japan-resa

Klicka på bilden för större format
Bilder med (U) visar ett av UNESCO utsett världsarv

tokyo, nikko, izu kogen, takayama, shirakawago, kanazawa, hiroshima, ön myajima, himeji, kyoto och nara var platser jag besökte på denna resa till japan, rainer stalvik

Resa till Japan – Tokyo, Nikko, Kanazawa, Hiroshima, Nara, Kyoto mm

Japan blev det 117:e landet/autonoma region jag besökt!

Det är viktigt att lämna det egna landet med jämna mellanrum för att få nya intryck och distans på den egna miljön. Min resa till Japan blev en mycket positiv upplevelse och förstärkte mitt intryck av att Sverige är ett land i förfall. När jag kom till Japan möttes jag av ett fungerande land!

I Japan finns inga vandaliserade bussar, spårvagnar eller tåg. Gatorna är rena från skräp, cigarettfimpar, spottloskor, hundlortar och snuskuddar. Man slipper att ta del av andras samtal i mobiltelefoner då det inte är tillåtet att tala i telefon i det allmänna transportsystemet. Tågen går punktligt på minuten, snabbtåget Shinkansen till och med på sekunden!

Människor är vänliga, lågmälda, artiga och hjälpsamma och japanerna är stolta över sina traditioner.

Säkerheten är hög och man behöver inte vara rädd för att vistas på gatorna kvällstid utan rädsla för att bli nedslagen, misshandlad eller rånad. Övergrepp på kvinnor är sällsynta. Tokyo anses vara världens säkraste huvudstad.

Arbetslösheten är betydligt lägre än i Sverige. Medellivslängden för japanska kvinnor är 87 år, vilket är tre år högre än för svenska kvinnor. Japanska och svenska män har lika hög medellivslängd, det vill säga 80 år.

Det japanska utbildningssystemet fungerar bättre än det svenska och högre andel japanska barn börjar grundskolan än svenska.

Av den japanska befolkningen är knappt 2 % utlandsfödda, i Sverige är 17 % av befolkningen utlandsfödda!

Sverige har mycket att lära av Japan! Som resenär finns mycket att uppleva i Japan!

Jag köpte ett reseupplägg av en specialist på resor till Japan, med en anpassning till mina egna intressen, och fick på så sätt ut väldigt mycket av mina dagar i Japan. I resan ingick ett så kallat Japan Railway-pass för sju dagar vilket gav mig möjlighet att åka så mycket tåg jag ville på Japan Railways linjer.

Hotellen som ingick i upplägget var förbokade och höll genomgående bra standard samt hade centralt läge varför det var enkelt att ta sig till och från järnvägsstationerna. Höjdpunkten i boendet var de tre dagar då jag bodde på ryokans, ett traditionellt boende med tillgång till bad i heta källor och halvpension med sagolikt goda japanska frukostar och middagar. Middagarna bestod av ett tjugotal olika japanska smårätter.

Under min resa i Japan hann jag med att besöka Tokyo, Nikko, Izu Kogen, Takayama, Shirakawa-go, Kanazawa, Hiroshima, Himeji , ön Myajima, Kyoto och Nara. Jag fick se mäktiga städer, vacker natur, historiska platser och ett flertal av UNESCO utsedda världsarv.

Flygresan från Göteborg till Tokyo via Helsingfors

Flygresan var naturligtvis lite seg, som alltid när man skall långt ut i världen från Sverige.

Jag flög med Finnair och Japan Airlines från Göteborg till Tokyo via Helsingfors. Flygtiden mellan Helsingfors och Tokyo uppgick till 9 timmar och 35 minuter. Trots den långa flygresan gick den förvånansvärt fort då jag för ovanlighetens skull lyckades sova flera timmar på planet. Den totala flygsträckan uppgick till 8 634 kilometer. (GOT-Helsingfors 785 km och Helsingfors – Tokyo 7 849 km).

Hemresan gick från Osaka via Helsingfors till Göteborg. Flygtiden var något längre hem än ut.

På Tokyos flygplats väntade en chaufför på att hämta upp mig för transport till hotellet i stadsdelen Shinjuku. Direkt efter incheckningen på hotellet började min rundresa!

Resa till Japan

Tokyo – Världens största stad

Namnet Tokyo, Tokio i äldre stavning, betyder bokstavligen östra huvudstaden. Här finns Japans parlament och kejsarpalatset där den kejserliga familjen bor.

Tokyo, som tidigare hette Edo, började växa på allvar i och med att det byggdes ett slott där år 1457. Dock fann det en viss bebyggelse här tidigare. När Tokugawa shogunatet skapades 1603 blev Edo dess regeringsstad, även om kejsaren bodde kvar i Kyoto, som fortsatte att vara den formella huvudstaden.

När shogunatet föll år 1868 beordrade kejsaren att staden skulle byta namn till Tokyo, som betyder östra huvudstaden, den västra huvudstaden var Kyoto, samtidigt som Tokyo nu även blev formell huvudstad.

Tokyo har allmänt varit accepterad som Japans huvudstad sedan 1869. Den 1 september 1923 drabbades staden av en stor jordbävning där uppemot 143 000 människor miste livet. Trots denna katastrof byggde man upp staden igen och befolkningen växte stadigt fram till andra världskrigets utbrott.

De första bomberna över Tokyo föll den 18 april 1942. Fram till krigsslutet 1945 mer än halverades Tokyos befolkning. Efter krigets slut placerade de allierade sitt ockupationskontor i den sönderbombade staden men återuppbyggnaden kom igång snabbt tack vare amerikansk hjälp.

Administrativt upphörde staden Tokyo år 1943, men begreppet Tokyo används ofta om de 23 särskilda innerstadskommunerna med sammanlagt cirka 9 miljoner invånare. Det är dessa som utgör Tokyo stad.

Idag är Tokyo, Stortokyo, världens folkrikaste stad med omkring 38 miljoner invånare.

Tokyo är stort, gigantiskt stort, såg jag under inflygningen och under transfern till hotellet. Hur skulle jag ta mig runt på egen hand?

Stadsdelen Shinjuku

Jag kom till hotellet i stadsdelen Shinjuku strax före klockan 11.30 från flygplatsen. Efter att jag lämnat bagaget i receptionen gick jag direkt till Shinjuku järnvägsstation för att aktivera mitt Japan Rail-pass och boka de kommande tågresorna.

Sedan var det dags för min första japanska lunch som jag åt på en liten snabbrestaurang nära stationen. Då jag såg många män gå in genom dörrarna till restaurangen bestämde jag att även jag kunde göra så. Fullsatt! Men det fanns plats i övervåningen visade en anställd genom att peka uppåt. Tala engelska? Glöm det! Jag fick en meny med bilder och priser. Jag chansade och pekade på en rätt.

In kom en skål med biff och ris, en liten sallad och en skål misosoppa. Det var väldigt gott och gick på knappa SEK 40:-.

Efter maten började jag promenera runt i kvarten mellan stationen och mitt hotell för att orientera mig.

Byggnaderna var moderna, många skyskrapor. Tokyo lär ha fler skyskrapor än New York! Och alla dessa människor! Jag gillade Tokyo och folklivet direkt!

