laos-resa

Resa till Laos,
Vang Vieng, Luang Prabang, Vientiane, Champasak mm

Bilder märkta (U) visar ett av UNESCO utsett världsarv
Klicka på bilden för större format

Resa till Laos, Vang Vieng, Luang Prabang, Vientiane, Champasak mm

udomxai, nong khiaw, vientiane, vang vieng, luang prabang, pakse, champasak, si phan don och pakbeng var några platser jag besökte på denna resa till laos, rainer  stalvik

Laos kallades en gång för längesedan för Lan Xang, vilket betyder ”Landet med miljoner elefanter”. Det lilla landet Laos är ett av världens fattigaste länder och har nu äntligen fått fred, efter att ha drabbats av krig med olika länder under nästan 300 år. Laos är ett litet vackert land. I norr ligger det kuperade och skogsklädda höglandet med sina spännande folkgrupper och i söder ligger det märkliga och fascinerande flodlandskapet.

Mitt besök i Laos ingick i en sex veckor lång rundresa i Indokina som började med en två veckor lång resa i Thailand. De två första veckorna reste jag på egen hand. Besöket i Laos ingick i ett upplägg kallat ”Längs Mekong” som jag köpt av en researrangör. Att köpa färdiga resepaket har för och nackdelar. Fördelarna är att någon annan sköter allt det praktiska och man själv kan koncentrera sig på att uppleva. Nackdelarna är att man inte själv bestämmer när och var man vill åka eller stanna och att man får reskamrater som man själv inte har valt.

Mina reskamrater på denna resa var mogna människor, men vissa av dem betedde sig ibland som gapiga tonåringar på sin första resa ut i världen. Deras gapande kunde gott och väl ibland konkurrera med vad man, ofta, tillskriver semestrande tyskar. Gapande svenskar är inte bättre än gapande tyskar! Detta beteende passar inte in i det lågmälda Fjärran Östern. Bortsett från att vissa i gruppen var väldigt gapiga, så var det en bra grupp som reste tillsammans  och resan i Laos blev en intressant och spännande upplevelse.

Laos är fortfarande till stor del orört av västerländsk turism, vilket märks när man träffar laotier, som än så länge tycker att det är spännande att möta en turist.

Resa till Laos

Chiang Rai – Pakbeng

I grupp åkte vi från Chiang Rai i Norra Thailand, med egen minibuss, till Chiang Khong som är en officiell gränsövergång, som öppnades i mitten av 1990-talet, till Laos. Efter passformaliteterna fortsatte resan in i Laos med båt över Mekongfloden till Huay Xai. Staden låg utefter en tidigare handelsväg från provinsen Yunnan i Kina till Thailand. Än idag har staden behållit sin prägel av handelsplats. De flesta turister hastar vidare söderut på Mekongfloden, mot Luang Prabang. Så gjorde även vår grupp, fast vi stannade till i Pakbeng efter en mycket vacker båtfärd längs Mekong.

Övernattningen i Pakbeng, som ligger halvvägs till Luang Prabang, blev en häftig upplevelse. Hotellet vi bokat rum på hade lämnat dessa till mera betydelsefulla gäster varför våra guider fick leta upp andra rum åt oss. Vi hamnade därför på ett enkelt värdshus med ruffiga rum. Själv bodde jag i ett som vette in mot trädgården. Rummet hade endast tunna väggar av flätade bambublad varför varenda ljud hördes igenom dessa. Först vaknade jag en bit in på natten av att någon gallskrek i trädgården, sedan började tupparna att gala vid 4-5 tiden och vid sextiden kördes en motorcykel länge på tomgång i gången utanför rummet. Förutom motorljudet stördes man av avgaserna som kom in i rummet genom den tunna väggen. Så här är det att resa ibland, det får man acceptera.

Pakbeng – Nong Khiaw

Resan gick vidare med en bussfärd från Pakbeng till Muang Xai, även kallat Udomxai, där vi övernattade. Den cirka 135 kilometer långa vägen tar allt mellan 6 till 8 timmar att köra. Halva tiden mot Udomxai gick färden på en dammig och väldigt dålig grusväg. Vi passerade flera byar utefter vägen där husen låg precis vid vägkanten. Varje fordon som passerade byarna rev upp mängder med damm som flög in i husen. Jag tyckte synd om dessa stackars människor som skulle stå ut med detta under hela sitt liv. Trafiken är dock än så länge mycket gles i dessa trakter. Utefter vägen ligger flera byar med minoritetsfolk, som hmong och khmu. Vi stannade till vid någon by utefter vägen och väckte stor uppståndelse. Här passerar inte speciellt många turister. Vägen gick genom ett vackert och kuperat landskap.

