grönland-resa

Klicka på bilden för större format
(Bilderna är scannade från diabilder)

eriksfjorden, qaqortoq, qanisartut, söndre igaliko, igaliko, brattahlid, nunataak, nuuk och kangerlussuaq var några platser jag besökte på denna resa till grönland, rainer stalvik

För mer information se Grundfakta Grönland     Landsfakta Grönland

Resa till Grönland – Nuuk, Eriksfjorden, Kangerlussuaq mm

Kan Du tänka Dig att äta sälspäck som hängt på utsidan av huset under ett helt år? Hur tror du att det luktar eller smakar?  

Detta kan man bli bjuden på om man besöker en familj på Grönland, världens största ö, vars yta till nästan 86 % är täckt av inlandsisen. De första inuiterna bosatte sig på Grönland för mer än 4 500 år sedan. De kallade sitt land för Kalaallit Nunaat – “Människornas Land”.

Sälspäcket smakade annorlunda, det kan jag lova, men det smakade inte illa. Bara ovant för svenska smaklökar. Att få prova den lokala maten under en resa är en stor del av resandets tjusning.

En resa på Grönland är en upplevelse i många dimensioner, svåra att klä i ord. Bara egna upplevelser kan ge den rätta förståelsen för den fascinerande och mäktiga naturen och mötena med de vänliga människorna.

En resa till Grönland har länge funnits med i min reseplanering. Anledningen att den blev av berodde på SARS-epidemin i Kina. Resan jag hade bokat till Kina ställdes in och jag tvingades välja nytt resmål. Eftersom jag tycker om den arktiska miljön och besökt både Island och Färöarna kom plötsligt Grönland med i planeringen. Jag fann en tvåveckors vandringsresa på södra Grönland som lät intressant. Det fanns platser kvar i den vandringsgrupp som skulle mötas i Narsarsuaq den 9 juli. Jag bestämde mig snabbt för att följa med, och dessutom att förlänga min vistelse på Grönland med ytterligare två veckor på egen hand. Ett beslut som jag aldrig kommer att ångra. Läs mera här nedan.

Att resa till och vistas på Grönland är dyrt, vilket säkert avskräcker många från att åka dit, men upplevelserna kompenserar mer än väl de höga kostnaderna. Det går att hålla tillbaka kostnaderna om man är beredd att bo på vandrarhem eller i privat boende och att laga en del måltider själv. Färsk fisk kan man få tag på nästan överallt, dock inte i affärer, och den håller en anständig prisnivå. Havskatt eller lax köpt på de lokala fiskmarknaderna är läckerheter som man kan njuta av ofta. Även lammkött går att få tag på till rimliga priser på södra Grönland.

Det är lätt att planera sin resa med hjälp av Internet genom att kontakta de lokala Turistbyråerna. De är mycket hjälpsamma, med undantag av den i Kangerlussuaq.

Södra Grönland

Flygresan Köpenhamn – Narsarsuaq

Redan flygresan från Köpenhamn till Narsarsuaq var en stor upplevelse på grund av de goda väderleksförhållandena. Flygresan tar bara lite drygt 4 timmar under gynnsamma förhållanden, vilket är kortare än om man flyger till Madeira eller Azorerna! Ändå är det få svenskar som söker sig till Grönland. Det är inte mer än knappt 20 000 turister som kommer hit årligen, en stor del av dem är danskar av förklarliga skäl.

Största delen av flygresan med Air Greeland gick över öppet vatten. Island skymtade mer eller mindre bara förbi. När vi kom in över Grönland flög vi en lång stund över den mäktiga inlandsisen. Vilken upplevelse att se ismassan från ovan. Snart nog skulle vi få uppleva den från marken, på nära håll. Inlandsisen är inte så jämn och slät som man kanske tror. Stora sprickor skymtade förbi, isvallar och på en del ställen sjöar. En bit innan landningen på Narsarsuaq internationella flygplats såg vi karga berg och gröna slätter. Det var betydligt grönare än jag hade föreställt mig. Så vackert det verkade från luften!

Södra Grönland är ett bördigt område som inte liknar den natur man möter längre norrut. Här ligger små blomstrande samhällen och stora fårfarmar. Bergen är upp till 2 000 meter höga. I vissa av fjordarna ser man stora flytande isberg som ger ett mycket dramatikt intryck under båtfärder.

Resa till Grönland

Narsarsuaq

Narsarsuaq, som betyder “Den stora slätten” på grönländska, byggdes 1941 av USA som militärbas. Här skulle flygplan på militära uppdrag på väg till eller från Europa mellanlanda. Här byggdes också ett sjukhus där sårade soldater kunde få vård. USA stängde sjukhuset den 11 november, 1958 och erbjöd Danmark att kostnadsfritt överta det som var kvar av flygbasen. Eftersom danskarna inte ville överta denna erbjöd sig Norge att köpa rättigheterna till att ta hand om utrustningen för USD 250 000. De sålde sedan denna för cirka USD 1 000 000. Danskarna ångrade säkert sitt beslut att tacka nej. Den permanenta befolkningen uppgår idag till cirka 160 personer. Numera är Narsarsuaq en av Grönlands två internationella flygplatser.

