indien-västra-resa

Bilder med märkning (U) betyder att det visar ett av UNESCO utsett världsarv
Klicka på bilden för större format

bombay, mumbai, elephanta Island, aurangabad, ajanta, ellora, fort daulatabad, goa, hampi, bangalore, trivandrum, kovalam beach, kottayam, alleppey, kerala backwaters, kochi, fort kochi var några av de platser jag besökte på denna resa till indien, rainer stalvik

Resa till Indien – Mumbai, Ajanta, Ellora, Hampi, Goa, Kerala mm

Min resa i västra Indien, började och slutade i Mumbai. 

Den här resan hann dock knappt att börja innan den höll på att sluta……

Flight TK720 landade i Mumbai klockan 05.15 på morgonen. Klockan 06.45 var jag på hotellet som jag bokat via nätet. Rummet blev snabbt tillgängligt och vid 08.30-tiden lämnade jag hotellet för att gå till Victoria Terminus, som finns med på UNESCO:s lista över världsarv, för att ta bilder på denna unika byggnad. När jag stod med kameran i fotograferingsposition kände jag plötsligt, och överraskande, en kraftig stöt i ryggen. Nästa minnesbild jag har är att jag ligger på den regnvåta marken med en bula i pannan, en sönderskrapad armbåge och en ömmande höft. Jag hade blivit påkörd av en buss!

På den här resan besökte jag fem av UNESCO listade världsarv;  grottemplen på Elephanta Island,  grottemplen i Ajanta och i Ellora, de portugisiska kyrkorna i Old Goa och templen i Hampi. Dessutom besökte jag “fattigmans Taj Mahal” i Aurangabad, det mäktiga fort Daulatabad, några av  Goas stränder, Bangalore, Trivandrum, Kottayam, Allepey i Kerlas “Backwaters”  och de koloniala miljöerna i Fort Kochi. Dessutom fick jag tillfälle att se prov på den gamla kulturdansen kathakali, utvecklad under 1300- och 1400-talen och tillägnad guden Shiva, i Ernakulum och mycket mera. Indien är ett fantastiskt land att besöka!

Läs om min resa längre ned på sidan!

Flygresan

På nätet hade jag hittat en flygbiljett hos Turkish Airlines med anständiga flyg- och mellanlandningstider som gjorde flygningen någorlunda komfortabel. Så här flög jag:

Göteborg – Istanbul (3 tim. 30 min) (2 389 flygkilometer)
Istanbul – Mumbai (6 tim. 05 min) (5 014 flygkilometer)

Omvänd hemresa

Reseupplägg

Detta var min sjunde resa till Indien. Då jag aldrig tidigare rest i västra Indien ville jag besöka så många världsarv som möjligt och komma tillbaka till Keralas Backwaters med sin otroligt vackra miljö. Med hjälp av guideboken från Lonely Planet planerade jag detta reseupplägg och fick på så sätt ut väldigt mycket under min fyra veckor långa rundresa.

För att komma runt på snabbaste sätt förflyttade jag mig med hjälp av tåg, nattbuss, nattåg och flyg. I städerna valde jag oftast autorikshaws som transportmedel när jag inte tog mig fram till fots. Avstånden är långa i Indiens storstäder!

Jag bodde på genomgående på medelklasshotell som jag bokat på nätet, undantaget var Hampi där jag bodde på ett enklare Guesthouse. Hotellen höll bra standard och låg centralt.

Mina måltider åt jag på lokala restauranger, ofta väldigt enkla med många gäster.

Hela resan kunde genomföras utan några som helst problem, om man bortser från incidenten i Mumbai.

Kostnader

Indien är ett mycket billigt land att besöka! Bor man på enkla hotell och äter på enkla lokala restauranger kan man klara sig för cirka SEK 150:-/dag. Själv valde jag att bo på mellanklasshotell med god standard där rummen hade både luftkonditionering och TV vilket gjorde att mina rumskostnader landade på cirka SEK 190:-/dag i delat dubbelrum. Jag åt ofta på lokala restauranger där det var många gäster för att få färsk mat, oftast vegetarisk. Maten på dessa är mycket billig och det går att få goda rätter för SEK 10:-. På lite bättre restauranger kan man få otroligt goda kyckling- eller fiskrätter från SEK 15:- och uppåt. När frukost inte ingick i hotellpriset betalade jag cirka SEK 25:- för en frukost av typ “English breakfast”. En stor starköl, 650 ml, kostar omkring SEK 25:- på restaurang, i Goa dock betydligt lägre. I en “Beershop” kostar samma öl under SEK 10:-.

Att resa med lokala transportmedel är även det oerhört billigt.

I städerna tog jag mig fram med hjälp av autorikshaws, trehjuliga transportfordon. Priserna för en transport skall förhandlas fram innan avresan annars kan man hamna i långdragna och otrevliga diskussioner om priset. En turist betalar dock alltid högre pris än lokalbefolkningen!

Från Goa till Hampi åkte jag med sovbuss, en resa på tio timmar, som kostade cirka SEK 150:-. Tågresan från Trivandrum till Kottayam, tre timmar, kostade cirka SEK 15:- och den tre timmar långa båtresan, myndighetsägd, från  Kodimatha Boat Jetty i Kottayam till Allepey kostade SEK 2.60!

Färjan från Ernakulam till Fort Kochi kostade INR 7 vilket motsvarar cirka SEK 1:-!

Det går att klara sig med en låg budget i Indien utan att behöva resa spartanskt!

Här kommer en presentation av något jag upplevde/gjorde under resan!

Resa till Indien

Delstaten Maharashtra

Delstaten Maharashtra, exklusive Mumbai, har en yta av 307 690 kvadratkilometer och cirka 112,5 miljoner invånare, omkring 336 invånare/kvadratkilometer. Delstatens huvudstad heter Mumbai, cirka 18.5 miljoner invånare. De största språken som talas i Maharashtra är marathi, hindi och engelska.

Maharashtra har fått sin politiska och etniska identitet av Chhatrapati Shivaji, 1627 – 1689, som styrde över Deccanplatån och delar av västra Indien från sin huvudstad Raigad. Från tidigt 1700-tal till 1819 var regionen underställd en rad ministrar kallade Peshwas. Därefter styrdes regionen av britterna fram till Indiens självständighet år 1947. Efter självständigheten slogs västra Maharashtra samman med Gujarat som bildade delstaten Bombay. År 1960 grundades det moderna Maharashtra och de gujaratitalande områdena exkluderades från den nya delstaten samtidigt blev Bombay den nya delstatens huvudstad.

Mumbai – Indiens mest befolkade stad

Staden Mumbai, eller som den förr kallades Bombay, är med sina drygt 18 miljoner invånare Indiens mest befolkade stad. Mumbai är också delstaten Maharastras huvudstad.  Området där Mumbai nu ligger har varit bebott sedan 200-talet före Kristus. Ättlingar till fiskarbefolkningen Koli, som först bosatte sig på de sju öar som staden är byggd på, lever kvar längs stadens stränder än idag!

Under 600-talet e Kr regerade olika hindudynastier över öarna. På 1300-talet annekterade den muslimske sultanen av Gujarat området och år 1534 erövrade portugiserna regionen. År 1665 övertog britterna styret över de sju öarna och år 1668 hyrdes de ut till det Brittiska Ostasiatiska Kompaniet. Under Indiens självständighets kamp på 1940-talet spelade Bombay en viktig roll då Mahatma Gandhi ofta besökte staden.

