alaska-resa

Klicka på bilden för större format

anchorage, homer, kenai halvön, seward, valdez, fairbanks, denali, denali national park och wasilla var några platser i alaska som jag besökte under min resa till alaska, rainer stalvik

Fler bilder från Alaska finns på www.stalvik.com

Resa till Alaska – Anchorage, Denali NP, Homer, Valdez mm

”Hi, Bear” är ett uttryck rangern i Denali National Park rekommenderar att använda ofta när man vandrar i Alaskas vildmark för att informera björnar att det kommer en vandrare. Om man överraskar en björn finns det risk att mötet slutar i en konflikt, som varken är bra för björnen eller vandraren. Det går även bra att sjunga, eller föra oväsen på annat sätt för att informera vilda djur att man finns som gäst i deras rike fick jag lära mig under denna resa till Alaska.

Alaska är stort, mycket stort, till ytan. Hela tre gånger större än Sveriges totala yta. Det mesta är nästan orörd vildmark med ett rikt djur- och växtliv. De vilda djuren är dock ofta ganska svåra att se, även om man har en annan uppfattning om detta genom alla spännande naturfilmer som visas i TV. Alaskas städer är i regel inte mer än cirka etthundra år gamla och har därför få sevärdheter utöver en del tidig 1900-tals bebyggelse.

Alaska är ytterligare ett område som vita kolonisatörer tagit från ursprungsbefolkningen. Här har dessa dock fått vissa av sina rättigheter inskrivna i lagen men har ändå trängts undan från sina tidigare marker och många har drabbats av misär. I Anchorage såg jag många ursprungsinvånare (eskimåer) med stora alkoholproblem. Det är sorgligt att se hur lite resurser USA spenderar på att rätta till ursprungsbefolkningarnas problem i förhållande till de stora resurser de satsar på att föra krig i olika länder!

Under min fyra veckor långa rundresa i Alaska fick jag uppleva en del av den otroligt vackra och dramatiska naturen genom min 3 915 kilometer långa bilresa och vandringar på olika platser. Jag mötte många väldigt trevliga och gästfria människor, både alaskabor såväl som turister. Priset tog Henry och Sheron från Virginia som jag mötte i Denali. De bjöd på middag, gav mig olika presenter och Henry satt utanför mitt tält i duggregnet klockan 06.30 på morgonen och väntade på att jag skulle vakna med en kanna varmt te!

Under denna resa besökte jag, bland annat, Anchorage, Homer, Seward, Sheep Mountain, Valdez, Delta Junction, Fairbanks, Talkeetna och den fantastiska Denali National Park, där jag tältade i fyra dagar. Jag gjorde också en spännande båtresa ut i Kenai Fjords National Park och fick se knölval, späckhuggare, sjölejon, havsutter, tumlare mm. Under min vistelse i Denali National Park såg jag elva grizzlybjörnar, caribou (ren), moose (älg), Dall sheep (stenbock), snögetter mm Floran var artrik, enbart i Denali National Park har man registrerat över 600 olika blommor.

Allmänt om resan

Flygresan

Flygresan mellan Göteborg och Anchorage kändes lååång, totalt var jag på väg i drygt 32 timmar från det att jag lämnade hemmet innan jag landade i Amchorage.

Jag flög med det amerikanska flygbolaget Continental Airlines

Göteborg – London (2 tim. 10 min)
London – Houston (10 tim.)
Houston – Anchorage (7 tim)

Samma resa tillbaka till Sverige!

Säkerhet

Så här skrev UD på sin hemsida strax innan min avresa till Alaska:

”Brottsligheten i USA varierar kraftigt från stad till stad och från stadsdel till stadsdel. Den är i regel högre i de större städerna. Ficktjuvar är särskilt vanliga vid bussterminaler, tågstationer, flygplatser och populära turistattraktioner. Illegala taxibilar, som kör utan taxameter, är vanliga vid flygplatser och tågstationer.”

Mina erfarenheter under resan är att Alaska måste vara en av USA:s säkraste och fridfullaste delstater. Inte en enda gång under resan kände jag mig otrygg eller hotad på något sätt. Även flera av de människor jag talade med betonade gärna hur säkert det var att resa runt för en turist.

Det finns ingen anledning att avstå från att resa till Alaska när det gäller den personliga säkerheten. Tvärt om!

Boende

Under denna resa bodde jag för det mesta på vandrarhem för att hålla nere övernattningskostnaderna. De vandrarhem jag bodde på var ganska smutsiga och nedkörda, men billiga att bo på. Under tre nätter bodde jag på hotell i Valdez eftersom det regnade kraftigt när jag kom till staden. Hotellrummet kostade USD 79.50/natt (SEK 509:-/natt). Under fyra dagar tältade jag i Denali National Park. Så även under en natt i den lilla staden Tok.

Kostnader (Prisuppgifterna är baserade på dollarkurs 1 USD = SEK 6.40)

Att resa i Alaska är förhållandevis dyrt och kostnaderna varierar från plats till plats. Speciellt dyrt är det i Seward, Valdez och Denali under sommaren. Övernattningspriserna på hotell är generellt höga och även restaurangpriserna ligger förhållandevis högt. Det går dock att hålla nere kostnaderna om man vill. Genom att bo på vandrarhem kan man klara övernattningskostnaderna för cirka USD 25:- – 30:-/natt (c:a SEK 160:- – 192:- SEK) Ett rum på hotell brukar kosta från USD 100:- (SEK 640:-) och uppåt. Hotellet jag bodde på i Valdez (bara sommaröppet) kostade USD 79.50 (c:a SEK 509:-) inkl. pensionärsrabatt. För en tältplats betalade jag USD 20:- och 30:-/natt (SEK 128:- och 192:-).

Även tåg- och bussbiljetter är dyra. Kan dock inte ge några prisexempel eftersom jag hyrde bil under denna resa. Hyrbilspriserna varierar så det gäller att boka tidigt och leta hos olika uthyrare. Själv lyckades jag få tag på en bil genom Holiday Autos och betalade hyggliga SEK 5 860:- för 23 dagars hyra.

Bensinpriserna var enda glädjeämnet på kostnadssidan, även om dessa varierade kraftigt. Lägsta priset hittade jag i Anchorage där bensinen kostade USD 3.93 (SEK 25.15) för en gallon (3.785 liter) vilket ger ett literpris SEK 6.64. Högsta priset jag betalade för en gallon var i Denali där priset var USD 4.99 (SEK 31.94) per gallon.

En bra frukost på restaurang kostar från cirka USD 10:- (SEK 64:-), en enkel lunch kostar c:a USD 10-15:- (SEK 64:- – 96:-) och en hyfsad middag kan man få för mellan USD 20:- och 25:- (SEK 128:- – 160:-). För att hålla nere matkostnaderna köpte jag ganska ofta färdiglagad mat i de stora matvaruaffärerna (Safeway och Carrs) där man kan köpa ett lunchpaket bestående av olika kycklingrätter med ris för USD 5.99 (SEK 38.50).

