Isle of Man

 

Klicka på bilden för större format

douglas, castletown, port st mary, the chasms, cregneash, port erin, peel, tynwald, laxey, snaefell och ramsey var några platser jag besökte på isle of man, rainer stalvik

Isle of Man – Den lilla ön i Irländska sjön

Isle of Man, Europa, den lilla ön belägen i Irländska sjön mellan Storbritannien och Irland, erbjuder fina vandringsmöjligheter, vackra naturupplevelser och besök på intressanta historiska platser. Ön styrdes under flera århundraden av vikingar från Norge och arvet efter dessa kan fortfarande ses i form av byggnader och i ortsnamn.

Basen för mitt utforskande av Isle of Man under en vecka i maj var huvudstaden Douglas. Härifrån åkte jag med lokalbussar till städer som Castletown, Port St Mary, Peel, Port Erin, Laxey och Ramsey.

Dagarna på  Isle of Man var inte svåra att fylla med besök på intressanta platser eller med fina vandringar, bland annat besökte jag Castletown, den gamla huvudstaden, där jag tittade på en av Europas bäst bevarade medeltida borgar, Den grundades av den norske kungen Magnus II på 1260-talet, i Peel besökte jag ruinerna av den mäktiga borgen på ön St Patrick, även den grundad av de norska vikingarna.

Jag vandrade en del av kustleden från Port St Mary till Port Erin via den gamla byn Cregneash med hus från 1600-talet. Och jag vandrade Heritage trail från Peel till den gamla tingsplatsen Tynwald samt från toppen av öns högsta berg Snaefell till Laxey mm

På Isle of Man finns världens äldsta kontinuerligt arbetande Parlament, som varit verksamt i mer än 1 000 år, och här finns en av världens äldsta hästspårvagnar som varit i drift i mer än 100 år!

Mina dagar på Isle of Man försvann i ett snabbt tempo och jag skulle gärna besöka ön än en gång för att gå ännu mera på djupet i detta lilla intressanta land.

Läs mera om min resa här nedan

Lite fakta om Isle of Man

Den ön som vi idag kallar för Isle of Man bildades i Irländska sjön för cirka 8 000 år sedan när landmassan höjdes och skar av den från Storbritannien och Irland.

Kolonisationen av ön ägde rum någon gång före 6 500 före Kristus. De första invånarna var jägare och samlare som bodde i små naturliga vindskydd och använde enkla redskap av flinta eller sten som hittats nära kusten.

Under den neolitikum, den yngre stenåldern, infördes jordbruket, stenredskapen förbättrades och keramik började användas. Under denna period begravde man sina döda i megalitgravar, storstensgravar. Denna typ av gravsättningar finns på flera platser på ön.

Under bronsåldern ersattes de stora kollektiva megalitgravarna av mindre gravar.

Under järnåldern började ett keltiskt inflytande ta form.  Kelter är benämning av närbesläktade folkgrupper med indoeuropesikt ursprung.

Kelterna var i huvudsak bönder som hade stora hjordar med hästar, får och kor. Krigare, som räknades till den mäktiga överklassen, ägde den mesta av jorden och boskapen. Hantverkare stod närmast under krigarna. Lägst i hierarkin stod småbönder och slavar.

627 e kr erövrades ön av Edwin of Northumbria

På 800-talet erövrades ön av vikingar och lydde sedan i flera sekler formellt under Norge

1266 kom ön under skotskt styre och kom sedan att växelvis styras av Skottland och Storbritannien

1765 från detta år har Isle of Man styrts av britterna, utan att formellt tillhöra Storbritannien

Genom att ön i långa tider har varit relativt isolerad har öborna bevarat gammal kultur och gamla sedvänjor.
Det språk man ursprungligen talade på Isle of Man var ett gaeliskt språk, manx, som användes in på 1900-talet. Långsamt höll det på att dö ut och den siste, Ned Maddrell, som talade detta språk naturligt avled år 1974. På senare år har allt fler öbor åter lärt sig språket och enligt folkräkningen år 2001 fanns det cirka 1700 personer som kunde tala manx.