Efter att ha promenerat i kvarteren runt Shinjuku station och njutit av alla fantastiska byggnader gick jag till Tokyo Metropolitan Governement Office, stadshuset, för att åka upp till 45:e våningen där man kan gå runt och njuta av ett imponerande panorama över Tokyo. Räkna med många besökare då det är gratis att åka upp. Hisspersonalen var enormt artig och bugade djupt varje gång de skickade iväg en hiss med folk.

Jag var även uppe på 45:e våningen i Shinjuku Park Tower där hotellet Park Hyatt Tokyo Hotel ligger. Här finns en imponerande bar med magnifika vyer över Tokyo. Jag fick intrycket att man helst ser besökare beställa någonting och inte bara går omkring för att njuta av vyerna.

Stadsdelen Harajuku

Andra dagen i Tokyo besökte jag stadsdelen Harajuku som är känd för sitt gamla tempel Meiji-jingu och modegatan Takeshita dori.

Jag tog ett lokaltåg vid 8-tiden från Shinjuku station och fick uppleva trängseln på de japanska lokaltågen. Trots att det var trångt var människor oerhört hänsynsfulla mot varandra och hjälpte till så gott det gick att släppa på, eller av, folk.

Först besökte jag templet Meiji-jingu, Tokyos förnämsta shintotempel, som byggdes på 1920-talet. Det första templet förstördes av de allierades bombningar under andra världskriget men återuppbyggdes år 1958. Den 12 meter höga porten, torii, är byggd av virke från ett 1 500 år gammalt taiwanesiskt cypressträd. Templet omges av en vacker trädgård med träd som donerats av människor runt om i landet.

I anslutning till templet finns en minneshall som används vid de högtidliga shintobröllopen. Under mitt besök i Meiji-jingu hade jag turen att få uppleva två magnifika shintobröllop.

Från templet Meiji-jingu promenerade jag till modegatan Takeshita dori där jag strövade runt någon timme med förhoppning om att få se några av de berömda tonåriga flickor som kallas för Goth-loli med sina speciella kläder.

Från Takeshita dori promenerade jag tillbaka till stadsdelen Shinjuku och fick på så sätt se nya delar av Tokyo, bland annat gick jag förbi Takashimaya Time square och kom så småningom fram till Shinjuku station.

På kvällen besökte jag området Kabuki-cho, ett nöjeskvarter grundat 1948 som ett led av återuppbyggnaden av det sönderbombade Tokyo. Ett tag var Kabuki-cho Japans största nöjeskvarter. Här finns många restauranger, biografer, karaokebarer mm mm Kul att ströva runt i den neonspäckade miljön och studera folklivet.

Nikko – Liten stad med världsarv

Ett talesätt säger ”Har du inte sett Nikko har du inte levt!”

Staden Nikko, cirka 20 000 invånare, ligger ungefär 100 kilometer norr om Tokyo och är värd ett besök för sina vackra tempel som finns med på UNESCO:s lista över världsarv. Templen tillhör Japans största sevärdheter.

Det är enkelt att komma till Nikko med tåg från Tokyo. Jag valde dock att köpa en guidad dagstur från en researrangör för att på ett enkelt och bekvämt sätt komma till, och från Nikko. Med facit i hand skulle jag ha valt att ta mig hit på egen hand då upplägget hade lite av ”japansk expressturism” över sig. Dock kom jag till platser som jag annars förmodligen inte kommit till på egen hand, men jag fick bara besöka ett av de världsarvsklassade tempelområdena. Hade jag åkt på egen hand hade jag med all sannolikhet besökt alla de tre världsarvsklassade templen. Turen jag följde med på avgick vid niotiden från Tokyo i en bekväm turistbuss med ankomst i Nikko ett par timmar senare.

Nikkos religiösa historia daterar sig tillbaka till mitten av 700-talet då buddhismen introducerades här. Men det första templet byggdes redan för omkring 1 200 år sedan i Nikko. De tempel som finns på UNESCO:s världsarvslista byggdes dock först på 1600-talet.

Till skillnad från många andra japanska tempel är de i Nikko färgglada, rikt ornamenterade och har stark kinesisk influens.

Första besöket gruppen, cirka 40 personer, gjorde var vid tempelområdet Toshu-gu, som är Nikkos största sevärdhet. Det är begravningsplatsen för den berömde shogunen Tokugawa Ieyasu vars dynasti levde i flera århundraden. Templet är det mest extravaganta i Nikko.

Ieyasu begravdes i Nikko omedelbart efter sin död år 1616, men tempelkomplexet började byggas år 1634  på uppdrag av hans svärsonen Iemitsu och tog två år att bygga av de 15 000 arbetare som anlitats.

De olika byggnaderna i komplexet är vackert ornamenterade och dekorerade. Här finns flera berömda sniderier bland annat av den ”sovande katten” och de tre aporna som håller för öronen, ögonen och munnen; ”Jag hör inget, ser inget och säger inget.”

Intressant var också besöket i templet ”Den skrikande draken” med sin speciella takmålning och akustik.

Toshu-go ligger omgiven av en vacker cederskog som planterades på 1600-talet.

Efter cirka en och en halv timmes rundvandring i Toshu-go var det dags för lunch på en stor restaurang, modell fabrik, dit det bussades mängder av turister. Maten var dock mycket god!

Efter lunchen gick turen till Nationalparken Nikko med det vackra vattenfallet Kegon, 99 meter högt. Här blommade vilda rhododendron!

Gruppen fick även göra ett kort besök vid sjön Chuzenji som bjöd på vackra vyer över de omkringliggande bergen.

För att få ut ännu mera av ett besök i Nikko bör man övernatta här. Då kan man besöka templen innan alla turister anlänt och uppleva friden samt hinna med en vandring i nationalparken.

Resan tillbaka till Tokyo gick samma väg som utresan och vid ankomsten till Tokyo fick vi ett litet smakprov på stadens trafikproblem.

Efter tre dagar i Tokyo med omnejd var det dags att lämna huvudstaden och påbörja rundresan i Japan.

Tåget till Izu Kogen var förbokat av researrangören så det var bara att gå till Shinjuku station, leta upp tåget och den beställda sittplatsen för att påbörja den behagliga tågresan. Jag anlände till Izu Kogen klockan 11.20. Efter att ha frågat var mitt hotell låg började jag gå den cirka femton minuter långa vägen dit.

Izu Kogen – Ort vid den vilda Jogazaki-kusten

Izu Kogen är en liten ort som ligger på den vackra Izu-halvön, cirka 100 kilometer sydväst om Tokyo. Halvön Izu är ett populärt utflyktsmål för tokyoborna. Under sommarmånaderna söker sig många japaner till Izuhalvön för att koppla av i den vackra miljön eller för att bada i varma källor.

Största staden, och inkörsporten till Izu-halvön, är Atamai, cirka 40 000 invånare. Halvöns största sevärdheter är berget Omuro, det heliga berget Fujis systerberg men här finns även olika museer, en vild och vackert kust samt fina vandringsmöjligheter.

