nepal-mount everest

vandring till mount everest, kathmandu, bhaktapur, namche bazaar, mount everest, lothse, makalu, nuptse, ama dablam, tengpoche, chukkung ri och dingpoche var några platser jag besökte på denna resa till nepal, rainer stalvik

Bilder finns på www.stalvik.com

För mer information se  Nepal-Grundfakta   Nepal-Landsfakta

För aktuell information om säkerhetsläget se UD:s information   Din resa utomlands

 Resa till Nepal – Vandring till Mount Everest, Kathmandu, Bhaktapur mm

Mindre än ett år sedan förra besöket i Nepal var vi, jag och min reskamrat Gunilla, åter på väg till det underbart vackra landet med de vänliga människorna.

Målsättningen med denna, vår andra resa till Nepal var att gå den långa, klassiska Everest-leden från Jiri till Kala Pattar, baslägret för bestigningar av Mount Everest, världens högsta berg – 8 848 meter högt. Leden går genom det vackra Khumbuområdet, Sherpa folkets hemtrakter och är en av världens vackraste vandringsleder. Dessutom fick jag möjlighet att besöka flera av de intressanta templen i Kathmandu före vandringen. I Kathmandu pågick Bada Dasain Festivalen. På den den nionde festivaldagen halshuggs bufflar och getter på Durbar Square.  

Resan avslutades med några dagar i Indien med besök i New Delhi och Agra.

Flygresan

Vid ankomsten till Indira Ghandi Airport i New Delhi var min resväska försvunnen. Förhandlingarna med flygplatspersonalen ledden till att jag skulle få köpa lite kläder så att jag kunde klara de första dagarna i Nepal. Jag tog en taxi in till Karol Bagh, som blev en “vansinnesfärd”, där det fanns en massa små klädaffärer. Många av dem var stängda eftersom det var söndag. Fick dock tag på ett par skjortor, kalsonger och strumpor. Flera som vi mötte i Karol Bagh ville köpa våra nya joggingskor som vi hade på fötterna. En man med en kobra ville byta ormen mot skorna! Mera krångel på flygplatsen! När vi skulle checka in för flygningen till Kathmandu fanns inte våra namn på passagerarlistan! Air India i Stockholm hade inte bekräftat att vi skulle med. Många resultatlösa samtal med representanter ledde ingen stans. Till slut förbarmade sig en kvinnlig chef sig över oss och vi fick delta i en form av “utlottning” av de sista platserna. Det fanns bara två platser kvar i Första Klass. Om vi var beredda att betala USD58 per person fick vi platserna. Vi betalade med glädje och kom med på planet.

Även efter ankomsten i Nepal var det krångel med att få tag på resväskan. Den var borta i fyra dagar, vilket påverkade reseupplägget. Varje dag var jag på flygplatsen i Kathmandu för att tala med personalen om min väska. Långa, sega och resultatlösa förhandlingar vilket ledde till att jag gick och köpte kläder för att komma iväg på vandringen till Everest. På fjärde dagen, när jag kom in på hotellet kom personal springande mot mig och ropade att man ringt från flygplatsen och meddelat att min väska kommit. Där stod jag som ett fån med famnen full av nyinköpta kläder!  Snabbt tillbaka in i Thamel för att försöka lämna tillbaka det jag köpt. Det mesta fick jag lämna tillbaka. Sedan blev det en ny resa till flygplatsen. Mitt bagage hade kommit!

Medan vi väntade på att min resväska skulle komma tillrätta passade vi på att besöka platser i Kathmandu som vi lärt känna under vårt förra besök. Under tiden ordnade vår trekkingarrangör våra vandringstillstånd och andra praktiska saker.

Resa till Nepal

Kathmandu – tillbaka igen!

Kathmandu var sig likt. Massor av människor i de trånga gränderna, hundar, heliga kor, bilar, cyklister, de små taxifordonen med tvåtaktsmotorer som förorenade luften. Ett underbart kaos. Jag tycker mycket om denna stad med sin speciella atmosfär och alla vackra tempel. Dasain festivalen pågick för fullt varför människor var extra fint klädda och rökelse doften låg ännu tätare än vanligt i templen.

