bosnien-hercegovina-resa

Bilder med märkning (U) betyder att det visar ett av UNESCO utsett världsarv
Klicka på bilden för större format

sarajevo, visegrad, foca, sutjeska national park, stolac, mostar, blagaj, pocitelj, kravice och konjic var några platser jag besökte under min resa till bosnien hercegovina, rainer stalvik

Bosnien Hercegovina – Sarajevo, Mostar, Blagaj, Kravice mm

Jag har länge planerat att besöka länderna på Balkan, men 1990-talets spända politiska situation och krigen som följd har gjort att jag avstått. Efter att situationen lugnat ned sig började jag besöka länderna i regionen. De senaste två länderna jag besökte var Bosnien-Hercegovina och Montenegro.

Under en nästan 1 500 kilometer lång bilresa besökte jag stora delar av de båda, små, intressanta och mycket vackra, länderna Bosnien Hercegovina och Montenegro på Balkan. Min resa började och slutade i Sarajevo, Bosniens Hercegovinas huvudstad.

Resa till Bosnien Herzegovina

Jag hämtade ut hyrbilen i Sarajevo, Bosniens huvudstad, och härifrån körde jag till staden Visegrad, i Republica Srpska med sitt världsarv. Efter det besökte jag området runt Foca med sin vackra bergsmiljö innan jag körde in i Montenegro.

I Montenegro började jag med ett besök i Nationalparken Durmitor som tagits upp på UNESCO:s världsnaturslista på grund av sina mäktiga berg. På vägen till Budva, vid Adriatiska havet, besökte jag klostret i Ostrog som ligger insprängt högt uppe i ett berg. Med Budva som bas besökte jag flera gamla kloster, den lilla ön Sveti Stefan, staden Kotor vars “Gamla stad” är med på UNESCO:s världsarvslista och den lilla byn Perast, vid den vackra Kotorfjorden, även den med på UNESCO:s världsarvslista.

Tillbaka i Bosnien besökte jag Mostar vars gamla bro och omkringliggande bebyggelse från den ottomanska perioden är med på UNESCO:s världsarvslista. Med Mostar som bas besökte jag Stolac med sina unika gravstenar som snart kommer upp på UNESCO:s lista över världsarv. I Blagaj tittade jag på dervischernas hus som ligger vid foten av en mäktig klippa där floden Buna kommer ut ur berget.

Jag besökte även byn Pocitelj med sin unika bebyggelse och vattenfallen i Kravice. På vägen tillbaka till Sarajevo besökte jag den lilla staden Konjic med sin unika bro från den ottomanska perioden.

Följ med mig på en resa, i ord och bild, genom Bosnien-Hercegovina och Montenegro, två av Balkans intressanta och vackra länder!

Det är lätt att komma till Balkans olika länder. På denna resa flög jag till Sarajevo, Bosniens huvudstad, via Munchen. Resten av resan gjorde jag med hjälp av en hyrbil vilket gav mig ökad flexibilitet och kunde på så sätt besöka resmål som var svårare att nå med allmänna kommunikationer.

Kostnadsläget i Bosnien är lågt varför det är billigt att besöka landet; bra hotellrum (del i dubbelrum) låg på under SEK 200:-/ natt, en god måltid på en restaurang får man för Euro 5 och en liter diesel kostade strax över SEK 12:-/liter. Hyrbilspriset var dock ganska högt. En starköl på restaurang kostar fån SEK 10:-.

Människor var vänliga och hjälpsamma men det var ganska svårt att hitta personer som talade något främmande språk, även på hotellen.

Ett par svenskar som jag mötte i Mostar frågade om jag råkat ut för några obehagligheter under resan då det hört att det fanns vissa risker att resa runt i landet. Jag råkade inte ut för några som helst besvärligheter mer än att man försökte ”salta” restaurangräkningen vid ett par tillfällen.

Så här skrev UD på sin hemsida om säkerhetsläget i Bosnien-Hercegovina den 6.10, 2014:

Allmänna säkerhetsläget

“Den personliga säkerheten är acceptabel i stort sett i hela Bosnien och Hercegovina. Försiktighet bör vidtas i okända områden då kriminaliteten fortfarande kan vara hög och då det finns ett antal vapen i omlopp. Överfall och rån riktade mot utlänningar är dock sällsynta. Säkerhetssituationen är snarlik den i de flesta andra europeiska länder.”

Sarajevo – Huvudstaden

Sarajevo, Bosnien-Hercegovinas huvudstad, cirka 440 000 invånare år 2010 enligt officiell statistik, är förmodligen mest känd för ”Skotten i Sarajevo” som syftar på morden på den österrikiske ärkehertigen och kronprinsen Franz Ferdinand och hans hustru Sophie den 28 juni, 1914. En händelse som kom att utlösa Första Världskriget. År 1984 hölls de Olympiska Vinterspelen i Sarajevo.

De första invånarna i dalgången, där Sarajevo nu ligger, slog sig ned här redan för 5 000 år sedan. Lämningar efter dessa har hittats i Butmir, nära flygplatsen. På 1400-talet intog ottomanerna staden och gjorde den till en av sina viktigaste städer. Sarajevo blev tidigt känd som staden som förenade ”Öst med Väst”. Hit kom handelskaravanerna från både Europa och Mellanöstern vilket syns i den gamla staden än idag.

