Läs om min resa till Argentina och se bilder från några platser jag besökte, som Buenos Aires, Ushuaia, Eldslandet, glaciären Perito Moreno, El Calafate, Patagonien, fallen Iguazu, Bariloche, Salta mfl, Rainer Stalvik
Resa till Argentina
”Flera naturupplevelser kommer att leva kvar i starkt minne för all framtid, till exempel när jag väntade på bussen i El Chalten och en stor kondor flög in över samhället och på låg höjd cirklade ovanför mig, när jag stod vid en bergstopp för att njuta av vyerna under vandringen på berget El Catedral i Bariloche och två kondorer kom glidflygande bakom bergväggen rakt mot mig eller när en liten flock guanacos fridfullt stod och betade bredvid vägen och lät sig fotograferas på vägen till Cachi.”
Läs om min resa till Argentina efter bilderna
Bilder märkta (U) visar ett av UNESCO utsett världsarv
Här kan du läsa om min resa till Argentina och se bilder från några platser jag besökte, som uenos Aires, Ushuaia, Eldslandet, glaciären Perito Moreno, El Calafate, Patagonien, fallen Iguazu, Bariloche, Salta mfl, Rainer Stalvik
Vad tänker Du på när du hör landet Argentina nämnas? Patagonien, Pampas, tango, Evert Taubes visor, sången ”Don´t cry for me Argentina”, Evita Peron, kriget om Falklandsöarna, militärövergrepp eller ekonomisk kollaps? Jo, allt detta hör på ett eller annat sätt ihop med Argentina, men landet är är så mycket mera än detta!
Argentina erbjuder resenärer många sevärdheter och fantastiska naturupplevelser och därför var mina förväntningar inför denna resa stora. Skulle de uppfyllas? Jo, det gjorde de verkligen och det med råge! Under lite drygt fyra veckor hann jag, bland annat, med att besöka huvudstaden Buenos Aires, ”Fin del Mundo” – ”Världens Ände” som världens sydligaste stad Ushuaia brukar kallas, El Calafate och den mäktiga Perito Moreno glaciären, i El Chalten vandrade jag i en vild och otroligt vacker bergsmiljö, i sjödistriktet med Bariloche som bas gjorde jag ytterligare vandringar i Patagonien, jag tittade på världens största vattenfall Iguazú-fallen, (som betyder ”Det stora vattnet” på Guaraniindianernas språk), både på den argentinska sidan såväl som den brasilianska, i San Ignacio tittade jag på de av UNESCO världskultursarvlistade ruinerna av de samhällen Jesuitermunkarna byggde upp för att ”civilisera” Guaraniindianerna och med Salta som bas besökte jag den lilla bergsstaden Cachi högt uppe i Anderna, åkte längs den berömda järnvägen som leder till ”molnen” och besökte Salinas Grandes, den stora Saltöknen.
Flera naturupplevelser kommer att leva kvar i starkt minne för all framtid, till exempel när jag väntade på bussen i El Chalten och en stor kondor flög in över samhället och på låg höjd cirklade ovanför mig, när jag stod vid en bergstopp för att njuta av vyerna under vandringen på berget El Catedral i Bariloche och två kondorer kom glidflygande bakom bergväggen rakt mot mig eller när en liten flock guanacos fridfullt stod och betade bredvid vägen och lät sig fotograferas på vägen till Cachi.
En liten rolig detalj; i Ushuaia finns ett hus, Villa Beban, som beställdes ur en svensk postorderkatalog i delar år 1910 och byggdes upp i staden 1911!
Totalt vandringssträcka under resan blev nästan 300 kilometer och med denna resa förverkligades ytterligare några av mina resedrömmar!
Det är lätt att resa i Argentina. Landet är, i förhållande till flera andra Sydamerikanska länder, välutvecklat. Här finns en fungerande infrastruktur med bra buss- och flygförbindelser varför det är lätt att ta sig runt i landet, men avstånden är stora och bussresor är tidskrävande varför resor med inrikesflyget är ett måste om man har begränsat med tid. Jag flög några sträckor, men åkte även med de bekväma och komfortabla långfärdsbussarna. På vissa av dem finns stolar som kan fällas så att de i stort sett blir som sängar, och mat ingår i biljettpriset. I vissa högre biljettklasser ingår även vin och champagne!
Min resa inleddes lite dramatiskt med ett klassiskt rånförsök redan första dagen i Buenos Aires och en buss som inte kom och hämtade mig när jag var långt ute i vildmarken på en vandring i Tierra del Fuego, Eldslandet! För övrigt gick resan som på ”räls”!
Allmänt om resan
Att få vandra i Patagonien har länge funnits med på min ”lista över drömresemål”, men av någon anledning har jag väntat med att åka dit för att förverkliga mina mål. Om jag vetat hur vackert Argentina är och hur mycket landet har att erbjuda en resenär skulle jag nog har sett till att besöka landet långt tidigare!
Det är lätt att resa i Argentina. Landet är, i förhållande till flera andra Sydamerikanska länder, välutvecklat. Här finns en fungerande infrastruktur med bra buss- och flygförbindelser varför det är lätt att ta sig runt i landet, men avstånden är stora och bussresor är tidskrävande varför resor med inrikesflyget är ett måste om man har begränsat med tid. Jag flög några sträckor, men åkte även med de bekväm och komfortabla långfärdsbussarna. På vissa av dem finns stolar som kan fällas så att de blir som sängar, i stort sett, och mat ingår i biljettpriset. I vissa högre biljettklasser ingår även vin och champagne!
Jag upplevde argentinarna som vänliga och hjälpsamma, men man bör undvika att besöka vissa stadsdelar eller platser och lyssna på de rekommendationer lokalbefolkningen ger. Precis som i andra länder kan man råka i trassligheter var som helst om man har otur. För min del utsattes jag för ett ”klassiskt rånförsök” på en av de stora avenyerna nära Plaza de Mayo, mitt på blanka eftermiddagen redan första dagen i landet. Trots denna lilla incident kände jag mig aldrig otrygg under resan.
Jag bodde huvudsakligen på vandrarhem, flera av dem hade jag bokat hemifrån på nätet. I Argentina finns ett brett utbud av vandrarhem. De är välfungerande samt oftast rena och billiga. Flera av dem kan erbjuda enkelrum. På majoriteten av dem erbjuds gratis wifi, trådlöst Internet för dem med egna datorer. Finns inte wifi erbjuds i regel gratis tillgång till Internet via en stationär dator. Bra service!
Flygresan
Det finns flera bolag som har Buenos Aires som destination. För min del valde jag att flyga med det brasilianska flygbolaget TAM eftersom de erbjöd den billigaste biljetten. Vanligtvis brukar jag köpa mina flygbiljetter på nätet, men denna biljett köpte jag via ett reseföretag som, märkligt nog, kunde erbjuda samma pris som på Internet.
Resan till Argentina tog lång tid eftersom jag hade långa väntetider i både Frankfurt (4 tim.) och i Sao Paulo (7 tim.). Väntetiden i Sao Paulo på hemresan var inte mer än 2 tim. och i Frankfurt hade jag samma väntetid som på utresan.
Även inrikesflyget kan ta lång tid beroende på destination då avstånden är långa i Argentina.
