Resa till Costa Rica,
San José, Monte Verde, Arenal, La Fortuna mm

Läs om min resa till Costa Rica och platser jag besökte, som San Jose, La Fortuna, Arenal, Monte Verde, vulkanen Irazu mfl, reseberättelse, foton. Rainer Stalvik

Här kan du läsa om min resa till Costa Rica och vilka platser jag besökte, som San Jose, La Fortuna, Arenal, Monte Verde, vulkanen Irazu mfl, reseberättelse, foton, Rainer Stalvik

Klicka på bilden för större format

Resa till Costa Rica, San José, Monte Verde, Arenal, La Fortuna mm

san josé, vulkanen irazu, escazu, monte verde, santa helena, arenal, liberia och la fortuna var några av de platser jag besökte under min resa till costa rica, rainer stalvik

Costa Rica marknadsförs skickligt för sin satsning på ekoturism med hjälp uttrycket ”Pura Vida”, ”Det rena livet”, som nästan blivit ett mantra hos befolkningen. Landets massiva marknadsföring har resulterat i att cirka en och en halv miljon turister söker sig hit årligen!

Få länder kan uppvisa en liknande biologisk mångfald på motsvarande lilla yta som Costa Rica. Här finns paradisiska badstränder, tropiska torrskogar längs Stillahavskusten, molnregnskogar med artrik flora och fauna, aktiva vulkaner och strida floder med vackra vattenfall. Värdefulla ingredienser i en synnerligen hård marknadsföring av landet.

Vad reklamen inte förtäljer är att flera av nationalparkerna är relativt svårtillgängliga utan egen transport och att man därför är hänvisad till arrangörer som ofta tar ordentligt, överprisat enligt min uppfattning, betalt för sina aktiviteter eller transporter. Det går att ordna egna transporter med hjälp av taxibilar men även de till relativt höga priser. När man kommer fram till nationalparkerna är entréavgiften dessutom också den ordentligt tilltagen.

Costa Ricas invånare framställer sig gärna som vänliga, ärliga och hjälpsamma. Det tyckte även jag i början av min resa. Efter att ha blivit hotad, slagen och rånad på allt av värde i Parque Nacional Cahuita vid den karibiska kusten, hotad med stryk av en taxichaufför för att jag inte ville betala mera än vi kommit överens om, utsatt för stöldförsök ur min ryggsäck under bussresan från San José till Libéria, samt efter att ha pratat med många resenärer med liknande erfarenheter ändrade jag uppfattning. Rånet på mig finns beskrivet under avsnittet Puerto Viejo de Talamanca under Resfakta.

Kvinnan som äger hotellet i Puerto Viejo de Talamanca, som jag bodde på, berättade att cirka 60-70 % av turisterna som kommer dit blir rånade, och att hon själv blivit rånad minst ett trettiotal gånger hittills! Att bli rånad hör till vardagligheterna, enligt henne.

Ett besök i Costa Rica bjuder på fina naturupplevelser, men räkna med att det kostar och att risken för att bli utsatt för övergrepp är stor.

”Pura Vida en Costa Rica”?

Allmänt om resan

Flyg till Costa Rica: Göteborg – Paris – Atlanta (USA) – San José
Flyg från Costa Rica: San José – Caracas (Venezuela) – Paris – Göteborg

Reseupplägg

Enligt min uppfattning hade jag planerat ett bra upplägg på resan i Costa Rica genom en blandning av besök i olika naturreservat, på vackra stränder och i några städer som enligt guideboken från Lonely Planet var sevärda. Tyvärr finns det inte mer än en historisk sevärdhet i Costa Rica och nästan all kolonial arkitektur har förstörs av jordbävningar eller vulkanutbrott.

Min resa följde uppgjord resplan fram till den nittonde dagen då jag blev hotad, slagen och rånad i Parque Nacional Cahuita vid den karibiska kusten. Efter detta strök jag planerade besök i nationalparker eftersom jag nu var skrämd att vistas i dessa på egen hand.

Kostnader

Eftersom jag gör flera resor per år måste jag, i viss mån, ta hänsyn till kostnaderna för varje resa.

Jag försöker bo på enklare hotell eller vandrarhem, reser oftast med lokala transporter, hyr bil ibland, äter på restauranger dit den lokala befolkningen söker sig etc.

Även om Costa Rica är Centralamerikas dyraste land är det billigt för en svensk turist, om man väljer en ”budgetlinje”.

Mina hotellrum, med privat dusch och toalett, kostade sällan över SEK 100:-/natt. Långfärdsbussarna har en kostnad på cirka SEK 1:-/mil, lokalbussarna kostar bara några kronor att åka. Väljer man en ”plata del dia”, dagens rätt, på en soda (enkel restaurang) kostar den cirka SEK 20:- och då ingår ibland en dryck (söt) samt dessert!

Arrangerade turer till nationalparker, taxitransporter till och från dessa samt olika upplevelseevenemang är högt prissatta.

Platser dit turister söker sig har en betydligt högre kostnadsnivå än mindre besökta.