Udomxai nådde vi vid 14-tiden, cirka sex timmar efter att vi lämnat Pakbeng. Vi tog in på ett hotell som tidigare fungerat som kinesiskt konsulat. Efter incheckningen gick jag till marknadsplatsen. Udomxais marknad är känd för att minoritetsfolk kommer hit och handlar samt att man här hittar allehanda ”delikatesser” som råttor, fladdermöss, småfåglar och grodor. Jodå, allt detta kunde beskådas på marknaden.

Nästa dag gick färden vidare till Muang Ngoy i den bergiga Luang Nam Tha provinsen. Där skulle vi göra en båtfärd på floden Nam Ou till Ngoy Khiaw och vandra till en liten bergsby bebodd av folkgruppen khmu. Bussfärden mellan Udomxai och Muang Ngoy är utomordentligt vacker, men i dåligt skick.

Båtfärden på den lilla floden Nam Ou blev en ny skönhetsupplevelse. Vi åkte i små flodbåtar mellan höga berg som var klädda med regnskog.

Ngoy Khiaw är en liten pittoresk by alldeles vid floden. Hit kommer en del turister eftersom här finns flera enkla hotell. Från Ngoy Khiaw brukar vissa besökare ge sig vidare på en vandring till några byar med olika minoritetsfolk som lever i regionen.

Vi gjorde en två dagars vandring till en liten bergsby bebodd av folkgruppen khmu. Vandringen första dagen var inte speciellt tung, även om det lutade uppför under i stort sett hela eftermiddagen. Den blev ändå ganska jobbig på grund av värmen och att vi tvingades vada ett stort antal gånger. Vi åt en enkel lunch i en khmuby efter vägen innan vi kom till byn där vi skulle övernatta. En bit från byn fanns deras vattenpost, ett par bamburör som ledde det livsgivande vattnet. Hit var det en strid ström av bybor som skulle hämta vatten, ung som gammal hjälpte till att bära vatten upp till byn, som låg på en höjd med vacker utsikt över det kuperade landskapet.

Vi väckte stor uppmärksamhet när vi kom fram. Innan vi fick gå in i byn var vi tvungna att vänta tills guiderna ordnat förläggning. Jag och tre andra hamnade i ett hus mitt i byn. Här var ett tjugotal människor samlade när vi kom som tittade nyfiket på oss. Det fanns ingen el i byn och fattigdomen var stor. När solen hade gått ned blev det ordentligt mörkt i byn. Husen lystes upp med hjälp av fotogenlampor.

Bylivet var intressant att studera. Kvinnor stötte ris i stora mortlar vid flera av husen. Arbetet sköttes med fötterna eftersom händerna var upptagna med att fylla på ris eller att jaga undan höns, tuppar och kycklingar med hjälp av en stor pinne. Överallt i byn sprang höns, kycklingar och tuppar. Grisarna fick hålla till utanför ben stängselomgärdade byn. Många män gick omkring bärande på små barn, vilket jag aldrig sett i denna omfattning tidigare. Mest fascinerande var nog allt bärande av vatten, som verkade engagera gammal och ung.

Efter en natt khmubyn vandrade vi tillbaka genom regnskogen till Nam Ou floden. Det blev en spännande vandring för man mötte en del människor i skogen och jag blev biten av ett femtal blodiglar så att skjortan blev helt blodig.

Från den lilla byn vid floden åkte vi båt tillbaka till Muang Ngoy, där vi övernattade. Påföljande morgon gjorde vi en fin flodfärd till Luang Prabang på Nam Ou floden. På vägen stannade vi till vid de mäktiga Pak Ou grottorna, kalkstensgrottor, med många buddhastatyer.

Luang Prabang

Staden Luang Prabang har gett namn åt hela provinsen, som enligt 1995 år folkräkning har cirka 365 000 invånare, själva staden har enbart cirka 16 000 invånare. Luang Prabang var kungariket Lan Xangs huvudstad fram till 1707 då riket delades upp i tre mindre riken; Luang Prabang, Vietiane och Champasak. Till stor del verkar tiden ha stått stilla i Luang Prabang sedan fransmännen regerade över landet. Här finns flera vackra, gamla tempel, kungliga palatset, mängder med munkar och ett lugn som ofta saknas i asiatiska städer. Hela Luang Prabang är numera upptaget på UNESCO:s Världskulturarvlista.

