Irans befolkning är muslimer och de allra flesta tillhör shiitiska inriktningen inom islam.

Shia har varit statsreligion sedan 1500-talet. Inriktningen uppstod redan på 600-talet efter en tvist om vem som var den rättmätige efterträdaren till profeten Muhammed. Majoriteten ansåg att Muhammeds efterträdare borde komma från hans egen familj och valde hans svärson och kusin, kalifen Ali. De kallade sig Shiat Ali, Alis anhängare. Shiamuslimerna kallade tidigt sin religiöse ledare för imam istället för kalif, som sunnimuslimerna sade. Imamen anses kunna uttolka Muhammed dolda budskap och har en särskild rättslig ställning. Tolvsekten kallas den gren av shia som iranierna bekänner sig till. Den erkänner tolv imamer från och med kalifen Ali.

Efter den islamska revolutionen 1979 har religionen dominerat samhället. 1983 infördes rättsskipning enligt religionens lagar, sharia, vilket innebär att tjuvar riskerar att få en hand avhuggen och att äktenskapsbryterskor stenas till döds.

En liten grupp av Irans befolkning är anhängare av den tidigare statsreligionen zoroastrismen, elddyrkan, som grundades av profeten Zarathustra på 500-talet före Kristus.

Flora och Fauna

I Iran har man registrerat ett 160-tal olika djurarter, varav en femtedel är endemiska. Flertalet av de större däggdjuren, varg, schakal, vildsvin, svartbjörn hyena och lodjur, återfinns i de skogslandet i Mazandaran-provinsen. I öken och bergstrakter finns däggdjur som mungo, den persiska gazellen, piggsvin, grävling, den iranska vildåsnan och ett par hjortarter. Flera av Irans djurarter är utrotningshotade, till exempel den asiatiska geparden. Den lever i Dasht-e Kavir, en av Irans ökenområden och tros vara de sista exemplaren av den asiatiska geparden.

Fågellivet är rikt och mer än 500 arter, både inhemska såväl som migrerande, har registrerats. Några av de vanligaste fågelarterna är skata, biätare och kråka. En örnart som återfinns vid Kaspiska Havet hör till de mindre vanliga fågelarterna i landet.

Persiska viken har ett rikt marint liv med flera arter tropiska fiskar, svärdfisk, sköldpaddor och hajar. I Kaspiska havet finns, bland annat, lax, stör och en endemisk sälart.

Trots att stora delar av Iran består av ökenområde och uppodlade arealer hittar man mer än 8 200 olika växtarter, varav 2 500 är endemiska. Alboraz-bergens norra sluttningar är täckta av tät skog och utgör Irans största bevuxna område. Här återfinns samma arter av träd som även går att hitta i flera av Europas länder; ek, lönn, tall och alm.

För mer information se iran-fakta

Min resa i Iran bjöd inte på några större naturupplevelser, med undantag av de gånger jag vandrade i bergstrakter, utan blev mera en resa som gick i kulturens och historiens tecken. Det var en intressant resa som bjöd olika upplevelser och många möten med människor, men jag saknar dock de stora naturupplevelserna. Om jag någon gång återvänder till Iran, skulle jag även åka till Kaspiska Havet och till flera bergsområden för att få en mera komplett bild av landet.

Trots detta var besöket i Iran en intressant resa med många fina reseupplevelser och jag kommer att minnas resan i Iran med enbart positiva tankar.

Några användbara länkar:  
UD:s reserekommendationerWorld FactbookBBC Weatherforcasts

Det finns många intressanta och spännande länder.
Läs om några av dessa på min hemsida
www.stalvik.se / rainer stalvik

Print Friendly, PDF & Email