Jag tyckte omedelbart om Sarajevos gamla stad, Bascarsija, där de flesta av stadens sevärdheter finns, och hade bara ett par minuters gångväg till den från hotellet där jag bodde. Och visst kändes det österländskt att gå omkring i dessa kvarter!

Några av Sarajevos sevärdheter jag tittade på var Trg Sebilj, Sebiljtorget, som är Bascarsijas hjärta. På torget finns den vackra fontänen från 1500-talet. Den är en populär mötesplats. Runt brunnen finns ofta en stor flock duvor som väntar på att bli matade. Flocken är ett populärt fotomotiv.

Kazandziluk gatan, den berömda kopparslagargatan, kan man studera när de skickliga hantverkarna tillverkar sina produkter. Jag fick en trevlig pratstund med en butiksägare och hans dotter. Nära Kazandziluk ulica ligger Marknadsmoskén, Bascarsijska Dzamija, som byggdes på 1530-talet. Besök i moskén var inte tillåtet när jag var här.

Gågatan Ferhadija är alltid full med flanerande människor som trängs mellan butiker och restauranger. Många slinker in på Moricá Han, en gammal karavanseraj, där förr handelsmän med sina kameler samlades trängs nu människor i de gamla butikerna och i den trevliga restaurangen. Här serveras god mat till, för en svensk, låga priser. Några steg bortom Morica Han ligger den gamla koranskolan Gazi Husrev Begova Madresa, byggd på 1530-talet. Strax bakom koranskolan ligger den gamla Ortodoxa kyrkan byggd mellan åren 1539 och 1540.

Fortsätter man promenaden på Ferhadija kommer man fram till Gazi Husrev Begova Dzamija, den stora moskén, som antagligen är den finaste ottomanska byggnaden på hela Balkan, byggd på 1530-talet. Moskén har plundrats och skadats ett flertal gånger men fick sitt nuvarande utseende efter renoveringen år 1886. Bredvid moskén finns två mausoléer. Jag besökte moskén vid ett flertal tillfällen för att uppleva det intressanta folklivet runt denna och för att njuta av den vackra arkitekturen.

Från Gazi Husrev Begova Dzamija gick jag in i det judiska kvarteret, Velika Avlija, för att besöka den gamla synagogan som byggdes på 1580-talet av judar fördrivna från Spanien ett århundrade tidigare. Turkarna stöttade med pengar då Sarajevos judar ansågs fattiga. Den gamla synagogan, Il Kal Grandi,  är numera museum och intressant att besöka.

Tillbaka på Ferhadija promenerade jag vidare västerut och kom till den mäktiga Katolska katedralen som stod färdig år 1889 efter att österrikarna hade fått full kontroll över staden. Påven höll en mässa i katedralen år 1979.

Trg Oslobodenja, Frihetstorget, ligger Sarajevos största ortodoxa kyrka, Saborna Crkva, som invigdes år 1872. Nära kyrkan ligger ruinerna av en gammal karavanseraj i vilken man nu inrättat utställningshallar.

Från Trg Oslobodenja gjorde jag en avstickare till Markale marknaden där fler än 40 personer dödades under kriget.

Från Markale marknaden gick jag ut på den stora Marsala Tita gatan och kom så fram till BBI, ett stort köpcentra uppfört under kommunisttiden men nu moderniserat. Härifrån gick jag vidare till Alipasina Dzamija, Alipasina moskén, som var en av de farligaste platserna under Balkankriget då omkringliggande kvarter utsattes för kraftiga bombattacker. Moskén byggdes under åren 1560-61.

Från Alipasina gick jag vidare längs gatan Hamze Hume tills jag kom till bron över floden Miljacka. På andra sidan bron fortsatte min vandring på sydsidan av floden fram till Konstakademin, som tidigare var landets enda evangeliska kyrka. Det är en mycket vacker byggnad uppförd i slutet av 1800-talet. En bit bortom Konstakademin ligger den judiska synagogan som vid mitt besök var stängd.

När jag passerat At-Mejdan parken kom jag till Latinska Cuprija, Latinbron, som är en av de många broarna turkarna byggde. Bron är mest känd för att det var här ”Skotten i Sarajevo” föll den 28 juni, 1914. Det var denna dag som den serbiske nationalisten Gavrilo Princip mördade den österrikiske ärkehertigen och kronprinsen Franz Ferdinand och hans gravida hustru Sophie von Chotek. En händelse som utlöste första världskriget. Gripen av den historiska händelsen vandrade jag vidare i stadsdelen Bistrik.

Från denna sida av floden har man en fantastiskt fin vy över det mycket vackra Nationalbiblioteket / Stadshuset byggt i slutet av 1800-talet. Biblioteket anses vara en av de förnämsta byggnaderna från den österrikiska-ungerska perioden, men blev hårt kritiserat när det byggdes. Arkitekten tog så illa vid sig av kritiken att han begick självmord. Biblioteket skadads svårt, nästan totalförstördes, under Balkankriget på 1990-talet men genomgick en omfattande renovering och återinvigdes den 9 maj, 2014. Idag är Nationalbiblioteket en av Sarajevos vackraste byggnader. Man får absolut inte missa att gå in i biblioteket för att titta på det fantastiska resultat som uppnåtts genom den omsorgsfulla renoveringen.

