norge-hardangervidda, sognefjorden och rondane

Bilder med märkning (U) betyder att det visar ett av UNESCO utsett världsarv
Klicka på bilden för större format

heddal, rjukan, geilo, hardangervidda, eidsfjord, gården kjeåsen, vöringfossen, aurlandsvegen, sogndal, sognefjorden, lusterfjorden, skjolden, urnes, solvorn, sognefjellsvegen, lom och rondane nationalpark var några platser jag besökte på denna resa till norge, rainer stalvik

Resa till Norge – Hardangervidda, Kjeåsen, Sognefjorden, Rondane mm

Norge återkommer jag gärna regelbundet till då jag anser detta vara ett av de allra vackraste länder jag besökt. Här finns en fantastisk natur och många möjligheter till naturupplevelser utöver det vanliga. Jag har besökt Norge ett tiotal gånger, från Oslo i söder till Varangerhalvön i norr  och jag har även besökt det avlägset belägna Svalbard.

Resa till Norge

Denna gång gjorde jag en rundresa i “Mittnorge”. Baserna var Geilo, Sogndal och Hövringen i Rondane Nationalpark. Jag gjorde en kortare vandring på Hardangervidda och två heldagsvandringar i Rondane. Jag besökte Eidfjord och den gamla gården Kjeåsen och jag körde längs vackra fjordar och på mäktiga fjällvägar samt besökte fem stavkyrkor; den UNESCO-listade i Urnes och de i Heddal, Hol, Kaupanger, Lom och Ringebu.

Under resan bodde jag på vandrarhemmen i Geilo, Sogndal och Hövringen vilket gjorde att boendekostnaderna blev rimliga, men ganska enkla. Jag körde med egen bil och körsträckan uppgick till 2 080 kilometer, tur och retur bostaden.

Höjdpunkterna på denna resa var många men de finaste var vandringarna på Hardangervidda och i Rondane Nationalpark, besöket på den gamla gården Kjeåsen, de mäktiga bilturerna på Aurlandsvegen och Sognefjellsvegen, naturskönheten vid Sognefjorden och Lusterfjorden samt besöken i stavkyrkorna i Heddal, Kaupanger, Hol, Lom, Ringebu och Urnes, den äldsta i Norge och med på UNESCO:s världsarvslista.

Finns det inget negativt med Norge? Jo, kostnadsnivån. Norge är inget billigt land att resa i!

Läs om min resa och titta på bilder från denna. Kanske blir Du själv inspirerad till en resa i det vackra Norge!

Heddal stavkyrka – Norge största

Heddal stavkyrka som byggdes på 1250-talet är Norges största och en av de vackraste av de 28 som finns bevarade runt om i landet. Kyrkan är uppbyggd runt tolv större och sex mindre pelare och har fyra ingångar.

På kyrkans södra sida fanns männens port, som representerade det goda. På sydsidan fanns också kyrkans ursprungliga fönster för att man genom dessa, tillsammans med männen, skulle släppa in de goda krafterna.

På norrsidan fanns kvinnornas ingång. Här fanns det från början inga fönster då de onda krafterna kom från norr och skulle förhindras tillträde till kyrkan. Det var därför kvinnornas port låg i detta väderstreck!

I slutet av 1660-talet fick kyrkans interiör sina vackra rosenmålningar.

Stavkyrkans största klenod är Biskopsstolen, samtida med kyrkans byggnation, med en snidad dekoration som berättar en vikingasaga. Den handlar om hur Sigurd Drakdödaren räddar en prinsessa från en demon. Sagan har omtolkats av träsnidaren till att handla om Jesus och Satan.

Förutom den externa och interiöra arkitekturen finns här många intressanta detaljer att studera; en runskrift på en av kyrkportarna, vackert slingrande sniderier runt kyrkportarna och flera intressanta skulpturer, bland annat på den ”falske” aposteln.

Stavkyrkan i Heddal genomgick en omfattande renovering på 1950-talet.

Missa inte ett besök i stavkyrkan i Heddal om du är i närheten!

Tinnsjön – Tragik vid vacker sjö

På den vackra Tinnsjön, som ligger söder om Rjukan, utspelades en stor tragedi under andra världskriget.

Söndagen den 20 februari, 1944 sprängdes båten D/F Hydro när tre norska frihetskämpar placerade en tidsinställd bomb ombord på båten för att förhindra att tyskarna kom över fem tunnor med ”tungt vatten” från Rjukan. Fjorton norrmän och fyra tyskar omkom av attentatet.