Isle of Man lyder direkt under brittiska kronan, men räknas inte som en del av Storbritannien.  Ön har betydande självstyre i interna frågor medan den brittiska regeringen är ansvarig för dess försvar och internationella relationer

Tynwald är öns egen lagstiftande församling, med egna juridiska och administrativa system. Tynwald är världens äldsta parlament som varit kontinuerligt verksamt i cirka 1 000 år

Tynwald är uppdelat i ett överhus och ett underhus, som i praktiken sitter tillsammans men som röstar separat i alla frågor utom i vissa undantagsfall. Underhuset har 24 ledamöter vilka utses i allmänna val för fem år i taget. Överhuset består av en ordförande, en biskop, en kronjurist samt åtta medlemmar valda av underhuset. Det finns inga politiska partier på ön

Öns administration ansvarar för den direkta beskattningen. Även om de flesta skattesatser på Isle of Man är samma som i Storbritanniens finns det vissa skillnader. Bolagsskatten avskaffades 2006

Finanslagstiftningen har lockat ett stort antal banker till ön. Nära en femtedel av alla arbetstillfällen på ön finns inom bank- och finansvärlden. Övriga betydande näringar är fåravel, boskapsskötsel och i viss mån fiske.
Den brittiska monarken är öns statsöverhuvud. Monarken utser en personlig representant på ön, viceguvernör, för en femårig mandatperiod

Resan

Flyg

Man kan komma till Isle of Man med flyg eller färja. Jag flög till isle of Man.

Min flygresa gick från Göteborg till London Heathrow, cirka 2 timmar. Därefter fick jag byta flygplats till London Gatwick med hjälp av buss. Från Gatwick flög jag till Isle of Man, cirka 1 timme.

Hem flög jag från Isle of Man till London City Airport. Härifrån tog jag tåg till Paddington och från Paddington åkte jag snabbtåget till London Heathrow varifrån jag flög hem.

Byte av flygplatser gör resdagen lång, det krävs långa tider mellan flygplansbytena av säkerhetsskäl.

Prisnivå (Kurs 1 GBP = SEK 10.48)

Det behöver inte bli speciellt dyrt att  besöka Isle of Man om man undviker att bo på lyxhotell eller att äta på lyxrestauranger.

Själv hittade jag ett prisvärt boende på ett pensionat som heter Bentlea. Här fick jag ett stort rum med havsutsikt som inkluderade en ”full english breakfast” för GBP 30:-, dvs c:a SEK 315:-.
En enklare måltid på restaurang går att få för GBP 6 – 7:-, dvs c:a SEK 63:- – 73:-, en kötträtt kostar från GBP 10:-, dvs SEK 105:-. En öl på en pub kostar från GBP 5:- , dvs SEK 52:-.

Ett busskort med obegränsat antal resor under fem dagar kostar GBP 19:-, dvs c:a SEK 200:-. En enkelresa på buss, beroende på avstånd, startar på GBP 2.90, dvs c:a SEK 30:-.

Tågbiljetten, enkel resa, från Douglas till Port Erin kostade GBP 6:-, dvs c:a SEK 63:-. Tur och Retur-biljett kostar det dubbla.

Inträde på museum, vissa är avgiftsfria, startar på GBP 4.50:- , dvs c:a SEK 47:-.

Några av de städer, orter och sevärdheter jag besökte var:

Douglas (Doolish)

Huvudstaden Douglas, med cirka 26 000 invånare, har ett vackert läge vid den nästan fyra kilometer långa Douglasbukten. Ursprungligen var Douglas ett litet fiskeläge som på 1700-talet förvandlades till en stad med rika köpmän. På 1800-talet, under den viktorianska epoken, började turister söka sig hit för att njuta av stadens attraktioner och strandliv.

Douglas var min bas under de sju dagar jag utforskade Isle of Man, vilket var ett bra val eftersom det fanns bra kommunikationer till andra städer och platser runt om på ön. Det är inte svårt att hitta boende i olika prislägen i Douglas. Själv hade jag turen att hitta ett litet fint pensionat precis vid stadens ”livsnerv” ”The Promenade” eller som det populärt kallas ”The Prom”.

