kanada-västra-resa

Bilder med märkning (U) betyder att det visar ett av UNESCO utsett världsarv
Klicka på bilden för större format

vancouver, penticton, nelson, calgary, edmonton, banff, lake louise, jasper, revelstoke, yoho national park och waterton lakes national park var några platser jag besökte på denna resa till kanada, rainer stalvik

Flera bilder från Kanada finns på www.stalvik.com    

För mer information se    Grundfakta Kanada-västra     Landsfakta Kanada

Läs även om min resa Kanada-östra

Resa till Kanada – Vancouver, Calgary, Banff, Jasper, Lake Louise mm

Söker Du fantastiska naturupplevelser, eller vill Du uppleva några av världens vackraste vandringsleder är Kanada landet för Dig! Här finns dramatiska berg och glaciärer, djupa skogar, floder med dundrande vattenfall, sjöar med extremt blått eller grönt vatten, prärie och ett rikt djurliv. Här finns den optimala vildmarken!

Min fyra veckor långa rundresa i provinserna British Columbia och Alberta började mycket dramatiskt med att vandrarhemmet jag bodde på i Vancouver fick utrymmas mitt i natten på grund av ett brandlarm. Tjutande sirener från polis- och brandbilar omgav sedan de yrvakna gästerna medan vi stod på Granville Street och väntade på händelseutvecklingen. I Jasper bodde jag på ett vandrarhem där jag delade rum med 39 personer!

Grundtanken med denna resa var att besöka flera av de stora nationalparkerna; Yoho, Banff, Jasper, Elk Island och Waterton Lakes för att vandra och titta på vilda djur. Jag besökte även städer som Vancouver, Penticton, Nelson, Calgary och Edmonton.

Detta var en resa med fantastiska natur- och vandringsupplevelser under vilken jag fick uppleva de mäktiga “The Rockies”, Klippiga bergen. Jag såg många vilda djur, bland annat moose (älg), elk (wapiti), vitsvansad hjort, tjockhornsfår, snöget, präriebison, den sällsynta skogsbison, tvättbjörn, coyote och svartbjörn. Under en vandringsdag i Waterton Lakes National Park såg jag hela 11 svartbjörnar, två av dem mötte jag på leden jag vandrade, cirka 30-40 meter framför mig! I Nelson såg jag vandringslaxens dödskamp efter fortplantningen mm

Genom min mer än 6 000 kilometer långa bilresa, som inkluderade en av världens vackraste bilvägar, Icefield Parkway mellan Lake Louise och Jasper, och nästan 350 kilometer till fots har jag sett en liten del av detta till ytan världens näst största land och därmed förverkligade jag ytterligare en av mina rese- och vandringsdrömmar.

Det är lätt att resa i Kanada, men räkna med att Du kan råka ut för dramatiska situationer när du vistas i vildmarken. Själv blev jag attackerad av en ilsken bisonoxe i Elk Island National Park, mötte två björnar på vandringsleden i Waterton Lakes National Park och fick en så kraftig reaktion när jag kommit åt en giftek under en fågelskådartur att jag fick uppsöka läkare.

Res till Kanada! Du kommer aldrig att ångra ett besök i detta stora, vilda och vackra land.

Allmänt om resan

Reseplanering

När jag planerade resan var huvudinriktningen natur- och vandringsupplevelser, framför allt i Klippiga Bergen, “The Rockies”, men jag skulle även besöka några städer i provinserna British Columbia och Alberta. Därför valde jag Vancouver som start- och slutdestination. Härifrån skulle jag med bil ta mig till nationalparkerna jag skulle vandra i och för att se vilda djur. Jag var dock inte fullt medveten om de stora avstånden som gäller vid bilkörning i Kanada och därför blev den planerade körsträckan något längre än beräknat, lite drygt 6 100 kilometer. I gengäld fick jag uppleva mera av den otroligt vackra kanadensiska naturen!

Boendet skulle ske, i första hand på några av Kanadas väl fungerande vandrarhem, ingen lyx men ett billigt alternativ på boendet. Det bästa vandrarhemmet jag bodde på var det i Lake Louise och det sämsta var i Jasper där man ligger 40 personer i ett rum! Det mest originella vandrarhemmet jag bodde på var “Whiskey Jack” i Yoho National Park som är byggt i början av 1900-talet. Det saknar el och lyses upp med hjälp av mysiga gaslampor.

Så här körde jag:

Vancouver – Penticton (Okanagan Valley) – Nelson – New Denver – Golden – Yoho National Park – Calgary – Banff National Park – Lake Louise National Park – Icefield Parkway – Jasper National Park – Edmonton – Calgary – Cardston – Waterton Lakes National Park – Crows Nest – Nelson – Vancouver

Bilen jag körde var en Toyota Yaris med automatlåda. Den hade en genomsnittlig bränsleförbrukning på 0.6 lit/ mil.

Flygresan

Att flyga till Kanada är inte speciellt dyrt eftersom många flygbolag har landet som destination och därför är förbindelserna dit, oavsett plats, goda. Då jag valde att denna gång besöka provinserna British Columbia och Alberta blev Vancouver den stad jag flög till. Billigaste flygbiljetten jag hittade på nätet var en SAS/Canadian Airlines och därför flög jag Göteborg – London – Vancouver, tur och retur. Flygtiden London – Vancouver var cirka 10 timmar lång och blev lite seg då man inte kunde visa film under hela resan.

Säkerhet

Kanada är ett av de säkrare länderna att besöka även om det naturligtvis finns en viss kriminalitet här, som i alla andra länder runt om i världen. Jag kände mig i stort sett trygg var än jag befann mig på resan. Enda gången jag tyckte det var obehagligt att röra mig på öppen plats var på East Hasting Street i Vancouver där hela gatan är fylld av människor med olika sorters missbruksproblem. Antalet utslagna, både unga och gamla, som tiggde på gatorna i de stora städerna förvånade mig mycket eftersom jag trodde att Kanada var ett land som tog hand om sina sociala problem på ett bättre sätt än det verkade.

Att köra bil i Kanada kändes också tryggt för trafiken på vägarna flöt lugnt och jag såg endast en trafikolycka under hela min bilresa. Den vanligast tillåtna hastigheten på landsväg var 90 km/h och det var få som bröt mot hastighetsbestämmelserna.

Människorna var, generellt sett, mycket vänliga och hjälpsamma.

För mer information se   UD:s rekommendationer

Att vandra i Kanada

Kanada kan erbjuda fantastiska vandringsmiljöer och ett stort antal vandringsleder i olika miljöer, från bekväma leder nära bebyggelse till leder i absolut vildmark. Lederna som ligger nära bebyggelsen är välmarkerade och i mycket gott skick. Ju längre ut i vildmarken man kommer desto mindre underhållna blir lederna varför man får vara van vandrare om man skall gå dess. Risken att möta björn tilltar ju längre bort man kommer från bebyggelsen, men den finns överallt. Därför ar det viktigt att stämma av sina vandringsplaner med de Information Centers som finns i alla nationalparker. De vet statusen på lederna och hur stor risken är att möta björn.

Ett bra sätt att minska risken för ett obehagligt björnmöte är att vandra i en grupp på minst fyra personer, en ensamvandrare är mera riskexponerad. Det gäller att alltid, oavsett hur många man är, att föra någon form av oväsen när man vandrar; att sjunga, skrika eller klappa händerna samt att ha björnspray med sig. Björnspray finns att köpa i alla sportaffärer och är en form av pepparspray. Det gäller bara att ha sinnesnärvaro att ta fram sprayen när man står öga mot öga med björnen!