Efter att ha besökt Nationalbiblioteket gick jag till Careva moskén, Kejsarmoskén, ursprungligen byggd på 1450-talet. På 1560-talet byggdes moskén om på order av Suleiman den Store och har sedan dess inte förändrats. Careva moskén var nu under renovering och kommer att bli en stor sevärdhet när arbetet är klart.

En bit bortom moskén ligger Franciskaner klostret och Sankt Antes kyrka ett imponerande komplex byggt mellan åren 1894 och 1912.

Vill man ha en världsligare upplevelse styr man stegen till Sarajevska Pivara, Sarajevos bryggeri, som invigdes år 1864. I anslutning till bryggeriet ligger stadens största pub, Pivnica, som man absolut skall besöka om man gillar öl. Lokalen har en fantastisk inredning och här kan man beställa en liten mörk öl, 33 cl, för SEK 10:-!

Från bryggeriet fortsatte jag min promenad i Bistrik och kom fram till Inat Kucá, ett gammalt turkiskt hus som numera är en trevlig restaurang. Inat Kucá har ett vackert läge vid floden Miljacka. Märkligt nog serverades kaffe endast till matgäster!

Från Inat Kucá promenerade jag längs floden på gatan Isa-bega-Isakovica till den branta gatan Velilki som jag gick in på för att komma till begravningsplatsen Alifakovac. Begravningsplatsen ligger i den östra delen av det gamla Sarajevo. Alifacovac är intressant ur ett historiskt perspektiv för sina gamla turkiska gravstenar och har använts som begravningsplats för utlandsfödda muslimer som avlidit i Sarajevo. Här finns även två gamla mausoleer som är sevärda. Från Alifakovac har man fina vyer över Sarajevo.

En dag tog jag en buss på linje 51, upp till den högsta punkten i stadsdelen Vratnik, strax bortom den gamla stadsporten, för att besöka Bijela Tabija, Det vita fortet, och njuta av vyerna från detta. Detta är en av stadens finaste utsiktspunkter över Sarajevo. Bussresan går brant uppför de vindlande gatorna i den gamla stadsdelen och tar knappt 20 minuter.

Bijela Tabija, Det vita fortet, är medeltida fästning som det tyvärr inte återstår speciellt mycket av, bara delar av yttermuren och en del murrester av byggnader på insidan. Dock värt en kort stunds visit i samband med att man besöker den stora sevärdheten, utsiktsplatsen med sina fantastiska vyer över Sarajevo.

Promenaden ned till Bascarijska, den gamla staden, bjuder på intressanta kulturupplevelser i de trånga gränderna och bland de gamla husen. Vid den ”Gula bastionen”, ett gammalt försvarstorn, stannade jag åter till för att njuta av vyerna över Sarajevo innan jag fortsatte promenaden mot den gamla stadens torg. Vid den gula bastionen kan man köpa sig en kopp kaffe i den enkla serveringen.

Strax nedanför den ”Gula bastionen” kommer man till en stor kyrkogård där många av Balkankrigets offer vilar. Lite längre ned finns flera gamla turkiska gravstenar. Flera av husen bär fortfarande tydliga bevis av Balkankriget i form av skottskador.

Under min sista dag i Sarajevo följde jag med på en arrangerad tur till Sarajevos tunnelmuseum, som ligger nära flygplatsen.

Under en stor del av 1990-talet belägrades Sarajevo av serbiska trupper som kontrollerade i stort sett hela staden. För att klara sin försörjning till den utsatta bosniska befolkningen byggde lojala bosnier en hemlig tunnel under jord.

Tunneln började byggas i januari 1993 under kodnamnet ”Objekt BD” och skulle sträcka sig mellan de två bosniska stadsdelarna Butmir och Dobrinja, under en serbisk kontrollerad landningsbana.

Tunneln grävdes ut för hand från två håll av människor som arbetade i åttatimmarsskift. Arbetarna, som slet i dånet av bomber och vatten som kom in i tunneln, betaldes med cigaretter för sina insatser! I juli 1993 möttes de båda tunnelrören och därmed var en 800 meter lång tunnel mellan de båda stadsdelarna klar, en försörjningslina som betydde liv eller död för bosnierna. Tunnelns genomsnittliga höjd var cirka en och en halv meter. För att underlätta varutransporterna i tunneln byggdes en järnväg.

Efter kriget stängdes tunneln då den gick under Sarajevos flygplats och ett museum skapades som minne för de heroiska insatser stadens bosnier utfört och för att besökare skall få en  inblick i krigets fasor.

Idag återstår endast lite drygt 20 meter av tunneln som man får gå igenom vid besöket. I museet finns många fotografier från det krigsdrabbade Sarajevo och föremål som användes i samband med tunnelbyggnationen. Innan tunnelbesöket kan man se filmer från Sarajevo under kriget och höra på berättelser om människors lidande och kamp för överlevnad. Besöket ger en stark upplevelse om sarajevobornas lidande. Missa inte ett besök här!