”The Prom” är den långa strandpromenaden som sträcker sig nästan utefter hela Douglasbukten och är ett underbart stråk att flanera på. I början av 1900-talet sökte sig mer än 600 000 turister till Douglas där de njöt av promenader längs ”The Prom” och bodde på något av de fina hotellen som byggdes för de celebra gästerna. De vackra victorianska husen utefter ”The Prom” minner fortfarande om denna tid.

Några av de sevärdheter jag besökte under mitt besök var Gaiety Theatre som öppnades år 1900. Teatern är ett av de finaste exemplen på brittisk teaterarkitektur. The Manx Museum är stadens ”kulturella flaggskepp” med en fin samling av föremål som representerar öns historia. Tynwald House, parlamentshuset, med världens äldsta kontinuerligt arbetande parlament som varit i drift i cirka 1 000 år. Sayle Art Gallery har utställningar av alster gjorda av lokala konstnärer. Villa Marina, stadens nöjeskomplex, med en fantastisk arkitektur och trädgård. Här finns stadens biograf och vid mitt besök hölls en musikfestival.

Andra attraktioner är stadens hästspårvagnar, som är världens äldsta och har varit i drift i sedan 1876. Att åka tåg på linjen mellan Douglas och Port Erin i tågvagnar från början av 1900-talet dragna av gamla ånglokomotiv är en attraktion man inte bör missa när man besöker Isle of Man. Manx Electric Railway är en gammal tåglinje mellan Douglas och Ramsey som många turister tar en tur med.

Stadens shoppingområde med mängder av affärer, restauranger och pubar ligger på gatorna Duke Street, Strand Street och Castle Street.

Boende finns det gott om i Douglas, men det gäller att välja rätt!

Jag hittade ett hotell på nätet som jag bokade, men tyvärr motsvarade det inte riktigt mina förväntningar varför jag bara stannade här i två nätter. Under ett av mina strövtåg utefter ”The Prom” fann jag ett litet pensionat som heter Bentlea. När jag kom in på detta fick jag ett varmt bemötande av Gill Myers, kvinnan som äger Bentlea. Jo, det fanns ett rum ledigt för de fem nätter jag skulle stanna ytterligare i Douglas och vi bestämde att jag skulle flytta över direkt efter frukost nästkommande dag. Ett byte jag aldrig ångrade!

Rummet, med havsutsikt, jag fick var mycket rent och välskött, Gill Myers är en mycket hjälpsam person som gör allt för att serva sina gäster på bästa sätt och den ”full english breakfast” hon serverar varje morgon är riklig och fantastiskt god. För den som behöver tillgång till wifi finns detta här.

Om Du någon gång besöker Isle of Man rekommenderar jag boende på Bentlea mycket varmt!

If you look for a wounderful place to stay at in Douglas the B&B Bentlea is the place to stay in! Bentlea has a central location, the rooms are very clean, and the owner Gill Myers is doing what ever is possible to serve her customers. And the ”full english breakfast” she serves is fantastic!

I give Bentlea my warmest and highest possible recommendations!

Castletown (Balley Cashtal)

Castletown var tidigare öns huvudstad och har lyckats att bevara mycket av sin gamla charm. Det är lätt att ta sig hit med buss från Douglas och sedan är det bäst att utforska den lilla staden till fots. I Castletown finns flera några av Isle of Mans främsta sevärdheter. Tyvärr gjorde det dåliga vädret under mitt besök att jag bara kunde utforska några av dem.

Castle Rushen är en av Europas bäst bevarade medeltida borgar och grundades av den norske kungen Magnus II år 1260. Han dog här år 1265 och begravdes i Rushen Abbey. Borgen byggdes senare ut av de lokala regenterna till sitt nuvarande utseende. Att besöka borgen är en resa bakåt i tiden och här kan man, förutom den imponerande borgen, även se rum som inretts för att återskapa den historiska miljön. Borgen fungerade under lång tid även som fängelse och här avrättades John Kewish som den siste fången på Isle of Man år 1872 efter att ha mördat sin far.

