italien-dolomiterna-val di fiemme

Vandring i Dolomiterna,
Val di Fiemme, Val di Sassa mm

Bilder märkta (U) visar ett av UNESCO utsett världsarv
Klicka på bilden för större format

Vandring i Dolomiterna, Val di Fiemme, Val di Sassa, Cavalese mm

castello di fiemme, val di fiemme, val di sassa, corno bianco, cavalese, val venegia, torri di pisa,  miralago, fuchiade, forca rossa, rosengarten, torri del vajolet, sellamassivet, piz boé, cimon del to´, laghetti di bombasel var några platser jag kom till under mina vandringar i dolomiterna, rainer stalvik

Ett år tidigare hade jag vandrat i Dolomiterna för första gången och blev så förtjust i dessa berg att jag omedelbart bestämde mig för att återvända.

Första gången vandrade jag med Kiens i Pustertal som bas. Denna gång vandrade jag på olika leder i Val di Fiemme och Val di Sassa med Castello di Fiemme som bas. Precis som första gången bjöd Dolomiterna på fantastiska vandringsupplevelser!

Vandringarna i Val di Fiemme och Val di Sassa bjuder på naturupplevelser utöver det vanliga och magnifika vandringsmiljöer. Trots att jag vandrade samtliga dagar som stod till förfogande under denna resa kände jag att det fanns oerhört mycket mer kvar att uppleva när jag reste hem.

Resan hade jag köpt av samma arrangör som jag rest till Dolomiterna med förra gången jag besökte de vackra bergen. Den första resan gick med buss från Göteborg. Denna gång valde jag en resa med flyg för att spara tid. Att åka buss i fyra dagar på en tiodagarsresa är ju ingen direkt ”höjdare”!

Fördelen med att köpa ett reseupplägg är att någon annan tar hand om allt det praktiska vilket var bra denna gång då infrastrukturen inte var lika bra som i Kiens. I Val di Fiemme behöver man tillgång till egen transport för att komma till de olika vandringsområdena och de bästa vandringsmiljöerna. Från Kiens fanns det bra tåg- och bussförbindelser. Avsaknaden av bra lokala bussförbindelser gjorde mig mera avhängig av arrangörens vandringsupplägg, på gott och ont.

Det var en stor grupp som gav sig iväg från Göteborg, cirka 45 personer, och jag hade av bekanta hört att arrangören bara brukar använda sig av en guide under vandringarna varför jag var beredd på ett ”rysarupplägg”. För att gardera mig hade jag sökt av nätet innan avresan på olika vandringsalternativ som jag kunde göra på egen hand. Guiden som följde med från researrangören visade sig vara bra, trevlig och kunnig.

Hotellet i Castello di Fiemme hade 3-stjärnor och höll därför bra standard, dock var internetanslutningen under all kritik för ett hotell med denna standard!  Maten var riklig och god, i arrangemanget ingick halvpension. Middagarna var dock på gränsen till för mäktiga och intogs sent på kvällen.

Reskamraterna var trevliga och jämngamla med mig. Dock visade det sig under vandringarna att vi bara var 6-7 vandrare som hade någorlunda jämngod kondition för att kunna gå tillsammans. Resten av gruppen valde alltid enklare upplägg på grund av olika ”krämpor”; för dålig kondition eller för att man hade höjdskräck etc. Själv hade jag bestämt mig för att ”krama ur mesta möjliga” av vandringsdagarna och fick på så sätt ut mycket av mina dagar.

Tack vare den lokala guiden Paola Larger, som assisterade arrangörens guide, blev mina vandringar den stora upplevelse som jag ville att de skulle bli! Ett stort tack till den trevliga och kompetenta Paola för alla tips och hjälp med planeringen, samt din assistans under vandringarna!

Many thanks to the excellent guide Paola Larger who helped me with advices and hikeplanning during my days in Castello! Paola has e great knowledge of the Dolomites, and the trails in Val di Fiemme and Val di Sassa. Here positive personality is of big inspiration for hikes! If you plan to hike in this area try to get Paola as a mountainguide!

Även denna del av Dolomiterna var oerhört vacker och bjöd på många fina vyer! Kanske åker jag tillbaka en tredje gång då det finns flera vandringsområden kvar att utforska! 