Rjukan och Gaustatoppen

Den lilla staden Rjukan, cirka 6 000 invånare, ligger vid foten av berget Gaustatoppen, 1 883 möh. Berget anses vara ett av Norges vackraste berg.

När jag svängde av mot Rjukan låg Gaustatoppen i flödande solljus och jag hade berget framför mig under färden in i samhället.

Rjukan grundades år 1907 för att bli ett hydroelektriskt centra och hade på sin storhetstid mer än 10 000 invånare. Idag är Rjukan ett litet idylliskt samhälle med många vackra gamla trähus.  Staden sträcker sig 6 kilometer i Vestfjorddalen.

På grund av sitt läge var det tidigare mörkt i Rjukan från slutet av september till mars då solen stod så lågt att dalen inte nåddes av solljuset. Detta har man rått bot på genom att montera tre stora, solcellsdrivna, speglar på omkringliggande berg som reflekterar ljuset ned till staden.

En del av Rjukans industribyggnader kommer att tas upp på UNESCO:s världsarvslista.

Efter mitt korta besök i Rjukan fortsatte min färd till Geilo. En fin bilresa genom Tessungdalen och genom ett vackert fjällområde i utkanten av Hardangervidda.

Geilo – första basen på resan

Geilo, ligger 798 meter över havet och har omkring 2 500 invånare. Geografiskt ligger Geilo ungefär mitt emellan Oslo och Bergen och är en bra bas för den som vill utforska Hardangervidda och andra sevärda platser. Geilo kan erbjuda besökare både vinter- såväl som sommaraktiviteter och är därför välbesökt året om. Första hotellet i Geilo öppnade redan år 1880 och år 1867 kom den förste engelske turisten hit.

Jag hade Geilo som bas i tre dagar och härifrån besökte jag Hardangervidda, Eidfjord, Kjeåsen och Vöringfossen samt gjorde ett tappert försök att vandra upp på Hallingskarvet.

Hardangervidda – Stort och mäktigt

Hardangervidda är ett fjällområde som ligger öster om Hardangerfjorden. En stor del av området omfattas av den 3 422 kvadratkilometer stora Hardangervidda Nationalpark. Hardangervidda är Europas största bergsplatån och har flera glaciärer.

Området ligger på mellan 1 100 och 1 200 meter över havet och blev isfritt för omkring 9 000 år sedan. Hardangerviddas högsta punkt är Sandfloeggi, 1 721 möh. De första människorna kom hit omkring 6 300 före Kristus. Hardangerviddas flora och fauna är rik och här lever vildrenen.

Jag hann med en kortare vandringstur på Hardangervidda vid Haugastöl och kunde där än en gång fascineras av den fantastiska naturskönheten i detta vilda område.

Eidfjord, cirka 950 invånare, har ett vackert läge omgivet av berg vid fjorden med samma namn, som är en gren av Hardangerfjorden. Det lilla samhället är en populär anläggningshamn för kryssningsfartyg och därför är det ofta trångt i centrum under sommarmånaderna.

Jag har besökt Eidfjord ett flertal gånger och denna gång körde jag hit i första hand för att besöka den gamla fjällgården Kjeåsen. Innan jag körde upp på Kjeåsen vandrade jag runt i Eidfjord och studerade det hektiska turistlivet som uppstår så snart ett kryssningsfartyg lagt till

Gården Kjeåsen – en av världens mest kända fjällgårdar

Den tidigare nästan helt isolerade fjällgården Kjeåsen blev känd för allmänheten när den svenske författaren Bror Ekström på 1950-talet utforskade den och dess historia. Boken ”Folket på Kjeåsen” är en intressant läsning om hur människor klarade av att leva under svåra omständigheter. År 2002 presenterades gården i TV-programmet ”Där ingen trodde att någon kunde bo” som visar hur otillgängligt en del människor kan bo.

Gården Kjeåsen har varit i bruk, åtminstone, sedan 1650-talet och fick sitt namn efter ordet kje som betyder getkilling. Idag är gården Kjeåsen inte längre bebodd men är en populär plats att besöka med sitt fantastiska läge 530 meter uppe på fjället innerst inne i Simafjorden.

