litauen-resa

Resa till Litauen,
Vilnius, Klaipeda, Ignalina, Kernave, Siauliai mm

Bilder märkta (U) visar ett av UNESCO utsett världsarv
Klicka på bilden för större format

Resa till Litauen, Vilnius, Klaipeda, Ignalina, Kernave, Siauliai mm

vilnius, klaipeda, kuriska näset, nida, ignalina, paluse, siauliai, kernave, aukstaitija national park och visaginas var platser jag besökte på denna resa till litauen, rainer stalvik

Min 3 293 kilometer långa bilresa genom Baltikum har gett mig en relativt bra uppfattning om vad de tre baltiska länderna Estland, Lettland och Litauen har att erbjuda en resenär. Resan började och slutade i Lettlands huvudstad Riga.

Här finns inga spektakulära naturupplevelser att göra, men man har mycket skog med fina vandringsmöjligheter, floder att paddla på och en lång kustlinje som kan bjuda på både bad och härlig enslighet. Kulturlivet har också en hel del att erbjuda.

Det som lockade mig till att utforska de tre länderna var i första hand att besöka de sevärdheter som finns med på UNESCO:s världsarvslista, de gamla stadsdelarna i Tallin, Riga och Vilnius, Kuriska näset med sina mäktiga sanddyner (Litauen) och Kernave (Litauen) med sina arkeologiska lämningar. Men jag ville också komma till platser som ”Korskullen” i Litauen där det finns över 100 000 kors utplacerade av pilgrimer, vandra bland staden Siguldas slott, att besöka ålderdomliga byar, i framför allt, Litauen, besöka Europas mittpunkt som ligger i Litauen  och ett besök vid Narvas mäktiga borg, som spelade en viktig roll under Sveriges storhetsperiod.

Den som är intresserad av arkitektur, gamla stadsmiljöer, platser med historisk anknytning och ålderdomliga byar har en hel del att titta på i dessa länder.

Jag tyckte om att resa i Baltikum för städerna med de gamla stadsmiljöerna, den vackra arkitekturen, de gamla byarna och att det ofta fortfarande är ett lugnare tempo här än hemma i Sverige.

Det som var mindre trevligt på denna resa var att väldigt många balter mentalt fortfarande verkade vara kvar i ”det gamla sovjetsamhället”, vilket visar sig i att människor var ohövliga, oartiga, buffliga och ohjälpsamma.

Ett exempel på ohjälpsamhet råkade jag ut för i den lilla lettiska byn Mazirbe, där en expedit vägrade att beskriva vägen till en sevärdhet för att HON inte tyckte den var någonting att se! Värsta otrevligheten jag råkade ut för under resan var mötet med den turisthatande polismannen Gintautas Stepanafas vid entrén till nationalparken på Kuriska näset i Litauen. Först bötfällde han mig för att ha kört över en heldragen linje som inte finns och sedan visade han att han ville skära halsen av mig och ”all tourists”. Jag var väldigt överraskad över hans beteende eftersom det enda jag gjorde var att stanna till för att betala avgiften till nationalparken! Hans polisrapport har jag sparat som en souvenir från Litauen!

Jag har aldrig haft så få kontakter med lokalbefolkningen under en resa som på denna! Fast jag är inte speciellt ledsen för det med tanke på hur otrevliga många balter var!

I have now visited 94 countries, all over the world, and have been lucky to meet many nice people, with the people in the Baltic as an exception. Regretfully I met a lot of very rude, unpolite and unhelpful people during this trip. The worst one was the Lithuanian policeman Gintautas Stepanafas who fined me for crossing a line that not exists!!! It seems, regretfully, that many persons still acts as they did during the ”Sovjetperiod”. They should consider that they left this era and now are members of Europe! On the first day in Lithuania someone stole my umbrella from the backpack. Lithuania, I love you!

