belarus-resa

Resa till Belarus (Vitryssland),
Vitebsk, Polotsk, Grodno, Brest, Mir, Minsk mm

Läs om min resa till Belarus och om platser jag besökte, som Minsk, Vitebsk, Polotsk, Grodno, Brest, Mir mfl, reseberättelse och foton. Rainer Stalvik

Bilder märkta (U) visar ett av UNESCO utsett världsarv
Klicka på bilden för större format

Resa till Belarus (Vitryssland), Minsk, Vitebsk, Polotsk, Grodno, Brest, Mir mm

vitebsk, polotsk, grodno, kossovo, ruzhany, bialowieza nationalpark, brest, nesvizh, mir och minsk var platser i vitryssland jag besökte

Göteborgs Posten den 25 november, 2019:
Svenska regeringen kommer från och med nu att använda Belarus i stället för Vitryssland i den officiella kommunikationen. UD säger att samma “korrigering”, från Vitryssland till Belarus, har gjorts i exempelvis engelskan och franskan tidigare

Därför kommer även jag att ändra mina sidor enligt följande:

Vitryssland-resa blir Belarus-resa
vitryssland- landsfakta blir belarus-landsfakta

Vitryssland var det 125:e landet / autonoma regionen jag besökt

Detta var en arrangerad resa som jag köpt av ett företag som specialiserat sig på resor i den forna Sovjetunionen. Gruppen som jag var en del i bestod av sexton personer. Vi möttes i Lettlands huvudstad Riga varifrån vi tillsammans flög till Minsk, Vitrysslands huvudstad

Hela upplägget fungerade bra, Vi bodde på hotell med mycket bra standard, fick äta god vitrysk mat, åkte runt i en fräsch och komfortabel buss och hade två mycket kompetenta guider, en rysk man, Alexander, som talade en förträfflig svenska och en fantastisk duktig vitrysk dam, Natallya,  som hade mycket att berätta om sitt land. Reskamraterna var trevliga

Bussresorna blev långa och, stundtals, lite sega men vi fick på så sätt se mycket av Vitrysslands natur. Vi besökte platser som Vitebsk, Polotsk, Grodno, Kossovo, Ruzhany, den UNESCO-listade Bialowieza Nationalpark, Brest, de världsavslistade slotten i Nesvizh och Mir. Resan avslutades i huvudstaden Minsk

Än så länge besöker få turister Vitryssland. Res gärna hit och få inblick i ett land som ännu inte helt släppt sina band med det förflutna!

Vitryssland historia – mycket kort

Det område som vi idag kallar för Vitryssland har haft en lång och dramatisk historia

Trakterna vid floderna Dnepr, Pripjat, Dvina och Bug har varit befolkade i årtusenden. De första östslaviska folkgrupperna kom under 600-talet e Kristus till vad som idag är Vitryssland och hade på 800-talet brett ut sig över hela området. De levde som jägare, fiskare och samlare

På 900-talet inlemmades området i Kievriket. Efter att Jaroslav I, Jaroslav den Vise, avlidit år 1054 avlidit minskade Kievrikets makt och splittrades i ett antal stadsstater. En av dem, Polotsk, blev grunden till dagens Vitryssland

Efter den mongoliska invasionen år 1240 upplöstes Kievriket. Senare under 1200-talet och 1300-talet kom regionen att ingå i det Litauiska storhertigdömet. På 1500-talet kom området att tillhöra Polen-Litauen. År 1795, i samband med Polens delning, blev Vitryssland en del av det ryska tsarväldet

Efter första världskriget blev Vitryssland efter en kort period av självständighet en delrepublik i Sovjetunionen. Andra världskriget blev förödande för Vitryssland, som först ockuperades av Nazityskland och därefter åter intogs av den sovjetiska armén

Följden av den tyska invasionen år 1941 blev 1,3 miljoner dödade, och förintelse av nästan hela den judiska befolkningen

År 1991 blev Vitryssland en självständig nation i samband med Sovjetunionens upplösning. Självständigheten följdes av en ekonomisk nedgång, vilket bidrog till att den Rysslandsorienterade Aleksandr Lukasjenko vann presidentvalet år 1994. Han samlade snabbt all makt till sin person och tystade oppositionen genom hårt förtryck. Lukasjenko har därefter vunnit alla presidentval

Min resa i Vitryssland

Planet från Riga landade i Minsk klockan 14.45 lokal tid. Inreseprocessen gick snabbt och ”smärtfritt”. Bagaget kom efter bara kort väntan. Jag hade förväntat mig en betydligt mer komplicerad inreseprocess i den före detta Sovjetrepubliken

I ankomsthallen stod våra två guider, Alexander och Natallia, med reseföretagets skylt i händerna och väntade på oss. När alla sexton deltagare kommit gick vi till bussen som vi skulle åka i under hela resan. Den kördes av chauffören Dima som visade sig vara en trevlig person och duktig chaufför

Första stoppet på resan var staden Vitebsk som ligger i landets nordöstra hörn. Resan dit gick på glest trafikerade vägar genom ett landskap som bestod av åkrar och skog. Vi hade också kört genom Vitrysslands sjödistrikt. Avståndet mellan Minsk och Vitebsk är knappt 270 kilometer. Bussfärden hade gått helt problemfritt men kändes lite seg då det inte fanns speciellt mycket att titta på. Vi nådde Vitebsk tidigt på kvällen. Efter incheckningen på hotellet var det dags för middag. Under denna fick chansen att bekanta oss med reskamraterna

Vitebsk – Stad med lång historia

Vitebsk, cirka 369 000 invånare, grundades enligt en legend av prinsessan Olga på stränderna av floderna Dvina och Vitba år 947 e Kr. Staden omnämndes för första gången i skrift år 1021 och tillhörde då furstendömet Polotsk. Under en tidsperiod var Vitebsk huvudort i ett furstendöme med samma namn. År 1320 integrerades detta i det Litauiska riket

I början av 1900-talet levde nästan 60 000 judar, omkring häften av stadens befolkning, i Vitebsk. Under den tyska ockupationen, 1941 – 1944, förintades majoriteten av dem.
Flera kända personer har anknytning till staden. En av de mest kända är konstnären Marc Chagall som var verksam i Frankrike. Idag är Vitebsk ett viktigt kulturellt centra

Efter frukosten kördes gruppen in till centrala Vitebsk där vi inledde en rundvandring i staden

Vi började med ett besök vid Alexander Nevsky-kyrkan, en vacker ortodox kyrka, som ligger på floden Dvinas västra strand. Strax intill kyrkan har man byggt en kopia av Blagovezhenskaya Bebådelsekyrka från 1100-talet. Originalet förstördes av kommunisterna år 1961. Blagovezhenskaya Bebådelse kyrka återuppbyggdes år 1992

Norr om Alexander Nevsky-kyrkan ligger stadens ståtliga dramateater byggd i klassisk arkitektur

