Belize

Klicka på bilden för större format

Belize, Centralamerika; punta gorda och mayabyn aguacate var några platser jag besökte,  rainer stalvik

Fler bilder från Belize finns på www.stalvik.com

Resa till Belize, Guatemala, Nicaragua och Honduras

Efter att ha blivit rånad under min resa i Costa Rica ville jag inte än en gång resa på egen hand i Centralamerika och blev därför glad när jag hittade en arrangerad resa med besök i Nicaragua, Honduras, Belize och Guatemala. Tyvärr blev jag inte förskonad från otrevligheter på denna resa heller! På den stora marknaden i Chichicastenango, Guatemala blev jag bestulen på min plånbok innehållande både kontanter och kreditkort.

Läs mera om min resan längre ned på sidan

Inte heller började denna resa speciellt bra. Arrangören som lovat att boka både hotell och transfer från flygplatsen för att jag skulle slippa leta transport och hotell sent på kvällen hade missat att boka detta. Ingen chaufför stod och väntade på flygplatsen och inget rum var bokat på det hotell i Granada som stod angivet i resplanen. Som tur är jag ingen handfallen resenär utan löste detta på plats. Dock undrade jag över nödvändigheten att avlöna personal, åtminstone indirekt, som inte kan klara av att ordna så elementära saker… Jag väntar fortfarande på en ursäkt från från arrangören!

Resan genom de fyra länderna Nicaragua, Honduras, Belize och Guatemala bjöd på flera fina, intressanta och spännande upplevelser, men också på långa och tråkiga transporter under vilka man fick se länderna passera revy genom bussfönstret.

I Nicaragua besökte jag städerna Granada och Leon som båda är med på UNESCO:s lista över världsarv och den natursköna ön Isla Ometepe i Nicaraguasjön. I Honduras blev det en blixtvisit i den farliga huvudstaden Tegucigalpa och i staden Tela vid den karibiska kusten. I Belize bodde jag hos mayaindianer i den lilla byn Aguacate. Sista landet på resan blev Guatemala, som jag också fick mest tid att utforska. Här blev det besök vid mayatemplen i Tikal, med på UNESCO:s världsarvslista, besök vid den otroligt vackra och vulkanomgärdade sjön Lago de Atitlan med besök i olika byar runt sjön och besök av de berömda indianmarknaderna i Solola och Chichicastenango. Resan avslutades i staden Antigua som togs upp på UNESCO:s världsarvslista år 1979 för sin vackra koloniala arkitektur och sina pampiga kyrkor.

Allmänt om resan

För att undvika trassligheter som ensamresenär i Centralamerika vände jag mig till en av Sveriges äldsta ”ekoarrangörer” som lanserat en ny rutt genom länderna Nicaragua, Honduras, Belize och Guatemala. På papperet lät upplägget fint, men i verkligheten innebar det mycket bussåkande för att genomföra resplanen. Detta innebar att mycket av det jag fick se gjordes genom ett bussfönster. Upplägget liknade stundtals ”japansk expressturism”. Trots detta blev det flera intressanta upplevelser under resan och en av höjdpunkterna, boendet hos mayaindianerna i den lilla byn Aguacate i Belize, hade varit svårt att göra på egen hand.

”Man bokar en resa och får reskamraterna på köpet”. Att resa i grupp har både för- och nackdelar. Mina reskamrater på denna resa var bra. Ingen ”stack ut” och alla passade tiderna. Eftersom jag inte betalat enkelrumstillägg fick jag dela rum med en man i ungefär samma ålder som jag. Varje morgon, prick, 05.00 vaknade han och började leta efter någonting i ryggsäcken….

Fördelarna med att köpa ett reseupplägg, att bli en ”följamäare” istället för resenär, är att man slipper ordna det praktiska själv; transporter, hotellrum mm Nackdelen är att man ”överlämnar” sitt resande i någon annans händer och att man bara kan påverka upplägget minimalt.

Flygbiljetterna köpte jag av en resebyrå denna gång, vanligtvis köper jag dem direkt på nätet. Flygrutten för denna resa blev Göteborg – London – Miami – Managua på vägen ut och på vägen hem flög jag Guatemala City – Miami- London – Göteborg. Innan jag kom i säng efter starten i Antigua hade jag varit vaken i 38 timmar.