På 1980-talet stärktes nationalismen genom Shiv Sena-rörelsens framgångar som diskriminerade muslimer. Kulmen på oroligheterna nåddes efter att moskén i Ayodhya revs i december 1992 och januari 1993. I mars 1993 genomfördes flera bombattentat i efterdyningarna av de tidigare oroligheterna och ytterligare flera hundra människor dödades.
Shiv Sena rörelsens framgångar ledde också till att flera koloniala namn på byggnader och gator byttes ut mot hinduiska och 1996 bytte staden namn från Bombay till Mumbai på grund av detta. Mumbai kan härledas till den hinduiska gudinnan Mumbai, som dyrkades av den ursprungliga befolkningsgruppen Koli.

De religiösa spänningarna har fördjupats och resulterat i olika terrorattacker i staden under åren 2006, 2008 och 2011.

När Shiv Senas grundare Bal Thackeray avled år 2012 spärrades staden av helt för att undvika sorgeupplopp från de uppskattningsvis 500 000 personer som följde hans begravning.

Under tre dagar i början av resan utforskade jag Mumbai, som i förhållande till sin storlek har relativt få sevärdheter. Mitt hotell låg i centrala Mumbai vilket gjorde att jag hade nära, nästan gångavstånd, till de flera sevärdheter.

Jag började med att besöka den vackra Victoria terminus, numera heter den Chhatrapati Shivaji terminus, uppförd av britterna och färdigbyggd år 1887, 34 år efter att det första tåget lämnat denna tågstation.

Chhatrapati Shivaji är Mumbais mest magnifika byggnad i gotisk stil men har även tydliga inslag av hinduisk och islamsk arkitektur. Frederic Stevens var arkitekten bakom denna vackra skapelse som idag är Asiens mest frekventerade. År 2004 togs Victoria terminus, Chhatrapati Shivaji Terminus, upp på UNESCO:s lista över världsarv.

Tre timmar efter ankomsten till Mumbai stod jag framför Chhatrapati Shivaji  för att fotografera den vackra byggnaden. Med ryggen mot trafiken och kameran i fotograferingsposition kände jag en smäll i ryggen och hur jag slängdes framåt. Nästa gång jag minns någonting låg jag på rygg på den blöta asfalten med kameran i höger hand och människor som kom springande mot mitt håll. Jag hade blivit påkörd av en buss som inte klarat av att stanna på den regnvåta asfalten!
Min reskamrat kom förskräckt springande för att hjälpa mig. Jag kände en svidande värk i höger armbåge, hur det bultade i ett skrapsår i huvudet och att det ömmade efter påkörningen i höften. Inte nu igen tänkte jag!

Jag reste mig upp, blev ompysslad av min reskamrat, som hjälpte mig att tvätta skrapsåren, och kontrollerade kameran som fått sig en kraftig smäll. Det såg inte bra ut!

Personal på busstationen ville köra mig till ett sjukhus. Jag vägrade. ”Inte in på ett indiskt sjukhus”, var min första tanke. Busschauffören kom fram och tittade på mig. Han kunde inte ett ord engelska!

Då ingenting hände gick jag till järnvägsstationens polisstation för att få hjälp. Poliserna undvek mig så mycket det gick eftersom det inte var ”deras jobb” att rycka in på händelser utanför Victoria Terminus och knappt någon talade engelska! Efter en lång stund följde äntligen en polis med mig till platsen där jag blivit påkörd. Där ordnade han att jag fick skjuts till en polisstation som skulle skriva en rapport på olyckan.

Besök på nästa polisstation blev en intressant upplevelse. Det utbröt nästan panik när jag, en turist, klev in på denna. Poliser i tjänst lämnade kontoret, men efter ett tag kom en relativt ung polis, med tre stjärnor på axelklaffen, och på mycket bra engelska förklarade för mig att de skulle skriva en rapport. Sedan hände ingenting på ett långt tag, min reskamrat och jag blev bjudna på the, och fick vänta på en ny polis som skulle ta hand om ärendet. När han väl dök upp dikterade han vad som skulle skrivas för en knappt skrivkunnig polis, som skrev in mitt ärende i en loggbok, efter att ha förhört mig. Även denna polis hade tre stjärnor på axelklaffen. Den rapporten tog nästan 45 minuter att skriva! Och så skulle vi alla dricka te innan ärendet gick in i en ny fas!

Nu skulle min rapport skrivas! Bara han kunde få tag på någon som kunde hantera en dator! Det tog säkert tjugo minuter att hitta en man som kunde detta! Sedan var det problem att hitta mallen för dokumentet han skulle skriva. Tydligen skrev man inte speciellt många polisrapporter här! Skrivaren var utan papper. Så var man tvungen att hitta en man som kunde fylla på papper i magasinet! Nåväl, rapporten kunde efter många om och men börja skrivas, vilket tog ytterligare en knapp timme! Och så skulle vi alla åter dricka te!

Efter cirka två och en halv timme på polisstationen kunde jag lämna denna med min rapport i handen omskakad av inblicken i den indiska polisens ineffektivitet!

Efter ett kort besök, bland annat för att hämta reservkameran, på hotellet gick jag tillbaka till Victoria Terminus för att ta nya bilder. Därifrån fortsatte promenaden till Gateway of India som är en stor och imponerande stenportal byggd till minne av kung Georg V:s besök i Bombay år 1911. Den stod dock inte klar förrän år 1924. Arkitekten som ritade Gateway of India har hämtat inspiration från islamska byggnader i Gujarat som byggdes på 1600-talet.

Idag är Gateway of India en populär samlingsplats för lokalbefolkningen och vill man se ett brokigt indiskt folkliv skall man söka sig hit!

Från Gateway of India har man en fin vy över lyxhotellet Taj Mahal Palace, byggt 1903. Hotellet har en arkitektur inspirerad av islamsk och renässans, som hämtad ur sagovärlden. Taj Mahal Palace byggdes på order av industrimannen J N Tata efter han, enligt legenden, blivit nekad att ta in på ett av Europas finare hotell på grund av sitt ursprung. Hotellet utsattes för en terroristattack år 2008 varvid ett femtiotal personer dödades.

Vill man titta på några av de vackra husen från Mumbais koloniala period kan man börja sin vandring från Gateway of India, vilket jag gjorde och fick se flera av de vackra byggnaderna.

Jag började med att gå längs Chhatrapati Shivaji Marg. I början av denna gata ligger den vackra koloniala reliken Royal Bombay Yacht Club. Vid Regal rondellen ligger flera vackra byggnader, bland  annat Regal biografen en byggnad i art deco och Sjömanshemmet, som stod klart år 1876. Nu är det högkvarter för Maharastrapolisen.

Jag fortsatte promenaden och gick in på Mahatma Gandhi Road där det finns flera vackra koloniala byggnader, som National Galleriet för Modern konst, det pampiga Elphinstone College, Sassoon Biblioteket samt Floras fontän.

Från Floras fontän gick jag in på Veer Nariman Road för att titta på Sankt Thomas katedral, som är Mumbais äldsta brittiska byggnad uppförd mellan åren 1672 och 1718.

Från katedralen gick jag vidare till Horniman Circle som kantas av vackra 1800-tals hus och vidare till det pompösa Stadshuset.  Här vände jag och gick tillbaka till Floras fontän för att gå in på Bhaurao Marg där Högsta domstolen ligger. Den byggnaden är en av de mäktigaste från den koloniala perioden och liknar ett tyskt slott. Högsta domstolen uppfördes i mitten av 1800-talet.  Nära Högsta domstolen ligger några vackra byggnader tillhörande Mumbais Universitet och det 80 meter höga Rajabi klocktornet.

Så rundade jag Oval Maidan, som är en stor öppen plats där det ofta pågår kricketspel. Vid Eros biografen, en vacker byggnad i art deco var promenaden avslutad.