I Luang Prabang hade våra laotiska guider ordnat en riktig laotisk välkomstceremoni med böner, knytning av band runt handlederna och dans. En fin och uppskattad tillställning.

Naturligtvis besökte jag flera av de vackra templen i staden; Wat Xieng Thong byggt på 1560-talet, Wat Wisunalat ursprungligen byggt 1513, som därmed är stadens äldsta tempel i bruk, Wat Manolom med anor från 1300-talet. Jag var uppe på berget Phu Si och tittade på templen som ligger på detta och jag var här för att njuta av solnedgången över Mekongfloden, vyerna över staden och floderna Mekong och Nam Khan. Dessutom besökte jag det vackra Kungliga Palatset. Det som gjorde mest intryck på mig var när jag gick upp före soluppgången för att se munkarna, hundratals orangeklädda män med rakade huvuden, vandra genom stadens gator i den tidiga morgontimmen för att samla in allmosorna från folket. Jag har aldrig sett någonting liknande!

På kvällarna öppnas en livlig nattmarknad i centrala staden där kan man köpa tyger och olika souvenirer. Vid en sidogata till denna finns mängder med små matstånd. I dem kan äta billigt och gott. Vill du lyxa till dig eller har lite hemlängtan kan du besöka Scandinavian Bakery på Thanon Sisavangvong och köpa dig ett svenskt bakverk.

Vang Vieng

Vang Vieng ligger cirka fem timmars bussresa söder om Luang Prabang och cirka 160 kilometer norr om huvudstaden Vientiane. Vägen mellan Luang Prabang och Vang Vieng är bra, men bitvis väldigt krokig och kuperad. Den lokala bussen är ofta full med laotier och turister vilket gör den till en spännande färd. Några av mina medpassagerare (laotier) blev så bussjuka att de kräktes flera gånger. En lite otäck ingrediens i bussresan var att man åker med beväpnad vakt ombord på bussen, efter tidigare överfall där turister dödats. Enligt regeringen är det hmongfolket som utför attackerna mot bussarna. Vissa laotier vägrar åka buss denna sträcka eftersom den, enligt dem, är fullständigt livsfarlig.

Vang Vieng, med cirka 25 000 invånare, är vackert beläget vid floden Nam Son. Staden omges av vackra och dramatiska kalkstensberg. Själva staden är inte speciellt sevärd. Det är naturen och grottorna runt staden som drar hit turister. Vang Vieng är nog Laos´mest turistiska plats med mängder av backpackers som, tyvärr, ofta lever ett flummigt liv här.

Jag fängslades av den, till synes, idylliska tillvaron för människorna i Vang Vieng och den sagolikt vackra naturen runt staden. Enklast att komma runt i omgivningarna är att hyra en cykel. Då kan man cykla till omkringliggande byar och komma i kontakt med människor som lever i dessa. Man kan cykla efter den lågt trafikerade huvudvägen norrut mot Luang Prabang eller söderut mot Vientiane. Det ligger byar på båda sidor av vägen. Intressantast är kanske byarna som ligger mot floden för där pågår nästan alltid någon form av fiske.

Folklivet i floden är synnerligen intressant att titta på. Ofta ser man fiskare slänga iväg sina kastnät från båtar eller gående i vattnet, man kan se kvinnor och flickor gå i vattnet och plocka sjögräs eller framåtböjda fiska med håvar i det grunda vattnet.

För att komma åt grottor måste man ta sig över floden på små avgiftsbelagda bambubroar. På andra sidan floden cyklar man in i det vackra landskapet med risfält och spetsiga kalkstensberg. Passa på att gå in i någon eller några av de intressanta grottor som ligger här. I dem finns vackra stalakiter eller stalakmiter, droppstenar, i fantasifulla former. Flera av grottorna var tillflykt för ortsborna under krig.

Vientiane

Den fyra timmar långa bussfärden till Vientiane från Vang Vieng var inte lika spektakulär som den från Luang Prabang till Vang Vieng.

Huvudstaden Vientiane, cirka 140 000 invånare, kallas även för Sandelträstaden. Egentligen uttalas stadens namn Wieng Chan av laotier, som betyder ”staden med murar”. Det var de koloniserande fransmännen som gav staden dess nuvarande namn. Vientiane har gamla anor och grundades redan på 1 000-talet efter Kristus när bosättare slog sig ned på den fertila slätten vid Mekongfloden. Staden har anfallits av fientliga trupper ett flertal gånger under tidens gång; av Vietnameser, Burmeser, Thailändare, Khmerer och Fransmän. När fransmännen intog staden gjorde man den samtidigt till officiell huvudstad.

