Resa till Färöarna

Läs om min resa till Färöarna och se bilder från några platser jag besökte, som Torshavn, Kirkjubör, Hvalvik, Kvivik, Bordoy, Elduvik, Saksun, Vidoy mfl, Rainer Stalvik

Min resa till Färöarna

”På Färöarna hittar man fortfarande spår efter de första bosättarna. Det gamla vikingaarvet förs vidare främst i form av de fornnordiska ortsnamnen och det färöiska språket. Torshavn kan härledas till asaguden Tor. Runavik kan ha med runskrift att göra. I Kvivik och i Tjörnuvik finns lämningar efter vikingar i form av husgrunder och gravar.”

Läs om min resa till Färöarna under bilderna

Några bilder från min resa till Färöarna (Bilderna är scannade från diabilder)

Här kan du läsa om min resa till Färöarna och se bilder från några platser jag besökte, som Torshavn, Streymoy, Vestmanna, Bordoy, Gjögv, Elduvik, Klaksvik, Hvalvik, Saksun och Kirkjuböur mfl, Rainer Stalvik

Färöarna tillhör ”De Nordatlantiska Pärlorna” och är en plats på jorden som jag länge tänkt besöka. Nu är även den drömmen realiserad. Öarna bjuder besökaren på en underbart vacker natur, ett lugn och en frid som saknas på många andra ställen i världen. Här kan man ströva i den vackra, gröna naturen och njuta av blommor under sommarmånaderna. Dessutom är öarna ett paradis för fågelskådare.  

För att komma till Färöarna valde jag att köra bil från Göteborg till Bergen i Norge. Härifrån finns bra färjeförbindelser till Färöarna. Under båtresan passerar man Shetlandsöarna och den lilla glimt man fick av dem väckte nyfikenheten att besöka även dessa.

Man väljer inte att resa till Färöarna om man vill festa och ”hålla igång” utan för att uppleva den vackra naturen och lugnet. Resan gav många starka och oförglömliga naturupplevelser.

Genom att utnyttja ett veckoslut före resan gav detta mig möjlighet att besöka några intressanta platser på vägen upp till Bergen och en fin bilresa genom det otroligt natursköna Norge.

Vi som genomförde denna resa var Gunilla, min res- och vandringskamrat. I Bergen anslöt sig Hasse och Anette, ett par bekanta från Uppsala.

Resväg ut:
Göteborg – Strömstad – Oslo – Drammen – Kongsberg – Numedalen – Geilo – Eidfjord – Brimnes –  Bruravik – Granvin – Norheimsund – Mundheim – Tysse – Samnager – Bergen – Torshavn

Resväg hem:
Torshavn – Bergen – Norheimsund – Granvin – Bruravik – Brimnes – Eidfjord – Geilo – Gol – Kröderen – Hönefoss – Oslo – Strömstad – Göteborg

Bilresa Oslo – Eidfjord

För att bäst utnyttja tiden i Norge valde vi att köra direkt till Oslo efter arbetet på fredag eftermiddag. På vägen stannade vi till i Tanum för att titta på de unika hällristningarna, som numera finns upptagna på UNESCO:s lista över Världskulturarv. Det blev även ett stopp i Blomsholm, strax utanför Strömstad för att titta på den imponerande skeppssättningen och det stora gravfältet från folkvandringstiden. Skeppssättningen är en av de största i landet och användes av den svenske kungen Karl XII:s soldater som samlingsplats för skadade soldater i kriget mot norrmännen.

Det är härligt att köra bil på de mindre norska vägarna eftersom de är förhållandevis lite trafikerade. Nackdelen är de många hastighetsbegränsningarna. I Norge får man vara försiktig med gasen för den norska polisen är snabb att ta ut böter vid hastighetsöverträdelser. På många ställen finns det dessutom kameror uppmonterade för automatisk hastighetsövervakning. Böterna för fortkörning i Norge är svidande höga.