Narsarsuaq var samlingsplats för den grupp som under tolv dagar skulle vandra på södra Grönland. Arrangör var ett danskt företag och därmed var majoriteten av deltagarna danskar. Vi var endast fyra svenskar i gruppen som uppgick till 14 personer plus ledare.

Eftersom det är mycket svårt att arrangera vandringar på egen hand på Grönland är detta ett bra alternativ om man vill se denna del av världen och komma i kontakt med fårfarmare som bedriver djurhållning på avlägset belägna gårdar. För att kunna genomföra denna typ av vandring är man beroende av fårfarmare som hjälper till med transport av bagage och ger båtskjuts över fjordar. Hos dem kan man hyra rum för natten och de kan också sälja mat till vandrare.

Efter en enkel lunch bestående av kallskuret, juice och danskt rågbröd skulle vi göra en fem timmar lång båtresa till Qaqortoq, Julianehåb.

Solen sken och jag såg fram emot båtresan. Den skulle ge mig tillfälle att se den typiskt grönländska havsmiljön med flytande isberg på nära håll.

Vilken upplevelse att se stora isberg komma flytande i den mörkblå fjorden med snöklädda berg i bakgrunden. Man kan få rysningar för mindre! Detta skådespel kunde jag njuta av i fem timmar innan båten rundade en udde. Bakom den dök plötsligt Qaqortoq upp belyst av kvällssolen. På höjderna ovanför hamnen låg de färgfulla husen vackert i solljuset.

Qaqortoq

Qaqortok, Julianehåb på danska, betyder “Det vita”. Staden grundades 1775 som en handelsstation. Idag är Qaqortoq södra Grönlands största stad med cirka 3 500 invånare, ungefär 3 100 bor i själva staden och de övriga i omkringliggande byar eller farmer. Huvudnäringar är båtbyggnation, fiske och Grönlands enda sälskinnsgarveri.

På stadens torg finns Grönlands äldsta fontän, länge var det den enda. Runt torget finns flera välbevarade och vackra byggnader från kolonialtiden.

Jag tillbringade knappt två dagar i Qaqortoq vilket gav mig möjlighet att vandra runt bland de färgfulla husen, som är vanliga på hela Grönland. Bland dessa mötte jag några av stadens invånare som vänligt hälsade på en främling på besök. Intressant att studera var de statyer eller bilder som huggits in i granitklippor runt om i stadens centrala delar. De har ett gemensamt samlingsnamn “Stenar och Människor” och är utförda av konstnärer från olika länder. Även Sverige var representerat.

Vid “Braettet”, den lokala fiskmarknaden kunde man tillbringa flera intressanta, men också blodiga,  timmar. Hit kom nämligen fiskare och säljägare med sina fångster. Säljägarna bar upp de skjutna djuren till en plats där de flåddes. Det gick fort eftersom detta var rutinarbete för jägarna, för den oinvigde var det en oerhört blodig upplevelse. Detta var första mötet med säljägare på Grönland.

Vandring på Södra Grönland

Vandringsupplägg:

Qanisartut – Söndre Igaliko – Iterdlaq – Jesperson Glaciären – Iterdlaq – Igaliko – båt från Igaliko till Qagssiarssuk (Brattahlid) – Nunataak – Qagssiarssuk – båt från Qagssiarssuk till Narsarsuaq – Narsarsuaq

Huvudskälet till att jag valde denna resa var att jag skulle kunna göra en 12 dagar lång vandring på Grönlands södra del, i gamla vikingabygder eller som de kallade den “Västerbygden”.

Det var här de första nordborna bosatte sig och det var här de kämpade för sin existens i flera hundra år innan de spårlöst försvann från Grönland. Det är här spåren efter dem är talrika, men fortfarande har ingen kunnat förklara varför de så gåtfullt lämnade Grönland.

Att vandra på södra Grönland är en stor och mäktig naturupplevelse som ger möjligheter att träffa några av de fårfarmare som valt ett tungt, men fritt, liv i civilisationens yttre gränser.

Det är svårt att genomföra detta vandringsupplägg på egen hand. Enklaste sättet att göra denna vandring är att anlita en arrangör som specialiserat sig på Sydgrönland. Det finns få företag som erbjuder vandringsresor hit, de flesta är danska. Kostnadsmässigt ligger resorna till Grönland på den högsta delen av skalan. Det är dyrt att besöka Grönland, men det är värt kostnaderna. Det går också att boka vandringsarrangemang hos de lokala turistbyråerna men då måste man räkna med att själv ta större ansvar för att turen fungerar.

Övernattningar skulle göras hos fårfarmare, i en container!, i tält och på vandrarhem. Vissa fårfarmare har satsat på att erbjuda turister logi i stugor på deras marker, ett sätt att få extra inkomster. De gör dock inga större förtjänster på turismen eftersom den mest framgångsrike fårfarmaren inte får ihop mer än cirka 120 övernattningar per år, vilket betyder att det är färre än 100 turister som kommer hit årligen.

