gb-skottland-resa

shetlandsöarna, lerwick, orkneyöarna, kirkwall, yttre hebriderna, lewis, harris, inverness, ullapool och aberdeen var några områden jag besökte på min resa till skottland, rainer stalvik

För mer information och bilder se:

Grundfakta Hebriderna (Yttre)     Grundfakta Orkney     Grundfakta Shetland      Grundfakta Skottland   

 Landsfakta Storbritannien

Resa till Skottland, Shetlandsöarna, Orkneyöarna och Yttre Hebriderna

Allmänt om resan

Vikingaperioden fascinerar mig, precis som många andra, och när jag planerade denna resa var grundtanken att göra en resa till, i första hand, gamla vikingabygder. Tidigare har jag besökt Färöarna, Island och Grönland. Dessa var de första öarna som vikingarna koloniserade. Sedan seglade mot öarna i norra Skottland.

Än idag går det att spåra det nordiska arvet i Skottland, framför allt genom ortsnamnen. På många platser finns andra spår i form av husgrunder, gravar eller som i Kirkwall på Orkney, den mäktiga Magnuskatedralen. I Maes Howe på Orkney finns en av Europas finaste neolitiska gravar som vikingarna genomsökte på jakt efter skatter. Här lämnade de spår efter sig i form av ”klotter” i runskrift. Dessa runskriftsinskriptioner är den största samling runor utanför Skandinavien.

Denna resa var ur ett historiskt perspektiv mycket intressant, men den gav också fantastiska naturupplevelser när jag vandrade på olika platser. Min totala vandringssträcka för denna resa blev hela 350 kilometer.

Det var många olika upplevelser på denna resa. Bland de bästa var dock alla spännande möten med de vänliga öborna. Dessa människor var så oerhört vänliga och generösa, på alla sätt, och dessutom mycket gästfria. Alla dessa upplevelser gjorde denna resa till en av mina bästa på länge.

Jag förflyttade mig med hjälp av bussar, på vissa öar får man dock se upp eftersom det inte går några bussar på söndagar, postbilar (!), tåg, färjor, till fots samt att lifta. Det var enkelt att få lift på öarna. Folk stannade gärna för att ta upp en liftare. När jag vandrade på vägar, stannade många med sina bilar för att erbjuda skjuts. Kommunikationerna var väl utbyggda, även om det stundtals är väldigt glest mellan turerna, och gick alltid enligt tidtabell.

Mitt boende var genomgående på vandrarhem, vilket gav många internationella kontakter. Vandrarhemmen som drivs av Scottish Youth Hostels Association (SYHA) var alla rena och välskötta. De fristående var allt från väldigt fina till riktiga ”råttbon”.

Resa till Skottland

Shetlandsöarna

Det finns flera olika möjligheter att ta sig till Shetland. Jag valde att åka med Smyril Lines färja ”Norröna” , som går från Bergen i Norge flera gånger i veckan. Detta är en bekväm väg att ta sig till huvudstaden Lerwick. Båtresan tar cirka tio timmar, men är med den nya färjan en bekväm och säker resa.

Shetland består av flera hundra öar, holmar och skär. Bara 16 öar är numera bebodda. Under min vecka på Shetland hann jag att besöka öarna Mainland, Bressay, Noss, Yell, Unst och Fetlar.

Mainland

På Mainland, som är den största ön, och mest befolkade, ligger huvudstaden Lerwick med cirka 7 500 invånare. Härifrån går de flesta bussarna till olika platser runt om på Mainland och till färjeplatserna till flera olika öar. Lerwick är en bra startplats för besök på intressanta platser runt om på ön. Detta är några av de platser som jag besökte.

Lerwick är en liten trevlig stad med ett flertal intressanta sevärdheter, som Fort Charlotte, Stadshuset med sina fina glasfönster med bilder på Olav Tryggvason, Magnus den Helige och Drottning Margareta med sin gemål Jakob III, Clickimin Broch som grundades cirka 700 före Kristus. Stadsmiljön i Lerwick är också intressant att studera, med sina trånga gränder och prång. Huvudgatan heter Commercial Street och ligger nära hamnen. Staden bjuder också på möjligheter till fina promenader utefter havet. På onsdagskvällarna kan man besöka Islesburh Community för att titta på hantverksutställningen eller folkdanser som framförs av lokala förmågor. På kvällarna kan man besöka någon av de pubar som finns i staden och knyta kontakter med shetländare, vilket är lätt. Redan första kvällen jag besökte en pub blev jag bjuden på en öl och så fortsatte det under hela resan. Uttrycket att skottar skulle vara ett snålt släkte kom på skam under denna resa. Jag har aldrig träffat på så generösa och gästfria människor under en europeisk resa som denna!

Scalloway, den forna huvudstaden, ligger på Mainlands västra sida. Det är enkelt att komma hit med buss från Lerwick. Promenader på höjden, Scord, som ligger öster om staden bjuder på fina vyer över staden och havet. Vädrets makter stod tyvärr inte på min sida under besöket i staden. Scalloway var säte för den norska motståndsrörelsen under Andra Världskriget och flera av de byggnader som användes under motståndskampen finns kvar, liksom den fartygsslip som användes för att reparera skadade fartyg. Scalloway Castle byggdes under 1500-talet och är i dag en ståtlig ruin. Här förvarades de kvinnor som stämplades som häxor innan de avrättades.

Jarlshof, är Mainlands främsta och mest intressanta arkeologiska sevärdhet. Här finns rester efter byggnader från stenåldern till modern tid. Vid Jarlshof fanns en stor vikingabosättning. Nordborna som bosatte sig här var bönder och resterna efter deras långhus finns att beskåda. Från modern tid finns ruinerna efter en herrgård som övergavs på 1600-talet.

Sumburgh Head avslutar Mainland i söder med sina oerhört dramatiska klippor, vars intensiva fågelliv är en stark naturupplevelse. Här kan man komma lunnefåglarna riktigt nära, vilket även jag fick chansen till. Tyvärr var detta en av mina värsta dagar i väderhänseende, med kraftiga regnskurar och stormvindar. Trots detta såg jag många lunnefåglar på nära håll, mina första under resan.

Bressay

Ön Bressay, ligger som en sköld öster om Lerwick och skyddar stadens hamn från hårda vindar. Ön är lätt att nå med färja från Lerwick. Resan från Lerwick till färjeterminalen på Bressay Maryfield tar inte mer än cirka 10 minuter. På Bressay bor ungefär 300 personer och flertalet av dem arbetar i Lerwick. För att komma runt på Bressay åkte jag med öns brevbärare i postbilen, en transportlösning som man hittar i Skottland. Det är billigt att åka med och ger fina kontakter eftersom man kommer människor nära. Georg, som brevbäraren heter, var en trevlig man i 50-års ålder som gärna berättade om familjerna och om öns historia. Postkontoret ligger på en plats som passande nog heter Mail. I anslutning till detta ligger öns enda affär. I hamnen ser man ofta sälar ligga och sola.