Från Eros cinema tog jag en taxi till Dhobi ghat, Mumbais äldsta tvättplats. En bra vy över tvätteriet har man från bron över järnvägen nära Mahalaxmi järnvägsstation. Vill man ha en riktig nära inblick i vilka förhållanden de omkring 5 000 människorna som arbetar, eller lever under, i denna miljö skall man ge sig in i Dhobi ghat. För att undvika problem under besöket, och för att hitta runt, är det lämpligt att anlita någon av guiderna som tar kontakt. Priset varierar och är prutbart. Jag fick ned det från Rs 300 till 100 utan några som helst problem.

Tvätteriet i Dhobi ghat lär ha funnits i mer än 140 år och det finns mer än 1 000 tvättplatser här. Dessa ägs av staten och hyrs av tvättare. Här finns även kokplatser för tvätt, torktumlare, centrifuger och utrymmen där man stryker tvätten med tunga elektriska strykjärn eller strykjärn som värms upp med brinnande kol. Överallt hänger det tvätt på tork. Barn springer omkring bland tvättplatserna och leker.

Till Dhobi ghat kommer tvätt från många av stadens hotell, sjukhus eller företag. Att få någonting tvättat kostar mellan Rs 3 och 5, vilket motsvarar omkring 40 öre till 65 öre i dagens kurs. På detta belopp skall tvättaren ha lön!

Efter en dryg timmes rundvandring i Dhobi ghat lämnade jag området och tog en autorikshaw till jaintemplet Babu Amichand Panalal Adiswarij på Malabar Hill.

Har man aldrig tidigare besökt ett jaintempel skall man passa på att besöka Babu Amichand Panalal Adiswarij som är känt bland jainanhängare för sin skönhet.

Vid mitt besök pågick en religiös ceremoni av en grupp kvinnor som sjöng och spelade på olika instrument. Jag lyssnade länge medan jag beundrade de olika tempeldekorationerna och fick även se en kvinna som genomförde en religiös rit med täckt mun, ett skydd som ofta används av jainanhängare för att inte andas in flugor eller små djur som kan skadas eller avlida.

Elephanta Island – Ö med UNESCO-listade klipptempel 

Nio kilometer nordöst om Gateway of India i Mumbais hamn ligger ön Gharapuri, mera känd som Elephanta Island. Vill man besöka ön måste man göra en behaglig båttur på lite drygt en timme till ön.  Anledningen till att besöka Elephanta Island är för att besöka de vackra klipptemplen med några av Indiens finaste tempelskulpturer. Klipptemplen finns med på UNESCO:s världsarvslista sedan 1987.

Jag tog första båten till Elephanta Island som lämnade Gateway of India klockan 08.30 en söndagsmorgon. Solen sken och det var vindstilla varför turen till ön blev härlig. Efter lite mer än en timmes resa steg jag iland på ön.

Promenaden till trapporna som leder upp till klipptemplen var behaglig. Vid början av trapporna ligger affärer, kiosker och restauranger för den som vill stanna till innan tempel besöken. I god indisk stil är det många försäljare som ”attackerar” besökarna som kommer. Vid trappornas början står även ett gäng bärstolsbärare och raggar kunder! Den som vill kan alltså bli buren upp för trapporna! Visst lutar det uppför, men det är inte värre än att de flesta orkar att gå.

Väl uppe vid tempelområdet gick jag in i huvudtemplet som tillägnats guden Shiva. Det är ett vackert tempel med tempelgård, hallar och många vackert dekorerade pelare. Runt om på väggarna finns skulpturer av gudomligheter. Den vackraste statyn är den av Shiva som framställts med tre ansikten i sin egenskap av Förstöraren, Skaparen och Bevararen. Statyn är 6 meter hög.

De övriga templen är inte lika praktfullt dekorerade men är ändå fascinerande att besöka. Klipptemplen på Elephanta Island uppfördes mellan 450- till 750-talen efter Kristus.

Portugiserna döpte ön till Elephanta efter den elefantstaty som stod på ön vid deras ankomst.  Statyn kollapsade år 1814 och flyttades av britterna till Mumbai.

Jag gick runt på ön i cirka tre timmar innan jag tog båten tillbaka till Mumbai.

Från Mumbai åkte jag tåg, Tapovan Express, till Aurangabad i delstaten Maharashtra 

Aurangabad – Den forna huvudstaden

Aurangabad, cirka 1,2 miljoner invånare, är kanske mest känd för att stormoghulen Aurangzeb gjorde den till sin huvudstad under åren 1653 till 1707. Efter Aurangzebs död föll staden snabbt i betydelse. Staden fick ytterligare en uppgång då silkesindustrin utvecklades. Fortfarande är dock staden känd för tillverkning av saris av yppersta klass. Nu har andra industrier etablerat sig i staden, som biltillverkaren Skoda.

Aurangabad har några få sevärdheter en av dem är Bibi-qa-Maqbara, mera känd som ”fattigmans Taj Mahal”, ett gravmonument uppfört av Aurangzebs son Azam Khan på 1670-talet över sin moder. Utseendemässigt liknar Bibi-qa-Maqbara det riktiga Taj Mahal men har betydligt enklare materialval. Detta är en sevärdhet väl värd att besöka om man kommer till Aurangabad.

Den verkliga anledningen till att turister söker sig till staden är att den är en bra bas för besök av de av UNESCO världsarvsklassade grottemplen i Ajanta och Ellora. Det var även av den anledningen jag besökte Aurangabad.

Grottemplen i Ajanta – UNESCO-listat världsarv

Ajanta ligger drygt 100 kilometer norr om Aurangabad. Det är lätt att komma till Ajanta då, i stort sett, alla taxichaufförer erbjuder transport dit. Det är bara att pruta ned priset till den nivå man själv är beredd att betala. Vägen mellan Aurangabad och Ajanta är hyfsat bra till största delen men ganska hårt trafikerad. Resan med bil tar cirka två timmar.

Grottemplen i Ajanta uppfördes från 200-talet före Kristus till 500-talet efter Kristus av buddhister och är bland de äldsta religiösa byggnaderna i Indien. Efter att templen övergivits föll de i glömska men återupptäcktes under en jakt ledd av britten John Smith år 1819.

Det är de vackra målningarna, helt i originalskick, som gör grottemplen i Ajanta så unika.

Ajantas trettio grottempel ligger uthuggna ur klipporna i en hästskoformad ravin vid floden Waghore, vissa av dessa är stängda för besökare.

Jag besökte ett tiotal av grottorna med hjälp av en kunnig guide som berättade om gudomligheter, Buddhas liv och visade mig många detaljer i målningarna som jag annars skulle ha missat.

De grottor som gjorde starkast intryck på mig var nummer ett, som anses vara den förnämsta med sina vackra målningar. Grotta nummer fyra med sina 28 pelare. Grotta nummer tio är den äldsta i Ajanta uppförd under 200-talet före Kristus. Det var denna grotta som John Smith upptäckte som den första av alla år 1819. Grotta nummer sexton, antagligen huvudingången till Ajantas alla grottor, har även den mycket vackra målningar och en staty av Buddha sittande på en lejontron. Grotta nummer 17 har de bäst bevarade målningarna. En av de mest berömda målningarna föreställer en prinsessa som gör make up och prins Simhalas expedition till Sri Lanka. Grotta nummer 19 har en vacker fasad med ett hästskoformat fönster och två stående buddhastatyer. Grotta nummer tjugosex har en imponerande liggande Buddha och många fina skulpturer.

Mitt besök i grottemplen i Ajanta tog över fyra timmar och detta var ett av de mest imponerande världsarv jag besökt!

