portugal-azorerna-resa

Klicka på bilden för större format

Vissa bilder är scannade från diabilder 

ponta delgada, lagoa, furnas, nordeste, sete cidades, quebradas och mosteiros var platser jag besökte på ön sao miguel på min resa till azorerna, rainer stalvik

Bilder finns på www.stalvik.com

För mer information Portugal-Grundfakta   Portugal-Landsfakta

Andra resor jag gjort i Portugal: Portugal   Madeira

Resa till Azorerna – Ponta Delgada, Furnas, Sete Cidades, Mosteiros mm

Ibland styr ödet resmålen. Jag planerar i regel mina resor omsorgsfullt. Att jag hamnade på ön Sao Miguel, som ingår i den azoriska ögruppen beror på att jag fick ställa in en resa av personliga skäl som skulle gå till Laos och Norra Thailand med kort varsel. Jag tänkte om och bokade en resa till Egypten. Den ställde researrangören in med bara ett par veckors varsel. Då återstod bara vissa resmål av intresse som jag hade möjlighet att kunna göra. Av den anledningen föll valet på Azorerna, som hade funnits med på min “reselista” en längre tid. Ett val som jag inte ångrat, även om vädret kunde ha varit bättre.

Resa till Azorerna

Den azoriska ögruppen består av 9 öar. Tillsammans utgör de ett autonomt område tillhörande Portugal och är därför medlemmar i EU. De flesta besökarna kommer till huvudön Sao Miguel. På den ligger den regional huvudstaden Ponta Delgada, som blev min bas för rundresor på ön. Tyvärr hade jag bara en vecka till förfogande, men hann dock göra många olika turer som gav mig en bra överblick över ön och några av dess vackra byar och platser.

Eftersom ön inte är mer än 65 kilometer lång och 16 kilometer bred, på det bredaste stället, hinner man långt under en dagstur. Öns totala yta uppgår till 750 kvadratkilometer, vilket är något större än Madeira. Öns befolkning uppgår till cirka 160 000, varav cirka en fjärdedel bor i Ponta Delgada.

Transportmedlen under min resa var hyrbil, lokala bussar och givetvis fötterna. Busstrafiken är väl utbyggd. Med hjälp av bussarna kan man besöka de flesta platserna under dagen från Ponta Delgada.

Här nedan beskriver jag kort några av de mest intressanta och vackra platser, enligt mitt sätt att se, som jag besökte. Ponta Delgada har inte speciellt många sevärdheter men är ändå intressant att ströva runt i. Folklivet är alltid intressant att studera, oavsett var man befinner sig i världen.

Ponta Delgada

Det kan vara vettigt att avsätta en dag av sin resa till att vandra runt i Ponta Delgada. Besöka sevärdheterna, flanera längs den stora hamngatan och in på de smala, trånga små gatorna i centrum. Det är lätt att göra detta på egen hand, om man följer någon av de guideböcker som finns att köpa i bokhandeln. Läs gärna på innan du reser iväg så att du vet vad du vill se.

Ponta Delgada är regionens huvudstad med cirka 40 000 invånare. Det är en liten charmerande stad uppbyggd på ungefär samma sätt som Funchal på Madeira, men saknar den hets som nu delvis präglar Funchal. Det portugisiska kulturarvet syn omgående. Bebyggelsen i de äldre stadsdelarna präglas av koloniala hus med vackra balkonger i järn. Staden domineras av den långa strandpromenaden, Avenida Infante Don Henrique, uppkallad efter prins Henrik Sjöfararen. Härifrån ser man den 1 500 meter långa hamnpiren vid vilken man av och till kan se stora kryssningsfartyg lägga till. Befästningarna härstammar från 15- och 1600-talen.

För den historiskt intresserade finns flera intressanta byggnader att besöka. Börja gärna din rundvandring vid fortet Sao Bras, byggt under 1500-talet. På gräsmattan nedanför muren ser man en samling gamla ankare. På fasaden mot staden finns en stor relief till minne av de azorier som stupade i första världskriget. Fortet är ett fint exempel på byggnader som uppfördes under koloniseringsperioden.

Kyrkan Sao Jose, som ligger vid torget Praca 5 de Outbro, uppfördes under 1600-talet. Den är ett fint exempel på den maneolska arkitekturen, som utvecklades på Madeira under 1500-talet och fulländades på Azorerna. Det är en stil med rik ornamentering som verkar ha hämtat inspiration från Indien och araberna. Arkitekturen började utvecklas under Kung Manoel I, 1495 – 1521 och uppkallades därför efter honom.

Det stora torget Praca Goncalo Velho, uppkallat efter öns förste guvernör, domineras av den vackert utsmyckade stadsporten Portas da Cidade. Här tar man emot framstående besökare.

Snett bakom torget, från havet sett, ser man den imponerande domkyrkan Igreja Matriz de Sao Sebastiao, uppkallad efter helgonet med samma namn. Domkyrkan började byggas 1533 men stod inte färdig förrän i slutet av 1600-talet. Interiören är vacker, som ofta i katolska kyrkor. Här njöt jag av en vacker midnattsmässa på julaftonen.