Bada Dasain-festivalen

Bada Dasain är Nepals viktigaste och mest omfattande hinduiska högtid, “ungefär motsvarande vårt julfirande”. Under de femton dagar festivalen pågår firar man gudarnas triumf över de onda demonerna. Under den nionde dagen offrar hinduerna djur åt den mäktiga gudinnan Durga. Man offrar handjur av vattenbuffel, get, kyckling, anka och får, som i nämnd ordning symboliserar vrede, lust, blyghet, apati och dumhet. Jag såg djuroffren på Durbar Square, en blodig och ovanlig upplevelse.

Hinduernas heligaste tempel – Pashuputinath

Naturligtvis besökte vi även Pashuputinat templet för att uppleva den spännande atmosfären runt templet. När vi kom dit möttes vi direkt av en tiggande helig man. Vi gav honom en liten slant och gick ner mot bron som leder över Bagmatifloden. Vi såg en kraftig rök som steg mot skyn och förstod genast att det pågick en kremering. Att beskåda en kremering leder tankarna till livets förgänglighet. Att vandra runt i tempelområdet ger många spännande upplevelser och fascinerande möten med människor. Här ligger också ett ålderdomshem som vi besökte. I det fanns stora, öppna salar där sängar stod i rad. I dem satt eller låg gamla människor. Deras tillhörigheter hängde i plastpåsar ovanför dem. Vad annorlunda mot våra svenska pensionärers miljö.

Swayumbunath – Aptemplet och Bodnath, stupan med tibetaner i exil

Inget besök i Kathmandu är komplett utan ett besök vid den tvåtusenåriga stupan Swayumbunath, Aptemplet. Att ströva omkring bland bönehjul och andra religiösa föremål eller gå in i templet under munkarnas bönestunder ger fridfulla upplevelser. Munkarnas suggestiva böner tränger djupt in i själen.

Även en vistelse vid Bodnathstupan hör till ett Kathmandu-besök. Här får man starka upplevelser när man vistas bland de fromma tibetanerna i exil. De går runt stupan med sina radband eller bönekvarnar och snurrar på bönehjulen. Vissa av dem prostrerar sig. Man kan inte låta bli att ha starka sympatier för dessa människor som tvingats fly från sitt hemland på grund av den kinesiska regimens förföljelser.

Dagen innan avfärden till Jiri gick vid ned till Durbar Square för att än en gång fascineras av folklivet runt torget. I Kastamandapa-templet fick vi vara med om en vacker musikgudstjänst.

På väg tillbaka till Thamel åt vi kvällsmat på en liten mysig restaurang, som det finns så många av. Här träffade vi en kvinna från Österrike som visade sig vara släkt med en av mina affärsbekanta i det landet. Världen är liten, ibland!

Vandringen till Mount Everest

Så var äntligen alla bitar på plats. Mitt försvunna bagage var framme, vandringstillstånden
ordnade och bussbiljetterna inköpta varför vi kunde ge oss iväg med morgonbussen från Kathmandu till Jiri. Det var med pirr i magen vi hoppade på bussen, för nu började det stora äventyret, Vandringen till foten av Mount Everest – Världens högsta berg. Efter en nio timmar lång bussresa, genom ett vackert landskap och med en fantastisk soluppgång, var vi framme i den lilla byn Jiri på 1935 meters höjd. Vår guide Thapa och vår bärare Dill följde med oss från Kathmandu.

Vandringsupplägg:

Jiri – Shivalaya – Deurali – Bhandar – Sete – Lamjura La – Junbesi – Nuntala – Bupsa – Chauri Kharaka – Namche Bazaar – Khumjung – Namche Bazaar – Tengboche – Dingboche – Chukkung Ri – Dingboche – Tengboche – Namche Bazaar – Cheplung – Lukla

Nedanstående beskrivna etapper är inte lika med dagsetapper.