Qanisartut till Söndre Igaliko

Vandringsstarten ägde rum vid Qanisartut, en fårfarm som ligger vid Igalikofjorden, eller som den hette under nordbornas epok – Einarsfjorden. Båtresan från Qaqortoq tar ett par timmar och erbjuder på mycket vackra naturupplevelser.

På vägen till Qanisartut passerar man Hvalsey. Här ligger en kyrkoruin, som är den bäst bevarade byggnaden efter nordborna. Vi kunde tyvärr inte gå iland här på grund av hårt väder, utan fick nöja oss med att titta på ruinen från den guppande båten.

De första två övernattningarna gjorde vi i hos fårfarmaren. Här stannade vi två nätter vilket gav oss möjlighet att vandra i det vackra och sjörika området. Övernattningsstugan ligger vid en stor insjö som är full med stora fjällrödingar.

Jag tog tillfället i akt att på egen hand uppleva den storslagna naturen i stället för att gå i grupp. Att vandra ensam ger de bästa upplevelserna och de egna intrycken påverkas inte av andras prat.

I Qanisartut fick vi för första gången prova på det delikata grönländska lammköttet, som är mört och läckert eftersom djuren alltid vistas fritt. Här fick vi också prova på färsk lax som kom direkt ur havet. En storartad start på måltiderna som senare höll en betydligt lägre standard, med vissa undantag.

De dryga 20 kilometrarna mellan Qanisartut till Söndre Igaliko var lättvandrade och gick genom en vacker, fjälliknande terräng.

Söndre Igaliko

Söndre Igaliko är en liten bosättning med 5-6 hus som ligger vackert längst in i Igalikofjorden (Einarsfjorden). Även här finns det lämningar efter nordborna. På den bördiga sluttningen ned mot fjorden låg deras stenhus vackert belägna. Och här lever nutidens fårfarmare.

Sveriges Television sände att program som heter “Nybyggarliv på Grönland” i juni -03 som handlade om en ung familjs nyetablering som fårfarmare i den gamla vikingabygden.

Sofiannguaq och Andala valde att bosätta sig på en plats långt bort från Qaqortoq, där de växte upp, för att bygga upp en ny tillvaro, på egna villkor. Under några år bodde de i en liten, enkel stuga i Söndre Igaliko innan de flyttade till sitt nya hus fem kilometer längre in i landet. I filmen kunde man följa deras hårda liv under ett års tid. Förutom livet som fårfarmare har de också satsat på turism. Därför kan man få möta dem under en vandring i dessa trakter.

Redan första dagen träffade vi Sofiannguaq, Andala och två av deras döttrar när de kom och hälsade på i en av stugorna vår grupp skulle bo i. Det var kändes lite märkligt att möta dem personligen efter att först bara ha sett dem på TV. Med sig hade de en kaka som Sofiannguaq hade bakat. Den var första smakprovet på hennes matlagningskonst.

Andra dagen i Söndre Igaliko gick vi hem till Sofiannguaq och Andala för att äta en riktig grönländsk middag. Från fjorden till deras nya hus är det fem kilometers vandring vilket gör att man är ordentligt hungrig när man kommer fram.

Middagen innehöll bara grönländska specialiteter som torkad torsk och torkat sälkött, valbiff, fårkött, fisksoppa, tranbärskaka och den häftigaste av alla specialiteter – sälspäck som hängt utanför huset under ett års tid. DET var en smakupplevelse utöver det vanliga. Sälspäcket smakade inte otäckt – bara annorlunda!

Den fem kilometer långa promenaden tillbaka till Söndre Igaliko behövdes för att låta denna enorma och goda måltid sjunka innan man skulle gå till sängs.

Iterdlaq till Jespersen Glaciären ( 5 tim 45 min.)

Från Söndre Igaliko behövdes en båttransport till Iterdlaq på andra sidan fjorden för att vi skulle kunna vandra till Jespersen Glaciären.

Vid Iterdlaq, som ligger på en platå ovanför Einarsfjorden, finns ett gammalt fårfarmarhus i ganska dåligt skick. Det används som övernattningsstuga för vandringsgrupper som skall till Jespersen Glaciären. Huset ägs numera av Sofiannguaq och Andala.

Vandringsvägen till glaciären följer till stor del en liten brusande flod som kommer ned från bergen. Till stora delar sammanfaller den med de stigar fåren trampat upp. Stigen är lättvandrad med endast några lättare stigningar. Blomsterprakten är stor och det växer mycket gräs vilket ger en frodig grönska. Bitvis är det dock stenigt och sista biten ned till övernattningsplatsen vid glaciären växer det en hel del videsnår.

Vandringsarrangören har låtit flyga hit en inredd container som används för övernattningar. I den finns också en köksdel där man lagar maten, som dock måste ätas utomhus. Sovdelen består av enkla britsar. På nätterna fordras tjockare sovsäck eller sovsäck plus en filt eftersom det blir ganska kallt på nätterna. Enda gången jag frös under hela resan var under övernattningarna här. Inte heller mornarna var någon större njutning då det var råkallt och väldigt fuktigt inne i containern.

Större njutning var det att gå fram till glaciären som kommer ner från inlandsisen. Här bjöds man på fascinerande vyer över den skrovliga isytan. Från ett par hål i den massiva ismassan strömmade vatten som bildade en flod vars vatten var grått och grumligt. Floden rinner ut vid Söndre Igaliko.