Chansen att möta björn är större i vissa nationalparker än andra. I Waterton Lakes National Park är det väldigt vanligt att se björnar. Under en av mina dagar i den såg jag 11 björnar, varav två cirka 30-40 meter framför mig på en vandringsled!

Och kom ihåg att svartbjörnar i regel är fredligare än grizzlybjörnar, men inga björnar är ofarliga!

Nästan alla vandringar jag gjorde gick upp på höjder över 2 100 meter, det vill säga högre än vårt högsta berg Kebnekaise. Trots detta var det inte tungt att vandra i Klippiga Bergen!

Prisnivå

Kanada är inget direkt dyrt land att semestra i, prisnivån ligger klart under den svenska på det mesta. För att hålla nere mina reskostnader valde jag att bo på vandrarhem och laga en hel del mat själv. Är man två som delar ett hotellrum, hyrbils- och bensinkostnaderna håller man nere kostnaderna ytterligare. När jag köpte kanadensiska dollar (CAD) på Forex inför resan (aug. -08) betalade jag SEK 6.05 för 1 CAD. Vid den sista faktureringen från VISA låg kursen på SEK 6.42, en kurs differens på 9 %. Priserna som anges i SEK är beräknade på en kurs på SEK 6.30.

Priset för en övernattning på vandrarhem varierade mellan CAD 17 (SEK 107:-) per natt till CAD 32 (SEK 202:-). För mitt rum (dubbelrum) på Flamingo Motell i Cardston betalade jag CAD 60:- (SEK 380:-). Hade vi varit två personer i rummet hade det inte kostat mer än SEK 180:- per person, det vill säga ungefär som att bo på vandrarhem.

Lägsta bensinpris under resan var CAD 1.224 per liter och högsta var CAD 1.50 (SEK 9.45) per liter. Bensinpriset ökade kraftigt under tiden jag var i Kanada.

En måltid på en sushirestaurang gick att få för under CAD 10:- (SEK 63:-) inklusive en öl. För CAD 15:- (SEK 95:-) kunde man få en bra kötträtt inklusive en öl. Någon övre gräns finns inte….

Handlade jag i affär kunde jag snabbt konstatera att mjölk, frukt och färdigrätter var dyrare än i Sverige. Övriga varor kostade ungefär som i Sverige eller mindre.

Totalt sett var det inte speciellt dyrt att semestra i Kanada.

Resa till Kanada

Vancouver

Vancouver var start- och slutdestination under min resa. Hit kom jag med flyg från London och härifrån flög jag hem till Sverige. I Vancouver startade min rundresa med bil i provinserna British Columbia och Alberta. Vancouver är trots sin storlek, cirka 2.1 miljoner invånare, en trivsam stad med ett vackert läge. Stadens anses vara en av världens vackraste med sitt läge Stilla Havet omgivet av snöklädda berg.

Kanadensiska indianer hade bott i regionen i tusentals år innan den brittiske sjöfararen James Cook anlände med sitt fartyg år 1778 och därmed inleddes kolonisationen. Först utvecklades en lönsam pälshandel och senare kom en guldrusch som för alltid förvandlade regionen. På 1850-talet hade tusentals lycksökare anlänt och år 1886 knöts Vancouver till resten av Kanada i och med att Canadian Pacific Railway, järnvägen, var färdigbyggd.

Eftersom jag bodde i Downtown, den centrala delen i Vancouver, hade jag nära till flertalet av stadens sevärdheter och kunde nå de flesta till fots. Jag tillbringade två dagar i staden före min rundresa med bil för att acklimatisera mig och anpassa mig till tidsskillnaden mellan Sverige och Kanada. Dessutom tillbringade jag knappt två dagar i Vancouver före hemresan.

Det som jag uppskattade i mycket hög grad med Downtown var att det var så lätt att ta sig till olika sevärdheter på de fina promenadvägar man byggt utefter havet; Seaside Trail länkas samman med Seawall Promenade i en lång vandringsled runt False Creek och upp till Stanley Park. Från Granville Island kan man fortsätta Seaside Trail ända till Kitsilano Beach. Från Science World kan man gå via Chinatown till Canada Place och vidare runt  Stanley Park till False Creek. Man kan stanna och fika utefter promenadvägarna eller bara njuta av det intensiva folklivet vid vackert väder, speciellt under veckosluten.

Under mina dagar i Vancouver besökte jag sevärdheter som Stanley Park, en av Nordamerikas största stadsparker, med sina fina stigar, sitt aktiva friluftsliv och vackra samling av totempålar. Christ Church Cathedral är stadens största kyrka i nyklassisk stil byggd 1895. Canada Place, med vackert läge vid Burrard Inlet, som byggdes för “Expo 86” är en populär plats att besöka. Hit kommer stora kryssningsfartyg och mängder av turister. Wall Centre på Burrard Street är stadens högsta byggnad, 138 meter hög. I Gastown finns många vackra gamla byggnader. Här kan man också titta på “The Steam Clock”, ett ur som tidigare drevs med hjälp av ångkraft. Vancouvers Chinatown är Nordamerikas tredje största fylld med affärer som säljer spännande kinesiska produkter. Chinatown Millenium Gate är en stor port som markerar ingången till Chinatown. Ytterligare en sevärdhet i Chinatown är Dr Sun Yat-Sen klassiska kinesiska trädgård.

Fortsätter man sin promenad söderut från Chinatown kommer man till Science World som ser ut som en stor golfboll. Inne i domen kan man besöka olika attraktioner, tex Omnimax Theatre. Då jag var här en söndag pågick en hel del aktiviteter på gräsmattorna utanför byggnaden. Det som fascinerade mig mest var en liten terrier som var fenomenal på att fånga flygande frizzbies.

På Granville Island finns en marknadshall där man kan njuta av mängder av olika produkter, både till kropp och själ. Här säljs färsk frukt, grönsaker, kött, fisk, massor av bakverk, olika hälsoprodukter etc. När man fått nog av tittandet kan man sätta sig vid ett bord nära vattnet i False Creek och fika. Efter pausen kan det vara lämpligt att fortsätta sin promenad längs Seaside Trail till Kitsilano Beach. Kommer man hit ett veckoslut kan man njuta av ett intensivt folkliv, till exempel beach volley spel eller drakflygning. Många har gigantiska drakar som de elegant navigerar i vindbyarna. Är du sugen på att bada går det också bra.

I North Vancouver, som man kommer till med båt eller via Lion Bridge, finns flera attraktioner att besöka. Att ta linbanan upp på Grouse Mountain, Vancouvers “stadsberg”, ger fina vyer över staden. Här finns även ett häng för grizzlybjörnar och vandringsleder. De sportiga vandrar upp och/eller ned för berget. Själv valde jag att vandra vid Lynn Canyon Park som har fina vandringsleder.

Norr om Vancouver ligger Horseshoe Bay som är ett litet trevligt samhälle. Härifrån går färjorna till/från Vancouver Island varför många besökare kommer hit enbart för att titta på de stora färjorna.

På kvällarna har Vancouver ett bra utbud av pubar, restauranger, biografer, nattklubbar mm att erbjuda den nöjessugne.

Jag gillade Vancouver, på många sätt!

Penticton

Penticton var den första staden jag kom till under min bilresa. Det är en liten stad med ett vackert läge vid sydspetsen av Okanagan Lake. Staden är känd för att vara Kanadas soligaste under sommarmånaderna. Här skiner solen i genomsnitt 10 timmar per dag vilket är mera än i Honolulu under samma tidsperiod!