Grottemplen i Ellora – UNESCO-listade världsarv

Trettio kilometer norr om Aurangabad ligger de mäktiga grottemplen i Ellora uppförda av buddhistiska och hinduiska munkar tillhörande jainreligionen. Under femårhundraden höggs dessa magnifika grottempel, bönehallar och kloster ut ur klipporna för hand!

I Ellora finns det totalt trettiofyra grottor; 12 buddhistiska uppförda under 600- till 800-talen efter Kristus, sjutton hinduiska uppförda under 600- till 900-talen och fem jain uppförda under 800- till 1000-talen.

Mitt besök i Ellora varade i över tre timmar och under denna tid hade jag gott om tid att besöka de viktigaste grottorna.

Guiden valde att börja med ett besök i grotta nummer 32, som är det finaste av jaintemplen. Det är byggt i två våningar och är vackert dekorerat med många skulpturer och fina pelare.

Därefter var det dags att besöka grotta nummer sexton, Kailasa templet, som började byggas på order av kung Krishna I år 760 e Kr. Templet symboliserar det heliga berget Kailash, som ligger i dagens Tibet. Gudomligheten Shiva anses bo i berget tillsammans med sin hustru Parvati.

Det tog 7 000 arbetare etthundrafemtio år att färdigställa templet! När det stod klart hade 200 000 ton sten huggits ut ur klippan där templet byggdes.

Kailasa templet anses vara världens största monolitiska byggnad och bland de vackraste skapat i det antika Indien.

Det är lätt att känna sig ödmjuk när man vandrar genom Kailasa templet, dels med tanke på det enorma arbete människor utfört när de skapade detta och dels på den skönhet templet visar upp.

Jag stannade många gånger under min rundvandring i templet och drog efter andan över allt det vackra jag såg i form av skulpturer och byggnader omgivna höga klippväggar.

För att få en komplett uppfattning av templets dimensioner gick jag upp på stigen som går runt templet. Härifrån ser man templet uppifrån och först då inser man på riktigt vilket otroligt arbete som lagts ned för att skapa detta tempel!

Utanför grotta nummer tjugoett, Ramesvara grottan, står en stor staty av tjuren Nandi, Shivas riddjur. Grottan har vackra skulpturer knutna till gudomligheten Shiva och en fin föreställande gudinnan Ganga stående på ett mystisk sjödjur.

Grotta nummer tio, byggd av buddhister, har ett tak föreställande en elefantrygg och en vacker staty av den undervisande Buddha. Grottemplet är ett av Indiens finaste buddhistiska byggnadsverk.

Grottorna i Ellora är inte jämförbara med de i Ajanta. Det var målningarna i grottemplen i Ajanta som imponerade. I Ellora var det de vackra skulpturerna. Besöken i Ajanta och Ellora var dock båda oerhört imponerande och fascinerande och upplevelser av världsklass!

Fort Daulatadbad – klippfästningen

Ett besök vid Fort Daulatabad brukar kombineras med besöket vid grottemplen i Ellora.

Fortet började byggas på 1100-talet och byggdes till efter hand. Fort Daulatadbad nådde sin höjdpunkt år 1382 när sultanen  av Delhi Mohammed Tughlaq gjorde det till sin huvudstad och beordrade Delhis invånare att befolka fortet. Vattenbrist tvingade Tughlaq att flytta tillbaka fortets befolkning till Delhi och lät Daulatabad förfalla.

Fort Daulatabad är intressant att besöka för att få en inblick i Indiens historia. Fortet är till stor del förfallet men det är lätt att få en uppfattning om dimensionerna och den smarta planlösningen för att förhindra fiendeangrepp. Inne i fortområdet finns en minaret, byggd på 1700-talet, som är Indiens näst högsta.

Efter besöket i Fort Daulatabad återstod den sista övernattningen i Aurangabad och sedan bar det iväg till Goa, och nya äventyr.

Klockan ringde 04.00 eftersom taxin som skulle köra mig till flygplatsen  skulle komma strax före 05.00. Transport i kolmörkret till Aurangabads flygplats och 06.50 lyfte planet som skulle ta mig till Mumbai. Lite över fem timmars väntetid i Bombay innan jag flög vidare till Goa. Ankomst Goa 14.05, enligt tidtabell. Taxi till hotellet i Panjim 33 kilometer norr om flygplatsen.

Delstaten Goa – “Indiens juvel”

Delstaten Goa har en yta av 3 702 kvadratkilometer och cirka 1 500 000 invånare. Huvudstaden heter Panaji, vanligast kallad Panjim. Huvudspråken som talas i Goa är konkani, marathi, hindi och engelska.

Goa har styrts av olika regenter från 300-talet före Kristus. Portugisern anlände år 1510 och tog kontroll över kryddhandeln. De satte sig över Indiens självständighetsförklaring år 1947 och lämnade Goa först 1961 efter nästan femhundra års styre. Det portugisiska arvet syns tydligt i Goa. Idag är Goa en av Indiens mest välmående delstater.

Jag var i Goa i fem dagar och besökte under dessa olika platser och sevärdheter. Min bas var huvudstaden Panaji, vanligtvis kallad Panjim.

Panjim – Goas huvudstad

Panjim, även kallad Panaji, är Goas huvudstad sedan år 1843. Staden har cirka 115 000 invånare och ligger vid floden Mandovis utlopp i Arabiska sjön. Panjim anses vara en av Indiens mest avslappnade delstatshuvudstäder.

Det finns förhållandevis få sevärdheter i Panjim. Goas berömda stränder och världsarv ligger bortom Panjim.

Under min tid i Panjim besökte jag den stora katedralen byggd av portugiserna och invigd år 1541. Detta var den första platsen portugiserna kom till efter att de lämnat hemlandet och de som överlevde resan till havs gick alltid till kyrkan för att tacka Gud att de kommit helskinnade till Goa. Den gamla sekretariatsbyggnaden byggdes på 1500-talet och var fram till 1759 den portugisiske guvernörens bostad. Idag är byggnaden stadens äldsta från kolonialtiden och fungerar som kontor åt regeringstjänstemän.

Det som dock fascinerade mig mest var promenaden genom de gamla kvarteren Sao Tome’, Fontinhas och Altinho där det koloniala arvet lever kvar i stor omfattning.

Dessutom hann jag med en tur till Panjims ”Riviera” badstranden Miramar med sin fina sandstrand. Ingen badade här trots vackert väder!

Enklaste, och billigaste, sättet att komma till olika sevärdheter i Goa är att följa med på arrangerade rundturer. Jag åkte med på två, en till norra Goa och en till södra Goa.

På rundturen till norra Goa kom jag byn Arpora för att besöka Lord Chouranginath templet, den vackra, men lite besökta, Vagator beach och den överfulla Calangute beach som anses vara ”Drottningen av Goas stränder”.

I denna tur ingick en båttur i Arabiska havet för att se delfiner. Vi hade turen att se delfiner vid fem tillfällen under båtturen som gick i havet utanför Rua-de-Ourem. Från båten kunde vi även se den gamla portugisiska fästningen Aguada byggd på 1600-talet högt uppe på ett berg. Nedanför fästningen ligger ett av Goas fängelser.

På turen till södra Goa fick jag tillfälle att besöka ett vetenskapscenter i Panjim, det vackra Shri Manguesh templet som är tillägnat guden Shiva, en by där det finns ett friluftsmuseum med skulpturer som visar livet i det forna Goa, ett 250 år gammalt portugisiskt hus med möbler och redskap som använts fram till 1980-talet. Huset, som ligger i Loutolim, har tillhört familjen Araujo Alvares sedan det byggdes. Colva beach som anses vara en ”juvel i Goas krona” av stränder och Goas mest berömda akvarium, som ur svenskt perspektiv var ganska ”skabbigt”.