Jag passade på att göra en egen vandring på bergsbranterna ovanför glaciären för att njuta av vyerna över denna.

Tillbaka i Iterdlaq övernattade vi i det gamla fårfarmarhuset. Även det är en upplevelse eftersom huset saknar ytterdörr och många glasrutor har ramlat ur sina ramar. Inne i huset finns gamla konservburkar uppspikade för att samla upp regnvattnet. Originellt men hemtrevligt!

Iterdlaq till Igaliko (8 tim 30 min.)

Längsta vandringsdagen under hela resan var etappen mellan Iterdlaq och Igaliko, en härlig vandring som till största delen följde den inre delen av Einarsfjorden. Etappen är lättvandrad med undantag av en bit upp för en lång bergssluttning bakom fårfarmaren Päiväs hus och när man skall korsa en ganska strid flod. Här måste man se upp med den strida strömmen när man vadar över floden. Bitvis är det stenigt vilket gör det lite svårgånget.

Igaliko är ett litet samhälle med cirka 40 invånare. Nordborna kallade platsen för Gardar och var deras biskopssäte. I byn finns flera ruiner från vikingaperioden, bland annat ruinen efter den stora kyrkan. Dagens Igaliko grundades av norrmannen Anders Olsen år 1783. Här finns flera gamla fina stenhus med vackert läge på en bördig plats. Vandrare kan övernatta i byns vandrarhem.

Igaliko till Qassiarsuk (Brattahlid)

Denna förflyttning gjorde vi till största delen med båt på Eriksfjorden, dock måste man först vandra från Igaliko till Itelleq som är en båthamn där man blir upphämtad. För att komma till Itelleq går man på den tre kilometer långa “Kungavägen”. I Itelleq ligger Grönlands största fårfarm.

Under vandringen från Igaliko till båthamnen fick vi för första gången sätta på oss våra regnkläder. Vi hade hittills varit bortskämda med vackert väder och var nu något överraskade att det kunde regna på Grönland.

Regnet fortsatte även under båtresan från Itelleq till Brattahlid vilket tyvärr förtog effekten av mötena med isbergen som kom glidande från Qoroqfjorden.

Qassiarsuq har inte mer än lite drygt 50 invånare men upplevs ändå som ett större samhälle när man kommer från de ödsliga vidderna längre söderut. Det var här vikingen Erik den Röde bosatte sig år 982. Det finns många lämningar kvar efter nordborna runt om i byn och dessutom har man upprättat flera monument för att hedra platsen dit de först kom. Man har även låtit rekonstruera ett långhus och Thordhildurs kyrka som nu är några av de attraktioner som drar besökare till Brattahlid. I mitten av juli 2000 samlades här cirka 2 000 personer, inklusive den danska drottningen, för att fira att det var 1 000 år sedan vikingarna upptäckte Nordamerika (Vinland).

Innan vandringen till Nunataak startade gick vi in i byns affär för att handla vilket var en upplevelse. Varuutbudet var omfattande. I en hylla fanns leksaker, sprit och gevär!

Den cirka 10 kilometer långa vandringen till Nunataak blev en utmaning eftersom regnet vräkte ner och det av och till blåste kraftiga vindar. Alla gick så snabbt de kunde för att komma inomhus. När vi till slut kom fram till fårfarmen, och det lilla huset vi skulle bo i, var vi genomblöta. Ingenting på kroppen var torrt och man kunde nästan hälla vatten ur vandringsskorna. Den dagen kände sig alla nöjda med vandringspasset.

Nästa dag sken solen igen och Grönland visade åter upp sig från sin bästa sida. Då passade jag på att vandra till Nordre Sermilikfjorden (Isafjorden). Det var en lätt vandring över gräsfält. Efter någon timmes vandring kom man fram till den isfyllda fjorden. Det var en stark naturupplevelse att sitta på sluttningen med fjorden framför sig och lyssna till hur isbergen av och till sprack eller krockade med varandra.

Efter en dag i Nunataak var det dags att gå tillbaka till Brattahlid eftersom vandringen började närma sig slutet. Vilken skillnad det var att se landskapet flöda i solsken istället för att se det skymta fram mellan regnskurarna. Nu var det lätt att förstå varför Erik den Röde döpte landet till Grönland. Detta gjorde han för att ge det ett attraktivt namn som skulle locka bosättare.

I Brattahlid besökte vi det rekonstruerade långhuset och Thordilds kyrka innan vi åter åkte med båten över Eriksfjorden. Denna gången var målet Narsarsuaq.

Tillbaka i Narsarsuaq

Så var vi tillbaka där allting började, i Narsarsuaq. Nu återstod bara två övernattningar i tält! innan vandringsgruppen skulle splittras. De allra flesta skulle åka hem till Sverige eller Danmark. Själv skulle jag fortsätta först till Nuuk och sedan till Kangerlussuaq (Söndre Strömfjord).