Stadsparken Parque da Cidade är fylld av flera naturliga eller konstgjorda grottor i lava, som gör den spännande att vandra runt i. Inne i parken finns även små dammar, i vilka det vanligtvis simmar fåglar. Dessa var dock torrlagda vid mitt besök. Under 1800-talet fungerade parken som acklimatiseringsplats åt de växter som skulle föras vidare till Europas största botaniska trädgård, Kew Garden nära London. Växligheten är prunkande och parkens stolthet är en Ficus Elastica, ett gammalt gummiträd, med imponerande rotsystem.

Kvällslivet är stillsamt i Ponta Delgada. Det finns ett begränsat utbud av pubar och musik- / dansbarer och en del restauranger, varav flera små mysiga. Maten är dock inte alltid lika imponerande som miljön. De flesta besöker Azorerna för att njuta av naturen eller att koppla av. “Hålligångarna” söker sig inte hit.

Sete Cidades

Sete Cidades är ett av Sao Miguels “flaggskepp” när det gäller utflyktsmål. Det är en liten by utan egentliga sevärdheter, men med en sagolikt vacker natur. Man tar sig lätt hit med lokalbuss och kan därmed vandra en hel dag i denna vackra miljö.

Byn omgärdas av en vulkankrater, som man kan vandra på, med sagolikt vackra vyer som belöning. Här ligger de så kallade “Tvillingsjöarna”. Den norra sjön är blå och den södra grön. Legenden säger att sjöarna bildades för längesedan när en blond och blåögd prinsessa förälskade sig i en mörkhårig och grönögd fåraherde. Något som inte accepterades av hennes föräldrar, kungen och drottningen. De gav henne dock tillåtelse att träffa honom en sista gång och för att ta farväl av honom. Vid avskedet fällde de båda förälskade så många tårar att sjöarna bildades.

Jag vandrade runt Sete Cidades en hel dag och fick uppleva den sagolikt vackra naturen på nära håll. På många ställen var vyerna över byn och sjöarna imponerande. Den vackraste vyn har över byn och sjöarna har man från Vista do Rei. Här ligger ett gigantiskt hotell – helt övergivet!

Furnas

Den lilla staden Furnas är ytterligare ett mycket populärt utflyktsmål för turister.

Nära staden ligger den vackra sjön Lagoa das Furnas. Nära sjön finns flera heta källor och bubblade och ångande vattenhål. Det stinker av svavel och man drar lätt paralleller med Island vid besöket här. Man ser också cementrör nedstuckna i jorden på flera ställen. I dessa rör sänker man ned mat som får vara här tills den är färdigkokt. Vill man njuta av måltider tillagade med underjordisk hetluft måsten maten förbeställas.

Inne i staden finns ett stort kurhotell Terra Nostra. Vid hotellet finns flera heta källor och bubblande lerhål samt källor med kallt mineralvatten. De heta källorna har påverkat floran och man kan se sällsynta tropiska eller subtropiska växter i hotellets park, som hotellgästerna har fritt tillträde till.

Ytterligare en attraktion, mycket populär bland turister, som finns i Furnas är “Ungdomens Källa”. Hit kommer man för att bada i det grumliga lervattnet, som lär göra underverk –  om man tror på det.

På ytterligare en plats i staden finns det heta källor man kan besöka. Här stinker det av svavel och det heta vattnet eller den kokande leran bubblar oupphörligen upp ur underjorden. Fenomen man inte bör missa om man kommer till Furnas.

Nordeste

Sao Miguels norra kust når man bäst med hjälp av hyrbil. Enklast är att fortsätta färden från Furnas. På denna resa passerar man flera små städer och samhällen. Vägen slingrar sig fram genom vackra landskap. Vackert väder behövs givetvis om man skall ha störst behållning av sin bilresa.

En av de små städer man passerar på vägen mellan Furnas och Nordeste är Povoacao, som anses vara den plats där öns allra första nybyggare slog sig ned.

Ponta Formosa, är centrum för öns teodlingar. Tebuskarna växer i vackert formade rader i det bedårande landskapet. Om man vill kan man besöka ett företag som torkar och förpackar tebladen. Teodlingarna startades i slutet av 1800-talet genom att en rik engelsman ville ha sitt eget te. Han anställde två kineser som tog med sig tebuskar från Kina.

Staden Nordeste ligger i ett kuperat och vackert landskap. Strax innan man kommer in i staden finns en välordnad utsiktsplats varifrån man har vackra vyer över Sao Miguels norra kust.

Nordeste är en liten idyllisk och välordnad stad med pittoreska hus. Rådhuset är en pampig byggnad i den centrala delen.

Vila Franca do Campo

var Sao Miguels första huvudstad. Efter det stora vulkanutbrottet 1522 var staden nästan helt förstörd. Den byggdes upp igen, men fick aldrig tillbaka sin storhet. Ponta Delgada blev istället öns nya huvudstad år 1546.