Allmänt om resan

Reseplanering

Jag har länge tänkt att besöka de baltiska länderna och när jag bestämt mig för att åka dit valde jag att besöka alla tre samtidigt, vilket är möjligt eftersom det handlar om små länder. Som underlag för min planering hade jag guideboken från Lonely Planet och olika webbsidor på nätet. För att få logistiken att fungera på bästa sätt valde jag att börja, och sluta, min resa i Lettlands huvudstad Riga, som har goda flygförbindelser med Göteborg. Dessutom bestämde jag mig för att göra rundresan med bil för att få största möjliga flexibilitet.

Ett besök i respektive lands huvudstad var givet, likaså besök på av UNESCO-klassade världsarv samt i olika nationalparker.

När planeringen var klar hade jag bestämt mig för att besöka följande platser i Lettland; Riga, Jurmala, Cape Kolka, Kuldiga, Ventspils, Irbene och Sigulda. I Litauen skulle jag besöka Klaipeda, Kuriska Näset, Hill of Crosses, Siualia, Kernave, Vilnius, Europas Mittpunkt, Ignalina, Aukstaitija National park med sina gamla byar och Visaginas. I Estland skulle huvudmålen bli Narva, Tallin och Pärnu. Detta upplägg skulle ge mig en bra blandning av besök i städer, byar och naturupplevelser.

Hotell och vandrarhem förbokade jag på nätet.

Flygresan

Den korta flygresan, 1 tim. och 45 min., mellan Göteborg och Riga med Baltic Air gick helt problemfritt, precis som hemresan.

Säkerhet

Enligt Utrikesdepartementet skall det inte vara förknippat med några större säkerhetsrisker att besöka något av de tre baltiska länderna. Normal vaksamhet räcker och lite extra förhöjd på platser där det förekommer mycket folk, bl a buss- och järnvägsstationer, där risk för ficktjuvar finns.

Jag upplevde inga som helst säkerhetsrisker under hela min resa, inte ens i trafiken som på landsbygden var mycket lugn och gles.

För aktuell information se UD:s information   Din resa utomlands

Bilresan

Jag föreställde mig att det skulle bli ett riktigt ”race” att köra runt på dåliga vägar i de baltiska staterna. men huvudvägarna, vissa var byggda med hjälp av EU-pengar, var i gott skick. Mindre landsvägar i något sämre skick och grusvägarna i ganska bedrövligt skick. Skyltningen var god så det var liten risk för felkörningar. Gränspassagerna helt problemfria.

I storstäderna var trafiken tät och intensiv, på landsbygden gles eller mycket gles och lugn. Fortkörningskontroller förekom sporadisk på landsbygden, oftare i städerna. Det fanns gott om bensinstationer.

Min totala körsträcka blev 3 293 kilometer under fyra veckor. Bilen jag körde var en VW Polo av 2010-års modell.

Boende

På denna resa var det lite ”lyxigt” boende för min del. Oftast brukar jag bo på vandrarhem eller enklare hotell. På denna resa bodde jag på ett vandrarhem (i Siualia), i ett privatrum (i Paluse), på två motell (i Sigulda och Pärnu) och resterande nätter på hotell. Dyraste hotellrummet hade jag i Narva där jag betalade nästan SEK 400:-/ natt. De övriga rummen kostade alla strax under SEK 300:-/natt. Billigaste övernattningen hade jag på vandrarhemmet i Siualia där jag betalade strax över SEK 100:-, privatrummet i Paluse låg på ungefär samma nivå, i det var det fruktansvärt kallt då värdinnan vägrade ge mig ett element för att el var dyrt…. Bästa hotellrummen hade jag i Vilnius, Narva och Riga i slutet av resan. De två sista nätterna i Riga fick jag ofrivilligt ta del av ett ungt pars intensiva kärlekslekar genom de tunna väggarna.

Märkligaste ”hotellet” bodde jag på i Klaipeda, som egentligen var en nedervåning på ett stort ”rysshus”.

Samtliga övernattningar hade jag förbokat via nätet.