Säkerhet

Att resa i Costa Rica sägs, generellt sett, inte vara farligt, för landet anses vara det säkraste i Centralamerika. Övergreppen mot turister i form av rån och stölder är tyvärr vanligt förekommande och guideboken från förlaget Lonely Planet är full av varningar. Dessutom kan man ifrågasätta säkerheten i landet när alla banker, de flesta stora varuhusen och större restauranger bevakas av tungt beväpnade vakter. Inte heller blir man övertygad om att Costa Rica är ett säkert land att leva i, eller vistas i, när man ser hur de flesta privata småhusen är inkapslade med höga järnstaket, ofta krönta med taggtråd.

I en turistguide utgiven av det statliga turistdepartementet ges 24 (!) råd för ett säkert resande i Costa Rica.

För aktuell information om säkerhet mm se UD:s information   Din resa utomlands

Resa till Costa Rica

San José med omgivningar

San José

San José är landets huvudstad sedan 1823 och har mer än en miljon invånare. Staden grundades 1737 och är uppkallad efter stadens skyddshelgon. San José ligger i hjärtat av en stor och bördig dalgång kallad Meseta Central. Här lever majoriteten av landets befolkning.

Många anser att ett besök i San José är ”ett nödvändigt ont” under en resa i Costa Rica. Staden har inga direkta sevärdheter men stadens nattliv har mycket att erbjuda, för den som så önskar. Folklivet på stadens huvudgata Avenida Central är intensivt och fascinerande. Utefter denna ligger många varuhus, affärer och restauranger. Flera andra stadsdelar skall man som turist undvika att besöka, även dagtid och man skall alltid ha uppsikt över sina tillhörigheter.

På grund av att jag blev rånad i Cahuita blev San José min bas i större omfattning än jag ursprungligen planerat.

Några sevärdheter i San José:

Museo de Jade, Jademuséet, som är stadens mest berömda sevärdhet. Det har världens största samling av föremål tillverkade av centralamerikansk jade och en fin samling föremål från den pre-colombianska perioden.

I stadsdelen Barrio Amon finns några av de få bevarade koloniala byggnaderna.

Teatro Nacional, Nationalteatern, är en vacker byggnad från 1897 med en imponerande fasad i neoklassisk arkitektur.

San José har ett flertal parker med intressant folkliv.

Vid Parque Central ligger stadens imponerande katedral Catedral Metropolitana och vid parkens norra sida ligger den vackra Teatro Melico Salazar, som när den byggdes var de fattigas alternativ till Nationalteatern. Inne i parken finns ett stort monument skänkt av Nicaraguas forne diktator Somoza. Parque Espana ligger mitt ett hårt trafikerat område men är ändå tillflyktsort för många. Nära parken finns flera vackra, gamla byggnader. En av dem är Edificio Metalica, Huset av järn, som tillverkades i sektioner i Bryssel på 1890-talet och transporterades omonterat till San José där det monterades. Casa Amarilla, Gula huset, är ett vackert hus från kolonialtiden. Det används numera av utrikesdepartementet. Utanför huset växer ett träd som planterades av USA president John F Kennedy vid hans besök 1963. Parque Morazan gränsar till Parque Espana. Vissa kvällar har man musikuppvisningar i parken och lokala marknader.

Stadens två stora marknadsplatser är Mercado Central och Mercado Borbón. Här är det intressant att ströva runt bland försäljare och de små enkla restauranger där man kan äta gott och billigt samt studera folklivet. Tyvärr är fickstölder och väskryckningar ganska vanliga på båda marknaderna.

Vill man bort från San Josés intensiva stadsliv finns det flera trevliga förstäder och platser som man lätt når med hjälp av lokalbussar.

Heredia

Förstaden Heredia, cirka 33 000 invånare, är Costa Ricas högteknologiska centra och här tillverkas bland annat microchips. I historisk tid kallades Heredia för ”Blomsterstaden” vilket syftade på det välstånd som fanns för att den spanska aristokratin valde att bosätta sig här. Staden grundades 1706.

Runt stadens centrum vid Parque Central ligger flera vackra koloniala byggnader. Den största av dem är den stora kyrkan som byggdes 1797 och är i bruk än idag. En annan vacker byggnad vid torget är Casa de la Cultura, Kulturhuset. Här brukar man ha olika utställningar. Vid mitt besök hade en lokal konstnär ställt ut sina tavlor. El Fortin är resterna efter ett spanskt fort med ett välbevarat vakttorn från 1867.

Heredia var en trivsam stad att promenera runt i och här finns flera små, trevliga restauranger.

Barva

Bara två och en halv kilometer norr om Heredia ligger den lilla historiska staden Barva, som grundades 1561. Staden har förklarats som nationalmonument.

I stadens centrum ligger, som alltid, Parque Central som i Barva är dekorerat med många olika statyer, alla var dock inte speciellt vackra att se på. Torget domineras av den stora och vackra kyrkan Iglesia San Bartolomé. Runt torget finns många koloniala hus från 1600- och 1700-talen.

Barva når man med lokalbuss från Heredia.

Alajuela

Alajuela är Costa Ricas näst största stad med nästan 200 000 invånare. Staden kallades förr för ”Villa Hermosa” som betyder ”den vackra staden”.