Priset på frukt var för det mesta nästan dubbelt så högt som i Sverige.

Tyvärr finns Safeway/Carrs bara i större samhällen och städer. Det lilla som kunde köpas i affärerna i Denali hade ”skyrocket high prices”, som amerikanarna sade.

Värsta ”rysarpriset” jag stötte på under resan var på ett café i Denali där man begärde USD 6:- (SEK 38.50) för en kanelbulle!

För mer information se   Grundfakta Alaska     Landsfakta USA

Resa till Alaska

Så här körde jag:

Anchorage – Seward Highway till Girdwood – Tern Lake Junction – Sterling Highway till Soldotna – Ninilchick – Anchor Point (Alaskas västligaste highway punkt) – Homer – Anchor Point – Soldotna- Skilak Lake – Copper Landing – Tern Lake Junction – Moose Pass – Seward – Tern Lake Junction – Girdwood – Anchorage – Glenn Highway till Eklutna –Old Glenn Highway till Butte – Palmer – Glenn Highway till Matanuska Glacier – Sheep Mountain – Glennallen – Richardson Highway till Copper Center – Valdez – Richardson Highway till Glennallen – Gakona – Tok Cut Off till Tok – Alaskan highway till Delta Junction – Fairbanks – Nenana – Healy – Denali – Carlo Creek – Denali National Park – Cantwell – Trapper Creek – Talkeetna – Wasilla – Anchorage.

Körsträcka, totalt: 2 433 miles (3 915 kilometer)

Anchorage

Anchorage, Alaskas största stad med cirka 285 000 invånare, grundades år 1915. Redan år 1779 passerad dock den brittiske sjöfararen James Cook platsen på sin resa efter sökandet av Nordvästpassagen. Sedan slutet av 1880-talet har guldgrävare sökt sig till Ship Creek, platsen där Anchorage kom att grundas på.

Byggandet av Alaskas järnväg, koloniseringen av Matanuska Valley och upptäckten av olja i Alaska gjorde att staden växte och utvecklades snabbt. Långfredagen 1964 drabbades Anchorage av en svår jordbävning då hundratalet hus störtade ned i Knick River och stora skador uppstod i ”Downtown”. Lyckligtvis omkom endast 9 människor. Mellan åren 1970 till 1976 expanderade staden med hela 47 % i samband med att den stora oljeledningen byggdes genom Alaska.

Jag kom till Anchorage med flyg från Houston en fredagskväll och tog en taxi till Alaska Backpackers Inn, ett vandrarhem som ligger på 327 Eagle Street, relativt nära Downtown, stadens affärscentrum. Att avstånden var stora märkte jag snart när jag utforskade staden till fots.

Under ett veckoslut hann jag med att besöka sevärdheter som Ship Creek, platsen där Anchorage grundades år 1915. Här fiskar stadens invånare gärna lax och fångsterna är ofta goda. 4th Avenue Market Place är ”pulsådern” i stadens shopping. Det finns även en del gamla byggnader kvar som överlevde jordbävningen 1964 i Downtown, dock inte speciellt många.

Varje veckoslut på sommaren hålls en marknad i Anchorage som samlar mycket folk. Människor kommer hit för att shoppa, umgås eller att äta. En trevlig plats att studera folklivet på.

4th Avenue är en av Downtowns huvudgator med många affärer, hotell och vackra byggnader. Resolution Park är en liten park med en staty av James Cook. Från parkens utsiktsplattform har man fina vyer över Knik Arm och bergen i fjärran. Old City Hall, det gamla stadshuset, är en vacker byggnad från tidig epok i stadens historia. I Downtown finns även flera höga, nybyggda skyskrapor.

Intressant var också att promenera runt i några av stadens bostadskvarter som bjöd på olika arkitektoniska upplevelser, från vanliga fyrkantiga hyreshus till charmiga gamla villor i varierande skepnader.

Mitt intryck av Anchorage var att staden var lite ”präktig och tråkig”; luftig, hyfsat ren, välordnad men ingen direkt ”puls”.

Bilresan från Anchorage till Homer
Körsträcka: 241 miles (389 km)

Min rundresa med bil i Alaska började när jag hämtade ut hyrbilen på flygplatsen. Där fick jag reda på att den inte får köras på grusvägar vilket påverkade min resrutt och därmed skulle jag inte kunna köra till McCarthy i St Elias- Wrangell National Park som planerat.

Från Anchorage körde jag söder ut på den vackra Seward Highway som följer fjorden Turnagain Arm till Portage. Här är vyerna vackra med berg som kantar fjorden och under resan fanns det möjlighet att se Dall sheep (stenbockar) samt vitvalar (beluga). Jag såg varken eller! Däremot såg jag björnar, moose och skogsbison på viltvårdsanläggningen Alaska Wildlife Conservation Center i Portage.

Bergsvyerna var imponerande ända ned till Copper Landing på Kenaihalvön. Därefter tog ett flackare landskap med stora myrmarker över.

I staden Soldotna blev jag förföljd av två polisbilar med blinkande blå- och rödljus samt tjutande sirener. När jag stannat min bil klev två ”biffiga” poliser med händerna på pistolkolvarna ur bilarna. Någon hade rapporterat mig som farlig bilförare för att jag gjort en alldeles för snabb omkörning. Antagligen en ung kvinna som gett mig ”fingret” när jag körde om henne. Efter att poliserna fått min version av händelseförloppet bad den ene av dem att få mitt körkort. Han gick in i sin bil och ringde medan jag pratade med den andre polisen som, bland annat, frågade vad jag gjorde i Alaska.

Efter en lång stund kom polisen som bett om mitt körkort tillbaka och sade att kvinnan och min version av det som hänt skiljer sig åt varför de inte kunde göra annat än att låta mig köra vidare. Nu var de väldigt trevliga och inte alls så bistra som de var när de steg ur sina bilar med händerna på pistolkolvarna! Gissa om jag var glad över att få köra vidare?

Vid infarten till staden Homer blev vyerna åter vackra och imponerande när en bergskedja reste sig högt över havet på andra sidan Kachemak Bay. Jag stannade till strax utanför staden och njöt av vyn innan jag letade upp vandrarhemmet jag skulle bo på, Seaside Farm. Det ligger vackert beläget i ett jordbrukslandskap nästan en mil söder om stadens centrum. Seaside Farm var resans sämsta vandrarhem jag bodde på.