Kostnader

Prisnivån i de baltiska länderna är acceptabel jämfört med Sverige. Priset på hotellrum är lägre än i Sverige, om man inte bor på lyxhotell. Bensinen kostade SEK 11-12:-/lit beroende på land. Ett bra mål mat på restaurang kostar från cirka SEK 50:- till 60:- och uppåt, en öl cirka SEK 15:- till SEK 20:- och uppåt. Att handla mat i affärer är betydligt billigare än i Sverige. Jag köpte ofta färdiglagad mat i någon av de stora varuhuskedjornas butiker som jag åt till lunch och höll på så sätt nere mina matkostnader.

Jag kom till Litauen från Lettland. Se   Lettland-resa

Litauen – ”Landet där få ler”

Innan jag körde till Kuriska-näset gick jag in i en affär för att köpa kaffebröd och lunchmat. Jag mötte en mycket trevlig expedit som talade en förhållandevis bra engelska. Det visade sig att hon arbetat i Storbritannien men återvänt till hemlandet för att det blivit kärva tider även där. ”Men jag tyckte bättre om att bo i England än i Litauen. ”Varför?”, frågade jag. ”Det är så få som ler här”, var hennes svar. Och jag kan bara hålla med henne!  Det är någonting tungt och uppgivet som vilar över många litauer vilket visar sig på olika, lite besynnerliga, sätt.

Andra dagen i Litauen blev jag bestulen på mitt paraply när jag gick runt på marknaden i Klaipeda och tredje dagen i landet blev jag bötfälld av polismannen Gintautas Stepanafas, som påstod att jag kört över en heldragen linje som inte finns!  Han var en av de otrevligaste personer jag mött i hela mitt liv och hatade alla turister, vilket han visade mig genom att säga ”you and all tourist” och samtidigt göra ”skärahalsenav-tecknet”! ”Lithuania I love you!!!”

Klaipeda

Första platsen jag besökte i Litauen var staden Klaipeda dit jag kom efter att ha kört från Kuldiga i Lettland.

Klaipeda är Litauens tredje största stad med cirka 186 000 invånare. Staden grundades 1252 och var en livlig handelsstad från 1400-talet fram till år 1629 då svenskarna förstörde den. Efter Napoleons krig tillföll staden Preussen och var det fram till första världskriget. Fram till år 1925 kallades staden för Memel och var huvudstad i tyskarnas Preussen. I början av andra världskriget besökte Adolf Hitler staden och förklarade för jublande människor att Klaipeda och Preussen åter var tyskt. Under andra världskriget var staden en ubåtsbas för tyskarna. Klaipeda förstördes i stor omfattning under andra världskriget.

Min rundvandring i Klaipedas gamla stadsdel började vid Teatro aiktse, Teatertorget, som är stadsdelens hjärtpunkt. Runt torget finns flera gamla byggnader, men det domineras av den stora dramateatern byggd i nyklassiskt stil år 1857. Det var från balkongen på denna byggnad som Adolf Hitler år 1939 förklarade att Preussen åter var tyskt. Framför teatern finns ett monument tillägnat den tyske poeten Simon Dach, 1605 – 59. På monumentet finns en staty av hans stora kärlek, som dock aldrig blev hans hustru, Anna från Tharau. I gamla stan´ finns ytterligare en del vackra hus att titta på, flera byggda under ”tysktiden” och i korsvirkesutförande. Marknaden i gamla stan är en intressant plats att besöka för att studera varuutbudet och folklivet på. Vid mitt besök var utbudet av svamp och bär markant. Här blev jag tyvärr bestulen på mitt paraply som jag hade stuckit in i en av rycksäckens fickor.

Till Klaipeda kommer av och till svenska fartyg. De två svenska männen jag träffade i hamnen hade seglat hit tillsammans med en grupp ungdomar med det vackra fartyget ”Tre Kronor”.

Det gamla postkontoret från 1800-talet på Liepy gatve, före detta Adolf Hitler Strasse, är fortfarande i drift och en av stadens stora sevärdheter. Utmed Liepy gatve finns flera gamla hus, bland annat stadens äldsta.

Den moderna byggnaden K Building, stadens högsta, ett avancerat modernt hus som väcker uppmärksamhet.