I centrum av staden ligger ett vackert rådhus och en stor kyrka i manoelsk stil. Vid det stora torget brukar det stå en mängd äldre herrar utanför baren och samtala. Bebyggelsen är traditionellt portugisisk. Vila Franca är en fin liten stad att ströva omkring i några timmar. I promenaden skall också ett besök vid havet läggas in för att titta på de två klippöar som ligger nära staden.

På en kulle ovanför Vila Franca ligger det säregna kapellet Nossa Senhora da Paz (Fredens Madonna). Promenaden upp till kapellet ger fina vyer över staden och havet. Ett besök i kapellet görs via den vackra trappan med kakelplattor dekorerade med bibliska motiv.

Den som har krafter kvar kan fortsätta sin vandring upp till berget Monte Escuro. Det går en brant vandringsväg alldeles till vänster om kapellet, om man står med ryggen mot havet. Leden är markerad upp till berget. Mitt mål var att vandra upp till Monte Escuro, men jag avbröt den branta vandringen efter cirka tre timmars vandring på grund av dimma och blåst. Vyerna var fina i början, men den sista timmen av vandringen gick jag i så tät dimma att jag inte kunde se mer än max. 10 meter.

Mosteiros

är en liten stad som ligger på Sao Miguels nordvästra spets som ger ett rent och välvårdat intryck. Staden har en traditionell portugisisk bebyggelse med vitkalkade hus. Mitt i staden ligger en stor och vacker kyrka. Mitt emot den ligger en liten bar som brukar vara välbesökt på söndagsförmiddagen. I baren sitter många medelålders män och spelar kort. Den enda kvinnan i församlingen var hon som ägde baren. Ta gärna en öl eller en kopp kaffe här och njut av sorlet från de engagerade och kortspelande männen.

Jag kom till Mosteiros genom en fin vandring som började i den lilla byn Ginetes, dit jag kom med lokalbussen från Ponta Delgada. Här måste man byta buss om man skall vidare till Sete Cidades.

Min vandring startade vid korsningen där bussarna stannar och gick ned till den lilla grusväg som till stora delar slingrar sig fram nära havet. Ibland tvingas man in i någon by på asfalterade vägar. Vandringen är väl värd att göra och går att förlänga om man hoppar av bussen tidigare.

Vyerna över havet och ett böljande landskap är mycket vackra. Vid Ponta da Ferraria finns det en fin rastplats högt uppe på en klippa med vidunderlig utsikt. En lämplig plats att fika på, om man har tagit med sig något att äta.

Under denna vandring mötte jag en hel del människor och djur. Farmare som drev sina kor till bete, en man som red på en mycket vacker skimmel och tre män som var klädda i kamouflagekläder. Stora patronbälten korsade deras bröst och i handen hade de gevär. Det var jägare som var ute på fågeljakt.

Man kan gå in i Mosteiros via högt belägna vägar vilket gör att man har fina vyer över staden och Atlanten. Dessutom slipper man biltrafiken som man konfronteras med om man väljer att gå huvudvägen.

Denna dag var det klart och vackert väder men fruktansvärt blåsigt.

Eldsjön – Lagoa do Fogo

Ett besök vid den vackra Lagoa do Fogo, Eldsjön, är ett måste när man är på Sao Miguel. Sjön ligger i en vulkankrater som antagligen bildades vid ett vulkanutbrott 1445. En viss osäkerhet råder dock om detta är rätt årtal. Man kan nå Eldsjön från olika håll. Har man tillgång till bil kör man nästan ända fram till sjön via Ribeira Grande.

Själv ville jag vandra till sjön och tog mig därför med lokalbussen till den lilla byn Agua de Alto, som ligger ett par hållplatser bortom det stora pampiga hotellet Bahia Palace.

Vandringen gick genom byn och jag mötte ett flertal hästkärror med mjölkkrukor eller ryttare med en mjölkkruka fastbunden direkt på hästen. Både hästkärror eller ryttare åtföljs ofta av en liten hund, som travar bredvid.

Vandringen upp till sjön är lättgången, vissa branta stigningar förekommer dock. Först går man på små grusvägar och sedan in på gräsbevuxna mindre vägar / stigar tills man kommer till sjön.

Även denna dag hade jag otur med vädret. Dimman låg tät, det var regn i luften och blåste en så kraftig vind att det knappt gick att gå upprätt. Av den vackra sjön syntes inget förrän jag var cirka 10 meter från den. Att jag var nära vatten förstod jag eftersom jag hörde måsskrik genom dimman. Jag sökte lä i ett litet arbetsskjul, som knappt orkade hålla emot de kraftiga vindarna, för att dricka mitt kaffe innan vandringen gick vidare.