Man kan även göra fina vandringar med Narsarsuaq som bas, om man har lite tid på sig. Jag hade en dag på mig innan jag skulle flyga vidare och den tänkte jag använda till att vandra till inlandsisen. Tyvärr så regnade det i stort sett hela förmiddagen vilket gjorde det omöjligt att genomföra vandringen. Förmiddagen tillbringade jag därför i det trista tältlägret och att gå ned till flygplatsen för att skicka vykort.

När eftermiddagssolen tittade fram vandrade jag till “Blomsterdalen” som ligger i “Hospital Valley”. Detta är en vacker dalgång med frodig grönska. En farmare använder bottnen av dalgången till att odla foder på. Dalen kantas av berg på båda sidor och i mitten rinner en flod som för smältvatten från glaciären till havet. Man kan vandra en bra bit upp för floden och se stora ismassor som generar smältvatten.

På grund av tidsbrist hann jag inte gå till inlandsisen eftersom vi skulle ha avskedsparty i tältlägret. Jag var dock nöjd med den avkortade vandringen som var mycket fin.

Vi, vandringsdeltagare, guiden och personal i tältlägret, firade sista kvällen tillsammans med ett grillparty. Vibecke, vår guide, var utbildad kock så hon ordande härligt grillade lammkotletter och olika sallader. Till maten drack de flesta vin, något som vi sällan hade kunnat göra under vandringen. Stämningen blev snabbt glad och gemytlig. Flera tacktal hölls av olika deltagare. Leif, (svensk) och Peter (dansk) höll trevliga och roliga tal med anspelningar till de språkförbistringar som av och till rådde mellan svenska och danska deltagare, vilka gav upphov till många glada skratt.

Dagen därpå tog vi oss till flygplatsen för att flyga till olika destinationer och därmed var första delen av resan avslutad.

Jag kommer att minnas vandringen på Sydgrönland som en enda stor och mäktig naturupplevelse. Men jag kommer också att minnas de trevliga grönländare jag mött och jag kommer att minnas alla vandringdeltagare som verkligen bjöd på sig själva för att gruppen skulle fungera bra tillsammans.

Tack Jytte och Hans Peter, Bente och Ole, Lene och Peter, Ian, Martin och Helle, Birgitta, Gunilla, Leif och Elvie – det var trevligt att lära känna er alla! Sist men inte minst ett stort tack till vår guide Vibecke som på ett positivt och engagerat sätt ledde vandringen.

Nuuk – huvudstaden

Flygresan från Narsarsuaq till Nuuk tog drygt en timme och bjöd på fantastiska vyer över inlandsisen. Solen sken under hela flygturen varför man bara satt och njöt över att kunna se den mäktiga isen och en del sjöar mitt i den.

Strax innan landningen i Nuuk blev vädret sämre. Trots det var vyerna över staden och de omkringliggande bergen fina. När man kom ut ur flygplanet och terminalen blåste det iskalla vindar som gjorde att man omedelbart längtade tillbaka till Sydgrönland.

Huvudstaden Nuuk grundades av missionären Hans Egede år 1728 och är därmed Grönlands äldsta stad. Han flyttade hit efter att ha övergivit sin första boplats på “Hoppets Ö” som ligger längre ut i Davissundet. Nuuk är Grönlands största stad, och världens minsta stad när det gäller invånarantalet, med en population på cirka 14 500.

Jag tyckte om Nuuk redan vid inflygningen när jag såg de färgglada husen liggande på klipporna omgivna av det djupblåa havsvattnet. Här skulle jag stanna i en vecka och på så sätt få lära känna staden och dess omgivningar ordentligt. Staden och närområdet är lätt att utforska. Trots att staden är liten finns det en hel del att titta på och i dess omedelbara närhet finns vildmarken.

Det finns en del sevärdheter i Nuuk och dessutom erbjuder Turistbyrån intressanta utflykter. Dessutom kan man göra fina vandringar i 2-3 dagar med Nuuk som bas. Folklivet är i Nuuk, precis som överallt i världen, intressant att studera.

Folklivet

Livet i Nuuk är inte av det mest hektiska slaget. Här vilar fortfarande lugnet och friden. Trafiken är gles. Det finns bara några mil vägar i staden och dess omgivningar. På huvudgatan finns bara några få trafikljus och fotgängarna väntar snällt på “grön gubbe”.

Redan på morgonen, strax innan de två stora varuhusen öppnar, samlas små grupper av grönländare framför dessa. Huvudsakligen vid Brugsen, som ägs och drivs av grönländare. De flesta är arbetslösa eller socialt utslagna. De var dock färre än jag förväntade mig efter allt man läst eller hört i media. På lördagsmorgnarna ser man redan vid 8.30 tiden att alkoholkonsumtionen är stor, trots de avskräckande priserna. Överallt sitter människor med ölflaskor i händerna. De är glada och öppna mot främlingar. Det går dock lite trögt att konversera med många av dem eftersom de förstår väldigt lite av det man säger på svenska. Själva talar de bara danska eller grönländska. Väldigt få talar engelska.

På krogarna var det väldigt lugnt när jag var i Nuuk. Jag har dock hört talas om hur vilt det kan gå till på dessa vid “högtryck”. Då händer det till och med att folk blir skottskadade.