Homer

Homer är en lite stad, cirka 5 400 invånare, som ligger på Kenaihalvöns sydligaste del. Staden ligger vid vägs ände på Sterling Highway, Alaskas västligaste highway. Homer grundades år 1896 när en grupp guldgrävare steg i land på Homer Spit, en liten landtunga som sträcker sig ut i Kachemak Bay från fastlandet. Stadens största attraktion är Homer Spit där det finns hotell och mängder av affärer och restauranger som lockar hit turister. Homer Spit anses vara Alaskas roligaste plats! Turister kommer även hit för att fiska hälleflundra. Största anledningen till att jag ville besöka Homer var att staden ligger vid ”vägs ände”. Jag ville helt enkelt besöka en stad där vägen slutar!

Några direkta sevärdheter upptäckte jag inte i Homer mer än ”The Spit”, som är ett litet ”fenomen”. Stadens omgivningar var dock vackra och jag besökte även en liten rysk by. Där träffade jag en kvinna vars föräldrar först emigrerat till Sydamerika och sedan till Alaska.

Jag lämnade Homer en dag tidigare än planerat då jag inte tyckte att staden hade någonting speciellt att erbjuda.

Bilresan från Homer till Seward
Körsträcka: 205 miles (330 km)

På vägen till Seward stannade jag till i Anchor Point, som är Alaskas västligaste highway-punkt. Vid stranden finns en stor tavla som informerar om detta. Jag gjorde även ett stopp i den lilla ryska byn Ninilchick där jag tittade på den gamla kyrkan, byggd 1906, med sina vackra kupoler. På kyrkogården framför kyrkan finns gravstenar med ryska namn som påminner om att Alaska först tillhört Ryssland.

Strax före Copper Landing körde jag in på Skilak Lake Road som skulle vara en vacker väg att köra. Några ställen utefter vägen var vackra, men annars var det mest vyer över den mäktiga skogen.

Från Copper Landing började åter de vackra bergsvyerna som varade ända fram till staden Seward. En av de vackraste platserna innan Seward är Tern lake som ligger i korsningen mellan  Sterling Highway och Seward Highway.

Seward

Seward var en av de vackraste städer jag besökte på denna resa. Staden har ett fantastisk läge vid havet och omges av höga, snöklädda berg.

Seward, cirka 2 700 invånare, grundades år 1903 i samband med att Alaskas järnväg började byggas. Vissa av de gamla byggnaderna kan fortfarande ses i ”Downtown”.  Det som lockade mig att besöka staden var de fina vandringsmöjligheterna och en båttur ut i Kenai Fjords National Park.

Under mina tre dagar i Seward vandrade jag en del av leden upp på Mount Marathon som ger fina vyer över staden och dess omgivningar. Varje år äger ett löpararrangemang rum i Seward som går ut på att snabbats springa upp på Mount Marathon, ett krävande lopp i en inte helt ofarlig terräng.

Jag vandrade även en del av leden upp på den vackra glaciären Exit Glacier, en stundtals ganska krävande vandring med fina vyer över glaciären och omgivningarna.

Tredje vandringen jag gjorde gick på leden Resurrection River Trail, en led som ansluter till ett ledsystem som binder samman Seward och Hope. Sträckan som jag vandrade från Exit Glacier Road gick genom ett skogsparti med en del öppningar över floden Resurrection River och snöklädda berg. Bara två dagar tidigare hade en vandrare blivit attackerad av en björn på denna sträcka.

Höjdpunkten under min vistelse i Seward blev en heldags båtresa ut i Kenai Fjords National Park. Vädret denna dag var hyfsat varför vi hade fina vyer över bergen som omger fjorden och öarna i den. Under båtresan fick jag se olika sjöfåglar som lunnefågel och havssula, en svartbjörn, sjölejon, havsutter, snögetter, tumlare, knölval och späckhuggare.

I Seward bodde jag på Moby Dick Hostel, också detta ett ganska risigt vandrarhem.

Bilresan från Seward till Sheep Mountain
Körsträcka: 274 miles (441 km)

Även om det var ganska mulet när jag lämnade Seward på morgonen klarnade det upp under resans gång så att jag kunde se de vackra bergen som omgav vägen. Sträckan mellan Seward och Anchorage är en av de vackraste bilvägar jag kört på, speciellt när man kommer fram till Turngairn Arm så att man ser kombinationen av berg och hav. Från Anchorage körde jag Glenn Highway fram till Eklutna. Denna sträcka bestod mest av skog. Vid Eklutna tog jag in på Old Glenn Highway. När jag kom fram till bron över Knick River var jag tvungen att stanna till och njuta av vyerna över bergen. Här var det vackert! Bergen tornade upp sig bakom floden och de breda flodbankarna, på vilka bilar stod parkerade. Hit åker gärna alaskabor för att fiska eller idka friluftsliv.

När jag körde in i det lilla samhället Butte stannade jag vid en fastighet med ett femtiotal gamla amerikanska bilar. Dessa ägdes av Salomon som gav mig tillstånd att gå runt bland dem så att jag kunde njuta av de vackra bilarna, även om alla var i dåligt skick.

Efter Palmer kom ett nytt bergsparti som sträckte sig ända upp till Sheep Mountain, cirka 100 kilometer. Strax utanför Palmer breddade sig Matanuska River i en mäktig floddal. Bakom denna steg Kings Mountain upp i skyn. Mycket vackert! Sedan avlöste det ena vackra berget det andra ända fram till Sheep Mountain, som var ett av de vackraste bergen jag såg under hela resan. Jag körde också förbi Matanuska glaciären och jag passerade det märkliga Lion Mountain.

Sheep Mountain

Eftersom jag inte fick köra till McCarthy i St Elias-Wrangell National Park med min hyrbil stannade jag en dag extra vid Sheep Mountain. Här bodde jag i ett rum för 8-personer på Sheep Mountain Lodge, endast möjligt sommartid. Sheep Mountain Lodge har mycket hög standard och deras stugor kostar nästan SEK 1 000:-/natt, vilket jag inte var beredd att betala. Lodgen är en bra bas för vandringar i omgivningarna. Det finns några preparerade vandringsleder runt lodgen, för övrigt är det som på andra platser i Alaska bara att ”knalla” rakt ut i naturen, om den inte är avspärrad med ”privat-skyltar”.

För det mesta var det lättvandrat i markerna runt lodgen, med undantag när jag gick ned till floden Matanuska River. Dit det var en brant ned- respektive uppförsbacke om man ville komma till flodbanken.

Har man tillgång till bil kan man köra några mil öster ut och komma till en led som användes av guldgrävare. Min vandring på denna led regnade tyvärr bort. Jag gjorde dock flera kortare vandringar upp mot det vackra Sheep Mountain och i dess omgivningar istället.

Runt Sheep Mountain Lodge finns flera andra lodger och restauranger. Jag besökte några av dessa för att fika eller äta middag eftersom det inte finns några kokmöjligheter på SML. Närmaste mataffär låg cirka 100 kilometer öster- eller västerut!