Vägen från sjön följer först en liten vattenkanal och går sedan ner genom skogen tills man kommer ut på öppna fält. Därefter gick jag på en grusväg tills den mötte huvudvägen från Ponta Delgada. Man kommer ut nära det stora hotellet Bahia Palace. Där jag tog en kall öl i väntan på bussen.

Trots dåligt väder blev detta en härlig vandringsdag.

Även om vädrets makter inte alltid var på min sida under besöket på Sao Miguel så var det en stor naturupplevelse. I december verkar vädret vara bättre i kusttrakterna än på högre höjder. På dessa ligger nästan alltid dimman tät och skymmer därför ofta de vackra landskapsvyerna. Under vandringarna vid Sete Cidades och till Mosteiros var det vackert väder vilket gjorde dessa vandringar till de finaste under vistelsen på ön.

Jag kan mycket väl tänka mig att återvända till Azorerna, dock helst inte under vintermånaderna som alltid är en chansning när det gäller vädret. De vänliga människorna finns dock alltid där, oavsett väder!

Azorerna 2017 – Tillbaka på ön Sao Miguel

Den största anledningen till att jag åter besökte ön Sao Miguel tillhörande den azoriska ögruppen var för att titta på valar som kommer till Azorerna från maj till september, kaskeloterna vistas dock runt öarna under hela året. Dessutom vill jag komma tillbaka för att vandra på denna vackra ö.

Första gången jag besökte Sao Miguel var i december många år tidigare och då var vädrets makter inte riktigt på min sida.Min bas under denna resa var Azorernas huvudstad Ponta Delgada och härifrån tog jag mig till olika platser med de förträffliga lokalbussarna.

Ponta Delgada – Huvudstaden

Ponta Delgada, cirka 90 000 invånare, är en trivsam stad med vackra koloniala byggnader som är värd att utforska en dag eller två. Staden är Azorernas turistcentrum och hit kommer därför de flesta av öarnas besökare. Vill man besöka andra öar går det dagliga flyg från Ponta Delgada till dessa, eller färjor.

Ponta Delgada blev Azorernas huvudstad år 1546 efter att den första huvudstaden Villa Franca de Campo förstördes av en jordbävning år 1522.

Då mitt flyg anlände till Ponta Delgada vid middagstid hade jag resten av dagen på mig att ströva runt och titta på olika sevärdheter samt att besöka Turistbyrån för information.

I den gamla staden finns vackra koloniala byggnader och ett flertal gamla kyrkor att titta på. Jag bodde på ett hotell i stadens västra del, nära fortet Sao Bras och hade därmed promenadavstånd till flertalet av stadens sevärdheter.

Jag började med att titta på Forte de Sao Bras det gamla fortet som byggdes på 1550-talet. Idag används fortet till militära ändamål och här finns även stadens Militärmuseum.

Snett emot Forte de Sao Bras ligger det stora torget som är uppkallat efter den berömde sjöfararen Vasco da Gama. På detta ligger det vackra klostret och kyrkan Convento e Capela de Nossa Senhora da Esperança byggda i svulstig maneolsk arkitektur, byggnadsstilen har uppkallats efter Kung Manoel I (1495 – 1521),  på 1540-talet.

Från torget Vasco da Gama kan man fortsätta in i den gamla staden via smala gator som kantas av koloniala hus och byggnader eller att fortsätta gå mot centrum längs Ponta Delgadas stora marina.

Oavsett vilken väg man väljer kommer man fram till stadstorget med stadens största sevärdhet Portas da Cidade, stadsportarna som byggdes på 1700-talet. På torget finns också en staty av stadens förste guvernör Gonçalo Velho Cabral.

Strax bakom stadsporten ligger stadens huvudkyrka Igreja Matriz de Sao Sebastiao grundad år 1533. Den nuvarande kyrkan byggdes på platsen där den första kyrkan låg och stod klar på 1600-talet. Igreja Matriz de Sao Sebastiao är byggd i den för öarna typiska maneolska arkitekturen. Denna typ av arkitektur finner man också på Madeira. Även kyrkans interiör är sevärd.

Längre österut i staden finns flera andra intressanta byggnader och kyrkor. En av dem är museet för kyrklig konst Museu Carlos Machado-Núcleo de Arte Sacra som är inrymt i det före detta klostret Santo Andre´byggt på 1500-talet. Även kyrkan Iglesia do Colegio dos Jesuitas är sevärd med sin vackra arkitektur.

I Ponta Delgada finns flera vackra parker att ströva runt i och för den som vill shoppa finns här öarnas största shoppingcenter, Parque Atlantico, som stoltserar med ögruppens enda rulltrappa!

Och givetvis är Ponta Delagadas stora och fina marina en sevärdhet. Här flanerar gärna turister och stadsbor sida vid sida.

Ponta Delgada är ingen stad man söker sig till för att ”slå runt i” men här finns många små trevliga restauranger och barer att ”hänga på” och de turister som söker sig hit är för det mesta människor i övre medelåldern.