Old Goa – Den gamla huvudstaden

Huvudanledningen till att jag ville åka till Goa var för att besöka några av de många, nu världsarvsklassade kyrkorna, som portugiserna byggde under 1500- och 1600-talen. Från Panjim är det enkelt att ta sig till Old Goa med lokalbuss. Resan tar lite drygt 20 minuter och kostar cirka Sek 1.30.

Trängseln var enorm när jag kom till platsen framför katedralen Se’ de Santa Catarina där pilgrimer mött upp för att beskåda ett fenomen som bara uppstår var tionde år, att glaskistan med mumien av helgonet Sankt Franciskus Xavier visas upp för allmänheten. Under dagarna som kistan står framme besöks katedralen av mer än två miljoner pilgrimer. Jag köade, och trängdes, med pilgrimer i nästan en timme innan jag var framme vid glaskistan av den mumifierade Franciskus Xavier. Pilgrimer kysste kistan eller smekte den sina händer och bad en kort bön innan man tvingades vidare för att släppa fram andra. Det var en synnerligen märklig känsla att uppleva all den energi som fyllde katedralen! Efter besöket vid glaskistan stannade jag kvar i katedralen för att titta på den.

Sankt Xavier var en spansk, katolsk, missionär som kom till Goa den 6:e maj, 1542. Han missionerade i stora delar av Asien och kom på sina färder ända till Japan. Han avled den 3:e december, 1551 på ön Sancian utanför Kina. Hans kropp begravdes först på ön men flyttades senare till Malacka (dagens Malaysia) innan den skulle föras vidare till Europa. På vägen till Europa avslutades transporten av Xaviers kropp i Goa där han fick sin sista viloplats i basilikan Bom Jesus.

Katedralen Se’ de Catarina är Asiens största kyrka; 76 meter lång och 55 meter bred. Byggnationen av katedralen påbörjades 1562 på order av den portugisiske kungen och bygget av den pågick i nittio år. I kyrktornet finns ”Den gyllene klockan” som är Asiens största kyrkklocka. Kyrkan är tillägnad den Heliga Catharina.

Kyrkan tillägnad den Helige Franciskus av Assisi var nästa kyrka jag besökte. Det är en mäktig kyrka som invigdes år 1661 med en fantastisk interiör bestående av ett mycket vackert snidat huvudaltare, förgyllda sidoaltare, väggmålningar, gamla portugisiska gravar mm

Strax intill den Helige Franciskus av Assisis kyrka ligger kapellet tillägnat den Heliga Catharina vars liv avslutades i Alexandria, Egypten där hon halshöggs. Kapellet har i stort sett ingenting kvar av sin interiör. Det byggdes på 1500-talet.

Basilikan Bom Jesus är känd i hela den katolska världen för sin vackra interiör och för att helgonet Den helige Franciskus Xavier har sin viloplats här. Katedralen började byggas i slutet av 1500-talet och stod klar år 1605.

När kyrkan tillägnad den Helige Cajetan byggdes hämtade arkitekterna inspiration från Sankt Peterskyrkan i Rom. Kyrkan började byggas av italienska munkar på 1640-talet och invigdes år 1655. Munkarna hade skickats till Kungariket Golconda, som låg nära Hyderabad, av påven Urban III för att missionera. Då de inte fick stanna i Golconda flyttade de till Old Goa istället år 1640.

Klostret Sankt Augustin var en gång i tiden en imponerande anläggning som grundades av munkar tillhörande Augustinerorden år 1572. Klostret övergavs på order av den portugisiske kungen år 1835 och har sedan dess förfallit och ligger nu helt i ruiner. Klostrets fasad kollapsade år 1942 och nu återstår endast ruiner av det 46 meter höga klocktornet.

Sista kyrkan i Old Goa jag besökte var ”Church of Our Lady of the Rosary” byggd på 1500-talet. Det finns väldigt lite kvar av kyrkans interiör. Man besöker kyrkan i fösta hand för dess annorlunda exteriör.

De gamla portugisiska kyrkorna i Old Goa var intressanta att besöka och gav en vision om hur de forna kolonialherrarna försökte skapa en miljö liknande den de lämnat i hemlandet. Nu står de som reliker från en svunnen epok väl värda att besöka.

Från Panjim åkte jag vidare med nattbuss till Hampi, en inte helt komfortabel resa på tio timmar liggandes i ett litet ”bås” i en ganska ”skabbig” Volvobuss som man stolt marknadsförde som flaggskeppet i flottan. 

Bussresan gick efter omständigheterna bra och avbröts för en sen måltid och ett flertal ”toalettbesök”.

Avgång klockan 20.20 från Panjim och framme i Hampi Bazaar klockan 07.30.  Därmed hade jag kommit till delstaten Karnataka.

Delstaten Karnataka

Delstaten Karnataka har en population på drygt 61 miljoner och huvudstaden heter Bengaluru, Bangalore, med cirka 8,5 miljoner invånare. Delstatens yta uppgår till 191 791 kvadratkilometer. Huvudspråken är kannada, hindi och engelska.

Hampi – tempel mellan flod och klippor

Lilla Hampi Bazaar är hjärtat i det gigantiska tempelområdet. Det är ett litet samhälle med några huvudgator kantade av souvenir- och klädaffärer, restauranger, gatuförsäljare, kringströvande kossor och cirka 2 000 invånare. Gatubilden domineras av det stora Virupaksha- templet byggt på 1400-talet. Samhället ligger inklämt mellan floden Tungabhadra och stora klippformationer. Många turister väljer att bo på andra sidan floden eftersom det råder alkoholförbud i Hampi Bazaar och inget kött serveras på restaurangerna då platsen anses vara mycket helig, själv valde jag att bo i H B.

Under fyra dagar utforskade jag Hampis omgivningar till fots och med hjälp av cykel och besökte några av de cirka 500 tempel och palats som ligger utspridda på ett 26 kvadratkilometer stort område. Hela området finns med på UNESCO:s lista över världsarv. Trettiotvå av de viktigaste platserna ligger i Hampi och elva utanför.

Hampi var en gång huvudstad i ett av de största hindurikena som funnits men övergavs när riket erövrades. Kvar från denna tid finns nu ruiner från tempel och stora palats.

De första templen och palatsen uppfördes i början av 1300-talet när prins Harihararaya valde Vijayanagar (Hampi) som sin nya huvudstad. Under de närmaste århundradena utvecklades riket till att bli ett av de största hindurikena i Indiens historia. I början av 1500-talet bodde det omkring 500 000 människor i Hampi. Rikets saga slutade år 1565 när en grupp sultaner från Deccan intog det och förstörde de flesta av palatsen och templen. Idag kan man besöka flera av de övergivna templen, något palats och ruinerna efter många praktfulla byggnader.

På morgonen första dagen i Hampi Bazaar gick jag ned till floden Tungabhadra  för att se på när tempelelefanten Laxshmi badades. Därefter gick jag in i Virupaksha-templet och fascinerades av templets vackert dekorerade 50 meter höga gopuram (torn). Templet byggdes på 1400-talet och är det enda av Hampis tempel som fortfarande används. På tempelgården låg tvätt utspridd för torkning. Inne i templet pågick ett par bröllop som jag kunde följa på nära håll. Givetvis tittade jag på när tempelelefanten Lakshmi välsignade folk som gav henne pengar genom att lägga sin snabel på deras huvuden.