Bilresan från Sheep Mountain till Valdez
Körsträcka: 202 miles (326 km)

Det regnade när jag lämnade Sheep Mountain varför var bergen insvepta i dimma. Efter bara några mils körning släppte regnet och vyerna utökades. Tyvärr fanns det inga berg på sträckan fram till Glennallen utan bara djup skog, som fortsatte ända ned till Copper Center.

Glennallen är ett litet samhälle med omkring 500 invånare som ligger mitt i storskogen. Samhället kallar sig för ”The Hub”, Alaskas nav, eftersom här möts två av Alaskas större vägar, Glenn Highway och Richardsson Highway.

Ett av de få samhällen som finns på vägen mellan Glennallen och Valdez är Copper Center, där jag stannade till. Här finns ett gammalt ”Roadhouse”, värdshus, som byggdes i början av 1900-talet för att ge guldgrävare och andra resande logi, möjligheter att tvätta sig och äta mat. De roadhouse som byggdes under denna tidsperiod ligger med att avstånd av en lagom dagsetapp, med dåtidens mått mätt. Copper Center ligger vid den laxrika Klutina River, en flod som spelade en viktig roll i början av 1900-talet då den ofta användes till transporter, sommar- såväl som vintertid, av guldgrävarna.

Någon timmes bilresa innan jag kom fram till Valdez började det åter att regna och därmed försvann bergsvyerna på nytt. Jag fick endast se skymtar av berg och jag såg de berömda vattenfallen ”Bridal Veil” (Brudslöjan) och ”Horsetail Fall” (Hästsvans fallet) innan jag kom fram till Valdez.

Valdez

Valdez är en liten stad vid Prince Williams Sound med cirka 4 100 invånare. Staden är populär att besöka bland turister för dess vackra omgivningar, båtturer till Columbia glaciären och möjligheten att fiska hälleflundra mm Valdez har en av Alaskas högsta prisnivåer.

Före år 1778 tillhörde området söder om dagens Valdez Chugach eskimåerna och landet norr om detta tillhörde folkgruppen Ahtna. De båda folkgrupperna fiskade, handlade med koppar, jade och olika pälsar. År 1778 seglade den engelske sjöfararen James Cook genom sundet till Valdez, som sedan kom att uppkallas efter den engelske prinsen William. År 1790 kom den spanske kartritaren Salvador Fidalgo till Valdez för att undersöka ryssarnas intressen av området och för att ställa eventuella spanska anspråk på detta. På 1800-talet bedrev ryssarna en aktiv pälshandel här med huvudsaklig inriktning på pälsar av havsutter. I början av 1900-talet sökte sig mängder med guldgrävare hit för att ta sig djupare in i Alaska efter jakt på rikedomar. I början av 1940-talet var Valdez en viktig hamn för militära transporter under andra världskriget. Den 27 mars, 1964 drabbades Valdez av en kraftig jordbävning som förstörde hela staden och drygt ett trettiotal personer omkom. 1967 bedömdes platsen där staden funnits sedan början av 1900-talet som farlig och beslut togs på att omlokalisera staden till den nuvarande platsen. 1973 tog Kongressen i Washington beslut om att bygga trans-Alaska oljeledningen och förlägga dess södra terminal till Valdez. Den 24 mars 1989 gick den stora oljetankern Exxon Valdez på grund 25 miles utanför Valdez och förorsakade en enorm miljöförstöring. Huvudkvarteret för saneringsarbetet låg i Valdez.

Under mina tre dagar i Valdez vandrade jag i stadens vackra omgivningar och besökte Old Valdez, den gamla staden som förstördes av jordbävningen 1964.

När jag kom till Valdez vräkte regnet ned varför jag gav upp tanken på att tälta. Jag bokade istället in mig på ett hotell, komfortabelt men dyrt. På kvällen, när regnet hade upphört, körde jag Airport Road till en sjö som ligger nedanför Valdez Glaciären. Här vandrade jag i ett par timmar för att ”känna in” Valdez med omgivningar. Helt klara vyer fick jag dock aldrig, men jag kunde ana vad trakten hade att bjuda på.

Nästa dag var det uppehållsväder varför jag började dagen med att köra en väg norr om staden där det finns chans att se björn. Tyvärr såg jag ingen, men jag såg ett tiotal Bald Eagle, havsörn. Eftersom vägen gick längs havet var det fina vyer över bergen och Valdez. Innan  jag körde tillbaka till centrum stannade jag till i Old Valdez och tittade på resterna av den gamla staden, det lilla som fanns kvar av den, som förstördes av jordbävningen 1964. Några få oskadda hus flyttades till den nuvarande staden, för övrigt finns få lämningar kvar; enstaka stolpar, något cementblock, en rostig gaffeltruck och en stor båt som ligger på stranden långt från det som tidigare var hamnen. Jag kände en domedagsstämning när jag vandrade runt här.

Vid lunchtid var jag tillbaka i centrum och gick då vandringsleden från hamnen runt en halvö. Vandringen tar bara lite drygt en timme att gå och bjuder på fina vyer över hav och berg. Längs leden fanns en hel del blommor, bland annat skunkkalla, hönsbär och skelört. Jag såg också någon havsörn segla ut över bukten. Under vandringen passerade jag en kaj där fiskare höll på att laga nät inför kommande laxfiske. Jag pratade länge med en båtägare och fick en bra inblick i hur en superkonservativ amerikanare tänker!

På seneftermiddagen gick jag tillbaka till hamnen för att se båtar som varit ute på hälleflundrefiske landa sin fångst. Vattnen utanför Valdez är fiskrika varför fångsterna brukar vara goda och hälleflundrorna stora. Den största jag såg vägde omkring 60 kilo, säsongsrekordet låg på cirka 125 kilo! Fiskare får ofta hjälp av professionella fiskstyckare för att få ut det mesta möjliga av sina fiskar. När fiskresterna slängs iväg från styckborden kommer måsar, korpar och havsörnar ofta för att få sig en lättfångad munsbit. Jag såg fem havsörnar som kom riktigt nära rensplatserna under mitt besök i hamnen.

Tredje dagen sken solen från en nästan klarblå himmel varför jag omedelbart bestämde mig för en långvandring så snart jag tittade ut genom hotellfönstret. Det finns flera fina vandringar att välja mellan. Jag valde att gå leden som går till Shoup Bay eftersom den till stora delar går längs Prince William Sound.