Bilresa: Sarajevo – Rogatica – Ustipraca – Visegrad – Ustipraca – Gorazde – Foca  ( 195 km)

Så var det dags att hämta ut hyrbilen. Företaget jag hyrde av ligger i den nya staden. Det är en toppmodern serviceanläggning för Renault. Den trevliga unga kvinnan som skötte hyrbilsadministrationen överlämnade nycklarna till en helt ny Renault Clio Combi efter den smidiga kreditprocessen.

Bilresan började med att jag skulle köra tillbaka genom Sarajevo, samma väg som jag kommit med taxin, och jag passerade flera byggnader som jag tidigare besökt till fots. Strax bortom Nationalbiblioteket viker huvudvägen mot Belgrad av till höger, helt enligt instruktionerna jag fått. Nu var jag på väg till Visegrad, första anhalten på bilresan.

Vägen mellan Sarajevo och Visegrad var i hyfsat skick, ganska naturskön och glest bebyggd.

Staden Visegrad, lite drygt 21 000 invånare, har ett vackert läge vid floden Drina i Republica Srpska, som är en del av Bosnien Hercegovina. Under Bosnienkriget utsattes Visegrad för omfattande utrensningar av stadens bosnienmuslimska befolkning i de så kallade Višegradmassakrerna. Före kriget uppgick stadens befolkning till fler än 25 000 invånare.

Anledningen till att jag ville besöka Visegrad var för att titta på världskulturarvet Mehmed Pasa Sokolovićs bro från 1500-talet, som korsar floden Drina. Bron byggdes under åren 1571 – 1577 av den osmanske hovarkitekten Mimar Sinan på uppdrag av storvisiren Mehmed Pasa Sokolović och är karaktäristisk för den osmanska monumentalarkitekturens höjdpunkt och civil ingenjörskonst. Bron har 11 murade valvbågar med ett spann på vardera 11 till 15 meter och är 179,5 meter lång. Tre av brons 11 bågar förstördes under Första världskriget och fem under Andra världskriget. Samtliga har dock återuppbyggts.

Mehmed Pasa Sokolovićs bro är känd från boken ”Bron över Drina” skriven av Ivo Andrić, som fick Nobelpriset i litteratur år 1961.

Bron låg i flödande solsken när jag kom körande ned för bergsvägen som leder in till Visegrad. Länge hade önskat att få se bron och nu låg den framför mig. Tyvärr fick jag varken köra eller gå över bron eftersom den höll på att renoveras. Jag kunde parkera i närheten av byggarbetsplatsen och fick tillstånd att gå in och ta några bilder trots att det egentligen var tillträdesförbud. På så  vis fick jag några fina närbilder av bron innan jag körde in i centrum och parkerade bilen. Där gick jag in på turistbyrån och fick lite information om Visegrad samt en fin karta över Bosnien-Hercegovina. Därefter promenerade jag runt i staden i ett par timmar. Gick längs floden och kunde njuta av ytterligare fina vyer över bron, floden Drina och de omkringliggande bergen. Jag besökte även det nya Kulturcentrat som ligger på en halvö i floden Drina. Det är uppfört med hus i gammal turkisk arkitektur och väl värt ett kort besök.

Nöjd med mitt besök i Visegrad körde jag tillbaka till Ustipraca och svängde av mot Gorazde. Staden Gorazde minns jag från nyhetssändningarna som handlade om Balkankriget. Det var en stad som drabbades hårt av detta och när jag körde igenom staden såg jag flera sönderbombade hus och hus med skottskador.

På eftermiddagen kom jag fram till dagens slutdestination, den lilla staden Foca som skulle bli min bas de kommande två dagarna. På nätet hade jag hittat ett bra hotell som ligger på en höjd med fina vyer över floden Drina. De flesta besöker Foca för dess närhet till Sutjeska National Park och  fina möjligheter till rafting i floden Drina.

Bilresa: Foca – Tjentiste – Dona Bare (Sutjeska National Park) – Tjentiste – Foca (106 km)

Anledningen till att jag valt Foca som bas var närheten till Sutjeska National Park där landets högsta berg ligger. Här finns djupa skogar och fina vandringsleder.

Tjentiste – Krigsmonumentet

Vägen från Foca till Tjentiste är vacker för att den slingrar sig genom skog och berg. Det tog inte mer än cirka 45 minuter att köra från Foca till Tjentiste. Här finns ett stort och imponerande krigsmonument rest 1970 till minne av slaget vid Sutjeska som stod under andra världskriget. Slaget utkämpades mellan tyskar och jugoslaviska trupper varvid mer än 7 000 soldater omkom.

Monumentet består av två stora, betongblock på en höjd. För att komma dit går man först en plattbelagd väg och sedan upp för en lång trappa för att komma till monumentet. Från kullen har man fantastiska vyer över Bosnien-Hercegovinas högsta berg Maglic, 2 386 möh.

Nedanför kullen finns ett tillhörande museum. Det är dock numera stängt då det plundrades under Balkankriget. Men huskroppen har en fascinerande arkitektur som är värd att titta på.