Valsafari

Jag hade bokat en valsafari redan när jag köpte resan  för att vara säker på att komma med på denna populära aktivitet. Naturligtvis såg jag fram emot att få komma iväg med en båt ut i Atlanten där de stora fiskarna simmar! Det finns flera olika arrangörer av valsafaris och man bör välja någon av dem som anses vara ansvarsfulla, Futurismo och Moby Dick.

Valsafarin började med en information om de olika valarterna som söker sig till Azorerna, vilket är flertalet av världens arter.

Båten lämnade kajen ganska precis klockan 09.30 och begav sig ut till havs och efter en dryg halvtimmes körning såg vi utandningsluft som steg upp från havsytan. En val! Båten satte av i full fart mot denna, dock utan att komma för nära för att inte skrämma valen. På ganska långt håll kunde vi nu titta på världens största däggdjur, en blåval!

Valen kom upp till ytan tre gånger innan vi gav oss iväg för att leta efter delfiner.

Efter ytterligare knappt tio minuters båtresa såg vi de första delfinerna, en flock som simmade upp nära båten, och omkring den. De var ganska svårfotograferade för att de rörde sig så snabbt.

Både blåvalen och delfiner var en upplevelse att få se. Tyvärr var vyn av delfinerna det sista vi fick se på denna valsafari då vi var tvungna att återvända till Ponta Delgada.

Jag var nöjd med denna valskådningstur trots att vi endast fick se en blåval och ett tjugotal delfiner.

Efter valsafarin tog jag en lokalbussen till Lagoa, en liten stad öster om Ponta Delgada.

Sete Cidades – Sao Miguels största attraktion

Sete Cidades, ”De sju städerna”, ligger drygt en timmes bussresa nordväst om Ponta Delgada. Byn har ungefär 800 invånare och är därmed en av de minsta kommundelarna i Ponta Delgada, men den största till ytan.

Byn Sete Cidades ligger i en stor vulkankrater omgiven av vacker natur. Byn ligger vid en av Tvillingsjöarna, den Blå sjön. Kratern bildades så sent som år 1455 efter ett stort vulkanutbrott.
Turister söker sig till byn Sete Cidades för dess natursköna miljö och för att vandra runt kratern.

Dagen efter att jag kommit till Azorerna tog jag lokalbussen från Ponta Delgada till Sete Cidades för att vandra.

Redan i Ponta Delgade var det mulet och regntungt och det var inte bättre i Sete Cidades när jag steg av bussen.

Direkt efter att jag stigit av bussen gick jag mot bron mellan Tvillingsjöarna då Jag hade planerat att gå via sjön Lagoa de Santiago och utsiktsplatsen Vista del Rey tillbaka till Sete Cidades.

Jag hade hunnit gå i cirka en timme och kommit upp på höjderna ovanför byn när jag kände de första regndropparna. Skulle jag fortsätta eller vända tillbaka till byn? Jag valde att vända om. Dock hann jag få några fina vyer över byn och Tvillingsjöarna innan molnen sänkte sig fullständigt över Sete Cidades så att vyerna försvann.

Tillbaka vid bron gick jag ut på halvön som går ut i Lagoa Azul, den Blå sjön. Här fikade jag sittande med regnponchon på. Kaffet och kanelbullen hemifrån smakade gott trots att regnvatten droppade ner genom lövverket från trädet jag satt under.

Genomblöt kom jag till busshållplatsen där det stod en buss. “Jo, vardagar går det en buss klockan 12.00 från Sete Cidades till Ponta Delgada”, förklarade busschauffören. Det var bara att stiga på bussen och åka tillbaka till Ponta Delgada. Även schweizaren som jag pratat med på vägen upp till Lagoa de Santiago hade vänt om och gett upp sin vandring på grund av regnet.

Lite besviken var jag för att det inte hade blivit den fina vandringsdag jag drömt om hemma!

Ribeira Grande – Staden i norr

Andra dagen på Azorerna hade jag planerat att vandra på nordkusten med start i staden Ribeira Grande, drygt 32 000 invånare.

År 1474 kom de första nybyggarna från Madeira till den azoriska ön Sao Miguel. Efter att först ha grundat bosättningar på sydkusten fortsatte man norrut. År 1507 blev Ribeira Grande officiellt en stad på nordkusten. På 1820-talet utvidgades Riberia Grande genom inkorporering av närliggande församlingar och fortsatte att växa även under senare delen av 1800-talet.
Idag är Ribeira Grande en liten stad som drar till sig turister med sin gamla stad, den vackra kusten och infartsvägen till Lagoa de Fogo, ”Eldsjön”.

Det regnade ordentligt när jag steg av bussen men jag hoppades att regnet skulle upphöra under förmiddagen. Snabba kast i väderleken är inget ovanligt på Azorerna.

Jag började med att gå till ett bageri för att köpa mig en bulle till förmiddagskaffet och fortsatte sedan att promenera runt i den inre delen av staden. Det fanns även här en del vackra koloniala hus att titta på. Därefter gick jag till havet.