Nästa besök gjordes vid Segertorget, som är ett av Vitrysslands största torg, där det stora monumentet, uppfört år 1974, bestående av tre bajonetter reser sig mäktigt upp i skyn. Monumentet symboliserar Röda arméns tre fronter som befriade staden från den tyska ockupationen år 1944. Under monumentet brinner den eviga lågan som hedrar de stupade. På torget finns även fyra stenplattor som symboliserar den fyra år långa tyska ockupationen. Vid torget sydsida finns flera mäktiga statyer i rysk heroisk arkitektur

Strax intill Segertorget ligger en liten park med krigsmaskiner från andra världskriget, stridsvagnar, kanoner, flygplan mm

Efter besöket på Segertorget kördes vi till centrum och släpptes av framför det vackra rådhuset som ligger vid Leningatan, stadens huvudgata. Rådhuset byggdes i början av 1770-talet och ersatte det gamla från år 1597. Den vackra klockstapeln i barockarkitektur är värd att titta på lite extra

Strax intill rådhuset ligger den vackra Heliga Uppståndelsekyrkan byggd mellan åren 1772 och 1777. Kyrkan fick en omfattande renovering år 2009 för att reparera skadorna som kyrkan utsattes för av kommunisterna år 1936. Jag besökte kyrkan senare på egen hand då det inte fanns tid att gå in i den med gruppen

Efter att vi stannat till en stund vid rådhuset gick vi genom stadens äldre kvarter med sina vackra hus för att besöka en konstskola. Gruppen guidades runt av en lärare anställd på konstskolan varför vi fick en bra inblick i verksamheten

Efter besöket i konstskolan åkte vi till området som varit den judiska stadsdelen. Bara få av de gamla husen finns kvar av efter andra världskrigets förödelse. I ett av de gamla husen bodde konstnären Marc Chagall. Huset byggdes av Marcs far i slutet av 1800-talet. Detta är nu ett litet museum öppet för besökare. Intressant information om livet i huset av kvinnan som arbetade här

Marc Chagall föddes som Moyshe Shagal år 1887 och lämnade Vitebsk år 1922. Han avled i Frankrike år 1985

Efter en stunds felkörning kom vi till Chagall museet, en av Vitebsks största sevärdheter, där vi fick en guidad rundtur och se flera av Marc Cagalls konstverk

Strax intill Chagall museet ligger en liten kyrkogård där några av stadens hjältar under andra världskrigets ligger begravda

Ytterligare en liten bit bortom Chagall museet ligger den ryske guvernörens hus, en vacker byggnad uppförd i början av 1770-talet. I huset firade Napoleon sin 43:e födelsedag år 1812 under fransmännens försök att erövra Ryssland. Under Oktoberrevolutionen år 1917 var huset högkvarter för den militära revolutionära kommittén

I parken mellan den ryske guvernörens hus och Chagall museet finns en stor obelisk som uppfördes till minne av ryssarnas seger över Napoleon

Efter lunch var det officiella programmet slut och jag fick nu möjlighet att titta på olika sevärdheter i min egen takt. Jag började med att gå tillbaka till dramateatern som är en av de få teatrar i landet som ger föreställningar på enbart vitryska. Från dramateatern gick jag ut på den berömda Kirovbron med sina vackra smidesarbeten. Mitt på bron har man en fin vy över den pampiga Ouspensky katedralen som ligger på en kulle ovanför den västra Dvinafloden. På andra sidan Kirovbron låg den judiska stadsdelen. Under den tyska ockupationen gjordes stadsdelen till ett judiskt ghetto. År 1941 mördades 20 000 av de judar som bodde i kvarteret. Senare mördades ännu flera

När jag tagit mina bilder från Kirovbron gick jag till den vackra Ouspensky-katedralen som byggdes på 1770-talet men förstördes nästan helt under den kommunistiska regimen år 1936. En omfattande renovering av katedralen pågick under flera år och avslutades år 2000.
Från höjden där katedralen ligger har man fina vyer över floden och en del av staden

Från Ouspensky-katedralen promenerade jag tillbaka till rådhuset genom den gamla staden. Nu passade jag också på att besöka den Heliga Uppståndelsekyrkan som det inte fanns tid till när jag var där med gruppen

Min promenad fortsatte så längs den stora och breda, men glest trafikerade, Leningatan. Mitt mål nu var att besöka Vitebsks konserthus för att ta några bilder på den stora statyn av Lenin som står utanför detta. På vägen dit fick jag sällskap av en reskamrat och tillsammans promenerade vi vidare längs Leningatan

Mitt emot konserthuset ligger en vacker park som vi också passade på att besöka. Här fanns någon form av utställning där man hyllade olika företag

På vägen tillbaka till hotellet passerade vi den byst av Karl Marx som jag sett genom bussfönstret och stadens stolthet, den stora utomhusscenen där utländska storstjärnor ofta ger konserter

Det tog oss omkring 45 minuter att gå tillbaka till hotellet där det senare på kvällen serverades en god middag. Efter middagen var den första intressanta dagen i Vitryssland avslutad. Nästa dag skulle vi besöka Polotsk

Polotsk – Vitrysslands äldsta stad

Staden Polotsk, omkring 85 000 invånare, grundades år 862 e Kr men har anor äldre än så. I de fornnordiska sagorna kallades staden Paltejsborg eller Paltejsk och låg i dåvarande Gårdarike. Polotsk är inte bara Vitrysslands äldsta stad utan en av de äldsta slaviska städerna i regionen
År 1320 kom Polotsk att ingå i det litauiska väldet och år 1563 erövrades staden av tsaren Ivan den Förskräcklige. År 1578 kom Polotsk att tillhöra Polen. Vid den första delningen av Polen år 1772 annekterades Polotsk av Kejsardömet Ryssland och kom därefter att tillhöra guvernementet Vitebsk. År 1812 förstördes staden delvis av Napoleon och hans styrkor

En stor del av stadens befolkning var judar. I slutet av 1890-talet utgjorde den judiska befolkningen omkring 61 % av stadens invånare. I början av 1900-talet minskade den judiska befolkningen av olika anledningar. År 1939 hade Polotsk en befolkning på lite drygt 24 800 invånare, varav 22 % var judar. År 1941 erövrades staden av tyskarna och större delen av den judiska befolkningen mördades. Staden återtogs av Röda armén år 1944

Idag är Polotsk en modern stad och en populär turistdestination

Efter frukost satte vi oss i bussen för att åka från Vitebsk till Polotsk, en sträcka på cirka 103 kilometer. Lugn och behaglig bussresa genom det vitryska skogs- och jordbrukslandskapet. I Polotsk blev vi guidade till några av stadens sevärdheter

Vårt besök började vid Frihetstorget med två krigsmonument; dels det som uppfördes för att hedra stadens befrielse från tyskar år 1944 och det som uppfördes för att minnas kriget mot Napoleon. Det senare smältes ned för att få metall till vapen under revolutionen. Napoleonmonumentet ersattes med en exakt kopia av det ursprungliga år 2000

Från Frihetstorget promenerade gruppen genom den vackra allén österut till monumentet som visar, enligt vitryssarna, Europas mittpunkt. Under promenaden passerade vi vackra gamla hus och stadens Leninstaty 