Vi rullade ut tidigt på lördags morgonen från vandrarhemmets parkeringsplats i Oslo. Solen sken och det var få bilar på vägen. Dagens etappmål var Eidfjord, dit vi ville för att återuppleva minnen från vårt förra besök.

Numedalen, som ligger mellan Kongsberg och Geilo, kallas för ”Stabburens Dal”. Det är en naturskön dalgång med små orter olika och sevärdheter. Längst upp i denna dalgång, mot Geilo, spelades TV-serien ”Vi på Langeland” in. I Numedalen finns flera stavkyrkor och hembygdsgårdar med samlingar av vackra gamla hus. I Flesberg kan man besöka ”Dåsetunet” som är en samling gamla trähus från 16- och 1700-talen. Vackra stavkyrkor finns, bland annat, i Rollag, Norefjord och Uvdal.

Geilo är kanske mest förknippat med vinteraktiviteter. Så här års ser skidbackarna mest ut som stora sår i naturen. Sommartid kan man dock använda Geilo som bas för fina vandringsturer.

En av de stora naturupplevelserna under denna dagsetapp var bilfärden över den mäktiga
Hardangervidda, Europas största högplatåområde. Fortfarande låg mycket snö kvar på ”Vidda” och flera av sjöarna var istäckta. En ensam cyklist kämpade i motvinden. Man skall ta gott om tid på sig när man kör här. Gå ur bilen och njuta av den storslagna naturen och tystnaden. Under resan passerar man den imponerande Hardangerjökulen.

Man skall inte heller missa ett stopp vid Norges mest kända vattenfall – Vöringfossen. Det är ett imponerande vattenfall, 182 meter högt. Känslan att lägga sig ned på kanten av fallet och följa vattenkaskaderna är enorm. Försiktighet anbefalles.

Ett stopp vid Sysendammen, Norges största kraftverksdamm, rekommenderas. Även härifrån har man fina vyer över Hardangerjökulen.

Eidfjord

Eidfjord är ett litet samhälle längst in i en arm av Hardangerfjorden omringat av höga berg. Hit kommer stora kryssningsfartyg under sommarmånaderna med turister som vill uppleva det norska fjordlandskapet. I Eidfjord finns det fler sängplatser på hotell, i pensionat och på andra platser än det finns invånare i samhället!

Vi stannade i Eidfjord två nätter för att hinna med ett besök på Kjeåsen där de två gamla fjällgårdarna ligger som är beskrivna i boken ”Folket på Kjeåsen”. Se vidare under Norge på min hemsida. Denna gång valde vi, av tidsbrist, att köra bil upp till gårdarna. Förra gången vandrade vi den branta stigen upp för berget.

Utsikten från Kjeåsen över Eidfjord, Simadalen och fjorden är bedårande vacker. Här stannade vi i nästan fyra timmar – strövade runt, lyssnade på fågelsången och tittade på blommorna. Vi hade tur att möta Björg två gånger. Hon bor här helt ensam sedan 35 år tillbaka. Än var hon inte trött på alla turister som söker sig hit varför hon tog väl hand om oss. Hon bjöd in oss i sitt hus och vi talade med henne över en timme under vilken hon berätta om sitt liv. Hon har valt att fly storstaden för att leva helt ensam 600 meter över havet. På vintern har hon bara sällskap av sina får. Läs gärna boken och få en uppfattning om hur livet på en norsk fjällgård var.

Resten av dagen använde vi till att åka upp i Hjölmodalen, som är en smal dalgång en knapp mil norr om Eidfjord. Här ligger Hjölmotunet, en gammal norsk gård, som numera inte är permanent bebodd. På sommaren finns här en enkel servering.

Vi parkerade bilen längst upp i dalgången. Där satte vi på oss våra vandringskängor och gick till Viveli, en fjällstation. Solen sken från en, nästan klarblå himmel varför vandringen blev en stor njutning. I Viveli finns, förutom fjällstationen, några få hus. Ett par bondgårdar, varav en är i starkt förfall. Dessutom finns här några nybyggda hytter.