Alajuela har få sevärdheter men är trivsam att besöka eftersom stadslivet inte är lika intensivt som i huvudstaden. En av stadens sevärdheter är den imponerande kyrkan som dock skadades svårt vid den kraftiga jordbävningen 1991.

Alajuela når man lätt med lokalbuss från San José.

Cartago

Cartago grundades av spanjoren Juan Vasques de Coronado år 1563 och blev landets första huvudstad. Cartago ligger i den stora dalgången Mesa Central. Vid sin ankomst lär Coronado ha sagt att han aldrig tidigare hade sett en så vacker dalgång.

Cartago lär ha varit en mycket vacker och praktfull stad innan den förstördes nästan helt och hållet av vulkanen Irazus utbrott 1723. Återstoden av stadens gamla byggnader förstördes av två kraftiga jordbävningar, 1841 och 1910. Staden förlorade sin betydelse när man flyttade regeringen till San José 1823. Idag är Cartago provinshuvudstad och landets heligaste stad.

Den 2 augusti varje år söker sig tusentals med pilgrimer till Cartago för att hylla statyn La Negrita, ”Den svarta jungfrun”, som finns att beskåda i den mäktiga kyrkan Basilika Nuestra Senora de Los Angeles. Många pilgrimer vandrar den 22 kilometer långa vägen från San José till kyrkan på sina knän!

En annan av stadens sevärdheter är Las ruinas de la Parroquia som ursprungligen var en kyrka tillägnad en av apostlarna. Kyrkan förstördes under den stora jordbävningen 1841 men återuppbyggdes några år senare. När den på nytt förstördes av jordbävningen 1910 fick den förbli i ruiner.

Tiggeri är vanligt, och mycket påfrestande, i Cartago.

Parque Nacional Volcán Irazú

Ungefär 19 kilometer nordost om Cartago ligger vulkanen Irazú som är Costa Ricas högsta, 3 432 meter över havet, och aktivaste vulkan. Den har fått sitt namn från det indianska ordet ara-tzu som betyder ”åskplatsen”. År 1723 hade Irazú ett utbrott som utplånade staden Cartago i stort sett helt och hållet. Senaste större utbrottet skedde den 19 mars, 1963 varvid hela Mesa Central täcktes av ett lager av aska.

Med lokalbuss från San José kommer man enkelt upp till vulkanens topp och man har ett par timmar på sig att ströva runt här innan det är dags att återvända till huvudstaden. Har man tillgång till egen bil är man mera lyckligt lottad eftersom man kan åka upp i den tidiga morgontimman och förhoppningsvis slippa dimman och regnet som sveper in över vulkanen på förmiddagen. Med bussen kommer man inte hit förrän vid 10-tiden och då har man sällan klar sikt, vilket jag råkade ut för.

I dimma och regn vandrade jag runt i det steniga landskapet och tittade på huvudkratern som mäter 1 050 meter i diameter. Den har ett djup på 300 meter. I botten på kratern ligger en vacker, grönfärgad sjö. Den näst största kratern heter Diego de la Haya och mäter 690 meter i diameter med ett djup av 100 meter.

Vid klart väder kan man se både Stilla Havet och Karibiska Havet. Något som inte var möjligt när jag var här på grund av dimman och regnet.

Valle de Orosi

Den vackra Orosi-dalgången, sydväst om Cartago, når man enkelt med en lokalbuss från Cartago. Den cirka 40 minuter långa bussresan från Cartago bjuder på fina vyer.

Staden Orosi är uppkallad efter indianhövdingen som ledde Huetar-stammen under den spanska koloniseringen. Staden är en av de få koloniala städer som inte förstörts av en jordbävning. Kyrkan Iglesia de San José Orosi byggd 1743 är landets äldsta i bruk. Orosi ståtar också med två heta källor som man kan koppla av i.

Jag tillbringade en halv dag i Orosi med att vandra runt i den lilla fridfulla staden och i dess omgivningar. I staden finns några restauranger där man kan äta eller dricka och i omgivningarna finns kaffeplantager man kan studera.

Escazú

Den fashionabla förstaden Escazú når man också lätt med lokalbuss från San José. Här ligger exklusiva hus som bebos av en rikare överklass varför kostnadsnivån är högre än i huvudstaden. Stadens centrum har en trivsam utformning som domineras av den stora kyrkan. Vid torget ligger en liten soda som erbjuder god mat till ett lågt pris.

Jag hade redan hemifrån planerat att åka till Escazú för att uppleva ”Dia del Boyero”, som äger rum andra söndagen i mars.

När jag steg av lokalbussen vid 9.30-tiden hade redan många människor samlats för att se på de vackert målade kärrorna som dras av dekorerade oxar stolt förda av sina vackert klädda ägare. Många oxar kördes på bil till en plats där man spände för vagnarna och satte på dem ”festutstyrseln”. Sedan samlades ekipagen vid det stora torget för en parad och vandring till grannbyn San Antonio som ligger cirka tre kilometer norr om Escazú. Framför oxparaden red tre vackert klädda poliser och en grupp maskförsedda dansare framförde sina danser till ackompanjemang av en orkester. Karavanen gick på de smala, branta gatorna i staden och vidare ut på landsvägen till San Antonio. I San Antonio hade tusentals människor samlats för att se paraden gå i mål och när prisutdelningen till de vackraste ekipagen ägde rum.