Det är lätt att få kontakt med människor i Nuuk, var man än stöter på dem. Många hälsar glatt på en främling, de är snabba att identifiera en turist. Sedan är det upp till en själv att försöka utveckla kontakten.

Busschaufförerna är väldigt hjälpsamma. Speciellt en av dem som kör till flygplatsen. Han kan till och med bjuda på en gratistur om han är på det humöret.

Många lördags- och söndagseftermiddagar är det bröllop eller dop i den vackra “Frälsarens Kyrka” i Kolonihavnen. Många av besökarna är då klädda i de vackra grönländska traditionella kläderna. Kvinnorna bär färgfulla kläder med höga stövlar och sälskinnsbyxor. Männen har en vit skjorta, svarta byxor och korta stövlar. Som turist kan man ställa sig utanför kyrkan och vänta tills människorna kommer ut för att få se de vackert klädda grönländarna. Missa inte detta om Du är i Nuuk! Själv hade jag turen att se tre bröllop en lördagseftermiddag.

Ett besök på “Braettet” den lokala fiskmarknaden är också intressant. Här säljs inte bara färsk fisk utan även val-, säl- och renkött. Den färska fisken är billig och läcker!

Att titta på badande grönländare vid stadens vattenreservoir, en liten sötvattensjö i en av de nyare stadsdelarna, är också en intressant upplevelse. Här badar människor i badbyxor eller med våtdräkt! Jag såg ingen som badade i det iskalla havsvattnet.

Sevärdheter

Nuuk har inte speciellt många sevärdheter. Några av de främsta har sitt ursprung från den koloniala perioden. Intressant att besöka är, bland annat:

Universitetet, världens minsta, är inrymt i Herrnhutarnas gamla missionshus. Det byggdes 1747 och ligger vackert nära havet. Inte långt från byggnaden kan man se flera gamla inuitiska gravar.

Grönlands Lärarseminarium, grundat 1845,  är inrymt i en vacker byggnad från 1907.

Kolonihavnen är Nuuks främsta attraktion. Här ligger många fina hus från kolonialtiden som renoverats pietetsfullt. Det var härifrån jägarna paddlade ut på havet för att jaga säl eller val. Här flåddes de stora valarna. En del av utrustningen finns fortfarande kvar. Här ligger också Hans Egedes hus, byggt 1728, som numera är premiärministerns bostad. Huset är Grönlands äldsta användbara byggnad.

Frelserens Kirke, “Frälsarens Kyrka”, är en vacker träkyrka i rött som ligger nära Kolonihavnen. Den invigdes den 6 april, 1849. Bakom kyrkan ligger en liten kulle med en staty av Hans Egede. Från kullen har man en vacker vy över Nuuk och dess omgivningar.

Grönlands National Museum, som är inrymt i tre hus i Kolonihavnen, är värt ett besök. Här finns föremål som representerar 4 500 år av grönländsk historia. Museets stora sevärdheter är mumierna som hittades i en grotta i Qilakitsoq 1972. De dateras till 1400-talet och är mycket välbevarade. De anses vara en sevärdhet av världsklass och har blivit publicerade på framsidan av National Geographic Magazine.

Nordiska Huset är en modern byggnad som Nuuk-borna är stolta över. Byggnaden har en modern skandinavisk formgivning. Här finns ett cafe med ett litet sortiment av utländska tidningar och här ligger stadens enda biograf. Ofta förekommer här intressanta utställningar.

Jultomtens Hus är en annan sevärdhet, en stor modern byggnad inrymd i Nuuks Turistbyrå. Här finns en jultomteexpedition som tar emot brev från hela världen. Under sommarmånaderna förekommer inga aktiviteter på expeditionen men den är vackert dekorerad med allehanda julsaker. På baksidan av bygganden ligger världens största brevlåda.

Nuuks arkitektur, tycker jag är en av de stora och intressanta sevärdheterna. Det finns många spännande byggnader runt om i staden, inte alltid vackra men sevärda. De stora, moderna, fruktansvärt fula hyreshusen är fascinerande. De små. vackra, färgglada trähusen runt om i staden är vackra små byggnader som man gärna vill fotografera. I de nya stadsdelarna växer en ny, spännande och färgfull miljö upp.

Vandringar med Nuuk som bas

Om man åker med bussen från centrala Nuuk till flygplatsen kommer man direkt ut i vildmarken. Det är hit man måste får att hitta vandringsmöjligheter. Det finns bara ett par av Turistbyrån rekommenderade vandringsvägar att gå, andra får man hitta på själv.

De flesta vandrare, man stöter på ytters få, går en tur runt berget Quassussuaq (Lille Malene), 443 meter över havet, eller upp på det. Vandringarna bjuder på fina vyer över Nuuk och dess makalöst vackra omgivningar. Vill man bygga på dessa vandringar lägger man till slingan som går genom Paradisdalen. Vandringen blir då cirka 16 kilometer lång.

En spektakulär vandring, som Turistbyrån inte rekommenderar på grund av att flera turister råkat illa ut och skadats, är till toppen av berget Ukkusissat (Store Malene), 761 meter över havet.