Direkt efter att jag checkat in på Ryokan Hanafubuki och lämnat bagage i receptionen gav jag mig iväg på en fyra timmar lång vandringstur. Tyvärr var jag bara bokad en natt i Izu Kogen och hade därför väldigt lite tid till att utforska den vackra kustmiljön.

Bara ett par hundra meter från ryokanet gick leden till havet genom ett vackert skogsparti parallellt med en lite bäck som porlade underbart. När jag kom till en korsning, varifrån jag såg havet för första gången, valde jag att gå västerut mot en liten fiskeby.

Leden fortsatte genom skogen med skymtar av havet tills jag kom fram till Hashidate hängbro som går över en ravin med havet på vänster sida. Lite längre fram kunde jag se den vilda kusten och långt ut över Stilla Oceanen.

Vandringen fortsatte genom skogen med vyer över kusten. I utkanten av den lilla fiskebyn Yawatano ligger en gammal kyrkogård med vackra gravstenar.

Jag gick ned till Yawatano och vandrade runt bland de välvårdade husen, på kajen, längs vågbrytaren och ut på en klippa med Stilla Oceanen runt mig.

I hamnen låg några fiskebåtar och ett par till kom in medan jag var där. I ena delen av hamnen höll en fiskare på att laga nät. Jag stannade en stund för att se honom arbeta.

Vandringen tillbaka till Izu Kogen gick på samma led som jag kommit, dock klättrade jag ned för klipporna till havet på ett ställe för att försöka fånga den vilda kusten på bild. Vid 17-tiden var jag tillbaka på Ryokan Hanafubuki där jag skulle tillbringa kvällen och natten på traditionellt japanskt vis.

Att bo på ryokan är ett annorlunda ”hotellboende” som mera förenklat kan kallas för ”herrgårdsboende” med stark betoning på omhändertagande.

Ett ryokan är en typ av traditionellt japanskt värdshus som har sitt ursprung i Edo-perioden, 1603 – 1868, då dessa värdshus tog hand om resenärer på de japanska vägarna.

De tre nätter, en i Izu Kogen och två i Takayama, jag bodde på ryokans var några av resans höjdpunkter.

När jag guidades till mitt rum fick jag också en instruktion om hur man beter sig på ett ryokan, bland annat skulle jag innan middagen bada i en het källa och klä mig i en yukata, en form av kimono, till middag och frukost.

Rummet jag bodde i var traditionellt med mattor, tatami, på golvet, ett lågt bord och låga stolar. Mitt rum vette ut mot en skog och på morgonen vaknade jag av en ljuvlig fågelsång. Sova skulle jag göra på en madrass, futon, som togs fram på kvällen av personalen.

Vid boende används tre olika tofflor; för utomhus bruk, inomhus och toalettofflor. Viktigt att sära på dessa. Gör man inte det får man tillsägelse!

Ryokanet Hanafubuki i Izu Kogen kändes mycket lyxigt, samtidigt som det var en spartansk men stilfull inredning på rummet.

Vid 17.30-tiden gick jag till en av ryokanets sju heta källor för att bada. Vattnet håller en temperatur på +40 grader Celcius. En dusch är obligatorisk innan man kliver ner i det varma vattnet.

Vid 19-tiden serverades middagen, en original Sakura Kaiseki middag, som inte bara var god utan en stor skönhetsupplevelse! Middagen bestod av ett tjugotal smårätter vackert beredda och sagolikt goda. Innan jag fick börja äta berättade en av hotellets anställda, hovmästaren?, om vilka rätter som serverades.

Jag tyckte synd om kvinnorna som serverade maten då de var tvungna att ställa sig på knä varje gång de serverade någonting vid de låga borden man sitter vid. För oss middagsgäster, åtminstone för de som inte var japaner, blev det obekvämt att sitta med korslagda ben eller sittandes på fötterna medan man åt, men även det en upplevelse.

När jag kom tillbaka till rummet efter middagen var ”sängen” bäddad, det vill säga futon, madrassen var lagd på golvet. Skulle det gå att sova den här natten? Ja, det gick alldeles utmärkt!

Innan frukost badade jag än en gång i den varma källan och klädd i yakuta gick jag för att avnjuta den goda ”Grilled fish breakfast” som bestod av olika japanska rätter.

Mätt och belåten checkade jag ut från Ryokan Hanafubuki innan jag promenerade till järnvägsstationen. Nu väntade första resan med snabbtåget Shinkansen! Men först åkte jag lokaltåg från Izu Kogen till Atami.

Från Atami till Nagoya fick jag för första gången prova på hur det var att åka med superexpresståget Shinkansen! Resan tog två timmar och blev en behaglig tur i ett fräscht tåg som servades av olika personal. Jo, viss gled landskapet utanför tåget förbi i snabb takt men inte märktes det att tåget susade fram i c:a 300 kilometer i timmen.

Takayama – Stad med atmosfär

Staden Takayama, cirka 93 000 invånare, brukar ofta kallas för Hida-Takayama för att särskilja den från andra städer med samma namn.

Hida-Takayama har en välbevarad gammal stadskärna från 1600-talet som lockar till sig turister från hela världen och anses vara en av Japans charmigaste och bäst bevarade städer från denna tidsperiod. Hida-Takayama har ett vackert läge vid floden Miya-gawa.

Jag kom till Takayama vid 12-tiden med ett snabbtåg från Nagoya och gick direkt till turistbyrån utanför järnvägsstationen för att få hjälp med att lokalisera mitt hotell. ”Det där paret skall till samma hotell som du. Jag har precis ringt efter deras bil så du kan säkert åka med dem till hotellet”, sa den hjälpsamma unga damen.

Hotellets bil dök upp efter drygt en kvart och transporten till hotellet tog knappa tio minuter. Även här skulle jag bo på ryokan, vilket jag såg fram emot. Efter att ha bott på ryokan i Izu Kogen visste jag hur jag skulle bete mig! Dock var detta ryokan inte lika fräscht som det jag bott på i Izu Kogen.

Direkt efter incheckningen promenerade jag till Takayamas gamla stadsdel för att omgående få en överblick av den. Vädret hade slagit om och det blåste nu lite kyligare vindar och solen skymdes av moln, men regnet kom inte förrän nästa natt.

Från mitt hotell var det nedförsbacke i knappa tio minuter innan jag nådde den vackert bevarade gamla stadsdelen där flera gator och hus knappt har förändrats sedan Edo-perioden (1600 – 1868) då Takayama var en stad full med välbärgade köpmän. Speciellt den södra delen av den gamla staden längs gatorna Sanno-machi, Ichino-machi och Nino-machi finner man de bäst bevarade gamla husen, affärer, kaféer och före detta sakébryggerier.

Därefter gick jag till en av broarna över floden Miya-gawa för att få en fin vy över husen längs floden. På flera ställen vajade modeller av stora fiskar över floden, till ”Karpfestivalen” sade en man.

Efter besöket vid floden promenerade jag in på de gamla gatorna för att ta till mig atmosfären, som tyvärr stördes av de många turisterna som också var där. Jag fick uppleva gatorna nästa helt för mig själv när jag vandrade fram på dessa i den tidiga morgonen påföljande dag.