Monteverde

Ett besök i Monteverde-regionen anses vara en av höjdpunkterna under en resa i Costa Rica. Här finns orörd molnregnskog, en rik flora och fauna och frisk luft enligt reklamen. Mina förväntningar på vistelsen i Monte Verde var därför högt ställda!

Jag kom till Santa Elena, som skulle bli min bas, med lokalbussen som avgår från San José klockan 06.30. De första timmarna i bussen blev lugna och behagliga. När bussen körde in på grusvägen till Monte Verde blev det en helt annan karaktär på resan. Det gick bara att köra i låg hastighet på den gropiga vägen. Men vilka vyer!

Ankomsten till Santa Elena blev överraskande. Jag som sett en fridfull stad i bergen framför mig möttes i centrum av en intensiv biltrafik, buller, luftföroreningar och massor av turister. Incheckningen på Pension Santa Elena, som jag bokat hemifrån efter rekommendationer i guideboken från Lonely Planet blev inte heller som förväntat. Mitt förbeställda rum var inte ledigt utan jag erbjöds att bo i ett trebäddsrum mot huvudgatan istället. Rummet låg tre meter från den stora vägen genom samhället, i en uppförsbacke där alla bilar som körde mot centrum tvingades växla ned precis framför rummet! Här kunde jag glömma den frid jag fantiserat om, och en lugn nattsömn. Efter att jag ställt in mina saker på rummet gick jag direkt iväg ut för att leta reda på ett nytt rum, som jag hittade på Cabanas de Pueblo. Här fick jag ett fint rum till lägre pris än på Pension Santa Elena. Nu hade jag tre dagar på mig att uppleva denna region.

För att inte behöva möta de stora turistgrupperna under min regnskogsvistelse valde jag att vandra i Reserva Santa Elena, som är betydligt mindre än det stora Reserva Biologica Bosque Nobuso Monteverde men erbjuder samma fina regnskogsmiljö.

Under en hel dag vandrade jag på olika leder i Reserva Santa Elena och fick uppleva en förtrollande regnskogsmiljö, men såg få djur eller fåglar. Lederna var fint markerade men bitvis ganska blöta och leriga. Jag såg knappt några turister under dagens vandringar.

Vid ingången till reservatet finns flera matningsplatser för kolibris där man kan studera de vackra fåglarna på nära håll.

En dag valde jag att vandra upp på berget Cerro Amigos, en av de få vandringsvägar utan större biltrafik utanför reservaten. För att komma till startplatsen för leden tar man lokalbussen till Monte Verde.

Leden följer en grusväg, på vilken man får räkna med att det kommer enstaka bilar. Vägen går brant uppför hela tiden till bergets topp där det finns en radiomast och några förfallna byggnader. Vyerna från bergets topp över regnskogen är oerhört vackra.

La Fortuna och vulkanen Arenal

Det finns två möjligheter att ta sig från Santa Elena till La Fortuna, en av Costa Ricas populäraste turistdestinationer. Alternativ ett är den cirka åtta timmar långa färden med lokalbuss. Alternativ två är att boka sig på jeep-båt-jeep-turen som kostar USD 18-20, beroende på var man köper biljetten. Detta är en mycket fin resa under vilken man får se landsbygden mellan Monte Verde-regionen och Arenalsjön. Räkna med att biltransporten mellan Monte  Verde och sjön Arenal kan blir skakig på grund av bitvis dåliga vägar och att chauffören kör fort på den smala och krokiga vägen. Vyerna är vackra under hela bilturen, speciellt mot slutet när den perfekt konformiga vulkanen Arenal dyker upp i fjärran.

La Fortuna-regionen bjuder på många fina naturupplevelser och ett stort utbud av aktivteter i form av ridning, rafting, båtturer i naturreservat, bad i heta källor och vandringar i nationalparken Arenal som omger vulkanen med samma namn.

Den lilla staden La Fortuna domineras helt av den mäktiga och vackra vulkanen Arenal, som hade ett utbrott den 29 juli, 1968 efter nästan fyra hundra år av tystnad. Utbrottet begravde flera små byar, men blev också grunden i stadens turistnäring. Turister söker sig nu ofta till La Fortuna i förhoppning om att vulkanen än en gång skall börja spruta glödande lava.

Under två dagar blev La Fortuna min bas då jag vandrade i skuggan av den mäktiga vulkanen, tittade på det 70 meter höga och vackra vattenfallet La Catarata de la Fortuna. Jag besökte också det lilla, välskötta reservatet Ecocentro Denaus med många fina växter, fåglar, djur och fjärilar. Här såg jag bland annat tretåig sengångare, fladdermöss, den lilla röda pilgiftsgrodan. Bland fåglarna vill jag nämna tigerhäger. Jag såg också vackra fjärilar, bland annat en mycket stor och vacker blå, som jag tyvärr inte vet namnet på samt fjärilen med ”uggleögon” och växter som skallerorms- och marackasblomman. Tyvärr fanns mina bilder från Denaus med på ett av de minneskort jag blev bestulen på i Cahuita.