Nästa sevärdhet som stod på programmet var den mäktiga Sofiakatedralen som ligger på en höjd nära floden Dvina. Från kyrkan har man fina vyer över floden och en del av Polotsk. Strax innan man kommer upp till Sofia katedralen finns en källa med hälsovatten. Populär bland lokalbefolkningen. Vår busschaufför Dima passade på att fylla några flaskor med detta vatten

Den första Sofiakatedralen byggdes mellan åren 1044 och 1066. Katedralens storlek var så imponerande att den konkurrerade med dem som fanns i Kiev och Novgorod. År 1710 sprängdes katedralen av retirerande ryska trupper på order av Tsar Peter den Store. Under den polska eran återuppbyggdes Sofiakatedralen mellan åren 1738 och 1750 som en romersk katolsk katedral i barockarkitektur. Det enda som finns kvar av den ursprungliga kyrkan är några murrester. Katedralen genomgick en stor renovering på 1980-talet

Utanför kyrkan kan man beskåda den så kallade Boris-stenen där sonen till en vitrysk ledare på 1100-talet lät rista ”Käre Gud, hjälp Boris Din slav”, ett kors och andra kristna symboler. Boris-stenen är idag ett populärt besöksmål

Från Sofia katedralen promenerade gruppen till Boktryckarmuseet

Boktryckarmuseet är inrymt i det före detta Epiphanyklostret som grundades år 1582. År 1761 brann den ursprungliga träbyggnaden ned som på 1780-talet ersattes med dagens byggnad på order av Katarina den Stora. Epiphanyklostret stängdes i samband med Oktoberrevolutionen år 1917. Efter en omfattande renovering återöppnades klostret år 1990 men nu som museum

Vår grupp fick en omfattande guidning genom boktryckarmuseet som har en imponerande samling av böcker, stora och små samt gamla boktryckningsmaskiner. Så där intressant….

Innan jag gick in på museet passade jag på att titta på Peter den Stores hus som ligger bara några hundra meter längre österut. Peter den Stores hus byggdes år 1692 som en lägenhet åt Tsar Peter den Store. Härifrån styrde tsaren sina styrkor under det Nordiska kriget sommaren 1705. Huset är byggt i en vacker barockarkitektur

Efter besöket av Sofia katedralen skulle vi besöka en skola. Detta besök blev tyvärr en ”stympad” upplevelse då vi mer eller mindre ”rusade” genom skolan på grund av tidsbrist.
Det var en välskött skola med 1 400 elever som fick besök av oss. Läraren som förberett besöket nog blev lite stressad av att hon flera gånger fick höra att vi hade ont om tid av guiderna

Det var en glädje att se denna skola som saknade all form av klotter. Eleverna vi mötte medan vi väntade på rundvandringen var väluppfostrade och ingen skrek. De rum vi fick besöka, en aula, skolmatsalen, gymrummet och ett klassrum var alla välskötta och fräscha. Eleverna var välklädda. Nästan bara kvinnliga lärare undervisade

Sista sevärdheten i Polotsk vi besökte var Den Heliga Ephrosinias kloster

Klostret är tillägnat Den Heliga Ephrosinias som var dotter till prins Georg och prinsessan Sofia av Polotska. Predslava, som hon hette innan hon valde att bli nunna föddes någon gång mellan åren 1101 och 1104. Predslava avvisade alla frierier och besökte ofta klostret, utan sina föräldrars vetskap, där hennes moster var abbedissa. Hon blev senare nunna och antog namnet Ephrosinia. Med biskopens välsignelse bosatte hon sig nära Sofia katedralen och försörjde sig genom att kopiera böcker. Pengarna hon tjänade gav hon till stadens fattiga

Omkring år 1128 fick hon i uppdrag att organisera ett nunnekloster av biskop Elias av Polotsk

Under senare år i livet gjorde hon pilgrimsresor till Konstantinopel och Det Heliga Landet. Hon dog i Jerusalem omkring år 1173. Efter att araberna under ledning av Saladin erövrat staden år 1187 överlämnades hennes kropp till munkar som bar den hela vägen till Kiev där hennes kropp sedan förvarades i Grottklostret fram till år 1910  då kroppen returnerades till hennes födelsestad Polotsk. Den heliga Ephrosinia helgonförklarades år 1984

Den Heliga Ephrosinias kloster grundades på 1100-talet och kvar från denna tid finns Den Helige Frälsarens kyrka byggd i slutet av 1150-talet och invigd år 1161. Den Helige Frälsarens kyrka är en av landets bäst bevarade kyrkor från denna tidsperiod. Inne i kyrkan finns fortfarande många vackra fresker från 1100-talet, flera är dock ganska slitna. Renovering av freskerna har pågått sedan år 1995. I kyrkan finns även flera gravar av nunnor som levt och verkat i klostret

I klosterområdet finns även Förvandlingens kyrka, byggd år 1842, och Upphöjelsens kyrka byggd år 1897

Vi fick promenera runt i Den Heliga Ephrosinias kloster i omkring en timme för att ta till oss atmosfären i denna starkt religiösa miljö där de svartklädda nunnorna utförde olika vardagssysslor

Efter besöket i Den Heliga Ephrosinias kloster steg vi åter in i bussen för att bli körda till dagens slutdestination, staden Grodno. Det blev åter en lugn och komfortabel bussresa på cirka 460 kilometer. Samma typ av landskap som jag sett tidigare, åkermark och skog

På vägen mot Grodno stannade vi till i en liten by för att äta en försenad lunch. Här besökte vi en gård som inriktat sig på turism genom att erbjuda traditionella vitryska måltider med folkmusik som tillbehör. Fyra sjungande damer och en manlig dragspelare i folkdräkter underhöll oss medan vi åt. De kom tyvärr inte helt till sin rätt eftersom ”lunchen” intogs vid 16-tiden och då var nog samtliga i gruppen mera intresserade av maten än av sången

Efter maten fortsatte bussresan till Grodno dit vi kom vid 20-tiden. Det blev även sen middag idag

Grodno – Tidigare belägrad av svenskar

Grodno, även Hrodna, ligger i västra delen av Vitryssland vid floden Njemen. Staden har omkring 365 000 invånare

I området där staden Grodno ligger har fyndigheter gjorts som visar att detta varit bebott i mer än 10 000 år. Från 1 000-talet före Kristus till 1 000-talet e Kr beboddes regionen av federationer av olika baltiska stammar

Grodno är en gammal litauisk stad som omnämndes redan år 1183 e Kr. Svenska styrkor belägrade staden år 1706 under det stora nordiska kriget. I Grodno undertecknades beslutet om den andra polska delningen år 1793. Den 25 november 1795 lade den siste polske kungen, Stanislaus August, ned sin krona i staden

Under Ryska imperiet var Grodno huvudstad i guvernementet Grodno. År 1897 hade Grodno nästan 47 000 invånare, majoriteten var polacker

I Tsarryssland var Grodno belägen inom det judiska bosättningsområdet. Vid denna tidpunkt utgjordes nästan hälften av invånarantalet av judar. Under första världskriget var staden en viktig rysk befästningsanläggning