Så här flög jag
Göteborg – Frankfurt (1 t. 45 min.)
Frankfurt – Sao Paulo (12 t. 20 min.)
Sao Paulo – Buenos Aires (2 t. 50 min.)
Buenos Aires – Ushuaia (3 t. 40 min.)
Ushuaia – El Calafate (1 t. 10 min.)
El Calafate – Bariloche (1 t. 45 min.)
Buenos Aires – Iguazu (1 t. 45 min.)
Buenos Aires – Sao Paulo (2 t. 30 min.)
Sao Paulo – Frankfurt (11 t. 55 min.)
Frankfurt – Göteborg (1 t. 40 min.)
Bussresor
För att hålla nere transportkostnaderna valde jag att åka buss på vissa sträckor. Det är ett betydligt billigare alternativ till att flyga, men tar mycket längre tid. Jag åkte följande sträckor med långfärdsbussar.
Bariloche – Buenos Aires (22 t.)
Iguazu – San Ignacio (5 t.)
San Iganacio – Salta (18 t.)
Salta – Buenos Aires (22 t.)
Säkerhet
Så här skrev UD på sin hemsida strax före min resa:
Allmänt säkerhetsläge
Säkerheten i Argentina har försämrats sedan den senaste ekonomiska krisen, men är fortfarande relativt hög jämfört med många andra länder i Sydamerika. Turister bör vidta vissa försiktighetsåtgärder utöver det som man normalt måste i ett främmande land, i synnerhet i Buenos Aires med förorter. Förvara pass och andra viktiga dokument samt dina pengar på ett säkert sätt, helst i en ficka eller en väska som kan hållas platt mot kroppen. Skylta inte i onödan med värdesaker såsom kameror, dyra klockor eller större summor kontanter. Lämna aldrig väskor och ryggsäckar utan uppsyn!
Vissa områden i Buenos Aires fattigare förorter är inte lämpliga att besöka, men det brukar sällan finnas något syfte för turister att besöka dessa områden. Säkerhetssituationen i Buenos Aires innerstad är att likna vid den i större städer i Europa. Väskryckningar och ficktjuveri är de vanligaste formerna av brottslighet som utländska besökare möter. På senare tid tycks denna form av brottslighet ha ökat, särskild där många människor samlas som i tunnelbanan och på marknader. Kidnappningar förekommer, men de är vanligen riktade mot kända, välbärgade argentinare som kidnappare vet kan betala lösensummor och inte mot okända utlänningar.
Brottslighet och personlig säkerhet
Landets försämrade ekonomiska situation har lett till ökad risk för väskryckningar och ficktjuveri. Turister bör därför inte ha värdefulla smycken, klockor eller kameror synliga när de rör sig på stan, utan lämna dem hemma eller i en förvaringsbox. Det har förekommit väpnade rån under dagtid i stadens centrum och på livligt trafikerade motorvägar. Dock är det som i alla stora städer störst risk att utsättas för brott efter mörkrets inbrott. Uttag av pengar i automat bör därför ske på dagen, men även då under uppsyn. Särskilt stor försiktighet skall iakttas mot ficktjuvar på bussterminalerna i Buenos Aires och Mendoza. Många svenskar har blivit av med sitt bagage där och man bör därför aldrig lämna väskor utan uppsikt.
Man bör även, vid exempelvis cafébesök och på Internetcaféer alltid se till att ha sin väska / ryggsäck under uppsikt och inte låta sin uppmärksamhet avledas.
Som sagt – det enda obehagliga jag råkade ut för under min resa var det ”klassiska rånförsöket” när någon sprutar en kladdig vätska på en person och snabbt kommer flera personer fram för att hjälpa till att tvätta bort ”kletet”. Detta råkade jag ut för på Avenida de Mayo vid metrostationen Peru.
Min första reaktion var tacksamhet mot det hjälpsamma paret som kom framrusande med en flaska vatten och tygbitar för att tvätta bort smörjan som sprutats på mig. När jag upptäckta att mannens händer ”svepte” över byxbenen för att lokalisera min plånbok tackade jag för ”hjälpen” och gick därifrån, med mannen och kvinnan springande efter mig.
I stadsdelen La Boca blev jag tillsagd av en polis att inte gå bortom vissa gator för där var det ”peligro” – farligt. Hans råd rättade jag mig givetvis efter.
Kostnadsnivå
Det är förhållandevis billigt att resa i Argentina, om än inte lika billigt som i vissa andra Sydamerikanska länder. Kostnadsnivån är dock lägre än den i Chile. Höga priser gäller för inrikesflyget. Att resa med långfärdsbussar är betydligt billigare, men tar mycket tid i anspråk då avstånden är långa. Har man inte en pressad resplan så är bussarna ett bra färdmedel eftersom man ser mycket under resan. Lokalbussarna i städerna är mycket billiga att åka med och att åka taxi i städerna är också förhållandevis billigt.
Mina långa bussresor kostade så här mycket:
Bariloche – Buenos Aires (22 tim) ARS 250 (SEK 617:-)
San Ignacio – Salta (18 tim.) ARS 190 (SEK 426:-)
Salta – Buenos Aires (22 tim.) ARS 235:- (SEK 588:-)
Entréavgifter för turister är i regel höga, ofta 4-5 gånger högre än för landets befolkning. Besöksavgiften i Parque Nacional de Tierra del Fuego var ARS 50:-/dag för turister (SEK 125:-). Till vattenfallen i Iguazu betalade jag ARS 60:-/dag (SEK 150:-). Argentinarna har ungefär samma policy när det gäller entréavgifter för turister som man har i Peru = ”Ta ordentligt betalt av dem!”
För att hålla nere mina boendekostnader bodde jag under hela resan på vandrarhem, ibland i enkelrum. Priset för en plats i ett fyrbäddsrum låg på mellan ARS30 till ARS 45, cirka SEK 75:- och 113:- vid en kurs på SEK 2.50/ARS. Enkelrumspriset i Buenos Aires (delad dusch och toalett) låg på ARS 90, dvs SEK 225:-. Notera att frukost, mycket enkel sådan, ingår i regel i logipriset. Enkelrumspriset, egen dusch och toalett, inklusive frukost på Hostel Linda i Salta låg på ARS 45, motsvarande cirka SEK 113.
På enklare restauranger kan man äta gott från cirka ARS 30, cirka SEK 75, inklusive en liten öl. Uppåt finns i stort sett inga gränser…. I större snabbköp kan man köpa färdiglagad mat, mycket god sådan, till kilopris som man kan äta på vandrarhemmet eller ta med sig ut på vandring.
Kostnadsnivån ökar ju längre söderut man kommer i Argentina. Ushuaia, El Calafate och Bariloche var de platser med högsta prisnivån jag besökte. I norr, som Salta, är det billigare.
Reseupplägg
Redan tidigare hade jag skissat på ett reseupplägg i Argentina. Inför denna resa ”dammade” jag av utkastet som jag använde som bas för ett detaljerat upplägg till den nu aktuella resan. Som ytterligare hjälp använde jag guideboken från Lonely Planet.
