Läs om min resa till Tanzania och Zanzibar och min vandring till toppen av Kilimanjaro. Se bilder från några platser jag besökte, som Dar es Salaam, Arusha, Kilimanjaro, Ngorongorokratern, Lake Manyara, Bagamoyo, Usambarabergen, Zanzibar och Stonetown mfl, Rainer Stalvik

Min resa till Tanzania och Zanzibar

Bilder från min resa till Tanzania och Zanzibar
Bilder märkta (U) visar ett av UNESCO utsett världsarv

Här kan du läsa om min resa till Tanzania och Zanzibar och vandring till toppen av Kilimanjaro. Se bilder från några platser jag besökte, som Dar es Salaam, Arusha, Kilimanjaro, Ngorongorokratern, Lake Manyara, Bagamoyo, Lushoto, Usambarabergen, Zanzibar och Stonetown mfl, Rainer Stalvik

När jag såg denna resa hos en av de mera kända svenska ekoturistarrangörerna bestämde jag mig direkt för att köpa detta researrangemang.

Resan innehöll alla de äventyrliga inslag som bör finnas med på en resa i Östafrika; två safaris, vandring med massajer, en bestigning av Afrikas högsta berg Mount Kilimanjaro, ett besök i den historiska staden Bagamoyo, en nattlig seglats med dhow till Zanzibar, en möjlighet att uppleva Zanzibar under några dagar och besök i storstaden Dar es Salaam.

Dessutom kompletterade jag resan med att på egen hand under några dagar vandra i de vackra Usambara-bergen i norra Tanzania.

Resan blev precis så spännande och fascinerande som jag förväntade mig, men den innehöll också mindre positiva inslag som flera försök till fickstölder och otaliga försök att lura en turist. Att bestiga Kilimanjaro är ingen lätt uppgift, något man bör vara medveten om innan man gör ett försök!

Det som starkast kommer att finnas kvar inom mig förblir mötena med människor som ofta hälsar på en mzungu, en vit person, med ett glatt jambo, de vilda djuren jag såg under mina safaris och på Zanzibar samt, givetvis, bestigningen av Kilimanjaro.

Tanzania har oerhört mycket att erbjuda en resenär och landet räknas, trots allt, till ett av de säkrare att besöka i Östafrika.

Allmänt om resan

Flygresan

Flygväg till Tanzania: Göteborg – Amsterdam – Kilimanjaro International Airport (Arusha)

Flygväg från Tanzania: Dar es Salaam – Kairo – Amsterdam – Göteborg

Anledningen till att vi flög från Dar es Salaam till Amsterdam via Kairo berodde på att det inte fanns tillräckligt med flygbränsle i Dar es Salaam för direktflyg till Amsterdam!

Generellt

Mzungu (vit man), jambo (hej, hur står det till?) och karibu (välkommen) är swahiliska ord som man snabbt, och ofta, kommer i kontakt med under ett besök i Tanzania.

Vill du åka på safaris och se några av Afrikas vilda djur på nära håll, bestiga Afrikas högsta berg Mount Kilimanjaro, njuta av lata dagar på några av Zanzibars vidsträckta sandstränder, dyka i kristallklara vatten eller möta spännande folkgrupper är Tanzania det rätta landet att besöka! Min resa i Tanzania innehöll allt detta, och mera därtill.

Tanzania är ett av Östafrikas säkraste länder att besöka, men kampen om tillvaron är hård för väldigt många tanzanier vilket gör att man ofta är utsatt för aggressiva gatuförsäljare och självutnämnda guider, tiggeri är vanligt, rån och fickstölder inte ovanliga. Många, alldeles för många, försöker lura turister på olika sätt. Till och med bussbolagens biljettförsäljare är inte alltid helt ärliga.

Åker man på en arrangerad resa med guide är man skyddad från mycket. Ger man sig ut på egen hand möter man en helt annan verklighet! På fiskmarknaden i Dar es Salaam blev jag utsatt för mer än ett tiotal försök till fickstölder under den cirka en och en halv timme jag vistades där. När jag köpte biljett till Lusotho på bussen, inne i den stora bussterminalen i Dar es Salaam, försökte personer som samarbetade med konduktören ta ut dubbelt så högt biljettpris etc.

Landets busstrafik, både på det lokala planet såväl som fjärrtrafiken, är väl utbyggd varför det är lätt att ta sig runt på egen hand. Men trafikolyckorna är många och ett stort antal människor dödas årligen på vägarna.

Själv upplevde jag två dödsolyckor på nära håll. En såg jag på väg till safarin vid Lake Manyara och en upplevde jag på när bussen jag färdades i mellan Moshi och Dar es Salaam körde ihjäl en flicka i 5-6 års åldern.

Trots allt man kan råka ut för under en resa i Tanzania tycker jag landet är väl värt att besöka.

Reseupplägg

Detta var en blandning av arrangerad resa och en resa på egen hand.

Jag valde denna lösning eftersom detta var ett förhållandevis billigt sätt att bestiga Afrikas högsta berg Kilimanjaro, 5 895 meter högt, att genomföra två safaris, att vandra med massajer och att under en natt segla till Zanzibar i dhow, en båttyp som använts i århundraden.

Under den arrangerade delen av resan medföljde en tanzanisk guide som ansvarade för allt praktiskt. En bekväm lösning eftersom man då kan lägga all sin tid på att uppleva och upptäcka. Det är också oerhört komfortabelt att någon annan tar hand om hotell- och transportbokningar etc., men det känns lite som att ”bara åka med” istället för att resa.

Under den egna delen av resan åkte jag med långfärdsbussar, taxi och daladalas, de små lokala bussarna.

Transportnätet, både för fjärrtrafik såväl som på det lokala planet, fungerar utmärkt och det är billigt att åka med alla former av transporter. Det är dock vanligt att man som turist får betala ett överpris för transporten. Förhandla därför alltid om priset på taxiresan innan du påbörjar den.

Gruppen

”Man väljer en resa och får reskamraterna på köpet.”

Denna grupp bestod av 10 personer under den arrangerade delen av resan. Gruppens äldste deltagare var fyllda 65 år och den yngsta var 32 år, med andra ord var det en stor spridning i åldersfördelningen. Själv hörde jag till gruppens äldsta deltagare. Trots den stora åldersskillnaden och varierande reseerfarenheter fungerade gruppen hyfsat bra under hela resan.

Det förekom, enligt min uppfattning, några störande inslag, som till exempel att någon ofta kom för sent till avtalade tider och lät övriga vänta. Ett annat, vanligt, fenomen i gruppdynamiken är att någon eller några, gärna tar på sig rollen som ”ledare”, vilket kan vara ganska irriterande om personerna i fråga har betydligt mindre erfarenheter än vad man själv har. Insikten om att man inte vet så mycket som man tror brukar komma med åren ….

Vår tanzaniske guide var oerhört kompetent och trevlig. Han lade verkligen ner hela sin själ på att få denna resa att fungera, vilket den inte alltid gjorde eftersom det var första gången den genomfördes.

Resa till Tanzania och Zanzibar

Arusha

Arusha har profilerat sig som ”Safarins huvudstad” i Tanzania vilket stämmer bra, för överallt kan man hitta företag som man kan anlita om man vill åka till nationalparker för att se några av Afrikas vilda djur.

Staden ligger på cirka 1 300 meters höjd och har drygt 300 000 invånare. Den omges av stora kaffe-, majs- och veteodlingar som i första hand drivs av folkgrupperna Arusha och Meru som bott här sedan 1700-talet.

Dagens Arusha har sina rötter i den tyska eran som började på 1800-talet när Tyska Östafrika grundades.

Arusha är ingen direkt vacker stad men har ett myllrande och intressant folkliv. Den centrala marknaden är värd ett besök för sin färgfullhet och intensitet. Här är inte populärt att fotografera om man inte är beredd att betala för sig. Räkna med intensiva diskussioner om du tar kort utan tillstånd!

Om Arusha är din första destination i Tanzania kommer du direkt att märka att detta är en ” väldigt mycket tredje världen plats”, trots att staden är välmående efter tanzaniska mått mätt. Har man inte rest i denna typ av länder tidigare får man räkna med en kulturchock. Fattigdomen syns överallt och tiggeriet är utbrett. Gatuförsäljarna, ”guider” eller folk som på något sätt vill ”hjälpa” en turist är ofta mycket påträngande, envisa och svåra att bli av med. Man får dock ha förståelse för dessa människors dagliga kamp för överlevnad.

Här märks också den typiskt afrikanska håglösheten, uppgivenheten och den förlorade framtidstron, som syns ännu tydligare i mindre städer.

Arusha har inga större sevärdheter, förutom folklivet. En av de större är klocktornet som är geografiskt placerat mitt emellan Kairo och Kapstaden.

Den stora behållningen av vistelsen i Arusha för min del blev besöket vid FN:s krigsförbrytartribunal där man ställer ansvariga för folkmorden i Rwanda till svars.

Lake Manyara National Park

Nationalparken Lake Manyara når man enkelt med bil från Arusha. Den är en av Tanzanias mera underskattade nationalparker trots att djur- och fågellivet är rikt och varierande. Tack vara att man åker i jeep under en safari kommer man djuren mycket nära.

Parken är cirka 330 kvadratkilometer stor och ligger mellan 900 och 1 800 meters höjd.

Trots att Lake Manyara National Park är förhållandevis liten är vegetationen mycket varierande vilket ger en artrik flora och fauna.

Lake Manyaras största attraktion är de trädklättrande lejonen, vilka jag tyvärr inte fick se. Jag är dock mycket nöjd med mina upplevelser under safarin.

Bara några hundra meter efter entrén såg jag de första elefanterna som gick vid sidan av vägen fridfullt betande. Det var en liten flock på 3-4 djur som höll till på en sluttning. Efter ytterligare några minuters körning såg jag ännu en liten flock elefanter på 4-5 djur, nu mycket närmare än den första flocken.