Besöket i Vientiane var bara en ”mellanlandning” på vägen till Pakse och därför fick vi bara tillfälle att se oss omkring i staden under en eftermiddag, vilket enligt min uppfattning, är för kort tid. Två heldagars stopp hade varit mera lämpligt för att ”kropp och själ” skulle vara i harmoni under resandet och för att kunna få en hyfsad överblick av folklivet i huvudstaden.

Under stoppet i Vientiane hann vi besöka templet Wat Si Saket, byggt år 1818 och är därmed ett av de äldsta i staden. Grundaren Chao Anou var utbildad vid hovet i Bangkok och templet har därför stark siamesisk influens. Templet skonades därför vid thailändarnas attack mot befolkningen som protesterade mot den thailändska överhögheten. Fransmännen lät renovera Wat Si Sakhet år 1924 och 1930 och idag är det en av stadens största sevärdheter. Bara ett hundratal meter åt sydöst från Wat Si Saket ligger det forna kungliga templet Haw Pha Kaew som har konverterats till museum. Templet lär ha byggts redan 1565 på uppdrag av kung Setthathirat som flyttade huvudstaden från Luang Prabang till Vientiane i samband med att han besteg tronen. Med sig hit hade han Smaragbuddhan som ursprungligen stod i Chiang Rai. Denna Buddhastaty rövades bort av thailändarna 1779 och har stått i Bangkok sedan dess. Templet förstördes i stort sett helt under ett nytt krig mellan Laos och Thailand år 1828. Under åren 1936 och 1942 återuppbyggdes templet. Höjdpunkten under besöket i Vientiane blev besöket vid templet Pha That Luang, som är Laos nationalsymbol och ett av landets heligaste tempel. Det började byggas år 1566 på en plats där det tidigare stått ett khmertempel på uppdrag av kung Setthatthirat. Enligt legenden byggdes här först en stupa, på 300-talet före Kristus, av indiska missionärer för att hysa ett bröstben som tillhört Buddha. Detta har dock inte kunnat bekräftas. Templet är byggt för att troende skall kunna vandra runt det på olika etager. Det förstördes i stor omfattning av de thailändska och burmesiska invasioner under 17- och 1800-talet. Under åren 1931 och 1935 lät fransmännen restaurera templet till nuvarande utseende.

Kommer man till Vientiane får man inte missa ett besök i Buddhaparken i Xieng Khuan, som ligger cirka 24 kilometer söder huvudstaden. Parken ligger vid Mekongflodens strand och här kan man studera olika hinduiska och buddhistiska religiösa statyer i varierande storlekar. Här finns också en  pumpaliknande byggnad med tre våningar som symboliserar helvetet, jorden och himlen. Parken som uppfördes 1958 har blivit en stor turistattraktion.

Pakse – Champasak – Si Phan Don

För att komma till södra Laos flög vi från Vientiane till Pakse. Därifrån åkte vi vidare med egen buss till Champasak och Si Phan Don (De fyra tusen öarna).

Staden Pakse är den regionala huvudstaden i provinsen Champasak och grundades av fransmännen i början av 1900-talet. I själva staden finns inga större sevärdheter. Annledningen till att man kommer till Pakse beror i regel på att man kan ta sig ut eller in från Thailand via denna, att man skall vidare till området som kallas för Si Phan Don (Fyra tusen Öar) i södra Laos eller att man skall besöka de historiska khmerruinerna vid Wat Phu Champasak, som är föregångare till de mera berömda i Angkor i Kambodja.

Wat Phu Champasak och dess tempelruiner är numera ett världskulturarv enligt UNESCO. Platsen, cirka 8 kilometer sydöst om dagens Champasak, blev tidigt helig eftersom man här fann ett berg med en märklig topp. Den fastställde man vara en så kallad Shivalinga, en fruktbarhetssymbol som förekommer i den hinduiska trosuppfattningen. På sluttningen av berget Phu Pasak har det under tidens gång byggts flera tempel som nu enbart är ruiner. Fynden från dessa visas i ett museum i anslutning till tempelområdet. Intressantast för de flesta är nog besöken vid de tempel som är uppförda av khmererna före deras storhetsperiod och som återspeglas i Angkorområdet i Kambodja. De tidigaste templen dateras till kungariket Chenla som existerade mellan 500 – 700-talen efter Kristus. Tempelruiner ligger på olika höjd och är förbundna genom långa trappor. Längst upp i området finns en sten som benämns ”Krokodilstenen” som antagligen användes vid människooffer.