Penticton ligger i Okanagan Valley som är känd för sina frukt- och vinodlingar. När jag var här i augusti var träden fulla av mogna persikor som sedan såldes på marknader runt om i Kanada.

Under mina dagar i Penticton med omnejd tittade jag på den gamla stadsdelen som har hus med vackert dekorerade väggar, SS Sicamous, en gammal hjulångare som numera är museum och stadens stolthet och Skaha Bluffs mäktiga klippor söder om staden. Jag besökte flera vinodlare i den lilla staden Naramata, norr om Penticton, och jag vandrade i Okanagan Mountain Provincial Park där den gamla järnvägsvallen finns kvar.

Söder om Penticton ligger Vaseux Lake Provincial Park som är känd för att vara en bra plats att observera sällsynta fåglar på varför jag stannade till en stund vid sjön på väg till Nelson. Här lär enligt uppgift cirka 160 olika fågelarter häcka. Jag observerade ett 20-30-tal olika arter under min vandring.

Noterade också att man varnade för “Poison Ivy”, men visste inte hur denna växt ser ut. Under min fågelskådartur kom jag tydligen i kontakt med denna synnerligen giftiga växt. Vilket dock inte visade sig förrän efter några dagar då mitt högra ben svullnade upp och jag fick stora, ful utslag som kliade eller sved. Efter ytterligare någon dag fick jag samma typ av utslag på vänster axel.

I den lilla staden Kaslo, norr om Nelson, tvingades jag uppsöka läkare då benet svullnat ytterligare och klådan ökat. Sjuksystern som undersökte mig kunde inte ställa någon diagnos varför läkare tillkallades. Med hjälp av sina erfarenheter ställde han snabbt en diagnos: “Det verkar som om du varit i kontakt med “poison ivy” (giftek). “Jag skall ge dig en salva mot dina besvär.”

Med receptet i hand gick jag till Kaslos “drugstore” som var inrymd i ett hörn av en affär. När jag fick salvan av apotekaren sade han: “Nu har du fått en riktig dundersalva!” Att hans uttalande stämde visade sig några dagar senare när mina utslag minskat i omfång och svullnaden i benet börjat gå tillbaka.

Nelson

Det fanns flera skäl till att jag valde att stanna ett par dagar i den lilla staden Nelson; staden utgjorde en bra övernattningsplats på vägen mellan Vancouver och Yoho National Park. Nära staden finns flera provinsiella naturskyddsområden, här skulle jag kunna få se vandringslaxens dödskamp strax efter att honorna lagt sina ägg och hannen befruktat dem samt att staden 1977 valts ut som speciellt intressant ur ett arkitektoniskt perspektiv och att staden har ett vackert läge vid Kootenay Lake omgiven av The Selkirk Mountains. Nelson grundades i slutet av 1800-talet som en gruvstad. Här skulle jag tillbringa två hela dagar innan jag körde vidare norrut.

Jag körde till Nelson från Penticton via Osoyoos, Canadas minsta stad Greenwood, Grand Forks och Castlegear. En vacker dagsetapp med stopp vid Vaseux Lake Provincial Park och några vinodlingar i Okanagan Valley.

Eftersom jag kom till Nelson på eftermiddagen hade jag gott om tid att orientera mig i stadens centrala delar och genast lade jag märke till flera av de 350 omsorgsfullt renoverade byggnaderna från slutet av 1800-talet / början av 1900-talet som gjort att Nelson klassats som “Heritage Town”. Noterade också att det fanns gott om “hippietyper”, en typ av långhåriga och skäggiga personer i säckiga kläder, på stadens gator.

Dagen efter min ankomst hade jag bestämt mig för att vandra i Kokanee Glacier Provincial Park, som har en fin vandringsled till en Kokanee glaciären. Under natten vaknade jag av att det regnade kraftigt. “Det går över till morgonen”, tänkte jag och somnade om. Regnet vräkte ned även på morgonen varför jag bestämde mig för att köra till en flod där man lett om vattnet till mindre kanaler för att underlätta Kokaneelaxens vandringar uppströms under fortplantningen. Processen är en brutal och stark naturupplevelse! Regnkläder på för att skydda mig mot det kraftiga regnet och för att skydda kameran.

I den lilla flodfåran som jag följde till fots såg jag många illröda laxar kämpa uppströms, både hannar och honor. Bottnen är speciellt gynnsam för honorna att lägga ägg i och lätt för hannarna att befrukta. Genom att styra om laxarnas vandring från den stora floden till de mindre flodfårorna har man ökat överlevnads chansen för laxynglen från 5-6 % till 30-40 %.

Det är lätt att skilja hannar och honor åt. Honorna är helröda medan hannarna får ett grönt huvud, ett deformerat käkparti och en puckel på ryggen. Efter att honorna lagt sina ägg och hannarna befruktat dem dör fiskarna och över allt i flodfåran såg jag laxar utkämpa sin dödskamp. Det såg otäckt ut att se denna!

Jag talade med en av tillsynsmännen som arbetar med detta projekt och han berättade att Kokaneelaxarna endast lever i tre år och att de endast finns i denna region. Han visade mig också en plats där det stod cirka 1 000 laxar i väntan på att få ge sig iväg på sin sista simtur.

Från “laxfloden” körde jag till den lilla staden Kaslo, norr om Nelson. Även Kaslo har flera gamla byggnader som renoverats. Jag parkerade på huvudgatan i hällregn och promenerade runt på den en stund i regnet. Tröttnade dock snart på det ihållande regnet och körde till vårdcentralen där jag fick mina utslag kontrollerade av en läkare.

På eftermiddagen hade regnet nästan upphört varför jag körde till startplatsen för leden till Kokaneeglaciären för att vandra. Tyvärr regnade det fortfarande lite på denna höga höjd och dimman hade svept in glaciären i ett mjukt täckte varför jag endast kunde göra en kortare vandring.

Under min andra dag i Nelson hade jag planerat att vandra i Valhalla Provincial Park. Tyvärr regnade även en stor del av denna dag bort varför jag besökte biblioteket och gjorde kortare vandringar runt Nelson.

Yoho National Park

Naturligtvis sken solen från en klarblå himmel den dag jag skulle köra från Nelson till Yoho National Park! Lite frustrerande, men i gengäld fick jag fina vyer under denna dagsetapp i bil.

Så här körde jag till Yoho National Park; Nelson – New Denver – Nakusp – färja från Galena Bay till Shelter Bay – Revelstoke – Golden – Yoho.

Bilresan mellan Nelson och Yoho National Park var full av vackra vyer över berg, sjöar och vattenfall.  Den bjöd också på en fin färjetur mellan Galena Bay och Shelter Bay. På vägen passerade jag även Mt Revelstoke National Park och Glacier National Park. Besökte ej dessa nationalparker men såg några av de vackra bergen i respektive nationalpark. Jag gjorde även korta rundturer i de små städerna New Denver, Nakusp, Revelstoke och Golden.

Yoho National Park som grundades redan år 1886 var den första av de fyra nationalparkerna i Klippiga Bergen jag besökte. Yoho är den minsta av dem med en yta på 1 310 kvadratkilometer och här finns imponerande berg, glaciärer och vattenfall. Turistmagneterna i Yoho är Lake O´Hara, Emerald Lake, Takakkaw Falls, Wapta Falls och den mäktiga floden Kicking Horse River. Eftersom Yoho National Park ligger på Klippiga Bergens västra sida faller det mera nederbörd här än i Banff som ligger mittemot Yoho på den östra sidan.