Kort om Dolomiternas historia

Dolomiterna var från början korallrev, som för mer än 200 miljoner år sedan låg i Tethyshavet, mellan europeiska och afrikanska kontinenterna. Man kan fortfarande se lämningar efter snäckdjur, musslor och alger i de västra Dolomiterna. Även två vulkaner tillförde material i form av lava och tufft (en vulkansik mycket lätt sten)

Under tertiärtiden, för cirka 70 miljoner år sedan, kolliderade den europeiska och afrikanska kontinenten med varandra.De väldiga sedimentlagren med skicktad lavasten och korallrev deformerades, pressades och lyftes långsamt upp ovanför Tethyshavets yta. Under årmiljonernas lopp formade naturens krafter med sol, vind, frost och vatten bergen till dagens former

Dolomiterna har fått sitt namn ifrån en av dess utforskare, fransmannen de Dolomien (1750 – 1801)

Området har genom tiderna behärskats av olika makter. Befolkningen karaktäriseras av invandring från olika håll. I de norra delarna talas olika tyska dialekter och i söder italienska

Under första världskriget gick frontlinjen genom Dolomiterna, kungariket Italien stred mot dubbelmonarkin Österrike-Ungern. Efter fördraget i Saint Germain år 1919 överfördes området söder om Brennerpasset till Italien

Sedan den 26 juni, 2009 är Dolomiterna ett av UNESCO utsett världsarv

Castello di Fiemme

Min bas under vandringarna var det lilla samhället Castello di Fiemme, 953 meter över havet, som är beläget i dalen Val di Fiemme, en av Dolomiternas större dalgångar. Castello di Fiemme bildar tillsammans med Molina, Predaia och Stramentizzo kommunen Castello-Molino di Fiemme.

Castello di Fiemme har en vacker bykärna bestående av hus från 1500-talet men området har varit bebyggt tidigare än så vilket rester av bebyggelse från romartiden visar.

Castello di Fiemme är en populärt turistdestination både sommar och vinter. Runt samhället finns goda möjligheter till längdskidåkning.

Nedanstående är de vandringar jag gjorde i Val di Fiemme och Val di Sassa.

Vandring: Passet Lavazé – Corno Bianco, Tur och Retur (1 900 – 2 313 – 1 900 möh)

Veckans första vandring.

För att komma till startpunkten för denna vandring åkte vi buss till passet Lavazze´ för att därifrån vandra upp på berget Corno Bianco, Det vita berget ( 2 313 möh).

Jag blev helt ”bestört” när jag klev ur bussen för de höga bergen låg långt från den plats där vi skulle vandra! På bussen från flygplatsen i Munchen hade jag talat med guiden om vilken typ av vandringar jag skulle vilja göra och dagens vandring var långt från mina önskemål.

Vid passet Lavazze´ligger ett sommarstängt hotell som är utgångspunkt för vandringar. Detta är en populär plats för de som gillar att åka längdskidor och är därmed ganska platt. Här var det lättvandrat kunde jag se!

Leden gick till en början genom ett lätt kuperat landskap där kor med bjällror betade. Deras hemtrevliga ringande följde oss under en stor del av vandringen. Lättgånget, ingen ansträngning alls! I fjärran syntes de två karaktäristiska bergstopparna Corno Nero, Det svarta berget, 2 439 möh, och Corno Bianco, Det vita berget, 2 313 möh.

Redan efter kort stunds vandring kände jag att jag måste lämna gruppen då det gick oerhört långsamt för 45 personer med olika kondition att förflytta sig.

Vid Ora alm, efter en knapp timmes vandring, väntade jag in gruppen för att stämma av och gick sedan ensam vidare mot en ny avstämningsplats. Dit jag kom efter knappt tjugo minuters vandring. Även här väntade jag ännu en gång in gruppen.

Från den nya avstämningsplasten gick jag en egen väg för att förlänga min vandring och för att känna att jag fick gå i mitt eget tempo. Här gick jag till en början på en skogsväg tills jag kom till en stig som sneddade genom skogen upp till Höhenweg som rundar berget Corno Bianco. Från Höhenweg har man fina vyer över spetsiga toppar i fjärran.

När jag kom till Joch Grimm, 1 989 möh,  såg jag att en del av gruppen var på väg upp för berget Corno Bianco. Jag kom ikapp dem en kort stund senare och tog sällskap med de 10-12 som var på väg upp för berget. Stigningen blev brantare och stenigare ju närmare toppen vi kom. Äntligen lite svettig på ryggen!

Vyerna upp mot toppen av Corno Bianco, där det står ett kors, var fina men de ”riktiga” Dolomiterna syntes bara i fjärran.

Väl uppe på toppen hade jag en magnifik utsikt, speciellt över det unika geologiska området Bletterbach och över berget Corno Nero.

Vandringen ned till Gurdin alm, där vi åt en lätt lunch, gick utan svårigheter och snabbt. Här satt jag en stund i samtal med vandringskamrater innan jag gav mig ut på ytterligare en liten extra tur på en skogsväg mot Bletterbach. Tyvärr hade jag inte tillräckligt med tid för att gå dit då jag var tvungen att anpassa mig efter bussavgången.

Fina vyer över de båda bergen Corno Nero och Corno Bianco på vägen tillbaka till passet Lavazzé dit jag kom efter cirka fem timmars vandring.

Vackra vyer, en tur till toppen av Corno Bianco, frisk luft och solsken blev behållningen av denna första vandringsdag, som vi skulle se som ”uppvärmning” till kommande vandringar enligt guiden.

Vandring:  I Val Venegia ( 1 800 – 2 250 – 2 084 – 1 800 möh)

Första närkontakten med riktiga berg.