Dramatiskt blev det en stund senare när en stor elefanthanne med fladdrande öron spärrade vägen för oss, ett tecken på att den var irriterad. Den afrikanska elefanten är en gigant. Hannarna kan bli upp till fyra meter höga och väga upp till 6 500 kilo!

Under de tre timmar safarin varade fick jag, förutom elefanterna, se flockar med impala-antiloper, tre olika arter av apor, vårtsvin, flodhästar, sebror, buffel, gnu, giraff och olika fågelarter som kungsfiskare, pelikan, flamingo etc.

Detta var ett möte med Afrikas vilda djur och fåglar på nära håll som jag drömt om under många år!

Gissa om jag drömde om vilda djur när jag väl somnat efter dagens alla starka upplevelser?

Ngorongoro-kratern

Ngorongoro Conservation Area (NCA) är en av världens bästa platser, och mest kända, om man vill se vilda djur på nära håll. I Ngorongoro-kratern, som uppstod för flera miljoner år sedan när en vulkan kollapsade, lever de vilda djuren på en förhållandevis liten yta och är därför lätta att se på nära håll. Kraterhöglandet bebos huvudsakligen av massajfolket. Här har de levt, sida vid sida, med de vilda djuren i århundraden och det är en märklig upplevelse att se deras boskap fredligt beta tillsammans med de vilda djuren. Hela nationalparken (NCA) är 8 300 kvadratkilometer stor, kratern är bara en del av den. Nära dess centrum ligger Olduvai-klyftan där man funnit flera lämningar efter människans förfäder.

I reseupplägget ingick en heldagssafari i Ngorongoro-kratern, vilket blev en av de många stora upplevelserna under denna resa.

Gruppen startade förhållandevis tidigt, dock senare än beräknat på grund av tekniskt fel på en av bilarna, från det lilla samhället Mto Wa Mbu, som betyder ”Mosquito River”. Under safarin skulle gruppen färdas i två bilar, en Toyota Land Cruiser och en Land Rover. Bilarnas taksektioner går att demontera vilket gör att man får bättre vyer och fotograferingspositioner.

Strax efter att vi kört ut ur samhället stod två elefanter och betade i morgonsolen. Vädret slog dock om och i närheten av Ngorongoro började det regna, vilket gjorde vägen in i nationalparken lerig och hal.

En liten bit innanför huvudentrén såg jag en hyena stå och kalasa på ett elefantkadaver. Vyerna ned över kratern var tyvärr stark begränsade eftersom regndiset låg tjockt.

För att komma ned i kraterbottnen, som ligger cirka 600 meter över havet, måste man först passera kraterranden som har en höjd på 2 300 meter.

Vi nådde kraterbottnen klockan 10.30 via en smal, ojämn och lerig väg och stannade här i sex timmar för att titta på djur. Tyvärr fanns det många safarijeepar i omlopp och det blev ibland lite trångt runt djuren när flera bilar samtidigt samlades. Chaufförerna har radiokontakt med varandra och slår larm när något av intresse siktas. Naturupplevelserna störs givetvis av detta, men alla vill se så många djur som möjligt under sin safari.

Under de sex timmar vi vistades i Ngorongoro-kratern såg jag, bland annat, gepard, svart noshörning (dock endast på långt håll), Thomsongasell, Grantsgasell, hyena, gnu, elefant, vårtsvin, buffel, sebra, flodhäst, lejon, struts, krontrana, flamingo, gam, gulnäbbad stork och trapp.

Mötet med lejonen blev en stor upplevelse.

Helt orädda kom de och lade sig i skuggan av våra bilar, eller under dem för att slippa den heta solen. Det var nästan ofattbart att ha ett tiotal lejoninnor, några lejonungar och en stor hane alldeles inpå sig. Om någon kommit på idén att kliva ur en bil hade dessa rovdjur omedelbart slitit denna person i bitar. Satt man inne i bilen och tittade på dem verkade de helt fredliga. Det var emellertid inte helt ofarligt att vistas bland lejonen för vi fick skarpa tillsägelser att inte sitta på taket för att fotografera då de fanns risk för att lejonen skulle kunna hoppa upp till oss via motorhuven. Bilens förare var hela tiden beredd att köra därifrån ifall det skulle bli skarpt läge.

Vid den lilla sjön där flodhästarna höll till samlades safaribilarna för att vi skulle äta lunch. Det är stunder som denna som man helst vill slippa för här var ett 20-, 30-tal bilar samlade och runt den lilla sjön satt säkert mer än 50-talet turister och åt lunch vilket förtog en del av naturupplevelserna. Jag njöt dock av de busiga flodhästarna som lekte och brottades i sjöns vatten bara några meter från oss. Lunchen fick ätas med stor försiktighet eftersom det fanns risk att hungriga glador skulle attackera och stjäla maten ur händerna på oss.

De sex timmar jag tillbringade i Ngorongoro-kratern kommer för alltid att bli en av mina största naturupplevelser och jag vill mer än gärna komma tillbaka hit, eller till Lake Manyara, för en ny safari.

Vandring med massajer

Massajerna är en av de mer än 120 olika folkgrupper som lever i Tanzania. Att få vandra tillsammans med dem, och bland dem, är naturligtvis en av höjdpunkterna under en resa i Tanzania. I denna resa ingick en fyra dagar lång vandring tillsammans med dem.

De är en av de mest färgrika och speciella av alla folkgrupper i Tanzania som huvudsakligen lever i landets norra del och är nomadiserande herdar. Massajerna motsätter sig medvetet förändringar av den livsstil de haft i hundratals år. Deras kultur är baserad på djurhållning som förser dem med det mesta av livets nödvändigheter; mjölk, blod och kött som mat, hudar och skinn för klädtillverkning. Dock används numera även tyger i stor omfattning. Marken, boskapen och allting relaterat till djuren anses heliga av massajerna.

Massajsamhället är patriarkaliskt uppbyggt och starkt decentraliserat. De äldre beslutar i samråd om gemensamma frågor och ytterst domineras alla beslut av boskapens välbefinnande.

Uppbyggnaden av den sociala strukturen är åldersrelaterad. Massajpojkar passerar olika faser under livets gång. Den första som sker i tioårsåldern är omskärelseriten. Därefter blir man yngre krigare, äldre krigare, yngre äldre och äldste. Varje fas präglas av sina respektive unika rättigheter, ansvar och sätt att klä sig. När man befinner sig i gruppen yngre äldre, mellan trettio- och fyrtioårsåldern, förväntas man ingå äktenskap och bilda familj. De som tillhör gruppen äldste förväntas fatta visa beslut som gagnar gemenskapen. Massajernas viktigaste grupp är de som nyligen blivit krigare, moran, som ansvarar för skydd och försvar av boskapen.

Massajkvinnornas roll är betydligt mindre framträdande än männens. De har heller ingen arvsrätt.

Polygami, månggifte, är vida utbrett bland massajer. Giftermål beslutas av de äldre utan att bruden, eller hennes mor, tillfrågas. Kvinnorna är i regel betydligt yngre än mannen när äktenskap ingås och blir därför ofta änkor. Omgifte förekommer sällan.

Massajerna och deras kultur har länge fascinerat mig och därför var denna vandring en viktig del av resan när jag valde denna.

Vandringsdag nr 1

Planerat var att gruppen under fyra dagar skulle vandra på den stora massajstäppen som ligger i norra delen av Tanzania under ledning av massajer. Som hjälp med transport av vår utrustning skulle vi hyra åsnor av massajerna. Vandringen skulle börja i byn Kitumbeine, som ligger väster om Longido, och avslutas nära Lake Natron.

Från Arusha skulle vi åka till Kitumbeine med egen buss. En resa som tog tre och en halv timme. Vägen mellan Arusha och Longido var asfalterad och i hyfsat skick. I Longido tog asfalten slut när vi svängde av mot Kitumbeine och nu började en mycket skumpig och dammig resa. Det lätta dammet yrde in överallt i bussen och trängde in under kläderna där det fastnade på våra svettiga kroppar. Lättade över att bussresan var slut steg vi ur bussen i Kitumbeine. Naturligtvis väckte vi stor uppståndelse bland massajerna. Besök av turister var ovanliga så här långt bortom allfarvägarna.

Vår buss hade stannat framför en stor brunn där män vattnade boskap och kvinnor satt och tvättade, eller hämtade vatten.

Vi skulle lasta vårt bagage på förbeställda åsnor och sedan, mer eller mindre, börja vår vandring. Det blev en lång väntan för åsnorna hade inte samlats ihop och utan dem kunde vi inte komma iväg. Mannen som åsnorna var beställda hos var inte hemma varför hans hustru gav tillstånd att samla ihop djuren. När mannen kom hem och fick reda på att hans hustru tagit ett beslut gällande djur stoppade han uthyrningen vilket resulterade i att vi inte kunde komma iväg som planerat. Mannen skulle ha lidit en stor prestigeförlust om hustruns beslut fullföljts! Vår guide fick nu istället hyra en lastbil för att transportera vår utrustning på.

Först sent på eftermiddagen kom så äntligen en del av oss iväg. Några, där ibland jag, stannade kvar i byn för att se hur ett stormöte hos massajerna gick till. Det var en intressant upplevelse, även om jag inte förstod vad som behandlades. Männen, som skulle vara med och rösta, satt närmast ledaren. Kvinnorna som inte får vara med och fatta några beslut satt längre bort. Jag stannade i nästan en timme på mötet innan jag gick iväg mot den by där vi skulle övernatta.

Under nästan en timmes tid hann jag vandra på den dammiga vägen österut innan jag plockades upp av lastbilen med vår utrustning. Jag mötte flera massajer som tittade förvånat på mig, en vit man gående på deras marker. En säkerligen ovanlig syn. Stående på lastbilsflaket tillsammans med andra ur gruppen åkte jag på den skumpiga vägen till platsen där vi skulle slå läger för natten. Vi hade också räknat med att plocka upp de andra ur gruppen som vandrade iväg ytterligare en timme tidigare med en ung massaj som guide. Ingen av dem syntes efter vägen och vår huvudguide blev därför orolig över vad som hänt.