Basen i upplägget var vandringar i Eldslandet och Patagonien samt ett besök i Puerto Iguazu för att besöka världens största vatten fall. Jag hade lite drygt fyra veckor till förfogande och för att hinna genomföra min tänkta resplan skulle jag bli tvungen att flyga några sträckor med inrikesflyget. För att hålla nere kostnaderna skulle jag bo på vandrarhem, vilka jag bokade över Internet. För att enklast komma till vissa avlägsna platser skulle jag följa med på några arrangerade turer, vilka jag gärna besökt på egen hand men avstod på grund av de höga kostnaderna för hyrbil.
Den färdiga resplanen kom att se ut så här:
Buenos Aires – Ushuaia – El Calafate – El Chalten – El Calafate – Bariloche – Buenos Aires – Iguazu – San Ignacio – Salta – Cachi – Salta – Salinas mm – Salta – Buenos Aires.
Detta reseupplägg gav mig en bra bild av Argentinas olika regioner med sina speciella sevärdheter och karaktärer, men det fanns mycket mera kvar att uppleva kände jag efter min resa.
Buenos Aires
El Puerta de Nuestra Senora Santa Maria del Buen Aire, som Buenos Aires hette från början, grundades 1536 av spanjoren Pedro de Mendoza som finansierade en egen expedition för att utforska denna del av Sydamerika. Redan året därpå tvingades han återvända till Spanien på grund av matbrist och attacker från indianer. På återresan till Spanien avled han. Nya nybyggare kom senare och återupptog uppbyggnaden av bosättningen som de Mendoza lämnat. I 196 år var ”Buenos Aires” en liten byhåla och ett smugglarparadis. År 1776 hade staden cirka 20 000 invånare och samma år förklarade Spanien den som huvudstad i det nya Vicekonungariket Rio de La Plata, och därmed blev Buenos Aires en stad av betydelse.
Idag är Buenos Aires en brusande storstad med mer än 3 miljoner invånare, med förstäder lever här över 13 miljoner människor. Buenos Aires är en gigantisk stad, men dess flesta sevärdheter ligger inom promenadavstånd i stadens centrala delar.
Vandrarhemmet jag bodde på ligger på 830 Avenida Corrientes vilket var en bra utgångspunkt för att till fots besöka sevärdheter i den centrala delen av staden och för att komma till busslinjer med vilka man kan ta sig till andra intressanta stadsdelar. Några av de sevärdheter jag tittade på var nedanstående.
Corrientes är en stor och livligt trafikerad gata med många restauranger och affärer. Här ligger också flera teatrar och biografer. Promenerar man söder ut på gatan från vandrarhemmet kommer man inom några minuter till Avenida Florida som är en brusande gågata med affärer och hektiskt folkliv. Här trängs människor i karriären med gatuförsäljare och artister av olika slag bland lyxiga affärer och restauranger. Härligt att ströva utefter gatan och bara njuta av pulsen.
Från Avenida Florida kan man gå till Avenida Mayo som har många fina historiska byggnader i vacker och spännande arkitektur. Det var här jag blev utsatt för ett rånförsök redan första dagen i Buenos Aires!
Plaza de Mayo är staden hjärta och ligger mellan Casa Rosada och Cabildo, stadshuset. På Plaza de Mayo samlas varje torsdag ”De galna mödrarna” för att protestera mot övergreppen under militärdiktaturen. Här brukar folklivet också var intressant, speciellt på veckosluten. Mitt på torget står den berömda obelisken som uppfördes för att fira självständigheten. På östra sidan av Plaza de Mayo ligger Casa Rosada, Rosa Huset. Här har landets president sitt kontor. Förutom att huset är sevärt för sin färg och vackra arkitektur kommer turister hit för att se balkongen varifrån Evita Peron höll sina tal. På söndagar ges guidade turer som man gratis kan deltaga i för att se den vackra interiören i valda delar av huset. På den västra sidan av torget ligger det vackra Cabildo, stadshuset byggt på 1700-talet. I norr ligger den mäktiga Catedral Metropolitana med sina kolonner.
Promenerar man Avenida Defensa söder ut kommer man till San Telmo, en av Buenos Aires mest charmiga och historiska stadsdelar. Det var här häftiga gatustrider utkämpades mellan britter och spanjorer 1806. Ett antal kanonkulor kan fortfarande beskådas i tornet på Santo Domingo kyrkan. På söndagar hålls marknad på några av de avstängda gatorna och då är folklivet intensivt. Förutom gatuförsäljare kan man se artister av olika slag, bland annat tangodansare. Här tittade jag länge på Jesus och Nadja och deras fascinerande danssteg. Hjärtat i utomhusmarknaden är den berömda antikmarknaden på Plaza Dorrego.
Från San Telmo kan man promenera vidare till den nya stadsdelen Puerto Madero, den gamla hamnen. Här ligger den vackra segelskutan Sarmiento, som en gång var ett skolskepp för kadetter. Under åren 1899 och 1938 seglade fartyget runt jorden 40 gånger.
Har man tröttnat på den intensiva biltrafiken och trängseln på gågatorna kan man promenera ut till Reserva Ecologica Costanera Sur, som ligger öster om Puerto Madero. Det är ett stort naturreservat med fina gång- och cykelvägar som leder till floden Rio de La Plata. Här kan man titta på olika växter och många olika fåglar, över 200 arter har registrerats.
Efter bara ett par minuters promenad väster ut på Avenida Corrientes från vandrarhemmet kom jag till Plaza de La Republica, som ligger mitt i Avenida 9 de Julio, som sägs vara världens bredaste gata. Här ligger den stora och berömda obelisken, som är ett av Buenos Aires ”varumärken”. På vägen till Congreso kom jag mitt in i en demonstration ordnad av veteraner som deltagit i slaget om Falklandsöarna. De är missnöjda för att deras insatser inte erkänns och premieras av de styrande och därför anordnar de protestmarscher med jämna mellanrum. Jag följde demonstrationståget ända till Palacio del Congreso, Parlamentshuset. Här ställde sig demonstranterna framför en ingång där regeringsföreträdare och poliser tog emot dem. När demonstranterna började smälla av stora bomber och polisen skärpte bevakningen gick jag därifrån för att inte hamna i svårigheter.
Stadsdelen La Boca är känt för sina färgfulla hus, ofta byggda i korrugerad plåt. I mitten av 1800-talet bodde här framför allt fattiga spanska och italienska immigranter som tog med sig överbliven färg från sina arbetsplatser för att måla sina enkla hus. Traditionen att måla husen i starka färger har fortsatt men numera bor det ofta konstnärer i de kvarter som besöks av turister. Caminito är stadens mest berömda gata där turister trängs för att uppleva atmosfären. Här är det i regel också fullt med gatuförsäljare och tangodansare. Lite längre bort ligger La Bombonera, den berömda fotbollsarenan där Diego Maradona inledde sin fotbollskarriär.
I stadsdelen Recoleta bor och lever många av Buenos Aires rikaste personer, vilket sätter sin prägel på bebyggelsen och miljön. På 1870-talet bodde de förmögna i stadsdelen San Telmo men när gula febern drabbade denna flyttade de till Recoleta. Anledningen till att många turister söker sig hit är för att besöka den berömda kyrkogården där många av Argentinas berömdheter, forna presidenter, inflytelserika politiker och militära hjältar har sin sista vila i imponerande gravkammare. Det gravmonument som lockar flest besökare är det där Evita Peron, en av landets mest berömda personer, ligger.