Centralamerika har mycket intressant att erbjuda resenärer i form av historiska platser, vacker natur och ett färgfullt folkliv, men kriminaliteten i länderna tar bort en del av nöjet att resa i denna del av världen.

Säkerhet

I början av februari 2012 lyssnade jag på ett inslag i ”Dagens Eko” om Honduras. Radioreportern sade att ”Honduras är världens just nu våldsammaste land”, vilket beror på att narkotikasmugglingen just nu använder Honduras som transitland. En turist behöver dock inte vara rädd för att bli utsatt för övergrepp i allt för stor omfattning.” Under båda mina resor i Centralamerika har jag blivit utsatt för övergrepp två gånger; rånad i Costa Rica och bestulen i Guatemala. Enbart otur?

Så här skriver UD, bland annat, på sin hemsida om säkerhetsläget i respektive land (februari 2012):

Nicaragua: Nicaragua är ett av de säkrare länderna i den centralamerikanska regionen, dock har säkerhetsläget i landet försämrats under de senaste åren, och antalet våldsbrott mot turister samt rån och stöld av pengar och pass har ökat. Var mentalt förberedd på att du kan råka ut för stöld/rån. Gör aldrig motstånd och följ aldrig efter rånare/ficktjuvar. Vapen är vanligt förekommande och motstånd från offret får ofta mycket olyckliga konsekvenser.

Honduras: Säkerhetsläget i Honduras är allvarligt. Våldsbrott, rån och överfall förekommer frekvent, rättsliga och polisiära myndigheters kapacitet och resurser för att stävja den höga brottsligheten är otillräckliga. Antalet handeldvapen i omlopp är stort, och väpnade rån förekommer.

Belize: Även om säkerhetsläget generellt sett är bättre än i grannländerna Mexico och Guatemala måste man vara på sin vakt mot överfall och andra våldsbrott. Man bör undvika att bära på sig kontanter eller andra värdesaker.

Guatemala: Säkerhetsläget är prekärt. I december 1996 undertecknades fredsavtalen i Guatemala vilket markerade slutet på en över trettio år lång intern väpnad konflikt. Sedan dess har våldet tilltagit inte minst i Guatemala City. Ingen av stadens zoner kan längre klassas som säker. Mord, väpnade personrån, kidnappningar och våldtäkter förekommer i alla delar av staden…. Kriminaliteten i Antigua har ökat den senaste tiden med ett flertal mord, rån och våldtäkter.

Skall man avstå från att besöka dessa länder? Oavsett vilket land i världen man än besöker finns det alltid en risk att råka ut för våldsbrott, i vissa länder är sannolikheten att det skall hända dock större. I de centralamerikanska länderna är risken mycket hög, men om man följer råd om hur man skall bete sig som besökare i dessa länder och är extra försiktig ökar chanserna att man klarar sig från att utsättas för våldsbrott, men helt säker är man aldrig.

Kostnader

För den som inte bor på lyxhotell eller besöker de mest exklusiva restaurangerna är det billigt att resa i Centralamerika. I Belize är kostnaderna dock något högre än i de andra länderna. Antigua i Guatemala var den dyraste platsen under hela resan.

Det går att få tag på bra hotellrum för runt SEK 100:-/natt. En god lunch kan man äta för SEK 35 – 50:- och middag för SEK 40 – 50:-. En öl kostar på restauranger SEK 12 – 15:-, i butik köper man öl ( 33 cl) för SEK 5-6:-. En kopp kaffe på café kostade SEK 7-10:-. Lokala transportmedel (chickenbus) är mycket billigt att åka, så är även de komfortabla långfärdsbussarna. Min flygbiljett kostade cirka SEK 8 500:-/ tur och retur.

Generellt sett kan man resa med låg budget i Centralamerika. Ibland tillkommer dock extra kostnader i form av rån eller stöld….

Lite om Belizes historia

I Belize, eller som området hette tidigare Brittiska Honduras, blomstrade mayakulturen fram till 900-talet, då den av okänd anledning började upplösas. Mayafolket levde dock kvar i området på 1500-talet när européerna, i första hand spanjorer, började anlända. Ursprungsbefolkningen bekämpade de spanska kolonisatörerna men försvagades efterhand av sjukdomar som européerna fört med sig.