En bussresa på knappt en och en halv timme inledde denna vandring. Bussturen blev längre än den borde ha varit på grund av ett tunnelbygge.

Vandringen startade på parkeringsplatsen vid Malga Venegia, alldeles nära floden Rio de Vallazza, med en kort led genom skogen och jag lämnade snabbt den stora gruppen bakom mig då vandringstempot var lågt och för att slippa ”allt pladder”. Efter en stund kom jag ut i det öppna landskapet i dalen Val Venegia som kantades av en magnifik bergskedja i öster.

Efter cirka trettio minuters vandring kom jag till Malga Venegiota, 1 824 möh, med sitt vackra läge med floden i förgrunden och spetsiga dolomitertoppar i bakgrunden.

Vid Malga Venegiota var det rast. Efter att jag stämt av med huvudguiden lämnade jag gruppen som dröjde sig kvar vid restaurangen och kom snabbt in i ett stenigt och sterilt, men vackert glaciärlandskap med spetsiga toppar i bakgrunden. Endast mindre grupper av barrträd växte här och där.

Leden, som följer grusvägen till Baita Segantini 2 500 möh, gick stadigt uppåt men var aldrig tung att gå. Ibland passerades jag av cyklister på mountainbikes. Jag stannade ofta under vandringen för att njuta av vyerna av de vackra bergen.

Efter knappt två och en halv timmars vandring kom jag upp till Baita Segantini, 2 500 möh, som byggts av en man som ville leva för sig själv bland bergen. När vandrare kom upp till honom kunde han ibland förse dem med en lättare måltid. Idag drivs Baita Segantini som en liten restaurang som förser alla vandrare som vill med mat och dryck.

Baita Segantini ligger mycket vackert vid en liten sjö och runt platsen kan man se höga, spetsiga bergstoppar som Castellaz, 2 333 möh,  Costazz, 2 275 möh mfl

Efter att ha ätit min smörgås, som jag köpt i Castello di Fiemme innan avresan, gick jag vidare mot Rifugio Capanna Cervino.

Från Baita Segantini gick leden nedför. Det blev det allt grönare och korna ökade i antal. På ett ställe hade man till och med highland cattle! Det tog cirka 20 minuter att komma till Rifugio Capanna Cervino, 2 084 möh, från Segantini.

Från Rifugio Capanna Cervino gick jag vidare till Malga Luribello, en lantgård 1 800 meter över havet, och vidare till parkeringsplatsen vid Malga Venegia, 1 824 möh, där bussen plockade upp oss som gick hit. Största delen av gruppen hade gått till Paso Rollo för att förkorta sin vandring.

Efter fyra och en halv timmes vandring var det slut på denna naturupplevelse. Vandringen var oerhört mycket vackrare än gårdagens.

Vandring: Latemarliften – Passo Feudo – Rifugio Torre di Pisa – Mayrl alm – Rifugio Ganischeralm – Latemarliften (2 010 – 2 175 – 2 670 – 2 050 – 2 010 – 2 050 möh)

Första riktigt svettiga vandringen!

Idag skulle vi vandra i det mäktiga Latemarmassivet som ligger på gränsen mellan Trentino och Sydtyrolen. Ur ett geologiskt perspektiv är detta ett intressant område då det varit en atoll i ett hav för miljoner år sedan. Fynd av fossiler är därför inte ovanliga här. År 2009 togs Latemarmassivet upp på UNESCO:s världsarvslista.

Bussen tog oss till Pampeago varifrån vi åkte Latemarliften, 2 010 möh, till startpunkten för dagens vandring. Härifrån gick gruppen på en lättvandrad väg tillsammans mot Passo Feudo, 2 175 möh,. Vid Feudo-liften delades gruppen upp mellan dem som ville vandra den tuffare vägen till Rifugio Torre di Pisa, 2 670 möh, eller den betydligt lättare vägen till Mayrl alm, 2 050 möh. Det var bara åtta vandrare av 45 som valde att gå leden till Torre di Pisa!

Vandringen var till en början ganska lätt och gick en bit på en grusväg genom ett ängsområde. Ganska snart började en brantare stigning och det blev betydligt tyngre att gå. Berget som Rifugio Torre di Pisa ligger på reste sig rakt upp framför mig och högst upp på detta kunde jag se huset som jag skulle gå till. Vyerna över de omkringliggande bergen blev allt magnifikare ju högre upp jag kom. Vår guide Paola höll ihop vår lilla grupp till en början men ganska snart spreds den ut beroende på vilken vandringskondition man hade, och tempot man ville vandra i.

Grusvägen övergick i en mindre stig, bitvis var den stenbelagd, som blev allt brantare ju högre upp på berget jag kom. För att komma vidare var det bara att ”mala på”! Jag kände svetten komma på ryggen under ryggsäcken och såg att andra vandrare också tyckte det var tungt.