Ushuaia, Tierra del Fuego (Eldslandet)
Ända sedan den första europén, portugisen Ferdinand Magellan, upptäckte vägen genom det sund som kom att kallas för Magellans sund år 1520 har Eldslandet, Tierra del Fuego, fascinerat människor för sin avlägsenhet och speciella natur. Jag har under många år velat besöka världens sydligaste stad Ushuaia och vandra i Eldslandet.
Ushuaia, kallas ofta för ”Fin del Mundo” – ”Världens Ände”. Staden har ett fantastiskt läge vid Beagle kanalen i Eldslandet och är omgiven av vackra, snöklädda berg. Ushuaia har cirka 60 000 invånare och är en stad med ”nybyggaratmosfär”. Den är centrum för turismen till Sydpolen, som blir ett allt populärare resmål.
De första vita kolonisatörerna kom till Eldslandet på 1870-talet och då hade området bebotts av Yahgan, eller som de även kallas Yamana, ett indianfolk, i århundraden. Denna ursprungsbefolkning kom att förföljas och drabbas av sjukdomar som kolonisatörerna förde med sig och den sista fullblods Yahgan avled så sent som år 2005. Idag finns bara en en person kvar som talar detta uråldriga språk. Tack vare britten Thomas Bridges finns Yahganfolkets språk nedtecknat och bevarat.
Mellan åren 1884 och 1947 deporterade Argentina sina värsta brottslingar till Eldslandet, ett fängelse byggdes i Ushuaia 1906 och hit flyttades fångarna när det var färdigbyggt.
Naturen i Eldslandet är den största sevärdheten och det var mycket därför jag bestämde mig för att besöka Ushuaia, dessutom har det sedan länge varit en av mina resedrömmar att komma till ”Världens Ände”. Jag tog flyget till Ushuaia från Buenos Aires för att spara tid. En bussresa mellan dessa städer tar flera dagar i anspråk.
Eftersom Ushuaia är en liten stad är det snart gjort att promenera runt i stadens centrum, som domineras av Avenida San Martin och de närliggande gatorna. Ushuaia är en liten trivsam stad och har en ”nybyggaratmosfär” över sig. Staden har inte så många sevärdheter. Några av de sevärdheter jag tittade på var nedanstående.
Museo del Presidio, det fd fängelset, som började byggas 1906 och var färdigställt 1920 och tänkt att hysa 380 fångar. Som mest satt här 800 fångar i förvar. Fängelset stängdes 1947 och idag ryms här ett museum. Museo del Fin del Mundo, är ett museum som visar uppstoppade fåglar, föremål från det gamla fängelset, föremål tillhörande ursprungsbefolkningen mm. Iglesia de la Merced på Avenida San Martin är en kyrka som byggdes av fångar. Casa Beban, ”Svenskhuset”, är ett vackert trähus som i början av 1900-talet beställdes ur en svensk postorderkatalog! Det skeppades till Ushuai i sektioner. Monterades upp här och var länge ett rikemanshus. Idag används det till möteslokal och utställningar.
Det som kommer att finnas kvar starkast inom mig efter besöket i Ushuaia var dock vandringarna jag gjorde. En dag vandrade jag i Parque Nacional Tierra del Fuego och en annan dag vandrade jag från Ushuaia upp mot glaciären Glaciar Martial, som syns bra från hela staden.
Parque Nacional Tierra del Fuego är en nationalpark som ligger 12 kilometer väster om Ushuaia. Enklaste sättet att ta sig dit är med buss.
Inne i nationalparken finns ett flertal vandringsleder som ger fina naturupplevelser eftersom de går genom skogspartier och parallellt med havet. Jag kombinerade ett flertal vilket gjorde att jag kunde vandra här en hel dag och njuta av den fantastiska miljön; Pampa Alta Trail, Costera Trail och en bit på Hito XXIV Trail. Därefter gick jag till Lapataia via Paseo de la Isla och bitar av leden till Mirador Lapataia och Del Turbal Trail. Vid Lapataia står man vid ”vägs ände” för här tar väg Ruta Nacional 3 slut och då är man 3 079 kilometer från Buenos Aires och 17 848 kilometer från Alaska! Under vandring såg jag en hel del fåglar och några mindre däggdjur. Detta var en otroligt fin vandringsdag på grund av den vackra miljön och det fina vädret!
Vandringen till Glaciar Martial kan man börja var som helst i Ushuaia. Glaciären är synlig från i stort sett överallt i staden och har ett vackert läge på bergen bakom Ushuia. För den som inte orkar/vill gå den 7 kilometer långa vägen till glaciären går det att åka taxi eller minibuss dit. Jag valde att promenera dit vilket också gav mig möjlighet att titta lite närmare på staden och dess bebyggelse. I Ushuaia finns en hel del mycket annorlunda designade hus som är kul att titta på.
När man kommer till stadens utkant glesnar bebyggelsen och man kommer ut i naturen. Här ligger ett par stora hotellanläggningar och från dem har man fina vyer ned över staden och Beaglekanalen. Här börjar/slutar en led som gör att man slipper att gå på asfalterade gator och att man kommer närmare naturen. Vid Hotel Glaciar höll en TV-station på att intervjua en britt som vandrat från Norra Polcirkeln till Ushuaia! Och jag som tycker att jag går hyfsat långt……
Från Hotel Glaciar kan man fortsätta att gå på stigar upp mot glaciären. Vid skidstadion, för längdåkning, får man fina vyer över glaciären. Här passade jag på att fika med ryggen mot ett träd och blicken på glaciären och de omkringliggande bergen. Det började blåsa och sedan kom regnet. Trots detta fortsatte jag fram till liftstationen. Där bestämde jag mig för att vända och gå tillbaka till staden då glaciären sveptes in i dimma. Det gjorde inte så mycket att jag inte kom upp till den för jag hade ett besök inplanerat vid den stora Perito Moreno-glaciären i El Calafate senare under resan.
Efter tre dagar i Ushuaia lämnade jag staden med flyg. Från flygplatsen såg jag Glaciar Martial och de omkringliggande bergen som nu var insvepta i nysnö.
El Calafate och Perito Moreno Glaciären (Patagonien)
Den lilla staden El Calafate, cirka 10 000 invånare, lever på en enda turistattraktion, den mäktiga glaciären Perito Moreno. El Calafate är en expanderande stad och växer med turismens utveckling. Huvudgatan är full med affärer och restauranger och det är hit turisterna dras när de är i staden. Här finns till och med ett hotell som heter Hotel Uppsala! Staden har inga speciella sevärdheter utan den stora attraktionen, glaciären Perito Moreno, ligger cirka 80 kilometer utanför staden.
Glaciar Perito Moreno ligger i den södra delen nationalparken Parque Nacional Los Glaciares, som är med på UNESCO:s lista över världsnatursarv. Perito Moreno är bara en av flera imponerande glaciärer i nationalparken, men den är den mest lättillgängliga. Det går att ta sig hit med lokala bussar. Själv valde jag att åka med på en organiserad tur där det ingick en vandring på cirka 7-8 kilometer längs den vackra sjön Lago Argentino, som är Argentinas största sjö, och en båttur på glaciärsjön.