Fram till 1974 kunde gården nås endast genom en brant stig uppför fjället. Idag når man gården enklast genom den 2 600 meter långa tunneln som byggdes i samband med utvidgningen av elförsörjningen.

Första gången jag besökte Kjeåsen vandrade jag den vackra, men lite krävande, stigen upp till gården för att känna på under vilka villkor folket på gården en gång levde. Denna gång körde jag till Kjeåsen genom tunneln.

Det är fascinerande att vandra runt på den gamla gården och låta tankarna gå tillbaka till bokens beskrivning av livsvillkoren tidigare. Hur man fick bära allting på ryggen uppför stigen; brädor för reparation av huset, maten, djuren fick köpas när de var ungar så man orkade bära dem upp för fjället, hur barnen flyttade ned till Eidfjord under vintermånaderna så att de skulle kunna gå i skolan, se på stenarna och vajrarna som höll fast taken på gården för att stormarna inte skulle slita upp dem. Livet blev lättare när man byggde en linbana som fick vevas för hand när någonting skulle upp till gården.

Besök gärna gården Kjeåsen för dess vackra läge och dess intressanta historia!

Vöringfossen – Ett av Norges mest kända vattenfall

Vöringsfossen är ett av de mest kända vattenfallen i Norge och har sitt källflöde i älven Bjoreia på Hardangervidda. Det har en fallhöjd på 182 meter varav 145 meter är fritt fall. Vattenmängden i Vöringfossen blev reglerad i samband med en kraftverksutbyggnad. Dock måste minimum 12 kubikmeter vatten per sekund tillföras fallet sommartid för att hålla igång turistströmmen. Fallet är klassat som nationalsymbol.

Från maj till september är det tillåtet att vandra ned till foten av fallet.

Fallet ligger utefter riksväg 7, som invigdes 1986 i riktning mot Geilo, cirka 20 minuters bilväg från Eidfjords centrum. Fina vyer över fallet har man från flera utsiktsplatser, en av de mest kända finns vid Fossli Hotel.  År 2006 var Vöringfossen Norges mest besökta naturattraktion.

Detta var tredje gången jag besökte Vöringfossen och jag var precis lika imponerad av det vackra vattenfallet som första gången!

Vandring upp på Hallingskarvet

Hallingskarvet Nationalpark omfattar själva högfjällsplatån Hallingskarvet och landskapet däromkring. Platån ligger på cirka 1 800 meters höjd, är 35 kilometer lång och upp till 5 kilometer bred. Den bildades för omkring 450 miljoner år sedan. Ytan uppgår till 450 kvadratkilometer. Skarv i namnet betyder naket berg.   Den högsta toppen är Folarskardnuten, 1 933 möh. Sjön Flakavatnet är Norges högst belägna insjö. Nationalparken inrättades 2006 och har en rik flora och fauna. Här kan man träffa på vildren och fjällräv. Hallingskarvet Nationalpark ligger i Hols kommun.

Den här dagen hade jag reserverat för att vandra en av de klassiska norska fjällvandringarna, från Prestholtseter upp till Prestholtskarvet.

För att komma till Prestholtseter körde jag bomvägen, det vill säga en avgiftsbelagd bilväg, från Geilo genom vacker fjällmiljö.

Dagen var regnig och molntäcket hängde lågt när jag lämnade Geilo men jag chansade på att vädret kunde vara bättre vid Hallingskarvet. Tyvärr inte! Visserligen regnade det inte men molnen täckte halva Hallingskarvet. Kanske drar de sig uppåt, hoppades jag när jag började min vandring.

Leden är fint markerad från Presteholtseter, 1 242 möh, och därför lätt att följa. För att underlätta för vandrarna har man låtit nepalesiska sherpas bygga en stentrappa en bit upp på berget. Målet för min vandring var att gå upp till Prestholtskarvet, 1 859 m ö h.

Ju längre upp jag kom desto tätare blev dimman och sedan kom regnet. När sikten bara var knappt tio meter vände jag om och gick ned för berget. Då hade jag kommit upp till cirka 1 600 meters höjd.

Väl nere vid Prestholtseter gick jag på leden mot Haugastöl i cirka en och en halv timme tills jag vände och gick tillbaka till bilen. Då hade jag hunnit att bli ordentligt blöt.

Vandringen blev inte riktigt den naturupplevelse jag räknat med men var ändå nöjd med att få ha vandrat vid Hallingskarvet.