I Yoho bodde jag på det charmiga vandrarhemmet “Whiskey Jack”. Det var ursprungligen en bostad för tjänstefolket till det hotell som en gång låg här. Hotellet brann dock ned för många år sedan. Det finns ingen el i vandrarhemmet. Belysning och uppvärmning sker med hjälp av gas. Klockan 23.00 stängs belysningen av och tänds åter 07.00. Vandrarhemmet har ett fint läge i skogen med vackra vyer över vattenfallet Takakkaw, Kanadas tredje högsta, omkringliggande berg och glaciärer. Det har dessutom ett utomordentligt bra läge som startplats för vandringar i denna underbara vildmark!

Första dagen i Yoho vandrade jag en led som heter “Iceline Trail” . Den går upp till glaciärer ovanför trädgränsen och har fantastiska vyer över dalgången och Takakkawa Falls, omkringliggande berg och olika glaciärer. Leden är lättgången efter att man kommit upp till cirka 2 000-meters höjd då den planar ut och går längs en ås. Högsta höjden under denna vandring är cirka 2 200 meter. Bergstoppar jag såg under vandringen var, bland annat, Mount Niles, Mount Daly, The President, Mount Mac Arthur, Isolated Peak, Yoho Peak och Mount Gordon. Eftersom solen sken från en nästan klarblå himmel förlängde jag vandringen och gick totalt 25 kilometer denna dag. Underbart vackert vandring som gav mersmak till vandringar i “The Rockies”.

Andra dagen vandrade jag vid Emerald Lake, som är berömd för sin fantasiska färg och vid den brusande Kicking Horse River.

Ångrade efteråt att jag inte planerat in ytterligare en vandringsdag i Yoho!

Calgary

Från Yoho National Park körde jag till storstaden Calgary där jag skulle stanna i tre nätter. Bilresan från Yoho via Banff tog inte mer än lite drygt tre timmar. Tyvärr regnade det nästan hela vägen mellan Banff och Calgary varför vyerna var starkt begränsade.

Präriestaden Calgary med nästan 1 miljon invånare är en brusande stad och ljudnivån i den var öronbedövande jämfört med tystnaden i Yoho National Park, men Calgary fanns med i resplanen och jag ville gärna göra ett besök i staden.

Stadens namn betyder “klart rinnande vatten” på gaeliska och syftar på Calgary Bay som ligger vid den skotska ön Mull. Området beboddes av Blackfoot-indianer innan de första kolonisatörerna anlände i början av 1800-talet. Staden är fortfarande Kanadas kreaturscenter trots att man hittade stora mängder olja i regionen på 1960-talet. Under 1990-talets början gick oljeutvinningen starkt tillbaka. 1988 hölls de olympiska vinterspelen i Calgary och gjorde staden världsberömd. Calgary är till ytan Kanadas näst största stad.

Det finns en del sevärdheter att titta på i Calgary. Några jag besökte var Canada Olympic Park, som jag passerade på väg in till staden. Här kan man se hoppbackarna och Olympic Hall of Fame. Calgary Chines Cultural Centre är en byggnad som uppfördes 1993. Här kan man se olika fotoutställningar och besöka det lilla museet i bottenplanet. Mest imponerande var nog den 21 meter höga domen som prytts med 561 drakar. Calgary Tower är sedan 1968 stadens landmärke. Det 191 meter höga TV-tornet syns över stora delar av staden. Calgary Centre med sina många skyskrapor och gågator kantade av historiska byggnader är sevärdheter i sig.

Det fanns flera skäl till att jag lämnade Calgary en dag tidigare än planerat. I anslutning till vandrarhemmet jag bodde på fanns en park som var tillhåll för en stor grupp utslagna. Här söp de och här missbrukade de droger vilket bidrog till att jag inte tyckte att Calgary var speciellt trevligt. Sevärdheterna var inte flera, om man inte besökta museer och friluftssevärdheter, än att det räckte med en och en halv dag i stadens centrala delar. Dessutom längtade jag ut i nationalparkerna för att vandra!

Banff National Park

Banff National Park är landets äldsta nationalpark grundad 1885 och uppkallad efter Banffshire i Skottland. Banff omfattar en yta på 6 641 kvadratkilometer och i den finns 25 berg vars toppar överstiger 3 000 meters höjd och är Kanadas mest kända och populäraste nationalpark.

Staden Banff är en livlig och högt kommersialiserad stad med ett intensivt turistliv. Den grundades enbart med tanke på att ta hand om turister och 1912 tilläts biltrafik i staden. I juli och augusti besöker ungefär 25 000 turister staden dagligen! Banff Avenue, huvudgatan, löper i nord-sydlig riktning genom staden. Vill man uppleva tystnaden och friden i naturen får man söka sig ut på de mindre frekventerade vandringslederna. Mellan Banff och Lake Louise National park går Bow Valley Parkway, den gamla vägen, som anses vara bra att köra om man vill se vilda djur. Jag åkte den två gånger men såg inga djur överhuvudtaget utefter vägen! Det var dock en mycket vacker väg att köra som kantades av höga berg.

Huvuddelen av min tid i Banff lade jag på vandringar och jag hann med att gå flera fina leder. Vandringslederna i Klippiga Bergen är i regel i mycket gott skick och välmarkerade. Naturen är sagolik!

Första dagen jag var i Banff vandrade jag en bit att leden till Banff Gondola, som är stadens stora attraktion. Med denna kommer man upp på Sulphur Mountain, 2 285 meter, och får fina vyer över staden och dess omgivningar.

Dag två körde jag till Johnston Canyon i Castle Mountain regionen för att vandra till fallen i Johnston Valley, vidare till “The Inkpots”, som är små pooler med olikfärgat vatten som kommer upp ur underjorden. Från dem fortsatte jag att gå in mot bergen bortom “The Inkpots”. Bortanför dessa fanns flera skyltar som varnade för björn. Hann även med att gå den korta leden till Silverton Falls innan jag besökte Castle Mountain vandrarhem för ombokning. Värden hade varit i Sverige och talade tom lite svenska!

Dag tre körde jag till Sunshine Skiarea för att vandra leden till Healy Pass, som jag blivit rekommenderad på Visitors Centre i Banff. Leden startar nära skidliften och lutar uppför i 10 kilometer! Halva vägen går genom skog varför vyerna till att börja med inte är speciella. När man kommer upp till den alpina regionen öppnar sig landskapet och vyerna över bergen är sagolika. Jag hade till en början fina vyer sedan kom molnen, regnet och snön och därmed försvann vyerna. Under denna vandring såg jag många revirmarkeringar som björnar gjort.

Dag fyra vandrade jag först leden till Sundance Canyon. När jag parkerade bilen vid Cave and Basin kom en stor elktjur (wapitihjort) ut ur skogen! Fick fina bilder på den innan jag började vandra. Efter ytterligare ett par hundra meters vandring såg jag två unga elktjurar på nära håll. Flera bilder! Tyvärr regnade det lite varför bergsvyerna begränsades. Leden var  lättgången då den till stor del var asfalterad eftersom den är väldigt populär att vandra.

Efter vandringen vid Cave and Basin körde jag till Lake Minnewaka, största sjön i Banff National Park, för att vandra en bit på leden som går parallellt med sjön. Hade tänkt att gå en heldagsvandring utefter sjön och upp i bergen men en del av leden var avstängd för vandrare på grund av stor fara för att stöta på björn. På vägen till Lake Minnewaka såg jag flera vilda djur, coyote, elk och vitsvansad hjort. Jag passade även på att gå leden runt sjön Johnson Lake. Dagens tredje vandring gick till Stewart Canyon från Lake Minnewaka. Fantastiska vyer över sjön och omkringliggande berg.