Strax nedanför toppen på berget försvann vegetationen i stort sett helt och klipporna blev allt spetsigare. Stigen att gå på blev smalare och brantare. På ett ställe gick man på en lång trappa. Sista biten upp till Rifugio Torre di Pisa var riktigt stenig.

Efter cirka en och en halv timmes vandring, bitvis ganska slitsam, kom jag upp till Rifugio Torre di Pisa, 2 670 möh. Här drack jag mitt medhavda kaffe och åt en god bulle för att fylla på energin för den krävande vandringen ned för berget.

För att komma till leden som går till den spektakulära Latemar amfiteater måste man runda Rifugio Torre di Pisa. Precis bakom stugan går en brant och stenig stig ned för berget. Här vände en av gruppens deltagare om då han inte vågade gå vidare.

Jo, stigen var brant och stenig men gick att gå utan problem med hjälp av stavar och belöningen kom omedelbart man kom ned till lite planare mark, vyn över de spetsiga bergstopparna som ramar in amfiteatern och själva amfiteatern. Detta var en av de mäktigaste bergsvyer jag sett!

Leden fortsätter i mycket stenig terräng nedför branterna och bjuder på sagolikt fina bergsvyer. Det är så här en riktig bergsvandring skall vara! Efter en stunds vandring från amfiteatern kommer man till den lilla, berömda, bergstoppen som kallades för Torre di Pisa, Tornet i Pisa. I närheten finns en stenformation som kallas för ”Latemars fönster”.

Terrängen blir allt stenigare ju djupare man kommer in i Latemarmassivet men är inte svårgången om man passar sina steg och tar spjärn med stavarna. Stenformationerna man passerar är mäktiga! På ett ställe såg jag en bergsformation som liknar ”Trolltunga” i Norge.

Leden slingrar sig fram mellan klippblocken, upp och ned. Vid ett ställe kommer man till en smal passage där man går på en trappa ned för berget. Här måste man invänta andra vandrare innan man kan gå vidare då passagen inte tillåter att två personer möts.

Efter trappan slingrar sig leden vidare, upp eller ned för sluttningar innan man kommer till ett krön där man ser den grönskande dalgången nedanför sig. Från denna punkt är det bara utför, ibland ganska brant, tills man kommer till Mayrl alm. Sista biten till Mayrl alm går man på en väl preparerad liten grusväg. På Mayrl alm skulle vi träffa resten av gruppen, men alla utom ett par hade gått härifrån.

Sista biten till Latemarliften var lättgången , vilket kändes bra då det varit en ganska ledpåfrestande vandring under resten av dagen.

Efter en vacker lifttur kom jag ned till Pampeago där bussen och resten av gruppen väntade. Vid 16-tiden körde bussen mot Castello di Fiemme och därmed var en fantastiskt vacker och härlig vandringsdag över.

Vandring: Passo de San Pelegrino – Rifugio Miralago – Rifugio Fuchiade – Passo de Forca Rossa, Tur och Retur (1 918 – 2 000 – 1 982 – 2 486 möh)

Vandring i vacker alpmiljö.

Idag var det vilodag för gruppen men jag ville utnyttja även den här dagen för vandring och följde därför med på en tur som två hotell erbjuder sina gäster.  De ställer upp med transport till och från startplatsen och en guide kostnadsfritt!

Vi var en liten grupp på 12 personer som gav oss iväg från hotellet, åtta i en minibuss som kördes av dagens guide Riccardo och en personbil med resten av vandrarna. När jag klev in i bussen satt det enbart italienska damer i denna, förutom Riccardo.

Vi steg ur minibussen vid Passo de San Peligrino, 1 918 möh, vid 09.30-tiden och efter några minuter gav sig gruppen iväg mot Rifugio Fuchiade.

Jag stannade till vid Rifugio Miralago, 2 000 möh, där det ligger en liten sjö då jag ville ha bilder på berg som speglade sig i vattnet. Vackra vyer vid sjön men bara några toppar speglade sig i sjön. Dock syntes den 2 508 meter höga bergstoppen Col de Margarita härifrån, men den speglade sig tyvärr inte i sjön.

Från Rifugio Miralago gick jag en liten stig som ledde till grusvägen som går till Rifugio Fuchiade för att komma ikapp gruppen. Lättvandrat i vacker skogsmiljö.

Efter en knapp timmes vandring kom jag till en stor bergsäng på vilken byn Fuchiade ligger. Här var det vackert! Gamla hus kantade vägen och på ängen blommade tusentals tidlösa, höstkrokus som guiden kallade dem. Allt inramat av magnifika bergstoppar. Vackrare än så här kan en pastoral vy knappt bli! Jag njöt av vyerna!

Redan efter denna korta sträcka var gruppen ordentligt utdragen varför jag förstod att vi bara skulle bli en liten grupp som skulle fortsättaupp  till Passo de Forca Rossa.

Framme vid Rifugio Fuchiade, 1 982 möh, var det en kort paus. Jag använde den till att fotografera gamla, vackra hus och vyerna runt omkring samt att besöka byns lilla kyrka. Så vackert det var här!