Utanför en liten massajbosättning i Gilai-området lastade vi av vårt bagage och reste tälten. En grupp massajer under ledning av tre äldre herrar, förmodligen de äldste i byn, betraktade oss med nyfikna ögon. När allt var avlastat skickades bilen iväg för att leta efter våra försvunna kamrater. Det var hög tid att de hittades för det började mörkna.

Det var helt mörkt när lastbilen återvände med de försvunna reskamraterna stående på flaket. Den unge massajen hade tagit dem till byar som låg vid sidan av vägen vilket var anledningen till att vi inte sett dem.

När så lugnet var återställt kunde vår huvudguide börja förhandlingar med byns äldste om att få hyra åsnor för de kommande vandringsdagarna. Han fick inget besked under kvällens lopp varför vi inte visste hur vi skulle komma vidare nästkommande dag när vi lade oss.

Under kvällsmåltiden, som åts sittande på marken, kom vi på att hemma i Sverige firades som bäst midsommaraftonen med sill, färskpotatis, jordgubbar och säkert en och annan snaps. Vi njöt av en stjärnsprakande himmel, dock utan svenska midsommartillbehör. Jag saknade mina nära och kära hemma i Sverige när jag gick och lade mig denna kväll!

Vandringsdag nr 2

Under natten vaknade jag av hemska skrik, som jag upplevde det i tältmörkret, och funderade på vad som höll på att hända. Skulle vi, rika turister, anfallas och rånas? Jag spekulerade vad som var på gång, men kunde inte komma på någon rimlig förklaring. När jag hörde en bil komma körande och folk närma sig tälten och tala lågmält var jag helt säker på att något skumt var på gång. Jag väntade på att vårt tält skulle skäras upp och någon, eller några, skulle överfalla oss.

Ingenting hände. Bilen stannade aldrig till och människorna som passerade tälten gick förbi dem. Det blev helt tyst igen, och jag lyckades somna om när jag äntligen lugnat ner mig igen.

Nästa dags morgon fick jag förklaring på vad jag hört. Massajerna hade haft fest i en bosättning bortanför den som vi övernattade intill. De hemska skriken var sånger de sjungit av glädje. Så fel man kan tolka det okända!

Ännu efter frukosten hade vår guide inte fått svar från massajmännen om vi fick hyra åsnor som vi behövde för att kunna fortsätta vår vandring. Spekulationerna pågick för fullt när vår guide Hamisi kom och meddelade oss att han kommit överens om hyran för åsnorna. Det blev ett betydligt dyrare avtal än han hade tänkt sig för massajerna passade på att höja priset när de förstod att vi var i stort behov av lastdjur. Så snart vi ätit frukosten och rivit tälten kunde vår vandring börja. Lastningen av åsnorna skulle våra medhjälpare ta hand om.

Vi gav oss iväg vid 8-tiden på morgonen längs en liten dammig stig. Strax bakom oss kom en flock med åsnor som drevs av några män.

Efter en kort stund pekade vår unge massajguide Thomas på ett fotavtryck i dammet. ”Simba”, sade han, lejon, vilket höjde spänningen hos oss. Jag tittade extra noga ut i buskarna som kantade stigen vi gick på. Ingenting hände emellertid mer än att två massajer drev boskap mot byn Gilai där det var marknad. De hade svårt att få ut djuren ur snåren och sprang hela tiden fram och tillbaka jagande de vettskrämda djuren, som inte visste vart de skulle springa för att slippa den konstiga lukt som vi turister säkert utsöndrade. Vi såg även många vackert klädda kvinnor som skulle till marknaden. Massajmarknaden i Gilai äger rum bara en gång i veckan och vi hade tur att passera byn just denna dag.

När vi kom fram till Gilai var marknaden redan i full gång och vi möttes av många nyfikna blickar när vi kom in i byn. Det hörde verkligen inte till vanligheterna att vita kom till marknaden i Gilai. Vi fick tillsägelser att inte fotografera utan tillstånd, vilket ofta betyder att man måste betala för att få ta kort. Fotograferar man utan att ha fått tillstånd kan det leda till problem för den som fotograferar, eller hela gruppen. Hur gärna hade jag inte velat fotografera de stolta och vackert klädda människorna! Nu fick enbart njuta av anblicken av dem. Så spännande det var att vandra runt här.

På själva marknadsplatsen satt kvinnor på marken med sina varor framför sig; olika hantverk, grönsaker etc. De gjorde gester mot oss att vi skulle komma och köpa av dem. En man kom fram till oss och ville sälja nytillverkade knivar som används av de manliga massajerna. Några i gruppen handlade av honom. Jag själv lyckades förhandla mig till ett köp av en begagnad kniv av en vackert klädd massaj. Den skulle pryda sin plats i min knivsamling hemma i Sverige!

Männen höll sin marknad en bra bit längre bort. De hade hand om den viktiga boskapsmarknaden. Den besökte vi tyvärr aldrig.

Det blev lunchdags och vi sökte upp en skuggig plats i en liten dal där vi skulle kunna äta vårt lunchpaket ostörda. Några massajer upptäckte oss dock och kom fram för att sälja saker som de bar på; hals- och armband, kalebasser och andra souvenirbetonade varor. Så snart vi ätit färdigt skulle vi återuppta vår vandring.

Vi hade inte gått lång stund förrän en ung massajkrigare kom springande fram till vår huvudguide. Av deras upprörda röster förstod vi att det var negativa nyheter han förmedlade. Vi fick reda på att en av åsnorna som skulle transportera vårt bagage ganska omgående hade vänt om med sin börda och sprungit tillbaka till byn. De andra åsnorna hade gått ytterligare en bit men sedan tvärstannat och vägrat fortsätta att gå! Våra medhjälpare hade varit tvungna att lasta av allt vårt bagage och springa efter åsnan som återvänt till byn. Nu låg bagaget i en stor hög på marken!

Vår huvudguide bestämde sig för att återvända till byn där han hyrt åsnorna för att hämta bagaget. På vägen dit skulle han försöka få tag på en lastbil som skulle kunna transportera vårt bagage till nattens lägerplats, som nu skulle bli en annan än den ursprungligen planerade. Vi skulle fortsätta att vandra med en ung massaj som guide till nattens lägerplats.

Vår vandring fortsatte ytterligare några timmar på den stora massajstäppen. Här och var såg vi giraffer och antiloper. Vidderna var oändliga. Vi passerade enstaka boskapshjordar som vaktades av massajpojkar.

När vi stannade till för att rasta dök omgående 5-6 massajpojkar upp och tittade nyfiket på oss. När resten av gruppen gick vidare stannade jag kvar och tog fram min kamera. Jag ville fotografera pojkarna, om jag fick. Först backade de när jag tog fram kameran men blev strax intresserade av den. Jag tog ett kort och visade dem bilden, vilket de tyckte var spännande och ville nu vara med på bild. Det blev några fina porträtt på dem.

När jag skulle resa mig för att gå ifatt gruppen började pojkarna att springa runt mig. De hoppade mot mig och började känna på mig och min ryggsäck. Det kändes lite förvirrande. När jag skulle ta min vattenflaska upptäckte jag att någon av pojkarna stulit kniven jag köpt på marknaden. Jag reste mig och försökte springa ifatt pojken som hade kniven, men jag hade inte en chans. Han försvann i fjärran som en antilop ….. De andra pojkarna skrattade åt mitt tafatta försök att springa efter honom. Den fina kniven var förlorad för mig, för alltid.

Solen började sjunka på himlen när jag kom ikapp resten av gruppen. När vi kom fram till det stora akaciaträdet där vi skulle slå läger för natten stod solen lågt på himlen och ännu hade ingen bil med vårt bagage anlänt. Vi spanade efter dammoln på den ödsliga slätten som skulle kunna avslöja att bilen var på väg. Ingenting syntes så långt ögat kunde nå. Thomas, vår massajguide, berättade om sitt vardagsliv och visade oss olika steg i massajdanser. Vi började spekulera om vi skulle bli tvungna att övernatta under bar himmel! En av männen i gruppen blev ängslig och såg ut ett lämpligt träd att klättra upp i om vi skulle bli anfallna av lejon.

Plötsligt såg vi ett dammoln mot himlen. ”Nu kommer vår bil!”. Tyvärr visade det sig bara vara två tyskar, en man och en kvinna, som var på väg till sitt nattläger. De blev mäkta förvånade över att ”hitta” en grupp vita på den stora slätten. Inte heller nästa bil som kom var vår. Att det kommer två bilar, mer eller mindre i rad, hör till sällsyntheterna på dessa ödsliga ”vägar”, som mest liknar två hjulspår i marken.

Det hade redan börjat skymma när äntligen ”vår” bil kom. Alla var glad och slängde sig över tälten, som skulle upp innan det blev helt mörkt.

Hamisi, vår huvudguide, berättade att han lyckats få tag på en bil och att han återvänt till byn där han hyrt åsnorna. Han hade träffat de tre männen han förhandlat med och krävt pengarna tillbaka för åsnehyran. Det hade dock lyckats dåligt eftersom massajerna redan hunnit handla upp största delen av kapitalet, sade de. Hamisi gjorde en stor förlust på denna affär! Vi var glada över att bilen kommit fram med vårt bagage så att vi hade tält att sova i för natten och mat att äta innan vi lade oss. När jag kröp ner i sovsäcken gick ännu en spännande dag mot sitt slut …..

Vandringsdag nr 3

När vi ätit frukost och rivit tälten satte vi oss och väntade på en bil som skulle hämta upp oss så att vi kunde komma vidare på vår ”vandring med massajer”. Klockan 07.30 dök det upp en lastbil med en massa folk på taket. De skulle åka till Arusha. Vi och vårt bagage skulle med på den!