Noss

För att komma till den lilla ön Noss, som ligger öster om Bressay, måste man ta sig tvärs över Bressay. Utan bil tar det 2-3 timmar att gå dit från färjeterminalen Maryfield. Under promenaden, på asfalterad väg, får man fina vyer över Bressay och Noss. För att komma ut till Noss måste man åka med en liten gummibåt över det smala och strömma sundet, en inte helt riskfri transport. Hela ön är ett naturreservat och ett av Storbritanniens finaste fågelskådningsområden. Man skall ta gott om tid på sig för vandringen runt ön, på det innersta området råder tillträdesförbud under häckningsperioden. När man vandrar över bergen till fågelklipporna finns det stor risk att man attackeras av storlabb, som häckar i de inre delarna. Fågelklipporna på öns östra sida är spektakulära. Höga branta klippor som störtar sig brant ner i havet fulla med fåglar; havssulor, tretåig mås, havstrut, stormfågel, tordmule, tobisgrissla, lunnefågel etc. På Noss blev jag bekant med tre engelsmän, en man och två kvinnor, som jag kom att ha mycket nytta av senare under resan.

Unst

Unst är Shetlands nordligaste ö. För att komma hit tar man först bussen från Lerwick till Toft på Mainland, sedan färjan från Toft till Ulsta på södra Yell, därefter minibuss från Ulsta till Gutcher och slutligen färja från Gutcher till Belmont på södra delen av Unst. För att komma vidare finns en minibuss i anslutningen till färjans ankomst på vardagar. Under tre dar skulle jag ha min bas i Uyeasound, eller som det hette när vikingarna bodde här – Öyasund. Det finns flera platser på Unst som har anknytning till vikingaperioden; Lund, Baltasound (här fanns tidigare en svensk sjömanskyrka), Haroldswick (uppkallat efter Harald Hårfager) mfl. I Baltasound finns ett bryggeri som heter Valhalla Brewery, som brygger riktigt gott öl. Den sort jag tyckte smakade bäst var ”Old Rock”.

De flesta kommer till Unst för att besöka naturreservatet Hermaness, som ligger på öns norra del. Jag kom till Hermaness mera av en slump än planerat. Egentligen var jag på väg till ön Fetlar och hade åkt tillbaka till Yell för att åka vidare med en ny färja. Utanför caféet träffade jag på de tre engelsmännen som jag tidigare pratat med på Noss. De skulle åka till Hermess och frågade mig om jag ville åka med. Jag tackade ja, och åkte tillbaka med färjan till Unst. Tack vare dem kom jag ända upp till reservatet och kunde därmed lägga längre tid i detta än att vandra till det.

Hermaness bjuder på fina vandringsmöjligheter och har ett storslaget fågelliv. På hedarna som man passerar för att komma till klipporna i norr häckar storlabb. Den attackerar ofta, och gärna, vandrare. Många besökare väljer därför att hyra en hjälm på naturcentrat för att slippa skador av allt för aggressiva attacker. Vandringen genom naturreservatet är ganska ansträngande eftersom terrängen stundtals är starkt kuperad. På bergssluttningarna betar mängder av får. Stigen, som löper längs klipporna, bjuder på enorma vyer ut över havet, man måste dock vara försiktig regniga och blåsiga dagar då klipporna blir livsfarliga. Utanför Hermaness norra udde ligger Muckle Flugga, en liten ö med en fyr. Strax bortanför denna ligger en klippö som kallas för Out Stack, vilket är Storbritanniens nordligaste punkt. Jag fick lift tillbaka till Uyeasound med en fransman som varit gift med en svenska, som numera bor i Kalmar.

Samma kväll jag varit på Hermaness var det ”Chipsdinner” i Community House i Uyeasound, samhällena på ön turas om att arrangera detta. Jag gick dit för att äta kvällsmat och för att titta på folklivet. Här träffade jag åter på den unge fårägaren som jag pratat med ankomstdagen när jag vandrade till den enorma sandstranden vid Sandwick, en plats där vikingarna tidigare bodde. Han berättade att han skulle åka till Göteborg (!) i sommar. Vi kom överens om att han skulle kontakta mig då. Jag träffade även Brian Hunter, kommunalpolitiker, som jag träffat på under min vandring till Muness Castle, en slottsruin. Slottet uppfördes 1598. Det attackerades av danska pirater 1627 och är sedan dess en ruin. Brian och hans fru bjöd hem mig på kaffe och jag tillbringade flera timmar tillsammans med dem. Brian var väl insatt i vikingarnas historia på Unst.

Fetlar

Den lilla ön Fetlar, med cirka 100 invånare, ligger sydöst om Unst och kallas för ”Shetlands trädgård”. För att komma dit var jag tvungen att gå från vandrarhemmet i Uyeasound till färjeläget i Belmont, en cirka timme lång promenad och sedan åka med färjan till Oddsta. Med på färjan var åter den engelska gruppen och de erbjöd mig att åka med till öns östra del, där det ligger ett naturreservat med rikt fågelliv. Jag tackade än en gång ja, och kom på så vis snabbt tvärs över ön. Vid Loch of Funzie, finns ett gömsle som gör att man kommer nära vadarfåglarna som håller till i det grunda vattnet. Här satt jag och fikade medan jag väntade på att den kraftiga regnskuren, som kom ”som en blixt från en klar himmel” skulle gå över. Tack vare den fick jag se en av Storbritanniens mera sällsynta fåglar, red-necked phalarope. När regnet slutat bröt solen åter fram och jag fick en fin promenad tillbaka till färjeläget. I Houbie, öns enda samhälle, finns ett litet museum. Inte långt från färjeterminalen finns en imponerande herrgård, Brough Lodge, som numera är övergiven. Medan jag väntade på färjan fick jag se en utter i vattnet nära den plats jag fikade.

Orkneyöarna

Efter en veckas rundresa, med oförglömliga minnen, bland Shetlandsöarna var det dags att resa vidare. Nu med Northlinkfärjan Hjaltland fån Lerwick till Kirkwall på Orkney. Båtresan tar cirka fem och en halv timme. Hjaltland är ett modernt fartyg med god service ombord. Har man otur kan man råka ut för hårt väder under resan, vilket jag gjorde. Resan blev stundtals ganska jobbig på grund av den gropiga sjön och de hårda vindarna.

Ögruppen Orkney utgörs av ett femtiotal öar, vars yta är något mindre än Shetlandsöarnas. Endast sjutton av öarna är numera bebodda.

Jag stannade på Orkney en vecka, vilket gav mig möjlighet att besöka några av de många öarna. Under min tid på Orkney besökte jag huvudön Mainland, Burray, South Ronaldsay, Shapinsay, Rousay, Westray och Hoy och fick på så sätt goda möjligheter att bekanta mig med dessa. Öarna är mycket grönare och bördigare än de jag besökte på Shetland.

Mainland

Den bördiga Mainland är huvudön och här ligger ögruppens två största städer, huvudstaden Kirkwall och Stromness. På Mainland finns också flera av Orkneys förnämsta sevärdheter. Under min vecka på Orkney bodde jag både i Kirkwall, såväl som i Stromness och därmed blev dessa städer utgångspunkterna för mina resor till öar och sevärdheter.