Andra byggnader jag också tittade på var, bland annat den stora porten, torii, på gatan som ledde till Takayamas äldsta tempel Hida Kokubun-ji med anor från 700-talet. Det nuvarande templet, och omkringliggande byggnader, dateras dock till 1600-talet. Det gamla templet brann ned under detta århundrade och återuppbyggdes.

På morgonen, min andra dag i Takayama, besökte jag morgonmarknaden Miya-gawa, som man enligt turistinformationen inte får missa. Själv tyckte jag inte den var speciellt sevärd och besöktes av fler turister än lokalt boende.

Andra dagen jag promenerade runt i Takayam råkade jag komma till en plats där det pågick en bröllopsfotografering. Då brudparet var klätt i traditionella japanska kläder stannade jag naturligtvis till och frågade om jag också fick ta några bilder. Brudens far (?) nickade jakande och jag kunde ta mina bilder. Senare stötte jag åter på sällskapet vid floden Miya-gawa. Även där fick jag ta ytterligare bilder på brudparet vid de färgglada fiskarna som hängde över floden.

Shirakawa-go – By med världsarvsklassade hus

Högt uppe i bergen, bara en knapp timmes bussfärd från Hida Takayama, ligger byn Shirakawa-go som är välkänd för sina hus i gassho-zukuri arkitektur. Den kännetecknas av  starkt sluttande halmtak ”Bedjarhändernas konstruktion” då husen symboliskt ser ut som två händer sammanförda i bön. Klimatet i området kräver dessa starka och sluttande tak för att stå emot den tunga snön och för att snabbt få bort regnvattnet så att takhalmen inte ruttnar.

De övre våningarna av gasshohusen användes vanligen för silkesodling, medan nedersta våningen användes för att producera salpeter, en av råvarorna som behövdes för att producera svartkrut. Övervåningarna under taket var reserverade åt produktionen av silkesmaskar.

Av de totalt 1 800 gasshohus som fanns i området finns idag endast knappt 150 kvar. I Shirakawa-go finns 59 gassho-hus bevarade.

Jag tog bussen som avgick klockan 12.00 från Takayama järnvägsstation till Shirakawa-go för att titta på de världsarvsklassade husen. Efter en behaglig timmes bussfärd var jag framme i byn. Jag hade fantiserat av att komma till en lugn och fridfull bergsby men upptäckte omgående efter att jag stigit av bussen att här befanns sig en stor mängd turister. Jo, det förtog lite av upplevelsen att ströva runt bland de gamla husen men jag kom snabbt på att om jag gick lite mer i utkanten av byn stötte jag på färre turister.

Det var en fascinerande upplevelse att ströva runt bland de toppiga husen klädda med halmtak, oftast omgivna av risfält.  Stundtals kändes det som att tiden stått stilla i byn.

Jag promenerade till en utsiktsplats någon kilometer väster om byn för att komma upp och få en överblick av den. Det var en vacker vy som mötte mig från höjden jag stod på; dalen med de världsarvsklassade husen, risfälten, skogen runt byn, allt inramat av berg.

Efter tre timmars rundvandring i Shirakawa-go tog jag bussen tillbaka till Takayama där bad och den utsökta japanska middagen väntade.

Påföljande dag reste jag vidare till Kanazawa.

Kanazawa – Obombad stad

Det kändes bra att lämna Takayama då det regnat under natten, och gjorde så en bit in på förmiddagen. När jag kördes till stationen med hotellets bil hade det dock slutat regna. Idag skulle jag resa vidare till staden Kanazawa.

Klockan 11.00 avgick tåget Limited Express Hida från Takayama och i Toyama bytte jag tåg till Limited Express Hakutaka med destination Kanazawa. Klockan 13.17 var jag framme. Från järnvägsstationen gick jag till hotellet som låg en lite dryg tio minuters promenad bort.

Staden Kanazawa, cirka 465 000 invånare, är en av de städer i Japan som undslapp bombningar under andra världskriget och har därför välbevarade gamla stadsområden.

Kanazawa har varit en välmående stad ända sedan härskaren Maeda Toshiie byggde ett slott här i slutet av 1500-talet. Staden har en del intressanta sevärdheter. Några av de jag besökte var följande.

Nagamachi distriktet beboddes tidigare av välbärgade samurajer. Bakom höga murar ligger vackra gamla hus som de bodde i. Några av dessa får besökas av allmänheten.

Kanazawas slott, byggt på 1580-talet, med mäktiga portar är en vacker byggnad. Det ursprungliga slottet förstördes av en brand år 1888 men återuppbyggdes. Under andra världskriget var slottet en armébas. Fram till år 1995 var slottet en del av Kanazawas universitet.

I staden finns två geishadistrikt, Kazuemachi Chaya och Higashi Chaya som båda ligger nära floden Asanogawa. Det mest berömda är Higashi-chaya-gai med sina vackra, gamla hus. Räkna med många besökare! Jo, jag lyckades se några geishor också!

Omicho-marknaden är en bra plats att besöka om man vill ta del av det folklivet och få en inblick i japanskt vardagsliv. Här finns mängder av olika matvaror och försäljare som försöker överrösta varandra.

Kanazawas största sevärdhet anses dock trädgården Kenroku-en vara. Den tillhör tre av Japans vackraste trädgårdar och är en fin upplevelse för de som vill se trädgårdskonst av högsta klass. Kenroku-en har sitt ursprung i Edo-perioden 1603 – 1868 och var till en början stängd för allmänheten. Sedan år 1874 är den öppen för alla. I trädgården finns en staty av prins Yamato Takeru.

Jag hade också turen att få se ännu ett bröllopsfölje när jag besökte Kenroku-en. På en plats mellan trädgården och vägen till slottet höll man på att fotografera ett brudpar i traditionella japanska kläder. ”Det är min dotter”, sade mannen stolt när jag frågade om jag fick ta några bilder. Och då gjorde jag det…

Hiroshima – Förstörd av atombomben

Efter ytterligare en färd med superexpresståget Shinkansen från stationen Shin Osaka, som jag kommit till med tåg från Kanazawa, anlände jag till Hiroshima på eftermiddagen.

Hotellet låg bara några minuters promenad från järnvägsstationen så ankomst och incheckning gick snabbt. När jag lämnat bagaget på mitt hotellrum åkte jag till ”Fredsparken” med spårvagn för att titta på minnesmonumenten som byggts för att hedra offren som omkom när USA släppte atombomben över Hiroshima under andra världskriget.

Hiroshima, cirka 1 200 000 invånare, är idag en modern stad av förklarliga skäl.

En stor del av staden utplånades när USA släppte den första atombomben någonsin i krig den 6 augusti, 1945, klockan 08.15.  Atombomben kallades för ”Little Boy” och vägde 4 000 kg varav omkring 50 kilo var uran 235. Bomben släpptes från 10 000 meters höjd och detonerade på 600 meters höjd för att få maximal effekt.

Beslutet om att atombomben skulle fällas över Hiroshima fattades av USA:s president Harry S. Truman och utfördes under Paul Tibbets befäl i flygplanet Enola Gay.