Det blev en skakig, trång och fruktansvärt dammig färd stående i en och en halv timme på lastbilsflaket bland bagage, folk och en get som låg och tryckte alldeles vettskrämd på golvet. Men jag fick också fina naturupplevelser när jag såg giraffer, gnuer, zebror, Thomson-och Grantsgazeller samt strutsar springa vid sidan av lastbilen. Jag hade kramp i både ben och armar när jag klev ner från flaket. Marken gungade en stund under mig och det kändes som om jag varit med om en kraftig sjögång. Lastbilen fortsatte med vårt bagage till lägerplatsen medan gruppen skulle vandra dit. Efter två timmars vandring på den dammiga vägen kom vi fram till Riverside Camp, som ligger vid en liten flod. Här skulle vi nu stanna i två nätter.

Landskapet var nu en blandning av stäpp och berg. Betydligt mera dramatiskt, och vackrare på sitt sätt, än tidigare.

Efter lunchen gick de flesta ur gruppen till ett vattenfall en bit uppför floden för att bada. Jag valde att på egen hand vandra runt i området.

Det var fruktansvärt varmt att vandra över kullarna runt floden och marken var i stort sett helt sönderbränd. Jag kom till några massajbosättningar där jag ”överfölls” av kvinnor och flickor som ville sälja souvenirer till mig. De var fruktansvärt påstridiga. Deras byar var dock mycket intressanta. I dessa fanns bara traditionella hus byggda av lera och kospillning. Ett, eller ett par av husen, var byggda i två våningar. De fungerade som vakttorn. Byarna var omgärdade av buskar med vassa taggar som skydd. De flesta invånarna satt i skuggan eller inomhus för att slippa värmen.

Efter ett par timmars vandring, jag gav upp på grund av hettan, gick jag tillbaka till floden för att bada.

Utanför porten till campen stod en grupp massajer, både män och kvinnor, och väntade med olika souvenirer som de ville sälja till de få turister som sökte sig hit. Jag förhandlade med en ung man om att få köpa hans kniv. Efter en ganska lång förhandling kom vi överens om priset och nu finns hans kniv i min samling.

Den tredje vandringsdagen ”med massajer” blev väl ingen direkt höjdare, men jag kom till nya trakter på den stora massajstäppen, mötte flera massajer och fick se några traditionella bosättningar.

Vandringsdag nr 4

Denna vandringsdag blev tillsammans med dag två den bästa.

Dagens vandring skulle gå till Lake Natron för att titta på flamingos. Lake Natron är känd för sitt stora antal mindre flamingos, som även häckar här.

För att slippa den värsta hettan gav vi oss iväg tidigt från Waterfall Camp. Vandringen gick till största delen på torra och dammiga grusvägar på den mycket torra massajstäppen. Här och var fanns det små koncentrationer av träd eller buskage.

Efter cirka en timmes vandring kom vi fram till en träddunge där det stod ett tiotal giraffer som åt på akaciaträd. De tittade nyfiket på vår vandringsgrupp men stördes inte nämnvärt av vår närvaro, vad jag kunde se. Så vackra de var i morgonljuset! Vi stannade en lång stund och njöt av anblicken av de ståtliga djuren. Efter en stunds vandring stötte vi på en stor flock babianer som sprang iväg när vi kom gående.

Jag ville gå i förväg till Lake Natron eftersom jag tyckte att vandringen stundtals gick väldigt långsamt, men fick inte göra detta för guiden eftersom vi en stund tidigare hade sett avtryck av lejontassar i den dammiga vägen.

Efter drygt två timmars vandring kom vi fram till en höjd med vackra vyer över sjön, som syntes i fjärran. Sista biten fram till sjön gick vi på den för tillfället delvis torrlagda sjöbottnen.

Lake Natron är en märklig sjö, cirka 60 kilometer lång, som ligger på 610 meters höjd nära gränsen mot Kenya. Sjön ligger isolerat och långt från närmaste bebyggelse. Miljön runt sjön är på gränsen till primitiv och koncentrationen av soda är så hög att sjöns vatten är trögflytande. I den torra sjöbottnen, som hade spruckit av hettan, hade det bildats vackra mönster.

I denna märkliga miljö lever tusentals mindre flamingos under häckningsperioden. Det stora antalet röda fåglar lär vara en mäktig syn som lockar hit fågelintresserade från hela världen. Vid mitt besök fanns här ”bara” några hundratals flamingos, vilket var nog så imponerande.

Vandringen tillbaka till campen tog ungefär lika lång tid som till sjön, men nu var det betydligt varmare att gå än tidigare på morgonen.

På eftermiddagen besökte vi en massajby där vi köpt ett kulturprogram. Detta gav oss möjlighet att fritt ströva runt i byn, besöka massajernas hus och få information om deras levnadssätt. Höjdpunkten var dansprogrammet i vilket unga män och kvinnor framförde traditionella danser. I vissa danser skall de unga krigarna demonstrera sin förmåga att hoppa högt. De försöker imponera på varandra, de unga kvinnorna och naturligtvis på oss turister genom sina hopp. Jag blev verkligen imponerad!

Detta blev en fin avslutning på vår vandring med massajer!

Nästa dag åkte vi till Moshi för att förbereda bestigningen av Mount Kilimanjaro. Det blev, till stor del, en lång, dammig och skakig färd över massajstäppen.

Bestigning av Mount Kilimanjaro

Så var det äntligen dags för resans kraftprov!

Jag tror att jag drömt om att få bestiga Kilimanjaro, Afrikas högsta berg, sedan barnsben. Med hjälp av bärare och guider skulle jag, och övriga i gruppen, under sju dagar vandrar uppför berget och göra ett försök att nå Uhuru Peak, Mount Kilimanjaros högsta punkt.

Vandringen uppför berget trodde jag inte skulle bli något större problem eftersom jag vandrar mycket, och gärna. Min kondition var det inget fel på. Hur jag skulle klara den höga höjden visste jag ingenting om med tanke på att man alltid har kort tid på sig att bestiga Kilimanjaro. Vid en bestigning av Kilimanjaro går man mycket snabbt upp på hög höjd utan större chans att acklimatisera sig ordentligt, tvärt emot alla regler för vistelse på hög höjd. Under mina tidigare fem vandringar i Himalaya och tre i Anderna har jag aldrig blivit höjdsjuk. På Kilimanjaro blev toppbestigningen en rysare för mig.

Vandring upp till Barafu Camp, som var startpunkten för toppbestigningen, blev en fantastisk upplevelse på många sätt, men stördes tyvärr alldeles för ofta av meningslöst pladder och kommenterande. Tänk så olika uppfattningar vi människor har man har på vilket sätt man skall vistas i naturen. Jag går gärna tyst för att kunna lyssna till fåglars sång, kunna koncentrera mig på synintryck och dofter osv.

Vandringen började vid Machame Gate och avslutades vid Mweke Gate. Vi blev en stor grupp som vandrade tillsammans; 10 turister, vår tanzaniske huvudguide, 36 bärare, kockar, olika medhjälpare och bergsguider. Våra tanzaniska medhjälpare var otroligt hjälpsamma och serverade god mat.

Våra dagsetapper hade nedanstående upplägg.

Dag 1    Machame Gate – Machame Hut (1 800 möh – 3 000 möh)
Dag 2    Machame Hut – Shira Camp (3 000 möh – 3 800 möh)
Dag 3    Shira Camp – Lava Tower – Barranco Camp (3 800 möh – 4 600 möh – 3 950 möh)
Dag 4    Barranco Camp – Barranco Wall – Karanga Camp (3 950 möh – 4 200 möh – 3 930 möh)
Dag 5    Karanga Camp – Barafu Camp (3 930 möh – 4 600 möh)
Dag 6    Barafu Camp – försök att nå Uhuru Peak – Barafu Camp – Mweke Hut (4 600 möh – 5 896 möh – 4 600 möh – 3 100 möh)
Dag 7    Mweke Hut – Mweke Gate (3 100 möh – 1 800 möh)

Vandringen uppför Kilimanjaro gav många fina naturupplevelser. Vi vandrade genom olika klimatzoner vilket gjorde att växtligheten varierade oerhört mycket, från molnregnskog till högalpin och stenöken. I varje klimatzon fanns specifika växtarter anpassade till den miljö de levde i. Sista biten mot toppen fanns det nästan ingen vegetation alls.

Det var inte speciellt tungt att vandra till Barafu Camp, startpunkten för toppbestigningen för oss turister. Vi bar ju bara våra dagryggsäckar. Vandringen upp mot Lava Tower och uppför den nästan lodräta Barranco-wall var dock några undantag. Alla bärare, de var många eftersom det är populärt bland turister att bestiga Kilimanjaro, slet dock mycket hårt men hade ändå alltid ork över att vara glada och positiva.

Supportpersonalen var enastående under hela vandringen. De var uppe tidigt för att laga frukost åt oss, riva tälten och plocka ihop allting. Sedan skulle de vandra förbi oss med sin tunga packning för att sätta upp tält, fixa varm dryck eller lunch åt oss turister när vi kom fram till nattlägret. Dagen avslutades med att vi skulle serveras middag och därefter skulle de ta hand om disken vilket gjorde att de kom i säng sent. För detta slit tjänade bärarna cirka USD 7 per dag, lite drygt SEK 50:-. Till detta kommer cirka USD 5 per dag i dricks.

Klockan 23.30 dag 6 började vår toppbestigning.

Jag delade tält med en man ur gruppen. Vi gick och lade oss vid 21-tiden och skulle få vila, eller sova, fram till 22.15-tiden. Klockan 22.30 skulle varm dryck serveras i mattältet innan vi skulle börja vår toppbestigning klockan 23.00. Men någonting gick snett. Vi blev aldrig väckta utan sov fram till 22.50 då några ur gruppen kom springande till vårt tält och frågade om vi inte ville ha varm dryck innan vi gav oss iväg. Det är klart att vi behövde något varmt att dricka för det var bitande kallt utanför den varma sovsäcken. Min tältkompis och jag rusade upp, klädde på oss och gick till mattältet.