Kirkwall

Huvudstaden Kirkwall, med sina cirka 7 000 invånare ger dagtid ett relativt livligt intryck, på kvällarna är det oerhört lugnt. Centrum ligger ganska koncentrerat nära hamnen. Gatorna i centrala staden är små och mysiga och kantas av gamla stenhus. Kirkwalls främsta sevärdheter är den stora och pampiga St. Magnus katedralen, Jarlens palats och Biskopens palats. Det finns även ett par museer av intresse; Radiomuseet och Orkney Museum. Under vikingatiden kallades staden för ”Kirkjuvagr”.

St. Magnuskatedralen, i hjärtat av Kirkwall, dominerar stadsbilden. Den imponerande katedralen i röd sandsten började byggas år 1137 på uppdrag av den norske jarlen Ragnvald till minne av sin mördade farbror Magnus, som mördades av sin kusin år 1117. Magnus helgonförklarads 1135. Kyrkans interiör är starkt medeltida med vackra pelare och valv. På altaret återfinns ett vikingaskepp och väggarna kantas av gamla gravar med märkliga minnesplattor.

Inte långt från St. Magnus katedralen finns ruinerna efter Biskopens palats, i vilket kung Håkon Håkansson avled i december 1263 efter en tids sjukdom som han ådragit sig under det ödesdigra slaget vid Larg mot skottarna. Anledningen till detta slag var att vikingarna ville stärka sitt inflytande över Västeröarna (Hebriderna) och få slut på de skotska attackerna mot öarna.

Burray och South Ronaldsay

Dagen jag skulle besöka ”Tomb of The Eagles”, en stor stenåldersgrav nära Burwick på södra spetsen av South Ronaldsay, Churchills Barriärer i Scapa Flow och det Italienska Kapellet , byggt av italienska krigsfångar blev helt annorlunda än jag från början tänkt mig. Det hela började med att en man frågade mig på morgonbussen varifrån jag kom och vilka mina planer var.

Jag berättade att jag var svensk och att jag skulle försöka komma till ett antal sevärdheter söderut. Men jag kommer nog inte till ”Tomb of The Eagles” på grund av de dåliga kommunikationerna, tillade jag.
”Det gör du visst!”, svarade mannen, som presenterade sig som Herbert Mackenzie.
”Jag skall köra dig dit, men först skall vi åka hem till mig för att hälsa på min hustru, som brevväxlat med en svenska i många år. Sedan skall vi dricka kaffe innan jag kör dig till Burwick.” (Det är cirka 30 kilometer dit, enkel väg.)

Jag hälsade på hans hustru Ingrid och blev bjuden på kaffe och fick en trevlig pratstund med henne och Herbert.

Innan vi åkte iväg kom Herbert med en mobiltelefon och en lapp med ett handskrivet telefonnummer.
”Ta den här så att du kan ringa mig när du är nöjd med ditt besök vid ”Tomb of the Eagles”, sade Herbert. ”Jag hämtar dig när du sett tillräckligt!”
På vägen till Burwick vek Herbert av den ordinarie resvägen ett flertal gånger för att visa mig olika saker.

När jag varit i Burwick i nästan två timmar liftade jag tillbaka till St. Margrets Hope, där Herbert och Ingrid bor, för att inte besvära dem med att köra ytterligare cirka 60 kilometer för att hämta mig.

Jag ringde telefonnumret som stod på lappen. Ingrid svarade.
”Var är du?”, frågade hon.
”I St. Margrets Hope”, svarade jag.
”Har du åkt med Herbert?” ”Han blev orolig när han inte hörde något från dig och körde till Burwick för att leta efter dig”.
”Jag liftade tillbaka med tyskar”.
”Stanna där du är, så kommer snart Herbert och hämtar dig”. ”Vi, skall bjuda dig på lunch, innan vi kör dig tillbaka till Kirkwall”.

Det blev en god lunch på nyfångad, stekt, makrill, potatis, jordgubbar, kaffe och kaka.
Men bäst smakade nog den oerhörda generositet jag mötte från dessa varma och gästfria människor.

Jag skildes från Ingrid och Herbert på den lilla ön Burray efter att de visat mig en nyuppsatt trästaty av en viking. De åkte till Kirkwall och jag började min vandring över två av de stora barriärer Winston Churchill beordrat byggnation av under Andra Världskriget efter att den brittiska slagkryssaren ”Royal Oak” torpederats av en tysk ubåt den 14 oktober, 1939 och 833 britter omkommit. För att klara byggnationen i tid fördes krigsfångar till Scapa Flow för att hjälpa till med byggnationen. De italienska byggde också ett vackert kapell, det Italienska Kapellet, som nu är en stor turistattraktion.

Skara Brae, Maes Howe, Ring of Brodgar, Standing Stones of Stenness

Under en dag skulle jag besöka fyra av Orkneys främsta arkeologiska sevärdheter, som ligger förhållandevis nära varandra på västra Mainland. Besöket på dessa platser kan enkelt göras med hjälp av de bussar vars tidtabell anpassats för att underlätta för turister. När jag besökte dessa historiska platser vräkte regnet ner, varför besöket tyvärr inte blev så bra som jag förväntat mig.

Skara Brae är Orkneys förnämsta förhistoriska fyndplats. Platsen var begravd under sand i årtusenden tills kraftiga stormvindar blottade en del av husen år 1850. Husen från stenåldern är därför välbevarade och visar på ett bra sätt hur människor levde för cirka 5 000 år sedan.

Maes Howe är en mäktig stenåldersgrav, och en av Europas finaste i sitt slag, som uppfördes för cirka 5 000 år sedan. Graven finns upptagen på UNESCO:s lista över Världskultursarv. Den besöktes av vikingar ett flertal gånger, bland annat av några som var på hemväg efter en pilgrimsfärd till Jerusalem. Några av dem var ute i plundringsärenden. I graven hittar man den största samlingen av runskrift utanför Skandinavien.

Ring of Brodgar är en stor cirkel av resta stenar och dateras till stenåldern. Man tror att detta var en form av kultplats där man dyrkade solen. Ursprungligen bestod cirkeln av ett sextiotal stora stenar, idag återstår 27 av dem. Platsen ger ett märkligt, nästan lite kusligt, intryck.

Standing Stones of Stenness, en samlig stora resta stenar, cirkelns storlek är betydligt mindre än Ring of Brodgar. Ursprungligen fanns här tolv stenar. Några av dem har använts vid husbyggnation under årens lopp. Stenarna restes för 3 – 4 000 år sedan.

Westray – ”Orkneyöarnas Drottning”

Färjeförbindelserna mellan Kirkwall och Westray är goda varför det är lätt att ta sig till denna ö, som är en av Orkneys nordligaste öar. Ön hade en stor vikingapopulation och det finns en hel del lämningar efter dem här. Antalet invånare uppgår till cirka 700. Det lilla samhället Pierowall ligger väl skyddat vid en stor havsvik. I denna lade ofta vikingaskeppen till för att lasta fisk. På en liten ö nordväst om Pierowall finns en grupp får som är ättlingar till de får vikingarna hade med sig. De har överlevt under alla dessa år genom att anpassa sig till det hårda livet på ön och att lära sig äta tång och dricka saltvatten!