Vid havet blåste det kraftigt från norr och med vindarna kom regnet i kaskader tillsammans med havsvatten. Regnponchon skyddade kroppen ned till halva låren. Resten var oskyddat. På mindre än tre sekunder var byxorna och skorna genomblöta!

Trots att jag nu var genomblöt fortsatte jag att promenera runt i Ribeira Grande. Promenaden gick över stadens stolthet, den stora bron som byggdes på 1880-talet, och in i den historiska delen av staden. Här ligger det vackra, tornförsedda, stadshuset i vars nederdel en gång stadens fängelse låg. Nedanför stadshuset ligger ”Paradisets trädgård”. Mitt emot stadshuset ligger stadens stolthet den gamla teatern som invigdes år 1922.

Stadens vackraste kyrkor ligger nära stadshuset, huvudkyrkan Igreja Matriz byggd på 1500-talet och Igreja Espirito Santo med sin svulstiga arkitektur byggd på 1600-talet.

Nu var jag så blöt att det inte längre var roligt att promenera runt i Ribeira Grande varför jag gick tillbaka till bageriet och köpte mig en kopp kaffe och åt bullen jag köpt här tidigare. Sedan tog jag bussen tillbaka till Ponta Delgada dit jag kom vid 15-tiden. De blöta kläderna hängdes på tork och sedan tog jag en varm dusch.

Lagoa – ”Lagunen”

Lagoa betyder lagun på portugisiska och det är efter denna benämning som den lilla staden öster om Ponta Delgada har fått sitt namn. År 2011 hade Lagoa en befolkning på cirka 14 440 invånare.

Efter att ha varit på valsafari på förmiddagen tog jag en lokalbuss till Lagoa från Ponta Delgada vid 13-tiden för att fylla ut dagen med ytterligare en aktivitet.

Jag steg av bussen nära stadens torg där fransiscaner klostret Convento dos Franciscanos ligger, Klostret byggdes på 1700-talet och är stadens symbol. Det har en vacker fasad i maneolsk arkitektur och en vacker interiör. Convento dos Franciscanos är väl värt ett besök.

Från klostret gick jag vidare på små, smala gator kantade med koloniala hus till hamnen där jag ”slog mig i slang” med några lokala fiskare. Jag följde deras arbete med att agna långrevar med saltade fiskbitar och reparation av trasiga nät en stund innan jag gick vidare mot bukten öster om staden. Här ligger en bad- och en sportanläggning. Vyerna över en annan del av Lagoa är mycket vackra härifrån.

Efter en stunds rundvandring och fotograferande gick jag tillbaka till stadens torg där jag uppsökte ett café och tog en sandwich och en öl innan jag åkte tillbaka till Ponta Delgada med bussen.

Efter duschen på hotellet var det dags för middag och sedan var denna fina dag nästan slut. Under kommande dag väntade nya äventyr.

Ribeira Grande – Hur lång är vandringen till Lagoa de Fogo?

Jag åkte tillbaka till Ribeira Grande med lokalbussen en dag när solen sken för att vandra till en av Sao Miguels stora sevärdheter, kratersjön Lagoa de Fogo, Eldsjön.

Hur långt är det att gå från Ribeira Grande till Lagoa de Fogo?

Enligt Turistbyrån i Ponta Delgada är det c:a fyra kilometer.
Enligt en man boende i Ribeira Grande är det 2.5 till 3 kilometer.
Enligt en lokalbo vid Caldeira Velha efter en  dryg timmes snabb vandring var det 20 minuter kvar att gå till sjön.

Med tanke att jag brukar vandra 5-6 kilometer/timme på leder hemma i Sverige skulle det inte behöva ta mer än en timme att gå till sjön från det att jag steg av bussen vid Igreja de Sao Pedro, trodde jag.

Så jag började att gå gatan Rua de Baixo rakt söderut. Efter någon kilometer kom jag till den stora vägen tvärs över ön. ”Den skall du korsa och sedan fortsätter du på den mindre vägen som går till sjön”, hade mannen jag frågat sagt.

Vackert väder, många blommor utefter vägen och fantastiska vyer över öns norra del.En del trafik, som dock inte störde vandringen nämnvärt.

Efter cirka en timme och femton minuters vandring kom jag till Caldeira Velha. Här stannar gärna de bilburna turisterna för att bada i de varma källorna. Jag hörde en grupp svenska ungdomar som livligt diskuterade om de skulle betala Euro 2 var för att få tillträde till naturparken. ”Oförskämt att begära Euro 2 för att få bada här!”, tyckte en yngling. Men de enades om att gå in efter ett tag.

I anslutning till Caldeira Velha finns det några försäljningsstånd där man säljer frukt, dricka mm Jag frågade en man som stod här om hur långt det är till Lagoa de Fogo. ”Att gå?” ”Ja.” ”Du är uppe om tjugo minuter”.