Under den tyska ockupationen av Grodno, från den 23 juni, 1941 till 1944, skickades nästan hela den judiska befolkningen till koncentrationsläger i Tyskland. Efter andra världskriget tvångsförflyttades stadens polska befolkning till Folkrepubliken Polen

Efter frukost gav vi oss in till Grodno för att besöka några av stadens sevärdheter 

Den första vi besökte var stadens äldsta byggnad Kolozha kyrkan. Den kallas också för Den Helige Boris och den Helige Glebs kyrka, uppkallad efter bröderna och prinsarna Boris och Gleb. Kyrkan uppfördes antagligen någon gång mellan år 1140 och 1170. Kolozha kyrkan var helt intakt fram till 1853 då södra muren föll samman efter ett jordskred. Vid renoveringen upptäcktes fresker från 1100-talet i absiden. Kolhoza kyrkan är också en av Vitrysslands äldsta fungerande kyrkor. Kyrkan väntar på att få komma med på UNESCO:s världsarvslista

Efter besöket av Kolozha kyrkan kördes vi till stadens centrum för att besöka det gamla och nya slottet

Bussen släppte av oss vid den stora Synagogan vars ursprungliga byggnad uppfördes år 1578. Synagogan är ett stort och vackert trähus, en gång ansedd som Europas vackraste synagoga. Det judiska ghettot under andra världskriget började vid synagogan. En stor brand i november 2013 orsakade omfattande skador invändigt. Dessa är nu reparerade

Från synagogan gick vi till det gamla slottet för att besöka museet i detta. På vägen tittade jag också på det stora brandtornet, byggt år 1912, med sina målningar vid basen. Brandtornet uppfördes efter den stora branden som härjade i Grodno år 1885 då fler än 600 hus förstördes. Tornet hör till stadens brandstation

Det gamla slottet byggdes på 1400-talet på en plats där det tidigare låg en fästningsanläggning. Det renoverades i slutet av 1600-talet under ledning av en italiensk arkitekt. Ytterligare en renovering pågick under vårt besök varför delar av slottet var avstängt. Det historiska museet i det gamla slottet var dock öppet och guiden berättade engagerat om slottets historia. Jag började nå en viss mättnadsgräns av historisk information varför jag lämnade gruppen och tog mig en titt på nya slottet, byggt mellan åren 1737 och 1742, i vacker rokokoarkitektur som ett sommarresidens åt kung Augustus III. Det nya slottet skadades svårt under Napoleons invasion i början av 1800-talet

Från nya slottet gick jag till dramateatern som var färdigbyggd år 2007. Dramateatern är en futuristisk byggnad. I dess närhet finns en stridsvagn placerad på en pelare.

Från dramateatern promenerade jag vidare över det stora Sovyetskaya-torget och vidare till ännu en av stadens stora sevärdheter, Den Helige Franciscus Xaviers katedralen som började byggas år 1687. Katedralen invigdes år 1705 och är byggd i vacker barockarkitektur , Den Helige Franciscus Xaviers katedral skadades bara lindrigt under andra världskriget. År 1960 stängdes kyrkan för allmänheten men återöppnades år 1987

Under mitt besök vid Den Helige Franciscus Xaviers katedral var den officiellt stängd för turister då det pågick en påskmässa. När jag förklarade för vakten att jag kommit ända från Sverige bara för att besöka kyrkan släppte han in mig. ”Du får bara stanna en kort stund och inte fotografera!” Glad över att bli insläppt gick jag in och fick se den vackra interiören och alla människor som sökt sig hit för en påskgudstjänst

Jag strosade runt på stora Sovyetskaya-torget i väntan på att gruppen skulle komma dit och tittade på folklivet. Det var riktigt skönt att vistas bland lokalbefolkningen en stund och inte bara gå runt på museer

När gruppen kom anslöt jag mig till dem och vår guide Natalliya tog oss till ett stort varuhus med en takterrass varifrån man har fina vyer över centrala Grodno. Några i gruppen gick in i varuhuset för att shoppa. Jag valde att promenera runt i kvarteren för att titta på arkitekturen
Efter en god lunch fortsatte resan till Brest. På vägen stannade vi till vid Ruzhany slottet, nu till största delen i ruiner

Ruzhany slottet omnämndes i skrift första gången i slutet av 1400-talet. På 1500-talet var slottet berömt för sina rikedomar. År 1558 köptes Ruzhany av Lew Sapieha, en berömd magnat och politiker mm. Under hans era kom slottet att spela en viktig politiks roll. Kungar och ambassadörer besökte också slottet under denna tid, inklusive kung Sigismund III Vasa
Under det Nordiska kriget på 1600-talet anfölls slottet, plundrades och lämnades i halvt förfallet skick

På 1770-talet återuppbyggdes Ruzhany av Aleksander Sapieha. Slottet blev nu ännu praktfullare genom att man kombinerade både barock- såväl som klassisk arkitektur och kom att jämföras med slottet i Versailles

Efter 1831 års uppror konfiskerades Ruzhany och familjen Sapieha tvingades flytta från slottet. En affärsman hyrde slottet och startade en väverifabrik i detta som var i drift ända till början av 1900-talet

Under första världskriget skadades åter slottet svårt. Ännu svårare skadades slottet under andra världskriget. Det som idag återstår av det en gång så ståtliga slottet är endast huvudbyggnaden, den östra byggnaden, huvudporten och några uthus. Allt annat ligger i ruiner

Vi kom till Ruzhany på eftermiddagen och ett besök på slottet var inplanerat, i slottsmuseet naturligtvis. Jag följde inte med gruppen in på museet utan valde att gå runt och titta på ruinerna samt vandra runt i den lilla byn som ligger i anslutning till slottet eftersom jag försökt få möjlighet att fotografera gamla vitryska trähus under flera dagar. Nu äntligen lyckades det!

Under en knapp timme kunde jag vandra runt bland de vackra trähusen och ta de bilder jag ville.

Resan fortsatte sedan mot Brest. Vi gjorde ett sista stopp vid Puslovskys palats i Kossovo som är ännu en av landets stora sevärdheter

Puslovskys palats omtalades första gången år 1494. Palatset ägdes under årens lopp av olika dynastier. År 1821 köpte Wojciech Puslovsky palatset. Han skapade sin förmögenhet på att tillverka mattor. Han lät även bygga eller restaurera sextio kyrkor i regionen

Palatset övertogs av sonen Wandalin. År 1838 början han bygga om/bygga till palatset. Under andra hälften av 1800-talet renoverades palatset enligt rekommendationer av Wladyslaw Marconi

Puslovskys palats plundrade under första världskriget. År 1921 användes palatset som kontorslokaler åt den lokala administrationen och av en biodlarskola

Under andra världskriget skadades palatset svårt av brand som rasade i flera dagar
Idag används Puslovskys palats till kulturella ändamål

Puslovskys palats har tolv torn, ett för var och en av årets månader. De fyra högsta tornen representerar månaderna maj, juni, jul och augusti, skördemånaderna. Palatset har mer än 100 rum

Tyvärr fanns det inte tid för oss att besöka palatset då vi skulle vidare till Brest dit vi kom på kvällen. Ännu en sen middag väntade. Dagen därpå skulle vi vidare till staden Brest