Under min resa med färjan blev jag bekant med en man som visade sig vara ledamot i kommunstyrelsen. Han rekommenderade mig att hyra en cykel för att komma runt på ön och åtog sig att hjälpa mig med detta. När jag kom till Pierowall gick jag till det hus där WESTRAAK, en turarrangör, håller till. Jag möttes av ”Hello! Are you the Swedish man who needs a bicykle?” Ännu ett exempel på skottarnas otroliga hjälpsamhet.

På cykel tog jag mig till en av öns mest dramatiska platser, Noup Head, som ligger på Westrays nordvästra kust. Här finns höga klippor fulla med havsfåglar och ett fyrtorn. Jag mötte mannen som ägde markerna ut mot fyrtornet och hade en lång pratstund med honom. På vägen tillbaka till Pierowall stannade jag än en gång till vid Noltland Castle, en av öns största sevärdheter. Slottet byggdes i mitten av 1500-talet men är numera endast en vacker ruin.

För den fågelintresserade är ett besök vid Castle o´Burrian, en stor havsklippa, ett måste. Här finns stora fågelkolonier, bland annat lunnefågel. Jag stannade ett par timmar för att njuta av de små, vackra fåglarna och fick fina bilder på dem.

För att slippa cykla tillbaka till Pierowall för att lämna min cykel kom jag överens med Graham, ägaren av WESTRAAK, att jag skulle ställa den vid färjeläget. Han kom och hämtade den strax innan färjan avgick till Kirkwall. Därmed var en otroligt fin dag avslutad.

Rousay – ”Hästön”

Rousay är en av de mest intressanta av Orkneys öar att besöka. För att komma till Rousay åker man buss från Kirkwall till Tingwall, vikingarnas gamla tingsplats, och sedan vidare med färjan.

Rousay är nästan cirkelrund och dess inland är bergigt. Här finns även vidsträckta hedar, några insjöar och ängsmarker. Av öns cirka tvåhundra invånare är de flesta jordbrukare, som komplement fiskar man skaldjur. Förr hade ön nästan ettusen invånare. På Rousay finns närmare 200 fornlämningar, varav de äldsta är nästan 5 000 år gamla. Naturligtvis finns här även lämningar efter vikingabosättningar.

Runt ön går en nästan 25 kilometer lång asfalterad väg. Har man bråttom tar man med sig cykel hit för att snabbt komma runt. Själv valde jag att vandra runt ön och fick därmed en fin överblick över fornlämningarna, naturen och bebyggelsen. Vill man inte gå hela vägen kan man åka med brevbäraren till postkontoret på öns nordvästra del. Han kommer till morgonfärjan.

Efter att ha klivit av färjan började jag min vandring runt ön i västlig riktning på den asfalterade vägen. Det går bra eftersom biltrafiken är försumbar. Under min vandringsdag kom färre än tio bilar! Bebyggelsen är sparsam över hela ön varför det blir en fin vandring, om vädret är vackert. Ön är väldigt grön och i juni är blomsterprakten stor; primula, svärdslilja, rödblära, tusenskönor, orkidéer mm och dessutom är fågellivet rikt, både på land och på havsklipporna på öns norra del. Överallt ser man kaniner, får och boskap.

Inte långt från färjan ligger Trumland House, en stor herrgård färdigbyggd 1876. Här kan den som vill övernatta. För den som är historiskt intresserad finns många fina fornlämningar att besöka runt om på ön. På öns norra del ligger Wasbister Loch, en liten sjö med många fåglar. Vid utsiktsplatsen Leean, på öns norra del, har man fina vyer över de branta klipporna, mot Egilsay och Westray samt ut över Atlanten.

Shapinsay – ”Fårön”

Shapinsay når man genom en cirka 25 minuter lång färjetur från Kirkwall. Hit går båtar även på söndagar för att besökare skall kunna komma till öns största sevärdhet Balfour Castle, som David Balfour lät bygga år 1847 på samma plats där hans förfäder tidigare byggt sina hus. Går man söderut från färjeläget passerar man Balfour Village, där en gång hantverkarna som arbetade på slottet bodde. Nu är husen vackert restaurerade. I den skyddade viken Ellwick Bay ankrade de etthundra vikingaskeppen, under ledning av kung Håkon, i väntan på seglatsen till Largs där man skulle kriga mot skottarna.

Anledningen till att jag åkte till Shapinsay var för att titta på den så kallade ”Odens Sten” , ett stort svart stenblock på Shapinsays norra del. Här tillbad, enligt legenden, vikingarna asaguden innan de blev kristnade. Jag hade tänkt att vandra dit men blev erbjuden skjuts en bit på väg av en besättningsman från färjan som jag pratat med under åkturen. På så sätt slapp jag gå en ganska lång bit på en trafikerad väg som löper tvärts över ön.

Hoy – ”Den höga ön”

Hoy har fått sitt namn från fornnordiskans ”haey”, som betyder hög, det är en bra benämning som beskriver öns karaktär. Hoy är Orkneys näst största ö, 16 kilometer lång och 9 kilometer bred. Inlandet består av ofruktbar högslätt med många sjöar, bäckar och myrmarker. Detta var den sista ön jag besökte innan jag åkte över till det skotska höglandet. Till skillnad från många andra öar finns det få fornlämningar på ön. Den mest kända är Dwarfie Stone, en klippgrav från stenåldern. Här bor enligt författaren Sir Walter Scott; han som skrev ”Ivanhoe”, troll. På Hoy är det den vilda naturen och ”The Old Man of Hoy”, en 137 meter hög klippa som skjuter rakt upp ur havet, samhället Rackwick med sitt vackra läge och St. John´s Head, Storbritanniens högsta klippa (335 meter) som lockar.

Om man åker med den första färjan från Stromness till Hoy hinner man vandra fram och tillbaka till ”Old Man of Hoy” och till Dwarfie Stone innan sista färjan går tillbaka till Stromness.

För att vandra till Rackwick följer man till att börja med huvudvägen mot Lynnes. Efter någon kilometer kommer man till en liten sjö och där går man in på den gamla vägen mellan Rackwick och Moaness. Här kommer man in i en stor dalgång med höga berg och hedmarker. Runt sjön häckar storlabben, som genast markerar sitt revir med attacker. Spåren efter den gamla vägen är stundtals vaga, men vandringsleden är bra markerad. Man passerar Ward Hill, öns högsta berg (475 meter) och Berrie Dale. Här ligger Orkneys enda skog med björk, hassel, poppel, rönn, vide, ask, murgröna och kaprifol.

Rackwick ligger vackert vid havet. I byn bor endast några få familjer. I Rackwick följer man den markerade leden till ”Old Man of Hoy”, som går på en bergshöjd vilket ger fina vyer över havet. Räkna med ett par timmars vandring för att komma till klippan. När jag var här blåste det hårt, på gränsen till storm vilket gjorde havet extra dramatiskt. En blåsig dag blir vandringen ganska tuff. Vandringen tar en hel dag om man skall besöka både ”Old Man of Hoy” och Dwarfie Stone. Har du tur med vädret blir detta en mycket fin vandringsdag!