I Klaipeda bodde jag på ett märkligt ”hotell”. När jag frågade efter hotellet bland folk på gatan ruskade de bara på huvudet, eller avlägsnade sig utan ett ord med sammanbitna ansikten. Någon enstaka person talade engelska och sade att här finns inget hotell varför jag själv började undra eftersom jag var omgiven av stora bostadshus byggda under sovjetperioden, slitna, grå och trista. Gatan var rätt, men miljön för ett hotell var fel.

Slutligen frågade jag en man i en affär, och visade fram vägbeskrivningen från internetsajten jag bokat hotellet på.  Jag följde hans vägbeskrivning och kom allt djupare in i bostadsområdet. Till slut fick jag fråga på nytt. Ett par män, ganska berusade, svarade da, da (ja, ja) och gav tecken att jag skulle följa dem. Till slut pekade de på ett av bostadshusen. Ingen hotellskylt, ingenting som sade att det ligger ett hotell här. Jag tittade än en gång på dem och de sade åter da, da. Jag ringde på dörren, och visst innanför den hade man gjort om bottenplanet till en form av hotell. En trevlig värdinna visade mig ett rum. Det var rent och snyggt, hade tre sängar, badrum, tv och ett litet kök, men lite ”ryssinspirerat”. Här bodde jag i tre nätter.

Kuriska Näset (UNESCO:s världsnaturlista)

Besöket på Kuriska näset och i Neringa National park, som för sin unika natur är med på Unescos lista över världsarv, skulle bli en av höjdpunkterna i Litauen. Tyvärr dämpades glädjen något av mötet med en turisthatande polis. Men varför låta sig nedslås av vissa personers märkliga beteenden?

Kuriska näset, Kursiy Nerija, är en lång och smal landtunga som löper mellan Litauen och Ryssland (Kaliningrad regionen). Väster om näset rullar Östersjöns vågor in över dess kust och på den östra sidan ligger den Kuriska lagunen. Hela näset är täckt av vacker tallskog och långa vackra sandstränder där sanden på vissa ställen bildat gigantiska dyner. I skogen lever bland annat vildsvin, älg och hjort. År 1991 bildades nationalparken för att skydda sanddynerna, lagnen och de omkringliggande miljöerna.

Efter att jag betalat nationalparksavgiften körde jag direkt till Litauens gräns mot Ryssland, till byn Nida med både en gammal fiskarbebyggelse och en av näsets största sanddyner.

Byn Nida, eller som den hette på tyska Nidden, är den största litauiska byn på Kuriska näset, och sydligaste, den ligger bara 3 kilometer från den ryska gränsen. Byn har cirka 500 permanentboende. På sommaren när turisterna söker sig hit mångfaldigas invånarantalet. Nida är en liten idyll när sommargästerna håller sig borta, annars är den hårt kommersialiserad. Det är en fröjd att vandra i de kvarter där de gamla fiskarhusen ligger; små, vackra, vackert målade och med mängder av blommor i trädgårdarna. En del trädgårdar pryds även av vackra vindflöjlar som tidigare satt i toppen på båtmasterna. Från dem kunde man bland annat, utläsa från vilken by en båt kom.

Den stora sevärdheten i Nida är den gigantiska Parnidis sanddynen, Parnidzio kopa, som når en höjd på hela 52 meter. Den ligger söder om byn och vill man vandra dit går man genom en vacker tallskog med Kuriska lagunen på sin vänstra sida. Luften känns ren och fräsch när man går den knappt två kilometer långa leden till trappan som leder upp på sanddynen.

Det är en mäktig känsla att vandra i den mjuka sanden med Kuriska lagunen på sin ena sida och Östersjön på den andra. Sanden breder ut sig så lång man kan se söderut, in i Ryssland där också de största dynerna ligger, oåtkomliga för den som inte har ordnat med inresetillstånd. Högst uppe på Parnidis dynen ligger ett solur, som dock delvis förstördes av en hård storm 1999. Jag gick omkring i ett par timmar på små stigar som trampats upp av besökare och på orörd sand där bara gräset som blåsts omkring av vinden eller fåglarna lämnat spår.