Den materiella förödelsen blev katastrofal och nästan 130 000 människor omkom under de första dagarna efter att atombomben släppts.  I december, 1945 hade omkring 140 000 människor avlidit till följd av atombomben.

Från början var Hiroshima en fiskeby. Staden grundades år 1589 när en borg uppfördes på kusten på den östra delen av den Japanska Insjön, Seto naikai. Efter det växte Hiroshima snabbt och blev en betydande handelsplats.

Under Meijiperioden, 1868-1912, blev Hiroshima en viktig storstad och ett militärt centrum.

Jag steg ur spårvagnen vid hållplatsen ”Genbaku domu-mae” som ligger närmast den av UNESCO världsarvsklassade ”Fredsparken”. Hållplatsen har fått sitt namn efter den byggnad som mest av allt symboliserar vad som hände i Hiroshima när atombomben släpptes.

Anblicken av Genbaku domu-mae, Atomkupolen, var omskakande. Det genombrända skalet av den enda byggnad som stod kvar något så när upprätt i närheten av explosionspunkten minner om den fruktansvärda tragedi som utspelades här. Idag är byggnaden omgiven av moderna byggnader som visar att livet trots allt går vidare.

Genbaku domu-mae, Atomkupolen, byggdes år 1915 och ritades av en tjeckisk arkitekt.  Byggnaden användes som utställningshall innan atombomben släpptes över Hiroshima. Alla människor som befann sig inne i byggnaden omkom men själv byggnaden blev till stor del stående, trots att bomben släpptes nästan direkt över den.

Genbaku domu-mae, Atomkupolen, togs upp på UNESCO:s världsarvslista år 1996.

Efter att ha tittat på Genbaku domu-mae, och förfärats över den ofattbara grymhet japanerna utsattes för, gick jag vidare in i Fredsparken där det var lugnt och fridfullt, antagligen beroende på att människor, precis som jag, tänkte på vad som drabbat Hiroshima.

Det första minnesmonumentet jag besökte inne i Fredsparken var ”Fredsklockan” som man kan ringa i för att hedra offren och skicka en önskan om evig fred. Därefter besökte jag flera andra monument som Barnens minnesmonument, Den eviga lågan, Fredsdammen, Monumentet för atombombens offer (som två veckor senare besöktes av USA:s president Obama), Minneshallen för atombombens offer och naturligtvis Minnesmuseet med många föremål och bilder från tiden efter att atombomben släppts. En ruskig upplevelse!

Jag besökte Fredsparken och Atomkupolen två gånger under mina dagar i Hiroshima.

Himeji – Stad med världsarvsklassat slott

Staden Himeji ligger bara cirka en och en halv timmes resa med Superexpresståget Shinkansen från Hiroshima och naturligtvis utnyttjade jag mitt Japan Railway-pass, som gav mig obegränsat med tågresor under en sjudagarsperiod, att komma dit!

Staden Himeji, med cirka 540 000 invånare, har en av Japans största sevärdheter, slottet Himeji-jo. Det kallas också för ”Den vita hägerns slott” och är en symbol för staden Himeji, belägen 40 km väster om Kobe. År 1993 togs Himeji-jo upp på UNESCO:s världsarvslista.

Redan år 1333 fanns det en borg i Himeji men det slott vi ser idag har sitt ursprung i det som byggdes av Toyotomi Hideyoshi på 1580-talet. Slottet som byggdes av Toyotomi utvidgades av Ikeda Terumasa med början år 1601. Senare fick slottet den tillbyggnad som gav det dagens utseende. Den byggnationen var klar år 1618.

Jag tog ett tidigt tåg från Hiroshima och kom till Himeji vid 09.30-tiden. För att vinna tid åkte jag buss till hållplatsen närmast slottet eftersom jag skulle åka tillbaka till Hiroshima med Shinkansen klockan 12.30.

En fantastik vy över Himeji-jo mötte mig när jag steg av bussen. Jag gick fram till vallgraven för att ta några bilder innan jag gick över träbron som korsade den och promenerade sedan mot slottet. På vägen dit stannade jag ytterligare på några platser med fina bildvinklar och tog fler bilder.

Många besökare ville in till slottet men trots det kom jag snabbt in efter att ha köpt en entrébiljett. Då slottet Himwji-jo är en av Japans största sevärdheter kan det bildas långa köer vid kassan vilket gick att se på den urtavla som angav väntetiden i timmar och minuter för att få köpa biljett!

På vägen in i slottet, via en mäktig port, hade jag fina vyer över det. Ju närmare slottet jag kom desto fler människor packades samman för besök inne i slottet.

Interiören var inte speciellt sevärd, tycker jag. I rummen fanns bara enstaka föremål. De bärande pelarna som slottet är uppbyggt kring var dock imponerande.

I de branta trapporna var det stundtals oerhört trångt och svårt att komma fram då vissa besökare hade svårt att ta sig upp för dessa, och det gick inte att passera folkmassan heller. Efter en dryg timmes rundvandring inne i slottet lyckades jag ta mig förbi olika grupper så att jag kom ut ur slottet igen. Jag tyckte nog att Himeji-jo var mycket finare, och intressantare, från utsidan än från insidan.

Efter slottsbesöket gick jag till järnvägsstationen, vilket tog en knapp halvtimme, på den breda avenyn mellan slottet och stationen och klockan 12.30 var det dags att åka med superexpresståget Shinkansen tillbaka till Hiroshima. Vid 14-tiden steg jag av tåget i Hiroshima och gick direkt till spårvagnshållplatsen för att än en gång besöka Genbaku dome, Atomkupolen.

Miyajima – Ö med världsarv

Ön Miyajima, nära Hiroshima, är ett av Japans mest besökta turistmål, vilket är lätt att förstå. Ön är full av fina vandringsmöjligheter, här finns templet Itukushima-jinia med den berömda röda porten, torii, som är med på UNESCO:s världsarvslista och flera andra vackra tempel.

Ön Miyajima har varit en helig plats i shintoismen sedan många århundraden. De första templen på ön byggdes förmodligen redan på 500-talet efter Kristus. Den nuvarande versionen av tempel Itukushima-jinia byggdes någon gång på 1200-talet men har sin form i 1100-talets byggkonst.

I hela tempelområdet finns 20 olika byggnader som bildar två tempelkomplex, Honsha Sessha Marodo-jinja. Itukushima-jinia grundades av dåtidens mest betydelsefulla ledare Taira no Kiyomori.

Jag tog ett Japan Railways-tåg som avgick från Hiroshima station till Miyajima-guci strax före klockan 08 för att komma med på en tidig färja ut till ön för att slippa den största turistströmmen. Både den lite drygt tjugofem minuter långa tågresan såväl som den tio minuter långa färjeturen var gratis då jag kunde utnyttja mitt Japan Railway-pass. Vid 9-tiden steg jag iland på ön Miyajima.

Färjeturen var vacker och gav mig den första vyn över ön och den berömda röda porten, torii.

På morgonen är det högvatten i havet och det är då man skall passa på att besöka Miyajima för då är toriin och tempelkomplexet omgivet av vatten och som vackrast. Den vackra röda porten, torii, är nästan 17 meter hög och lär väga omkring 60 000 kilo. Taket på porten är täckt med cypressbark och är 24.2 meter lång. Dagens torii är den åttonde sedan Heinan-perioden och byggdes år 1875.