Skottland (Höglandet) och Isle of Skye

Efter två veckors rundresor på Shetland och Orkney var det dags att åka över till ”fastlandet”. Det finns flera alternativ att komma dit. Själv åkte jag med färjan från Stromness till Scrabster, en båtresa på cirka en och en halv timme. I början av båtresan passerar man ”The Old Man of Hoy”. Det kändes lite vemodigt att lämna de nordliga öarna efter alla fina upplevelser. Nu skulle jag åka vidare tvärs över Höglandet, från Thurso via Inverness till Ullapool i väster.

Thurso

Alla som kommer med färjan till Scrabster passerar den lilla staden Thurso. Få stannar någon längre tid eftersom det bara finns några enstaka sevärdheter i staden.

En gång var Thurso, som är uppkallat efter den flod som rinner genom staden, en livlig hamnstad och en plats varifrån vikingarnas färder utgick till det inre Skottland. Av vikingarna kallades floden ”Thors å”, efter asaguden. Flertalet av staden äldsta delar dateras till slutet av 1790-talet, med undantag av den gamla kyrkan ”Old St. Peters Kirk”, vars ursprungliga byggnad lär ha uppförts under 1100-talet, kanske till och med tidigare. Om så är fallet, torde denna kyrka kunna ha uppförts av vikingar. De ruiner som kan beskådas dateras dock till 14- och 1500-talen. Thursos första slott, eller rättare sagt en borg, byggdes av vikingarna och var säte för de norska jarlarna. Detta förstördes dock i slutet av 1100-talet, men återuppbyggdes. I början av 1700-talet eldhärjades borgen och förstördes helt. Dagens slott är byggt under 1800-talet. Thursos viktigaste gata heter Traillstreet, här ligger flera av stadens affärer. Den övergår sedan i Rotterdamstreet, som förr var en viktig handelsplats. I den förr så viktiga hamnen förekommer ytterst få aktiviteter numera. Vid sekelskiftet var det dock annorlunda. Då var hamnen en viktig utskeppningsplats för gatsten och hamntrafiken livlig.

Jag stannade bara en och en halv dag i Thurso för att för att ordna lite praktiska detaljer, bland annat för att köpa tågbiljetter. På turistbyrån fick jag tag på en karta som beskrev tre olika stadsvandringar, jag slog ihop dem och en vandring uppströms ”Thors å”, som är en vacker liten flod. I staden besökte jag de få sevärdheter som finns att beskåda; Thurso Castle, St Peters Kirk, hamnen, de forna torvkvarteren, den vackra strandpromenaden, Frälsningsarméns hus från 1799, stadens äldsta hus daterat till 1686 mm. En av kvällarna i Thurso gick till en pub där man hade en folkmusikafton. Det blev en trevlig tillställning med mycket musik, bland annat spelade musikerna ”Gärdebylåten” efter att de frågat mig varifrån jag kom. Denna kväll blev jag bjuden på både öl och whiskey. Snåla skottar? Nej!!!

I Thurso upplevde jag resans mest dramatiska händelse. Under min stadspromenad kom jag till en byggnad nära järnvägsstationen, som strax innan jag kom dit hade drabbats av en gasexplosion. Brandmännen var i full fart med att skicka in rökdykare när jag kom förbi. Sedan evakuerade man människorna i byggnaden och barnen i en skola strax intill. Därefter blev jag bortmotad för att man skulle stänga av trafiken på gatan där jag promenerade. Även tågtrafiken drabbades då gasexplosionen ägde rum nära järnvägsstationen.

Inverness samt omgivningar

Nästa anhalt på det skotska höglandet var Inverness, dit jag kom efter en fin tågresa från Thurso. Här stannade jag under tre dagar.

Inverness är den viktigaste och största staden på Höglandet och populär att besöka även av turister. Sevärdheterna är få, men det är en trevlig liten stad att vara i några dagar. Inverness har ett vackert läge vid floden Ness. Mest intressanta sevärdheter är Inverness Castle, vackra fastigheter runt om i staden, Caledonian Canal och stadens äldsta hus byggt 1791, Old High Church mm Ett besök vid en ”Kiltmaker” kan också vara intressant. Den naturintresserade får inte missa att åka med på en delfinkryssning på Moray Firth. På kvällarna finns flera trevliga pubar att besöka. Personalen på stadens turistbyrå är hjälpsam och trevlig. Här bokar man olika utflykter till intressanta platser runt om Inverness, om man inte vill ta sig till dessa på egen hand.

Loch Ness, Skottlans mest kända sjö och hemvist för sjöodjuret Nessie, når man lätt med lokalbuss. Ett besök här är ett måste under vistelsen på Höglandet. Vid sjön ligger ruinen efter Urquhart Castel, som blivit en av Skottlands mest fotograferade slottsruiner genom sitt läge på en udde i Loch Ness. Det kändes spännande att vistas vid sjön. Hoppet att se sjöodjuret Nessie fanns inom mig…..

Drumnadrochit är huvudorten i Loch Nessregionen, här finns en utställning om Nessie. Drumnadrochit ligger vackert nära Loch Ness, vid foten av bergskedjan Great Glen.

Här hittade jag en vandringsled som kallades för ”Craig Monie Trail”. Enligt legenden flydde en vikingaprins, efter ett slag som vikingarna förlorade mot lokalbefolkningen, tillsammans med sin syster genom skogen för att undgå sina fiender. De tog sig upp på ett berg med vackra vyer över Loch Ness. Där tillfångatogs de och fördes till en plats där prins Monie senare avrättades. Berget där Monie och hans syster tillfångatogs användes senare som avrättningsplats. De höga och knotiga tallarna på berget var förträffliga träd att hänga människor i.

Cawdor Castle, är ett av Höglandets mest romantiska slott. Cawdor Castle är mest känd för att William Shakespeare gjorde slottet till Macbeths hem och här mördades kung Duncan.  Slottet byggdes på 1370-talet av Thane Williams. Det har varit i släktens ägo sedan dess och har alltid varit bebott sedan det byggdes.

Culloden är en ödslig hed där sista slaget på brittisk mark stod den 16 april, 1746. Här besegrades skottarna under ledning av Bonnie Prince Charlie vilket innebar slutet på det skotska klansystemet. Slaget var ett av de kortaste i krigshistorien men krävde mer än 1 500 skottars liv.

Fort George

För att avskräcka vidare uppror från skottarna uppfördes Fort Georg, en av Europas största fortanläggningar, som stod färdig 1769. Fortet är i bruk än idag. Det är uppfört på en klippa vid Moray Firth. Från murarna på Fort George kan man, om man ha tur, se delfinerna leka ute i fjorden.

Muir of Ord och Beualy

Sista dagen jag var kvar i Invernessområdet tog jag bussen till Muir of Ord för att vandra till grannorten Beualy. Jag började med att besöka whiskeytillverkaren Glen of Ord. Därefter gick jag på småvägar genom det vackra landskapet till Beualy, som fick sitt namn efter att den skotska drottningen Maria Stuart vid ett besök sommaren 1564 euforisk utbrast ”Ah, que beau lieu! – ”Oh, vilken vacker plats!” I Beauly finns en ruin efter en stor kyrka. Drottning Maria lär ha sovit i denna kyrka, vid sitt besök.