Vädret var strålande vackert varför vandring längs strandkanten blev en bra ”aptitretare” inför mötet med Perito Moreno på nära håll. Vyerna över sjön, de omkringliggande bergen och över glaciären var otroligt vackra och jag kände mig ganska liten i denna mäktiga miljö. Ännu mindre kände jag mig under promenaden som utgår från parkkontoret till glaciären för då kommer man nära de mäktiga isväggarna som stupar rakt ned i glaciärsjön. De kan bli ända upp till 60 meter höga! Under två timmar njöt jag av vyerna över glaciären och bergen runt den innan det var dags att åka till bryggan varifrån vi med båt skulle åka ut på sjön.
Båtturen blev ännu en otroligt vacker naturupplevelse. Under turen kom vi nästan ända fram till isväggen. När den reste sig lodrätt 60 meter rakt upp ur sjön förstod jag hur högt 60 meter är! Vi kryssade mellan isberg som flöt omkring och hade turen att få se glaciären kalva två gånger. Efter en dryg timme var båtfärden över och efter den återstod fantastiska minnen och många bilder av den vackra glaciären Perito Moreno.
El Chalten
Dagen efter besöket vid Perito Moreno åkte jag med buss till El Chalten, en av Patagoniens vackraste platser, för att vandra. El Chalten ligger cirka 200 kilometer norr om El Calafate. Jag köpte biljett på vandrarhemmets buss och fick därmed, till att börja med, åka en väg som man vanligtvis inte åker med turister. Detta gav mig möjlighet att se en hel del fåglar, bland annat caracara och kondorer. Jag såg även betande guanacos, en släkting till lamadjuret. På vägen stannade vi också till vid Campo La Leona. Här ligger ranchen där de amerikanska banditerna Butch Cassidy och Sundance Kid bodde när de tröttnat på att råna banker eller begå andra brott i USA. De tröttnade dock även på det lugna livet i Campo La Leona och flyttade tillbaka till USA där de fortsatte sin brottsliga bana.
El Chalten ligger i den norra delen av Parque Nacional Los Glaciares och hit åker turister för att vandra i den otroligt vackra patagoniska naturen. El Chalten är Argentinas yngsta stad och har vintertid knappt ettusen invånare, under sommarmånaderna kommer tusentals turister hit. Då jag visste att det fanns flera fina vandringsleder runt El Chalten hade jag planerat in fyra vandringsdagar här.
Ankomstdagen hade jag planerat att göra en kortare vandring eftersom bussen kom hit redan vid lunchtid. Det blev ingen vandring eftersom regnet vräkte ned och det blåste en kraftig vind, på gränsen till storm. Jag var tacksam att busschauffören hade kört mig ända fram till vandrarhemmet för det gick inte att vistas utomhus. På kvällen mojnade vinden lite och regnet minskade i omfattning. Då passade jag att gå och äta samt handla mat inför kommande vandring. När jag lade mig blåste vinden med oförminskad styrka och regnet vräkte fortfarande ned. ”Hur kommer det att gå med de planerade vandringarna?”, var en av mina sista tankar innan jag somnade.
Eftersom solen sken på morgonen när jag vaknade bestämde jag mig direkt för att vandra leden till Fitz Roy-massivet. Berget Fitz Roy, 3 405 meter, kallades för El Chaltén av indianerna som bodde här innan spanjorerna kom. El Chalten betyder ”Det rykande berget” och var heligt för indianerna. Det är ett av de vackraste berg jag sett under mina vandringar.
Leden, Sendero Laguna De Los Tres, är en av de mera ansträngande i området och tar mellan 7-8 timmar att gå, tur och retur. Leden är 25 kilometer lång, fram och tillbaka, och har en stigning på 750 meter. Egentligen är det bara den första timmen från starten och sista biten från campingplatsen vid Rio Blanco upp till Laguna de Los Tres, cirka en och en halv timme, som är tunga att gå. Däremellan går man genom vackra skogs- eller hedpartier med fina vyer över bergen. Från Rio Blanco till sjön är stigningen mycket brant och därför tung att gå. Men när man fått denna bakom sig har man fantastiska vyer över Fitz Roy-massivet, de omkringliggande bergen med bland annat berget Poincenot ( 3002 meter), Fitz Roy glaciären och Laguna Suica. Det är lätt att stanna länga i denna miljö för att ta till sig den mäktiga naturen!
Detta var en vandringsdag jag verkligen njöt av!
Även nästa dag sken solen, men på natten hade de blåst stormvindar igen, varför jag bestämde mig för att vandra leden Sendero Laguna Torre, som beräknas ta cirka 6 timmar tur och retur och anses vara nästan lika fin som leden till Fitz Roy. Leden är 22 kilometer lång fram och tillbaka och har en stigning på 250 meter. Den här leden bjuder på fina vyer över andra bergstoppar, bland annat det ”spikraka” berget Cerro Torre ( 3 128 meter), Torre Egger ( 2 900 meter) och Cerro Solo (2 121 meter).
Till att börja med går leden uppför, genom en vacker björkskog, tills man kommer till utsiktsplatsen Mirador Laguna Torre. Härifrån har men en fantastisk vy över bergsmassivet och skogspartierna fram till detta. Leden är sedan lättvandrad ända fram till Laguna Torre. Man passerar små sjöar och sista biten innan sjön går man nära den brusande floden Rio Fitz Roy. Vid en av sjöarna finns ett stort parti med döda träd som ger ett lite spöklikt intryck.
Framme vid sjön Laguna Torre är vyerna över bergen, sjön och glaciären nästan överväldigande vackra.
Eftersom solen sken, och det var vindstilla fortsatte jag att vandra stigen norr om sjön fram mot glaciären. Här åt jag min lunch innan jag vandrade tillbaka till El Chalten.
Detta var ytterligare en fantastiskt fin vandringsdag som för alltid kommer att finnas kvar inom mig!
Sista långvandringen jag gjorde i El Chalten gick på leden Sendero Loma Del Pliegue Del Tumbado, som är en underskattad led vandrad av få. Leden är beräknad att ta 8 timmar Tur och Retur. Den är 24 kilometer lång fram och tillbaka och har en stigning på 1 000 meter. Leden är den enda varifrån man en klar dag kan få vyer över både Fitz Roy- och Torres-massiven.
Vandringsleden startar vid parkkontoret och efter några hundra meters vandring på plan mark börjar leden gå uppför och gör så hela vägen upp till berget Loma, det vill säga i cirka 12 kilometer! Lutningen är inte speciellt brant varför det är lättare att gå än man först tror. Allteftersom man kommer uppför berget blir vyerna vackrare och vackrare över ängarna, över El Chalten, över bergen och över sjön Lago Viedma. En stor del av den första delen av leden gick jag genom ett vackert skogsparti. När jag kom ovanför trädgränsen blev det allt stenigare och sista biten upp till Loma fanns ingen vegetation alls.
Vyerna under denna vandring var inte helt perfekta på grund av moln, men jag fick ändå glimtar av bergen Torre och Fitz Roy. Berget Cerro Solo var synligt under hela vandringen. Trots att vyerna inte var helt perfekta blev detta ännu en fin vandringsdag och jag mötte inte mer än 11 andra vandrare under hela dagen.