Old Grammar School uppfördes på 1200-talet e Kr och var stadens första kyrka och är idag Isle of Mans äldsta taktäckta byggnad. År 1570 gjordes kyrkan om till skola för pojkar som var i drift fram till år 1702. År 1930 stängdes skolan för gott och är numera ett museum.

Chapel Hill i Balladoole är ett av öns viktigaste forntida monument. Här har man funnit spår av människor som levde under sten-, brons- och järnålder och gravar från tidig kristendom. Det förnämsta fornfyndet som gjordes 1945 är dock en skeppssättning från 900-talet. Vid utgrävningen av denna fann man en vikingabåt och lämningar efter en man och en kvinna, förmodligen en hövding och hans hustru samt benrester efter olika tamdjur som begravdes samtidigt.

Vandring från Port St Mary (Purt le Moirrey) till Port Erin (Purt Chiarn), via byn Cregneash

Isle of Man bjuder på många fina naturupplevelser och det är lätt att komma till natursköna platser med hjälp av olika transportmedel, eller till fots. Det finns fina vandringsleder runt om på Isle of Man och alla är bra markerade och lätta att följa. Den längsta av dem alla är den 160 kilometer långa leden Raad Ny Foillan, Road of the Gull, som följer öns hela kuststräcka och beräknas ta sju dagar om man vill gå hela på en gång.

Den första vandringen jag gjorde var en bit av Raad Ny Foillan. Min vandring började vid Port St Mary och följde den vackra kuststräckan fram till de dramatiska havsklipporna som kallas för The Chasms. Där vek jag av leden för att vandra till den gamla byn Cregneash och vidare till Port Erin. På denna vandring kom jag även till Meayll Hill där det finns en stor begravningsplats från stenåldern.

I Port St Mary var leden stenbelagd och gick väldigt nära havet. I utkanten av fiskeläget ligger en gammal fästning som jag passerade på vägen mot The Chasms. Leden snirklar sig sedan fram mellan några hus i utkanten av samhället innan den följer en lång stenmur tills den går in i ett fårbetesområde med fantastiska vyer över havet, flera kullar och in över Part St Mary. Det var rikligt med blommor när jag vandrade här; ginst blommade i stora koncentrationer, blue bell (en art blåklocka), white bell (blåklocka i en vit variant), smällglim och trift mfl

Vid de branta och dramatiska havsklipporna The Chasms blåste kraftiga vindar vilket gjorde det farligt att gå för långt ut på dessa då risk förelåg att jag kunde blåsta ned från klipporna. Ett fall jag inte hade överlevt! Vyerna här var dock imponerande.

Från ”The Chasms” gick jag norrut mot byn Cregneash. Efter en liten uppförsbacke kom jag till ett övergivet hus, ett tidigare café sade ledaren för den vandringsgrupp som kom.

Jag fortsatte upp för backen och stannade till för en fikarast innan jag gick vidare till byn, nu på en smal asfalterad landsväg.

Att komma till byn Cregneash är som att förflytta sig bakåt i tiden eftersom den har sitt ursprung i 1600-talet. Stenhusen är byggda i typisk manxstil, små och försedda med halmtak som bundits fast för att de inte skall blåsa av när stormvindarna ligger på. Några av husen är öppna för besökare och fungerar som museer för att visa hur folk tidigare levde på ön.

Invånarna i Cregneash håller sig med djur som avlats fram på Isle of Man, korthorniga kor och Longthan-fåret vars baggar har fyra horn.  I byn kan man också få se prov på gamla hantverksmetoder.

Från Cregneash gick min vandring vidare, först en bit på asfalterad väg och sedan på en liten väg i ett vackert jordbrukslandskap, till Meayll Hill där jag besökte en gravplats från stenåldern. Här ligger tolv gravkammare i en unik cirkelformation på en kulle med vackra vyer över landskapet och havet. Gravarna dateras till 3 500-talet före Kristus.

Från Meayll Hill fortsatte jag min vandring till den lilla kuststaden Port Erin, först på en asfalterad väg och sedan på en markerad stig. I ett villaområde talade jag med en man som höll på att ansa några av sina buskar som var klippta för att bilda olika djur; elefant, lama, björnar, lejon mfl

Efter cirka fyra timmars timmars vandring kom jag till stranden i Port Erin. Härifrån gick jag till busshållplatsen och därifrån tog jag mig till Castletown där jag besökte skeppssättningen från vikingatiden.