På 1600-talet fick spanjorerna konkurrens av engelska pirater, som slog sig ned vid kusten. Enligt legenden gav en av piraterna, Peter Wallace, av spanjorerna kallad “Ballis”, namn åt floden Belize. Engelsmännen tog slavar från Afrika till Belize för att avverka kampeschträd, vars röda färgämne användes i den engelska ullindustrin.

Spaniens och Englands konflikt om området pågick fram till slutet av 1700-talet, då Spanien gav upp. I början av 1800-talet gjorde både Mexiko och Guatemala anspråk på territoriet. Britterna stod dock emot alla påtryckningar. År 1862 blev Belize en brittisk koloni och fick namnet Brittiska Honduras. År 1871 upphöjdes området till kronkoloni. I slutet av 1800-talet började välbeställda afrikanskättade kreoler kräva politiska rättigheter, men inte förrän i slutet av 1920-talet släpptes de in i kolonins lagstiftande församling.

På 1940-talet växte en nationaliströrelse fram som krävde självständighet från Storbritannien och år 1950 ombildades rörelsen till det vänsterinriktade Folkets förenade parti (PUP). Under dess påtryckningar infördes rösträtt för läs- och skrivkunniga vuxna år 1954.

Brittiska Honduras fick inre självstyre år 1964, men Storbritannien fortsatte att sköta dess inre säkerhet, försvar och internationella relationer. År 1973 ändrades kolonins namn till Belize. Landet fick sin självständighet år 1981, men Guatemala, som gjorde anspråk på området, vägrade att erkänna det.

Det vänsterinriktade Folkets förenade parti (PUP) vann valen 1981 och partiledaren George Price blev det självständiga Belizes första premiärminister.

År 1991 erkändes Belize av Guatemala och diplomatiska förbindelser upprättades

För mer information se belize-fakta

Resan i Belize

Från Tela i Honduras gick färden till Punta Gorda i Belize, resans tredje land. Det var uppstigning redan klockan 04.30 för att vi skulle hinna med den tidiga bussen till San Pedro Sula där det var byte till en buss som körde oss till Guatemalas gräns. Från gränsen tog vi en ny buss till Puerto Barrios varifrån vi åkte båt till Punta Gorda i Belize. Båtresan blev skumpig och skakig på grund av blåst och lite regn. Vid 14-tiden lade båten till vid kajen strax nedanför tullhuset i Ponta Gorda.

En liten episod från morgonens bussresa. När bussen från Tela kom fram till San Pedro Sula fick min trevlige bussgranne tillbaka en stor, silverglänsande revolver av busschauffören. Vi hade talats vid en hel del under resan då han behärskade engelskan bra. “Jag är på väg till Tegucigalpa. Dit åker man aldrig obeväpnad”, sade han.

Huvudanledningen till besöket i Belize var att vi skulle bo i den lilla mayabyn Aguacate.

Timmarna som stod till förfogande på eftermiddagen under ankomstdagen, innan det blev mörkt, använde jag till att promenera runt i Punta Gorda och titta på stadens centrum. Det mesta var stängt eftersom det var söndag, men lite av folklivet kunde beskådas. Punta Gorda har inga sevärdheter att visa upp förutom klocktornet som britterna byggde. Staden har dock ett vackert läge vid Karibiska Havet.

Innan vi lämnade Punta Gorda, cirka 5 300 invånare, för besök i mayabyn Aguacate påföljande dag hann jag besöka marknaden på Main Street och en liten chokladfabrik som ägs av en amerikansk kvinna. Det blev ytterligare en skakig bussfärd så snart vi lämnat den asfalterade huvudvägen genom Belize. Vid 14-tiden kom vi fram till Aguacate och fick möta en delegation som representerade byn. Vi “fördelades” mellan olika familjer som vi skulle bo hos de kommande två dagarna. Jag och min rumskompis skulle bo hos familjen Mariano och Routilla och deras tre barn Serena, Oliver samt Merva. Med packningen på axlarna följde jag Mariano till familjens hus.

Huset var byggt på traditionellt sätt. Nedre delen bestod av glipande brädor och ett tak av palmkvistar. Invändigt fanns det bara ett stort rum och en liten avskild plats som var sovrummet. Köket låg direkt innanför dörren till vänster, rakt fram låg spisen, en hängmatta hängde nära den, snett in till höger fanns en form av förråd och några saker som harpun, gevär, kläder mm hängde på väggarna eller låg på takbjälkarna. Möblemanget bestod av ett lågt bord och några små pallar. Inget materiellt överflöd! Huset hade ett stampat jordgolv, saknade rinnande vatten med hade indragen elektricitet, vilket var tur eftersom jag behövde ladda mina kamerabatterier ett par gånger.