Från Minnewaka körde jag till Mount Norquay för att vandra leden som går till Stony Squaw Mountain. På vägen upp såg jag tjockhornsfår. Vandringsleden går till största delen genom skog och man har inga bergsvyer, men det var skönt att göra en sista vandring i Banff.

Lake Louise Village

Sjön Lake Louise är också känd som “Klippiga Bergens Juvel” på grund av dess smaragdgröna vatten. Samhället Lake Louise består till största delen av hotellanläggningar, det mest berömda hotellet Fairmont Chateau Lake Louise är ett gigantiskt lyxhotell med ett spektakulärt läge vid sjön, några affärer, ett par restauranger och två bensinstationer. Prisnivån är mycket hög i Lake Louise!

Jag kom till Lake Louise från Banff via Bow Valley Parkway med förhoppning om att få se vilda djur. I guideböckerna står det att chanserna att se vilda djur utefter denna väg är stora. Tyvärr såg jag dock inte heller denna gång ett enda vilt djur!

Vandringsmöjligheterna runt Lake Louise är mycket goda och här finns flera fina vandringsleder som bjuder på spektakulära vandringar. Efter att ha checkat in på vandrarhemmet körde jag till Moraine Lake, som är en annan vacker sjö med spektakulärt läge mellan höga berg. Här gick jag leden “Shoreline Walk” och kunde njuta av den vackra sjön som låg spegelblank i solnedgången.

Första dagen vandrade jag en led som kallas för “Plain of Six Glaciers”. Leden startar bland alla turister som flockas runt Fairmont Hotel för att fotografera den vackra sjön med den vackra Victoria-glaciären som bakgrund. Bara efter någon kilometer har man lämnat turisterna bakom sig och man kan till fullo njuta av den vackra naturen. Leden går uppåt hela tiden till ett litet tehus i schweizisk stil på 2 100 meters höjd. Vyerna ned mot sjön och upp mot glaciären är oerhört vackra. I slutet av leden har man kommit upp över trädgränsen och då är man nära den mäktiga glaciären. Här är det sterilt och stenigt men vackert på sitt sätt.

Andra dagen i Lake Louise valde jag att binda ihop flera leder till en cirkelled som började och slutade vid Fairmont Hotel. Jag började gå längs sjön mot Victoria Glacier. Det regnade lätt vid sjön. Efter cirka fem kilometers vandring tog jag in på leden som går till Mirror Lake, en liten vacker sjö i vilken berget Big Beehive speglar sig i (om det inte är dåligt väder). Regnet hade på denna höga höjd övergått i snöfall. Istället för en spegelbild av berget speglade sig nu snöklädda granar. Från Mirror Lake fortsatte jag att vandra till tehuset vid Lake Agnes. Här fikade jag innan jag fortsatte vandringen runt sjön och vidare till bergen  Little Beehave och Big Beehave. Trots att det snöade under en stor del av vandringen fick jag uppleva vacker natur och en härlig vandring. Vid sjön Lake Agnes hade jag turen att se tre snögetter.

Tredje dagen i Lake Louise valde jag att vandra med Moraine Lake som startplats. Jag stämde av min vandring med Information Centre, som alltid, och de bad mig vara försiktig eftersom området jag ville vandra i var rikt på björn. “Sjung, ropa och klappa händerna medan du vandrar” var rådet.

Leden började med en brant uppförsbacke som gick i sicksack uppför berget. Det var molnigt och råkallt men den branta stigningen gjorde att jag snabbt blev varm. Efter lite drygt en timmes vandring kom jag till ett vägskäl där jag bestämde mig för att gå in i Larch Valley och vidare till Sentinel Pass. Det började klarna upp och jag fick fantastiska vyer över “The Ten Peaks”, en grupp dramatiska bergstoppar. Jag passerade Minnestimma Lakes, några små alpina sjöar, och gick vidare mot passet. På cirka 2 300 meters höjd drack jag kaffe och åt en stor kanelbulle som jag köpt på bageriet i Lake Louise. Jag fick sällskap av en liten jordekorre under fikapausen som klättrade upp på min termos. Funderade sedan att gå upp på det 2 611 meter höga Sentinel Pass men valde att gå till Eiffel Lake istället, vilket visade sig vara ett klokt val eftersom vädret åter blev sämre och strax innan jag kom fram till Eiffel Lake började ett kraftigt snöfall som tvingade mig att vända om och gå tillbaka till startplatsen.

Trots stundtals råkallt och molnigt väder samt snöstormen vid Eiffel Lake blev detta en fin dagsvandring och avslutning på mitt besök i Lake Louise.

Icefields Parkway

Icefields Parkway, Highway 93, är Nordamerikas högst belägna och mest spektakulära bilväg. Den 230 kilometer långa vägen går mellan Lake Louise och Jasper och bjuder på fantastiska naturupplevelser i form av höga berg, glaciärer, blå sjöar, brusande floder, vackra vattenfall och myrmarker. Utefter vägen finns många parkeringsplatser som man kan använda till att utforska miljön, eller bara stanna och njuta av den. Tag god tid på dig när du kör denna väg!

Det var gråmulet, dimmigt och jag fick skrapa is från bilrutorna när jag lämnade Lake Louise varför jag tog för givet att vyerna skulle bli begränsade under min biltur. Lite missmodig lämnade jag Lake Louise bakom mig.

Efter cirka 10 minuters bilkörning kom jag till kontoret där man kontroller att man har ett giltigt parktillstånd, obligatoriskt för vistelser i Kanadas nationalparker. Den unge mannen i båset vinkade mig glatt vidare när han såg att jag hade ett giltigt årskort hängande på backspegeln. Någon kilometer bortanför kontrollen fanns en stor skylt som varnade för björnar och där stod, bland annat, “alla björnar är farliga!”. Jag fotograferade skylten och körde vidare.

Efter ytterligare några kilometers bilkörning kom en stor svartbjörn lunkande tvärs över vägen.  Min första björn!!! Björnfrossan kom omedelbart. Jag fumlade efter kameran och missade möjligheten att fotografera björnen på vägen varför jag stannade bilen bara ungefär tio meter från den och tittade länge på den när den mumsade i sig mogna bär från buskar vid sidan om vägen. Så vacker den var! Nu fick jag mina bilder sittandes i bilen. När den försvann in i skogen fortsatte jag att köra mot Jasper.

Efter en halvtimmes körning bröt solen igenom dimtäcket och bergen började visa sig. Vilka vyer jag hade att vänta mig!

Första stoppet gjorde jag vid Bow Lake som bjöd på ett vackert panorama med snöklädda berg i bakgrunden. Nästa stopp gjorde jag vid Peyto Lake som anses vara en av världens vackraste glaciärsjöar på grund av sitt speciellt blå vatten. Bästa ljuset över sjön är på morgonen och då kan man även njuta av vyerna i lugn och ro innan busslasterna med turister anländer.

Sedan stannade jag många gånger till utefter vägen för att njuta av de sagolikt vackra vyerna över berg utan glaciärer, berg med glaciärer, stora myrmarker, vattenfall, sjöar med berg i bakgrunden,  brusande floder etc.

Andra vackra platser jag vill framhålla innan man kommer fram till den plats där de flesta turisterna samlas Colubia Icefield var Waterfowl Lakes, Saskatchewan Crossing och Sunwapta Pass.

Columbia Icefield ligger ungefär halvvägs mellan Lake Louise och Jasper. Här finns Icefield Centre med utställningar om glaciärerna och varifrån man kan följa med på glaciärturer.