Från Geilo skulle jag vidare till min nästa bas, Sogndal vid Sognefjorden. Till skillnad från dagen före sken solen varför det skulle bli en fin bilresa. 

Stavkyrkan i Hol

Första stoppet på vägen mot Sogndal gjorde jag i Hol för att titta på den gamla kyrkan som ursprungligen var byggd som en stavkyrka på 1200-talet. Under årens lopp har kyrkan byggts till och om flera gånger varför det endast återstår mindre delar av den ursprungliga stavkyrkan. Första gången kyrkan byggdes till var på 1500-talet och år 1697 fick kyrkan 12 nya fönster i tillägg till de ursprungliga fyra. Även predikstolen och dopfunten är från detta år. Den största till- och ombyggnaden skedde under åren 1798-99 då kyrkan fick en korsform och det utförande den har idag.

Även om detta inte var en av de vackraste stavkyrkorna som finns bevarade i Norge var den ändå värd att stanna till stund för att titta på, tycker jag.

I anslutning till kyrkan finns två äldre byggnader, kyrkstugan som uppfördes under åren 1812- 15 och präststugan som byggdes år 1844.

Från Hol körde jag vidare till Aurland och där valde jag att köra den så kallade ”Snövegen” över Aurlandsfjellet istället för världens längsta tunnel Laerdalstunneln som är 24 kilometer lång. Den hade jag kört tidigare.

”Snövegen” – Vägen över Aurlandsfjellet

Den 45 kilometer långa Aurlandsvegen, ofta kallad Snövegen”, är klassad som Nationell Turistväg och därmed vet man att den är värd att köra! Vägen går mellan Aurland och Laerdal, över det stora fjällmassivet Aurlandsfjellet och bjuder på fantastiska naturscenerier.

Jag påbörjade min körning av Aurlandsvegen efter ett fikastopp i den lilla staden Aurland som har ett vackert läge vid Sognefjorden.

Snabbt efter att jag kört ut ur Aurland började vägen slingra sig upp för berget mot utsiktsplatsen Stegastein. Hela tiden har man fantastiska vyer över fjorden och Aurland som långsamt försvinner under en.

Från Stegastein är vyerna minsta sagt magiska; Sognefjorden, snöklädda bergstoppar och Aurland ligger långt nedanför utsiktsplatsen.

Därefter kör man in i fjällvärlden med snöklädda bergstoppar, vackra dalgångar och mycket snö.  Även mitt i sommaren kan snövallarna fortfarande vara upp till två meter höga! När jag körde över fjället var många sjöar fortfarande frusna och hänförda turister stod hä och där för att beundra den vackra naturen. Fascinerande var att se en gammal fjällgård, där fåren fridfullt betade på ängarna,  ligga mitt i denna vilda natur. Här är det så vackert att det nästan ”gör ont i hjärtat”.

Missa inte att köra denna väg om du befinner dig i trakterna. 

När jag kommit till Laerdal körde jag vidare till Fodnes för att därifrån ta färjan till Mannheller. Efter att ha kommit över Sognefjorden återstod endast en kort bilresa till Sogndal, som blev min nya bas.

En dag längs Lusterfjorden

Den här dagen skulle jag besöka stavkyrkan i Urnes, som finns med på UNESCO:s världsarvslista. Hur jag skulle komma dit hade jag dock inte bestämt innan jag såg väderleksläget. Då solen sken bestämde jag mig för att köra till Urnes längs Lusterfjorden via Skjolden och ta färjan från Urnes till Solvorn för att därifrån köra tillbaka till Sogndal. Detta var ett lyckokast då jag fick uppleva en underbar morgon längs den vackra Lusterfjorden.

Vägen längs Lusterfjorden är bitvis smal och väldigt krokig så det är inga höga hastigheter som gäller. Men när man får uppleva en så vacker dag som denna gäller det att njuta av de vackra naturupplevelserna och stanna ofta, vilket jag gjorde. Trots att körsträckan inte blev mer än 127 kilometer tog den hela dagen att avverka på grund av alla fotostopp och besök på spännande platser.

Första längre stoppet gjorde jag i Skjolden där jag tittade på konstverket Jonsok skapat av konstnären Kati Casida som symboliserar ett midsommarbål. Kati Casida är en amerikansk konstnär med norska rötter.