Tjentiste – Done Bare (Sutjeska National Park)

Från Tjentiste körde jag till Done Bare djupt inne i Sutjeska National Park. Vägen dit var allt annat än bra! De första åtta kilometrarna gick på en asfalterad väg som dock bitvis var hårt skadad. Efter den tog en stenig grusväg vid. På den skulle jag köra ytterligare tio kilometer innan jag var framme vid Done Bare. Jag var på väg att vända flera gånger då vägen var mycket dålig. Det som drev mig framåt var viljan att få vandra en stund inne i nationalparken och längtan efter att få se de höga bergen, som jag sett skymta förbi då och då när jag körde genom skogen. När jag nästan förlorat hoppet om att nå Done Bare öppnade sig plötsligt skogen och jag såg ett vackert landskap framför mig med berg i fjärran.

Efter en fika under vindskyddet som ligger vid “vägs ände” gick jag iväg på stigen som enligt en skylt leder till en plats som heter Boric´, 1 470 möh. Stigen gick genom ett vackert böljande landskap, som såg ut att fungera som slåtter- och betesmark. I öst, väst och norr syntes höga berg. Stigen var lättvandrad. Efter det öppna landskapet gick leden under ett par kilometer genom en skog med löv- och barrträd för att sedan plötsligt spricka upp i ett magnifikt bergslandskap.

Boric´ visade sig vara en utsiktsplats med otroligt fina bergsvyer. Jag njöt av vyerna i nästan en halvtimme innan diset och regnet kom. Då var det bara att vända om och gå tillbaka till bilen. Naturligtvis hade jag velat stanna längre i den vackra bergsmiljön men vädrets makter skall man ha respekt för och inte utmana!

Nu var det bara att köra den synnerligen dåliga grusvägen tillbaka till Tjentiste där vädret var bättre. Men att fortsätta att vandra var tyvärr inte att tänka på!

Påföljande dag skulle jag lämna Bosnien-Hercegovina och köra in i Montenegro.

Läs om min resa i Montenegro genom att klicka på denna länk   montenegro-resa 

Bilresa: Budva – Kotor – Perast – Risan – Meijine – Grahovo – Vilusi – Trebinje – Stolac – Buna – Mostar ( 246 km)

Dagarna i Montenegro tog slut alldeles för snabbt. Det fanns mera att utforska i detta lilla vackra och intressanta land kände jag, men så är det på resa – man måste vidare och nu var det dags att köra tillbaka till Bosnien-Hercegovina.

Från Budva körde jag till Kotor och Perast som jag besökt ett par dagar tidigare och vidare längs den vackra Kotorfjorden. Solen sken så vyerna över fjorden och byarna längs denna var fantastiska. I Mejine, strax innan Herceg Novi, körde jag upp i bergen på en bred och fint asfalterad väg med stigningsfiler i riktning mot Grahovo.

Jag stannade till på en parkeringsplats högt ovanför Kotorfjorden för att en sista gång njuta av den fantastiska naturen och vyerna över fjorden innan jag körde vidare mot Bosnien.

Vägen var i fint skick fram till Grahovo. Ju närmare gränsövergången vid Vilusi jag kom desto smalare och mera slingrande blev vägen. Passagen in i Bosnien gick snabbt och problemfritt!

Efter gränspassagen var det länge glest med bebyggelse, bara enstaka mindre byar passerade under resan. Första större stad jag kom till efter gränsen var Trebinje, som jag dock aldrig stannade till i då vädret blev allt sämre. Efter Trebinje var det åter glest bebyggt och knappt någon trafik alls. Vacker natur passerade. I Stolac gjorde jag ett stopp för att besöka den gamla begravningsplatsen med sina unika gravstenar, som antagligen kommer upp på UNESCO:s världsarvslista inom en snar framtid. I Stolac mötte jag kraftiga vindar och störtregn som förkortade mitt besök på begravningsplatsen. Ju närmre Mostar, dagens slutdestination, jag kom desto sämre blev vädret.

Stolac – Kommande världsarv?

Området runt Stolac har varit bosatt i minst 15 000 år som bevisas genom markeringar i Badanjgrottan, som experter daterat till att vara gjorda för mellan 14 000 och 18 000 år sedan.
Stolac är dock mest berömd för Radimlja nekropolisen där det finns 133 gravstenar, ste´cci, i olika former, varav 63 har unika dekorationer. De tidigaste gravstenarna är från 1400-talet men majoriteten dateras till 1500-talet.

Jag hann gå runt på den gamla gravplatsen i omkring tio minuter innan stormen kom. Den gjorde det omöjligt att stanna här längre eftersom de hårda vindarna blåste söder paraplyet och piskade regnet mot kroppen.

Mostar – Staden med den UNESCO-listade bron

Under medeltiden var Mostar inte mer än en liten by i det vi nu kallar Bosnien-Hercegovina. Innan turkarna erövrade Mostar lär det bara ha funnits 19 hus i byn och en hängbro över floden Neretva. Turkarna erövrade Hercegovina år 1482. Första gången Mostar nämns som stad är år 1474. Männen som vaktade hängbron kallades för mostari och man antar att staden är uppkallad efter dessa. Under turkarnas regim blev Mostar det administrativa och militära centrat för Hercegovina. Det som nu kallas för Carsija, den gamla staden, växte fram runt en ny stenbro, Stari most, designad av ottomanerna men byggd av den lokala befolkningen. Bron invigdes år 1566. Det är detta kulturarv som nu gör Mostar till en av Bosnien-Hercegovinas stora turistdestinationer.