Utanför detta stod resten av gruppen och väntade otåligt på oss. De frös och ville gå iväg. Jag kände mig oerhört stressad över situationen och det blev inte bättre av att någon ur gruppen bad mig skynda på så att vi kunde komma iväg. Genomstressad anslöt jag mig till gruppen. Jag hann knappt fram till den innan guiderna gav tecken till vandringsstart. Det var kolmörkt och kallt, men stjärnklart. Cirka klockan 23.30 började vår vandring mot Uhuru Peak, Kilimanjaros högsta punkt.

Pannlampan lyste upp stigen framför mig, som var oerhört stenig. Med hjälp av den smala ljuskäglan skulle jag nu vandra upp till Uhuru Peak på nästan 6 000 meters höjd! Jag kände att stressen efter den dåliga starten satt kvar i kroppen, vilket inte var något bra tecken. Sakta, sakta gick vår grupp under ledning av bergsguiderna uppför den branta sluttningen. Det märktes att jag befann mig på hög höjd. Stegen kändes ganska tunga och luften tunn men jag var övertygad att jag skulle klara av att gå upp till toppen av Kilimanjaro!

Vid 4-tiden, efter cirka fyra och en halv timmes vandring, frågade en gruppdeltagare mig om jag mådde bra. ”Ja, jag snubblade bara lite”, svarade jag efter att ha vinglat till, och fortsatte vandringen. När gruppen en stund senare gick vidare efter en paus kände jag att det började bli tyngre att gå. Jag hängde inte med mina vandringskamrater längre utan fortsatte att gå på egen hand. Kanske berodde det på den dåliga starten? En av bergsguiderna tog min ryggsäck, vilket jag var tacksam över. Han gick bredvid mig en stund men lämnade senare över den till en hjälpguide som slog följe med mig.

Det blev allt tyngre att gå och jag började känna att jag ville ge upp toppbestigningen. Jag sade till hjälpguiden att jag inte ville fortsätta. ”Vi är snart framme vid Stella Point. Ser du ljusen där uppe? Dit orkar du säkert att gå.” Nu var klockan cirka 5 på morgonen och det var fortfarande kolmörkt.

Gruppens sista två medlemmar, ett par i 30 års åldern, lätt lönnfeta, kom ifatt mig, och gick om mig, vilket nästan kändes som ett nederlag eftersom de var relativt ovana vandrare.

Jag började nu känna mig yr men höll ut och vandrade på. ”Var ligger Stella Point”, frågade jag guiden som gick bredvid. ”Det är bara tio minuters vandring kvar”, svarade han. ”Det sade du förra gången också när jag frågade och sedan dess har vi gått över en timme”, svarade jag. Nu började jag må illa också.

Plötsligt dök det upp ytterligare en medhjälpare ur mörkret och när jag sade att jag inte ville fortsätta vandringen tog de tag i mina armar och stöttade upp mig. Det kändes inte bra varför jag bad dem släppa greppet och fortsatte att gå. Jag hade svårt att andas, benen kändes tunga, jag vinglade och mådde illa. Detta var en effekt av vistelsen på hög höjd. Jag hade drabbats av höjdsjuka!

Vid 6-tiden raglade jag upp för stigen mot Uhuru Peak. Jag sade ännu en gång till hjälpguiderna ”att nu ger jag upp!” varpå de erbjöd sig att bära (!) mig upp till toppen! Då bestämde jag mig definitivt att avbryta mitt försök att nå Kilimanjaros högsta punkt. Kunde jag inte ta mig dit själv så skulle jag inte bäras upp! Vid 6.15-tiden satte jag mig ned på dryga 5 700 meters höjd och väntade på soluppgången. Därmed var mitt försök att nå Uhuru Peak, Mount Kilimanjaros högsta punkt, definitivt över vilket kändes lite snopet eftersom jag var den mest rutinerade vandraren i gruppen och hade mått bra hela vägen upp till baslägret, samt en bit upp mot toppen. Such is life …..

Efter att ha njutit av soluppgången vid 6.30-tiden började min vandring tillbaka Barafu Camp, vårt basläger 4 600 meters höjd. En hjälpguide följde med mig. Vandringen var inte helt lätt för vi gick långa sträckor på branta stigar med rullgrus. Strax efter klockan 09.00 var jag tillbaka vid tältet efter nio och en halv timmars vandring, lite besviken över att jag inte klarade av att ta mig till Uhuru Peak. Känner mig dock stolt över diplomet jag fick efter vandringen som visar att jag i alla fall orkade ta mig upp till Gillman´s Point på 5 685 meters höjd.

Vid 11-tiden kom de som lyckats ta sig till toppen tillbaka till tältlägret. Några av dem hade, trots illamående och kräkningar, tvingat sig upp på Uhuru Peak. Vid 14-tiden började vandringen ned till Mweke Hut på 3 100 meters höjd och därmed var bestigningen av Mount Kilimanjaro inne i slutfasen. Vilket vandringsdygn! Jag hade under cirka tolv och en halv timmar vandrat från 4 600 meters höjd upp till dryga 5 700 meter, varit ordentligt höjdsjuk, och ned till 3 100 meter!

Dagen därpå avslutades bestigningen av Mount Kilimanjaro i och med att vi vandrade ner till Mweke  Gate på cirka 1 800 meters höjd och där tog farväl av vår tanzaniska personal som hjälpt till att förverkliga ett av mina drömmål.

Anledningen till att guiderna är så angelägna att få upp folk till toppen av Kilimanjaro beror på att de då kan visa upp en fin statistik för sig, och sitt företag, om att de är bra på att få upp vandrare vilket ger goda referenser och nya kunder.

Bagamoyo

Bagamoyo-bukten har under mycket lång tid varit centrum för maritim verksamhet där handel och fiske var viktiga näringsgrenar. På 1100-talet blev den viktigaste platsen Kaloe, cirka 5 kilometer söder om Bagamoyo. I mitten av 1800-talet grundades det moderna Bagamoyo och makten förflyttades hit. Bagamoyo var vid denna tidpunkt slutdestinationen för den handelsled som gick mellan Tanganyikasjön och kusten. Här lossades den värdefulla lasten av elfenben, salt, kopra och slavar innan den skeppades vidare till Zanzibar. Slavarna förvarades fastkedjade sida vid sida i stora grottor innan de lastades på skeppen som förde dem till Zanzibar och vidare ut i världen. När slavhandeln nådde sin kulmen skeppades årligen ungefär 50 000 slavar ut från Bagamoyo.

Ironiskt nog blev den gamla handelsleden vägen in i Afrika för de europeiska kolonisatörerna. Européerna satte så småningom stopp för den grymma handeln med människor. Mera berömda upptäckare som började sina expeditioner i Bagamoyo var Burton, Livingstone och Stanley. Stanley var mannen som fann den saknade Livingstone och yttrade de berömda orden: ”Dr. Livingstone I presume?”

År 1868 grundade franska missionärer ”Frihetsbyn” som gav tillfångatagna slavar en fristad.

Under åren 1887 till 1891 var Bagamoyo huvudstad i Tyska Östafrika. År 1888 var staden centra för ”Abushiri-revolten” som var det första större upproret mot kolonialmakterna. År 1891 utsågs Dar es Salaam som landets huvudstad och därmed började stadens tillbakagång.

Idag domineras Bagamoyo av fiskeindustri och har cirka 5 – 6 000 invånare. Staden ligger ungefär 70 kilometer norr om Dar es Salaam. Bagamoyos sevärdheter består av byggnader från den tyska perioden, ett intressant folkliv och fina stränder där man kan njuta av en tillvaro utan stress.

Jag hade lite drygt ett dygn på mig att utforska Bagamoyo i väntan på att segla till Zanzibar. Tiden tog jag till vara på genom att besöka flera av stadens historiska byggnader; den tyska boman, ett fortliknande bostadshus uppfört år 1897, det tyska tullhuset byggt år 1895, Liku huset som fungerade som administrativt huvudkontor åt tyskarna och den tyska kyrkogården, som är ett stycke kolonial historia. Jag besökte även kyrkan i vilken Dr Livingstones döda kropp förvarades innan den skeppades till Zanzibar, och sedan vidare till Storbritannien, och fransmännens forna missionsstation som numera är ett museum.

Vidare besökte jag Bagamoyos fiskmarknad som bjuder på ett intressant folkliv. Här kan man följa fiskens väg från havet, via fiskarens båt till fiskauktionen och vidare till uppköpare som ser till att fisken kommer till marknader. Man kan se de fattiga köpa fisk direkt från en fiskare eller hur fiskar friteras i stora grytor nära stranden. Den som vill kan äta nyfriterad fisk i enkla restauranger. Blickarna jag mötte från de fattiga människorna var inte alltid helt vänliga.

Sista kvällen i Bagamoyo förberedde vi nattens seglats i dhow, en gammal båttyp, till Zanzibar.

Zanzibar

Klockan 09.00 på morgonen lade dhowen till i Zanzibar Towns hamn efter en 9 timmar lång seglats som hade börjat klockan 02.00 på natten.

Segelturen blev spännande och intressant, men lite råkall och fuktig. Inte heller var den speciellt komfortabel eftersom vi alla satt direkt på brädorna som båten var byggd av. Eventuella toalettbesök fick göras stående, eller hängande, i båtens akter inför allas åsyn.

Efter en stundtals kaotisk immigrationsprocess släpptes vi ut från hamnområdet och sedan promenerade vi under guidens ledning till Stone Town, den gamla stadsdelen, där vi skulle bo.

Ön Zanzibars historia började redan för ett par tusen år sedan när bantutalande folk från Afrikas fastland bosatte sig här och på grannön Pemba. På 700-talet efter Kristus grundade persiska köpmän handelsstationer på dessa öar. Handeln mellan Afrika, Persiska viken, delar av Asien och Indien kom att utvecklas starkt och nådde sin höjdpunkt från 1100-talet till 1400-talet. Från Zanzibar skeppades guld, elfenben, trävirke och slavar. Till ön importerades kryddor, glas och textilier. Den arabiska kulturen fick, och har så än idag, en stark påverkan på människor och miljön. Med handeln kom islam, som är den dominerande religionen.