Jag och min reskamrat Per-Gunnar hälsades välkomna med en kopp supersött kaffe och av att Mariano berättade om familjens vardagsliv. Byns äldste invånare Thomas, släkting till Mariano, kom och hälsade på. Han är cirka 80 år gammal, men talade tyvärr ingen engelska. Efter någon timmes samspråk var det dags att vandra runt i byn. Här finns ett hundratal hus och det bor uppskattningsvis 5 – 600 personer i byn. Byn grundades för omkring 100 år sedan och det är bara mayaindianer som bor i den.

Det enda som hände på sena eftermiddagen var att kvinnor hämtade vatten vid brunnar som ligger på olika platser i byn. Det skulle därefter användas vid matlagning. Männen kom hem efter att ha varit till skogs eller arbetat på fälten. Gångavståndet till vissa fält kunde vara så långt som en till en och en halv timme. Min reskamrat och jag passade på att bada i floden utanför byn. En härlig och svalkande upplevelse eftersom det varit tryckande varmt under dagen.

På kvällen serverades en vegetarisk rätt med bönor, som nästan alltid ingår i måltiderna. Vid 21-tiden var det läggdags. Familjen sov i hängmattor och vi turister fick sova i familjens sängar. Detta var första gången jag delat säng med en man i hela mitt liv! Stenhårda sängar, men det gick ändå bra att sova i dem.

Påföljande dag steg Routilla upp vid 3-tiden på morgonen för att förbereda frukosten som serverades vid 7-tiden. Den bestod av tortilla (majsbröd), bönsoppa och kaffe. Hyfsat gott. Därefter följde jag med barnen och hämtade vatten vid en av brunnarna. Serena hade med sig ett tygfilter som hon satte på röret för att filtrera vattnet innan det fyllde hinkarna. Vid 9-tiden följde jag och P-G med Mariano ut i djungeln för att hugga fram ett palmhjärta. Mariano letade upp en lämplig palm och fällde den med en yxa, sedan skalade han den med sin machete tills han kom in till palmhjärtat. Det stoppade han i en väska av tyg som hängde på hans ena axel. På vägen tillbaka till huset berättade han om vad olika växter användes till, en del var nyttoväxter som man kunde använda i matlagning och andra var medicinalväxter. Vilket annorlunda liv jag lever jämfört med dessa mayaindianer! Att få dela deras vardagsliv en kort stund ger många tankeställare!

Vid lunchtid gick jag till floden för att bada. I den stod flera kvinnor och tvättade varför jag fick vänta tills de var klara innan jag kunde hoppa i floden för att tvätta mig ordentligt. Jag hade fått flera loppbett under natten och ville försöka tvätta dem rena och förhindra spridning.

På kvällen var det avskedsmiddag för oss turister. Alla familjer som vi turister bott hos samlades i ett hus tillsammans med oss för att äta middag, inklusive palmhjärtat vi hade varit med att hugga fram på förmiddagen. Det kändes vemodigt att behöva skiljas från dessa vänliga och trevliga människor efter denna korta bekantskap. Jag hade gärna stannat hos dem ytterligare några dagar.

Nästa dag steg jag upp tidigt för vi skulle lämna Aguacate med morgonbussen. Routilla lagade en snabb frukost åt mig och P-G och 04.50 steg jag på bussen som skulle ta oss till “The Dump” vid den stora landsvägen. Där steg vi på en annan buss som tog oss till Belmopan. I Belmopan tog vi en buss till Benque som ligger vid gränsen till Guatemala. Från Benque åkte vi med ytterligare en buss till Flores, som var dagens sista destination. Ganska precis 12 timmar efter att jag steg på bussen i mayabyn Aguacate steg jag ur en i Flores och därmed hade jag kommit till resans fjärde land, Guatemala.

Boendet i mayabyn Aguacate var en av resans absoluta höjdpunkter.

Några användbara länkar:  
UD:s reserekommendationerWorld FactbookBBC Weatherforcasts

Det finns många intressanta och spännande länder.
Läs om några av dessa på min hemsida
www.stalvik.se / rainer stalvik

Print Friendly, PDF & Email