Efter besöket i Virupaksha-templet promenerade jag ut ur Hampi Bazaar, söderut, för att titta på berömda sevärdheter som statyn av elefantguden Ganesh och den 6.7 meter höga Ugra Narasimha-statyn som avbildar gudomligheten Vishnu i sin man-lejonavatar där han sitter på den sjuhövdade ormen. Strax intill Ugra Narasimha-statyn finns en tre meter hög Badavilinga, en fruktbarhetssymbol, som stått i den gamla vattenkanalen i flera århundraden utan att förstörts.  En bit bortom lingan ligger Krishna bazaar med ett vackert tempel där en del av det omges av vatten.

På eftermiddagen promenerade jag österut för att besöka olika tempel. Strax utanför Hampi Bazaar finns ett stort plåtskjul där de två praktfulla tempelvagnarna förvaras. De används i samband med religiösa ceremonier. Vid foten av Matanga Hill finns en imponerande staty av Nandi, tjuren som är gudomligheten Shivas budbärare. Härifrån går en trappa upp för berget och en stig vidare till det  vackra Achyutaraya-templet. Väster om templet låg Sule Bazaar, ett av det forna rikets kommersiella centra och område där kurtisanerna höll till. Från Sule Bazaar gick jag vidare till det vackra Varahatemplet tillägnat gudomligheten Shiva och sedan tillbaka till Hampi Bazaar.

På kvällen gick jag upp på Hemakuta hill för att uppleva solnedgången. Härifrån har man fina vyer över Virupaksha-templet och andra tempel på berget. Solnedgången blev en fin avslutning på första dagen i Hampi.

Den andra dagen i Hampi började jag med att vandra till Vittala-templet, Hampis största attraktion.

Åter gick jag ut genom Hampi Bazaar och passerade skjulet med vagnarna som används vid religiösa processioner och vidare mot Nandi-statyn, dock vek jag av västerut och tog in på den vackra Chariot Road som går längs floden Tungabhadra. Första templet jag kom till var Kodandarama tillägnat gudomligheten Rama. Fotograferingsförbud råder inne i templet.

En bit bortom Kodandarama kommer man till ”Kungens våg” där enligt legenden kungen vägde upp sin vikt i guld och ädelstenar som han sedan gav till fattiga. På samma plats ligger flera tempel.

Att besöka Vittala-templet är avgiftsbelagt, på samma entrébiljett har man tillträde till sevärdheter i ”det kungliga komplexet” under samma dag.

Vittala-templet, byggt på 1500-talet, anses vara Hampis största attraktion. Templet hann aldrig fulländas eller invigas innan det erövrades och till stor del förstördes. Idag har man till stor del renoverat templet, fortfarande pågår renoveringen, för att ta fram dess ursprungliga skönhet.

Vittala-templet har fantastiskt vackra skulpturerade pelare som visar skickligheten hos  de hantverkare som byggde templet. I ett av undertemplen finns 81 ”musikaliska pelare” som avger olika toner om man knackar på dem.

Den stora attraktionen är dock den mycket vackert ornamenterade ”stenvagnen”, som symboliserar gudomligheten Vishnus transportmedel. En gång i tiden drogs den av elefanter.

Efter besöket i Vittala-templet gick jag tillbaka till Hampi vis Sule Bazaar, Achyutaraya-templet och Nandi-statyn.

Efter lunch tog jag en autorikshaw till den stora klippformationen ”Two sisters”. Härifrån gick jag till det ”Kungliga centrat” och på vägen dit tittade jag på det ”Underjordiska templet”. I det islamiska området finns en vacker moské och ett ståtligt vakttorn. Hajara Rama-templet, byggt på 1500-talet, har fantastiska väggreliefer och pelare.

I entrébiljtten till Vittala-templet ingår också entré till den vackra tvåvåningsbyggnaden Lotus Mahal, antagligen drottningens plats för återhämtning, som har en vacker blandning av hinduisk och muslimsk arkitektur och de elva, stora, elefantstallarna med sina vackra kupoler.

Efter detta var det dags att ge sig tillbaka till Hampi Bazaar där jag avslutade dagen med en god middag.

Den tredje dagen hyrde jag cykel för att på ett enkelt sätt komma runt bland nya sevärdheter i Hampi, och återbesök hos några jag besökt dagen innan. Att cykla i 35 graders värme är trots allt ett litet kraftprov….

Dagens första stopp gjorde jag den stora statyn av elefantguden Ganesh som ligger strax söder om Hampi Bazaar. Nästa stopp gjorde jag vid Hampis största staty, den nästan sju meter höga statyn av Ugran Narasimha som avbildar gudomligheten Vishnu i sin man-lejonavatar där han sitter på den sjuhövdade ormen. Jag passade även på att än en gång besöka fruktbarhetssymbolen Badavi Linga som nu hade en bättre belysning än föregående dag. Jag stannade också till vid den stora klippformationen, där två stora stenar lutar sig mot varandra, som kallas för ”Sister´s Rocks”, ett märkligt naturfenomen.

Denna gång passade jag på att utforska ”Det underjordiska templet” som har vackra reliefer på utsidan och utsirade pelare på insidan. Från en klippa nära templet har man en fin vy över det steniga landskapet och tempelruiner. Ett kort stopp blev det även vid byggnaden Lotus Mahal innan jag än en gång besökte det mycket vackra Hajara Rama templet med sina fantastiska väggreliefer och vackert dekorerade stenpelare.

En ny bekantskap för mig blev Mahanavami Dibba, en pyramidformad byggnad som byggdes för att fira kung Krishnadevarayas erövring av Orissa. Byggnaden är över sju meter hög. Byggnadens bas är mycket vackert dekorerad med reliefer av olika slag, bland annat kameler, elefanter, dansscener och mytologiska figurer. Strax intill Mahanavami Dibba ligger Pushkarani en vackert formad bassäng med akvedukt.

Drottningens bad är en mycket vacker byggnad i morisk-hinduisk arkitektur. I mitten av byggnaden finns en stor bassäng som är 1.8 meter djup. Bassängen omges med burspråk och öppningar och ned till den leder en stor trappa.

Från Drottningens bad cyklade jag till samhället Kamalapuram där jag passade på att fika på en ”skabbig” restaurang innan jag fortsatte på vägen mot Anegundi. Strax utanför samhället ligger ett litet jaintempel som jag besökte. Härifrån cyklade jag till Bhimas port som är en port i den gamla stadsmuren. Jag fick tillfälle att fotografera en fåraherde och hans hjord som höll till här.

Cykelfärden gick sedan vidare på vägen mot Kamli. Uppe på Malyavantha Hill ligger det vackra 1500-tals templet Malyavantha  Raghunatha som jag besökte innan jag cyklade tillbaka till Hampi. På tillbakafärden mötte jag flera hjordar med oxar och får samt grupper med människor och deras fullpackade hästar, antagligen nomader.

På kvällen gick jag upp på Hemakuta Hill för att njuta av ännu en vacker solnedgång.

Den fjärde dagen i Hampi gick jag åter upp på Hemakuta Hill, denna gång för att titta på de gamla jaintemplen innan jag tog båten över floden Tungabhadra för ett besök i Virupapur Gaddi, ett litet samhälle där många turister väljer att bo för att undvika restriktionerna i Hampi Bazaar. Målet var att besöka Hanuman templet som ligger högt uppe på ett berg. Rikshaw- förarna ville ha hutlöst betalt för en tur till templet varför jag än en gång hyrde en cykel. Med hjälp av denna tog mig till templet på en lite trafikerad landsväg. Under cykelfärden fick jag en liten inblick i livet på den indiska landsbygden med besök hos män som vägde upp ris i 50 kilos säckar, män som arbetade på risfälten och kvinnor som kom gående på vägen med olika bördor.