Puerto Viejo de Talamanca och Parque Nacional Cahuita

Från La Fortuna kom jag med en turistbuss till Puerto Viejo de Talamanca, en liten stad vid den karibiska kusten, som enligt guideboken Lonely Planet är ett måste att besöka under en resa i Costa Rica. Puerto Viejo ligger i provinsen Limon. Staden har en speciell atmosfär och ligger i direkt anslutning till Karibiska Havet, med fina stränder på gångavstånd. Många turister, framför allt yngre, söker sig hit för att bada, surfa och hänga på barer eller nattklubbar.

Jag bodde på Cabinas Jacaranda med stora, fina och rena rum i en lugn del av staden. Kvinnan som driver hotellet är ett ”hår av hin” och inte det minsta serviceinriktad. Hon till och med gapskrattade när jag berättade att jag blivit rånad, vilket hon inte såg som speciellt ovanligt att råka ut för. Hon sade att hon själv blivit rånad ett trettiotal gånger hittills och att cirka 60-70 % av turisterna som kommer till Puerto Viejo blir rånade.

Ankomstdagen, vid middagstid, orienterade jag mig i Puerto Viejo. Promenerade runt i stan´, njöt av folklivet, härliga bad i det varma havet och en lång promenad längs stranden. Jag pratade också med en turarrangör om mitt planerade besök i Parque Nacional Cahuita för att få reda på bussförbindelserna till och från nationalparken, hur farligt det var att besöka parken på egen hand mm ”Det är är inga problem att åka dit med bussen som avgår 06.30 och det är helt ofarligt att vandra i Cahuita på egen hand” var beskedet jag fick.

Cahuita är en liten nationalpark, den totala ytan uppgår till bara 1 067 hektar, och det är därför lätt att se djur och fåglar i denna. Genom parken går en stig som man vandrar på medan man tittar efter något intressant.

Jag steg upp tidigt för att komma med första bussen till Cahuita. Det regnade när jag gick ut från hotellet klockan 06.10. Bussen avgick cirka 10 minuter efter tidtabellen. Det regnade fortfarande när jag steg av bussen klockan 07.05 vid ingången till Parque Nacional Cahuita varför jag omgående satte på mig regnjackan. Jag var den ende som steg av bussen på denna hållplats.

När bussen åkt iväg kunde jag höra vrålapornas högljudda rop inne i djungeln. Jag promenerade långsamt längs en grusväg förbi huvudentrén för att uppleva djungelns alla ljud. Förutom vrålapornas tjut hörde jag många fåglar sjunga, och ljudet från regndroppar som föll ned på trädens blad. Det kändes nästan lite overkligt att gå i den täta djungeln. Klockan var ungefär 07.15.

Jag vek av från grusvägen och gick in på stigen som går parallellt med havet för att följa en flock vrålapor som rörde sig uppe i trädkronorna med förhoppning om att jag skulle ta några fina bilder på dem. De drog sig allt längre bort från parkentrén och jag tog lite bilder på växter och den vackra stranden i väntan på att jag skulle kunna fotografera aporna.  Jag följde dem i cirka en timme innan de försvann djupare in i skogen och jag insåg att jag inte skulle få några bilder på den här flocken.

Jag gick på stranden för att ta lite miljöbilder när det plötsligt dök upp två män ur skogen. De styrde sina steg mot mig. De ställde sig på varsin sida om mig och jag noterade att de hade varsin järnstav i handen.

En av dem sade någonting på spanska. Eftersom min spanska är begränsad uppfattade jag först som att de hälsade på mig. ”Buenas dia”, svarade jag. Då lyfte den äldre av de två sin järnstav och slog mig hårt på höger lår ett par gånger samtidigt som han sade någonting på spanska. Jag uppfattade ordet ”moneda”, som betyder pengar och förstod plötsligt att jag skulle bli rånad.

Jag blev helt klar i mina tankar och såg nu helt annorlunda på min situation än jag gjort bara ett par minuter tidigare. Vad skulle jag göra? Försöka springa från männen? Göra motstånd? Jag konstaterade att jag var chanslös. De båda männen, i 20-25 års åldern, var muskulösa, barfota, hade kortbyxor, den ene skägg, en med bar överkropp, den andre hade en mönstrad gul skjorta på sig, en av dem var skäggig, båda hade huvudduk, var inte färgade… Jag registrerade vad jag kunde.

Min blick vandrade fram och tillbaka mellan männen för att studera dem ingående när jag kände ytterligare ett par hårda slag på låret. Jag tittade stint in i ögonen på den äldre av de två, det var han som hade initiativet. Jag var rädd för jag insåg min chanslösa situation.

Han kände på ytterfickan på mina byxor, där turister vanligtvis brukar ha en plånbok. Den var tom. Jag hade lagt allting av värde i plastpåsar i min ryggsäck för att hålla det torrt; plånbok, klocka, objektiv jag inte använde etc. Kameran med mitt teleobjektiv var nedstucken i kameraväskan som hängde över axeln. Jag tittade på den yngre av de två. Han undvek att möta in blick.