Strax före klockan 18 var jag tillbaka i Douglas och därmed var en fantastiskt fin dag slut.

Snaefell, öns högsta berg, vandring till Laxey (Laxaa) och besök vid Lonan Old Church

Man kan inte ha besökt Isle of Man utan att ha varit upp på öns högsta berg, Snaefell (621 möh)!

På morgonen sken solen i Douglas varför jag bestämde mig för att nu var det dags för en topptur på Snaefell. Jag tog bussen till Laxey och kom dit kring 09.45. Därmed hade jag tid över att inhandla färska bakverk till förmiddagskaffet innan jag skulle åka med Snaefell Mountain Railway upp till toppen.

Snaefell Mountain Railway, Storbritanniens enda bergsjärnväg, invigdes år 1895 och är i drift sedan dess. Att åka med SMR till toppen av Snaefell är ett enkelt och snabbt sätt att komma till bergets topp. Den smalspåriga järnvägen är ungefär 7 kilometer. Alternativet att komma upp på Snaefell är att gå till toppen då det inte finns någon väg dit.

Vid klart väder kan man se samtliga de så kallade sju kungarikena från toppen av Snaefell; England, Irland, Wales, Skottland, Isle of Man och ”kungarikena” Himlen och Havet (enligt information på turistbyråns officiella hemsida).

Solen sken fortfarande i Laxey när jag steg på en av vagnarna på SMR men det blev allt molnigare ju närmare toppen vi kom. Resan bjöd på fina vyer över delar av Laxey, Great Laxey Wheel som är världens största vattenhjul, den vackra Glen Mooar Valley, vidsträckta hedar och berg. I slutet av Glen Mooar Valley ligger en övergiven gruva. ”Den skall jag gå till”, tänkte jag när vi passerade.

När jag steg ur vagnen framför hotellet som ligger på bergets topp kände jag genast kylan och den hårda vind som svepte fram över bergets topp. Jag gick omgående till stenformationen som markerar Snaefells högsta punkt för att ta några bilder på vyerna innan vinden hade drivit in molnen helt och hållet över berget. För att parera vinden fick jag luta mig framåt för att inte blåsa omkull!

Innan jag började min vandring ned för Snaefell gick jag tillbaka till hotellet för att värma mig. Där träffade jag på en vandringsgrupp. Jag frågade vandringsledaren hur jag skulle gå för att komma till den övergivna gruvan. ”Du kan följa med oss en bit så skall jag visa dig stigen som går ned i dalen. Den är lite svår att hitta”, sade han. När gruppen gav sig iväg hakade jag på och vandrade tillsammans med dem ned för berget. Den iskalla vinden svepte ned för branten och gjorde vandringen ganska kylig. Efter knappt trettio minuters vandring visade vandringsledaren mig var stigen ned i dalen började och där skiljdes våra vägar.

Ensam vandrade jag nu vidare över det karga hedlandskapet och såg hur molnen tätnade allt mer över Snaefell. Jag fick hjälp av vinden som jag nu hade i ryggen. Att vara helt ensam i hedlandskapet med berg runt omkring mig var en mäktig känsla.

Efter drygt trettio minuters vandring började stigen gå nedåt och när jag vände mig om för att titta på Snaefell såg jag vandringsgruppen stå högst upp på ett berg. Jag vinkade till dem, men de verkade inte kunna se mig för ingen vinkade tillbaka.

Vandringen ned för berget blev inte helt lätt, regnet som kom gjorde gräset halt, berget lutade stark nedåt och vinden tog med jämna tag fatt i min poncho och blåste upp den i ansiktet på mig. Det tog drygt en timme att gå till den övergivna gruvan.

Den övergivna gruvan ligger längst in i Glen Mooar Valley och stängdes i början av 1900-talet. Produktionen var inriktad på att ta upp blymalm. Det enda som återstår av gruvan ovan jord är ruiner av olika byggnader, gruvkontoret, en hög skorsten och de stora slagghögarna.