Brest och Belovezhskaya Pushcha National Park (Unescolistat världsarv)

Brest – Hjältarnas stad

Staden Brest, cirka 340 000 invånare, är känd sedan år 1017 e Kr och tillhörde vid denna tidpunkt Kievriket

År 1319 kom staden att tillhöra storfurstendömet Litauen
År 1569 blev Brest en polsk stad
I början av 1600-talet uppfördes en stor fästning i staden som år 1657 intogs av svenskar under ledning av kung Karl X Gustav
År 1794 tillföll Brest Ryssland
1831 – 1836 flyttades staden av ryssarna för att ge plats åt en stor fästning
1838 – 1842 Byggdes Brests fästning
1915 intogs Brest fästning av tyskarna
1921 – 1939 var staden Brest åter polsk. Fästningen blev ett beryktat polskt fängelse
1939 återgick fästningen i rysk ägo
1941 juni/juli tysk attack mot staden Brest. I fästningen försvarade de ryska soldaterna fästningen under sex veckor trots tyskarnas överlägsenhet. Efter detta fick fästning benämningen ”Hjältarnas fästning”. Staden förstördes till 90 % under den tyska ockupationen
1944 ryska trupper befriar Brest från tyskarna

På förmiddagen i Brestregionen besökte vi den världsarvslistade Bialowieza Nationalpark och under eftermiddagen besökte vi Brest fästning som spelade en viktig roll under både första och andra världskriget

Belovezhskaya Pushcha National Park – UNESCO listat världsarv 

Första gången Belovezhskaya Pushcha National Park omnämns är år 983 e Kr. Namnet har sitt ursprung i ett vitt torn, Belaya Vezha, som byggdes för 700 år sedan och i Pushcha som har omnämnts både i litauiska och polska historiska dokument från 1400-talet

Belovezhskaya Pushcha National Park har varit slagfält genom tiderna, både under Napoleonkriget och under andra världskriget. Båda krigen har haft en negativ påverkan på den unika urskogen

År 1939 förklarades skogen som statligt naturreservat. År 1945 tilldelades Polen en del av naturreservatet genom den nya gränsdragningen efter andra världskriget. År 1992 togs Belovezhskaya Pushcha National Park upp på UNESCO:s lista över världsarv

I Belovezhskaya Pushcha National Park har man registrerat över 1 000 växtarter och mer än 300 djur- och fågelarter. I nationalparken lever, bland annat den unika visenten, den europeiska bisonoxen

Ytan i nationalparken uppgår till 150 069 hektar ( 1 500 kvadratkilometer)
Belovezhskaya Pushcha National Park har omkring 300 000 besökare per år

Det här skulle bli en av höjdpunkterna under hela resan för min del då vi skulle tillbringa halva dagen i den världsarvsklassade Belovezhskaya Pushcha National Park. Jag hade glatt mig länge inför besöket, redan långt innan avresan, som tyvärr slutade i ett rejält ”magplask”

Vår grupp kom till besöksentrén omkring klockan tio. Då vår buss inte fick köra in i nationalparken fick vi byta till en av parkens egna. En parkguide steg ombord på bussen tillsammans med oss

”Ni skall nu få besöka vår unika nationalpark”, sa guiden och jag började måla upp en vandring bland mossklädda gamla träd där djur skyggt sprang undan för oss. MEN, nu började en cirka 45 minuter lång bussresa på en asfalterad väg inne i Belovezhskaya Pushcha National Park. Vi fick gå ur bussen två gånger

Första gången fick vi gå omkring ett hundra meter genom ett lövskogsområde för att besöka en gård, typisk för de som funnits inne i skogsområdet för längesedan. Den här gården var dock nybyggd men innehöll en del gamla saker. Guiden berätta om hur man levde i skogen förr och vi fick titta på en del gamla redskap och saker. I anslutning till gården fanns ytterligare ett hus som vi skulle besöka. Där blev vi bjudna på varsitt litet glas vodka och erbjudna att köpa den ”lokaltillverkade” drycken. Att erbjuda besökare att köpa alkohol under besöket i nationalparken var makabert, tycker jag. Man kommer hit för naturens skull inte för att köpa vodka!

Andra gången vi fick gå ur bussen var för att titta på en stor ek, cirka 600 år gammal, som skadats av ett blixtnedslag

När vi ”bussats” färdigt kördes vi tillbaka till besöksentrén. Nu skulle vi besöka ett museum för att få information om vilka djur och växter man kunde få se i Belovezhskaya Pushcha National Park! Skulle vi titta på döda djur på ett museum???

Jag vägrade att följa med utan gick till hägnen där vissa av djurarterna var inspärrade. Här fanns, bland annat ett lodjur och ett knappt tiotal visenter, den europeiska bisonoxen, håglöst liggande i solskenet och svettades! I en av burarna fanns en struts…

Vistelsen avslutades med en lunch i en restaurang inne i nationalparken

Besöket i Belovezhskaya Pushcha National Park var en enda stor besvikelse för min del och ett ”platt fall” jämfört med mitt besök i den polska delen av nationalparken på 1990-talet

På eftermiddagen kom vi tillbaka till Brest där vi skulle besöka Brests fästning. På vägen dit kördes vi till en affär där de som inte köpt alkohol inne i nationalparken skulle få ett nytt tillfälle för inköp

Nära butiken låg den vackra ortodoxa Den Helige Nikolais kyrka med sina fantastiska blå, stjärndekorerade lökkupoler byggd mellan åren 1904 och 1906. Kyrkan byggdes till minne av slutet av Rysk-Japanska kriget. Interiören lär vara lika vacker som utsidan. Tyvärr fanns det inte tid att besöka kyrkan varför jag fick nöja mig med att titta på den vackra exteriören

Brest fästning – Hjältarnas plats

Den fästning som vi ser idag byggdes mellan åren 1838 och 1842 vid sammanflödet av floderna Bug och Mukhavyets. För att få plats för fästningen flyttades stadsbebyggelsen som låg här två kilometer längre bort. Under andra världskriget försvarade tappra ryska soldater fästningen mot tyskarnas angrepp under flera veckor

Vi gick in genom en nykonstruerad port i form av en stjärna. När man går igenom denna hör man hur en manlig radioröst talar om att tyska soldater invaderat landet. En dramatisk upptakt till besöket i Brests fästning. Strax efter entrén stod en formation stridsvagnar uppställda som förstärkte krigskänslan ytterligare

Brest fästning förstördes till största delen under andra världskriget och har inte återuppbyggts utan gjorts till en minnesplats för att helga minnet av de tappra soldater som försvarade den

Inne i fästningen har flera mycket dramatiska monument uppförts. Det första man ser kallas för ”Törst” och föreställer en sårad soldat med vapen i hand som försöker nå vatten att dricka i floden. Monumentet symboliserar modet hos de sista soldaterna som förvarade fästningen mot tyskarna i flera dagar utan mat och dryck

Inne i fästningen finns det stora Ceremonitorget med den 100 meter höga bajonettformade obelisken. Här brinner den eviga lågan som hedrar de fallna. Obelisken länkas samman med monumentet ”Modet” och de tre rader med massgravar där de stupade försvararna är begravda. Endast 216 av de 850 stupade har kunnat identifieras

Monumentet ”Modet” är en dramatisk skapelse, mer än 33 meter hög. I anslutning till detta finns illustrationer som visar försvaret av fästningen

För att få en inblick i striderna om fästningen besökte vår grupp Museet om försvaret av Brest fästning och fick en mycket bra genomgång av händelserna av en anställd på museet och våra guider. Många sparade föremål från kriget, dramatiska foton och målningar som visar krigets fasor. Här finns också en kopia av den flagga som hissades på Rikskansliet i Berlin efter att ryssarna intagit staden under andra världskriget. Många tankar väcktes under denna genomgång!