I början av 1500-talet lyckades portugiserna få kontroll över både Zanzibar och Pemba, som dock inte varade lång tid. Engelsmännen anföll tidigt portugisernas fästen eftersom man ville komma åt hamnarna som var lämpliga rastplatser på vägen till Indien. I mitten av 1500-talet återtog araberna kontrollen över delar av öarna och återupptog sin handel österut som i början av 1800-talet åter hade en omfattande volym.

Från mitten av 1800-talet, med europeiskt ökande intresse för Östafrika och upphörandet av slavhandeln, minskade långsamt Omaniernas makt över Zanzibar och när sultanatet slutligen delades upp år 1862 kom ön att styras av den omanska sultanen under britternas protektorat. Detta styressätt kom att gälla fram till den 10 december, 1963 då Zanzibar fick sin självständighet. Bara en månad senare, i januari 1964, störtades sultanen i en blodig revolution på uppmaning av det politiska partiet ASP. Den 12 april, 1964 skrev Abeid Karume, då ledare för ASP, under ett unionsfördrag med Tanganyika. Denna union består än idag.

Den arabiska kulturen syntes direkt och överallt jag tittade så snart jag kommit i land på Zanzibar; arkitekturen, människors sätt att klä sig och de smala gränderna i Stone Town, Zanzibar Towns mest kända och mest sevärda stadsdel. ”Om Zanzibar Town är arkipelagens hjärta så är Stone Town dess själ.” I Stone Town kan man spendera mycket tid. För min del upplevde jag tiden alldeles för kort här eftersom gruppen också skulle tillbringa tre dagar på öns norra del. Här påmindes jag än en gång en av nackdelarna med att köpa ett färdigt reseupplägg; man kan inte stanna där man vill utan måste följa med på den förutbestämda resrutten.

En snabbguidning genom Stone Town ingick i resan. Jag följde med på den för att orientera mig och lämnade så snart jag kunde gruppen för att njuta av atmosfären och miljöerna på egen hand.

Det kändes oerhört arabiskt att vandra genom de trånga gränderna med sina kullerstensklädda gator. Jag mötte män och kvinnor i traditionella arabiska kläder, kvinnornas hår var naturligtvis väl dolt med en schal. Överallt fanns små affärer dit människor gick för att handla. Dofterna i gränderna var för det mesta underbara att uppleva. Jag mötte cyklister, ibland bilar, lekande barn och hårt arbetande människor, som männen med sina tungt lastade dragkärror, på de trånga gatorna. Ofta fick jag trycka mig mot en husvägg för att undgå att bli påkörd eller klämd. Jag njöt av anblicken av de gamla husen som ofta hade vackert snidade ytterdörrar. Jag tyckte om att sätta mig på en lokal restaurang för att äta och titta på folklivet. Jag njöt när jag hittade en restaurang där jag kunde få en kall öl i värmen, vilket inte är helt lätt på det strängt muslimska Zanzibar.

Kvällsmarknaden utefter strandpromenaden var en annan härlig upplevelse för både öga och mage. Det var underbart att trängas med folk runt de små stånden som byggs upp varje kväll för att titta på utbudet av delikatesser, som låg prydligt exponerade på borden. Bitar av svärdfisk, bläckfisk, blue marlin, barracuda, haj mm var uppträdda på spett som grillades medan man väntade. Här låg hummer, krabba, räkor etc vackert upplagda och frestade besökare och här kunde man köpa den goda ”Zanzibar pizza”, som innehöll flera olika ingredienser bland annat ägg, som även den var en delikatess. Försäljarna som arbetade i de olika ”restaurangerna” jobbade hårt för att sälja sina produkter och de hade stor kontroll var vi vita handlade. Alla försökte få oss att beställa just i deras stånd. Ibland är försäljare på Zanzibar, och även på fastlandet, mycket envetna och blir därför fruktansvärt jobbiga att bli av med. Jag försökte ofta skämta bort en jobbig situation för att få vara i fred.

Det finns en del intressanta historiska sevärdheter att besöka i Stone Town också. Några av dem jag besökte var Beit el-Ajaib (House of Wonders). Byggnaden uppfördes år 1883 av sultanen Bargash. Huset är ett av de största på Zanzibar och porten lär vara den största snidade i hela Östafrika. I dag är Zanzibars Nationalmuseum inrymt i byggnaden. I Beit el-Sahel (Palatsmuséet) bodde Zanzibars siste sultan tills han störtades år 1964. Old Fort, det gamla fortet, uppfördes omkring år 1700 på den plats där det tidigare låg ett portugisiskt kapell.

Det finns många fler historiskt intressanta byggnader och platser att besöka i Stone Town. På grund av den korta tid jag tillbringade här hann jag inte besöka flera än ovan nämnda. Hela Stone Town, atmosfären och miljön, känns mycket historisk när man strövar runt här.

En dag ordnade några av oss i gruppen en tur på egen hand till Kizimkaze och Jozani Forest.

Kizimkazi ligger på Zanzibars södra del och hit kommer man för att simma med flasknosdelfiner, en otrolig naturupplevelse.

Efter att ha utrustats med snorkel och simfötter gick vi ombord på båten som skulle ta oss ut på havet, till delfinerna hoppades vi. Alla satt och spanade efter delfiner så snart vi kommit en bit ut från stranden men det dröjde drygt en halvtimme innan vi fick se de första. De simmade i grupp framför båten. Elegant och snabbt. Bara ryggfenan och en bit av ryggen syntes när de simmade framför oss. Det kändes pirrigt att se de vackra djuren. Runt omkring oss fanns ytterligare ett tiotal båtar med turister som också spanade efter delfinerna. När en flock delfiner blir synlig uppstår ett race som säkerligen stressar dem. Alla båtförare styr mot delfinerna för att komma så nära som möjligt innan de försvinner. Ibland är delfinerna sällskapliga och stannar till för att nyfiket observera det som pågår. Då hoppar man i för att få simma bland dem.

Även jag dök i vattnet för att få se flasknosdelfinerna på nära håll. Ibland var de bara några meter från mig. De var så vackra. Flasknosdelfinen kan bli upp till fyra meter lång och har en kort nos med framskjutande underkäke. De kallas även för öresvin. Vilken naturupplevelse det var att se djuren vid sidan eller under mig i det kristallklara vattnet!

Efter att vi simmat med delfinerna i en dryg timme åkte vi tillbaka till startplatsen där vi åt en god lunch, som ingick i resepaketet. Efter den gick resan vidare till Jozani Forest, som ligger ungefär mitt på Zanzibar. Här var det dags för den andra stora naturupplevelsen. Mötet med den utrotningshotade röda colubusapan, som bara finns på Zanzibar. På fastlandet lever den svart-vita colubusapan.

Efter att ha betalat parkavgiften tog oss guiden på en kort promenad till en plats där en liten flock, 10-15 apor, höll till för att vila. Aporna är mest aktiva morgon och kväll. När de vilar sitter de ofta stilla eller sover, vilket gör att de blir lätta att fotografera. Man tror att det bara finns cirka 2 500 apor kvar och gör nu allt för att skydda dem. Parkvakterna ger stränga förmaningar om att man inte får gå för nära aporna, som är väldigt orädda, eller låta dem komma till en då man är rädd för att människor kan föra över sjukdomar till dem. Aporna verkade vara väldigt sällskapliga av sig och klättrade ner i huvudet på ett par turister under mitt besök. Jag fick många fina bilder på några av de röda colubus aporna jag såg.

Efter besöket i Jozani gick resan tillbaka till Stone Town där en buss väntade på oss för transport till badorten Nungwi på Zanzibars norra spets. Här skulle vi under några dagar njuta av bad och härliga sandstränder innan den officiella delen av resan var slut.

Nungwi är en stor fiskeby på ön norra spets. Här fick jag möjlighet att, förutom bad i det kristallklara och härliga varma vattnet och vandringar på vita sandstränder, följa fiskarbefolkningens och båtbyggarnas vardag på nära håll.

På morgnarna gick kvinnor, fullt påklädda, med nät i havet och fångade fisk medan männen var ute till havs med sina båtar för att fiska på djupare vatten. Kvinnorna gick i en cirkel och slog i vattnet med käppar för att skrämma fiskar medan de höll ett nät mellan sig. På huvudet balanserade de kärl som de skulle förvara fisken i. I slutfasen av varje fångsttillfälle gick de mot varandra så att nätet slöts. Därefter togs eventuellt fångad fisk omhand.

Båtbyggarna tillverkade sina dhows enligt gamla metoder och med enkla handverktyg. Inga verktyg drivna av elektricitet användes. Den handdrivna borrmaskinen fungerade med hjälp av en böjd träpinne med ett fastspänt snöre på. Trots de primitiva verktygen bygger de stora båtar som fungerar i många, många år.

I Nungwi började gruppen splittras. Ett par åkte till öns östra del. Jag följde med guiden och två reskamrater till Dar es Salaam. De skulle åka hem och jag skulle vidare till Usambara-bergen. Vår guide Hamisi skulle åka hem till sin familj för att vara nära sin fru som skulle föda de kommande dagarna. Resten av gruppen stannade kvar i Nungwi.

Dar es Salaam

Efter två skumpiga transporter, först på dåliga vägar från Nungwi till Zanzibar Town och sedan vidare på ett gropigt hav med färja, var jag så äntligen framme i Dar es Salaam (Fredshamnen). Så snart man kommer av färjan från Zanzibar blir man ”överfallen” av taxichaufförer, bärare, säljare eller någon som vill guida till ett hotell. Det är en fullkomligt absurd situation man hamnar i, men spännande. Något omtumlad kom jag ut ur havet av människor utanför grindarna innan det bar av till hotellet. På kvällen åkte två av mina reskamrater hem. Även om mitt ressällskap varit trevligt  kändes det oerhört skönt att få vara för sig själv efter att under tre veckor, i stort sett, umgåtts med dem tjugofyra timmar om dygnet.