Till att börja med var leden lättvandrad eftersom den rensats från gräs och buskar. Jag passerade en stor blomsteräng full med, bland annat, vilda iris, midsommarblomster och små svarta klockformade blommor. Under hela min vandring såg jag många olika blommor, inklusive kvanne och vild akleja. Leden gick till största delen en bit upp på en bergssida varför vyerna över Prince William Sound var helt magnifika. Efter nästan ett par timmars vandring blev leden i stort ett helt övervuxen och därmed ganska svårvandrad så att jag fick kämpa mig fram genom gräset, och dessutom syntes det inte hur smal stigen som jag gick på var. Efter nära två och en halvtimmes vandring kom jag fram till Gold Creek, en liten flod som rinner ut i havet. Vid floden har det bildats en halvö som skjuter ut i havet och här finns även ett våtmarksområde med ett rikt fågelliv. Jag stannade på stranden där jag gick runt och njöt av solvärmen och vyerna ut över Prince William Sound. Sittandes på en trädstam åt jag frukt och choklad innan jag vände tillbaka till Valdez. Samma kämpande genom gräset tillbaka tills jag kom till den delen av leden som var uppröjd. Efter nära fem timmars vandring var jag tillbaka vid bilen och därmed var dagens underbara vandring avslutad. På kvällen gick jag tillbaka till hamnen där jag studerade folklivet och åt kvällsmat på en liten trevlig restaurang och därmed var mitt besök i Valdez avslutat.

Bilresan från Valdez till Tok
Körsträcka: 257 miles (414 km)

Solen sken från en nästan helt blå himmel när jag körde från hotellet och jag förstod att vyerna över bergen norr om Valdez skulle bli fantastiska denna morgon.

Första stoppet på resan mot Tok gjorde jag vid sjön Robe Lake som ligger en liten bit norr om staden. Sjön låg helt stilla och blank och i den speglade sig skogen och snöklädda berg.  Fantastiskt vackert!

Bara någon mil norr om Valdez ligger den mäktiga Keystone Canyon som en gång var ett stort hinder för de människor som sökte sig till det inre av Alaska via Valdez för att söka efter guld. I canyonen finns flera mäktiga vattenfall, bland annat Horsetail Fall och Bridal Fall. Här kan man också vandra en del av den led som guldgrävarna tog med sina mulåsnor.

En bit norr om Keystone Canyon kommer man in bland mäktiga berg och här ligger Worthington glaciären, en av Alaskas lättast tillgängliga. Vyerna är fantastiska över det vackra bergslandskapet och stoppen blir många för att njuta av vyerna, speciellt vid Thompson Pass.

Halvvägs till Glennallen tar skogslandskapet vid. Om vädret är vackert kan man dock skåda några av de mäktiga bergen i Wrangell-massivet. Från Glenallen till Tok kör man genom ett mäktigt skogsområde med några få små samhällen.

Tok är den första staden man kommer till om man kör bil på Alaskan Highway från Kanada. Här finns inga sevärdheter. De som stannar till i Tok gör det för att handla, skaffa information om Alaska, övernatta eller äta.

Jag körde till Tok från Valdez för att komma upp på Alaskan Highway och staden, cirka 1 350 invånare, blev en lämplig plats att övernatta på. Jag bokade en tältplats på Tok RV Camping och detta blev min första tältövernattning i Alaska. Jag hamnade mellan en engelsman och ett par från Kanada. Engelsmannen bjöd på öl och det kanadensiska paret, Mike and Mary, bjöd på god whiskey. De hade kört till Alaska från New Brunswick i östra Kanada. Timmarna gick snabbt i deras trevliga sällskap och eftersom dygnet i Alaska är över 20 timmar långt fick jag aldrig någon känsla av att vi satt uppe mitt i natten. På morgonen bjöd de på kaffe innan vi började packa ihop våra tält och våra vägar skiljdes åt.

Bilresan från Tok till Fairbanks
Körsträcka: 229 miles ( 368 km)

Jag lämnade Tok efter att jag rivit tältet och ätit frukost samt tagit farväl av Mike och Mary medveten om att jag aldrig mera skulle få träffa dem. Så är det med de flesta man träffar på en resa!

Omedelbart efter Tok finns det stora myrmarker, dessa var nu klädda med polarull. Stora skogspartier hade härjats av skogsbränder kunde jag se på de svarta trädstammarna. Fin väg och bitvis skymtade berg i Alaska Range fram mellan träden. Det vackraste av dem alla som jag såg var Cathedral Mountain. Vid 12-tiden var jag framme i Delta Junction, cirka 975 invånare. Här möts Alaskan Highway och Richardson Highway som kommer söderifrån, från Glennallen. Det kändes bra att komma till ett samhälle efter flera timmars bilkörning genom enbart djup och mörk skog.

I Delta Junction tittade jag på monumentet som talar om att här slutar Alaskan Highway. Innan jag körde till biblioteket för att ”låna” det trådlösa nätverket för att kolla min e-post köpte jag kaffe och nybakade donuts (den dagliga ransonen) som jag njöt av på en bänk utanför biblioteket.

En bit öster om Delta Junction ligger ett av Alaskas mest berömda roadhouse, det historiska Rika Roadhouse. I slutet av 1800-talet/början på 1900-talet byggdes ett antal ”Roadhouse” på strategiska platser i Alaska för att serva pionjärerna som sökte sig inåt landet i jakt på guld eller för att kolonisera det. En av de första ägarna av Rika Roadhouse var en svensk kvinna, Rika Wallén, som lät bygga en lada i ”svensk stil”. Rika Roadhouse var i bruk från 1909 till 1947. Allteftersom Alaska koloniserades tappade roadhousen i betydelse. Vissa av dem förföll, några, som Rika, har blivit museum medan andra, som Copper Center och Gakona, fortfarande är i drift och än idag erbjuder resenärer både mat och husrum.

Mellan Delta Junction och North Pole, en liten stad ett par mil väster om Fairbanks, kör man åter i flera timmar genom ett stort skogsområde.

Sista stoppet innan jag körde till dagens etappmål Fairbanks gjorde jag i North Pole som är en liten stad med cirka 1 900 invånare. På 1940-talet kom man på idén att bygga upp en ”Tomteindustri” och idag kommer största delen av stadens turistinkomster från allt kopplat till jultomten. Här finns ett helårs öppet ”Santa Land” där man säljer julgransprydnader och tomtar i olika skepnader mm mm I North Pole finns världens största staty av jultomten (anledningen till att jag åkte hit). I turistbyrån kan man lämna sin önskelista på julklappar som sedan vidare befordras till tomten… Större kommersiellt jippo än det i North Pole får man leta efter!