Från Fuchiade var vi bara fem vandrare som gick vidare mot passet Forca Rossa! Resten av gruppen stannade kvar för att vila.

Vandringsleden fortsatte ut ur byn på en liten grusväg. Efter en knapp kilometer gick den in på en äng och började gå uppför. Efter en kort vandring uppför en äng kom man till krönet där ett fantastiskt bergslandskap bredde ut sig.

Jag gick vidare ensam på den lilla stigen som fortsatte in i det vackra bergslandskapet då jag på egen hand ville ta in naturens skönhet. Långsamt, med koll på guiden och resten av gruppen, fortsatte jag vandringen upp mot passet Forca Rossa.

De vackra vyerna avlöste varandra och jag passerade ett par flockar med ståtliga Haflingerhästar som betade på bergsängarna.  Vilket bra liv de har, tänkte jag!

Ibland väntade jag in resten av gruppen för att visa att jag var med. Vid ett sådant tillfälle såg vi ett murmeldjur. De är vanliga här men man ser dem inte så ofta när man vandrar eftersom de gömmer sig när det kommer folk. Största chansen att se dem är att sitta stilla och vänta ut dem.

Det blev inte tungt att gå förrän jag kom fram till foten av Forca-passet. Här gick leden brant uppåt en kort stund innan man nådde toppen på passet.

Från Passo Forca, 2 490 möh, har man en storslagen utsikt över dalgången jag vandrat genom och många omkringliggande toppar. Utsikten var väl värd varenda steg jag tagit!

På passet skulle jag äntligen sätta mig och dricka medhavt kaffe och äta min bulle! Jag frågade Riccardo hur länge vi skulle stanna här. ”Tio minuter”, svarade han. Fint ,tänkte jag. Då är det gott om tid för att fika.

Jag hann att ta fram kåsan, hälla i kaffepulver i den och ta fram bullen. När jag sträckte mig efter termosen med varmvattnet i ryggsäcken sa Riccardo ”Lets go, we are late!” Va f-n, tänkte jag. Vi skulle ju vara här tio minuter! Jag dricker mitt kaffe och käkar upp bullen ändå! När jag såg resten av gruppen börja gå ned för slänten bet jag i bullen! Det blev inte den ”goa” fikastund jag sett fram emot!

För att komma ikapp gruppen när jag druckit mitt kaffe fick jag springa ned för passet! Väl nere i dalen var vi åter samlade och började gå tillbaka samma väg vi kommit.

Vid 14.30-tiden var jag tillbaka vid Rifugio Fuchiade och väntade på att resten av gruppen skulle anlända. Guiden informerade om en kort rast innan det var dags för alla som varit med från morgonen  att återvända till Passo di San Pelegrino, dit vi kom vid 16-tiden. Därmed återstod bara transporten tillbaka till hotellet i Castello di Fiemme.

Mycket nöjd med vandringsdagen steg jag ur bussen vid hotellet vid 16.30-tiden.

Vandring: Rifugio Ciampedie – Rifugio Catinaccio – Rifugio Gardeccia – Rifugio Preuss – Rifugio Re Alberto, Tur och Retur ( 2 000 – 1 990 – 1 948 – 2 243 – 2 621 möh)

Veckans tyngsta vandring!

Det här skulle bli en av mina finaste, men också tyngsta, vandringar. Det visste jag inte när bussen lämnade Castello de Fiemme på morgonen för att köra till den lilla orten Vigo di Fassa. På vägen dit talade jag med den lokala guiden Paola om alternativ till den vandring hon planerat för gruppen. ”Du kan gå till Rifugio Re Alberto. Där får du en fin vy över de berömda topparna Torri del Vaiolet. Du kan lämna gruppen direkt vi kommit upp till Ciampedie med liften och gå för dig själv. Jag tror inte att någon annan orkar att gå denna led. Var beredd på att det finns linor som du måste hålla dig i för att kunna gå här.”

Magnifika bergsvyer och ett strålande solsken mötte mig när jag klev ur liften vid Ciampedie, 2 000 möh. Idag skulle jag vandra i Catinaccio, eller som det heter på tyska Rosengarten, ett av Dolomiternas vackraste område. Efter att Paola pekat ut riktningen åt mig började jag dagens vandring.

Leden gick svagt upp och ned ända fram till foten av berget där de båda alphyddorna Rifugio Preuss och Rifugio Vaiolet ligger och var lättvandrad. Till en början gick leden genom ett skogsparti med fina bergsvyer. Vid Rifugio Gardeccia, 1 948 möh, kom jag ur skogen och de mäktiga bergen låg plötsligt helt ohöljda framför mig; La Coronelle 2 797 möh, Antermoia 3 002 möh och andra höga toppar.