Columbia Iciefield består av ett trettiotal glaciärer, den största är Athabasca glaciären. Istäcket är upp till 350 meter tjockt. Denna rest från den senaste istiden täcker en yta på 325 kvadratkilometer på platån mellan Mount Columbia ( 3 747 möh) och Mount Athabasca (3 491 möh).  Man kan köra fram till foten av glaciären med bil, men det är förbjudet att gå upp på glaciären utan guider.

Innan man kommer fram till Jasper skall man inte missa att njuta av vyerna över de mäktiga vattenfallen Sunwapta Falls och Athabasca Falls.

Bilturen på Icefields Parkway var en av de vackraste jag gjort någonsin!

Jasper National Park

Det tog mig nästan 6 timmar att köra den 230 kilometer långa vägen mellan Lake Louise och Jasper. Icefields Parkway skall upplevas långsamt och länge!

Jasper National Park är den största och nordligaste av Klippiga Bergens nationalparker och därmed den mest avlägsna och vildaste. Den grundades 1907 och omfattar en yta på 11 228 kvadratkilometer. Här bjuds på en enormt vacker natur, som nästan överallt i Klippiga Bergen, ett rikt djurliv och fina vandringsmöjligheter. Det är betydligt färre turister i Jasper än i de andra nationalparkerna.

Min bas var den lilla staden Jasper varifrån man lätt tar sig ut till vandringslederna. Jag bodde på vandrarhemmet som ligger cirka 7 kilometer från centrum. Detta var resans sämsta vandrarhem! Här sover man i en stor bunkerliknande sovsal som rymmer 40 (!) bäddar. Trots detta var det lugnare och gick bättre att sova än jag förväntade mig.

Mina förhoppningar att se vilda djur i Jasper var stora för under resan hittills hade jag sett förhållandevis få, med undantag i Banff National Park. Efter incheckningen på vandrarhemmet körde jag till Maligne Lake som ligger 48 kilometer sydöst om Jasper Town. Sjön är Klippiga Bergens största  och världens näst största glaciärsjö.

Strax utanför staden fick jag se en elkflock, en hanne och fem honor, gå och beta vid sidan om den hårt trafikerade vägen. Vi var många turister som stannade och fotograferade de vackra djuren som lät oss komma nära dem. Man får dock vara försiktig för hannarna kan anfalla alltför närgångna fotografer.

På vägen till Maligne Lake besökte jag också Maligne Canyon som är en 50 meter djup, men smal, kalkstensravin urgröpt av Maligne River. Längs canyonen finns en vandringsled som gör att man kan följa dess vindlingar.

Maligne Lake Road slingrar sig genom tät skog men öppnar sig här och där och bjuder på fina vyer. Utefter vägens är chanserna att se vilda djur mycket goda. Jag såg dock inte ett enda! Stannade till vid den vackra Medicine Lake vars yta varierar på grund av dess underjordiska utflöde. Ibland är sjön tömd helt och hållet! Efter en dryg timmes körning var jag framme vid den vackra Maligne Lake för att orientera mig lite inför kommande dagsvandring. Äntligen var det dags för nya vandringar i “The Rockies”. Hade ju inte vandrat på en hel dag nu!

På morgonen när jag gav mig iväg från vandrarhemmet regnade det och cirka 10 kilometer från Lake Maligne hade regnet övergått i snöfall, som blev ymnigare ju närmare sjön jag kom. Framme vid Lake Maligne var det snöstorm! Jag väntade en halvtimme i bilen på att snöovädret skulle bedarra, men ingenting hände varför jag körde tillbaka till lägre höjd där det slutat att regna.

Satte mig vid stranden av sjön Lake Annette och fikade. Gick sedan runt den lilla vackra sjön och njöt av bergsvyerna. Det hade klarnat upp men över bergen mot Maligne Lake låg molnen fortfarande tunga. Körde därefter till Lac Beauvert och gick runt sjön. Även här kunde jag njuta av fina bergsvyer och klart vatten.

Eftersom solen nu sken ville jag fortsätta att vandra i den underbart vackra naturen i Jasper National Park varför jag körde till Pyramide Lake där jag vandrade och njöt av de otroligt vackra bergen vid sjön. Vackrast var kanske det mäktiga Pyramide Mountain.

Dagens sista vandring gick längs Patricia Lake via Riley Lake och Cottonwood Slough tillbaka till Patricia Lake. En vandring som till stora delar gick genom skog.

På min sista dag i Jasper National Park sken solen från en nästan klarblå himmel på morgonen vilket var bra eftersom jag valt att göra en vandring till glaciären vid berget Edith Cavell, som är en spektakulär och vacker vandringsled. Bilvägen upp till startplatsen för vandringen bjöd på fantasiska bergsvyer (igen)! På denna vandring hade jag sällskap av Patrick och Suzanne från Oregon i USA, ett vandringsintresserat par som jag delade rum med i Lake Louise.

Leden till glaciären är välpreparerad då den är populär bland vandrare. Den är lättgången fram till glaciären. Bortom glaciären har den branta stigningar och steniga partier. Leden har ett flertal fina utsiktsplatser och dess högsta punkt ligger på 2 220 meter över havet. Vid den lilla glaciärsjön har man en fin vy över glaciären och berget Edith Cavell. När vi satt och fikade kom en Clark´s Nutcracker, en nötskrika, och åt ur Patricks hand! På vägen tillbaka till bilen såg vi flera murmeldjur. Vandringen hade börjat klockan 09.00 och 14.15 var vi tillbaka vid bilarna.

Under vandringen till Edith Cavell hade vi pratat om att även gå leden “Valley of the Five Lakes” om vi skulle få tid över. Eftersom det var tidigt på eftermiddagen bestämde vi oss för att fullfölja vår plan.

Leden “Valley of the Five Lakes” ligger cirka 10 kilometer söder om Jasper Town och går huvudsakligen genom skog. Den är lättgången och på vandringen passerar man fem små sjöar, med blått eller smaragdgrönt vatten. Med denna vandring avslutades mina vandringar i Jasper National Park!

Edmonton

Mina dagar i “The Rockies” tog slut alldeles för fort och det var dags att lämna Jasper National Park. Nu skulle färden först gå norrut och sedan rakt österut till Edmonton. Från Jasper Town via Pocahontas, Hinton, Edson och Stony Plain var det 389 kilometers körning på Yellowhead Highway. Klippiga Bergen försvann nära Pocahontas och sedan var det i stort sett bara prärie fram till Edmonton. I Edmonton bodde jag på HI-Edmonton Hostel, ett välskött vandrarhem. Mina två första nätter i rummet var lugna men sista natten bodde jag ihop med tre franskkanadensare som tyvärr inte respekterade att tystnadsplikt gällde from kl. 23.00.

Edmonton grundades 1795 i och med att The Hudson´s Bay Company byggde Fort Edmonton som var ett pälshandelscentra ända fram till 1870 då den kanadensiska staten köpte marken och upplät den åt nybyggare. Järnvägen från Calgary nådde staden år 1891 och 1892 fick Edmonton stadsrättigheter. I och med att man fann guld i Yukon 1897 blev staden en viktig utpost mot norr. Sedan 1905 är Edmonton provinsen Albertas huvudstad. Invånarantalet uppgår till cirka 850 000.

Kanadensarna anser Edmonton vara en lite präktig, och därmed tråkig stad, men jag tyckte om den från första början. Den hade ett lugnare tempo än både Vancouver och Calgary vilket var bra med tanke på att jag vistats i Klippiga Bergen i två veckor och ville ha naturkänslan kvar inom mig ett tag till. Edmonton har inte så många sevärdheter men en hel del charm i vissa miljöer.