Andra byar på Kuriska näset som jag besökte var Preila och Juodkrante, små bosättningar som tidigare huvudsakligen levde på fisket. I Preila vilade doften av rökt fisk tung och det gick bra att köpa den nyrökta fisken på flera platser trots att det var söndag. I Joudkrante tittade jag även på byns mäktiga kyrka i rött tegel byggd av tyskar på 1880-talet.

Strax söder om Juodkrante finns en plattform varifrån man kan titta ut över Litauens största gråhägerkoloni, även skarvar häckar här. Under häckningssäsongen lär det finnas runt 6 500 fåglar här.

Färjan tillbaka till Klaipeda på kvällen var helt fullastad, till skillnad från när jag åkte ut på morgonen då det bara var fem bilar på den. Kuriska näset är en populär plats att besöka.

Hill of Crosses – ”Korskullen”

Ungefär 10 kilometer norr om Siauliai, Litauens fjärde största stad med cirka 128 000 invånare, vid byn Jurgaiciai ligger Kryziu kalnas, Korskullen, en av landets märkligaste sevärdheter. På kullen låg tidigare en borg men har nu förvandlats till en plats dit människor vallfärdar för att placera ett kors till minne av avlidna kära, men även brudpar söker sig hit för att placera ett kors för framtida lycka.

Jag upplevde en stark andlighet att vandra omkring bland korsen, det lär finnas fler än 50 000, med sina olika utföranden. Från små anspråkslösa till stora och imponerande, nya och gamla, i trä eller i metall. Även enstaka personliga saker fanns på korsen. Den som berörde mig starkast var den lilla nallen som diskret hade placerats på ett kors. Kullen räcker inte längre till för att placera kors på varför nu marken nedanför den också börjar fyllas.

Kernave (med på UNESCO:S världsarvslista)

Kernave är en liten stad med ett vackert läge där floden Neris slingrar sig fram genom bördig jordbruksmark i Pajauto dalen. Platsen anses vara ”Litauens vagga”. Här har människor bott i årtusenden och här regerade kung Mindaugas som enade det litauiska folket på 1200-talet. Här kröntes han år 1253. Kernave var under en period Litauens huvudstad och den sista staten som kristnades i Europa. Arkeologer har funnit resterna av fyra borgar och en medeltida stad i Kernave. År 2004 togs Kernave upp på UNESCO:s lista över världsarv.

Vilnius (med på UNESCO:s lista över världsarv)

Litauens huvudstad Vilnius grundades på 1320-talet men platsen där staden nu ligger lär ha varit bebodd i minst 1 000 år. I slutet av 1500-talet var Vilnius en av östra Europas största städer, idag har Vilnius cirka 545 000 invånare. Staden ockuperades av tyskar både under första och andra världskriget. År 1994 togs Vilnius ”Gamla Stad” upp på UNESCO:s lista över världsarv och år 2009 var staden EU:s ”Kulturhuvudstad”. Lite kuriosa – jag förtidsröstade till riksdagsvalet på den svenska ambassaden under mitt besök i Vilnius.

Vilnius som har den största gamla stadskärnan i öst Europa har mycket att erbjuda en besökare, både i form av gamla hus med vacker arkitektur, ståtliga byggnader och ett stort antal vackra kyrkor. Sevärdheterna i ”Gamla stan” är lätta att nå till fots. Några som jag tittade på var nedanstående.

För att få en fin överblick av den gamla staden började jag med att gå upp på Gediminas kulle där enligt legenden Vilnius grundades. På kullen låg Gediminas borg, av den återstår tyvärr numera bara en mindre del. Borgen byggdes på 1200-talet. Ett av de få byggnadsverk som återstår är ett försvarstorn som blickat ut över staden sedan 1200-talet. I tornet finns nu ett museum. Vyerna från kullen över gamla stan, över floden Neris och in i den moderna staden är superba! Strax nedanför kullen ligger Litauens Nationalmuseum, med en vacker staty av kung Mindaugas. Lite längre bort ligger Katedraltorget med den imponerande Vilnius katedralen och det 57 meter höga klocktornet. Den nuvarande katedralen är byggd på den plats där stadens första katedral från 1300-talet låg. I anslutning till katedralen ligger Kungliga palatset med sin borggård på 10 000 kvadratmeter och stora staty av kung Gediminas. Palatset byggdes på 1600-talet.