Efter detta körde jag in i Mörkridsdalen där jag gjorde en kortare vandring till ett vackert vattenfall men även i dalens slut där naturen var mycket vacker med en brusande älv som dominerade. Härifrån utgick flera vandringsleder. Hade tyvärr inte tid att gå någon av dem.

Efter en fikapaus körde jag mot Urnes fast nu på Lusterfjordens östra sida. Även här var vägen smal och krokig men bjöd på otroligt vackra vyer ut över fjorden. Många fotostopp!

Stavkyrkan i Urnes – Världsarvslistad skönhet

Stavkyrkan i Urnes är en av Norges äldsta och byggdes på 1130-talet och är därmed över 900 år gammal! Kyrkan anses vara en länk mellan vikingakonsten med djurornamentik, den så kallade urnesstilen, och den kristna stavkyrkoarkitekturen. Timret som användes för att bygga kyrkan fälldes redan under åren 1129 – 1130!

I samband med utgrävningar av stavkyrkan under åren 1956-57 upptäcktes lämningar efter en ännu äldre och mindre kyrka under den nuvarande. Många forskare menar att det på platsen har funnits en, eller möjligtvis två föregångare, från 1000-talet och att den norra portalen i urnesstil är från denna tid.Urnes stavkyrka är från början troligen byggd som en privat gårdskyrka .

Detta var den tredje stavkyrkan jag besökte under resan och jag måste säga att jag kände den uråldriga kraften i kyrkan när jag gick in i den. Doften, mörkret, takhöjden, den vackert snidade gruppen av figurer högt uppe i taket föreställande Jesu korsfästelse på Golgata omgiven av Maria och Johannes daterad till 1100-talet, landets äldsta, överväldigade mig totalt!

En kvinnlig guide höll en intressant information om kyrkan och berättade om hur den fungerat genom årens lopp. Fascinerande att se ”burarna” där det fina folket satt under gudstjänsterna!
Även om man inte är religiös är kyrkobesök intressanta då kyrkorna representerar en historisk utveckling.

Efter besöket i Urnes stavkyrka körde jag ned till kajen för att invänta färjan som skulle ta mig till Solvorn på andra sidan av Lusterfjorden. Färjan är så liten att bilarna måste backas på den för att sedan kunna köras av vid kajen i Solvorn.

Solvorn – Samhälle vid Lusterfjorden

Solvorn är ett litet pittoreskt samhälle med vackert läge vid Lusterfjorden dit man kommer när man tar färjan från Urnes, eller skall åka över till Urnes.

Jag vandrade runt i Solvorn efter ankomsten med färjan och fick uppleva den lugna och trivsamma stämning som vilar över samhället. Välvårdade gamla hus med blomsterdekorationer och förrådsbodar vid fjorden förstärkte det idylliska. Ett av de gamla förrådshusen hade använts av en ”tobaksbaron” och var nu en historisk byggnad.

En annan sevärdhet är det gamla Walaker Hotell, Norges äldsta familjehotell, med sin fina arkitektur. Hotellet har varit i samma familjs ägo ända sedan 1640-talet. Interiören lär vara mycket vacker och rummen är historiskt inredda.

När jag kom tillbaka till Sogndal efter denna dags upplevelser var jag mycket nöjd med vad dagen hade erbjudit!

Nästa morgon regnade det åter. Vandringen jag hade planerat kunde därför inte genomföras varför det fick bli en tur till Kaupanger för att besöka stavkyrkan istället.

Kaupanger – Sogns största stavkyrka

Jag kom till stavkyrkan innan den hade öppnat för dagen och hann därför med en pratstund med den trevlige mannen som sköter Knaken Café där man även säljer entrébiljetter till kyrkan.

Stavkyrkan i Kaupanger är byggd på 1130-talet enligt datering gjord på träprover som tagits och har varit i kontinuerligt bruk i mer än 850 år! Kaupanger stavkyrka är en lång kyrka, den längsta stavkyrkan i Norge, med ett framträdande mittrum som stöds av 22 stavar. Antalet stavar är det största antal stavar som finns i någon av landets stavkyrkor. Anledningen till att kyrkan byggdes så stor tror man beror på att Kaupanger förr var en betydelsefull handelsplats. På 1600-talet genomgick kyrkan en stor ombyggnad varvid både exteriör såväl som interiör fick det utseende kyrkan har idag. År 1862 gjordes ännu en omfattande förändring av kyrkan varvid den förlorade mycket av sitt ursprungliga utseende.