Efter besöket av museet gick vi runt inne i fortet en stund och tittade på monumenten och några av de byggnader som finns kvar, mer eller mindre skadade under kriget

Vår grupp lämnade Brests fästning genom Kholmskyporten med alla sina kulhål från andra världskriget

På kvällen gick jag och några reskamrater till Sovyetskayagatan för att titta på en gammal tradition som lever kvar i Brest. Varje kväll, strax innan mörkret faller, går en ”Lyktgubbe” runt och tänder de gamla fotogenlamporna för hand. Han har kläder från början av 1900-talet för att vara ”tidsanpassad” och bär på en stege så att han kan klättra upp till lamporna för att tända dessa. Ceremonin drar många besökare som vill titta på lykttändningen och gärna fotograferas tillsammans med mannen. Det här var en trevlig avslutning på besöket i Brest! 

Nästkommande dag skulle resan gå vidare till huvudstaden Minsk. På vägen dit skulle vi besöka två världsarv

De världsarvsklassade slotten i Nesvizh och Mir

Bussresa: Brest – Nesvizh – Mir – Minsk, drygt 350 kilometer

Resan i Vitryssland började nu gå in i slutfasen. De sista två nätterna skulle vi tillbringa i huvudstaden Minsk. På vägen dit var besök i de världsarvslistade slotten Nesvizh och Mir inplanerade

Lugn resa fram till Nesvizh, omkring 235 kilometer från Brest, genom sedvanlig vitrysk natur, skog och jordbruksbygd

Slottet Nesvizh – UNESCO-listat världsarv

År 1582 beslutade familjen Radziwil att bygga det vackra slottet som besökare nu kan njuta av. Grundstenen lades år 1584. Huvudbyggnaden stod klar år 1604, därefter byggdes slottet ut i olika etapper. Slottets omgavs av en försvarsmur med fyra åttakantiga torn

År 1706, under stora nordiska kriget, plundrade Karl XII:s armé slottet och förstörde fortifikationerna. Några decennier senare, bjöd familjen Radziwiłł in tyska och italienska arkitekter som renoverade och byggde ut slottet. Den gula fasaden pryddes med barockstuckaturer. Slottsportarna rekonstruerades och dess två våningar höga torn kröntes med en tornhuv

En av slottet Nesvizhs viktigaste byggnader är Kristi kropps kyrka, byggd under åren 1587 till 1603. I denna finns 72 kistor innehållande kropparna av medlemmar ur familjen Radziwill. Kyrkan ritades av den italienska arkitekten Gian Maria Bernadoni och anses vara den första Jesuitiska kyrkan med Il Gesu i Rom som förebild och den första kupoltäckta basilikan med barockfasad i världen

Under åren 1881 och 1886 renoverades slottets interiör av prins Antoni Radziwil och hans fru Marie de Castellane. De lät också designa slottsparken i engelsk stil. År 1939 kastades familjen ut från slottet av den invaderande Röda armén. Under Sovjettiden användes slottets som ett sanatorium

År 1994 förklarades slottet ett nationalhistoriskt och kulturellt reservat. År 2006 togs slottet upp på UNESCO:s världsarvslista

Vår grupp kom till slottet Nesvizhs vid 10-tiden och släpptes av en bit bortanför slottet så att vi själva fick promenera fram mot detta på en vag som kantas av två sjöar. Då träden fortfarande var kala hade vi fina vyer över slottet under hela promenaden

För att komma in i slottet gick jag bryggan över vallgraven runt slottet och gick sedan in genom en av slottsportarna. Jag drog efter andan när jag fick se de vackra husen som omger borggården, framför allt huset med den vackra barockdekorationerna

Rundturen i slottet Nesvizhs tog en dryg timme och vi fick gå genom flera mycket vackra rum, de som jag minns bäst var Stjärnrummet, den gyllene salen, den vita salen och jaktsalen. Alla imponerande överdådiga, var och en på sitt sätt

Besöket avslutades med en god lunch i slottsrestaurangen. Mätt och belåten satte jag mig i bussen och lät mig transporteras till nästa världsarv, slottet Mir

Slottet Mir – UNESCO-listat världsarv 

Efter cirka 30 minuters bussresa  från Nesvizh kom vi till staden Mir och dess världsarv

Mir slott började byggas på 1520- talet av hertig Ilinich i gotisk arkitektur. År 1568 övertogs slottet av hertig Mikolay Radziwil, som färdigställde det i renässansarkitektur, ett tre våningar högt palats byggdes längs den östra och norra slottsmuren och slottet fick 40 rum. Runt Mir slott uppfördes en försvarsvall av jord med fyra bastioner och en vallgrav byggdes

Under Napoleonkriget i början av 1800-talet skadades slottet svårt och övergavs. År 1891 köptes slottet av Nikolai Svyatopolk-Mirsky som började renovera det. Renoveringsarbetet avslutades av hans son Michal Swiatopelk-Mirski. Familjen Swiatopelk-Mirski ägde Mir slott fram till år 1939 då de tvingades lämna det. År 2000 togs Mir slott upp på UNESCO:s världsarvslista

Vår grupp steg av bussen på en parkeringsplats en bit från slottet och fick promenera fram till detta. Under promenerade hade jag en fin vy över det vackra slottet framför mig. Det mäktiga slottet tornade upp sig framför mig och jag passade på att ta en del bilder innan jag gick in på borggården

Inne på borggården mötte en av slottets guider vår grupp och vi blev guidade genom slottet under en knapp halvtimme. Det var betydligt mera spartansk inrett än slottet Nesvizh som vi besökt bara en kort stund tidigare

Där fanns dock några fint renoverade salar med vackra tak och imponerande kakelugnar, för övrigt var salarna påvert inredda

Efter den guidade rundturen i Mir slott fick vi en stunds egen tid som jag använde till att besöka loftgångarna varifrån man spanade efter fienden eller försvarade sig. Jag gick även ut ur slottet för att gå en bit söderut. Härifrån har man en fin vy över den lilla sjö som nu ligger framför slottet. Den utgjorde tidigare en del av vallgraven

Efter att vi besökt slottet Mir var det dags att göra den återstående resan till huvudstaden Minsk där vi skulle tillbringa resans sista dagar. Vi rullade in i Minsk vid 18-tiden och jag tillbringade tiden efter kvällens middag på hotellet