Jag har länge haft en önskan att besöka Mostar men Balkankriget under 1990-talet förhindrade detta. Att äntligen få komma till Mostar blev därför en stor upplevelse.

Efter en del rundkörning i Mostar i sökandet efter hotellet jag bokat via nätet hittade jag äntligen gatan det låg på. Jag hade varit nära hotellet, eller rättare sagt pensionatet, flera gånger utan att hitta rätt. Det här var en ganska typisk händelse under resan i Bosnien-Hercegovina eftersom det är svårt att hitta någon som talar ett främmande språk och kan hjälpa en vilsen turist. Pensionatet låg en bit in från huvudgatan så jag fick köra ytterst försiktigt för att inte skrapa bilen mot husväggar på den trånga gatan.  Väl inne på pensionatets gård var det gott om utrymme. Från pensionatet var det bara drygt tio minuters promenad till den gamla staden. Nu skulle jag ha Mostar som bas i tre dagar.

Redan första kvällen promenerade jag till den gamla staden för att orientera mig och ”känna av” atmosfären i denna. Regnet gav den gamla staden en trolsk stämning, som tur var upphörde det efter en stund. Omedelbart noterade jag att det var gott om turister i Mostar. Jag kände direkt att det här var en plats som jag tyckte om! Den gamla bron och många byggnader var vackert upplysta och det var lätt att förstå varför denna miljö tagits upp på UNESCO:s lista över världsarv år 2005.

Efterföljande dag lämnade jag pensionatet tidigt för att promenera genom staden och besöka några av dess sevärdheter, som till största delen är koncentrerade i den gamla staden. Man får dock inte glömma att Mostar skadades mycket svårt under Balkankriget vilket förstörde flera gamla byggnader, bland annat Stari Most, den gamla bron.

Det finns ett flertal gamla moskéer i Mostar, många av dem blev svårt skadade under kriget. En av dem ligger på gatan Vukovica, knappt femtio meter från pensionatet där jag bodde, böneutropen från denna väckte mig på morgnarna.  Följer man Vukovica norrut kommer man till den gamla staden. Strax innan jag kom fram till den gamla staden gick jag in på en gata som leder ned till floden Neretva. Längst ned på denna har man en mycket fin vy över Stari most, den gamla bron.

Alldeles före bron ligger flera hus från den ottomanska perioden, några av dem är nu pensionat, en gammal stenbro, en gammal kvarn och mängder av affärer fulla med, för många turister, lockande varor. Själv föredrar jag att besöka historiska byggnader istället för att shoppa.

Stari most, den gamla bron, invigdes år 1566 men förstördes av kroatiska styrkor den 9 november, 1993. Med donationer från USA, Kroatien, Nederländerna, Italien och Turkiet kunde bron återinvigas den 23 juli 2004. Stari most är en vacker stenbro med ett spann byggd av turkarna. Broväktarna har alltid hållit till i tornen Halebija och Tara, som även de återuppbyggts. Spannet på brovalvet är 28.7 meter och högsta punkten på bron är 21 meter mätt från floden Neretvas sommarnivå. Bron togs upp på UNESCO:s världsarvslista år 2005.

Jag gick över bron, strax efter bron på höger sida ligger Stari most museum  som nu är inhyst i Tara tornet, och kom till den gamla basaren på den kullerstensklädda handelsgatan Kujundziluk kantad med gamla hus. I husen ligger många affärer och restauranger som vänder sig till turister med sitt utbud av varor eller tjänster. På gatan gick flera unga romska mödrar omkring med sina barn på axeln och tiggde pengar av turister. De gamla husen ger ett ålderdomligt intryck, som att vandra på gatorna för flera hundra år sedan.

Går man stentrappan upp till höger kommer man till Mostars äldsta moské Cejvan Céhaj invigd 1552. Moskén var tyvärr stängd vid mitt besök varför jag inte kunde titta på interiören.

Tillbaka i den gamla basaren gick jag till Koski Mehmed Pasha moskén, byggd i början av 1600-talet. Här sitter numera en man som säger sig kunna erbjuda den finaste vyn över Stari most, om man betalar Euro 2 eller motsvarade belopp i bosnisk valuta, från moskéns altan. Framför moskén finns en vacker gammal brunn.

Inte långt från Koski Mehmed Pasha moskén ligger Kajtaz-huset som ursprungligen var ett ottomanskt bostadshus från 1700-talet. Idag är Kajtaz-huset ett museum som visar hur en bostad såg ut för mer än 300 år sedan. Kajtaz huset är klassat som världsarv av UNESCO.

Nära Koski Mehmed Pasha moskén ligger den gamla marknadsplatsen Tepa som har använts regelbundet sedan turkarna öppnade den på 1400-talet!

Från Tepa gick jag till Kara Ozbegova moskén som stod färdig år 1557. Den är Hercegovinas viktigaste moské och den mest speciella arkitektoniskt sett. Kara Ozbegova moskén skadades mycket svårt av de kroatiska trupperna under Balkankriget och stridsvagnar sköt sönder minareten. Nu är den helt renoverad till ursprungligt skick.