För att komma till Hanuman templet krävs det en svettig promenad uppför en brant trappa med mer än 600 trappsteg, som folk hade avrått mig att försöka gå uppför då de tyckte att jag var för gammal för det. Det tog mig 14 minuter att nå templet, som ligger på den plats där enligt legenden apguden Hanuman föddes. Templet var inte speciellt märkvärdigt men vyerna från bergets topp var bland de mäktigaste jag sett i Hampi.

Sista delen av eftermiddagen tillbringade jag i Hamp Bazaar i väntan på transport till järnvägsstationen i Hospet varifrån jag skulle ta nattåget, Hampi Express, till Bangalore, Karnatakas huvudstad.

Bangalore – Den kaotiska staden

Den knappt tio timmar långa resan med nattåg från Hospet till Bangalore gick över förväntan bra, jag till och med sov cirka sex timmar av dessa.

Tidig ankomst till hotellet där jag fick checka in fyra timmar före utsatt tid, vilket blev problem vid utcheckningen då jag krävdes på betalning för ytterligare en natt. Efter en lång diskussion enades vi om att jag skulle betala för en halv dag till.

Bangalore, Karnatakas huvudstad, 950 möh, med minst 8.5 miljoner invånare är en ”kaotisk” stad, åtminstone vad det gäller trafiken. Jag har aldrig upplevt större trängsel på gatorna än jag gjorde under mina två dagar i Bangalore. Detta var andra gången i mitt liv som jag besökt staden.

För sin storlek har Bangalore förhållandevis få sevärdheter att visa upp.

De jag besökte under denna vistelse var, bland annat Lalbaghs botaniska trädgård som grundades år 1760 av Sultan Haider Ali. De anses idag ha, enligt dem själva, världens mest artrika botaniska trädgård. Cubbon park som grundades av engelsmännen år 1864. Här ligger den vackra byggnaden som innehåller det statliga biblioteket. Den pampiga regeringsbyggnaden är värd ett besök, får dock endast besökas på distans. Tipu Sultans palats från 1700-talet är en vacker byggnad med många pelare och ett museum. Bengaluru Fort uppfördes på 1760-talet men ligger nu i ruiner och ”Tjurtemplet” som byggdes på 1500-talet i dravidisk arkitektur av Bangalores grundare Raja Kempegowda. Templet som är ett av Bangalores äldsta innehåller en stor granitstaty av tjuren Nandi, guden Shivas budbärare.

Morgonflyget till Trivandrum gick tidigt varför det var avresa från hotellet kl 05.00 efter en debiteringsdiskussion med nattportieren. Vid ankomsten till Trivandrum hade jag kommit till delstaten Kerala.

Delstaten Kerala

Delstaten Kerala med en yta av 38 864 kvadratkilometer och omkring 33.5 miljoner invånare är en av de sydligaste delstaterna på den indiska halvön. Huvudstaden heter Thiruvananthapurmam, i vardagligt tal kallad vid sitt forna namn Trivandrum. Huvudspråk som talas är malayalam och engelska. Största religionerna är hinduism, kristendom och islam.

Trivandrum – Tempel och strand

Första staden jag besökte i Kerala var Thiruvananthapurmam, Trivandrum, dit jag kom med flyg från Bangalore. Besöket i Trivandrum skulle bara vara en ”hållplats” på vägen till ”The Backwaters”. Knappt två dagar hade jag på mig att uppleva denna energifyllda stad.

Direkt efter incheckningen på hotellet promenerade jag ut i gatuvimlet. Från järnvägsstationen tog jag mig till templet Shri Padmanabhaswany byggt på 1700-talet. Templet är Trivandrums heligaste och besöks av många pilgrimer. Templets torn är trettio meter högt och rikt dekorerat. Tyvärr har endast hinduer tillträde till templet varför jag blev stoppad vid ingången. Poliser övervakar att ingen tar bilder av templet inom en viss gräns.

Promenaden från Shri Padmanabhaswany templet till centralstationen var ingen höjdare på grund av den intensiva trafiken, men gav en bra överblick över Trivandrums centrala del.

På vägen till centralstationen passade jag på att fika in det unika ”The Indian Coffee House” som är i drift sedan 1940-talet, och som verkar ha stått stilla i utveckling sedan dess, där man kan äta eller fika. Huset, ett torn, vindlar sig spiralformat från botten till toppen och servitörerna arbetar sig svettiga genom att servera kunderna där de springer upp och ned i tornet. Väl värt ett besök! Maten är billig och god här!

Andra dagen i Trivandrum tog jag bussen till en av Keralas mest berömda stränder, Kovalam, som ligger cirka 15 kilometer väster om staden.

Kovalam Beach

Kovalam når man enkelt via en cirka 30 minuter lång bussresa, cirka 15 km, från Trivandrum och är en oas bortom stadens trafikbuller. Här tillbringade jag en dagarna jag hade Trivandrum som bas.

Kovalam var en gång i tiden ett litet stilla fiskläge. På 1960-talet var Kovalam Beach ett populärt tillhåll bland hippies. Idag är det Keralas mest utvecklade badparadis med många strandnära hotell, restauranger, barer och solparasoller där soldyrkande turister behagligt sträcker ut sig i den paradisiska miljön. Lighthouse Beach är den mest turistiska av de två stränderna i Kovalam. Det är här turisterna finns i störst omfattning.

På den andra stranden, Hawa Beach, finns inga hotell, få turister men en hel del fiskare som sliter hårt med att dra in långa nät från havet, laga sin fiskeutrustning eller dra upp sina fiskebåtar på stranden. Jag tyckte denna strand var intressantare än Lighthouse Beach.

Från Trivandrum gick resan vidare till Kottayam med tåg. Anledningen till att jag skulle ta mig till Kottayam var enbart för att få göra båtresan från staden till Allepey i Keralas Backwaters.

Båtresa Kottayam – Allepey

Kottayam är en av de platser varifrån man kan åka med lokalbåt på kanaler genom en del av de 900 kilometer vattenvägar som går genom Keralas Backwaters. Det var andra gången jag skulle göra denna båtresa. Detta vattensystem, mellan Arabiska sjön och Indiens inland, har under århundraden, långt innan det fanns landsvägar, använts för transporter av varor och människor. Idag har här utvecklats en stor turistindustri vid sidan av vardagslivet i detta vattensystem. För många är en tur med husbåt den största upplevelsen under besöket i ”The Backwaters”.

Första lokalbåten, en ganska risig träbåt, från Kottayam till Allepey avgår klockan 06.45. Resan tar omkring tre timmar och kostar cirka SEK 2.50! Vi var två västerlänningar som gjorde denna båttur, min reskompis och jag.

Jag tycker morgonturen är den vackraste eftersom man då får tillfälle att se ”Backwaters” vakna; hur solen bryter igenom och vackert belyser omgivningarna, hur människor kommer till vattnet för att tvätta sig, tvätta kläder eller diska. Hur de första småbåtarna kommer farande genom morgondiset och det fantastiska fågellivet med mängder av olika hägrar, skarvar, kungsfiskare, rovfåglar, tärnor, svalor mm

Efter den nära tre timmar långa båtfärden steg jag iland vid Boat Jettyn i Allepey.

Alleppey – Österns Venedig

Alleppey, cirka 175 000 invånare, heter officiellt Alappuzha, men kallas oftast för sitt mera romantiska namn. Alleppey är den turistiska basen för upplevelser i Keralas Backwaters. Turister söker sig hit för båtturer i den vackra miljön längs kanalerna och många gör en tur med någon av de tusentalet husbåtar som finns tillgängliga. Att hyra en husbåt, oftast utrustad med luftkonditionering, över en natt med förare, kock och helpension kostar från INR 6 000, vilket motsvarar cirka SEK 720:-.