Från Jiri till Nuntala

Vi steg upp redan före klockan sex på morgonen och njöt av en vacker soluppgång från lodgens balkong. Strax efter klockan åtta gav vi oss iväg från Jiri efter att Dill köpt rep som han skulle ha för att bära packningen med. En kvart efter vandringsstarten började den första stigningen. Dagens högsta punkt var Malidanda, 2 400 möh. Första övernattningen gjorde vi i Shivalaya dit vi kom vid ett tiden. Här badade vi floden och pratade med en grupp tyskar/österrikare som fått flera blodiglar på sig under vandringen. På kvällen blev vi hembjudna till en nepalesisk familj. Första fina vandringsdagen med vackra vyer över snöklädda berg var slut!

Redan nästa dag hade vi ett nytt kraftprov när vi skulle gå över det 2 680 meter höga passet vid Deurali. Det var tungt eftersom vi ännu inte hunnit bli höjdanpassade. Under lunchen kom en liten nepalesisk flicka fram till oss. Hon hade en svensk flagga på sin kavaj!

Trots att man är långt bort från “civilisationen” är nattsömnen inte helt ostörd. Om lodgen ligger nära vandringsvägen väcks man ofta av åsnekaravanernas klockor när de drar förbi.

Den nästan en kilometer långa Setebacken är en rysare om man går den på eftermiddagen när solen ligger på. Den tog oss 2 timmar och 45 minuter att vandra. I Sete övernattade vi i Tashi Dele Sherpa Guide Lodge, ett riktigt ruffligt ställe. Under natten blev jag och alla andra, utom Gunilla, fruktansvärt loppbitna. Dessa bett fick jag dras med under resten av vandringen.

Det tog oss lite drygt 3 timmar och 30 minuter att gå från Sete, 2 500 möh, till det 3 500 meter höga passet Lamjura La. Fortfarande var det lite segt att gå eftersom vi inte hunnit höjdanpassas helt. Dagen slutmål var sherpabyn Junbesi. Här bodde vi på vandringens finast lodge och den enda med toalett inomhus, en ovanlig lyx under vandringar.

Det 3 071 meter höga Traksindo La passet var tungt att nå, men vyerna därifrån fina över de snöklädda bergen. Vi gjorde ett besök i det gamla klostret i Traksindo och blev guidade runt av munkar. I Nuntala, där vi övernattade, bodde vi i en lodge där det rökte in. Natten blev inte behaglig.

Från Nuntala till Namche Bazaar

Morgonen bjöd på fina vyer över Mera Peak, 6 223 meter, och Thamserku, 7 500 meter. Vi hade tänkt stanna i Khari Khola över natten. Till Khari Khola kom vi vid lunchtid, varför vi bestämde oss för fortsätta till Bupsa istället. Backen från Khari Khola till Bupsa är lång och brant, vad annars, men de tunga stegen kompenserades av de vackra bergsvyerna. Nya loppbett tillkom efter hand och kliade fruktansvärt. Jag vet att de kommer att försvinna när jag får duscha regelbundet igen. Det kommer dock att dröja till efter vandringen. Vi passade på att tvätta mitt sovsäckslakan i Bupsa för att bli av med lite loppor. Tyvärr hjälpte det inte. På kvällen besökte vi den lilla gompan och fick sitta tillsammans med laman på golvet. Han talade bra engelska varför vi hade en trevligt pratstund.

Dagen innan vi kom till Namche Bazaar, var som de andra dagarna med en del branta uppförsbackar och vackra bergsvyer. Vilken njutning att stanna upp och njuta av de enorma vyerna! I byn Ghat mötte vi de första jakarna, nu började vi komma upp på höjder där de kunde leva, och här fanns vackra bönestenar. Under flera dagar hade vi vandrat nära Dudh Khosi floden, som rinner ner från Everest.

Efter att ha betalat avgiften för inträde till Sagarmatha National Park, nära byn Monjo, fortsatte vi till byn Jorsale. Strax efter byn börjar den enorma uppförsbacken till Namche Bazaar med en stigning på 600 meter. Den tog oss 2 timmar och 30 minuter att gå. Framme i Namche kom vi in på en liten gata som kantades av vackra hus och försäljare. Efter den långa backen var vi inte precis köpsugna. Under dagens vandring hade vi mött flera jak- och åsnekaravaner, bärare och försäljare som kom ner från marknaden i Namche. När vi nådde Namche skulle vi belöna oss med varsin Mars. Vi gick in i en affär där vi såg att det fanns godis. Jo, de hade Mars. När jag kontrollerade “bäst före datum” visade det sig att det hade passerats för mer än två år sedan. Det blev inga Mars i den affären!