Fairbanks

Fairbanks är Alaskas näst största stad med cirka 32 000 invånare. Staden grundades år 1901 när E T Barnett seglade upp för floden Tanana River med båten SS Lavelle Young med förnödenheter till guldgrävarna vid gruvorna i Tanacross Goldfields. Där floden blev för grund att segla vidare på stannade han och grundade Fairbanks. Staden fick sitt uppsving i samband med guldrushen och år 1908 bodde här omkring 18 000 invånare. Staden fick ett nytt uppsving när järnvägen byggdes år 1923 och när olja hittades i Prudhoe Bay år 1968 expanderade åter staden när oljeledningen tvärs genom Alaska byggdes. Strax norr om Fairbanks ligger Fort Knox, Alaskas största guldfält.

Jag kom till Fairbanks på eftermiddagen med bil från Tok. Det var inte helt lätt att hitta vandrarhemmet Billie´s Backpackers Hostel som låg en bra bit bortom ”Downtown”. Vandrarhemmet var ett riktigt kråkslott, som höll på att renoveras, och drevs av en äldre, ständigt rökande dam. Detta vandrarhem tillsammans med Seaside Farm i Homer och Denali Mountain Hostel i Carlo Creek var resans sämsta, ganska nedkörda och smutsiga. I Denali Mountain Hostel försökte man dock hålla rent så gott det gick.

Jag visste från början att Fairbanks inte har några direkta sevärdheter att erbjuda besökare varför mina förväntningar var låga. Många Alaska-resenärer låter bli att åka till Fairbanks av den anledningen. Jag valde att besöka staden eftersom den låg inom min planerade resrutt.

Samma dag som jag kom till Fairbanks pågick Midnightsun Festival, stadens största friluftsevenemang, varför jag efter incheckningen åkte till ”Downtown” och strövade runt på gatorna där festivalen ägde rum. Solkskenet lockade många besökare som ”förlustade” sig med att ströva runt på gatorna, äta god mat, lyssna på musik och titta på uppträdanden samt umgås. Det var ett par timmars trevlig förströelse att se på folklivet.

Några av de sevärdheter staden har att erbjuda som jag besökte var Golden Heart Plaza med den vackra statyn av ”The Unknown First Family” tillägnad Alaskas ursprungsbefolkning. Vissa dagar i veckan hålls en marknad på torget där man säljer lokalt odlade grönsaker mm Downtown med sin arkitektur, här finns en del gamla hus som det fd stadshuset, det nybyggda tingshuset och en del gamla bostadshus. Stadens största sevärdhet är dock Pioneer Park, även kallat Alaskaland. Här kan man titta på flera gamla hus som tidigare stått inne i staden, hjulångaren SS Nenana som en gång trafikerade Yukon River, Pioneer Museum som visar gamla föremål använda av Alaskas tidiga bosättare och foton på några av dem. Jag hittade två svenskar från Norrköping bland dessa! Här finns även den järnvägsvagn som den forne amerikanske presidenten Harding färdades i under sitt besök i Alaska. Den som vill kan besöka en teater med en ”Guldgrävarshow” eller ett flygmuseum. I Pioneer Park finns även ett litet museum, Native Village Museum, som visar föremål som tillhört ursprungsbefolkningen.

Jag besökte även Creamer´s Field Migratory Waterfowl Refuge som är en intressant plats för ornitologer. Här såg jag, bland annat, flera exemplar av den sällsynta Sandhill Crane (tranor).

I Fairbanks finns även några museer, som jag dock inte besökte.

Efter två dagar i staden hade jag sett ”det mesta” och lämnade den en dag tidigare än beräknat. Innan jag lämnade staden handlade jag mat och annat jag behövde för vistelsen i Denali National Park då det bara fanns några enstaka små servicebutiker på vägen dit.

Bilresan från Fairbanks till Carlo Creek (Denali National Park)
Körsträcka: 183 miles (294 km)

Från Fairbanks körde jag först västerut mot Ester på Parks Highway. Landskapet var böljande vackert med vyer över djup skog, sjöar och stundtals över den mäktiga floden Tanana River. I det lilla samhället Nenana möts floderna Nenana River och Tanana River. Här stannade jag och fikade på ett litet café som såg ut att vara klippt och skuret ur 1950-talet. En trevlig dam serverade kaffet och jag njöt av det och den nybakade donuten jag köpt i livsmedelsaffären på en bänk i solkskenet.

Nenana, cirka 550 invånare, är mest känt för att det var här som president Warren G Harding den 15 juli, 1923 slog i den förgyllda bulten som bevis på att arbetet med Alaskas järnväg äntligen var avslutat. Harding lär ha missat de första två slagen, men träffade sedan rätt.

Vid Healy, en liten bit norr om Denali, kom bergen tillbaka och gav en försmak av vad som skulle komma. Det var strax norr om det lilla samhället Healy som amerikanen Chris McCandless sökte sig ut i vildmarken i april 1992 för att överleva av det naturen bjöd på. Knappt fyra månader senare avled han under tragiska omständigheter, antagligen svalt han ihjäl. Han har fått en bok skriven och en film gjord om sitt liv som heter ”Into the Wild”. Filmen är klart sevärd och finns säkert att hyra och som köpfilm.

Den underbart vackra bergsmiljön som sträckte sig från Healy till Denali gjorde åter bilkörningen till en stor njutning. Ögonen var stora som tekoppar för att ta in allt det vackra!

Jag skulle bo på Denali Mountain Morning Hostel vid den lilla floden Carlo Creek, cirka 20 kilometer söder om Denali National Park, innan jag skulle tälta. Det populära vandrarhemmet hade jag bokat i förväg via nätet så jag hade tur att få en sängplats. Detta är det billigaste boendealternativet i Denaliregionen, förutom att tälta. DMMH var ett av resans risigaste vandrarhem. Här bodde jag i tre nätter innan tältningen inne i Denali National Park.

Denali National Park

Mina förväntningar på naturupplevelserna var mycket höga inför vistelsen i Denali National Park eftersom denna anses vara en av Alaskas förnämsta platser att se vilda djur på och en av de finaste vandringsmiljöerna.

Ursprungsbefolkningen (eskimåfolk) använde det område som nu kallas för Denali National Park som jaktmarker innan de vita bosatte sig i Alaska. När man hittade guld vid Kantishna år 1905 sökte sig många guldgrävare hit och med dem kom också jägarna som sköt så många djur att deras existens hotades. En av dessa, Charles Sheldon, reagerade starkt över förstörelsen och den hänsynslösa avskjutningen av djur varför han började kämpa för att freda området från en total kollaps. År 1923 hade han lyckats med sina ansträngningar, Mount McKinley National Park var grundat och de första 36 besökarna kom. År 1980 utökades parken till sin nuvarande omfattning och döptes om till Denali National Park. Besöksantalet ligger nu på cirka 400 000 per år.

Min första kontakt med nationalparken fick jag när jag besökte Wilderness Access Center där man stämmer av sina reservationer, betalar dem om man inte gjort det på nätet och får eventuella vandringstillstånd, Backcountry permission, om man vill vandra bortom de organiserade tältplatserna. Jag valde att tälta på Techlanika Campground, cirka 50 kilometer in i parken från entrén. Härifrån kan man åka med bussar längre in i nationalparken för att vandra eller besöka sevärda platser.