Vandrarhemmet låg i den gamla stadsdelen Old Stratchona, som är ett historiskt område med många gamla fastigheter och mängder av affärer. Här var det intressant att ströva omkring och uppleva den gamla atmosfären samt det brokiga folklivet. Det finns en hel del tiggare på gatorna i Old Strachona. På lördagar äger en livlig “Farmers Market” rum i den gamla marknadshallen och då kommer många Edmontonbor hit för att handla färska grönsaker, nybakat bröd, kött och en massa krimskrams.

Det tar cirka en timme att promenera från vandrarhemmet till “Downtown”, stadens centrala delar där de många moderna skyskraporna skymmer himlen och de fina affärerna finns. Promenaden över bron som man kommer till om man går 109th Street till centrum ger fina vyer över Downtown. Går man denna väg passerar man Alberta Legislature som är en vacker byggnad i jugendstil färdigställd 1912. Här sitter en del av provinsregeringen och på lördagar är det en populär byggnad att vigas i. Jag såg ett tiotal bröllop när jag var här. Skyskraporna i Downtown är imponerande, höga och skymmer ofta himlen. I centrum ligger det vackra City Hall, Stadshuset, och strax intill finns en staty av Winston Churchill, den berömde brittiske statsmannen.

Det var dock inte alla imponerande byggnader jag fastande för i Edmonton utan folklivet och de vänliga människorna jag mötte.

Under min promenad i Downtown besökte jag City Hall. Inne i den stora foajén pågick “de frivilliga skräpplockarnas” årsmöte. När jag kom in i den spelade en discjockey precis “Hooked on a feeling” med Björn Skifs. Jag blev glatt överraskad och berättade för honom att jag kom från Sverige och tyckte att det var kul att han spelade just denna melodi precis när jag kom. Han tyckte det var kul att jag kom så långväga ifrån men hade inte den minsta aning om att melodin var svensk.

Många människor hälsade på mig under min rundvandring i lokalen. Såg jag också ut som en “frivillig skräpplockare”? Plötsligt tecknade en dam vid en matservering åt mig att komma fram. Hon frågade om hon fick bjuda på hamburgare och dricka. Jag tog tacksamt emot erbjudandet eftersom jag var sugen på någonting att äta. “Det finns kaffe och kaka efter detta sade hon och pekade på en stor kaffekittel.” Hamburgaren åt jag tillsammans med två trevliga damer som berättade hur de samlade skräp i sina kvarter.

Från City Hall flanerade jag runt i Downtown utan mål. Solen sken och jag tittade på stadsmiljön. Stannade först till vid en stor lördagsmarknad och kom så småningom in på en avspärrad gata. Där pågick en kvartersfest med dans och melonätartävling! Stannade här en lång stund och blev bjuden på dricka.

En tredje tillställning hamnade jag på efter ytterligare någon timmes flanerad i centrum. I en liten park pågick ytterligare en kvartersfest. Här höll man precis på att servera deltagarna på nykokta majskolvar och dricka. Ett par som satt vid ett av borden i parken vinkade mig till sig. De frågade varifrån jag kom och bjöd mig sedan på en nykokt majskolv som smakade underbart gott! Satt länge och samtalade med paret.

På vägen tillbaka till vandrarhemmet stannade jag till vid Alberta Legislative Building och tittade på ett tiotal brudpar som vigts eller skulle vigas. Oj, så vackra de var! En limousinechaufför lät mig titta in i den lyxiga bilen han körde. Med den skulle de nygifta köras till den väntande festen. I bilen fanns, bland annat, barskåp med kyld champagne!

Mina upplevelser i Edmonton var ganska typiska för Kanada. Ofta träffade jag mycket vänliga människor som var intresserade varifrån jag kom och att vara svensk var positivt.

Elk Island National Park

Endast 45 kilometer öster om Edmonton ligger Elk Island National Park med fina vandringsleder och ett rikt djurliv.

Jag startade tidigt från vandrarhemmet eftersom morgontimmarna är en bra tid att se vilt på. Redan före 07.30 var jag framme vid Elk Island National Park, trodde jag. Jag hade svängt av motorvägen vid en stor skylt som informerade om parken och följde en mindre väg söderut. Bakom parkstängslet såg jag tre moose (älgar) och ett tiotal vitsvansade hjortar. När jag inte hade sett entrén efter drygt 10 km:s bilfärd stoppade jag en mötande bil och frågade efter vägen. Jag hade kört av motorvägen cirka 2 kilometer för tidigt!

Strax efter 08.00 körde jag genom “parkgaten”. Bara 10 minuter senare såg jag en flock bison som betade i skogsbrynet. Tyvärr för lång bort för att fotografera! Färden fortsatte och efter ytterligare cirka 10 minuters bilfärd mötte jag en liten bisonfamilj, tjur, ko och kalv, som kom gående mitt i vägen. Jag svängde undan och lät dem passera. De stannade en lite bit från bilen och började beta varför jag tog fram kameran och började fotografera. Djuren kom allt närmare bilen och var inte mer än cirka 10 meter från den. Jag fick fina bilder på de betande djuren. Plötsligt stirrade tjuren ilsket på mig och jag hörde hur ett dovt mullrande växte fram i honom. Så sänkte han huvudet och började springa mot bilen. Jag hade inte stängt av motorn medan jag fotograferade och satt hela tiden med växeln i drivläge vilket var tur för mig för tjuren behövde inte ta många steg innan han nästan var framme vid min bil! Jag trampade gasen i botten och undkom knappt hans attack. Hur kunde han bara vara så ilsken??? Det var minst sagt en omtumlande start på dagen! Efter den attacken stannade jag inte riktigt lika nära de andra bufflarna jag såg under rundturen i parken. Totalt såg jag ett tjugotal präriebison på nära håll i den norra delen av Elk Island.

Jag gick också ett par kortare vandringar i den norra delen av parken, bland annat en bit av Moss Lake Trail och en bit av Tawayik Lake Trail, innan jag körde till den södra delen av Elk Island Nationalpark för att spana efter den sällsynta skogsbison som lever i denna del av parken.

I den södra delen av Elk Island National Park, parken delas av Yellowhead Highway, lever en liten grupp skogsbison som man kan få se, om man har tur.

Jag hade vandrat i nästan en och en halv timme utan att få se en enda bison, spår efter dem fanns det gott om, när jag träffade en kanadensare som också vandrade i den vackra skogen. På min fråga om han sett några skogsbison svarade han nekande. “Gå så här”, sade han och gav mig en ledbeskrivning. Det kommer att ta dig cirka 30 minuter att gå till sjön där bufflarna brukar hålla till. Var försiktig de kan vara ilskna!”. Med stora förhoppningar gick jag vidare.

Efter cirka 30 minuters vandring fick jag se en liten grupp skogsbison stå och beta i skogen. Trots att jag smög mig på dem och sökte skydd bakom träd och buskar hade de registrerat min ankomst och började röra på sig. Jag följde efter och fick se ytterligare bufflar som gick och betade. Framför mig hade jag nu en flock på ett tiotal djur. Tyvärr inte nära nog för att få bra bilder!