Med denna vandring var mina dagar i El Chalten tyvärr över och nu skulle jag vidare norrut i Patagonien, till Bariloche.
San Carlos de Bariloche, Sjödistriktet
För att spara tid flög jag från El Calafate till Bariloche och kunde på så vis tillbringa längre tid här än om jag tagit bussen som tar 2 dagar.
San Carlos de Bariloche, förkortat Bariloche, ligger cirka 700 meter över havet. Staden har cirka 95 000 invånare och är förutom centralorten i Sjödistriktet även Argentinas ”Chockladhuvudstad”. Bariloche är en av landets populäraste turistdestinationer, både sommar såväl som på vinter på grund av sina fina skidpister. Staden grundades 1902 men fick sitt uppsving först när järnvägen kom hit 1934. Bariloche är känt för sina vackra hus i alpin arkitektur. En stor del av besökarna kommer hit för att ägna sig åt friluftsaktiviteter i olika former. Jag valde Bariloche som destination för de fina vandringsmöjligheterna som finns här och för den vackra naturen. En stor del av regionen ingår i nationalparken Parque Nacional Nahuel Haupi, som är uppkallad efter sjön med samma namn.
Första vandringsdagen tog jag bussen till skidorten El Catedral, som ligger vid foten av berget, 2 388 meter högt, med samma namn. För att snabbast komma upp till vandringsleden tog jag kabinliften upp på berget. Sedan gick jag vandringsleden till Refugio Emilio Frey, som är ett hus där man kan övernatta. Redan på vägen upp på berget har man fantastiska vyer över sjön Nahuel Haupi och de omkringliggande bergen. När man stigit ur liften och gått upp på krönet har man ett bergspanorama framför sig som är otroligt vackert. Man ser berg som ligger långt inne i Chile, flera vulkaner och det mäktiga berget Monte Tronador, 3 554 meter, som delas mellan Argentina och Chile.
Till att börja med är leden lättgången, sedan kommer man till ett parti med en mycket smal stig, ibland knappt skönjbar, som går på snedden över en starkt sluttande bergssida. Här var inte så roligt att gå eftersom stigen var full med rullgrus. När man passerat detta avsnitt kommer man in i ett väldigt stenigt parti där leden ofta inte syns, märkningarna är inte heller alltid de bästa. Jag missade leden och hamnade långt nedanför den så att jag fick klättra tillbaka upp till den. Men bergsvyerna var fantastiska! Och vid ett tillfälle fick jag se två kondorer komma glidflygande runt en bergstopp där jag rastade. En liten bit innan jag kom fram till Refugio Frey vände jag och gick tillbaka till kabinliften för att vara säker på att komma med bussen tillbaka till centrum.
Andra vandringsdagen tog jag bussen till Colonia Suiza, som är en liten by grundad av immigranter från Schweiz. Här finns flera hus som klippta ur en schweizisk bergsby. Varje veckoslut under sommarmånaderna hålls en marknad i byn där man säljer schweiziska produkter som ”strudel” och flera konstnärer ställer ut sina produkter. Den här dagen hade jag bestämt mig för att göra en vandring på ”platten” istället för att klättra omkring bland klippor högt uppe på något berg.
Vandringen gick först på grusvägen från Colonia Suiza till den asfalterade vägen som leder till Bahia Lopez. Vägen går genom ett skogsparti och genom träden kunde jag ibland se berget Cerro Lopez, 2 076 meter. Strax efter att jag kommit ut på den asfalterade vägen kom jag till kyrkogården där omkomna bergsbestigare ligger begravda. Vandringen fortsatte till Bahia Lopez, som är en vacker bukt på den stora sjön Nahuel Haupi. Här fikade jag på piren med vackra vyer över sjön och bergen på andra sidan.
Från Bahia Lopez gick jag vidare till den lilla sjön Lago Escondido. Här kom jag in i ett vackert skogsparti med täta bambusnår och höga träd. Mitt i skogen ligger en kopia av en romersk bro! Leden fortsatte sedan genom skogen fram till den stora sjön Lago Moreno, där man på vissa ställen hade fina bergsvyer. Sedan gick jag genom djup skog till båthamnen i Puerto Panuelo, på ett ställe i skogen finns en koloni av arrayanesträd som är endemiska för Argentina. Min vandring avslutades med ett besök på det berömda lyxhotellet i Llao Llao. Därefter var det buss tillbaka till Bariloche, fick stå nästan hela vägen till staden. Vyerna från hotellet över sjön och berget Monte Tronador var magnifika!
Tredje och sista dagen i Bariloche-regionen tog jag bussen till den lilla staden Villa La Angostura, cirka 70 kilometer norr om Bariloche, som har ett vackert läge vid sjön Lago Nahuel Huapi. Stadens centrum är litet och ganska pittoreskt, men har få sevärdheter. Mina vandringsdag här gick till sjön, och en bit utefter den samt på små grusvägar tillbaka till centrum. Jag gjorde också ett kort besök i Parque Nacional Los Arrayanes där det finns en stor koncentration av arrayanesträd, många i märkliga former.
Från Bariloche åkte jag långfärdsbuss till Buenos Aires, den första under resan. Det blev en positiv överraskning att åka med den komfortabla bussen, där det serverades mat och vin under resan, trots att färden tog hela 22 timmar.
Vattenfallen i Iguazu
Till staden Puerto Iguazú, cirka 35 000 invånare, kom jag med flyg från Buenos Aires. Det finns reguljära bussförbindelser mellan dessa städer, men färden tar minst 20 timmar och för att korta restiden tog jag flyget.
Puerto Iguazu är en liten stad vars enda turistattraktion är de mäktiga vattenfallen och därför besöks staden årligen av ett stort antal turister. Staden ligger vid sammanflödet av floderna Rio Igauzú och Rio Paraná, som också bildar gräns till Brasilien och Paraguay. En liten bit utanför stadens centrum står ett monument som markerar Argentinas gräns. Härifrån kan man se in i de båda angränsande länderna.
De första européerna som såg de mäktiga Iguazú-fallen tillskrivs medlemmar av den expedition som leddes av spanjoren Alvar Nunes Cabeza de Vaca som kom hit 1542. För Guaraniindianerna hade fallen varit kända sedan länge och de var dessutom heliga för dem.
Ett besök vid de stora Iguazú-fallen har sedan länge funnits på min lista över resmål som jag gärna ville komma till. Fallen är över 2 kilometer långa och finns på båda sidor om gränserna till Argentina och Brasilien. Då det råder delade meningar från vilken sida man har de bästa vyerna över fallen bestämde jag mig för att åka till båda länderna och titta på fallen från respektive land. Jag började med den argentinska sidan. För att komma till Parque Nacional Iguazú, nationalparken, tog jag en lokalbuss tidigt på morgonen, dels för att undvika hettan och vara där före de stora turistbussarnas ankomst. Eftersom jag åkte redan vid 7.30-tiden fick jag ungefär en dryg timme vid fallen utan större turistanhopningar.