Bilresa Eidfjord – Bergen

På morgonen, innan vi lämnade Eidfjordsregionen, körde vi ännu en gång upp i Hjölmodalen för att besöka Hjölmotunet, den gamla övergivna norska fjällgården för att ta några bilder. Den ligger nära en brusande flod omgiven av höga berg. Solen skiner på husen bara en kort stund om dagen.

Snabbaste vägen över Hardangerfjorden är färjan mellan Brimnes och Bruravik. Den tar inte mer än 10 minuter och gör att man kommer över till ”Bergen-sidan”. Via Granvin följer man riksväg 7 som följer fjorden en lång bit. Vägen är smal och krokig men bjuder på mycket vackra vyer. I Norheimsund kan man fortsätta följa 7:an till Bergen. Vi valde dock den mindre och cirka 5 mil längre vägen till Bergen via riksväg 48 och 49. På så sätt följde vi Hardangerfjorden ytterligare en bit och fick njuta av det norska fjordlandskapet ytterligare. Kör man denna väg skall man inte ha bråttom för den är mycket smal och krokig.

När vi kom till Bergen, Norges näst största stad, regnade det. Här mötte vi våra bekanta.

Tillsammans med dem besökte vi stadens centrala delar och hamnen. Här passade vi på att titta på ”Bryggen” som är en samling gamla hus från Hansaperioden. De är upptagna på UNESCO:s lista över Världskulturarv. Det är lätt att föreställa sig människors slit när man går i de smala gränderna. Husen är idag vackert renoverade med affärer och restauranger.

Vi besökte även Mariakyrkan, som är Bergens äldsta byggnad, uppförd på 1150-talet. Från utsidan tittade vi på Bergehusfästning från 1200-talet.

På kvällen fick vi njuta av en vacker solnedgång över havet.

Resa till Färöarna

Färöarna

Färjan till Torshavn avgår 15.00 från Bergen. Regnet vräkte ner medan vi väntade i kön för ombordkörning. Vi blev tillsagda att ta fram de saker vi skulle ta med till hytten eftersom bilarna inte är tillgängliga under färjeturen. Det var lagom roligt att packa om saker i ösregnet.

Smyril Lines färja Norröna är byggd på 1970-talet men uppfräschad och renoverad ett flertal gånger efter detta. Ombord bjöds vi möjligheter att titta på VM-matcher på en storbilds TV. För övrigt erbjuds inga större möjligheter till underhållning. Den långa färjeturen gick märkligt nog fort och 24 timmar senare angjorde vi Torshavn. Vi fick en härlig båttur eftersom Atlanten låg nästan spegelblank under hela resan.

Att besöka Färöarna är vädermässigt lite av ett vågspel. Med i genomsnitt 260 dagar av nederbörd måste man ha vädergudarna på sin sida de dagar man besöker öarna för att man skall få ett njutningsfullt besök. Vi hade tur, 3 dagar med sol, 1 dag med molnigt väder och 1 dag med regn. Ett mycket bra facit.

Att ha tillgång till bil är nästan ett måste på Färöarna för att komma runt på öarna om man inte stannar längre än fem dagar. Med hjälp av färjor hinner man besöka flera öar på samma dag. Det finns bussar, men räkna inte med någon större turtäthet och de går inte till de mest avlägsna samhällena eller byarna.

Själv hann jag med att besöka öarna Streymoy, Eysturoy, Bordoy, Vidoy och Kunoy. De två största och mest befolkade öarna är Streymoy och Eysteroy.

Färöarnas huvudstad Torshavn är världens minsta huvudstad med knappt 18 000 invånare. Redan från färjan ser man de vackra färöiska trähusen på Tinganes, udden där Lögtinget, parlamentet, ligger. De vackra röda husen med sina grästak hälsar besökaren varmt välkommen.