Denna, och andra vandringar, kan man börja gå från Annas Torvhus, som ligger nära flygplatsen. Huset är byggt i gammal traditionell grönländsk stil.

Man går först genom Paradisdalen och njuter av vyerna över det vackra berget Sermitsiaq, 1 210 meter över havet, och bergen kring det samt fjorden med dess isberg.

Sedan tar man sikte på Ukkusissat och dess toppar. Var beredd på en ganska tuff vandring med korta klättringsinslag! Det är stenigt på vägen upp mot topparna och stor risk för stenras. Det är inte alltid behagligt att gå på de vassa stenarna. Vyerna som erbjuds under toppbestigningen är dock värda besväret.

Väl uppe på toppen skall man stanna en lång stund för att njuta av vyerna i alla väderstreck och att dricka sitt kaffe.

Nedstigningen från Ukkusissat är inte heller lätt. Det gäller att finna en väg som inte leder ned över branta bergsväggar med risk för stenras eller att man själv ramlar ned från berget. Räkna med en ganska tuff dagsvandring!

En dag gick jag runt hela Nuuks kustlinje som bjöd på intressanta stads- och naturmiljöer.

Valskådning

Turistbyrån har ett attraktiv utbud, om än i dyraste laget, av olika utflykter. Några av dem är ett “måste” om man är i Nuuk. Den tur man absolut inte får missa är valskådningsturen, som går alla dagar utom söndag. Man måste räkna med en del tur för att få se några av de stora knölvalarna som kommer till Nuukfjorden på somrarna. Ibland kommer de så nära att man kan stå på stranden och se dem simma eller hoppa ute i fjorden.

Själv var jag tvungen att åka med på två turer innan jag fick se val. Den första turen erbjöd en mängd fina vyer över Nuuk, fjorden med isberg och vyer över några av de många vackra bergen runt Nuuk, bland annat kom jag mycket nära Hjortetaggen och Sermitsiak. Men det var valar jag helst ville se och denna kväll visade sig inte en enda val.

Nästa gång jag följde med på en valskådningstur var dagen innan jag skulle flyga från Nuuk.

Det var slumpen som avgjorde att jag följde med på denna tur. Jag hade planerat att vandra en sista gång innan jag lämnade Nuuk. Vilken tur att jag ändrade mitt beslut!

Valskådningsturen blev en upplevelse utöver det vanliga. När skepparen lyckats lokalisera några knölvalar som simmade lekfullt i bukten satte han kurs mot dem. Valarna var på bra humör så vi kunde följa dem på nära håll. Som mest var det tre knölvalar runt vår båt, varför vi kunde studera dem tätt inpå oss. Vilken upplevelse att se de stora djuren blåsa, komma simmande eller att dyka ner under vattenytan helt ljudlöst. Vi hade turen att se valarna i över en timme. Vilken upplevelse!

Knölvalen är en bardval som kan bli upp till 18 meter lång och väga runt 33 ton. Den har en kort och tjock kropp och vårtliknande knölar på huvudet och de långa bröstfenorna. Honan föder en 4 meter lång unge som diar henne i 11 månader. Knölvalarna lever av plankton och fisk. Den finns i alla hav. Förr fångades den ofta av valfångare.

Kangerlussuaq (Söndre Strömfjord)

De sista återstående dagarna, en knapp vecka, skulle jag tillbringa i Kangerlussuaq, eller som det heter på danska Söndre Strömfjord.

Kangerlussuaq är precis som Narsarsuaq en före detta amerikansk flygbas, som kallades för “Bluie West 8”. Den byggdes under 1941 för att fungera som mellanlandningsplats för flygplan på väg till eller från Europa under Andra Världskriget. När amerikanarna drog sig tillbaka från basen den 30 september, 1992 överlämnades denna till Grönlands Hemmastyre. Den forna militära basen är numera en av Grönlands två internationella flygplatser och nav för inrikes flyg. Livet i samhället och för dess befolkning kretsar runt flygplatsen. Alla som bor i Kangerlussuaq, cirka 600 personer, är direkt eller indirekt beroende av flyget och dess biverksamheter.

Kangerlussuaq, vilket betyder “Stor Fjord”, ligger en bit norr om Polcirkeln, på en plats som hör till de största isfria områdena på hela Grönland, bara 25 kilometer från inlandsisen. Dess läge nära inlandsisen ger en klimatstabilisering men temperaturerna varierar starkt mellan vinter och sommar, från ned till -50 grader Celcius till nära +30 grader Celcius under sommarmånaderna. Av den djupa permafrosten tinar bara den översta metern under sommarmånaderna. Området runt Kangerlussuaq klassas som öken eftersom avdunstningen överstiger nederbörden.

Mötet med en ung man från Kangerlussuaq Tourism skiljde sig markant åt från möten med grönländare jag haft tidigare under resan. Till denna dag hade jag bara mött trevliga människor. Denne unge man visade sig var en surmulen, irriterad tvär liten grönländare, som egentligen inte skulle möta nyanlända turister. Tyvärr visade han sig vara representativ för i stort sett all övrig personal också. Ville man ha råd om vandringar etc skall man kontakta andra än de på turistbyrån. De var bara intresserade av att turister skulle boka deras svindyra arrangemang. Flera av dem kan göras på egen hand varför det inte finns anledning att betala de överpriser man begär.