Under renoveringen på 1960-talet återställdes dock både exteriör såväl som interiör till hur kyrkan såg ut på 1600-talet. Även inventarierna återställdes till hur de såg ut på 1600-talet; predikstolen, altaret och dopfunten. Predikstolen är i renässansstil, den tvådelade altartavlan har bilder av Jesus korsfästelse och uppståndelse. Över koröppningen finns en vackert snidad båge från 1200-talet som troligen har tillhört en altarbaldakin.

Även besöket i Kaupangers stavkyrka var mäktigt! När jag står inför någonting mäktigt får jag ibland en mycket stark känsla inombords. Den upplevde jag när jag steg in i Kaupangers stavkyrka. Att besöka samma plats som människor gjort sedan århundraden tillbaka känns speciellt. Lät de, precis som jag, blicken vandra runt i kyrkan, på den vackra predikstolen, det höga taket, de kraftiga stavarna eller var de rädda och koncentrerade sig bara på predikan?

Jag imponerades dock av den stora kyrkan och den speciella atmosfären i den!

Missa inte ett besök i den vackra stavkyrkan om du kommer till Kaupanger!

Förutom stavkyrkan kan man besöka Fjordmuseet, vilket jag gjorde, med en fin samling av fiske- och fraktbåtar från 18- och 1900-talet.  För den som är intresserad av gamla byggnader finns Sogn Folkmuseum att besöka. Det ligger vid riksveg 5.

Under eftermiddagen strövade jag runt i Sogndal under att par timmar. Regnet hade slutat så det var skönt att flanera runt i centrum för att titta på folklivet. Men det var väldigt lugnt här! Kanske berodde det på det gråmulna vädret?

Sogndal, cirka 7 100 invånare, har inga större sevärdheter men är en bra bas för turer till Jostedalen och dess glaciärer, Urnes, Lusterfjorden och om man vill köra den så kallade ”Sognfjellsturen”.

Att ströva runt i Sogndals centrum upplevde jag lite av en tur tillbaka till 60-talet. En av sevärdheterna är en staty på en man som blivit berömd för att han rymt ett stort antal gånger från fängelset, och skrivit någon bok.

Efter en fika på ett litet café gick jag vidare till kyrkan som ligger högt ovanför staden. Även Sogndal har haft en stavkyrka men den revs i slutet av 1800-talet och ersattes men den nuvarande som till arkitekturen har drag av en stavkyrka. Nära kyrkan finns en gammal runsten som visar att platsen varit bebodd under lång tid.

Efter Sogndal stod ett besök i Rondane Nationalpark på tur. För att komma dit körde jag väg 55 längs Lusterfjorden till Skjolden och sedan in på den vackra Sognefjellsvegen, klassad som nationell turistväg, och vidare till Lom och Otta för att sedan köra till Hövringen i Rondane Nationalpark, som blev den tredje basen på denna resa.

Höjdpunkterna utefter denna väg var, bland annat Dale 1200-tals stenkyrka, Sognefjellsvegen, stavkyrkan i Lom samt all vacker natur med snöklädda fjäll och turkosfärgade sjöar.

Dale stenkyrka från 1200-talet

Dale kyrka ligger i det lilla samhället Gaupne vid väg 55 med vackert läge nära Lusterfjorden. Kyrkan byggdes i sten med en blandning av gotisk och romansk arkitektur på 1250-talet. Murarna är upp till en och en halv meter tjocka.

När man kommer in i kyrkan lägger man omedelbart märke till de vackra målningarna från 1600-talet i vapenhuset och portalen som leder in i kyrkan. Inne i skeppet finns den vackra predikstolen, också den från 1600-talet, med målningar på fyra evangelister. I taket hänger en modell på en fullriggare som symboliserar resan genom livet.

I koret finns, bland annat det vackra altaret från 1708. Här finns även två gamla kyrkstolar som dateras till 1100-talet. När man på 1950-talet avlägsnade kalklagren från väggarna kom det fram vackra väggmålningar från olika tidsperioder. De äldsta dateras till 1300-talet.

Kör inte förbi Dale kyrka om du har vägarna förbi. Den är absolut värd ett besök!

Från Gaupne körde jag vidare till Skjolden och ganska snart därefter började vägen klättra uppför fjället.