Efter att ha betalat den höga entréavgiften, som alla utländska turister drabbas av, tog jag tåget som leder till startplatsen för gångbroarna till fallens kanske största sevärdhet, Garganta del Diabolo, Djävulens Strupe. Vilka enorma vattenmassor som passerar här! Dånet var enormt och suget från fallet kändes nästan otäckt. Det blåste på morgonen varför en mängd vattendimmor fördes in över gångbron och efter bara några minuter var jag genomblöt. Det gick knappt att fotografera i denna miljö. Utsikten norrut i floddalen var delvis begränsad på grund av vattendimmorna som blåstes runt av vinden. Under eftermiddagsbesöket var det helt andra förhållanden. Vinden hade avtagit och sikten förbättrats, dånet var dock det samma.
Jag gick alla de leder som är tillåtna för turister att vandra på, de vanligaste som turister brukar gå är Paseo Superior (den övre leden) och Paseo Inferior (den nedre vägen) samt den som går ut till Garganta del Diabolo, och fick se andra imponerande fall som, till exempel, ”De två systrarna” och San Martin-fallet. Dessutom tog jag båten över till Isla Grande San Martin, en ö, nedanför Garganta del Diabolo, varifrån man har fina vyer över några vattenfall, både i Argentina såväl som i Brasilien.
Hittills under resan hade jag inte mött några svenskar. Idag mötte jag 22 styck! En resegrupp från Solresor med guide samt tre unga svenska män som reste på egen hand.
Det är dock inte enbart vattenfallen som är intressanta att titta på. I de båda nationalparkerna, i Argentina och i Brasilien, finns över 2 000 identifierade växtarter, tusentals insektsarter, över 400 fågelarter och ett stort antal däggdjur och reptiler.
För att komma till den brasilianska nationalparken, Parque Nacional do Iguacu kan man åka med två lokalbussar, eller som jag välja en transport arrangerad av vandrarhemmet jag bodde på. Resan dit från Puerto Iguazú, inklusive passkontroller i respektive land, tar knappt 45 minuter. Entréavgiften till den brasilianska parken är ungefär hälften så hög som i Argentina, men då är området man vandrar i betydligt mindre än på den argentinska sidan.
Från parkentrén transporteras man med buss till början av startplatsen på en stig som är cirka 1.5 kilometer lång med fina vyer av fallen på den argentinska sidan, inklusive en fin vy över Garganta del Diabolo, Djävulens Strupe. Dessutom kan man se hur gummibåtar med turister försöker ta sig upp för den strida Rio Iguazú, vilket inte alltid lyckas.
Fallen gjorde ett helt annat intryck från Brasilien än i Argentina, man kom inte så nära dem i Brasilien utan fick en mera övergripande vy av dem och definitivt vackert. Klart är att man skall se Iguazú-fallen fån båda sidorna. Min rekommendation är att börja med att titta på fallen från den brasilianska sidan för att sedan få ordentlig ”närkontakt” med dem i Argentina!
Jag är oerhört glad över att få sett detta mäktiga naturfenomen och därmed har ännu en resedröm realiserats. Titta på några av bilderna och njut!
San Ignacio
Från Puerto Iguazu tog jag bussen till San Ignacio, en liten stad med cirka 11 000 invånare i provinsen Missiones. Avståndet mellan dessa städer är lite drygt 250 kilometer och resan tar cirka fyra timmar. Vägen, RN 12, håller en bra standard och trafiken är gles här uppe i norr, men poliskontrollerna var dock många och jag fick visa passet några gånger i samband med dessa.
Enda anledningen till att stanna till i San Ignacio är att besöka ruinerna efter de så kallade ”Reducciones” som byggdes av munkar tillhörande Jesuitorden. De kom till detta område i början på 1600-talet efter att spanjorerna erövrat ett stort regnskogsområde befolkat av Guaraniindianer.
Jesuiterna skulle ”lära” Guaranis att leva ”rätt”, det vill säga konvertera dem till den romersk-katolska läran och se till att de levde ett mera ”civiliserat” liv enligt spanska normer, vilket blev en oerhörd påverkan av Guaranis livsstil och kultur eftersom de tidigare i århundraden levt ett liv i harmoni med naturen.
De första ”Reducciones”, ett samhälle i samhället, uppfördes i början av 1600-talet och blev totalt trettio vars verksamhet pågick fram till 1767 då Jesuiterna utvisades. Som mest uppgick invånarantalet i dessa till över 141 000, majoriteten var Guaraniindianer. Sju av samhällena låg i Brasilien, åtta i Paraguay och femton i Argentina.
Livet i dessa samhällen var ett stort experiment och kan kanske liknas med kommunism i dess mest fulländade form. Alla bidrog till verksamheten genom att arbeta och den var indelad i olika områden. Den odlade maken delades in i ”Abá mbaé”, ”Det som tillhör människan” och ”Tupá mbaé” ”Det som tillhör Gud”. Det som producerades i ”Abá mbaé” gick till Guaraniindianernas försörjning och det som producerades i ”Tupá mbaé” tillföll de ensamstående kvinnorna, kyrkan, utbildning och kulturella ändamål.
Allt arbete inom jordbruket utfördes av män som också var smeder, snickare och lärare inom olika områden. Kvinnorna ansvarade för barnens uppfostran, matlagning, spann, vävde och andra hushållsarbeten. Både män och kvinnor deltog i religiösa andakter och konstnärliga aktiviteter.
I centrum av samhällena låg alltid ett stort torg med en kyrka och runt torget låg bostäderna för olika familjebildningar.
Verksamheten i ”Reducciones” upphörde i samband med att Jesuiterna utvisades och byggnaderna förstördes i samband med kriget mellan Argentina Brasilien och Paraguay i början av 1800-talet. Guaraniindianerna fick sin frihet men kunde inte återta sin ursprungliga livsstil varför många hamnade i social misär med alkoholproblem, och så är det fortfarande. I San Ignacio ser man tyvärr ofta Guaranis ragla omkring på stadens gator eller gå omkring med sina bylten innehållande enkla souvenirer som de försöker sälja.
Jag besökte ruinerna av de två ”Reducciones” i San Igancio Mini och Santa Ana, båda finns med på UNESCO:s lista över världskultursarv.
Den största av de båda är San Ignacio Mini, även om den till absolut största delen är förstörd. Det mest imponerande som finns kvar ä delar av porten till den en gång så stora kyrkan, som var samhällets centrum.. Här finns även ruiner av bostadshus mm
San Ignacio Mini besökte jag två gånger, en gång på dagtid och en gång på kvällen när ruinerna är upplysta av starka strålkastare. Då framstår de på ett helt annat sätt och dessutom lyste en praktfull stjärnhimmel över ruinerna, som gav platsen en nästan lite mystiskt atmosfär.
Ruinerna i Santa Ana är ännu till största delen outforskade och betydligt färre än i San Ignacio Mini. Denna ”Reduccione” har förstörts i ännu större omfattning. Grunderna till kyrkan, många bostadshus och resterna av den gamla kyrkogården med igenvuxna gravar och uppbrutna kistor ger ett mycket spöklikt intryck.
Salta
Salta är förmodligen norra Argentinas livligaste stad. Staden ligger på lite drygt 1 200 meters höjd och har mer än 530 000 invånare. Här finns ett rikt kulturutbud i form av gallerier och museer samt sevärdheter som välbevarade koloniala miljöer och gamla, vackra kyrkor. Nattlivet är intensivt vilket lockar yngre turister. Salta grundades 1582 av spanjoren Hernando de Lerma.