Några av de platser jag besökte jag på Streymoy:

Torshavn

På Färöarna hittar man fortfarande spår efter de första bosättarna. Det gamla vikingaarvet förs vidare främst i form av de fornnordiska ortsnamnen och det färöiska språket. Torshavn kan härledas till asaguden Tor. Runavik kan ha med runskrift att göra. I Kvivik och i Tjörnuvik finns lämningar efter vikingar i form av husgrunder och gravar.

Efter att vi checkat in på vandrarhemmet som ligger i anslutning till Hotel Färoya, högt ovanför stadens centrum, åkte vi tillbaka till Tinganes.

Torshavn grundades år 825 på Tinganes. Det finns inga lämningar kvar från denna tidsperiod men Tinganes gör ändå ett mycket ålderdomligt intryck på besökare. Här ligger de vackra trähusen som Lögtinget, parlamentet, håller till i och här ligger många gamla, små hus med grästak. Livet i dem verkar vara lugnt och fridfullt.

På Tinganes ligger stadens äldsta byggader, till exempel Munkastovan (1400-talet), Skansapakkahusid (1749) och Leigubudin (1619). Här ligger också Krakusteinur, en plats där man förr, någon gång om året, brände de fågelnäbbar männen tvingades betala i skatt. Varje fågel hade sin speciella skatteklass. Den som lyckades komma med näbben från en havsörn blev skattebefriad livet ut.

Mitt emot Tinganes ligger Skansin fortet. En försvarsanläggning från 1579. Här hade britterna sitt högkvarter under Andra Världskriget när de ockuperade öarna för att de inte skulle falla i tyskarnas händer. Två av kanonerna som användes finns fortfarande kvar och pekar ut mot havet, precis som under kriget.

Trots sin litenhet sprudlar Torshavn av liv på dagtid. I centrum rullar en hel del bilar och vid det stora köpcentrat SMS är det full fart. Kvällstid är det lugnt. Den som söker ”hålligång” har definitivt kommit fel.

Kirkjubör (c:a 200 invånare)

Vägen mellan Torshavn och Kirkjubör går över det lilla samhället Velbastadur. Vid vackert väder bjuder den på fantastiska vyer. Vi hade tur med vädret och kunde därför njuta av den vackra utsikten över Hestsfjördur och öarna Hestur och Koltur. Över Koltur låg ett stort moln som fick den att se ut som en vulkan.

Kirkjubör ligger alldeles vid havet och var en gång Färöarnas religiösa centra. Här byggdes öarnas första kyrka. Av den återstår nu endast ruiner. St Olafs kyrkan, byggd 1111, är den enda medeltida kyrkan som är i bruk på Färöarna. Den ligger vackert belägen nära havet. Inte långt från kyrkan ligger Röykstovan som är en av Färöarnas äldsta kungsgårdar, mer än 900 år gammal. Innan vi körde tillbaka till Torshavn besökte vi den lilla byn Sydradalur. Härifrån har man vackra vyer till ön Vagar.

Vestmanna fågelklippor

För att komma till Vestmanna från Torshavn kan man välja ett par alternativa vägar.

Vi valde den övre vägen som ger fina bergsvyer och vackra vyer ned i fjordar. Utsikten ned till Kollafjördur är en av de vackraste på Färöarna.

Gör gärna en avstickare till de små byarna Nordradalur och Uti a Flö. Vyerna över bergen och havet är bedårande. Kvivik är en av Färöarnas äldsta boplatser och här kan man beskåda grunderna av ett par hus från vikingatiden. Träkyrkan från 1903 ligger vackert mitt i samhället.

Största anledningen till att besöka samhället Vestmanna, är båtturerna till fågelklipporna och havsgrottorna. Ett par företag har specialiserat sig på att köra turister till de spektakulära klipporna.

Vi valde att åka med Palli Lamhauge, en sympatisk gentleman i 70 årsåldern. Med honom som skeppare hade vi möjlighet att under tre timmar åka med på en mycket vacker båttur. Trots sjögång styrde han sin traditionella öppna färöiska båt med säker hand genom vågorna.