Dar es Salaam är Tanzanias faktiska huvudstad med säte för regeringen. Staden har cirka 2,5 miljoner invånare.

Fram till mitten av 1800-talet var Dar es Salaam i stort sett bara en av många fiskebyar på Afrikas östkust. På 1860-talet beslutade sultanen av Zanzibar att bygga ut hamnen och göra platsen till ett handelscentra. Dar es Salaam fick sitt verkliga uppsving i och med att tyskarna flyttade hit sin administration från den dåvarande huvudstaden i Tyska Östafrika Bagamoyo år 1891. Sedan dess är staden landets politiska och ekonomiska huvudstad. Idag är Dar es Salaam en stor och brusande stad med trafikproblem och luftföroreningar.

Jag tycker inte staden var speciellt vacker eller särskilt intressant. Man kan dock tillbringa ett par dagar av sin resa här för att besöka några av stadens få sevärdheter, marknader eller titta på storstadslivet. Jag tillbringade fyra dagar i Dar es Salaam, avresedagen inkluderad.

Mitt besök i Dar es Salaam började på den stora fiskmarknaden dit jag blev guidad av resans lokale guide Hamisi, innan han åkte hem till sin familj. Besöket på den blev en spännande, men inte helt trevlig upplevelse. Jag väckte stor uppståndelse på marknaden eftersom jag var den enda vita personen här. Folklivet var spännande. Överallt pågick aktiviteter som hade med fisk att göra; auktion, bearbetning eller direktförsäljning. Jag gick runt i en dryg timme bland stånden, på auktionen eller i hamnen där man landade den nyfångade fisken. Mångas blickar var långt ifrån vänliga som jag mötte. Människorna undrade säkert vad jag gjorde här. Det som fick mig att tröttna på att vandra runt på marknaden var alla försök till fickstölder jag utsattes för. Hela tiden kände jag någon som drog i dragkedjorna på byxorna eller i ryggsäckens. Ibland blockerades jag av en man som pratade med mig medan hans kamrat försökte stjäla någonting från mig. Jag har aldrig upplevt någonting liknande! Efter en dryg timme hade jag fått nog av alla otrevligheter här!

Jag besökte även de spännande indiska kvarteren runt India Street och Jamhuri Street. Här var det verkligen asiatiskt! Jag tittade på Askari monumentet, som hedrar fallna tanzanier i Första Världskriget, som ligger i korsningen mellan Samora Avenue och Azikiwe Street, två av staden huvudgator. Folklivet på Azikiwe Street är intensivt. Ett besök i den Botaniska trädgården är lugnande efter all trängsel på de centrala gatorna. Jag blev dock varnad för rånrisken i denna innan jag gick dit. I Karimje Hall valdes Julius Nyerere till Tanzanias förste president. Det gamla sjukhuset på Ocean Road byggdes år 1897 av tyskarna. Byggnaderna har en intressant arkitektur och en promenad hit är mödan värd. Det finns också andra byggnader kvar från den tyska tiden som har ett historiskt värde. Den Lutherska kyrkan och St Josefs katedral är två kyrkor som byggdes av tyska missionärer på 1800-talet.

Min sista hela dag i Dar es Salaam, efter att jag varit i Lusotho, besökte jag träsnidarmarknaden i Mwenge, som är intressant. Var dock beredd på att möta ”hårdsäljande” försäljare här, som stundtals är mycket jobbiga och svåra att bli av med. Det är betydligt billigare att köpa vackert snidade saker av gatuförsäljarna inne i Dar es Salaam. Åkturen med lokalbuss, som ende vite man, till Mwenge blev en spännande upplevelse. Under denna blev jag ännu en gång utsatt för försök till fickstöld.

Det kändes gott att lämna Dar es Salaam!

Lusotho (Usambara-bergen)

Resan hade gett så mycket redan att det inte kändes helt nödvändigt att vara kvar i Tanzania ytterligare en tid. Jag hade en knapp vecka på mig att förvalta efter att jag kommit till Dar es Salaam från Zanzibar. Två hela dagar hade jag avsatt för att uppleva huvudstaden, och dessutom ville jag vara i Dar es Salaam dagen före hemresan för att undvika att jag satt fast någonstans på landsbygden på grund av dåliga kommunikationer.

Jag konsulterade guideboken och bestämde mig för att åka till Usambara-bergen i nordöstra Tanzania. Här skulle vara vackert, det var bra kommunikationer till Lusotho som jag valde som bas. Dessutom finns här goda vandringsmöjligheter.

För att komma till Lusotho tog jag lokalbussen från Old Posta till den stora bussterminalen i Ubongo. Redan i lokalbussen blev jag lurad och fick betala dubbla biljettpriset, vilket jag inte visste om denna tidiga morgon.

När jag steg av lokalbussen vid Ubongo-terminalen blev jag genast ”överfallen” av att stort antal män som ville sälja biljetter eller guidning till bussen jag skulle åka med. I guideboken varnades för att köpa biljetter ”på gatan” eftersom det fanns stor risk att bli lurad. Jag sprang ett veritabelt gatlopp fram till grindarna där jag betalade in mig och kom in i ”lugnet” på terminalen.

Jag hade inte gått många steg förrän jag förföljdes av en man som frågade vart jag skulle. Jag frågade honom efter biljettluckan för bussarna till Lusotho. ”Man köper biljetter direkt på bussen”, svarade han. ”Jag vill till biljettkontoret!” ”Det finns inget här. Man köper biljett direkt på bussen.” Jag lät mig övertygas och följde med honom trots att jag borde ha kommit ihåg vad som stod i guideboken.

Vid bussen tog en ny man över. Han sade till mig att stiga ombord. När jag kommit in i bussen kom en ung man fram till mig och ville ha betalt. ”Det kostar 15 000 shilling.” Min guide hade sagt till mig att det skulle kosta mellan 6 – 7 000 shilling att åka till Lusotho. Jag upplyste mannen om detta. ”Det var förr det kostade så. Nu har biljettpriset höjts till 15 000 på grund av de höga bränslepriserna.” Jag tyckte det var en rimlig förklaring och betalade. Det tog en lång stund innan han kom med min bussbiljett. På den hade konduktören skrivit ett belopp som kunde tolkas som 15 000 men liknade mera 10 000. Jag frågade konduktören vad som gällde. ”Det som står på biljetten”, svarade han. ”Står det 15 000 eller 10 000”, frågade jag. Han svarade inte utan låtsades vara upptagen med annat. Jag blev misstänksam, steg av bussen och haffade en kille med en gul t-shirt. ”Visa mig till biljettkontoret”, sade jag. Motvilligt guidade han mig dit.

Du har blivit lurad att betala för mycket för biljetten till Lusotho upplyste mannen i biljettluckan mig. ”Du skall inte betala mer än 10 000.” Jag blev förbannad och gick tillbaka till bussen. Killen med den gula t-shirten sprang efter mig. Mannen som hade tagit betalt för biljetten till Lusotho var naturligtvis inte kvar. Jag sade till konduktören att jag ville ha tillbaka 5 000 shilling eftersom han varit med om att ta för mycket betalt. ”Du får vänta, svarade han.” Jag väntade och väntade. Han fick aldrig tid att ägna sig åt mig. Då höjde jag rösten och sade att jag vill ha 5 000 shilling. ”What´s the problem” sade en man som stack fram huvudet ur folkmassan. Jag visade honom min biljett med de otydliga siffrorna på. ”Jag fixar en ny biljett åt dig” sade killen med den gula t-shirten och slet biljetten ur min hand. Han försvann och kom inte tillbaka.

Nu var jag utan biljett, lurad på pengar och urförbannad. Jag lyfte min kamera för att fotografera konduktören och talade om att jag skulle gå till polisen. Då stack han blixtsnabbt fram en 5 000-sedel! Nu hade jag fått mina pengar men var utan biljett. Jag lugnade ner mig och tittade på ett tiotal män som stod i ring runt konduktören och mig. Jag var den ende vite i bussen! ”Jag vill ha min biljett!” ”Du får vänta”, sade konduktören. När jag väntat i ytterligare 10-15 minuter utan att något hände fotograferade jag konduktören. På mindre än 10 sekunder fick jag en biljett av honom och därmed kunde jag gå och sätta mig.

Detta var ett typiskt fall man kan råka ut för som ensamresenär i Tanzania. Det gäller att ha tålamod och starka nerver om man skall resa på egen hand!

Bussen kom iväg från Ubongo en halvtimme senare än den skulle enligt tidtabellen. Resan till Lusotho blev full av stopp på grund av att vatten rann ur bussens kylsystem under hela resan och att vi därmed ideligen tvingades stanna för att fylla på nytt. Vi kom till Lusotho cirka två timmar senare än planerat. Mörkret hade redan fallit när jag letade upp ett hotell att bo på under de tre dagar jag skulle stanna i Usambara-bergen.

Lusotho ligger på cirka 1 200 meters höjd över havet i de västra Usambara-bergen. Staden är omgiven av fruktodlingar och barr- och eukalyptusträd och räknas som regionens centralort. Staden fick sitt uppsving under den tyska eran, och kallades då för Wilhelmstal, då koloniala tjänstemän gärna kom hit för att slippa hettan och fukten på låglandet. Om utvecklingen hade följt planerna hade Lusotho blivit huvudstad i Tyska Östafrika, vilket är ofattbart när man ser staden. Lusotho är idag en liten stad utan tecken på större utveckling. Arbetslösheten verkar vara stor här, liksom i andra delar av Tanzania jag besökte, och det är lika slitet och förfallet. Visst har staden sin charm men det är mest de vackra omgivningarna som lockar hit turister.