Den äldre av de två tog tag i min ryggsäck och ryckte till. Jag försökte hålla emot. Då lyfte han än en gång sin järnstav. Jag släppte greppet om min ryggsäck men fortsatte att titta honom i ögonen. Han kunde säkert utläsa vad jag tyckte om dem och om situationen. Min blick gled ut över stranden och till stigen med förhoppning om att en patrullerande parkvakt skulle dyka upp. Tyvärr, jag var helt ensam och utelämnad åt de båda männen. Jag såg hur mannen som slagit mig gick mot skogen med min ryggsäck och kameraväskan. Den andre stannade kvar för att vakta mig. Han viftade hotfullt med sin järnstav. Olika tankar for genom mitt huvud. Skulle jag försöka springa ut i havet? In på stigen och hoppas möta en parkvakt? Jag valde att stanna kvar för de båda männen skulle förmodligen snabbt vara ikapp mig.

Mannen som tagit mina saker satte sig i skydd bakom en buske i skogsbrynet och började plocka ur innehållet i min ryggsäck. Kameraväskan hade han lagt på sin egen ryggsäck. Allting plockades ur plastpåsarna. Det han ansåg vara av värde stoppade han ner i sin ryggsäck. Jag såg på hur min ryggsäck tömdes utan att kunna göra någonting. Han tog pengarna ur plånboken. ”No, mucho moneda” sade han. Jag nickade bara. Han höll upp mina två kreditkort och frågade ”moneda?”. No, svarade jag. ”Carta de biblioteca” drog jag till med. Han höll upp mitt körkort. ”Moneda?” No, sade jag och härmade bilkörning. Han stoppade tillbaka både körkortet och kreditkorten i plånboken och slängde den i min ryggsäck. Han till och med tog min vattenflaska som jag knapp druckit någonting ur!

När han sorterat ut allting han ansåg vara värdefullt kom han tillbaka till stranden och ställde sig framför mig. Han sade någonting och pekade mot skogen. När jag inte förstod knuffade han till mig och pekade mot skogen. Jag förstod att jag skulle gå upp i skogsbrynet. Nu for tankarna med blixtens hastighet genom huvudet på mig. Varför ville han att jag skulle gå dit? Skulle han misshandla mig? Jag var rädd, fruktansvärt rädd, men rörde mig inte. Våra blickar möttes. Han skrek någonting på spanska. Jag förstod inte vad.

Plötsligt tog han tag i min skjorta och började dra mig mot skogen. Jag tittade på den yngre mannen. Han tittade bort. Jag höll emot så gott jag kunde medan jag släpades mot skogsbrynet. Knapparna i skjortan revs loss, en efter en. Uppe i skogsbrynet fick jag ännu ett par slag på låret. Det gjorde ordentligt ont. Mannen tittade mycket hotfullt på mig och pekade på livremmen. Jag trodde han var ute efter mina fina vandringsbyxor också varför jag började ta av mig dessa. Han tittade på min bara mage och gjorde sedan tecken åt mig att sluta ta av mig byxorna. Då begrep jag att han ville se om jag hade ett värdebälte på mig, vilket jag inte hade. Jag gick tillbaka till stranden. Han följde efter. De båda männen stod på varsin sida om mig och pratade med varandra. Jag förstod ingenting utan var bara rädd för vad som skulle hända ytterligare. Min tomma ryggsäck hängde över min högra axel. Så lätt den var!

Plötsligt gjorde mannen som länsat min ryggsäck tecken åt mig att gå. Han höll sitt pekfinger över munnen. Jag förstod att jag inte skulle få berätta vad som hänt för någon. Sedan formade han handen till en symbolisk pistol och visade att han skulle skjuta mig om jag sade någonting om rånet. Jag nickade att jag förstod vad han menade, vände mig om och tog ett steg.

Innan jag fortsatte sade jag till rånaren ”La aqua, por favor”. ”Kan jag be att få vattnet”. Han tittade på mig med stora ögon och tog av sig sin ryggsäck som var stinn av alla mina saker. Han tog fram vattenflaskan och gav den till mig! Det sista jag såg innan han drog igen dragkedjan på sin ryggsäck var en skymt av min fina, lila regnjacka.

Till att börja med gick jag sakta bort mot stigen som ledde till nationalparkens huvudentré. När jag inte längre såg rånarna började jag springa och stannade inte förrän jag kommit till parkkontoret.

Jag talade omedelbart om för kvinnan på parkkontoret att jag blivit rånad. Hon talade god engelska och ställde en del frågor innan hon ringde polisen. Den förste polismannen kom efter cirka 20 minuter på motorcykel. Kvinnan som arbetade på parkkontoret förklarade situationen på spanska för polismannen. Han ställde ett antal frågor till mig via henne eftersom han inte talade engelska. Jag fick beskriva rånarna mm. När han fått tillräckligt med information gav han sig iväg för att leta efter männen som rånat mig. De borde bo i närheten…

En stund senare kom ytterligare två polismän på motorcykel. Även de ställde ett antal frågor om rånet och körde sedan iväg. Jag skulle vänta tills de tre polismännen spanat efter rånarna fick jag instruktion om.