Från katedraltorget kan man promenera in i Vilnius Gamla Stad på den kullerstensklädda Pilies gatve, Slottsgatan, som kantas av gamla hus från 1400- till 1700-talen, bland annat huset där en stor del av Litauens frihetsrörelse grundades på 1800-talet. Längre upp på gatan ligger svenska ambassaden inrymd i ett vackert gammalt hus. Här röstade jag i riksdagsvalet. Väl inne i Gamla stan är det bara att njuta av alla vackra byggnader och gamla kyrkor, som nu rustats upp efter att ha farit illa under den sovjetiska ockupationen. Fortsätter man att gå på Piliesgatve kommer man in på Didzioji gatve som leder fram till Vilnius stadshus från 1500-talet och det stora stadshustorget. Nära stadshuset ligger den vackra S:t Casimirs kyrka med sin imponerande kupol och vackra interiör. Kyrkan byggdes på 1600-talet.

Från Didzioji gatve gick jag in på Ausros Vartu gatve, Vilnius äldsta gata. På denna gata kan man, bland annat, besöka den ryska ortodoxa kyrkan, S:ta Theresas kyrka och den gamla stadsporten, ”Skymningsporten”, från 1500-talet. I denna ligger den Välsignade Jungfru Marias kapell, som är populär bland stadens invånare. Kapellets väggar är klädda med silverplattor och har en vacker bild av jungfru Maria.

Från Ausros Varte gatve följde jag den gamla stadsmuren tills jag kom till några artilleribastioner från 1600-talet. Härifrån gick jag till den Evangeliska Lutheranska kyrkan byggd på 1550-talet. Under sovjetperioden användes kyrkan som verkstad och basketbollplan! Därefter följde ett besök vid S:t Nikolas kyrkan, Vilnius äldsta gotiska kyrka, byggd av tyskar på 1320-talet. Sedan blev det besök vid flera andra vackra kyrkor, som Den helige Mikaels kyrka, numera museum, byggd på 1600-talet, Jungfru Maria Himmelfärdskyrka byggd på 1400-talet, S:ta Katharinas kyrka byggd på 1600-talet, SS Peter och Paulus kyrkan med sin enormt vackra barockinteriör från 1600-talet, S:ta Annas kyrka, en av Vilnius vackraste barockkyrkor byggd på 1500-talet med 33 olika typer av tegelstenar. Napoleon ansåg kyrkan vara så vacker att han ville ta den med sig tillbaka till Paris! Strax intill ligger den vackra Bernardin kyrkan från samma århundrade. Kyrkan tillägnad ”Guds heliga Moder”  är den litauiska ortodoxa trons huvudkyrka vars ursprung dateras till 1300-talet. Även S:t Johannes kyrkan från 1400-talet är sevärd. Om det inte räcker med dessa kyrkobesök finns det flera att besöka…..

Strax före andra världskriget hade Vilnius cirka 70 000 judiska invånare. De flesta bodde i de judiska kvarteren i Gamla stan. Endast en bråkdel av deras hus finns kvar. Judarna utsattes för hårda förföljelser av ryssar, tyskar och litauer från 1939 fram till 1943. I juli, augusti och september 1941 deporterades och dödades mer än 35 000 av stadens judiska invånare. Ett besök i de forna judiska kvarteren ger en historisk tankeställare!

Andra intressanta sevärdheter jag besökte i Gamla Stan´ var Vilnius universitet, Östeuropas äldsta. Det stängdes av ryssarna 1832 men öppnades åter 1919. Universitetet har 13 innergårdar som kan besökas. Presidentpalatset, som ligger nära universitetet, användes av Napoleon under hans fälttåg mot ryssarna.