Jag gick runt bland ruinerna en lång stund och passade på att njuta av kaffe och de goda bakverken jag köpt i Laxey sittandes under en stor tall som skydd för regnet som kom.

När jag började min vandring mot samhället Laxey, vars namn har norskt ursprung (Laxaa), hade regnet upphört varför det blev en fin tur. Grönskan var vackert ljusgrön, på de frodiga bergssluttningarna gick lyckliga får och betade.

Framme i Laxey gick jag till ”Lady Isabella”, som lär vara världens största vattenhjul som fortfarande är i bruk. Laxey Great Wheel byggdes år 1854 och når en höjd på över 215 meter. Hjulet användes till att pumpa bort vatten från gruvorna i närheten. Gruvorna som hade upp till 600 anställda stängde år 1929. Vatten pumpades upp från 500 meter under jord.

Längre ner i samhället finns ett mindre vattenhjul, Snaefell Wheel, som även det användes för att pumpa bort vatten från närliggande gruvor.

Vid 15-tiden tog jag bussen till Ballaine Hills för att gå den knappt tre kilometer långa vägen till Old Lonan Church. Vid kyrkan finns ett av de tidigaste kristna korsen på hela ön. När jag sett det gick jag tillbaka till busshållplatsen och tog bussen till Douglas. Jag var väldigt nöjd med dagens upplevelser!

Staden Peel (Purt ny Hinshey) med Peel Castle och vandring på ”Heritage Trail” till tingsplatsen vid Tynwald Hill

Dags för ett besök vid en av öns största sevärdheter, Peel Castle, och vandring på Heritage Trail från Peel till världens äldsta tingsplats Tynwald Hill.

Jag tog en tidig buss från Douglas till Peel, en vackert belägen stad på Isle of Mans västra kust, för att få med lite av morgonljuset. Promenaden från busshållplatsen till Peel Bay gick på mindre än tio minuter.

Vyn över St Patrick´s Isle med Peel Castle var magnifik där den låg i det flödande solskenet. Vinden som blåste in från havet var frisk. För att komma till den mäktiga borgen måste man gå över en liten svängbro som leder över Peel Marina.

Peel Castle började byggas på den lilla ön St Patrick´s Isle av den norske kungen Magnus Barfot på 1 000-talet e Kr på en plats där det tidigare låg en offerplats. Borgens tjocka murar ramar nu in ruinerna av de byggnader som en gång fanns bakom dessa.

Efter att vikingarna lämnat Isle of Man tog de lokala kungarna över och gjorde borgen till sitt huvudsäte innan de flyttade till Castle Rushen i Castletown i slutet av 1200-talet. Material till byggnation av hus och andra byggnader i Peel togs från borgen, på kungarnas order, under lång tid och därför ligger nu de ursprungliga byggnaderna i ruiner.För den som vill är borgen öppen för besök, men det finns inte speciellt mycket att titta på bakom murarna.

Vid lunchtid bestämde jag mig för att vandra ”Heritage Trail”, en sju kilometer lång vandringsled från Peel till Tynwald Hill. Leden följer en liten flod och går till största delen på en fd järnvägsbank. Lummig grönska och många blommor, gamla bondgårdar och vacker fågelsång kunde jag njuta av under vandringen.

I Tynwald Hill besökte jag tingsplasten som grundades av norska vikingar för cirka 1 000 år sedan och är därmed världens äldsta.

Buss tillbaka till Peel där jag promenerade runt en timme till innan jag tog bussen tillbaka till Douglas. Tyvärr hann jag inte med att besöka det fina museet ”The House of Mananannan”.

Cashtal Yn Ard och vandring till Ramsey (Rhumsaa)

Näst sista dagen på Isle of Man begav jag mig norrut på ön.