Efter cirka ytterligare en halvtimme kom en av poliserna tillbaka på sin motorcykel och sade att de sett en man som kunde vara en av rånarna. De stannande en av bil som kördes av en av parkvakterna. Han skulle köra mig till den plats där den misstänkte mannen hade synts till. Jag var imponerad över att polisen agerat så snabbt och att jag kanske skulle få tillbaka det männen stulit från mig. Parkvakten körde längs huvudvägen mot Puerto Viejo, som var gropig och lerig efter morgonens regn. Jag funderade på hur jag skulle agera när, och om, jag åter träffade rånarna.

Vi körde förbi flera enkla trähus som låg längs vägen. Plötsligt sade parkvakten ”Är det den mannen som rånat dig?” Jag tittade ut genom bilfönstret medan han sakta körde förbi huset. Jag var osäker. Vi körde ytterligare ett stycke innan mannen som körde bilen vände för att än en gång köra förbi huset i sakta mak. Jag tittade åter på mannen. ”Nej, sade jag, det var inte han som rånade mig” och i samma ögonblick kände jag att rånet inte skulle klaras upp medan jag var här.

Parkvakten körde mig tillbaka till kontoret där en polisman med motorcykel väntade. Han informerades om att det inte var en av rånarna vi sett. Därefter lämnade parkvakten oss. Kvinnan på kontoret sade till mig att jag nu skulle få åka till polisstationen i Cahuita för att göra en anmälan. Jag satte mig bakom polismannen på hans motorcykel och efter en skakig och skumpig färd på cirka tjugo minuter var vi framme vid polisstationen.

Jag konstaterade snabbt när jag kom in på stationen att poliserna var dåligt utrustade. Mannen som skulle ta emot anmälan satt bakom en disk i ett nästan helt omöblerat rum, förutom hans skrivbord och en hylla med en polisradio ur vilken det kom, vad jag kunde förstå, rapporter om vad som pågick i distriktet. Kanske pratade man även om rånet på mig?

Polismannen som skulle ta emot anmälan talade ingen engelska. Han ropade på någon inne i huset. Efter en stund kom en kvinna i 50-60 års åldern hasande som hälsade på mig och sade att hon skulle översätta åt mig på engelska. Efter den korta hälsningsceremonin vände hon sig till polismannen bakom disken som var fullt upptagen med att svara i telefonen som oavbrutet ringde. Jag väntade och svettades i den fuktiga värmen och observerade vad som pågick. Flera yngre polismän med stora revolvrar kom och gick förbi den plats jag stod och väntade.

Jag såg hur polismannen bakom disken plockade fram två vita blad och hur han lade ett kalkerpapper mellan dem! Han nickade åt mig och jag förstod att det nu var min tur att lämna rapport om rånet. Kvinnan som talade engelska tog emot hans frågor som hon vidarebefordrade till mig. Jag identifierade mig med en kopia av mitt pass. Flygbiljetterna och en del av reskassan hade jag av någon märklig anledning lämnat i förvaringsboxen innan jag åkte från hotellet på morgonen. Kvinnan översatte svaren på frågorna om rånet. Polismannen skrev ned dem med hjälp av en gammal kulspetspenna.  Hela proceduren tog cirka 45 minuter, med många avbrott för att besvara inkommande telefonsamtal. Jag fick originalet av polisrapporten och sedan var mitt ärende avslutat kände jag. Polismannen hade inget ytterligare intresse av mig utan började ägna sig åt andra arbetsuppgifter. Kvinnan som talade engelska hade lämnat oss en stund tidigare.

Jag kände mig väldigt omtumlad när jag stod på polisstationen med sönderriven skjorta och det obehagliga rånet i färskt minne. Ingen brydde sig längre om mig. Vad skulle jag göra nu? Hur skulle jag komma tillbaka till Puerto Viejo? Rånarna hade tagit alla mina pengar och utan pengar skulle jag inte kunna ta bussen tillbaka till Puerto Viejo! Rädslan från rånet satt kvar i kroppen. Jag mådde inte bra!

Med hjälp av min bristfälliga spanska lyckades jag förklara för polismannen som skrivit rapporten att jag ville tillbaka till hotellet i Puerto Viejo. ”Du får ta bussen. Vi har ingen bil som kan köra dig”, förklarade han. ”Jag har inga pengar eftersom jag blivit rånad”, svarade jag. ”Hur mycket kostade bussen?”. Jag uppgav priset. Han stack ned sin högra hand i fickan, tog upp en näve med mynt och gav mig 400 colones!

Jag kände mig väldigt naken när jag gick till huvudvägen för att ta bussen tillbaka till Puerto Viejo, dit jag kom vid lunchtid. Nu hade jag tappat lusten för fortsatt resande i Costa Rica!