Ullapool

Från Inverness åkte jag med bussen till Skottlands västkust för att därifrån ta mig vidare till de Yttre Hebriderna.

Ullapool, som ligger i området som kallas för Wester Ross, är byggt på en halvö i Loch Broom. Staden grundades 1788 i samband med sillperioden. Vid denna tidpunkt blev Ullapool en viktig plats för fiskare på västkusten, och är delvis så än idag. Staden två viktigaste gator är Shore Street, som löper längs hamnen, och Argyle Street där, bland annat, museet ligger. Staden ger ett välvårdat och trevligt intryck och är en bra bas för fina vandringar, längre eller kortare, på Höglandet. Ett intressant inslag i stadsbilden är de tvåspråkiga gatuskyltarna, på engelska och på gaeliska. Från Ullapool åkte många av de arrendatorer som drevs iväg av jordägare år 1792 ut i världen. De skotska landägarna ansåg att fåravel var mera lönsamt än att hyra ut än att ha arrendebönder. Deras brända hus finns kvar på många platser runt om på det skotska Höglandet, Orkney, Shetland och Hebriderna.

Har man tillräckligt med tid skall man inte missa att åka med på den populära båtturen till Summer Isles, under vilken man kan få se sälar, delfiner, uttrar och tumlare. Själv hade jag tyvärr inte tillfälle att åka med på denna.

De två dagar jag hade på mig i Ullapool använde jag till vandring. En dag gick jag upp på Ullapool Hill och vidare till Glen Achall, en liten sjö några timmars vandring från staden. Dag två vandrade jag vid Corrieshalloch Gorge, som är en djup och mäktig ravin som bildades för flera hundratusen år sedan, och i ett vackert skogsparti på vägen mot Inverness. Här kan man vandra på fina skogsstigar upp på höjderna med fina vyer över Höglandet och mot Ullapool.

Kvällen innan avresan från Ullapool besökte jag en pub där man spelade folkmusik och som alltid var detta en trevlig upplevelse.

Isle of Skye

Isle of Skye är den största ön i de inre Hebriderna. Den forntida geologiska utvecklingen har skapat ett av Storbritanniens mest varierande och dramatiska landskap på denna ö. Historiskt är Skye mest känt för sin anknytning till Bonnie Prince Charlie som stred mot engelsmännen vid Culloden.

Jag kom till Isle of Skye, som har fått sitt namn efter vikingarnas ord sky, med båten från Tarbert på Yttre Hebriderna till Uig. Från Uig tog jag bussen tvärs över ön till staden Kyleakin. Här stannade jag ett par dagar innan det var dags att åka till Aberdeen. Kyleakin är ett litet samhälle varifrån man kan besöka platser på andra delar av Isle of Skye eller på det skotska Höglandet.

I Kyleakin finns resterna efter en vikingaborg, Castle Moil, som låg strategiskt vid ett sund. En vikingaprinsessa, som var gift med en skotsk klanledare lät spänna en kedja över det smala sundet så att fartyg inte kunde passera innan de betalat tull. Det är en kort, men fin vandring till borgruinen från vandrarhemmet.

Kyleakin är förbunden med staden Kyle of Lochalsh, som anses vara ”Porten till Isle of Skye”, med en nybyggd bro.

Kyle of Lochalsh

Kyle of Lochhalsh är en föga intressant stad. Härifrån kan man åka med tåget till Inverness på en vacker bansträckning genom Höglandet, eller besöka intressanta platser som Eilean Donan Castle, som förmodligen är Skottlands mest fotograferade slott. Slottet ligger vackert på en liten ö och uppfördes ursprungligen på 1230-talet av Alexander II för att skydda regionen från vikingarnas angrepp. År 1719 ockuperades slottet av trupper utsända av den spanske kungen. Den engelske kungen lät då egna trupper attackera slottet som under striderna spränges i luften av det exploderade krutförrådet. Mellan åren 1912 och 1932 återuppbyggdes slottet. Här spelades en del av  scenerna i filmen ”Highlander” in.

Aberdeen

Sista anhalten i Skottland, och på hela resan, blev Aberdeen dit jag kom med tåg från Kyle of Lochalsh, via Inverness. Här stannade jag i tre dagar innan det var dags att åka tillbaka till Sverige.

Aberdeen är Skottlands tredje största stad och centrum för oljeindustrin. Före oljefyndigheterna på 1970-talet var Aberdeen en ganska ”nedkörd” arbetarstad. Nu blomstrar den och många människor har en bra utkomst via arbete, direkt eller indirekt, kopplat till oljeindustrin. Endast 4 % av Skottlands befolkning bor i Aberdeen men har hela 8 % av landets köpkraft. Aberdeen kallas för ”Granite City” – ”Granitstaden”, vilket syftar på att ungefär 80 % av stadens hus är byggda av grå granit. Många anser att staden är ful, men jag tyckte om Aberdeen för den speciella arkitekturen och husen av granit. För att dämpa stadens gråhet har flera parker anlagts och under sommaren prunkar dessa av olika blomsterarrangemang. En av de finaste parkerna jag besökte var parken där ”Rose Mountain” – Rosenberget ligger. Aberdeen är en av Storbritanniens viktigaste fiskehamnar och ligger på bankerna av floderna Dee och Don.

Under ett par dagar besökte jag flera av stadens sevärdheter, som Maritima Museet. Det är inrymt i Provost Ross House från 1593, ett av Aberdeens äldsta bostadshus. Här finns en fin samling som dokumenterar stadens långa sjöfarartraditioner. Marischal College är stadens största och mest imponerande byggnad i granit. I storlek överträffas det bara av Escorial i Madrid. I närheten ligger Provost Skene´s House som är Aberdeens äldsta bostadshus byggt 1545. St Nicholas Kirk, som egentligen är två kyrkor sammanbyggda till en. Kyrkan uppfördes på 1150-talet och är den största i Skottland. St Mary´s kapell, som ligger i en del av kyrkan, fungerar numera även som butik i vilken man säljer produkter från Tredje Världen. I en del av kapellet finns ett litet altare dit människor söker sig för att bedja. Man har också bevarat de järnringar i vilka man band fast de kvinnor som anklagades vara häxor på 1600-talet. Fråga någon som arbetar i butiken så visar de gärna dessa ringar.

Utefter stadens huvudgata Union Street, som är cirka 1 500 meter lång, ligger massor av affärer. Folklivet runt dessa är mycket intressant. Här kan man verkligen se prov på konsumtionssamhället. Utanför många affärer, bland jäktade köpsugna konsumenter, sitter utslagna människor som försöker få en liten skärv av överflödet. Vid Union Street ligger det imponerande Rådhuset.

En bit utanför staden, cirka 30 minuters promenad från Union Street, ligger den före detta fiskarbyn Fotdee, ”Byn vid foten av floden Dee”, som man definitivt bör besöka om man kommer till Aberdeen. Här bodde tidigare fattiga fiskare och deras familjer. Husen finns kvar, dock numera renoverade. Om man promenerar bland dessa får man en bra bild av hur fiskarbefolkningen bodde förr. Även flera av rökstugorna där kvinnorna rökte fisken, som senare såldes på marknaden eller till butiker, finns kvar. Prata med någon som bor i området. De berättar gärna om hur livet gestaltade sig i Fotdee förr i tiden.