Än en gång såg jag ”paniken” i busschaufförens ögon när jag bad henne släppa av mig vid hållplatsen närmast den gamla stenåldersboplatsen Cashtal Yn Ard, ”Borgen på höglandet”. Jag hade frågat henne efter vägen till den gamla kyrkan i Lonan dagen innan. Inte heller till den kunde hon peka ut hållplatsen åt mig, men idag var det än värre. Hon försökte anropa centralen och ringa den. Ingetdera lyckades. En man steg på bussen i Laxey och han blev hennes ”räddning”! Han visste precis vad jag frågade om. Bara någon kilometer senare stannade bussen och jag steg av efter en ordentlig vägbeskrivning.

Jag började med att följa en liten landsväg, som var en del av vandringsleden Raad Ny Foillan, vandringsleden som går runt hela ön. Solen sken, fåglarna sjöng och blommorna doftade. Så underbart att åter vara ute i naturen!

Efter någon kilometer stannade jag vid en liten gård där det växte storrams för att fotografera dessa. En man arbetade i trägården och jag fick en lång pratstund med honom innan jag gick vidare mot  på  mot Cashtal Yn Ard. En dryg kilometer senare vek jag av från vandringsleden och fortsatte att gå på den lilla landsvägen nu med fina vyer över det vackra jordbrukslandskapet och berg. I fjärran kunde jag till och med se Snaefell, öns högsta berg.Så stod jag då vid de tre grindarna där jag skulle välja den mittersta. Sista biten upp till gravplatsen gick på en gammal gräsbevuxen väg. Här låg en övergiven bondgård som taket fallit ned i.

Cashtal Yn Ard är en välbevarad gravplats från stenåldern med flera gånggrifter. Gravplatsen ligger vackert på ett öppet fält omgiven av stenmurar och berg i fjärran. Det här var en ”mäktig” plats att besöka och det var nästan så att jag kunde känna vibrationerna av de människor som en gång vistades här för att sörja sina döda.

Från Cashtal Yn Ard gick jag vidare på den lilla landsvägen jag vandrat på tidigare till en liten by som ligger ett par kilometer norr om gravarna. Här talade jag med en man om den bästa vägen att gå till Ramsey. Hans vägbeskrivning ledde mig först västerut och sedan norrut på lite större, och mera trafikerade, vägar. Efter att jag stigit av bussen och kommit till den lilla byn hade jag vandrat i en timme och fyrtiofem minuter. Under denna tid hade det bara kommit fyra (!) bilar.

När jag kom ut på en större landsväg som ledde rakt in i staden Ramsey stördes den fina vandringen av många bilar som var på väg till/från Ramsey varför jag försökte komma till kustleden och på så sätt slippa biltrafiken, vilket jag lyckades med de sista trettio minuterna innan jag kom fram till Ramsey.

Ramsey är öns näst största stad och ligger på norra Isle of Man. Staden expanderade i början av 1900-talet när turister sökte sig hit för att slippa trängseln i Douglas. Ramsey besöktes av drottning Victoria och prins Albert år 1847. Staden har en fantastiskt fin strand men saknar de fina viktorianska husen som finns i Douglas. Några direkta sevärdheter finns inte heller i Ramsey varför jag efter nästan två timmars rundvandring i staden hoppade på en buss som gick länds västkusten till Peel.

I Peel gick jag runt någon timme, och gick än en gång till det mäktiga Peel Castle, innan jag tog en buss tillbaka till Douglas.

Resa med ångdrivet lokomotiv från Douglas till Port Erin och besök vid The Sound på sydspetsen

Sista dagen på Isle of Man hade jag bestämt mig för att göra en tur på den historiska järnvägen mellan Douglas och Port Erin samt vandra vid The Sound på öns sydspets.

På Isle of Man finns Storbritanniens längsta smalspåriga järnvägsnät bevarat, trots att man lagt ned flera sträckor. Järnvägen togs i bruk år 1874 och fortfarande används de ursprungliga lokomotiven till att numera köra turister på de två linjer som återstår, en linje går norrut från Douglas till staden Ramsey  och en går söderut från Douglas till Port Erin. På respektive linje finns ett flertal stationer. Jag valde att åka till Port Erin, en sträcka på cirka 45 kilometer, för att med buss kunna fortsätta till öns sydspets The Sound där jag skulle göra en sista vandring innan hemresan längs kusten.