Sognefjellsvegen – en nationell turistväg 

En av flera vackra nationella turistvägar i Norge är den så kallade Sognefjellsvegen som följer väg 55 längs Lusterfjorden genom Jotunheimen Nationalpark. En fantastiskt naturskön väg när det är vackert väder. Sognefjellsvegen är Nordeuropas högst belägna väg med en högsta punkt på 1 430 möh. Sognefjellsvegen byggdes år 1939. Vägen är normalt öppen mellan maj och september.

Min dagsetapp började i Sogndal och jag körde längs Lusterfjorden till Skjolden, samma väg jag kört när jag skulle till Urnes ett par dagar tidigare. Mulet och lätt regn dämpade tyvärr naturskönheten.

Första stoppet på vägen till Hövringen, mitt nya etappmål, gjorde jag i samhället Gaupne för att besöka Dale stenkyrka från 1200-talet. Därifrån körde jag vidare till Skjolden. Cirka fem kilometer norr om Skjolden börjar Sognefjellsvegen slingra sig upp för fjällbranterna. Några kilometer upp efter vägen kom jag till en gammal gård där jag stannade för att fotografera ett par av de gamla byggnaderna.

Färden gick sedan vidare i lätt regn och dis. Ju högre upp jag kom desto disigare blev det med allt sämre vyer som följd.

Vid Turtagrö, där jag varit och vandrat några år tidigare i flödande solljus, stoppades all biltrafik för att släppa fram ett antal löpare som skulle springa någon form av halvmara i fjällmiljö! Efter lite drygt en halvtimmes väntan fick bilarna köra vidare.

Vyerna blev allt sämre på grund av dimman och jag fick försöka minnas hur vackert det var förra gången jag var här. Dock kunde jag ibland se snöklädda berg skymta fram mellan dimbankarna. När jag började närma mig Sognefjellshytta, 1 415 möh, sprack molntäcket upp något och jag fick en liten skymt av några av de många höga bergstopparna i Jotunheimen Nationalpark. Tur att jag varit här tidigare varför jag visste hur vackra vyerna kan vara här! Vädret blev inte bättre förrän jag började närma mig Lom.

Jag stannade till vid en turkosfärgad sjö strax innan jag kom fram till Lom för att ta några bilder.  I Lom stannade jag ett par timmar för att besöka stavkyrkan och fika. Otroligt mycket folk i Lom när jag körde in i samhället på grund av en gammaldansfestival!

Lom stavkyrka – en av Norges vackraste stavkyrkor

Stavkyrkan i Lom anses av många vara en av Norges vackraste. Den byggdes på 1170-talet och används än idag! År 1634 utvidgades kyrkan och år 1663 byggdes den ut ytterligare och fick då sitt nuvarande utseende. Märkligt är, kanske, att man behöll drakhuvudena på kyrktaket. Interiört är kyrkan ljus, för att vara stavkyrka, med stora fönster som släpper in dagsljuset. Den vackra predikstolen dateras till 1790-talet. Målningarna i kyrkan gjordes på 1600-talet.

Jag är glad över att jag stannade till i Lom för att besöka denna vackra stavkyrka!

Puttens seter, 900 möh, Hövringen  – Mitt i vildmarken

Jag hade bokat rum på ett vandrarhem i Hövringen för mina sista dagar i Norge på denna resa och hamnade mitt i den vackra norska fjällvärlden. Härifrån var det lätt att komma ut på vandringsleder i Rondane Nationalpark.

Jag fick inte det rum jag hade bokat på nätet utan en liten norska stuga som var gemytligt inredd. Dock var det lite ”knöligt” att bo i denna eftersom den inte hade indraget vatten och låg en bit avsides från andra byggnader, bland annat toalett och dusch. Dock kom jag överens med ägaren om en kompensation för att de inte höll sig till min bokning. Städningen i allmänna utrymmen kunde också ha varit lite bättre. Det var dock ok att bo här några dagar.

Fördelen med att bo här var närheten till den vackra naturen i Rondane Nationalpark.

Vandring till Formokampen, 1 424  möh, i Rondane Nationalpark

Rondane Nationalpark grundades 1962, och utvidgades 2003, för att skydda det vackra Rondanemassivet, av många ansett vara Norges vackraste alpina vandringsområde. Rondane blev därmed Norges första nationalpark. Ytan i nationalparken uppgår till 963 kvadratkilometer. I området finns tio bergstoppar högre än 2 000 meter och är en av de få platser som vildrenen lever på.