Vestmannaklipporna är imponerande höga och når 5 -600 meters höjd. De branta klipporna stupar rakt ned i havet och på dess sidor finns stora kolonier av sjöfågel. Vattnet har grävt ut stora grottor i en del av klipporna. Palli berättade om färingarnas hårda liv förr i tiden under båtturen. Tack vare honom blev båtturen en än större upplevelse. Ett hjärtligt tack Palli!

Vid Air

Ett besök i Vid Air är en resa bakåt i tiden. Samhället var tidigare centra för valfångsten. De sista valarna slaktades här på 1960-talet. Huvudsakligen jagade man blåval härifrån. Fabriken där man kokade tranet och vinscharna som man använde när man drog upp valarna ur vattnet finns kvar. Rampen ned i havet ligger spöklik och minner om tragedierna som utspelades här. Precis som de stora rostiga kättingarna som användes.

Fortfarande jagar färöingarna val, men nu de mindre grindvalarna. Dessa simmar i flock runt öarna. Ibland driver man in dem på grundare vatten där de slaktas under blodiga förhållanden.

Saksun ( c:a 30 invånare)

Att besöka den lilla byn Saksun är ett måste när man är på Färöarna. Byn har inte mer än lite drygt 30 invånare. De bor i de fyra gårdar som ligger utspridda på bergssluttningarna. I en av dem bor en man i 30-års åldern som heter Magnus. Han har varit i Trollhättan under tio somrar där hans mormor bodde en lång tid av sitt liv.

Saksuns stora sevärdheter är hembygdsmuseet Duvugardar och den lilla kyrkan. Dessutom finns här en populär vandringsled som går till Tjörnuvik på andra sidan bergen.

Tjörnuvik

Tjörnuvik, c:a 50 invånare, är en liten vacker by som ligger vid havet på Streymoys norra del. Här bor inte mer än ett femtiotal människor. Byn har varit bebodd sedan länge och man har hittat vikingagravar i östra delen av byn. Från Tjörnuvik har man en fin vy över en av Färöarnas största sevärdheter, klipporna Risin och Kelligin. Legenden säger att en jätte försökte dra en stor klippa närmare Island. Som hjälp hade han en trollpacka. Det hann aldrig fullfölja sitt försök innan solen gick upp. Därmed förstenades de och står än idag på samma plats där de fastnade.

I Tjörnuvik träffade vi en grupp kvinnor som talade svenska. Vid samtal med dem framkom att de var från Göteborg!

Några av de platser jag besökte på Eysturoy var:

Runavik

Runavik ligger på Eysteroys södra spets. Det är ett livligt samhälle med ett tusental invånare. I havet utanför samhället har man hittat olja vilket skapar stora förväntningar om ett framtida ekonomiskt alternativ till fisket. Från Runavik kan man vandra till den lilla sjön Toftavatn. Härifrån har man vackra vyer över bygden, havet och Streymoy.

Göta (c:a 1 000 invånare)

Samhället består av tre mindre byar; Nordragöta, Götugjogv och Sydrugöta. De ligger i en vacker natur vid Götuviksfjorden. I Sydrugöta ligger textilfabriken Töting som tillverkar traditionella färöiska tröjor. De är vackra att se på och förhållandevis billiga att köpa. I Nordragöta ligger Blasastova som är en rekonstruktion av tidig färöisk bosättning och museum.

Elduvik (c:a 100 invånare)

Elduvik ligger vackert belägen i en sluttning och är omgiven av höga berg och hav. Byn är ett populärt utflyktsmål för färöingar och turister. De färgglada husen är fina fotomotiv. För den vandringsintresserade finns det flera fina vandringsleder till och från byn.

Gjögv (c:a 60 invånare)

Byn har uppkallats efter den märkliga hamnen. Den utgörs av en stor vattenfylld klyfta med en skyddande funktion. Det är tungt att få upp de små fiskebåtarna ur hamnen eftersom man måste dra dem upp för en brant sluttning.