Och givetvis besökte jag ”Republiken Uzupis”, konstnärskvarteren. En gång var detta stadens farligaste kvarter nu är bostäderna eftertraktade av många. Även om det fortfarande ser lite ”ruffigt” ut på många ställen är det trevligt att ströva omkring här bland trähus och gallerier. På det stora torget finns en vacker staty kallad ”Uzupis ängel” och vid en av broarna in till stadsdelen finns en staty av en sjöjungfru, Uzupis symbol.

Vilnius har ett antal vackra parker att ströva i, en av dem är Kalny park. I parken finns flera kullar. Den mest berömda är ”Kullen med de tre korsen”. Korsen har funnits på kullen sedan 1700-talet för att hedra minnet av de sju munkar som torterades till döds på kullen, tre korsfästes, när de försökte kristna den hedniska befolkningen. Vyerna över Gamla Stan från kullen är superba!

Gedimino Prospektas är Vilnius paradgata och ligger i den ”nya staden”. Gedimino är nästan 2 kilometer lång och kantas av affärer, restauranger, teatrar, banker, museer och många vackra byggnader. Trafiken är mindre på denna aveny än på många andra gator varför det är trevligt att promenera längs den och njuta av de vackra byggnaderna och folklivet.

Några intressanta byggnader jag tittade lite mera ingående på var Litauens Dramateater på Gedimino nr 4 med statyn av de tre muserna, den vackra regeringsbyggnaden på nr 11 byggd på 1850-talet, palatset på nr 20 och Lukiskiy aikste, torget där det tidigare stod en stor staty av Lenin. Jag besökte också museet som hedrar minnet av de människor som utsattes för övergrepp av nazisterna och ryssarna Genocido auky muziejus som ligger på Auky gatve 2a. Här får man en bild av den fruktansvärda verklighet nazister och kommunister utsatte det litauiska folket för. Mest omskakande var kanske vistelsen i det forna avrättningsrummet och tortyrkammaren som var extra isolerade så att offrens skrik eller dödsskotten  inte skulle höras utifrån. Men även de många små cellerna som människor satt fängslade i innan de fick komma till ”rättegången” gav en tankeställare över mänsklighetens grymheter.

Utöver de sevärdheter jag besökte finns det många andra som jag inte hann med att titta på trots mina tre dagar i staden. Jag tyckte om Vilnius, och kan mycket väl tänka mig att åka tillbaka hit.

Centre of Europe – ”Europas Mittpunkt”

Från Vilnius körde jag till Ignalina, inte långt från den vitryska gränsen, som skulle vara min bas under några dagar för att utforska Aukstaitija National Park. På vägen dit besökte jag Centre of Europe.

Enligt en mätning gjord av det franska nationella institutet för geografi år 1989 ligger Europas absoluta mittpunkt 25 kilometer norr om huvudstaden Vilnius, vilket litauerna är mäkta stolta över och har på platsen satt upp, förutom EU:s flagga, även flaggor från EU:s samtliga medlemsländer samt gjort en vacker mosaik på platsen. Alla som kommer hit kan få köpa ett diplom som visar att man besökt ”Geografinis Europas Centras, d v s ”Europas Mittpunkt”.

Ignalina

Namnet Ignalina förknippas med ett atomkraftverk av samma typ som det olycksdrabbade i Tjernobyl. När Litauen blev medlem i EU krävdes att landet skulle stänga detta, vilket redan skulle varit gjort. Landets elförsörjning har ännu inte gjort detta möjligt men det kommer att stängas under den närmsta tiden. Själva atomkraftverket ligger inte i den lilla staden Ignalina utan i Visaginas några mil norr om Ignalina.

Att jag sökte mig hit var för att utforska en del av Aukstaitija National Park med sina ålderdomliga byar.