Si Phan Don (Fyra tusen öar)

Sista anhalten på resan genom Laos blev området som kallas för Si Phan Don, Fyra tusen öar. Detta är ett 50 kilometer långt område av Mekongfloden, strax norr om gränsen till Kambodja, som här når en bredd av 14 kilometer under regnperioden, därmed är det Mekongflodens bredaste parti under hela dess längd på 4 350 kilometer, från källan i Tibet till deltat i södra Vietnam. De största öarna i området är bebodda och på flertalet av dem har det byggts hotell för turister. Det är dock förhållandevis få turister som söker sig hit.

Den största ön heter Don Khong, där bodde vi på ett bra hotell i Muang Khong, öns största ort, som också blev basen för mina utflykter. Första dagen i Si Phan Don området åkte hela gruppen med båt till öarna Don Det och Don Khon, som ligger en bra bit söder om Don Khong. Alla båtresor i Laos har bjudit på fina naturupplevelser och gett mig möjlighet att studera livet på, eller vid, Mekongfloden.

Öarna Don Det och Don Khong förbinds med en bro som fransmännen byggde i början av 1900-talet. Bron ingick i den 14 kilometer långa, smalspåriga järnväg som börjar eller slutar med en stor piranläggning på Don Det. Fransmännen byggde järnvägen för att kunna omlasta och transportera godset som kom med båt och skulle vidare, söderut eller norrut, då detta inte var möjligt med båtar på grund av att det här finns flera, stora eller mindre, oframkomliga vattenfall. Här ligger Mekongflodens vildaste parti. Vissa av vattenfallen är både stora och imponerande. Jag fick tillfälle att besöka några av de vackra fallen från fastlandssidan.

Marknaden i Muang Khon är en stor upplevelse, den är liten, men oerhört genuin. Marknaden börjar tidigt på morgonen. Är man här strax före soluppgången får man se kvinnorna göra sina inköp och ge sig iväg fullastade med varor från marknaden; grönsaker, höns, ankor eller fisk.

Besöker man Don Khong skall man definitivt avsätta en heldag för att cykla runt ön och titta på folklivet, vilket är en stor upplevelse eftersom man kommer nära människor. Det är lätt att cykla runt ön på asfalterade vägar och här finns inga jobbiga uppförsbackar. På min cykeltur gjorde jag besök i en skola, hos en grupp kvinnor som satt på ett risfält och grävde efter grodor som gömt sig i den fuktiga jorden och i staden Muang Saen. Där jag åt nudelsoppa i en gaturestaurang till laotiernas förtjusning. De är inte vana att se västerlänningar nöja sig med så enkla matställen. Cykelturen runt ön tog hela dagen och blev en fin upplevelse.

På morgonen när vi skulle lämnade ön, gick jag till templet som ligger efter huvudvägen, för att fotografera munkarna vid den stora sittande Buddhan. Därefter gick jag vidare på den lilla vägen som går utefter Mekongfloden tillbaka till hotellet, där jag bodde. När jag kom till hotellet kom en grupp munkar i den tidiga morgontimmen med sina skålar för att samla in allmosor. Det blev en fin avslutning på besöket i Laos. Bara någon timme senare gav vi oss iväg mot den kambodjanska gränsen med buss.

Resa till Laos

Laos är ett litet och intressant land att besöka. Här finns så mycket att uppleva att det räcker med att enbart besöka detta land, och inte kombinera besöket med resor i ytterligare länder samtidigt. Vi turister är ofta lite för ”hungriga” och vill hinna så mycket som möjligt på våra resor, ett vanligt fel man gör när man ger sig ut i världen. Jag besökte Laos under två veckor och fascinerades av en del som landet kunde bjuda på; den gamla kulturen, de vänliga människorna, folklivet och vackra naturupplevelser. Mina två veckor i Laos kändes alldeles för korta.

Resan gjord 2003

För mer information     Grundfakta Laos     Landsfakta Laos

Min gamla hemsida        stalvik.com

Det finns många intressanta och spännande länder.
Läs om några av dessa på min hemsida
www.stalvik.se / rainer stalvik