Minsk – Vitrysslands huvudstad 

Kort om stadens historia

År 1067 omnämns staden Minsk för första gången, i Nestorskrönikan, efter att staden blivit nedbränd av Kievrikets invasionstrupper. Vid denna tidpunkt var Minsk sydlig gränsstad i furstendömet Polotsk
År 1326 blev Minsk en del av storfurstendömet Litauen
År 1499 fick Minsk stadsprivilegier
År 1569 förenades Litauen och Polen i en union och Minsk blev en del av det Polsk-litauiska samväldet
År 1655 erövrades staden av Aleksej I av Ryssland. Minsk återtogs dock kort därefter av Johan II Kasimir av Polen
År 1793 annekterades staden av Ryssland och blev huvudstad i guvernementet Minsk
1919 – 1991 var Minsk huvudstad i den sovjetiska delrepubliken Vitryska SSR
År 1941 invaderades Minsk av tyska trupper och blev administrativt centrum i den vitryska delen av Reichskommissariat Ostland. Den judiska befolkningen, kommunister och olika sympatisörer utsattes för fruktansvärda övergrepp i olika former under tyskarnas tid
År 1944 Den 3 juli återtog sovjetiska trupper Minsk

Under kriget förstördes stora delar av Minsk. Staden byggdes upp igen och efter kriget och stadens historiska centrum ersattes av byggnader i stalinistisk arkitektur med stora byggnader, breda avenyer och stora torg

Idag har Minsk en befolkning på lite drygt 2 miljoner invånare

Resan I Vitryssland avslutades med en rundtur i Minsk som startade direkt efter frukosten 

Första stoppet under rundturen gjordes på det stora Självständighetstorget, före detta Lenintorget, som omges av gigantiska byggnader som Regeringsbyggnaden, framför det står en staty av Lenin i klassisk pose, den Röda kyrkan, Hotel Minsk, huvudpostkontoret, det statliga universitetet med flera byggnader. Mäktigt och imponerande om man gillar ”kommunistarkitekturen”. Mitt på torget finns en vacker fontän med storkar, landets nationalfågel

Den ”röda kyrkan”, eller som den heter Den Helige Simon och Den Heliga Helenas kyrka, uppförd och invigd mellan åren 1908 och 1910. Under kommunisttiden användes kyrkan först som teater och sedan som filmstudio. På 1960-talet var det nära att kyrkan skulle rivas och ersättas av en stor utomhusbio. Planen genomfördes dock aldrig

Efter besöket på Självständighetstorget kördes vi till den ”Övre staden” där vi steg ur bussen nära Den Helige Andens kyrka vid Frihetstorget

Den Helige Andens kyrka är en av stadens mest berömda kyrkor byggd i vacker ortodox barockarkitektur. Kyrkan uppfördes mellan åren 1642 och 1687 som en romersk katolsk klosterkyrka tillhörande Bernhardinerorden. Delar av klostret finns kvar än idag. Efter revolutionen år 1917 användes kyrkan som gymnasium för brandmansutbildning, som arkiv, som sädesmagasin och som fängelse för politiska fångar. Den Helige Andens kyrka är en av de få byggnader som återstår av Minsks ”Övre stad”

Kön utanför kyrkan uppgick till hundratals troende som ville in i kyrkan för påskbön. Framför kyrkan stod en präst och stänkte vigvatten på besökarna

Gruppen promenerade genom en del av Minsks ”övre stad” under ledning av våra guider som berättade om stadens historia

Efter promenaden åkte vi till Zaslavskaya monumentet, Minsks antagligen mest kända minnesmärke över de grymheter stadens judiska befolkning utsattes för av tyskarna under andra världskriget. Zaslavskaya monumentet är uppfört på den plats där tyskarna sköt 5 000 judar, män, kvinnor och barn, den 2 mars, 1942

Zaslavskaya monumentet består av en rad skulpturer av män, kvinnor och barn som är på väg ned i gropen där de sedan mördades. Till monumentet hör en obelisk som uppfördes år 1947. Skulpturerna uppfördes år 2 000 och kallas för ”Den sista vägen”. Minnesmonumentet ligger i hörnet av gatorna Melnikayte och Zaslavskaya som markerar gränsen till förorten Rakovskaya. I denna låg ett av de största judiska ghettona i Europa under andra världskriget

Från Zaslavskaya monumentet blev vi körda på en kort tur norrut i staden för att titta på några av de nya moderna byggnaderna som byggts, bland annat stadsbiblioteket

Så var det dags för ett besök på museet över ”Det stora patriotiska kriget” som ligger på en kulle i Pobyedyparken, Segerparken. Museet flyttades hit från en annan plats i Minsk år 2014. Det invigdes av Vitrysslands president Lukashenko och Rysslands president Putin den 2 juli, 2014, Självständighetsdagen och 70 årsdagen av stadens befrielse från den tyska ockupationen

Vi fick en grundlig och intressant historisk guidning genom det stora museet där det fanns mängder med krigsutrustning som vapen, den första Molotovcocktailen, stridsvagnar, flygplanskopior, en lastbil med en Stalinorgel, ett uppbyggt fältsjukhus, byster av Josef Stalin och hans viktigaste befälhavare Georgij Zjukov

En av museets ”dyrgripar” är en vattenflaska som en rysk soldat bar under andra världskriget. När han sprängdes i luften av en granat trycktes en bit av hans lårben in i vattenflaskan

I ”Segerhallen” finns stora tavlor med information om andra världskrigets offer, totalt dog över 60 miljoner människor, i Ryssland dog mer än 26 miljoner och i Vitryssland dog omkring 2.5 miljoner. Ofattbara siffror!

Efter det långa besöket i museet över ”Det stora patriotiska kriget” promenerade gruppen genom den vackra Pobyedyparken till ”Tårarnas ö”. På vägen dit passerade vi ett av de största hyreshus jag hittills sett, Minsks ”gräddhylla” enligt vår guide

”Tårarnas ö” är ett minnesmonument över offren i det förödande kriget Ryssland förde i Afghanistan under åren 1979 – 1988. Monumentet ligger på en liten ö i floden Svislach

Monumentet invigdes den 3 augusti, 1996 och består av ett kapell med statyer av sörjande mödrar, fruar och flickvänner som förgäves väntar på sina män. Framför monumentet finns blomsterdekorationer. En bit från kapellet finns en stor karta i metall över Afghanistan

Från bron som leder ut till ”Tårarnas ö” har man fina vyer över den omkringliggande bebyggelsen. Speciellt imponerande var hyreshuset som kallas för! Minsks gräddhylla”. Det är gigantiskt stort!