Ett litet exempel på deras vrånghet. En dag hade jag följt med ut på en myskoxtur och valt att stanna kvar ute i bergen för att vandra istället för att åka tillbaka till “Old Camp”, vandrarhemmet. Nästa dag var jag på en ny vandringstur. På kvällen kom jag gående i utkanten av byn när utflyktsbussen kom körande. När den stannade till frågade jag chauffören, samme man, som kört dagen före (han visste att jag gått av vid Ferguson Lake) om jag kunde åka med till “Old Camp”. “Nej, det går inte för det finns inga platser i bussen, sade han” Genom bussens fönster kunde jag se att det fanns 5-6 lediga stolar. Han gav gas och var beredd att starta när en turist, som jag mött i Nuuk, ropade till honom att ta med mig. Skärpning Kangerlussuaq Tourism!

Alla besökare i Kangerlussuaq, oavsett övernattningsform, bor nära flygplatsen. Om man vill uppleva den fina naturen och stillheten måste man bort från detta område. Runt omkring Kangerlussuaq finns oerhört vackra naturområden och ett intressant djurliv. Det är dock ganska svårt att komma bort från flygplatsområdet. Man kan hyra en cykel, boka en taxi, vandra eller ta bussen till utkanten av byn. Själv valde jag att gå, cykla och att följa med en av Turistbyråns turer.

Vandringsturer jag gjorde gick vid Lake Ferguson och Lille Saltsö, till berget Sugar Loaf och vattenfallet bakom det samt mot Store Saltsö. Alla dessa vandringsturer bjöd på oerhört fina naturupplevelser.

En dag hyrde jag en cykel och cyklade till inlandsisen. Den turen är cirka 50 kilometer, tur och retur. Man följer en grusväg i mycket dåligt skick, som för den ovane cyklisten snart resulterar i “bakvärk”. Smärtorna är priset för denna mycket vackra tur som bjuder på enorma vyer över sjöar, stäpper och inlandsisen. Sista biten fram till isen måste man vandra. När man kommer fram till iskanten möts man av en imponerande och mäktig syn. Man möts av en isvägg som är 50 – 60 meter hög. Fascinerande var också att se ett stort fält av blåklockor som blommade i anslutning till isen. Att det finns liv bara några meter från den stora inlandsisen.

Mötet med myskoxarna i Kangerlussuaq är nog, tillsammans med mötet med knölvalarna i Nuuk, bland de starkaste upplevelserna under Grönlandsresan. Kangerlussuaq är den plats på Grönland där det är lättast att se myskoxar. I början av 1960-talet hämtades 27 myskoxar från Nordöstra Grönland hit. Dessa trivdes så bra här att de nu förökats sig till mellan 8 och 9 000 djur.

Myskoxen hör till slidhornsdjuren och ser nästan förhistoriska ut med sina stora, böjda horn. Hannarnas mankhöjd ligger mellan 125 – 130 centimeter, honornas betydligt lägre. En fullvuxen tjur kan väga upp till 400 kilo. Trots sin vikt kan den springa fort. I början av maj föder honan en enda kalv som bara efter någon timme står på egna ben. Myskoxarnas har en mörkbrun päls, ofta med en vitgul sadelfläck på ryggen. De tättsittande håren i pälsen är mycket långa och ger ett bra skydd vinterkölden. Myskoxarna lever i småflockar med stark sammanhållning. Vid fara ställer sig de vuxna djuren i en ring runt årskalvarna med sänkta huvuden, riktade mot faran.

Myskoxarna känner doften från vandrare på långt håll och springer ofta iväg innan man kommit så nära att man kan fotografera dem. Kommer man i bil eller buss kan man ha tur att komma väldigt nära inpå dem. Själv lyckades jag smyga mig på dem så att jag var bara cirka 50 meter från dem. Närmare bör man inte gå eftersom man då passerar deras säkerhetsavstånd och man kan inte springa ifrån en ilsken tjur som anfaller.

Dagarna i Kangerlussuaq försvann alldeles för fort. Plötsligt var avresedagen kommen och fyra veckor på Grönland var till ända. Dagar som var fyllda med möten med medmänniskor och mäktiga naturupplevelser. Jag hade gärna stannat ytterligare veckor på Grönland.

Det finns upplevelser som kan vara svåra att beskriva i ord. De måste helt enkelt upplevas personligen. En resa till Grönland hör till dessa. Upplevelserna på Grönland är stora, mäktiga och i många dimensioner.

Åk till Grönland möt naturen, den rena luften och de vänliga människorna. Ibland kan de verka lite avvaktande inför mötet med en främling vilket oftast beror på blyghet. Sedan släpper man gärna fram den värme och vänlighet som finns hos dem.

Gör en egen resa till Grönland så förstår Du vad jag menar. Du kommer inte att ångra den!

Det finns många intressanta och spännande länder.
Läs om några av dessa på min hemsida
www.stalvik.se / rainer stalvik

Print Friendly, PDF & Email