Promenaden till det världsarvslistade templet Itukushima-jinia blev lugn och behaglig. Bara de första turisterna och jag promenerade längs kajen mot templet. Vyerna ut över havet och den röda porten var vackra så det blev en del fotostopp innan jag nådde templet.

Under en dryg timme promenerade jag runt i det tempelkomplexet, som dominerades av röd färg, och njöt av atmosfären och vyerna ut över havet. Jag hade också turen att få uppleva ännu ett av de vackra shintobröllopen. Ett brudpar vandrade runt i templet för att fotograferas, och då passade även jag på att ta några bilder av dem.

Från templet Itukushima-jinia gick jag inåt ön, dels för att leta efter någonstans att fika och dels för att vandra runt bland några tempel. Kaffet var hutlöst dyrt, men gott. Vandringen på stigar som ledde till Tahoto pagoden som byggdes år 1523 på order av prästen Shunkan och flera tempel var sagolikt vacker och gav på en del ställen fina vyer över byn och den röda toriin. Längs vandringsleden mötte jag flera av de många vilda hjortarna som strövar runt på ön, och gärna där människor befinner sig.

Efter en fin vandring kom jag till templet Daisho-in som ligger en bit söder om Itukushima-jinia som är ett av de mest speciella tempel som jag besökt. Här finns en trappa kantad med statyer av heliga män iklädda virkade mössor, statyer av Buddha och fågelliknande demoner, bönehjul mm Vackrast var nog grottan med hundratals lampor i taket.

Från templet Daisho-in gick jag tillbaka till Itukushima-jinia och samhället för att äta en sen lunch. Hittade en trevlig restaurang där det blev en soppa till lunch.

Efter lunchen besökte jag den nästan 28 meter höga femvåningspagoden som ligger på en kulle varifrån man har en fin vy över samhället och Itukushima-jinia. Pagoden byggdes år 1407 av och renoverades år 1533. Den har behållit sitt utseende sedan dess. Inne i pagoden förvaras en staty av Buddha.

Strax bredvid femvåningspagoden ligger Senjokaku, ”Ettusenmattorspaviljongen”. Namnet syftar på husets yta som motsvarar ungefär storleken på ettusen tatamimattor. Namnet Senjōkaku är det vardagliga namnet för helgedomen Hokoku som dateras till 1587.

Nu hade lågvattnet kommit så jag gick tillbaka till den röda porten, torii, vars stolpar var frilagda efter att havsvattnet dragit sig tillbaka. Under toriin stod nu många människor. Jag sällade mig till dem för att ta bilder på den torrlagda porten. I nedersta delen av stockarna som bildade fundamentet satt många mynt instuckna. Antagligen för att skänka lycka till dem som placerat mynten där. Porten var vackrare när den stod omgiven av vatten, tycker jag.

Längs kajen gick många promenerande människor. Så annorlunda mot när jag kom gående i morse då det knappt var några här! Bland människorna gick nu många ”vilda” hjortar och tiggde om något att äta. De åt i stort sett vad som sträcktes fram! Så här beter man sig inte mot vilda djur, anser jag. Det är bättre att de äter sin vanliga mat och inte kakor eller godis som turister matar dem med.

Vid färjeterminalen väntade många på att åka tillbaka till fastlandet. Jag åkte med en färja som avgick 15.00 och klockan 16 var jag tillbaka i Hiroshima och därmed var turen till ön vackra ön Miyajima avslutad.

Påföljande dag var det dags för den sista resan med superexpresståget Shinkansen. Från Hiroshima till Kyoto, resans sista destination.

Sista resan med superexpresståget Shinkansen på den här resan, denna gång med Shinkansen Nozomi, gick från Hiroshima till Kyoto. En behaglig tur på 1 timme och 45 minuter. Underbart att åter få susa fram med en hastighet upp mot 300 km/t! Med tanke på hur det ser ut på svenska tåg är det en fröjd att resa med de rena och hela tågen i Japan! Och underbart att se tågpersonalen buga artigt mot resenärerna när de kommer in i, eller lämnar, tågvagnen.

Kyoto – Den forna huvudstaden

På järnvägsstationen i Kyoto kryllade det av folk! Vart skulle jag? Få talade engelska så det var bara att uppsöka den alltid tillgängliga Turistinformationen. Här finns engelsktalande personal. Efter att ha fått en beskrivning av vägen till tunnelbanan gick jag iväg. Mycket folk överallt men den tydliga skyltningen gjorde det lätt att hitta.

”Gå av på tredje stationen efter påstigningen. Det tar cirka 8 minuter att åka till stationen Karasuma Oike där du skall gå av. När du kommer dit går du upp till gatan med samma namn via Exit 1. Sedan är det bara cirka 5 minuters gångväg till hotellet”, var instruktionerna. Det tog lite längre tid att hitta hotellet eftersom det låg in på en tvärgata.

Efter att jag checkat in på hotellet och lämnat bagaget på rummet gick jag ut på min första upptäcktsfärd i Kyoto.

De första bosättarna till det område som idag utgör staden Kyoto kom på 600-talet efter Kristus och från år 794 blev Heinan-kyo (Kyoto) landets huvudstad fram till år 1868, med vissa korta avbrott, då den kejserliga familjen istället valde att göra Tokyo till landets huvudstad.

Japans forna huvudstad Kyoto, cirka 1.4 miljoner invånare, är en av världens mest intressanta städer. Här finns flera av landets viktigaste och vackraste tempel, flera av dem finns med på UNESCO:s världsarvslista, som minner om stadens storhetstid.

Idag är Kyoto en modern stad och en av Japans främsta turistdestinationer.

Jag visste från början att mina tre dagar i Kyoto inte skulle räcka till att besöka alla sevärdheter som jag egentligen ville komma till och dessutom skulle en av dagarna användas till besök i Nara, där det också finns flera tempel som är med på UNESCO:s världsarvslista.

Ankomstdagen började jag med att orientera mig i hotellets omgivning och med att besöka tre världsarv.

Första världsarvet blev slottet Nijo-jo, som jag bara tittade på från utsidan då jag visste att det skulle besökas under den rundtur jag bokat. Nijo-jo stod klart år 1603 som officiell bostad åt shogunen Ieyasy. Man kommer in i slottet via den mäktiga och vackra Karamon-porten.

Bara få av slottets spartanskt möblerade rum får besökas. Nijo-jo är mest berömt för sina vackra väggdekorationer och sitt ”sjungande” golv som byggdes för att avslöja eventuella mordförsök.

Nästa världsarv blev templet Nishi Hongwanji som byggdes på 1590-talet. I tempelområdet finns fem byggnader varav några är bland de mest framstående arkitektoniska byggnaderna från Azuchi-Momoyama perioden (1568 – 1600). Nishi Hongwanji togs upp på UNESCO:s världsarvslista år 1994.

Strax intill Nishi Hongwanji templet ligger templet Koushou-ji som är nästan lika vackert som sin mera berömda granne. Koushu-ji är dock inte med på världsarvslistan.