Från Rifugio Gardeccia gick leden lite brantare uppåt än tidigare, men den var inte tung att gå för det. Inte förrän jag var vid foten av berget där stugorna Preuss och Vajolet ligger blev det tungt att gå på grund av den branta stigningen upp till dem. Jag tog en kort paus vid Rifugio Preuss, 2 243 möh, för att hämta kraft inför den riktiga utmaningen, vandringen upp till Rifugio Re Alberto.  Det var dit jag skulle gå för att få se den berömda bergsformationen som kallades för Torre Torri Vajolet.

Leden upp till Rifugio Re Alberto börjar en liten bit bortom Rifugio Preuss med en brant stigning, och värre skulle det bli.

Rullstenar på stigen gjorde början av leden lite svårgången men sedan blev det bara klippor och stenar att gå på. Fast under fötterna men stigningen gjorde det tungt att gå. Jag tittade uppåt mot Alberto, som inte syns i början av leden, och tänkte ”det blir svettigt att komma dit”! Och det blev det!

Leden går stadigt brant uppåt och det finns minst fem ställen där man måste ta hjälp av linor för att gå säkert. Det var få som gjorde mig sällskap på denna vandring, och ingen ur gruppen!

Långsamt kämpade jag mig uppåt och tappade bort leden på ett par ställen. Första gången försökte jag ta mig över ett litet berg men vinkades ned av två män som med gester visade att jag kommit fel. Andra gången jag tappade bort leden var strax innan jag kom fram till Rifugio Re Alberto då jag hamnade i en smal passage med löst grus som gjorde det oerhört svårt att gå. Samma män vinkade åter åt mig för att på nytt göra mig uppmärksam på att jag var fel ute. Nu hade jag bara en kort bit kvar till Alberto varför jag inte brydde mig om att leta upp leden utan fortsatte att kämpa. Efter lite drygt en timmes vandring, mer eller mindre rakt upp, från Rifugio Preuss kom jag fram till Rifugio Re Alberto, 2 612 möh. Ordentligt trött!

Vilken vy som mötte mig vid Alberto! Här såg jag de tre bergen som bildade Torri Vajolet, 2 813 möh, på riktigt nära håll. Jag hade sett dem mer eller mindre under hela vandringen upp för berget men nu var jag nära dem! Bakom Alberto tornade det mäktiga Catinaccio-massivet, 2 981 möh, upp sig. Vilka vyer!

Jag satte mig vid Rifugio Re Alberto och fikade medan jag njöt av bergen runt mig. Jo, Paola hade rätt. Det var värt mödan att ta sig upp hit! Medan jag fikade tittade jag på det tiotal bergsklättrare som klättrade upp för Torri Vajolet. Att de vågade klättra på de, praktiskt taget, lodräta väggarna! Efter c:a 30 minuter runt Alberto börja jag gå tillbaka till Preuss.

Vandringen ned för berget var tyngre än att gå upp för eftersom jag var tvungen att hålla emot kroppens strävan att gå snabbt. Påfrestningarna på knäna var stor. Tack vare stavarna jag lånat av Paola gick det hyfsat att hålla balansen och bromsa.

Det tog mig nästan en timme att komma tillbaka till Rifugio Preuss. Jag kan inte annat än erkänna att det var skönt att stå på platt mark igen. Här träffade jag några ur gruppen som gått den officiella vandringen. De var knapp tio som hade valt att gå den ”tyngre” vandringen. Lite drygt trettio ur gruppen hade bara gått till Rifugio Preuss och sedan vänt om.

Efter en kort stunds rast vid Preuss började jag gå tillbaka till liften. Jag hade fått information om att vi skulle samlas där klockan senast 15.30, för att ta oss ned till bussen. På vägen tillbaka fick jag sällskap av en ur gruppen. Vid en restaurang nära liften satte vi  oss och drack varsin kall öl. Den satt ”som ett spjut i ryggen” efter slitet från Preuss till Alberto!

Jag var mer än nöjd när jag steg in i liftkorgen för att åka ned till Vigo di Sassa där bussen väntade på att få köra oss tillbaka till Castello. Trött men oerhört nöjd med dagens vandring! Som vandringskamraten Bengt sade vid ett senare tillfälle ”Du såg ordentligt trött ut efter din vandring upp till Alberto”.

Vandring: Rifugio Maria – Rifugio Forcela Pordoi – Piz Boé – Rifugio Boé – Rifugio Forcela Pordoi – Rifugio Maria ( 2 950 – 2 829 – 3 152 – 2 871 – 2 829 – 2 950 möh)

Vandring till veckans högsta punkt.

På denna vandring skulle den som ville gå till veckans högsta punkt, toppen på berget Piz Boé,  3 152 möh! Vi var bara sex av gruppens fyrtiofem vandrare som gjorde detta!

Med buss från Castello di Fiemme till byn Pas Pordoi, 2 239 möh, för att därifrån ta liften upp till Rifugio Maria, 2 950 möh. Liftfärden blev en vacker och hisnande upplevelse.