Jag korsade floden Neretva på Musala bron och kom in i en del av Mostar som skadades svårt under kriget. Här finns flera av de sönderbombade husen och större byggnaderna bevarade som monument över det förskräckliga kriget; ett varuhus med stora bombhål, stora bostadshus och en bank. Det var tragiskt att se de förstörda husen och bevisen på det meningslösa med krig. Gatan Santica var skiljelinjen mellan de bosniska och kroatiska styrkorna. Utefter den gapar stora hål där det tidigare funnits olika byggnader från den österrikiska perioden.

Tillbaka i den gamla staden tittade jag på de turkiska baden, hammam, som även de skadades svårt under krigen. En del av dessa är nu omgjorda till restauranger som, förutom god mat, erbjuder fina vyer över Stari most från sina terrasser.

Jag missade naturligtvis inte att titta på den lilla stenbron Kriva Cuprija, stadens äldsta stenbro med ett valv, färdigbyggd år 1558. Bron sägs vara byggd som övningsobjekt inför det stora bygget av Stari most. Efter Kriva cuprija gick jag tillbaka till Stari most för att avsluta min rundvandring i Mostar.

Staden Mostar är en trevlig bekantskap som man inte skall missa att besöka om man kommer till Bosnien-Hercegovina. Många besöker staden under en dagstur från Dubrovnik.

Bilresa: Mostar – Blagaj – Mostar – Pocitelj – Capljina – Kravice – Citluk – Mostar (111 km)

Runt Mostar finns det flera intressanta sevärdheter. Enklast att nå dem är att ha tillgång till egen bil. Under en dagstur, i lugnt tempo, besökte jag nedanstående sevärdheter.

Blagaj – Vid floden Bunas källflöde

Dervischernas hus i Blagaj är vid sidan av Mostar, en av Hercegovinas förnämsta sevärdheter och ligger cirka 15 kilometer sydost om Mostar. Dervischernas hus, tekija, byggdes på 1500-talet och är i fint skick med fantastiska träsniderier, unika mötes- och bönerum. Tekijan har ett spektakulärt läge vid foten av en cirka 200 meter hög lodrät bergvägg vid floden Bunas källa. Källan, som springer fram ur bergväggen, är en av Europas kraftigaste källor med ett vattenflöde på 40 000 liter per minut, vilket är mer än floden Donaus källflöde.

När jag kom till Blagaj hade floden Buna svämmat över sina bräddar så att delar av restaurangerna som ligger runt tekijan till stor del låg under vatten. Det hade regnat kraftigt i Mostar föregående kväll, jag var tvungen att söka skydd när det kraftigaste regnet kom, och det hade det tydligen gjort även i Blagaj för bord och stolar stod djupt i flodvatten överallt. Restaurangpersonalen kämpade med att få bort vatten ur lokalerna när jag kom. Dervischernas hus hade dock klarat sig från översvämning varför det gick bra att besöka det.

Efter att ha betalat entréavgiften och tagit av mig skorna, som föreskrevs, gick jag in i den vackra byggnaden. Så lugnt och fridfullt det kändes här inne, bara bruset från floden Buna hördes genom de öppna fönstren. Jag gick runt i de sparsamt men vackert möblerade rummen, huvudsakligen vackra mattor på golven, och tittade ut genom fönstren där jag kunde se den strida strömmen av vatten forsa fram. När en grupp högljudda holländska turister kom gick jag därifrån tills de hade fullföljt sitt besök. Deras stoj, högljudda prat och gapskratt förstörde stämningen.

Jag tog också tillfället i akt att gå över floden för att få den finaste bilden av dervischernas hus innan jag lämnade Blagaj. Dervischernas hus med sitt läge vid floden Buna är bland det vackraste jag sett när det gäller placering av en byggnad!

Pocitelj – Föreslaget världsarv

Pocitelj ligger knappt 30 kilometer söder om Mostar längs väg M17. Det blev min nästa destination efter besöket vid dervischernas hus i Blagaj.

Staden Pocitelj antas ha grundats av den bosniske kungen Stjepan Tvrtko I år 1383. Under åren 1463 till 1471 hölls staden av en ungersk garnison. Efter en kort belägring år 1471 föll staden i turkarnas händer, som höll den ända fram till år 1878. En stor del av de gamla byggnaderna som kan beskådas i Pocitelj stammar från den turkiska perioden.

Pocitelj skadades svårt av kroatiska styrkor under Balkankriget och de flesta bosnier som bodde här dödades eller fördes till koncentrationsläger. Pocitelj har återuppbyggts i stor omfattning och föreslagits som världskulturarv.

För att komma in i den tidigare helt muromgärdade staden gick jag in genom den stadsport som ligger närmast M17. Tyvärr utnyttjar man denna passage till souvenirförsäljning vilket till en viss del stör den medeltida stadsbilden. Längre in i staden finns dock inga fler souvenirförsäljare.