Flocken började röra på sig och gick mot en äng och vidare mot ett skogsbryn där det fanns flera bufflar. Nu hade jag ett tjugotal vackra skogsbison framför mig. Jag smög mig fram så gott jag kunde men noterade att bufflarna hela tiden registrerade mina rörelser. Till slut lyckades jag komma tillräckligt nära för att fotografera djuren när de gick ut på en liten skogsväg. Efter några minuter hade de försvunnit in i den täta skogen och var borta. Med bultande hjärta tittade jag på bilderna i kameran. Inte de bästa, men bra nog med tanke på omständigheterna. Jag var nu en naturupplevelse rikare!

Bisonoxen är Nordamerikas största däggdjur. En gång fanns det cirka 70 miljoner bison i Nordamerika. Genom den hänsynslösa jakten de vita kolonisatörerna drev på djuren decimerades flockarna så att de var på gränsen till utrotningshotade. Ofta sköts djuren bara för nöjet att döda!

Den stam präriebison som finns i Elk Island National Park är ättlingar till den privat hjord, cirka 400 stycken, som den kanadensiska staten köpte från Montana och som år 1907 på tåg fraktades till Buffalo National Park. Idag lever cirka 425 präriebison, flera klarar parken inte av att föda, i den norra delen av Elk Island National Park. Under åren har flera tusen bison skickats härifrån till andra nationalparker.

Man trodde länge att Skogsbisonoxen var utrotad men 1957 fann man dock en liten hjord i ett avlägset hörn av Wood Buffalo National Park. År 1965 skickades 23 exemplar till Elk Island National Park där man satte i gång ett avelsprogram för att rädda detta utrotningshotade djur. Idag finns det 400 skogsbison i Elk Island och kontinuerligt skickas djur härifrån till andra nationalparker i Kanada för att rädda beståndet.

Präriebison och Skogsbison hålls åtskilda i Elk Island för att de inte skall para sig med varandra och förstöra det genetiska arvet.

Djuren skiljer sig åt i form och storlek.

Skogsbison (Bison bison athabascae) har en genomsnittlig längd på 3.9 meter. Den genomsnittliga längden för en Präriebison (Bison bison bison) är cirka 3.4 meter. En skogsbison (tjur) väger i genomsnitt 840 kilo, en präriebison (tjur) 730 kilo. En skogsbison har mörkare päls än en präriebison. Ryggpartiet är mera markerat hos en skogsbison och den har en längre och hårbeklädd svans än präriebison. Se bilder på Grundfakta Kanada.

Jag tillbringade en hel dag i Elk Island National Park och fick många fina naturupplevelser under denna.

Cardston

Från Edmonton körde jag via Calgary till den lilla staden Cardston som ligger nära gränsen till Montana i USA. Cardston skulle bli min bas för besök i Waterton Lakes National Park. Här bodde jag lyxigt, på Flamingo Motel, jämfört med vandrarhemmen jag bott på tidigare. Det var nästan 600 kilometers bilväg mellan Edmonton och Cardston, genom ett platt prärielandskap med bara några få sevärdheter. Väl värd ett besök var den lilla staden Fort MacLeod med sin gamla arkitektur i “vild västern-stil”. Dagens största sevärdhet var Head-Smashed-In Buffalo Jump, som är med på UNESCO:s världskultursarvslista.

Head-Smashed-In Buffalo Jump är en hög klippa som Blackfoot-indianer använde i tusentals år för att driva bison utför. Genom långa förberedelser, och ofta med livet som insats, skrämde indianerna hundratals bison nedför klippbranten för att få föda och material till sitt dagliga liv. I museet som ligger i anslutning till klippan visas en intressant film om hur indianerna gick till väga och här finns även en fin utställning föremål som tillhört Blackfoot-indianer.

Den lilla staden Cardston har två viktiga funktioner. Den är bas för många för besök i den berömda Waterton Lakes National Park och för mormonrörelsen i Alberta. I Cardston finns Kanadas första och största mormontempel, ett grandiost bygge i sten. Mormontemplet är tillsammans med Vagnsmuseet stadens största sevärdheter. För övrigt har staden ingenting av intresse att bjuda på!

Waterton Lakes National Park “Where the mountains meet the prairie”.

Waterton Lakes National Park var den sista nationalparken jag besökte under min rundresa i Kanada. Den ligger i södra delen av provinsen Alberta, på gränsen till delstaten Montana i norra USA. Waterton grundades 1895 och har en yta på endast 505 kvadratkilometer. I parken finns över 1 000 olika växter, 250 fågelarter, mer än 60 däggdjur, 24 fiskarter och 8 reptil- och amfibiearter. Waterton Lakes National Park är berömt för sitt djurliv och kanske är detta den plats i Kanada där det är lättast att se björnar. Vissa sjöar i Waterton ligger delvis i USA.

Eftersom jag bodde i Cardston och alltid lämnade staden tidigt på morgonen fick jag uppleva flera fantastiskt vackra soluppgångar över prärien med de snöklädda bergen i bakgrunden. Mina förhoppningar att se vilda djur var stora när jag körde in på Red Rock Parkway första gången, då jag hört av flera jag talat med att sannolikheten att få se björn var goda om man körde denna väg. Och minsann! Det tog inte mer än tio minuter innan jag såg en svartbjörns hona med en liten unge gå vid sidan av vägen, cirka 20 meter från mig, och äta bär från buskar! När de försvann in i skogen fortsatte jag att köra in i dalgången och efter ytterligare 10 minuters bilfärd fick jag se en stor svartbjörnshanne bara cirka 10 meter från vägen. Också han åt bär från buskar! Jag kunde njuta av att ha björnen så nära inpå mig i cirka 15 minuter tills  det kom en stor turistbuss och skrämde iväg den. Körde därför ut från Red Rock Canyon till Visitors Information Centre för att orientera mig om vandringsmöjligheterna.

Efter att ha blivit rekommenderad olika leder, med hänsyn till björnfaran, bestämde jag mig för att vandra några av dessa; leden till Bertha Lake, delar av leder vid Cameron Lake och del av leden Snowshoe Trail mot Goat Lake i slutet av Red Rock Parkway. Alla lederna var välmarkerade och under vandringarna hade jag fantastiska vyer över snöklädda bergstoppar. Vid Cameron Lake vandrade jag även längs sjön, mot USA:s gräns, rakt in i “Grizzlyland”. I slutet av leden finns stora varningsskyltar för att gå längre eftersom risken är stor att man kan attackeras av aggressiva grizzlybjörnar.

Jag “krönte” besöket i Waterton Lakes National Park genom att besöka Buffalo Paddock på vägen tillbaka till Vancouver. I denna del av nationalparken finns en liten grupp präriebison. Genom att man får köra bil i paddocken kommer man riktigt nära de stora och vackra djuren. Jag höll mig dock på lite längre avstånd än jag gjort från bufflarna i Elk Island National Park där en ilsken hanne attackerade mig!

Det var med tungt hjärta jag avslutade mitt besök i Waterton Lakes National Park för det var den sista nationalparken jag besökte under min kanadensiska resa innan den avslutades med en två dagar lång bilresa tillbaka till Vancouver.

Resan i Kanada överträffade med råge mina förväntningar när det gäller natur- och vandringsupplevelser. Kanadensarna var generellt mycket trevliga och hjälpsamma och det är lätt att resa på egen hand då landet är välutvecklat och vägstandarden god. Jag kommer med all sannolikhet att åka tillbaka till Kanada och då besöka de nordligaste delarna samt kustområdena för att få chansen att se valar. Jag kan inte göra annat än varmt rekommendera en resa till detta vackra land som är enkelt att besöka helt på egen hand!

Det finns många intressanta och spännande länder. 
Läs om några av dessa på min hemsida
www.stalvik.se / rainer stalvik

Print Friendly, PDF & Email