Efter ytterligare nästan 45 minuters vandring, då hade jag gått två cirka timmar och femton minuter från Ribeira Grande, såg jag parkerade bilar långt i fjärran. Med tanke på att vägen fortsatte att slingra sig uppåt bedömde ja att det var ytterligare, minst, 45 till 60 minuters vandring kvar till sjön. Alltså skulle det ta drygt tre timmar att ”gå fyra kilometer”, som jag fått uppgift om på Turistbyrån. Det är lite bedrövligt att en Turistbyrå som skall ha koll på informationen inte visste bättre! Enligt min uppskattning bör det vara omkring 10- 12 kilometer från Ribeira Grande till Lagoa de Fogo!

Skulle jag låta hela dagen gå åt till att vandra upp, och ner, till Eldsjön? Jag beslutade mig för att gå tillbaka till Ribeira Grande och vandra längs nordkusten istället. På vägen ned mötte jag ett femtiotal tävlingscyklister som kom cyklande upp mot Eldsjön. Inget att direkt avundas med tanke på att det var uppför hela vägen dit!

Efter lunch på en liten restaurang på strandpromenaden fortsatte jag att gå ytterligare ett par timmar och njöt av blommorna och den vackra nordkusten innan jag tog bussen tillbaka till Ponta Delgada.

Även om dagen inte blivit som jag planerat var jag nöjd med vad jag upplevt. Med facit i hand, och om jag fått korrekt information på Turistbyrån, hade jag tagit en taxi från Ribeira Grande till Eldsjön och gått tillbaka. Det får bli nästa gång….

Furnas – En doft av jordens inre

Furnas är ett samhälle öster om Ponta Delgada, cirka 1 500 invånare, och ett populärt turistmål. Det som drar turister till orådet är Azorernas kanske mest kända botaniska trädgård Parque Terra Nostra, de vulkaniska områdena och den vackra sjön Lagoa das Furnas.

Furnas besökte jag redan under min första resa till Azorerna men hade då inte haft möjlighet att vandra runt Furnassjön.

Den här gången tog jag lokalbussen från Ponta Delgada till Furnas, en resa på cirka en och en halv timme. Förra gången körde jag bil hit. Bussresan bjöd på fina vyer. Med på bussen var två av mina reskamrater och ett belgiskt par. Alla åkte till Furnas för att vandra runt Lagoa das Furnas, sa de.

De två svenskarna skulle dricka kaffe innan vandringen runt sjön och belgarna  sökte efter leden som gick ut ur samhället med hjälp av en guidebok de hade med sig.  Jag frågade efter vägen till sjön och kom rakt på vandringsleden.

Till att börja med gick jag längs en gata som förde mig ut ur Furnas och in i ett skogsparti. Därefter gick leden en kort bit efter landsvägen till byn för att efter något hundratal meter vika in mot ett av de vulkaniska områdena.

Efter att ha gått runt bland i svavelstinkande ångor, kokande vattnet och lervälling som sprutade ut ur jordens inre hade jag turen att få se hur man förbereder matlagning i kokgropar genom att utnyttja jordvärmen. Det blev naturligtvis en del bilder tagna innan jag började gå runt sjön.

Vandringsleden runt Lagoa das Furnas är lättgången då man i stort sett går på plan mark hela tiden. Man bjuds på vandring i vacker skog och fina vyer över sjön. Då det är få som går runt sjön är det fridfullt att vandra här. Vid den övergivna kyrkan satte jag mig på en bänk med vy över sjön och fikade. Sedan gick jag tillbaka till det vulkaniska området och tittade en stund till. Fascinerande att se det kokheta vattnet och leran spruta ut ur marken.

Det hade tagit mig lite drygt två timmar att gå den cirka 9 kilometer långa vandringsleden, inklusive fikarasten.

Då det var gott om tid tills bussen skulle gå tillbaka till Ponta Delgada gick jag runt i Furnas och tittade inne i samhället samt gjorde ett besök i den botaniska trädgården Parque Terra Nostra, som är oerhört fascinerande med alla sina växter, och så här års många blommor.

Det går inte många bussar om dagen från Furnas till Ponta Delgada varför man får se upp så att man inte missar någon av de två kvällsbussarna.

Redan vid 16.30-tiden var jag tillbaka vid hållplatsen där jag stigit av på förmiddagen. De två svenska reskompisarna satt och väntade på bussen. Jag frågade om de hade gått runt Furnassjön som de sagt att de skulle göra. ”Nej, vi drack kaffe och sedan gick vi till Terra Nostra och därefter var det lunchdags. Så vi hann inte….”

Det belgiska paret hade inte heller gått runt sjön då de haft en gammal guidebok som förde dem vilse!

Det visade sig att det fanns två möjligheter att åka tillbaka till Ponta Delgada på kvällen; samma resa som jag gjorde på morgonen och en som går en nordlig rutt via Ribeira Grande. Den sistnämnda turen avgår kl 17.10 från Furnas men tar längre tid. Jag valde den norra turen för att få se nya platser.