När jag steg ur liften vid Rifugio Maria möttes jag av ett magnifikt ”månlandskap”, torrt, i stort sett ingen vegetation, sterilt och speciellt. En bit bortom Rifugio Maria tornade den mäktiga Sellagruppen upp sig med toppar på nära 3 000 möh. Platsen kallas också för ”Dolomiternas terrass” med tanke på vyerna man har härifrån. Vid klart väder kan man se Marmolada-massivet, Catinaccio (Rosengarten), Latemar, Ötztaler-alperna mm Vädret var tyvärr inte helt på min sida. Vyerna var klara västerut men molnen skymde bergen i öster och för det mesta toppen på berget Piz Boé.

Gruppen gick någorlunda samlad under en dryg halvtimme. Förbi Rifugio Forcela Pordoi med sitt spektakulära läge och vidare genom det månliknande, men vackra landskapet. Många vandrare som kämpade sig fram! När vi kom till platsen där vi skulle dela upp oss mellan de som skulle till toppen av Piz Boé och de som skulle gå den lättare vägen till Rifugio Boé blev det bara en liten grupp kvar som skulle upp på toppen.

Vi sex, och guiden Paola, startade vår vandring på leden mot Cima Boé som omgående började gå ganska brant uppför, dock utan att vara speciellt tung att gå trots höjden. Jag hade under flera dagar gått mellan 2 000 och 2 500 meters höjd vilket hade gjort mig anpassad till den högre höjden. Men ingen springer på 3 000-meters höjd… Molnen, vinden och den uteblivna solen gjorde det lite kyligt att gå.

Efter lite drygt en timmes vandring från Rifugio Maria stod jag på toppen av Piz Boé! Det var en hel del folk som hade gått upp till toppen varför det var trångt vid rifugion. Jag satte mig på en sten och drack mitt kaffe efter att ha förevigats med toppskylten i bakgrunden.

Efter cirka femton minuters rast började vår lilla grupp vandringen ned till Rifugio Boé, 2 871 möh. Som alltid är det tyngre att gå nedför än uppför, men leden var i hyfsat bra skick så det var inte speciellt svårt att ta sig ned. På ett ställe hade man byggt en lång trappa för att underlätta för vandrare. Vandringen från toppen ned till rifugion bjöd på sagolikt fina bergsvyer mellan molnbankarna. Marmolada-massivet låg dock hela tiden insvept i dimmor.

Bara några få av gruppens vandrare som valt att hoppa över toppturen fanns kvar på Rifugio Boé när jag kom dit. Arrangörens guide var kvar men lämnade platsen strax efter att jag kom dit.

Efter en kort paus vid Rifugio Boé gick jag tillbaka till liften. Det tog lite drygt en timme. På vägen passerade jag några ur gruppen som gick den lättare vägen.

Dagens vandring hade tagit mig 5 timmar och 45 minuter att gå. Som varje vandringsdag hittills, utom den första, var jag oerhört nöjd med min vandringsupplevelse.

Efter turen med liften från Rifugio Maria till Pas Pordoi väntade bussresan tillbaka till Castello di Fiemme.

Vandring: Painon del Cermis – Cimon del To´- Laghetti di Bombasel – Painon del Cermis
( 2 230 – 2 401 – 2 198 – 2 230 möh)

Sista vandringen och ”Getparad” i Cavalese.

Idag fanns det två alternativ för gruppen, båda inkluderade dock ett besök vid sjön Laghetti di Bombasel. En superlätt vandring från Painon del Cermis till sjön Laghetti di Bombasel och en lite tyngre till sjön via berget Cimon del To´, som enligt guiden Paola innehöll partier som de med höjdskräck skulle undvika. Jag hade omedelbart valet klart för mig. Det var vandring via berget för min del!

Bussen lämnade hotellet i Castello vid 9-tiden för en kort tur till liften i Cavalese. Härifrån tog gruppen de tre liftarna som krävdes för att komma upp till Painon del Cermis, 2 230 möh.

När jag steg ur liften möttes jag av vackra vyer över ett böljande alplandskap med bergstoppar i fjärran och över Val di Fiemme. Enligt en skylt skulle det ta cirka två timmar att gå upp till toppen av berget Cimon del To´. Vi var som vanligt sex personer av gruppens totalt fyrtiofem som valde att gå leden till toppen.

Lättvandrat ända till foten av Cimon del To´sedan började leden att stiga mot bergets topp. Fina vyer under vandringen och ett par partier med lite brantare stup vid sidan om stigen.

Efter drygt en och en halv timmes vandring stod jag på toppen av Cimon del To´, 2 401 möh, och njöt av utsikten. Det var vackert men jag föredrog veckans tidigare vandringar som gått riktigt nära de höga bergen.

Lite drygt en kvart efter att de flesta kommit upp till toppen, det var bara paret som var 78 och 79 år som ännu inte kommit upp, gick övriga ur gruppen mot sjön Langhetti di Bombasel.

Bitvis var leden ganska brant och stenig ned mot sjön och innehöll ytterligare ett par starkt sluttande partier som kunde vara till problem för personer med rädsla för höjder. För övrigt var det lättvandrat.