Med Lusotho som bas kan man göra fina vandringar. Jag hade ursprungligen planerat tre vandringsdagar i Usambara-bergen, men det blev bara två på grund av ett kraftigt regnväder som drog in över staden den sista vandringsdagen. Då valde jag att åka tillbaka till Dar es Salaam istället.

Första vandringsdagen

Första dagen i Lusotho vandrade jag i staden och dess omgivningar för att orientera mig. Jag talade med folk på gatan, med poliser och med personal på turistinformationen vart jag skulle gå för att få se så mycket som möjligt under en dag. Rekommendationerna var entydiga – håll dig inom stadens gränser om du skall vandra på egen hand. En turist som kommer vandrande helt ensam i byarna är ett frestande rånobjekt. Hyr dig en guide som visar dig runt, något som jag inte var intresserad av eftersom jag då inte skulle kunna lägga upp vandringen som jag själv ville. Jag valde därför att lägga vandringarna ganska nära staden.

Det är relativt kuperat att vandra runt i Lusotho, vilket också gör att man på sina ställen har fina vyer ned över staden och dess omgivningar.

Det finns en del byggnader kvar från den tyska perioden i Lusotho som har ett historiskt värde. Flera av husen är vackert renoverade, men många är hårt slitna. För övrigt finns det ett par kyrkor att titta på annars är staden väldigt typiskt afrikansk med slitna och förfallna hus. Folklivet, speciellt på den stora marknadsplatsen, är intressant. I stadens norra del ligger ett fängelse där man varje morgon kan se fångarna i orange overaller uppställda i väntan på att stiga ombord på en buss som skall ta dem till den plats de skall göra sitt dagsverke. Vissa av fångarna marscherar i trupp till den plats de skall arbeta på.

Vandrar man ut ur staden kommer man snabbt till platser som bjuder på fina vyer över omgivningarna. Runt om i bergen ligger små byar där man kan se människor arbeta på fälten eller runt husen. På stigarna mellan byarna går det fint att vandra. Jag gick in i några byar men kände mig inte speciellt välkommen där och jag tänkte på polisens varningar.

Andra vandringsdagen

Den andra vandringsdagen tog jag en lokalbuss till det lilla samhället Soni, som ligger utefter huvudvägen till Mombo. När jag steg av bussen väckte jag stor uppmärksamhet eftersom få vita väljer att åka till hit. Samhället har inga sevärdheter mer än det lilla vattenfallet som ligger nära busshållplatsen.

Jag valde att börja dagen med ett besök vid vattenfallet. Eftersom jag inte hittade någon stig som ledde till fallet frågade jag en polis om han kunde hjälpa mig. Han visste inte hur man skulle ta sig till fallet utan ropade på en liten pojke och sade till honom att visa mig vägen. Jag följde efter honom ner för en lerig bergssida med flera grönsaksfält. Det var ganska besvärligt att gå ned för den hala stigen. Vid fallet tog jag några bilder och sedan gick vi tillbaka upp till vägen. Jag betalade pojken för att han visat mig vägen. Att han inte fått tillräckligt med pengar förstod jag på hans grimas. När jag sagt hej då till pojken fortsatte jag vandringen på egen hand.

Först gick jag genom Soni åt öster för att titta vad som hände inne i samhället. Många män stod och hängde, eller gick och drev, men det pågick även en del aktiviteter på marknadsplatsen och vid affärer. Många tittade storögt på mig, hälsade eller fnittrade och sade mzungu, när jag passerade. I slutet av samhället kom jag till en väg som ledde upp för en backe, ut ur Soni. Jag följde den och kom snabbt ut på landsbygden. Husen blev färre och vyerna över Usambara-bergen allt vackrare. På ett par ställen höll man på med vägarbeten. Det var både män och kvinnor som arbetade med vägförbättringarna. Fem män på en bergssluttning ropade på mig. Jag gick fram till dem och såg att de höll på slå sönder en stor sten i mindre bitar med hjälp av handsläggor. För att göra stenen lättare att spräcka eldade man först på den. En bit från männen satt ett par kvinnor och slog sönder stenbitarna i småsten som sedan användes av vägarbetarna. Primitivt men funktionellt. Efter en dryg timmes vandring upp för berget vände jag om och gick tillbaka till Soni. Där jag passade på att äta lunch.

Jag hade inte sett någon restaurang när jag steg av bussen och frågade därför en man jag mötte om det finns någonstans att äta i Soni. Jo, det finns två restauranger. ”En dålig, och en lite mindre dålig”, svarade han. ”Välj den som du tycker är bäst”. Det var mycket att önska när det gällde hygienen på Sonis ”bästa” restaurang. Jag var hungrig och dagens lunch brukar alltid vara nylagad. Jag valde den; ris, kyckling och sås. När maten kom in bestämde jag mig att det får bara bli ris och sås idag. Den lilla kycklingbiten såg gammal och eländig ut där den låg på tallriken. ”Du får gärna den av mig” sade jag till mannen som följt med mig till restaurangen. Han tackade nej. När jag upprepade mitt erbjudande och lade till att jag nästan alltid bara äter vegetarisk kost tog han emot kycklingbiten. Jag undrade hur magen skulle klara denna lunch medan jag åt…. Mätt och belåten (?) lämnade jag restaurangen och gick nu ut ur Soni på den väg som följde floden, mot norr.

Den lilla grusvägen slingrade sig utefter flodbädden någon kilometer innan den började följa bergssluttningen. På ett flertal ställen satt kvinnor och tvättade i flodvattnet. Jag undrade om kläderna blev rena för vattnet var alldeles grumligt. Husen låg tätt utefter vägen och jag mötte en hel del människor som var på väg till Soni. Många hälsade glatt och flera mumlade mzungu. Jag fick ganska snabbt sällskap av en ung man som ville guida mig under vandringen. Han gick vid min sida i en dryg halvtimme innan jag sade att jag ville gå för mig själv så att jag kunde fotografera. Han lämnade mig utan större protester. Vyerna blev allt vackrare ju högre upp på berget jag kom.

Efter nästan en och en halvtimmes vandring kom jag ikapp tre barn, två flickor och en pojke, samt en äldre kvinna. Barnen bar tunga säckar på huvudet, som jag gissade innehöll ris de köpt i Soni. De tittade nyfiket på mig och slog följe med mig. Inget av barnen kunde engelska varför det blev dåligt med kommunikationen. Efter ett tag försökte jag gå ifrån dem eftersom jag ville vandra ensam igen. De ökade takten och till slut sprang de bredvid mig med de tunga säckarna hoppande på huvudet. Den äldre kvinnan orkade inte hänga med.

Plötsligt fick jag se en stor och vacker larv krypa på vägen. Jag böjde mig ner för att titta närmare på den. Larven hade stora fläckar som liknade fågelögon längst fram på kroppen, förmodligen en form av skydd mot angripare. Jag ställde mig på knä för att fotografera den och tog tre bilder från sidan. När jag riktade in kameran för att ta bilder av larven framifrån såg jag plötsligt en hand i sökaren som grep tag i larven och hur den försvann ur fokus. Jag tittade upp och fick se den gamla kvinnan kasta iväg larven utför bergsbranten. ”No money, no picture”, sade hon och tittade stint på mig. Därmed var larven för alltid borta och jag fick inga fina bilder på den framifrån. Än idag vet jag inte vem jag skulle betalat för att få fotografera larven!

Efter ytterligare en dryg halvtimmes vandring kom jag fram till en vackert belägen bergsby som jag gick in i. Här stannade jag en stund men valde att vända tillbaka till Soni när jag stötte på en grupp unga män som stod och hängde i byns centrum. I tankarna dök orden upp som polismannen i Lusotho sagt till mig ”Gå inte ensam i byarna. En turist är ett begärligt rånobjekt”.

På vägen tillbaka till Soni mötte jag en grupp kvinnor som varit i byn och handlat. De tyckte det var roligt att möta en mzungu i bergen. Jag ”pratade” med dem en stund och fick ta några fina bilder på dem. Ett par finns nu med på min hemsida.

När jag kom tillbaka till Soni köpte jag mig en kall öl som jag njöt av innan jag tog en lokalbuss tillbaka till Lusotho.

Eftersom det ösregnade den tredje hela dagen jag planerat att vandra i Usambara-bergen gick jag till bussterminalen på morgonen och köpte mig en biljett för bussen till Dar es Salaam med avgång 09.00. För den fick jag betala 7 000 shilling, det vill säga 3 000 shilling mindre än jag betalat för att komma hit! Trots att jag ”röjde” så på bussen i Dar es Salaam för att att inte bli uppkörd så blev jag det tydligen ändå! Bussresan från Lusotho till Dar es Salaam gick utan några som helst missöden.

Sista hela dagen jag var kvar i Dar es Salaam och Tanzania besökte jag träsnidarnas marknad i Mwenge, som jag berättat om tidigare.

Nu kändes det bara skönt att få åka tillbaka till Sverige och den härliga svenska sommaren som pågick för fullt.

Resa till Tanzania och Zanzibar, Massajer, Kilimanjaro, Ngorongoro, Stonetown mm

Resan till Tanzania och Zanzibar blev precis så spännande och fascinerande som jag förväntade mig, men den innehöll också mindre positiva inslag som flera försök till fickstölder och otaliga försök att lura mig. Att bestiga Kilimanjaro är ingen lätt uppgift något man bör vara medveten om innan man gör ett försök!

Bland det som starkast kommer att finnas kvar inom mig från denna resa är mötena med människor som ofta hälsar på en mzungu, en vit person, med ett glatt jambo, de vilda djuren jag såg under mina safaris och på Zanzibar samt, givetvis, bestigningen av Kilimanjaro.

Tanzania har oerhört mycket att erbjuda en resenär och landet räknas, trots allt,  till ett av de säkrare att besöka i Östafrika.

Resan gjord 2006

För mer information      Tanzania-Grundfakta   Tanzania-Landsfakta

Tanzania tourism    Tanzania tourism

Det finns många intressanta och spännande länder.
Läs om några av dessa på min hemsida 
www.stalvik.se / rainer stalvik