Cirka tjugo minuters bussresa norr om Aberdeens centrum ligger Old Aberdeen, Det gamla Aberdeen. Här ligger Kings College, stadens första universitet grundat 1495. Kings College är Storbritanniens tredje äldsta universitet. Kapellet med sin vackra lanternin är värt ett besök. Om man går High Street norrut från universitetet kommer man  till St Machar´s Cathedral, stadens äldsta granitbyggnad från 1400-talet. Här lär det ursprungligen ha funnits en byggnad grundad på 580-talet. Att vandra genom de, smala kullerstensklädda gatorna i Old Aberdeen ger verkligen en känsla av svunna tider. Missa inte heller denna plats vid ett besök i  Aberdeen!

Stonehaven

Dagen före min hemresa tog jag bussen till Stonehaven, som ligger en dryg timmes resa söder om Aberdeen. Stonehaven är en liten pittoresk stad och här bodde mannen som uppfann det pumpbara däcket. De flesta åker till Stonehaven för att besöka Dunmottar Castle, som är en av de vackraste slottsruinerna i hela Skottland och ligger mycket spektakulärt på en klippa i havet. Slottet har en mycket blodig historia. Promenaden mellan Stonehaven och Dunmottar Castle bjuder på fina vyer över staden, havet och slottet. Man passerar också ett stort krigsmonument som ligger på en kulle strax utanför staden.

Dagen efter mitt besök i Stonehaven och Dunmottar Castle var det dags att ge sig till Aberdeens flygplats för att resa tillbaka till Sverige. Därmed var en av mina finaste och roligaste resor på länge avslutade.

Hebriderna (Yttre)

Yttre Hebriderna ingick, precis som Shetland och Orkney, länge i det norska riket. Vikingarna kallade ögruppen, tillsammans med Isle of Man, för Söderöarna. Västra Skottland slutar med de isolerade Hebriderna, som består av några av jordens äldsta klippor. De första människorna levde här redan för mer än 6 000 år sedan, vissa av dem har lämnat intressanta och fascinerande lämningar efter sig i form av försvarsanläggningar eller imponerande gravplatser med stora, resta stenar. De första bosättarna hade svårt att överleva i den karga och vindpinade miljön. För människorna som nu lever på ögruppen är det betydligt lättare att livnära sig, även om avkastningen fortfarande är mager för dem som brukar jorden. Köttproducerande bönder och fiskare har det dock lättare. På de Yttre Hebriderna har gaeliskan sitt starkaste fäste i Skottland och därför ser man dubbelspråkiga väg- eller gatuskyltar överallt. Befolkningen uppgår till endast cirka 30 000 invånare på hela ögruppen.

Stornoway, ön Lewis

Jag kom till Stornoway, huvudstaden på de yttre Hebriderna, med färjan från Ullapool. En resa som inte tog mer än två timmar. Här skulle jag nu under nästan en vecka besöka olika platser på öarna Lewis och Harris. Baserna för mina upptäcktsfärder var Stornoway och Tarbert. Transportmedel var lokala bussar, vandringar och att lifta.

Ögruppens huvudstad Stornoway ligger på ön Lewis och har ungefär 8 000 invånare. Staden är säte för det lokala styret. Jag upplevde Stornoway som en stor stad efter att ha varit i Ullapool. Här fanns en livlig trafik, en hel del människor på gatorna, flera affärer, pubar, lokala tidningar, mer än 10 kyrkor, flera vandrarhem och hotell. Stadens hjärta är hamnen, även om sjöfarten eller fisket inte är lika omfattande som förr. Sevärdheterna är få i Stornoway. Det mest intressanta är folklivet, enligt min uppfattning. I Stornoway bodde jag på det sämsta vandrarhemmet under hela resan, ett riktigt ”råttebo”.

Jag tyckte om att flanera på Stornoways gator och studera folklivet. Människor var väldigt vänliga och här fanns ingen stress. Man tog sig tid att prata med en främling som frågade efter vägen. Vid ett tillfälle körde en man mig på två olika vägar till det stora Krigsmonumentet, som ligger en bra bit utanför centrum, för att visa mig vägarna jag kunde gå. Jag firade min midsommarafton uppe vid Krigsmonumentet varifrån man har fina vyer över Stornoway, havet och den omkringliggande landsbygden. Dessutom hade jag turen att få uppleva en fantastiskt fin solnedgång denna kväll.

I hamnen, kring fiskebåtarna, fanns mängder med måsar och trutar samt sälar som kom in för att tigga mat. Dem kom man så nära att man kunde få fina porträtt på dem med normaloptiken. De som arbetade på båten lät gärna en turist, som visade intresse för sälarna, kliva ner i den för att få bättre bilder.

På andra sidan hamnen med fiskebåtarna ligger Lews Castle, ett övergivet slott byggt på 1800-talet. Under en period bodde här en greve som hette Leverhulme. Om honom berättas att han inte hade glas i sina fönster i sovrummet utan föredrag att sova i harmoni med naturen; vinden, regnet eller snöstormar rakt in i sovrummet! Planer finns nu att renovera slottet och göra det till en del av ett universitet. Slottets omgivning är unik för att man lät transportera hit tonvis med jord så att man skulle kunna plantera träd runt slottet, vilket är en sällsynthet på de annars, i stort sett, helt kala öarna.

Calanais, Lewis

Byn Calanais ligger cirka 26 kilometer väster om Stornoway och är en av Lewis mest intressanta platser. Enklast tar man sig hit med lokalbuss, om man inte har tillgång till egen bil. Här ligger monumentet Calanais Standing Stones, ett femtiotal stora stenar som restes mellan åren 3 000 till 1 500 före Kristus. Arkeologer har konstaterat att människor förr bodde bland stenarna. Känslan att vandra runt bland de resta stenarna var på gränsen till en ockult upplevelse. När jag var här kom plötsligt en man i 30-35 års åldern och hans betydligt yngre, asiatiska hustru. Mannen var skäggig och långhårig, i handen hade han en elgitarr. Han berättade att han var amerikan som försökte slå sig in i underhållningsbranschen genom att åka till urgamla platser runt om i världen för att ha en uppseendeväckande bakgrund till sina sånger och sin musik. Robinson, som mannen heter, kom från Kalifornien. Hans hustru filmade när han spelade på sin gitarr. Att se honom med en långrock, dator, gitarr med högtalaranläggning och hans filmande hustru var en absurd, men spännande upplevelse, på denna flera tusen år gamla boplats.

Port Nis, Lewis

En dag tog jag mig till Lewis nordligaste del, än en gång med lokalbuss, för att besöka Port Nis, öns nordligaste samhälle. Här bor inte mer än några hundra människor. Delar av samhället ligger nära den spektakulära hamnen, som är omgiven av en stor ringlande mur för att skydda båtarna mot havets krafter. Strax utanför hamnen bryts havets vågor till skum mot klipporna.