Till dagens tredje världsarv kom jag genom en promenad via Kyoto station. Inte helt lätt att hitta, men jag frågade mig fram och till slut nådde jag templet To-ji.

Templet To-ji byggdes på 790-talet efter Kristus. Templet har förstörts genom krig och eldsvådor men alltid byggts upp igen. Dagens byggnader stammar huvudsakligen från 1600-talet. Inne i templet finns salar med stora Buddhastatyer och andra buddistiska föremål. Tyvärr råder fotograferingsförbud inne i templet.

I södra delen av tempelområdet står landets högsta pagod som är fem våningar hög och mäter hela 57 meter. Pagoden har brunnit ned fem gånger och har alltid byggts upp igen. Den som man ser idag dateras till år 1643. To-ji templet togs upp på UNESCO:s världsarvslista år 1994.

Från To-ji gick jag tillbaka till Kyoto station. Därifrån tog jag tunnelbanan till Karasuma Oike och nu började ännu en fantastisk dag i Japan att gå mot sitt slut. Påföljande dag skulle jag åka med på en rundtur i Kyoto som jag bokade samtidigt med resan. 

Sunrise Tours hade sitt kontor i en byggnad bakom Kyoto station. För att komma dit fick jag åka tunnelbana till stationen och sedan leta upp kontoret som ligger i källarvåningen på ett shoppingkomplex. Kontoret var fullt med människor som skulle åka på olika turer. Jag skulle åka med buss nr 2på turen ”One day Kyoto”. Avresan var satt till klockan 09.00. Vi kom iväg 09.30. Förseningar är sällsynta i Japan!

Dagens tur gick till olika se värdheter. Några av dem är med på UNESCO:s världsarvslista.  Jag är inte speciellt glad över att åka med på arrangerade turer då dessa ofta år stressigt upplagda och man har i regel väldigt lite tid på sig att titta på sevärdheterna man besöker. Denna var på gränsen till det. Nedanstående var vad vi tittade på.

Nijo slottet, med på UNESCO:s världsarvslista som jag besökt redan dagen innan. Dock utan att gå in. Nu fick jag möjlighet att se slottet från insidan. Inte speciellt spektakulärt men sevärt då slottet är ett fint exempel på gammal japansk arkitektur. Absolut fotograferingsförbud på insidan. Vakter kom springande så fort man bara rörde vid kameran. Varför? Inte vet jag! För fakta om slottet se ovan.

Kinkakuji templet, ”Den gyllene paviljongen” stod på tur efter Nijo slottet. Kinkakuji är en av Kyotos och Japans, mest berömda sevärdhet vilket märkes vid ankomsten. Folk trängdes för att få en fin vy över templet när det speglade sig i vattnet.

Kinkaku-ji byggdes ursprungligen år 1397 som en villa för shogun Ashikaga Yoshimitsu. Hans son gjorde om huset till ett tempel. År 1950 satte en sinnesförvirrad munk eld på templet. År 1955 hade det byggts upp igen. År 1994 togs Kinkaku-ji upp på UNESCO:s världsarvslista.

Till templet hör en vacker trädgård som jag fick en liten stund på mig att besöka.

Nästa besöksmål var det Kejserliga palatset, Gosho, som har sitt ursprung i det första palatset som byggdes år 794 e Kr. Av det första palatset eller de andra som byggts upp efter att de drabbats av krig och eldsvådor finns ingenting kvar. Dagens palats byggdes på 1850-talet.

För att få besöka palatset måste man ha ett specialtillstånd vilket man får genom att fylla i ett formulär som guiden lämnar in till myndighetspersoner. Innan vår grupp fick komma in i palatset fick vi ställa oss på fyra led tillsammans med andra grupper som var uppställda på samma sätt i väntan på besökstillståndet. Därefter fick vi gå in på palatsområdet.

Vi passerade vackra byggnader men fick inte gå in i en enda och på så sätt blev besöket i Gosho ganska avslaget, tycker jag.Den vackra trädgården fick vi bara en liten glimt av.

Från Gosho åkte vi vidare till helgedomen Heian Jingu som är ett imponerande tempel byggt år 1895 som minne av att Kyoto varit huvudstad i 1 000 år.

Heian Jingu är ett färgfullt tempel och en kopia av, dock bara två tredjedelar så stort som Kyoto Gosho palatset som det var under Heian-epoken. Till templet hör en vacker trädgård. Även om det färgfulla templet inte är med på UNESCO:s världsarvslista är det väl värt ett besök!

Dagens sista världsarv blev Kiyomizu-dera templet som har sitt ursprung i slutet av 700-talet. Det första templet stod klart år 798 e Kr. Dagens tempel är daterat till år 1633. Tidigare tempel har förstörts av eldsvådor och krig. Kiyomizu-dera templet är en av Kyotos största sevärdheter.

Det som utmärker Kiyomizu-dera templet är den stora verandan som är byggd ut över en brant och bjuder därför på spektakulära vyer över ett kuperat område. Nedan för verandan finns ett vattenfall och en källa med heligt vatten som skänker hälsa och långt liv om man dricker ur den.

Andra sevärdheter vid Kiyomizu-dera templet är porten framför templet, den vackra pagoden och helgedomen Jishu-jinja där man skall vandra 18 meter mellan två stenar medan man blundar för att få sin kärleksönskan uppfylld. Missar man målstenen kommer önskan inte att uppfyllas!

För att komma till Kiyomizu-dera templet måste man gå en smal gata upp till templet som alltid är proppfull med besökare. Var beredd på stor trängsel!

Jag blev avsläppt vid ett hotell en bit från mitt hotell på en shoppinggata. Härifrån hade jag nära till Nishiki marknaden.

Nishiki marknaden är en härlig plats att ströva runt i. Här får man en fin inblick i Kyotobornas vardagsliv och det japanska köket. Massor av små butiker säljer allehanda varor; fisk, kött, godsaker, grönsaker mm mm och i vissa säljs färdiglagad mat som man kan köpa med sig och njuta av under promenaden genom marknaden.

Nishiki marknad en är en bra plats att spendera någon timme på.

Sista dagen i Kyoto och i Japan tog jag det ganska lugnt men besökte ändå ett världsarvsklassat tempel.

Jag började med att promenera rakt norrut från hotellet och kom efter en dryg halvtimme till den stora trädgården som hör till Gosh, det kejserliga palatset. Härligt att ströva sakta genom en bilfri miljö! Vackra träd och en del blommor fanns det att titta på. Tyvärr var det för sent för blommande körsbärsträd. Parken skall vara en mycket fin plats att njuta av den berömda körsbärsblomningen.

När jag passerade Gosh, det kejserliga palatset, passade jag på att titta förbi, dock utan att kunna gå in vilket man inte kan göra .

Min promenad fortsatte norrut mot det världsarvsklassade templet Shimogamo-jinja som ligger på en udde mellan floderna Kamo-gawa och Takano-gawa.

Innan jag kom fram till templet passerade jag en stor röd torii, port, och jag fick gå genom trädgården som delvis består av gammal urskog.