Geologin i det här området skiljde sig från de vi vandrat i tidigare då det här bergsområdet är av vulkaniskt ursprung.

Nere vid sjön Langhetti di Bombasel, 2 198 möh, var det många vandrare då detta är ett populärt vandringsområde. Här passade jag på att dricka kaffe och njuta av min medhavda bulle. Ingen av gruppen som gått den lätta vägen hit fanns kvar vid sjön.

Vandringen tillbaka till liften vid Paion del Cermis gick snabbt. För det mesta gick leden utför men på ett ställe gick den ganska brant uppför. Här hade man byggt en lång trappa för att underlätta för vandrare.

Anledningen till att dagens vandring blev kortare än veckans tidigare berodde på att getterna och fåren som varit på sommarbete i bergen skulle komma ned från dessa och gå på parad genom Cavalese. Detta är en gammal tradition som samlar många besökare. Även jag ville se denna folkfest och tog därför liften från Paion del Cermis till Cavales vid 12.30-tiden för att ha tid på mig att promenera runt i Cavalese innan getterna och fåren skulle komma vid 14-tiden.

Det kändes lite speciellt och annorlunda att plötsligt gå på asfalterade gator med vandringskängorna och att vistas bland en massa människor efter att ha vandrat tillsammans med få människor bland bergen! Dock var det kul att få en liten bild av den trevliga lilla staden Cavalese.

Många människor rörde sig i Cavaleses centrum som alla väntade på ”Getparaden”. Iväntan på getterna och fåren kunde man ägna sig åt annat och överallt pågick olika aktiviteter.

På ett ställe höll flera män på att visa upp sina färdigheter med motorsågar och skapade vackra skulpturer med hjälp av dem. På samma ställe visade män med sina yxor hur man formade stockar för husbyggnation. På ett annat ställe höll barn på med en baktävling och var ordentligt kladdiga av smeten de skulle använda. Försäljning av lokala specialiteter, kläder, öl mm mm pågick överallt. Eftersom solen sken och det var varmt föll jag för frestelsen att också njuta av en kall öl.

Det var tänkt att getterna och fåren skulle komma genom centrum vid 14-tiden varför folk började ställa sig på utvalda, strategiska platser längs gatorna. Själv hittade jag en bra plats en bit söder om kyrkan där en konferencier berättade vad som hände och intervjuade olika personer, på italienska förstås. Jag förstod ingenting men njöt av folklivet. Strax intill mig låg hagen dit alla getter och får skulle gå efter paraden.

Fyrtiofem minuter försenad startade paraden med att det kom en kärra dragen av två vackra Hafligerhästar. På kärran satt fyra musiker i traditionella kläder med olika musikinstrument och spelade ”ompamusik”.

Efter kärran kom en man som ledde en åsna som bar på fyra killingar och sedan kom två fåraherdar. Bakom dem kom mängder av getter, vackert dekorerade med blommor och kvistar.  Bland getterna gick bräkande får som verkade förskräckta över all uppmärksamhet.

Så kom ytterligare en vagn dragen av två vackra Haflingerhästar med musiker. Efter den kom ännu en stor flock med får och getter.

När alla djuren samlats i fållan på torget gick även jag dit och trängdes med alla som hängde på staketet som ramade in denna. Inte lätt att komma åt och ta bilder! Lättare var det att få bilder på en av de vagnar, och de män som suttit på den, som kommit först genom staden dragen av de vackra hästarna. Vagnen stod nu uppställd på en lugn sidogata. Kul med ”gubbar” som bar dekorerade tyrolerhattar!

Strax före kl 15.30 promenerade jag till bussen som väntade vid bussterminalen som skulle köra de som ville tillbaka till hotellet. Jag passade på att åka med istället för att gå de 3-4 kilometerna till Castello då det börjat regna.

Kvällen avslutades, som alltid, med en gemensam god middag och vi var nog alla överens om att vandringsveckan varit fylld av fantastiska, men olika upplevelser.

För min del var jag mycket nöjd med mina vandringar, naturupplevelserna, den goda maten och många trevliga reskamrater, även om jag oftast gått ensam under vandringarna. Det enda som inte varit bra under veckan var internetanslutningen. Man kan ju inte få allt….

Vandring i Dolomiterna Val di Fiemme

Jag kan mycket väl tänka mig att åka tillbaka till Dolomiterna en tredje gång för att vandra! Till de dramatiska bergen, den oerhört vackra naturen och de goda vandringsmöjligheterna. Och än har jag inte vandrat i Val Gardena!

Den som söker fina vandringsupplevelser gör ett bra val att åka till Dolomiterna!

Resan gjord 2016

Andra resor jag gjort till Italien

Vandring i Dolomiterna (Pustertal)     Apulien

Rom och Vatikanen     Toscana     Sicilien     Cinque Terre

Mer information     Italien landsfakta

min gamla hemsida

Det finns många intressanta och spännande länder.
Läs om några av dessa på min hemsida
www.stalvik.se / rainer stalvik