På vägen till Nis hoppade jag av bussen för att jag sett en man arbeta med att ta upp torv. Busschauffören blev överraskad när jag ville kliva av mitt i ödemarken, och lika överraskad blev mannen på torvtäkten när jag kom fram till honom. Vi fann dock varandra snabbt och han, Donald Finlayson, berättade gärna om det hårda livet som hans farfar, som var en av de första bosättarna i byn, levt i början på 1900-talet. Innan jag åkte vidare med lokalbussen körde han mig till sitt hus, i en Volvo 240, som hans farfar byggt. När vi tittat på detta körde han mig tillbaka till landsvägen så att jag kunde fortsätta min resa.

Under min vandring runt Port Nis mötte jag en vackert dekorerad gammal Bentley. När jag fotograferade bilen stannade chauffören den och sade. ”Jasså, du är här nu”. Chauffören visade sig vara busschauffören som kört mig till Calanais! Nu körde han en bröllopsbil och var på väg att hämta bruden. Bröllopet skulle stå i grannbyns kyrka, som ursprungligen byggts av vikingar. Jag bestämde mig för att vandra till byn för att titta på kyrkan och samtidigt få en skymt av bröllopet. Beslutet var ett lyckokast; kyrkan var intressant att titta på och flera av de manliga bröllopsgästerna var klädda i kiltar, traditionella skotska kläder.

Bland de 5-6 turister som besökte kyrkan fanns ett par som jag träffat vid Calanais Standing Stones. Vi kände igen varandra och de frågade vart jag var på väg.
”Tillbaka till Stornoway med bussen”, svarade jag.
”Då kan du få åka med oss, men vi skall först ut till But of Lewis”.

But of Lewis är en fyrplats som ligger på ön Lewis´ nordligaste udde. Jag ville gärna dit men hade inga möjligheter att komma dit till fots, varför jag naturligtvis accepterade deras erbjudande med glädje. But of Lewis är en plats med dramatiska klippor och små öar som är fulla med solande sälar.

Tarbert, ön Harris

Under mina tre sista dagar på Yttre Hebriderna bodde jag i Tarbert på ön Harris som är en karg och bergig ö. Den delas upp i Nord och Syd Harris. Tarbert är ön Harris största samhälle. Ett stort antal av samhällets hus ligger på en klippa nära färjeterminalen. Jag beslutade mig för att ha Tarbert som bas eftersom jag kunde fortsätta min resa till Isle of Skye härifrån. Runt Tarbert finns fina vandringsmarker, för övrigt finns ingenting av intresse mer än den vackra och speciella naturen. Det gäller att planera sin vistelse i Tarbert eftersom allting är stängt på söndagar, och busstrafiken inställd. Jag bodde på vandrarhemmet ”Rock Bunkhouse”. Tillsammans med en engelsman delade jag ett rum med ett tjugotal sängar. Bill, som engelsmannen heter, hade under flera veckor cyklat i västra Skottland och på Hebriderna. På vandrarhemmet bodde även två engelska damer, Jennifer och Anne, som även de cyklade runt på Hebriderna. Vi fyra var vandrarhemmets enda gäster.

Sista kvällen jag var i Tarbert hade jag turen att få se en vävare, som tillverkar det traditionella tyget Harris Tweed, i arbete. Han satt i ett litet rum på en maskin som liknade en motionscykel och trampade. Genom sitt ”cyklande” drev han en gammal vävstol där tyget sakta växte fram.

Scalpay

Den söndag jag var i Tarbert passade jag på att vandra till en liten ö som heter Scalpay, som ligger öster om Tarbert. För att komma dit måste man gå på den asfalterade vägen till ön. Den går genom en vild och vacker bergstrakt, delvis nära havet. Att gå på vägen låter inte speciellt trevligt, men jag mötte inte mer än tre bilar på den 12 kilometer långa sträckan. Scalpays namn stammar från vikingaperioden. De uppkallade den efter öns båtformade utseende. På ön bor ett par hundra människor, flera av dem lever på fiske. Naturen är vacker med klippor och blomsterängar. På många ställen ser man betande får. När Bonnie Prince Charlie besegrats under slaget vid Culloden år 1746 försökte han fly tillbaka till Frankrike. På Scalpay försökte han förgäves få tag på en flyktbåt.

Jag fick tyvärr ingen större inblick i folklivet på Scalpay eftersom jag var här en söndag, för då är allting stängt på den strängt religiösa ön, till och med lekplatserna.

Efter att jag kommit tillbaka till Tarbert, jag tvingades lifta tillbaka efter halva vägen eftersom jag överraskades av ett kraftigt regnväder, började jag vandra norrut på huvudvägen ut ur Tarbert för att komma till ruinen efter den norska valfångststationen, som ligger utefter vägen till Huisinis.

Leverburg och Roghadal, Harris

Min sista hela dag på de Yttre Hebriderna tog jag lokalbussen till Roghadal, som ligger på södra Harris, för att besöka den unika gamla kyrkan från 1520. Kyrkan ligger på en liten kulle och gör ett mäktigt intryck när man vandrar upp till den. Den räddades från att bli en ruin genom en fullständig renovering bekostad av en grevinna år 1873. I kyrkan finns unika väggbilder, skulpturer och flera gamla gravar.

Från kyrkan vandrade jag tillbaka till Leverburgh, ett samhälle med färjeterminal. Samhället är uppkallat efter greve Leverhulme, hans som inte hade några glasrutor i sovrumsfönstren i sitt slott i Stornoway. Leverhulme hade planer på att göra Leverburgh till västra Skottlands största fiskehamn, vilket dock misslyckades. I Leverburgh bor några hundra personer och har inga speciella sevärdheter.

Från Leverburgh tog jag lokalbussen någon mil norrut, mot Tarbert, där jag steg av för att vandra på några av de enorma sandstränderna som finns på Harris. Nästan omedelbart efter att jag stigit av bussen mötte jag Bill, min rumskompis från vandrarhemmet, som kom cyklande på väg söderut. Han var på väg till Leverburgh och färjan.

Tyvärr började det regna efter ett par timmar varför jag fick avbryta min vandring och ta bussen tillbaka till Tarbert. Trots eftermiddagens regn hade detta varit en fin vandringsdag.

Tillbaka i Tarbert hade jag åter turen att få se en man sitta och väva det berömda tyget Harris Tweed.

Dagen efter lämnade jag Yttre Hebriderna med färjan från Tarbert till Uig på Isle of Skye.

Resan genom norra Skottland, med besök på Shetlandsöarna, Orkneyöarna, det skotska höglandet, Yttre Hebriderna och Isle of Skye varade i fem veckor, som gick alldeles för fort. Jag träffade många trevliga och gästfria skottar och människor från olika delar av världen på vandrarhemmen och jag hade fantastiska naturupplevelser samt besökte många intressanta historiska platser. Trots det stundtals myckna regnandet blev detta en otroligt fin resa, en av mina roligaste och intressantaste på länge. Jag åker gärna tillbaka till Skottland igen!

Det finns många intressanta och spännande länder.
Läs om några av dessa på min hemsida
www.stalvik.se / rainer stalvik