Via nätet hade jag bokat rum på Turistcentrat i byn Paluse, cirka 10 km norr om Ignalina. Rummet var i så dåligt skick, med flagnade tapeter och ett badrum fullt med mögelfläckar, att jag valde att söka mig ett annat rum. Jag fick tips om ett privatrum i en villa i Paluse. Efter att ha talat med kvinnan som hyrde ut det, en bastant dam i 80- års åldern, valde jag detta som bostad i tre nätter. Rummet var stort och rent med dusch och toalett i hallen. Dock dök det upp ett litet problem med detta rum. Det blev ordentligt kallt i det för damen jag hyrde av vägrade ge mig någon form av värmekälla, trots att yttertemperaturen bara låg mellan +5 och +10 grader Celcius, enligt henne var det för dyrt att värma upp. Jag hade betalat rummet i förskott och kunde därför inte söka något nytt. Dessutom hade andra rumsuthyrare stängt för säsongen…

Aukstaitija National Park är ett vackert naturområde med djupa skogar, ett stort antal sjöar och ålderdomliga byar. I skogarna, cirka 70 % av träden är tallar, lever älg, hjortar och vildsvin. Huvudvägarna in i nationalparken är asfalterade och därmed är de byar som ligger utefter dessa lättillgängliga. Mer avlägsna byar når man på små slingrande grusvägar. Enklaste sättet att hitta till sevärdheterna och byarna är att åka till parkkontoret och få en vägbeskrivning. Under två dagar, med Paluse som bas, utforskade jag Aukstaitija National Park med hjälp av bil och till fots vilket blev en minnesvärd upplevelse.

Paluse är den största av byarna i nationalparken. Byn ligger vackert vid sjön Lusiai, ”Vildkattssjön”, cirka 10 kilometer norr om centralorten Ignalina. Byns största sevärdhet är den gamla träkyrkan med sin säregna klockstapel från 1750-talet. I byn Ginuciai tittade jag på den nästan 200 år gamla vattenkvarnen. Här finns även kulle med rester av en borg från 9 – 1200-talet. Vyerna från kullen bjuder på fina vyer över bygden och omkringliggande sjöar. Jag besökte också de etnografiskt klassade byarna Salos II, Suminai, Strazdai och Vaisnoriskes med sina gamla trähus från 17- och 1800-talen. Att komma in i byarna var som att färdas bakåt i tiden. Här var det lätt att komma i kontakt med människor! Flera av dem stötte jag på i skogen där de var för att plocka svamp eller när de satt utanför sina stugor och rensade svamp.

Hit skulle jag vilja komma tillbaka för att utforska de djupa skogarna och byarna ytterligare!

Visaginas

Visaginas, drygt 28 000 invånare, besökte jag på vägen till Narva i Estland. Jag tog en liten omväg för att komma till denna märkliga stad, byggd helt efter ”sovjetkoncept”, och dominerad av stadens största arbetsgivare – atomkraftverket. Som mest sysselsattes 5 000 personer vid detta. Idag arbetar här cirka 3 000 personer. Hela stadsbilden är oerhört ”sovjetisk” med breda gator och ”ryska” höghus. Ryska är det dominerande språket och hörs överallt. Innan jag lämnade Visaginas gjorde jag ett besök på en ”ryssmarknad”.

Från Litauen körde jag in i Estland. Se   Estland-resa

Resa till Litauen

Det finns en del sevärdheter i de baltiska länderna som gör det värt att besöka dem, i första hand respektive lands huvudstad med sina gamla stadskärnor, som alla är upptagna på UNESCO:s världsarvslista. Utöver dessa finns det begränsat med sevärdheter i respektive land, enligt min uppfattning. Det som delvis förtar nöjet att resa i länderna är människorna som inte inbjuder till kontakter. De är tyvärr väldigt ofta trista att ha kontakt med. Trots mina erfarenheter har det varit intressant att besöka de baltiska länderna Estland, Lettland och Litauen.

Resan gjord 2010

För mer information         Grundfakta Litauen     Landsfakta Litauen

Min gamla hemsida      www.stalvik.com

Det finns många intressanta och spännande länder. 
Läs om några av dessa på min hemsida 
www.stalvik.se / rainer stalvik