Jag lämnade mitt hotell redan en timme för tågets avgång för att hinna ta en del bilder på ”The Prom” som på morgonen är solbelyst, och dessutom skulle jag hinna köpa några goda bakverk till förmiddagskaffet. Tåget skulle avgå klockan 09.50 och jag skulle därför hinna med 11-bussen till The Sound från Port Erin.

Trots att turistsäsongen ännu inte nått sin höjdpunkt var tåget fullsatt redan 15 minuter för avgång. När ytterligare passagerare väntade på perrongen kopplade man till ännu en vagn så att alla skulle kunna åka med till Port Erin. Tåget kom därför iväg först femton minuter efter utsatt tid och därmed förstod jag att jag skulle missa 11-bussen i Port Erin.

Det blev en fin tågresa genom ett grönt och vackert jordbrukslandskap och jag kände igen ortsnamn som jag tidigare passerat med buss. Vagnarna var renoverade men gav ändå en fin tidsbild. Av och till kom rök från loket in i kupén och då kunde jag känna doften av kol. Så här var det alltså att åka tåg i slutet av 1800-talet! Denna tur kan jag verkligen rekommendera, inte bara till tågentusiaster!

Ankomst 11.15 i Port Erin och därmed missade jag bussen till The Sound. Jag tog några bilder på det gamla lokomotivet medan det tankade vatten innan jag strövade runt i Port Erin i väntan på bussen som skulle avgå klockan 12.

Bussen höll tidtabellen och resan gick söderut från Port Erin. Första stoppet var i den gamla byn Cregneash som jag vandrat till i början av veckan. Söder om byn bredde sig ett vackert jordbrukslandskap gränsande till Irländska sjön ut. Ju närmare The Sound vi kom desto vackra blev det och vyn över sydspetsen från höjden innan nedfarten mot sundet var otroligt vacker.

Så snart jag stigit ur bussen gick jag till en plats med en vacker vy över The Sound och ön Calf som ligger på andra sidan sundet för att fika.Jag hittade en ledig bänk, The Sound är en populär utflyktsplats, där jag satte mig och njöt av kaffe, två smarriga kakor och vyerna över Isle of Mans sydspets.

Efter kaffet var det dags att vandra österut på leden Raad Ny Foillan, som härifrån följer kusten till Port St Mary eller Port Erin. Jag gick mot Port St Mary mot The Chasms, de dramatiska klipporna jag vandrat till tidigare.

Leden klättrade upp för höjderna, till höger hade jag branta stup och till vänster böljade ett vackert jordbrukslandskap. Tunga moln hade nu tornat upp sig och de första regnstänken kändes. Trots detta fortsatte jag att gå mot The Chasms för att njuta av vyerna över de branta klipporna, havet och landskapet. Efter en knapp timmes vandring var jag tvungen att vända om för att hinna med bussen tillbaka till Port Erin.

Detta var en värdig avslutning av mitt besök på Isle of Man!

För den som vill njuta av den vackra naturen vid The Sound, en god måltid eller om det är dåligt väder kan göra det inomhus från The Sound Visitor Centre and Restaurant som har öppet hela året. Det är säkert en mäktig naturupplevelse att sitta här medan stormen härjar på utsidan!

Tillbaka i Douglas åt jag kvällsmat på en pub och sedan var det dags att förbereda kommande dags hemresa. Mina sju dagar på Isle of Man var tyvärr slut!

De flesta förknippar säkert Isle of Man med motortävlingar och som vara ett av skatteparadisen, men ön är mer än detta!

Om Du tycker om vacker natur, fina vandringar och att besöka historiska platser är Isle of Man en plats att besöka. Här är det lätt att uppleva allt detta då det finns en väl fungerande infrastruktur. Jag tyckte mycket om ön och dess miljöer och kan enbart rekommendera ett besök! Men glöm ”håll-i-gånget” för Isle of Man är ingen plats man åker till för att ”döna”!

Några användbara länkar:  
UD:s reserekommendationerWorld FactbookBBC Weatherforcasts

Det finns många spännande och intressanta länder.
Läs om några av dessa på min hemsida
www.stalvik.se / rainer stalvik