Det blev en fin bussresa tillbaka till Ponta Delgada. Bussen körde genom vackra landskap och små byar med smala gator där personbilar fick backa in på tvärgator för att bussen skulle komma förbi. Ibland fick bussen backa och köra framåt för att lirka in sig på trånga gator. Och i Ribeira Grande hamnade vi mitt i en religiös procession som stoppade bussresan under drygt femton minuter. Men processionen var intressant att titta på genom bussfönstret!

Efter nästan två och en halv timmars bussresa var jag tillbaka i Ponta Delgada och därmed var ännu en fin dag på Sao Miguel i slutfasen. Först väntade en dusch på hotellet och sedan middag.

Mosteiros – Vilt och vackert

Mosteiros är ett litet samhälle vars huvudnäring är fiske. Samhället ligger på Sao Miguels nordvästra kust och har cirka 1 100 invånare. Det natursköna läget och den vilda kusten runt Mosteiros gör det värt att komma hit på besök.

Sista dagen jag var kvar på Azorerna var det helgdag och glest mellan de lokala bussarna. Då jag gjort det mesta jag planerat att göra hemifrån valde jag att åka tillbaka till Mosteiros som jag också besökt på min förra resa till Azorerna.

Solen sken när jag steg på 9-bussen till Mosteiros på Avenida Infante de Henrique i Ponta Delgada och efter en dryg timmes bussresa steg jag av vid ändhållplatsen. Busschauffören visade med tecken att jag skulle gå rakt norrut på gatan där han stannat och som ledde rakt mot havet. Jag tog ett par djupa andetag och drog in den friska luften från Atlanten när jag kom fram till havet. Vyn med havsvatten som sköljde in över stranden och de branta klipporna var mäktig.

Efter att ha njutit en stund följde jag gatan som löpte längs kusten, till vänster hade jag bebyggelse och till höger den vilda Atlanten. Husen var välvårdade men jag såg få människor runt dessa.

När jag gått ungefär en kvart-tjugo minuter kom jag till Mosteiros officiella badplats, en liten strand omgiven av lavaklippor som gjorde att det bildades små pooler att bada i och som vid mitt besök gav skydd åt ett tiotal badande från den hårda vinden. Själv kände jag inget större behov att ta mig ett dopp i den friska vinden och havsvattnet som sköljdes in över klipporna. Istället fortsatte jag min promenad på små gator kantade av typiska portugisiska hus. Knappt några människor syntes till.

När jag kom till platsen där man har en fin vy över de stora klipporna utanför Mosteiros stannade jag till för att ta lite bilder. Tyvärr hade det mulnat på varför klipporna såg mera ut som silhuetter än de gröna klippor jag sett när jag kom med bussen. Nu blåste det riktigt hårt, men det hindrade inte ett gäng unga män från att surfa på de höga vågorna.

När jag kom fram till hamnen träffade jag en azorisk man som hade bott i USA under en lång period av sitt liv för att arbeta och tjäna pengar. Nu på ålderns höst hade han återvänt till ön. Vi talades vid en lång stund innan jag gick vidare till samhällets torg där byn stora och vackra kyrka ligger. Kyrkan är byggd på 1830-talet i maneolsk arkitektur.

På torget hade en stor del av Mosteiros invånare samlats i väntan på den religiösa procession som skulle hållas. Vilken tur jag hade för nu skulle jag få se en sådan på nära håll istället för genom bussfönstret, som jag gjort i Ribeira Grande. De som skulle gå med i processionen samlades på en liten gata öster om kyrkan. De flesta var uppklädda men processionen leddes av en grupp män i röda västar. En del av deltagarna bar på blomsterbuketter eller religiösa symboler. I slutet av processionen gick en stor orkester som spelade vemodig musik. Med i processionen gick även församlingens präst och hans hustru.

Processionen gick en stor runda genom Mosteiros centrala del och förbi hamnen innan den kom tillbaka till torget och kyrkan. Jag var glad över att jag fick uppleva detta!

Innan jag tog bussen som gick tillbaka till Ponta Delgada vid 15-tiden gick jag in på den lilla restaurangen vid torget och drack en kall öl i sällskap av en grupp av Mosteiros ”gubbar”.

Tillbaka i Ponta Delgada väntade en uppfräschning och middag. Påföljande dag var det dags för hemresa!

Att besöka ön Sao Miguel år 2017 var en lika stor upplevelse som när jag var här första gången år 2003. Fast denna gång hade jag bättre tur med vädret!

För den som vill uppleva vacker natur, vandringar i snäll miljö och fridfulla dagar är Azorerna ett bra resmål. Det är lätt och bekvämt att besöka ön Sao Miguel om man köper en charterresa och låter man bli att delta i charterbolagens överprisade aktiviteter är det även hyfsat billigt att resa hit. Jag rekommendarer gärna en tur till Azorerna!

Det finns många intressanta och spännande länder.
Läs om några av dessa på min hemsida
www.stalvik.se / rainer stalvik

 

Print Friendly, PDF & Email