När jag steg i land efter båtturen från Kottayam besökte jag Alleppey för andra gången i mitt liv och kände omedelbart igen mig i den centrala delen av staden. Här var lika kaotiskt som förra gången.

Staden Alleppey har inte många sevärdheter; några tempel, kyrkor, ett intressant folkliv och en vacker, men ödslig strand. Huvudattraktionen är att utforska några av de 9 000 kilometer vattenvägar som finns i det stora vattenriket “The Backwaters”.

“The Backwaters” omfattar huvudsakligen de fyra distrikten Kollam, Alappuzha, Kottayam och Kochi och består av sjöar och kanaler. Den största sjön, Vembanad, ligger mellan Kottayam och Alappuzha. 44 floder flyter in i “The Backwaters”. Området är oerhört vackert och bör helst upplevas med olika båtturer.

Förutom den nästan tre timmar långa båtturen mellan Kottayam och Alleppey genom ett fantastiskt vackert vattenlandskap hyrde jag en rundtursbåt i fyra timmar en dag. Under denna båttur kom jag till nya kanaler som kantades av små hus utanför vilka människor utförde sina vardagssysslor.

Ett annat bra sätt, och billigt, att uppleva Backwaters är att åka med den lokala båten till någon av byarna och från denna vandra utefter kanalerna för att komma nära människor och miljön. En dag tog jag färjan till byn Kaynakari, turen kostade INR 18, cirka SEK 2.50. Även under denna tur kom jag till nya kanaler.

Kaynakari är en liten by med några få affärer, en restaurang, en kaffevagn, en skola och något administrativt kontor förutom bostadshus.

Under fem timmar vandrade jag runt i Kaynakaris omgivningar och fick en fin inblick i hur folk lever i denna unika miljö helt anpassad efter livet i och kring vattnet. Men jag såg också hur folk arbetade på några av de risfält som omger byn. Här sliter människor hårt för sitt uppehälle. Jag såg barnen komma till skolan med båtar från andra sidan floden medan barnen i byn gick till den. Jag såg kvinnorna stå vid kanalerna för att diska eller tvätta. Det hela såg väldigt idylliskt ut men jag tror att livet ibland kunde vara nog så slitsamt.

På restaurangen i Kaynakari åt jag en av resans godaste och billigaste luncher;, en vegetarisk tali (grönsakstallrik) som kostade INR 40, det vill säga cirka SEK 5:-!

Från Kaynakari kan man åka tillbaka till Alleppey med buss, eller lokalbåt. Jag valde färjan och fick på så sätt en sista vacker båtresa i Keralas Backwaters.

Påföljande dag var det dags att åka till Ernakulum där jag skulle stanna ett par dagar innan jag flög tillbaka till Mumbai och därefter hem till Sverige. Jag hade turen att få åka med bil till Kochi då hotellägaren skulle dit och erbjöd mig att åka med. Jag tog tacksamt emot erbjudandet och slapp på så sätt en bussresa.

Kochi – Sevärda koloniala arv 

Kochi, cirka 1,2 miljoner, har i århundraden lockat sjöfarare och staden är än idag en hektisk hamnstad. Min bas var Ernakulum och härifrån utforskade jag Fort Kochi, en gammal stadsdel med kolonial miljö. Portugiserna intog ön på 1500-talet och tog över kryddhandeln. Holländarna besegrade portugiserna och fortsatte att handla med de dyrbara kryddorna tills engelsmännen erövrade Indien. Alla tre kolonialmakterna har lämnat sina spår i Fort Kochi.

Förutom den intressanta koloniala miljön i Fort Kochi finns det andra sevärdheter att besöka.  Några som jag tittade på var de kinesiska fiskenäten som har sina anor tillbaka till den mongoliske härskaren Kublai Khans dagar på 1400-talet. Det är stora fiskenät som höjs och sänks ned i vattnet av minst fyra män för att på så sätt fånga fisk. Den helige Franciscus kyrka grundad år 1503 är antagligen Indiens äldsta kyrka byggd av européer. Kyrkan var den store sjöfararen Vasco da Gamas grav i fjorton år innan hans kvarlevor flyttades till Lissabon. Hans gravsten finns dock kvar i kyrkan. Vasco da Gama avled i Kochi år 1524. Där den ursprungliga basilikan Santa Cruz, som stod klar år 1506, en gång låg finns nu den nya basilikan som färdigställdes år 1902. Det är en imponerande byggnad med en vacker interiör. På den gamla holländska kyrkogården, som välsignades år 1727, finns idag flera gravar efter de första holländarna som bosatte sig i Fort Kochi.

Ungefär tre kilometer sydöst om Fort Kochi ligger stadsdelen Mattancherry med sin ålderdomliga bebyggelse. Mattancherry var under kolonialtiden centrat för kryddhandeln och här pågår den fortfarande, dock i mindre omfattning.

Också Mattancherry har en intressant kolonial miljö, men de flesta besökarna kommer hit för att besöka den judiska stadsdelen och den gamla synagogan från år 1568. Synagogan förstördes delvis av portugiserna år 1662 men återuppbyggdes av holländarna  två år senare. Synagogans stora sevärdheter är den vackert guldornamenterade predikstolen och golvet från år 1762 med vackert handmålade kinesiska kakelplattor. Den andra av Mattancherrys stora sevärdheter är palatset som portugiserna skänkte Raja Veera Kerala Varma år 1555 som en vänskapsgest. Palatset har mycket fina muralmålningar och e stor samling av föremål använda under årens lopp. Tyvärr råder fotograferingsförbud inne i palatset.

I Mattancherry besökte jag även en lokal där man hanterade ingefära, några platser där den forna kryddhandeln pågick, ett gammalt tempel som ligger vackert omgärdat av vatten och ett tvätteri med omkring etthundra tvättare.

Kathakalidans, gammalt kulturarv

Den som kommer till Kerala får absolut inte missa att besöka en teater där man visar upp dansen Kathakali som utvecklades under 13- och 1400-talen till guden Shivas ära.

Föreställningarna baseras ofta på olika gudahistorier från, till exempel Ramayana och Mahabharata.

Männen, det är nästan enbart män, som spelar rollerna i danserna är hårt sminkade och har ofta fantastiska dräkter som kan väga mer än 40 kilo. En föreställning kan ta över tre timmar. Historierna berättas med hjälp av 24 olika handrörelser som i kombination kan ge över 600 ord.  Utöver handrörelserna fyller ögonen en viktig roll. Akten ackompanjeras av olika trummor och slaginstrument.

Jag hade möjlighet, för andra gången i mitt liv, se en föreställning med kathakalidans i Ernakulam och njöt lika mycket av denna som den första jag såg.

Viktigt är att komma till föreställningen minst 30 minuter innan den börjar för att se hur dansarna sminkar sig, som egentligen är en del av föreställningen.

Själva föreställningen tog nästan en och en halv timme och jag kunde njuta av en dans med fantastiska rörelser, dansarens färgfulla dräkt, musikernas rytmiska ackompanjemang och en intressant demonstration av viktiga hand- och ögonrörelser.

Detta var en föreställning jag kommer att minnas länge!

Från Ernakulam flög jag till Mumbai där jag tillbringade min sista tid i Indien med att promenera omkring på den härliga Juhu Beach och besöka ISKOM-templet.

Detta var min sjunde resa till Indien och den var lika fantastisk som alla andra resor jag gjort tidigare i detta fascinerande och förtrollande land. Det finns få länder i världen som kan uppvisa så mycket vacker natur, kultur, olika religioner och spännande folkliv inom sina gränser. Besök Indien! Inte heller Du kommer inte att bli besviken!

Det finns många intressanta och spännande länder.
Läs om några av dessa på min hemsida
www.stalvik.se / rainer stalvik

Print Friendly