Det vackra templet Shimogamo-jinja är tillägnat Skördeguden. Den stora bönehallen dateras till 1863. Templet är mycket vackert och har få besökare jämfört med andra i Kyoto. Då det råder fotograferingsförbud in i templet gick det bara att ta exteriöra bilder. Templet togs upp på UNESCO:s världsarvslista år 1994.

Från Shimogamo-jinja tog jag en buss till slottet Nijo-jo. Här åt jag lunch på en liten restaurang innan jag satte mig på en bänk vid en liten flod för att koppla av och läsa samt smälta resans alla intryck. Detta var min sista dag i Japan.

Nästa dag skulle jag hämtas tidigt på morgonen av en bil för att köras till flygplatsen Kansai i Osaka och därefter resa hem. En fantastiskt fin resa var slut!

Nara – Japans första permanenta huvudstad

Näst sista dagen i Japan besökte jag Japans första permanenta huvudstad Nara. Jag tog ett tidigt tåg från Kyoto station till Nara. Biljetten hade jag köpt på Shinjuku station i Tokyo första dagen i landet. Tågresan tog cirka 45 minuter.

Nara, cirka 370 000 invånare, valdes till Japans huvudstad år 710 efter Kristus men redan efter 75 år förlorade Nara sin status som huvudstad och ersattes av Kyoto som blev landets huvudstad i cirka 1 000 år.

Nara har åtta av UNESCO utsedda världsarv, bara Kyoto har fler, och erbjuder därför besökare på intressanta sevärdheter. De flesta tempel och helgedomar är koncentrerade runt Nara parken varför man under ett dagsbesök hinner att se de flesta.

Enligt en legend kom guden Kasuga Taisha ridande på en vit hjort till Nara. Hjortarna i Nara parken är därför skyddade då man tror att de är gudarnas sändebud och får därför ströva fritt i parken. Hjortarna ses överallt och kan bli väldigt närgångna i sin jakt på något gott att äta.

När jag kom till Nara station gick jag direkt till turistinformationen för att få hjälp med för att få ut mesta möjliga av dagens besök i Nara. ”Tag bussen direkt utanför stationen. Den tar dig till Naraparken så slipper du gå två kilometer för att komma dit.” Lite drygt tio minuter senare steg jag . ur bussen vid Nara parken.

Jag började med att gå till Naras främsta sevärdhet  ”flaggskeppet” Todai-ji templet som är världens största träbyggnad trots att en tredjedel av byggnaden togs bort vid den senaste ombyggnationen år 1709. Det ursprungliga Templet stod klart år 798 e Kr. I tempelporten möts man av två ruskiga tempelväktare från 1200-talet men de stora sevärdheterna möts man av när man kommer in i templet Todai-ji, den stora Buddhastatyn, Daibutsu i brons. Den göts om under Edo-perioden.  och består nu av 437 ton brons och 130 kilo guld. Den är därmed en av världens största bronsstatyer. Den första Buddhastatyn göts år 746. Daibatsustayn är på båda sidor omgiven av mindre Buddhastatyer.

Inne i templet finns en rund stock med ett hål som besökare försöker trä sig igenom. Många barn men även en hel del vuxna försöker komma gnom hålet för att enligt legenden få en buddhistisk upplysning.

Från Todai-ji gick jag till den stora klockan som man ringer i vid religiösa ceremonier och sedan vidare till templet Nigatsu-do och templet Sangatsu-do som är den äldsta byggnaden i Todai-ji komplexet. Från verandan på templet Nigatsu-do har man fina vyer över Nara parken.

Templen Todai-ji, Nigatsu-do och Sangatsu-do är alla med på UNESCO:s världsarvslista.

På vägen till helgedomen Kasuga Taisha passerade jag Kasugayama urskogsområde som är med på UNESCO:s världsarvslista för sitt höga naturvärde. Ända sedan år 841 e Kr är det förbjudet att jaga eller avverka träd i skogen och därmed är den en ovärderlig naturskatt.

Den vackra helgedomen Kasuga Taisha byggdes på 700-talet av familjen Fujiwara och byggdes om var tjugonde år fram till i slutet av 1800-talet enligt Shintotraditionen. Templets entré pryds av hundratals lyktor och ännu fler finns inne i templet. Lyktfestival hålls två gånger om året i Kasuga Tasisha. Templet Kasuga Taisha är med på UNESCO:s världsarvslista.

Min vandring fortsatte genom den vackra Nara parken och jag såg många av parkens dryga tusental hjortar som strövar fritt i parken. Ofta kommer de fram till besökare för att tigga mat.
Nästa stopp blev vid det världsarvsklassade templet Gango-ji som ligger inne i ett bostadsområde.

När kejsaren Gemmyo beslutade att flytta den dåvarande huvudstaden Asuka till den nya, Nara, år 710 e Kr flyttades även Asuka templet. I samband med templets flytt till Nara döptes det om till Gango-ji. Templet Gango-ji är grundat på 500-talet och är ett av Japans äldsta buddhisttempel och därmed en av de äldsta byggnaderna i Nara.

Templet är ganska enkelt byggt och inrett men den lilla omkringliggande trädgården med gravstenar? är välskött. Templet är värt ett kort besök om man vill se ett världsarv.

Under promenaden tillbaka till Nara parken passade jag på att äta en sen lunch. I en affär hittade jag färdigrätter, sushi denna gång som avnjöts vid ett bord utanför affären med vy över Ara-ike dammen.

Efter lunchen gick jag till Kofuku-ji komplexet som även det är med på UNESCO:s världsarvslista. Kofuku-ji komplexet hade ursprungligen 175 byggnader. Idag återstår endast ett tiotal. Övriga byggnader har förstörts av bränder och krig. Huvudtemplet flyttades från Kyoto till Nara år 710 e Kr och var huvudtempel för familjen Fujiwara.

Kvar i komplexet finns också två pagoder, en som är tre våningar hög och byggd år 1163 och en som är fem våningar hög och byggd år 1426. Femvåningspagoden är Japans näst högsta. Den högsta pagoden finns vid templet To-ji i Kyoto som bara är några centimeter högre.

Ett vackert åttkantigt tempel tillhörande komplexet är också sevärt.

Efter besöket av Kofuku-ji promenerade jag till Nara station för att ta tåget tillbaka till Kyoto. När jag satt på tåget som gled genom det vackra landskapet summerade jag dagen och var nöjd med allt jag sett. Jag kunde utan problem ha tillbringat ytterligare en dag i Nara! Vid 18-tiden var jag tillbaka på hotellet i Kyoto och därmed var denna dag i stort sett avslutad.

Det är inte alltid jag spontant känner att jag vill komma tillbaka till ett land jag besökt. Japan är   ett undantag! Jag tyckte omedelbart om Japan för att det var ett rent och väl fungerande land med vänliga människor och många sevärdheter. Om jag återvänder till Japan blir det på våren när körsbärsträden blommar eller på hösten när träden är klädda i höstens vackra färger. Besök Japan ni som ännu inte varit där!

Det finns många intressanta och spännande länder.
Läs om några av dessa på min hemsida
www.stalvik.se / rainer stalvik