Första vandringsdagen i Rondane Nationalpark gick jag upp på berget Formokampen, en ”måste vandring” för alla som bor på Putten seter enligt ägaren av Putten seter.

Direkt efter frukost gick jag ut på leden till Formokampen som börjar bara ett par hundra meter bortom stugorna.

Till att börja med gick leden genom ett björkskogsparti för att sedan komma ut i öppen fjällterräng. Leden är väl markerad och lättvandrad utan större stigningar. Vyerna in i den norska fjällvärlden var fantastiska.

Stigen gick sakta upp mot toppen och var bitvis lite stenig. Allteftersom jag kom uppåt blev det vackrare vyer in i Rondane Nationalpark och uppe på toppen av Formokampen hade jag en vidunderlig vy över flera bergstoppar längre in i nationalparken. Här satte jag mig för en fikapaus medan jag lät blicken svepa över det vackra fjällandskapet.

Under tiden jag satt och fikade kom ytterligare två vandrare upp på Formokampen, en man och en kvinna. Mannen hade varit i Göteborg ett par veckor tidigare för att orientera berättade han och kvinnan blev världsmästare i damfotboll när laget hon spelade i besegrade det svenska laget 2005!

Jag lämnade dem efter en stunds trevligt samtal och vandrade långsamt tillbaka mot Putten seter. Dock gick jag inte direkt dit utan fortsatte att vandra en lång stund längs stigar på fjället. Efter sex timmars vandring var jag tillbaka på Putten seter nöjd med vad jag fått uppleva.

Vandring till Rondvassbu – “Vid foten av mäktiga toppar”

Påföljande dag körde jag bil från Putten seter till Spranghaugen, lite drygt 90 kilometer tur och retur, för att vandra till Rondvassbu och i dess omgivningar. Man kommer till parkeringen vid Spranghaugen genom att köra sista biten på en bomväg, betalväg. Parkeringen ligger lite drygt 6 kilometer från Rondvassbu.

På parkeringen vid Spranhaugen stod ett 30-tal bilar parkerade, antagligen vandrare som låg på den fina anläggningen tillhörande den Norska Turistföreningen i Rondvassbu. Från parkeringen kan man gå på grusvägen där endast servicebilar får köra fram till Rondvassbu. Själv valde jag att gå på leden som går en bit från grusvägen då det gav mer fjällkänsla.

Trots att solen inte sken var det hyfsade vyer in i fjällvärlden. Långt i fjärran kunde jag se profilen av berget Formokampen som jag vandrat upp på föregående dag. Flera av de vackra bergstopparna i Rondane Nationalpark var dock till hälften insvepta i dimma.

Ju närmre Rondvassbu jag kom desto mäktigare blev vyerna över bergen. Framme i Rondvassbu speglade sig turistanläggningen och de omkringliggande bergen i sjön Rondvattnet. Bergstoppen som dominerar vyn bakom fjällanläggningen är Svartnuten. Otroligt vackert!

Jag satte mig för att fika vid turistanläggningen och gjorde sedan en vandring ner till sjön Rondvattnet som låg nästan spegelblank. I sjöns vatten speglade sig några av de omkringliggande topparna. Vackert som alltid djupt inne i fjällvärlden!

Fån Rondvattnet gick jag tillbaka till fjällanläggningen och vidare upp mot berget Storsmeden, 2 017 möh. Otroligt vacker fjällmiljö och fina leder att vandra på! Ibland bröt solen igenom molntäcket och gjorde naturen ännu vackrare. Efter ett par timmars vandring var det dags att vända tillbaka till Rondvassbu och därifrån tillbaka till parkeringen vid Spranghaugen som jag nådde efter en cirka sex timmars vandring i Rondane Nationalpark.

Vid 18-tiden var jag tillbaka på Putten seter överväldigad av den mäktiga naturen i Rondane Nationalpark och därmed var resan i Mittnorge inne i slutfasen. Nu återstod tyvärr endast hemresan.

Norge, ett av världens vackraste länder, bjuder besökare på fantastiska naturupplevelser vare sig man kör genom landet eller upplever det till fots. Hit längtar man man tillbaka under tiden man är här! Detta var inte sista gången jag var i Norge!  Norway I´ll be back, soon!

Det finns många intressanta och spännande länder.
Läs om några av dessa på min hemsida
www.stalvik.se / rainer stalvik