Jag fortsatte på den smala och vindlande kullerstensbelagda gatan upp genom den gamla staden för att komma till den största sevärdheten. Högt uppe på berget syntes fortet och dit kommer man genom en ganska svettig promenad, åtminstone när solen ligger på.

Den första sevärdheten jag kom till var Sisman Ibrahim_pasa moskén som är en av de finaste exemplen på en klassisk ottomansk moské med en kupol i Bosnien-Hercegovina. Den byggdes mellan åren 1562 och 1563. Runt moskén finns flera vackra byggnader som den forna koranskolan, värdshuset, badet och klocktornet. Både badet såväl som koranskolan är byggda före 1660-talet. Värdshuset är byggt omkring år 1665 och klocktornet någon gång efter 1664. Moskén sprängdes 1993 av kroatiska styrkor varvid kupolen och minareten rasade samman. Övriga byggnader skadades svårt. Allt är nu renoverat till originalskick.

Till sevärdheterna räknas också de unika gamla bostadshusen, som finns kvar efter kriget, som har en blandad arkitektur med spår av turkisk, medelhavs- och lokal formgivning.

Borgen, som jag kom upp till efter en vandring upp för stenbelagda gator är kanske Pociteljs största sevärdhet. Den byggdes i omgångar mellan 1500- och 1700-talen men har delar som antagligen byggdes redan på 1400-talet. Under 1600-talet byggdes borgen ut och kom att omfatta en stor del av höjden ovanför staden. Samtidigt byggdes en mur runt staden. Delar av borgen är välbevarade medan andra har förfallit. Vyerna från borgen är mycket imponerande!

Jag gick runt i Pocitelj i ett par timmar för att njuta av miljön och vyerna och besökte även konstnärskollektivet som håller till i en lokal nära moskén.

Missa inte att besöka Pocitelj!

Kravice – ”Bosniens Niagara”

Dagens näst sista besöksmål var vattenfallet Kravice som finns i floden Trebizat. Vattenfallet Kravice ligger 10 kilometer söder om staden Ljubuski. Fallet är ett populärt turistmål och lätt att nå om man har tillgång till bil. Fallets höjd är omkring 25 meter och radien på sjön nedanför fallet är 120 meter.

När jag besökte Kravice var det mycket vatten i fallet på grund av allt regn vilket gjorde det mäktigare än det borde ha varit så här års. Det var en hel del människor vid fallet då det också är ett populärt mål för en picknick men ingen satt på marken då det var ordentligt blött på grund av översvämning. Däremot var det en hel del folk i caféet som har fina vyer över fallet.

Kravice är väl värt en omväg!

Mogorjelo – gammal gravplats

Sista stoppet innan jag återvände till Mostar gjorde jag i Mogorjelo för att titta på de forntida gravarna, den äldsta är från 300-talet e Kr.

Nöjd med dagens upplevelser tillbringade jag sista kvällen i Mostar med att äta på en trevlig lokal restaurang och än en gång titta på den belysta Stari most, den gamla bron. Dagen därpå skulle jag återvända till Sarajevo och därmed gick denna intressanta resa in i sitt slutskede.

Bilresa: Mostar – Potoci – Jablanica – Konjic – Sarajevo (129 km)

Det var en strålande vacker morgon när jag körde ut ur Mostar. Jag stannade på en höjd ovanför staden och tog några fina översiktsbilder innan jag fortsatte mot Sarajevo. Vägen mellan Mostar och Konjic är mycket naturskön och kantas ofta av höga berg. Speciellt dramatisk var naturen i Neretva kanjonen och vid Jablanicasjön. Här var det roligt att köra bil, även om vägen var krokig och medelhastigheten lägre. I sådan här miljö har man inte bråttom. Här njuter man av naturscenerierna!

Enda stoppet under resan till Sarajevo blev i staden Konjic.

Konjic – ”En av de äldsta”

Konjic är en av de äldsta bosättningarna i Bosnien, nästan 4 000 år gammal, och ligger vid floden Neretva, cirka 50 kilometer sydväst om Sarajevo. Staden är omgiven av höga berg och stora skogar och ligger 268 meter över havet. I slutet av 1200-talet var Konjic en viktig stad i det ottomanska riket och från den tiden stammar stadens största sevärdhet, den gamla stenbron. Bron stod klar 1682 men skadades svårt under andra världskriget av tyska bombplan. Den skadades än en gång under Balkankriget men år 2011 var den renoverad med hjälp av pengar från Turkiet.

Förutom den vackra naturen runt staden och den gamla staden med byggnader från den ottomanska perioden, som jag strövade runt i en stund, tror jag inte det finns mycket mer att se i stadens centrala del, vad jag kunde se. Kanske berodde det på det ruggiga och kulna vädret?

Resa till Bosnien Hercegovina

Att resa på Balkan har varit intressant och spännande! Efter besöket i Bosnien-Hercegovina återstår endast Kosovo att besöka innan jag varit i alla Balkans länder. Samtliga länder har mycket att erbjuda en besökare i form av vacker natur och fina kulturupplevelser. Res gärna hit, oavsett land, och Du kommer att återvända hem med starka minnen, av olika karaktär! 

Det finns många intressanta och spännande länder.
Läs om några av dessa på min hemsida
www.stalvik.se / rainer stalvik

Print Friendly