I Namche Bazaar lade vi in en extra acklimatiseringsnatt eftersom vi nu befann oss på hög höjd. Namche är Sherpa folkets “huvudstad” och ligger på 3 441 meter höjd. Det var betydligt tyngre att röra sig här på grund av höjden. Vi hade dock en fördel av att vi gått den långa vägen från Jiri, istället för att flyga till Lukla och gå därifrån. Den extra dagen i Namche utnyttjade vi till att gå runt i “staden” och njuta av de enorma bergsvyerna. Dagen var till största delen klar och fin varför vi såg bland annat Thamserku, 6 608 m, Ama Dablam med sin speciella profil är ett av de vackraste bergen som finns tycker jag, höjd 6 856 m, Kongde Ri, 6 187 meter och Kang Taiga, 6 685 meter. När vi kom upp på en höjd ovanför Namche hade vi de första vyerna över Mount Everest, världen högsta berg, 8 848 meter, och det mäktiga Lhotse, 8 501 meter. Då reste sig håren på hela kroppen! Vi gick även till den lilla byn Khumjung, som stöttats av den man som först besteg Mount Everest, Sir Edmund Hillary. Här har han bekostat skolar och sjukhus. I byn finns också ett tempel med skalpen från en yeti, snömannen. Den kan man få se om man betalar en liten slant. Det är inte bara yeti skalpen som drar till byn, även vyn över Ama Dablan är fantastisk. Tillbaka i Namche promenerade vi runt i staden och upplevde atmosfären. Vi mötte flera tibetanska handelsmän. På kvällen njöt vi av solnedgången över bergen. Nu kände vi att vi var i det riktiga Himalaya!!!

Från Namche Bazaar till Dingboche, via Tengboche

Soluppgången över det heliga Khumbila, 5 761 meter, var fantastisk när vi lämnade Namche tidigt på morgonen. Dagens mål var Tengboche, med sitt vackra kloster. Det tog oss 45 minuter att passera poliskontrollen i Namche. Vi kom tillbaka till den del av leden varifrån vi såg Everest och Lhotse. Nu var det betydligt fler vandrare på leden. Vi mötte jakkaravaner på väg till eller från Namche. Jakarna är vackra djur, ofta vackert dekorerade, men mycket lömska. Man får aldrig möta en jak med bergstupet närmast sig. Det händer nämligen att jakarna får för sig att de skall stånga en vandrare och då finns det risk för att man ramlar ned för bergsbranten. Leden ovanför Namche är lättvandrad en lång stund, först är den i stort sett plan, sedan går den nedför till byn Phungi Thanga. Därefter har man en backe med 600 meters stigning framför sig till Tengboche. Vi fick sällskap med några munkar som var på väg upp till klostret. De bar resväskor! På ett ställe skenade en jakkaravan och en av jakarna ramlade ned för en brant. Det såg riktigt otäckt ut. Det vackra klostret ligger på 3 867 meters höjd. Dagens kloster är nybyggt, det gamla förstördes vid en eldsvåda den 19 januari, 1989. Munkarna tar gärna emot besökare och det är lämpligt att donera en slant till klostrets återuppförande.

I Tengboche var det riktigt kallt på kvällen varför det var skönt att sitta inomhus och prata med andra trekkare.