Gjögv är ett liten vacker by. Den har inga speciella sevärdheter mer än folklivet, bebyggelsen och den vackra naturen. Mitt i byn finns en liten damm. Den är ett populärt tillhåll för pojkarna som gärna kajkar omkring i delade bensinfat i vattnet. Hamnen är speciellt även efter Färöiska förhållanden. På klipporna runt hamnen häckar många fåglar. Bakom byn finns höga gräsbevuxna sluttningar. På dem växer många orkideer. Går man uppför dem har man strålande vyer över havet och grannöarna. På klippbranterna häckar många fåglar.

Turister besöker gärna Gjögv för den vackra miljön. I byn finns ett av Färöarnas finaste vandrarhem.

Om man kör från Gjögv till Eidi passerar man Färöarnas högsta berg Slaettartindur (882 meter). Berget är lätt att bestiga.

Strax innan man kommer till Eidi har man fina vyer över den stora klippan Kollur och de två, mindre och legendomspunna klipporna Risin och Kellingin.

Några av de platser jag besökte på Bordoy var:

Klaksvik (c:a 4 700 invånare)

Klaksvik är Färöarnas näst största stad med en stor hamn. Även här dominerar fisket bygden. Enklaste sättet att nå Klaksvik är att ta färjan från Leirvik på Eysturoy. Sevärdheter i staden är Christinaskyrkan med sin speciella arkitektur. Kyrkan byggdes 1963. Museet Nordoya Fornminnasavn är en sevärdhet.

Vi stannade bara en kort stund i Klaksvik på vår väg till Vidareidi för att få hjälp med att ordna husrum. Turistorganisationen Tora Tourist i Torshavn hade klantat till det med bokningen varför vi stod utan acceptabla övernattningsmöjligheter. Kunningastovan i Klaksvik, som egentligen inte var inblandade i vår bokning, hjälpte oss ur en besvärlig situation genom att visa en servicevilja utöver det förväntade. De skall ha många tack för sina insatser!

Muli

Muli är en av Färöarnas mest avlägset belägna platser och nås via en grusväg från byn Nordepil. För bara några år sedan hade Muli 154 invånare. 150 av dem var får. Människorna lämnade Muli 1994. Endast fåren finns kvar. Byns få hus ligger vackert belägna på en sluttning mot havet med en vacker vy mot Vidareidi på Vidoy. Vill man inte köra bil på den dåliga grusvägen kan man istället vandra den 7 kilometer långa vägen från Nordepil.

Några av de platser jag besökte på Vidoy var:

På Vidoy (Vedön) besökte jag de två samhällen som finns på ön, Hvannasund och Vidareidi (c:a 320 invånare).

Hvannasund har en vacker småbåtshamn. Vidareidi är Färöarnas nordligast belägna by och var en av de absolut vackraste platserna vi kom till under vår resa. Här hyrde vi ett hus byggt på 1890-talet. Det låg på bergssluttningen med en vidunderlig utsikt över berg och hav.

På Kunoy

besökte jag det lilla samhället Kunoy. För att komma dit måste man köra genom en av de gamla tunnlarna, som är trång och helt oupplyst. Innan tunneln byggdes var samhället isolerat och inte tillgängligt utan båt.

Resa till Färöarna

Resan till Färöarna är tyvärr över. Kvar finns nu bara minnen och bilder från denna. I minnet lever bilden av de fria vidderna, de gröna sluttningarna vid fjordarna med sina små klungor av färgglada hus,  fåglarnas sång eller skrik och de många fridfullt betande fåren. Jag hade tyvärr inte tillräckligt med tid att göra de vandringar jag planerat på öarna. Vem vet jag kanske kommer tillbaka?

Mer information om Färöarna:

Grundfakta Färöarna (Historia, religion, utbildning mm)

Landsfakta (yta, folkmängd, folkgrupper, läskunnighet, befolkningspyramid, BNP, flagga mm)

Färöarna turism     Visit The Faroe Islands

Resan gjord 2002

Det finns många intressanta och spännande länder. 
Läs om några av dessa på min hemsida
www.stalvik.se / rainer stalvik