Jag tog omedelbart Salta till mitt hjärta även om starten var lite knölig eftersom vandrarhemmet jag hade bokat plats på inte hade de faciliteter jag blivit lovad vid bokningen, inget trådlöst nätverk och inget lugnt läge. Första natten låg jag i ett rum ut mot gatan Avenida San Juan som var hårt trafikerad hela natten varför det blev dåligt med sömn. När jag hotade med att flytta fick jag ett enkelrum in mot gården för samma pris som en sängplats i ett 4-bäddsrum. Salta var min bas i fyra dagar.
Första dagen strövade jag runt i staden och tittade på olika sevärdheter som den pampiga katedralen byggd på 1800-talet, klostret San Bernardo byggt på 1500-talet, linbanan till berget Cerro San Bernardo med sitt vackra maskinhus i jugendstil från början av 1900-talet, Plaza 9 de Julio som är stadens ”hjärta” och framför allt de intensiva folklivet.
Tredje dagen i Salta tog jag buss nr 7E till förorten San Lorenzo för att vandra. Här finns en kort vandringsled upp på ett berg på privat mark. Leden var tyvärr inte öppen varför jag fick vandra runt i villakvarteren och i ett mindre skogsparti. Trots detta fick jag en fin vandringsdag för villorna låg utspridda längs små, lummiga gator och stigen genom skogspartiet gav mig en fin naturupplevelse. Jag var helt imponerad av de lyxiga villorna i San Lorenzo som fick de svenska radhusen att likna små enkla korthus. Husen var stora, med säker minst tio rum, hade swimmingpool, stora inhägnade, välskötta tomter där tjänstefolket gick och pysslade och bevakades av stora dreglande vakthundar som blev alldeles ”galna” om man kom för nära tomtgränsen.
En av kvällarna i Salta fick jag vara med om en utomhusmässa med en procession där hundratals människor deltog. Processionen utgick från katedralen och i täten gick sex män som bar en stor Kristusstaty. Man bar statyn runt Plaza 9 de Julio och runt denna fanns nio ”stationer” där man stannade för att be. När prästen haft sin predikan knäföll människorna på gatan. Tillbaka vid katedralen ställde man ner Kristusstatyn på marken och då kom alla fram och kysste eller smekte statyn innan de gick in i katedralen för att deltaga i kvällsmässan. Jag följe processionen länge och människors religiositet gjorde ett starkt intryck på mig.
Cachi
Andra dagen i Salta anslöt jag mig till en arrangerad rundtur som skulle ta mig till den lilla pittoreska bergsstaden Cachi, som ligger i Valles Calchaquies. Denna dalgång anses vara en av Argentinas mest avlägsna trakter. Det var i dessa bergstrakter som den indianska befolkningen gav spanjorerna det hårdaste motståndet under koloniseringsperioden.
Det blev en spektakulär bussresa till Cachi; genom Yungas subtropiska regnskog, över bergspass med vindunderliga vyer över den smala och slingrande vägen, jag såg mångfärgade berg, ökenliknande miljöer, guanacos, en vild släkting till lamadjuret och Andernas tredje högsta bergstopp. På en sträcka av 20 kilometer steg vägen från 1 600 meters höjd till ett bergspass på 3 348 meters höjd!
Vid nationalparken Parque Nacional Los Cardones gjorde vi ett stopp på cirka 45 minuter. I den 65 000 hektar stora nationalparken växer tusentals med vackra kaktusar.
Cachi, den lilla vackra bergsstaden ligger på 2 280 meters höjd och har cirka 1 800 invånare. Här finns många vackra koloniala hus bevarade runt kyrkan San José, som byggdes år 1796. Kyrkan ligger vid ett litet torg och vyn är som klippt ur en ”vilda västern-film”.
Jag promenerade runt bland de gamla husen och passade även på att äta under det cirka en timme långa uppehållet vi hade.
Salinas Grandes
Fjärde dagen i Salta följde jag med på en drygt 500 kilometer lång rundtur som tog mig högt upp i Andernas vackra natur till gränsområdet mot Bolivia. . Det blev en dag med många annorlunda upplevelser.
Bussresan gick till att börja med längs järnvägslinjen som kallas för ”Tren a las nubes”, ”Tåget till molnen”. Under sommarmånaderna kan man göra denna resa med tåg, som lär vara en av världens mest spektakulära. Tyvärr var jag här utanför ”tågsäsongen” varför jag fick nöja mig med bussresan. Bussen körde längs smala och slingrande bergsvägar, först djupt nere i en dalgång och sedan upp för de branta bergspassen. Vyerna var mycket vackra hela tiden.
Gruvstaden San Antonio de los Cobres har cirka 3 500 invånare och ligger i ett ökenliknade bergsområde på 3 750 meters höjd. Huvuddelen av stadens befolkning tillhör indiangruppen quechua, samma folkgrupp som är den största i Peru och inkas ättlingar. San Antonio var en märklig stad med låga hus byggda av adobe, lertegel, men intressant att besöka. På stadens gator gick många indiankvinnor och försökte sälja souvenirer till de få turister som kom hit. Staden är också slutdestination för ”Tren a las nubes”.
Från San Antonio de los Cobres gick färden vidare på högslätten, puna, där förvildade åsnor och lamadjur gick och betade till den stora Saltöknen, Salinas Grandes. Här arbetar män under mycket svåra förhållanden med att ta tillvara på saltet som bildas när vattnet avdunstar. Männen måste skydda sig med heltäckande kläder och starka solglasögon för att inte bli brända eller få synskador.
På vägen från Saltöknen till Humahuaca passerade vi ett fantastiskt bergsområde med ett stort antal mångfärgade berg. Här passerade vi dagens högsta punkt, 4 200 meter över havet.
I Humahuaca, på cirka 3 000 meters höjd med drygt 6 000 invånare, finns ett stort mångfärgat berg som är upptaget på UNESCO:s lista över Världsnaturarv. Besöket i denna lilla stad blev sista stoppet innan resan gick tillbaka till Salta.
Från Salta åkte jag tillbaka till Buenos Aires med buss, resan tog 22 timmar och blev en fin avslutning på min rundresa i Argentina. När jag kom till Buenos Aires var min ”argentinska cirkel” sluten.
Resa till Argentina
Argentina är ett land som har oerhört mycket att erbjuda en resenär. Här finns en varierande natur, fantastiska vandringsmiljöer, intressant arkitektur från kolonialtiden, ett brett kulturutbud, vänliga människor och god mat. Egentligen allt en resenär kan önska sig. Argentina är inte Sydamerikas billigaste land, speciellt inte när det gäller att ta ut entréavgifter av turister, men kostnadsnivån är ändå förhållandevis låg jämfört med Europas. Res hit. Du kommer absolut inte att ångra dig!
Mer information om Argentina:
Grundfakta (Historia, religion, utbildning mm)
Landsfakta (yta, folkmängd, folkgrupper, läskunnighet, befolkningspyramid, BNP, flagga mm)
Argentina turism Visit Argentina
Resan gjord 2009
Det finns många intressanta och spännande länder.
Läs om några av dessa på min hemsida
www.stalvik.se / rainer stalvik