På morgonen var det is vid tvättplatsen nedanför klostret varför det inte blev någon längre stund av uppfräschning. Det blev dock snart lite varmare efter att solen kommit upp. Som vanligt var det tidig start på morgonen. Ofta fick man njuta av de vackra bergsvyerna. Senare på dagen kom moln och skymde sikten. När vi gav oss iväg från lodgen njöt vi av anblicken av Kongde Ri, Khumbila, Ama Damlam, Thamserku, Mount Everest, Nuptse, Lhotse, Lhotse Shar, Tawoche, Thamserku och andra vackra berg. This is the high Himalayas!!! I den lilla byn Pangboche sade vi farväl till den tysk/österrikiska gruppen som vi av och till stött på sedan Shivalaya. I Pangboche gick vi över 4 000 meters nivån och kände att luften blev ännu tunnare och de första tecknen på yrsel, höghöjdseffekter, gav sig till känna. Efter fem och en halv timmars vandring kom vi till den lilla byn, Dingboche, som är Khumbu-regionens högst belägna by med fast befolkning och ligger nära gränsen till Tibet. Eftermiddagen blev kall och blåsig. Vinden svepte ner från Lhostse glaciären som vi kunde se från lodgen. Nu kände vi kände vi att vi på hög höjd.

Från Dingboche till Chukkung Ri, 5 400 meter över havet

Målet för denna dag var Chukkung Ri på 5 400 meters höjd, vilket blev vandringens högsta punkt. Vi steg upp före klockan sex för att njuta av ännu en soluppgång. Tröttnar man aldrig att stiga upp för att njuta av dessa? Nej, de är så underbart vackra och har förmodligen ingen motsvarighet någon annanstans. Vi var en grupp bestående av olika nationaliteter som sakta gick ur Dingboche denna kalla morgon. Det hade snöat under natten. Terrängen var högalpin, inga träd och bara små buskar. De var vackert klädda med snö. Efter en kopp the i Chukkung Resort Lodge började vi vår vandring mot Chukkung Ri. Klockan 10.45 passerade vi 5 000 meters nivån. Vår guide Thapa höll oss uppdaterade. Nu var det tungt att gå, men vyerna kompenserade slitet. Vid 5 300 meter hade jag tänkt att stanna för jag tyckte det att det blev för tungt att gå. Jag gick 25 steg, vilade. 25 nya steg, vila. Så fortsatte det. Vår guide Thapa kom ner från 5 400 meters höjd och sade att vyerna var enorma 100 meter längre upp. Jag bet ihop och kämpade vidare. Jag såg toppen på Chukkung Ri, men den kändes så långt borta. Klockan 13.00 hade jag kämpat mig ända upp. Vilka vyer och vilken belöning för slitet! Jag lät blicken svepa fram över Cho Oyo, Pumori, Lhotse, Makalu, Baruntse och många, många andra toppar. Den mäktiga Lhotse glaciären låg rakt nedför oss. Vilket landskap. Jag var glad att jag övervunnit tröttheten för denna vy kommer jag förmodligen aldrig mer att se igen. Den svåra vandringen nedför Chukkung Ri tog oss en timme. Vi gick åter in på Chukkung Resort Lodge. Nu för att äta nudelsoppa med mycket vitlök. Vitlök är bra att äta när man vistas på hög höjd, enligt uppgift. Inne på lodgen träffade vi fyra killar från Västergötland, som bestigit Island Peak, som syns fint på vägen till Chukkung. Klockan 16.30 var vi tillbaka i Dingboche efter en mycket hård vandringsdag. Den hårdaste jag upplevt hittills. På kvällen samlades gruppen som gett sig iväg på morgonen. Fransamnnen var ordentligt höjdsjuk och fick hjälp av tyskarna, Mike från Candada var trött, vi var trötta. Samtalet runt bordet gick trögt. Alla var tagna av vandringsdagen och upplevelserna. Tankarna snurrade vidare efter att jag lagt mig och jag hade svårt att förstå att jag under dagen hade varit på 5 400 meters höjd. Den högsta punkt jag hittills varit på. Nu låg jag i sängen 1 000 meter längre ner.

Från Dingboche till Lukla via Namche Bazaar – Vägen tillbaka

Den vackra, men kalla morgonen med soluppgång över bergen blev en värdig avslutning och vändpunkt för vår Everest vandring. Tyvärr var det dags att börja vandringen mot Lukla och flygningen ut ur Khumbu. Här sade också farväl av Mike från Canada som skulle vidare mot Kala Pattar, Everest Base Camp. Vi hade haft sällskap, av och till, med honom sedan starten i Jiri.