Efter lunch var det fri tid. Den använde jag till att gå tillbaka till den ”Övre staden” och därifrån vandra runt i centrala delen av Minsk

Jag började med att än en gång besöka Den Helige Andens kyrka för att titta på folklivet i lugn och ro. Samma köande pågick på eftermiddag som på förmiddagen för att komma in i kyrkan och be sin påskbön. Flera kvinnor sålde blommor eller färgglatt ”påskris” att ta med sig in i kyrkan och en präst stod fortfarande och stänkte vigvatten på kyrkobesökarna

Från Den Helige Andens kyrka gick jag för att titta på stadshuset som är en kopia av det som fanns här tidigare. På samma plats har flera stadshus funnits sedan 1500-talet. Det nuvarande invigdes år 2006. Utanför stadshuset finns en skulptur av guvernörens vagn, ett populärt fotomotiv

Från stadshuset gick jag till Oktyabrskaya torget, ännu ett av stadens gigantiska torg. Den här delen av Minsk skadades mest under andra världskriget och husen som uppfördes vid torget var alla byggda i den härliga sovjetarkitekturen under Stalinepoken. Ett av de främsta exemplen på detta är Fackföreningarnas kulturpalats som stod klart år 1954. Framför byggnaden fanns en staty av Josef Stalin som bara stod i fem år innan den förstördes

Torget färdigställdes så sent som 2001 då det pompösa Republikens palats stod klart

På Oktyabrskaya torget förekommer av och till demonstrationer av olika slag. Den blodigaste ägde rum år 2010 som myndigheterna slog ned på ett brutalt sätt

När jag vandrade runt på Oktyabrskaya torget började det regna. Regnet vräkte ned så jag var tvungen att söka skydd bland pelarna i Republikens palats. Tyvärr påverkade regnet min resterande promenad i centrala Minsk. Regnjackan låg kvar på hotellet

När regnet avtagit lite gick jag Nyezalyezhnastsi gatan västerut. Efter en stund kom det ytterligare en kraftig regnskur som tvingade mig att söka skydd i ett café. Vid entrén stod en gammal dam dekorerad med en massa medaljer och utmärkelser. Krigsveteran? Jag fick tillstånd att fotografera henne

När det kom ett tillfälligt uppehåll i regnandet gick jag vidare längs den breda Nyezalyezhnastsi gatan, Minsks huvudgata. Före andra världskriget fanns här många fina byggnader. År 1944 filmades gatan och av de 825 fastigheter som fanns med på filmen återstod enbart 60 byggnader av sten och 20 av trä när slaget om Minsk var över

Plötsligt stod jag framför en stor, gul byggnad med stora kolonner framför entrén, guiden hade pekat ut den när vi passerade den tidigare under dagen, KGB:s före detta huvudkontor. Det är en mäktig byggnad där många grymheter utspelats! Ett utsiktstorn hör till byggnaden som lär ha byggts för att en av KGB-cheferna skulle kunna se fotbollsmatcher på den närliggande Dynamostadion!

Strax innan den röda kyrkan vek jag av mot järnvägsstationen som ligger på Privakhsalnaya torget . Här låg stadens första järnvägsstation byggd på 1870-talet. Den ersattes på 1990-talet av en modern byggnad. Mitt emot järnvägsstationen ligger två mäktiga 11-våningar höga byggnader som kallas för ”Stadsportarna” byggda i stalinistisk arkitektur. Tornen började byggas år 1948 och var färdigbyggda år 1956. På den ena byggnaden finns fortfarande hammaren och skäran kvar, på den andra landets största ur

Omkring tio minuters promenad söder om järnvägsstationen låg hotellet jag bodde på. Jag gick dit och bytte till torra kläder i väntan på avskedsmiddagen

Förorten Malinovka – underbar sovjetarkitektur

När vi kom in i Minsk söderifrån med bussen från Nesvizh hade jag lagt märke till de stora  bostadshusen i sovjetarkitektur. ”Hit vill jag åka för att titta”, tänkte jag. Men när?

I väntan på att bli körda med bussen till flygplatsen hade vi fri tid fram till klockan 12 på avresedagen. Här kom tillfället att besöka Malinovka!

Jag kollade upp var närmaste metrostation fanns och gick dit för att ta ett av tågen till stationen Malinovka, som också är sista stationen på den linjen. Strax efter klockan 9 steg jag ombord på metrotåget. Mycket folk, men rent och snyggt ombord. Efter en femton minuters färd steg jag av på Malinovkas metrostation

När jag kom upp till gatuplanet såg jag några av de många ”sovjethusen” framför mig. På andra sidan gatan! Hur skulle jag komma över den hårt trafikerade gatan? Enklast var att gå ner i tunnelbanestationen igen och leta efter utgången som leder till motsatta sidan

Husen jag stod framför var stora, gigantiskt stora. Typiska ”sovjethus”. Jag hittade en gata som ledde in mellan husen

En vision av ”den gamla tiden” mötte mig. Bakom husens solbelysta framsida var det mörkt och skuggigt, lite kallt. Överfulla sopcontainrar stod vid flera ingångar. En ödslig lekplats låg framför mig. Spännande tyckte jag och började min promenad

Under cirka en och en halv timme promenerade jag runt bland de gråa husen. Jo, det andades ”Sovjet” här. Ingen av de få människor jag mötte hälsade på mig. De vek undan med blicken eller betraktade mig med viss misstänksamhet

På en idrottsplats såg jag en grupp barn och några vuxna, antagligen en skolklass som hade friluftsdag. Barnen ställde sig på led och marscherade en stund innan de fick springa omkring fritt. Jag kom till en skola. Inga barn syntes till där

Därefter gick jag till ett nytt bostadsområde som jag kom till genom att korsa ännu en gata. Här fanns både nya och äldre hus. Det nyare området var välskött. I det äldre var det slitet, med överfulla papperskorgar där vodka- och ölflaskor stack upp. På en lekplats satt en man och en kvinna i 30-års åldern, båda var berusade. Mannen kom fram till mig och vi hälsade på varandra men kunde inte kommunicera då vi inte hittade något gemensamt språk. Mannen ville att jag skulle fotografera paret. Kvinnan ville inte utan stretade emot. Han försökte tvinga henne att ställa upp på bild. Då lämnade jag från dem och vinkade ”hej då”

Besöket bland ”sovjethusen” blev intressant men också lite deprimerande

Vid 11-tiden var jag tillbaka på hotellet. Jag packade det sista inför hemresan och gick ned till bussen som skulle ta gruppen till flygplatsen. Strax efter klockan 12 lämnade vi hotellet och därmed var resan i Vitryssland nästan slut. Bara flygresan hem återstod

Resan till Vitryssland var en intressant och trevlig upplevelse, även om besöket i den världsarvsklassade i Belovezhskaya Pushcha National Park blev en riktigt stor besvikelse för mig

Jag hade fått se mycket av landet och dess kultur samt tre nya världsarv. Hotellen hade varit bra, maten god och upplägget hade fungerat mycket bra. Bussresorna genom det enahanda landskapet blev dock lite långa och sega 

Jag kan rekommendera en resa till Vitryssland. På 8-10 dagar har man täckt in de flesta större sevärdheterna varför det inte finns någon anledning att komma tillbaka, enligt min uppfattning 

Mer information om Belarus:

Landsfakta (yta, folkmängd, folkgrupper, läskunnighet, befolkningspyramid, flagga, BNP mm)

Det finns många intressanta och spännande länder.
Läs om några av dessa på min hemsida
www.stalvik.se / rainer stalvik

Sidan uppdaterad 190516

min gamla hemsida