Mina två första dagar i Denali-regionen vandrade jag vid Savage River och vid samhället Cantwell, som ligger söder om Denali.

Savage River ligger ungefär 20 kilometer in i nationalparken och är den sista ”stationen” man får köra till med egen bil på dagsturer. Vägen till Savage River från entrén vid Riley Creek bjuder på vacker natur med berg i fjärran. Dagen jag skulle vandra vid Savage River började med gråmulet väder och lite regnstänk varför bergen runt floden till stor del var skymda och förhållandevis få besökare sökt sig hit. Från parkeringsplatsen går det en lättvandrad, asfalterad 3 kilometer lång vandringsled längs floden och tillbaka till p-platsen. Den går 95 procent av dem som kommer hit!

För den som vill söka sig längre in i vildmarken finns en fin vandringsled som löper längs floden Savage River. Ofta går man högt över floden och har fina vyer över bergen och in i floddalen. Under min vandring i juni fanns det många blommor att titta på; fjällsippa, fjällglim, isranunkel, olika sorters spiror och bräckor, blue bell (en liten blåklocka), lupin mm Efter cirka två timmars vandring kom jag upp på en lite platå med hänförande utsikt. Här satt en ung kvinna och stickade! Hon hade sökt sig ut i naturen för att få en stunds frid och för att njuta av de vackra vyerna berättade hon.

Min vandring vid Savage River varade i ungefär fem timmar och blev ett fint smakprov av vad som väntade längre in i parken.

Nästa vandring gjorde jag i trakten av samhället Cantwell som ligger söder om Denali, en del av trakten runt Cantwell ingår i nationalparken.

Cantwell ligger cirka 20 kilometer söder om vandrarhemmet i Carlo Creek och vägen dit följer till stor del floden Nenana River varför vyerna in i vildmarken och över bergen är vackra. I Cantwell fick jag fråga mig fram för att hitta leden till Windy Creek.

Leden är lättvandrad och följer en gammal skogsväg. Strax efter start såg jag stora fotavtryck av ett djur i leran. Jag fotograferade ett par av dem och frågade sedan Bill på vandrarhemmet vad det var för djur som lämnat dessa avtryck. ”Storleken på avtrycket visar att det är en varg som gått här”. Vilken tur att jag inte visste det under vandringen för jag var tillräckligt på min vakt under denna efter att kvinnan jag frågat om vägen på hotellet sagt åt mig att vara försiktig då man sett en grizzlybjörn i trakten dagen innan min vandring.

Jag hade gått lite drygt en halvtimme på leden när jag fick höra någon som pratade och sjöng. Strax därefter mötte jag en ung kvinna med en hund. Vi stannade till och växlade några ord och hon sade till mig att göra som hon gjort; prata och sjung för att informera björnarna att du kommer…

Leden fortsatte in i storskogen och efter en dryg timmes vandring glesande den och jag började skönja snöklädda bergstoppar. Jag spanade efter ytterligare varg- eller björnspår, men såg inga fler. Dock kunde jag njuta av många blommor; vilda cyklamen, midsommarblomster, pyrola, ölandstok m fl. Solen sken varför det var underbart att vandra i denna fantastiska vildmark. Efter cirka två timmars vandring i skog vände jag om eftersom jag insåg att jag aldrig skulle kunna nå bergen framför mig. Samma väg tillbaka.

Det var för tidigt att köra tillbaka till vandrarhemmet varför jag gick väster ut på den lilla grusvägen där bilen stod parkerad och svängde av den efter någon kilometers vandring, in på en liten skogsväg. Efter cirka 30 minuters vandring på denna kom jag fram till en stor myr där spovar oroligt flög omkring för locka bort mig från deras unge/ungar. Jag hittade dem aldrig trots en stunds letande. Även här fanns det många blommor att njuta av. Jag vandrade i lite drygt en timme bland de vackra svartgranarna (black spruce) innan jag gick tillbaka till grusvägen som jag sedan följde till Cantwells flygplats, ett grusfält mitt i skogen. Strax bortom flygfältet fanns mängder av gamla uttjänta husmobiler, gamla lastbilar och annat skräp. Vid en lagerbyggnad stod en gammal trött Volvo 945:a.

Vid 17-tiden var jag tillbaka på vandrarhemmet och nu var det dags att se över utrustningen som jag skulle ha med mig under tältningen i Denali National Park.

Tältning och vandringar inne i Denali National Park

Min bas inne i Denali National Park blev Techlanika Campground, cirka 50 kilometer in i parken från entrén. Här finns ett antal välordnade campingplatser med tillgång till rinnande dricksvatten och toaletter, för övrigt finns här ingen anna ”komfort”. När jag ”duschade” tog jag med mig två halvliters flaskor med varmvatten värmt på stormköket till floden där jag stod naken bland buskarna, med ”miljoner” myggor som ville bita mig, och tvättade mig. Allt man behöver för sin camping måste man ha med sig.

Från Techlanika tar man sig djupare in i nationalparken med hjälp av bussar som kör enligt tidtabell. Trafiken på den cirka 160 kilometer långa Park Road är ganska intensiv eftersom det finns ett nästan femtiotal schemalagda bussar och ytterligare ett antal rundtursbussar som trafikerar vägen. Fördelen med de tätat turerna är att man lätt tar sig in och ut ur nationalparken när man vill vandra. Nackdelen med alla bussar är att de tar bort en del av vildmarkskänslan eftersom man ofta ser dem när man vandrar. Jag tältade fyra nätter på Techlanika Campground.

Med hjälp av buss tog jag mig till Cathedral Mountain, Polychrome Pass Overlook, Toklat River, Eilson Visitor Center och Wonder Lake varifrån jag gjorde olika vandringar. Det är inte helt lätt att vandra i den stiglösa miljön och man tvingas ofta gå genom snårskog såvida man inte går på Park Road eller flodbankar. Vildmarken är oerhört vacker och mäktig, men man är alltid en bit, längre eller kortare, från bergen såvida man inte gör en ”Backcountry-vandring”. Den som har tur kan få se en skymt av Mount McKinley, Nordamerikas högsta berg. Tyvärr är berget för det mesta täckt av tjocka moln.

Vilda djur finns det gott om i Denali; uppskattningsvis finns det 350 grizzlybjörnar, 200 svartbjörnar, 2 000 renar, 1 000 till 1 800 moose (älgar) och cirka 100 vargar mm Turen att få se några av nationalparkens vilda djur varierar. Många ser man under busstransporterna in och ut ur parken.