Det är betydligt lättare och snabbare att gå nedför lederna än uppför. Vyerna är dock lite annorlunda från andra hållet. Vår vandring tillbaka till Tengboche gick betydligt snabbare än den gjorde därifrån. I Pangboche talade vi med två chalmerister från Göteborg och två fransmän som precis bestigit Ama Dablam, vilket de var glada över. När vi kom fram till Tengboche låg dimman tät och de betande jakarna såg ut som diffusa trollfigurer. Vi tvättade oss vid brunnen. Munkar och flera nepalesiska barn tittade intresserat på. Nytt besök i det vackra klostret, ett av världens högst belägna, på kvällen.

I Namche bodde vi på Khumbu Lodge, som är en av de större. Här har till och med förre USA presidenten Jimmy Carter bott! Första duschen på fem dagar njöt vi extra mycket av.

På eftermiddagen gick vi ut och tittade på uppladdningen inför marknaden, som äger rum varje lördag. Hit kommer köpmän från Tibet, de var lätta att känna igen på sitt utseende och röda band i håret och hit kommer rai och tamang för att köpa eller sälja. Överallt sjöd det av aktivitet. Vi träffade på en grupp svenska ledda av Lars Kronlund, en av de få svenskar som bestigit Mount Everest. Gruppen skulle bestiga Island Peak (Imjatse).

Innan vi lämnade Namche Bazaar på lördag förmiddag besökte vi marknaden. Vilken otrolig upplevelse att gå bland alla besökare och köpare. Affärerna gick blixtsnabbt. Varor och pengar bytte ägare. Folklivet var oerhört fascinerande. Köttet som såldes var placerat direkt på marken, i bästa fall på en bit plast eller presenning. Naturligtvis fanns här en del turister också. Det blev en lång vandringsdag för oss. Vi gick ända ned till Cheplung, en liten by med endast 28 invånare. Det är betydligt lättare att vandra nedför Dudh Khosi dalgången än att vandra den uppför.

Sista vandringsdagen gick vi från Cheplung till Lukla, en kort dagsetapp. Lukla, “endast” 2 850 meter över havet, har en av de farligaste flygplatserna i världen. Dessutom är det ibland svårt att komma hit eller att flyga härifrån på grund av dåligt väder.

I Lukla var det varmt och skönt. Vilken skillnad mot hur det varit på över 5 000 meters höjd! Här mötte vi trekkare på väg upp i Khumbu regionen. Vi avundades dem.

Under vistelsen i Lukla pratade vi med en grupp munkar som målade en nyuppförd portal. På kvällen blev vi inbjudna till en grupp tyskar som hade en avslutsfest på sin Everest vandring.

Vid incheckningen till flyget träffade vi än en gång Mike från Canada som också var på väg till Kathmandu. Incheckningen var minutiös. Vi vägdes och allt bagage kontrollerades. Mannen som gick igenom Gunillas bagage sade “ger du mig en kulspetspenna så låter jag bli att titta i ditt bagage”. Vi skrattade.

Ute på plattan stod en stor rysk helikopter och väntade på att vi skulle stiga ombord. När vi suttit i den en stund kom man bärande på en höjdsjuk engelsman, som ingen trodde skulle överleva flygningen till Kathmandu.

Vi lämnade Lukla med vemod i hjärtat, för nu var vår 18 dagar långa Everest vandring slut! Flygningen till Kathmandu blev ännu en “höjdar” upplevelse, om än bullrig.