När jag kom till hotellet berättade jag för ägarinnan att jag blivit rånad. Hon började gapskratta när jag berättat färdigt! Hennes beteende var inte det jag bäst behövde denna stund. Jag gick in på rummet och tog fram mina badbyxor och gick därefter ned till stranden för att fundera över hur jag skulle lägga upp resten av mitt resande i Costa Rica. Enligt min ursprungliga resplan skulle jag fortsätta till Parque Nacional Tortuguero från Puerto Viejo.

Jag funderade på alternativa reseupplägg, men inget kändes speciellt roligt eftersom jag blivit ordentligt skrämd att åka runt i Costa Rica på egen hand. Nästa dag tog jag bussen tillbaka till San José.

Vid bussterminalen förhandlade jag med en taxichaufför om priset till mitt hotell, och vi kom överens om en summa. När vi kom fram till hotellet ville taxichauffören ha mera betalt. Jag vägrade betala mera än vi kommit överens om. Då steg han ur taxin och skulle börja slåss! Nu hade jag definitiv fått nog av övergrepp varför jag slängde ett par hundra colones på passagerarstolen och smällde kraftigt igen bildörren. Så trött jag var på Costa Rica och en del av dess invånare!

Jag stannade i San José tre dagar. Under dessa dagar åkte jag till bland annat till Cartago och Valle de Orosi.

Libéria och Stilla Havskusten

Efter ett par dagars rundresor i Valle Central tog jag en långfärdsbuss till staden Liberia, cirka fyra timmars bussresa norr om San José. Staden skulle bli min bas under tre dagar innan jag återvände till huvudstaden och därefter hem till Sverige.

På bussresan noterade jag en man som ställde sig bredvid mig, trots att det fanns ståplats längre bak i bussen. Han släppte förbi flera andra passagerare. Först tänkte jag inte på att han stod bredvid mig, men av någon anledning reagerade jag på hans beteende. Jag tittade upp på bagagehyllan där jag lagt min ryggsäck och såg hur mannen snabbt tog bort sin hand från den. Han flyttade sig med ilfart bakåt i bussen när jag ställde mig upp för att kontrollera min ryggsäck. Ett par spännen på den var öppnade. Jag lyfte ryggsäcken och kontrollerade innehållet. Allting var kvar då jag tydligen avbrutit mannen i hans försök att stjäla någonting från mig. Jag gav honom en skarp blick som han inte ville möta. Resten av resan hade jag ryggsäcken i knäet! Dessa ”ärliga” ticos….

Liberia är ingen speciellt intressant stad, men jag ville inte längre vistas för mig själv i några isolerade naturområden efter rånet i Cahuita. Nu gällde det bara att få dagarna att gå tills jag skulle flyga tillbaka till Sverige!

Samma dag jag kom till Liberia, provinsen Guanacastes huvudstad, hade jag turen att få uppleva en skolparad vid den stora kyrkan vid Parque Central. Efter paraden gick jag till restaurangen Los Camales, som drivs av ett kvinnokooperativ. God mat till sagolikt låga priser. Restaurangens enda nackdel var att de inte serverade öl. Det gick dock bra att ha egen öl med sig dit!

Träffade på nytt det trevliga kanadensiska paret som jag mötte i San José första gången. De skulle stanna ett par dagar i Liberia på sin väg till Nicaragua. Vi umgicks på kvällarna så länge de var kvar i staden.

Från Liberia är det lätt att ta sig till flera vackra badstränder vid Stilla Havet med lokalbussar.

En dag åkte jag till Playa Tamarindo, som är ett favorittillhåll för amerikanare. Vacker badstrand, men ett fullständigt överexploaterat ställe.

Betydligt lugnare, fast även här med många amerikanare, är Playa Hermosa. Den stora upplevelsen var bussresan tillsammans med badgäster från Liberia. Jag fick stå upp i bussen i nästan två timmar på grund av platsbrist. Men roligt var det tillsammans med alla glada människor på väg hem till sina bostäder i Liberia.

Efter tre dagar i Liberia åkte jag tillbaka till San José och sedan hade jag bara en dag till att ”ta död på” innan jag äntligen kunde åka tillbaka till Sverige.

Resa till Costa Rica

Ett besök i Costa Rica bjuder på många fina naturupplevelser, speciellt om man följer med på arrangerade turer. Andra höjdpunkter kan vara  bad eller surfing på paradisiska badstränder utefter kusterna längs Stilla Havet eller Karibiska Havet, sol, värme, och moderna upplevelser som bungyjump, turer med fyrhjulsdrivna motorcyklar, forsfärder mm. Utbudet av aktiviteter är stort i Costa Rica och därför söker sig många turister hit, men nöjet att besöka landet förtas till stor del av den stora risken att bli utsatt för rån, stöld eller andra övergrepp.

Costa Rica kan med gott samvete läggas ganska långt ned på ”listan över länder att besöka”, enligt min uppfattning.

Mer information om Costa Rica: 

Grundfakta Costa Rica (Historia, religion, utbildning mm)

Landsfakta (yta, folkmängd, folkgrupper, läskunnighet, befolkningspyramid, BNP, flagga mm)

Resan gjord 2007

min gamla hemsida

Det finns många intressanta och spännande länder. 
Läs om några av dessa på min hemsida
www.stalvik.se / rainer stalvik