Jag hade turen att få se, bland annat, 11 grizzlybjörnar (varav nio stycken en dag), moose, ren, snögetter, Dall Sheep (stenbock) och arktisk jordekorre under mitt besök. Den ”häftigaste” fågeln jag såg var en ”Golden Eagle”, nästan 170 fågelarter har registrerats i Denali.

Den ”häftigaste” upplevelsen med vilda djur inblandade var när jag fick se en grizzlybjörn jaga en älgkalv. När björnen kom för nära kalven gick älgkon till attack mot björnen. Hur jakten slutade vet jag inte eftersom de inblandade djuren försvann bakom en stor klippa.

Floran är artrik i Denali, man har registrerat över 600 olika blommor, och jag såg många olika sorter, bland annat, arnika, fjällsippa, blue bells, azalea, midsommarblomster, fjällglim mm

Under resan träffade jag många trevliga personer. Det trevligaste var Henry och Sheron från Virginia, som ”adopterade” mig när vi campade på Techlanika Campground. De tyckte ”synd”  om mig för att jag reste ensam och bjöd på kaffe och middag. Tre morgnar kom Henry med kaffe eller the till mig när jag kom ut ur tältet. En regndisig morgon satt han och väntade utanför mitt tält att jag skulle vakna med en kanna varmt the! De hade kört till Alaska från Virginia! Sheron skulle flyga hem och Henry skulle köra tillbaka till Virginia.

Naturen i Denali National Park är otroligt mäktig och imponerande och detta var en av resans absolut vackraste platser, men jag förlorade lite av vildmarkskänslan på grund av att vistelsen i nationalparken var lite för kommersialiserad. Stora turistskaror slussas via Visitors Center in i parken med olika bussar, men bara knappt 10 % av alla som åker in i nationalparken stiger ur dessa för att vandra! Som vandrare måste man åka med turbussarna (shuttlebusses) till den plats man vill vandra på och stanna till på varje utsiktsplats eller rastplats innan man kommer till platsen för dagens vandring, samma upplägg på varje tur in i nationalparken, vilket därför kan ta sin lilla tid. Man försöker få turister att åka med på turer så långt in i Denali National Park som möjligt eftersom dessa är dyrast, speciellt hårdlanserad är heldagsturen till Wonder Lake med chans att se Mount McKinley. Största delen av tiden går åt till att åka buss och när man kommer fram ser man för det mesta bara sjön då berget för det mesta är täckt av tjocka moln. Oftast räcker det därför att åka till Eilison Visitors Center där man kan göra fina dagsvandringar.

Vistelsen i Denali var en av de vackraste och häftigaste under resan i Alaska och minnet av den kommer för alltid att finnas kvar inom mig!

Bilresan från Denali National Park till Anchorage
Körsträcka: 291 miles (468 km)

Från Carlo Creek körde jag rakt söder ut på Parks Highway mot Anchorage. Till att börja med följde vägen floden Nenana River och bjöd på vackra vyer över floden och bakomliggande berg i bergskedjan Alaska Range. I Cantwell, där jag varit och vandrat, skulle jag tanka bilen på en Chevron-mack. Här var resans högsta bensinpris USD 5.17/gallon! Jag körde till en annan mack och sparade över en halv dollar per gallon innan resan gick vidare. På vägen mot Talkeetna fanns ett par möjligheter att se Nordamerikas högsta berg Mount McKinley, men tyvärr skymdes berget av moln, som för det mesta. Jag gjorde ett stopp i Talkeetna innan jag körde vidare till Wasilla, som är mest berömt för att Sarah Palin var borgmästare i staden innan hon blev vicepresidentkandidat. Anchorage nådde jag vid 18-tiden.

Vackra bergsvyer från Carlo Creek till Wasilla, sedan ett tag med slättland och bergens återkomst nära Anchorage.

Talkeetna

Lilla Talkeetna, cirka 850 invånare, har blivit en populär turistdestination. Hit kommer bergsklättrare för att få sina tillstånd att bestiga Mount McKinley, Nordamerikas högsta berg 6 194 meter, turister som vill göra en flygtur in över bergsmassivet, kryssningsturister från Anchorage och sådana som jag som kommer hit med bil.

När jag körde in i Talkeetna gick folk härs och tvärs på gatorna, bara några enstaka använde sig av övergångsställena, varför jag fick krypköra fram till en ledig parkeringsplats. Under ett par timmar utforskade jag den gamla staden med dess ”Beautiful Downtown”, som det stod på välkomstskylten.

Längs huvudgatan finns ett flertal trähus från början av 1900-talet vilket gav mig en känsla av att vandra i en stad under ”vilda västern-perioden”. Det var egentligen bara ”cowboysen” och revolvermännen som saknades! Bäst tyckte jag om det gamla hotellet byggt på 1920-talet med sin nästan helt intakta originalinredning; björnskinn i taket, och huvuden av en myskoxe och bisonoxe på väggarna. På, och runt, huvudgatan, ligger det många souveniraffärer, allt för att tillfredsställa ”shopparna”. Här finns också flera små trevliga restauranger för den som vill stilla sin hunger eller bara ”svepa” en öl.

Nära flygplatsen ligger kyrkogården där många omkomna klättrare fått sin sista viloplats och ett minnesmonument för att hedra dem.

Talkeetna är definitivt värt en omväg för att under några timmar, eller ett par dagar, vistas i en miljö som minner om svunna tider.

Resa till Alaska

Mina förväntningar på resan till Alaska var stora. Detta skulle bli en av de stora äventyrsresorna jag gjort! Blev det så? Både ja och nej. Naturen, den gigantiska vildmarken, var oerhört vacker, stundtals nästan andlöst vacker, och mäktig. Jag kunde aldrig se mig mätt på de vackra vyerna. Människor var mycket trevliga, vänliga och hjälpsamma.

Vilda djur finns det gott om i Alaska, men det är inte helt lätt att se dem. Trots min långa resa såg jag få. Min bild av djurlivet var naturligtvis färgad av alla naturfilmer jag sett och därmed hade jag en alltför optimistisk uppfattning om hur många vilda djur jag skulle få se.

Att vandra i Alaska är inte helt lätt alla gånger. Det finns förhållandevis få vandringsleder, och det är inte bara att ge sig ut i naturen på en vandringstur då markerna ofta är privatägda och inte får beträdas. Inte heller inne i Denali National Park finns det vandringsleder utan man får ge sig ut i terrängen från Park Road och den är ibland väldigt snårig, eller så får man vandrar på Park Road som stundtals är ganska hårt trafikerad och dammig.

Totalt sett var detta dock en mycket fin och upplevelserik resa och jag kan enbart rekommendera ett besök i Alaska.

Det finns många intressanta och spännande länder.
Läs om några av dessa på min hemsida
www.stalvik.se / rainer stalvik