Sista dagarna i Nepal

Den höjdsjuke engelsmannen, som vi inte trodde skulle överleva helikopterfärden till Kathmandu kvicknade till under resans gång. När vi landade hoppade han ur för att på egna ben, till allas överraskning, gå in till flygplatsbyggnaden. Flygturen var en fin upplevelse över gröna dalgångar och med vyer över snöklädda berg. I Kathmandu tog vi åter in på Hotel Tilicho. Vi duschade och fräschade upp oss innan vi gick ut i det sjudande Thamel området, “Turisthjärtat” i Kathmandu. På kvällen njöt av alla de vackra ljusdekorationerna i samband med Tihar festivalen (Diwali). Tihar festivalen är Nepals näst viktigaste och infaller direkt efter Bada Dasain. Under Tihar festivalen ser man brinnande ljus över allt som lyser upp det kompakta mörkret för att behaga Gudinnan Laxmi. Den tredje festival dagen är den allra viktigaste och tillägnad korna. Då dyrkas kornas inkarnation, Gudinnan Laxmi, med ljus och glitter i hemmen.

Sista dagen i Nepal besökte vi vår trekkingarrangör, Sports and Nature, för att reglera vår skuld till dem för det fina stöd de gett oss under Everest-vandringen.

Tiden medgav även ett sista besök i Bhaktapur, dit vi tog oss med en liten trehjulig “taxi”. Man får inte lägga några som helst säkerhets aspekter vid färd med dessa. Det är fullkomligt livsfarligt att åka med dem.

Bhaktapur har, till skillnad mot Kathmandu, ett lugn och en frid som man kan njuta av. En lämplig avrundning på detta besök i Nepal tyckte vi. På Durbar Square njöt vi än en gång av de vackra byggnaderna, bland annat det magnifika Sun Dhoka och det vackra “55 Window Castle”. Vi promenerade vidare till Dattatraya Square med de vackra gamla templen och njöt av lugnet. Vid torget ligger en liten restaurang där vi drack kaffe. Vi tittade ned på Dattatraya templet och sammanfattade våra upplevelser från detta besök.

Under förmiddagens rundvandring i Thamel, vi hade några timmar på oss innan avfärden till New Delhi, träffade vi Mike från Canada som vi av och till hade sällskap med under Everest-vandringen.

Vid 13-tiden var det dags för avfärd till flygplatsen och med försenad avgång kom vi iväg mot New Delhi. Under flygturen fick vi en sista vy över Himalayas snöklädda bergstoppar, ett vackert farväl av Nepal.

Vi konstaterade än en gång att Nepal är ett av de finaste länder vi besökt och att vi med all säkerhet återkommer.

Indien – Nya äventyr

New Delhi – Agra – Fathepur Sikri

För ytterligare information om Agra, Fathepur Sikri och New Delhi se Indien eller Rajasthan

Taxifärden till Hotel Broadway i New Delhi var betydligt behagligare än den vi upplevde när vi körde in för att köpa kläder den 1 oktober. Eftersom vi inte kände till New Delhi speciellt bra stannade vi kvar på hotellet under kvällen. Där åt vi kvällsmat. Vi fick dubbla rätter på grund av ett missförstånd vid beställningen. Efter maten skulle vi ta en kvällspromenad men valde att gå tillbaka till hotellet eftersom vi var tvungna att kliva över sovande människor som låg på trottoaren. Detta var vårt första chockerande möte med Indien.

Tidig uppstigning, klockan 04.00, för att åka med Shabatdi Express, ett av indiska järnvägens paradtåg, till Agra. Cykelrikshaw i den lite kyliga morgontimmen till järnvägsstationen. Att åka tåg i Indien är en intressant upplevelse. Vi såg en vacker soluppgång från tåget och hade sällskap med en trevlig ung man som arbetade för Coca Cola. Han var på väg till Bhopal. Två timmar efter avgång steg vi av tåget i Agra. Vi förhandlade med en man, som körde en privat bil, om priset för att ta oss runt i Agra och till Fathepur Sikri. Strax innan vi körde iväg kom en kompis till honom fram och hoppade in i vår bil. Vi försökte protestera men han lät sig inte avskräckas. Tillsammans gav de ett ganska osympatiskt intryck.

Agra – Taj Mahals hemstad

Agra, stormoghulernas gamla huvudstad, är en stad med ett intensivt folkliv. Hit söker sig turister för att besöka världens vackraste och mest legendomspunna byggnad – Taj Mahal.

Taj Mahal är ett av de största kärleksuttryck som en person visat någon annan.

Stormoghulen Sha Jahan lät uppföra gravmonumentet åt sin hustru Mumtaz som avlidit när hon skulle föda deras fjortonde barn. Ingen möda var för stor och inga kostnader för höga vid byggnationen. Det tog mer än tjugo år att bygga Taj Mahal. I dag är Taj Mahal kanske världens främsta turistmål. Det skiftar i färg med dagsljuset och lär vara allra vackrast i fullmånens sken. Sha Jahans planer att bygga ett svart Taj Mahal gick om intet när hans son lät sätta honom i husarrest. Ett besök vid Agras Red Fort skall man inte heller missa. Det imponerade fortet i röd sandsten är ett vackert prov på stormoghulernas byggnadskonst. Förr användes det både som försvarsanläggning och palats.

Stormoghulen Akbar, den främste av dem alla, försökte bryta Agras starka ställning som huvudstad. Han lät därför uppföra Fathepur Sikri, den nya huvudstaden, inte långt från Agra. Här lät han bygga imponerande och vackra byggnader som än idag är i fint skick. En rundvandring bland dessa ger en vision av flydda tider. Fathepur Sikri övergavs efter bara 70 års bruk. Officiellt på grund av vattenbrist. Makten gick tillbaka till Agra.

Vi hade en hel dag på oss i New Delhi innan avresan med flyget. Den använde vi till att besöka några av stadens mest kända byggnader och platser. Vi började med ett besök vid Raj Ghat där monumenten efter flera av Indiens stora ledare finns; Mahathma Ghandi, Nehru, Indira Ghandi, Rajiv Ghandi mfl. Inne i parken var det svalt och skönt varför vi stannade en lång stund. Till Red Fort tog vi oss med hjälp av en cykelrikshaw, ett billigt och bra sätt att förflytta sig. Vi gick in genom den stora Lahore Porten. Inne i fortet är det mycket lugnt jämfört med det brusande livet utanför murarna. På väg in i fortet passerar man en mängd försäljare som alla vill att man skall köpa någonting.

Efter Red Fort gick vi över till Jama Mashid, Indiens största moske som kan ta emot 25 000 bedjande muslimer tre gånger om dagen. Det är en vacker byggnad uppfört på order av Sha Jahan. När man går nedför trapporna vid Jama Mashid kommer man direkt in i det spännande Old Delhi, Indiens förra huvudstad. Tidigare hette den Shajahanabad. Staden uppfördes år 1638 av Sha Jahan. Delhi besöket avslutades med en rundtur vid Connough Place, mitt i centrum av New Delhi. Här finns massor av spännande affärer, även mycket lyxiga, och restauranger.

Vid 22-tiden hade vi lyckats få tag på en taxi för transport till flygplatsen. Trots att vi kommit överens om priset för körningen ville taxiföraren omförhandla det när vi kommit en bit på väg. Typiskt charmigt indisk spel. Vi nekade dock omförhandling och bad honom släppa av oss. Då gällde plötsligt överenskommet pris, som alltid.

Färden blev en “häftig upplevelse” eftersom chauffören inte var nykter. Han körde på mörka bakgator till flygplatsen i rädsla för att bli tagen av polisen. Med släckta strålkastare. Under färden tog han fram en flaska sprit och bjöd oss. När vi avböjde drack han själv istället! Det kändes ganska bra när vi äntligen kom till flygplatsen. Upplevelserna i Indien är många och ofta överraskande.

Detta var mina första erfarenheter av ett besök i Indien. Ibland chockerande, ibland svåra att hantera på grund av den enorma fattigdom man konfronteras med, men oftast intressanta.  Just då kände jag inte att jag ville tillbaka till Indien igen.

Upplevelserna under denna resa var många, starka och ibland tunga, men alltid spännande. De gav dock definitivt mersmak. Att resa ut i världen för att besöka platser på vår vackra jord och att möta medmänniskor ger erfarenheter som påverkar referensramar och förändrar sättet att tänka. Man får distans på det egna livet och reducerar upplevda problem på hemmaplan.

Det finns många intressanta och spännande länder.
Läs om några av dessa på min hemsida
www.stalvik.se / rainer stalvik

Print Friendly