ghana-resa

Bilder med märkning (U) betyder att det visar ett av UNESCO utsett världsarv
Klicka på bilden för större format
Alla bilder är scannade från diabilder

accra, tamale, larabanga, mole national park, tarkwa, busua, cape coast och kumasi var några platser jag besökte på denna resa till ghana, rainer stalvik

För mer information se   Grundfakta Ghana     Landsfakta Ghana

För aktuell information om säkerhet mm se UD:s information   Din resa utomlands

Resa till Ghana – Accra, Tamale, Mole, Cape Coast, Kumasi mm

Om fortsättningen på resan till Ghana hade varit lika kaotisk som upptakten vid incheckningen på Landvetter, Göteborgs flygplats, och senare på Schipol, Amsterdams flygplats, skulle denna resa ha blivit en enda stor katastrof. Nu blev den en jättelyckad resa med många spännande möten med landets vänliga människor, den afrikanska naturen och kulturen. Läs om vilda elefanter, krokodiler och antiloper i Mole National Park, om dagarna i byn Auchubunyor, frikyrkobesök, väst Afrikas största marknad, besök hos guldgrävare och hos människor i en pålby, minnena efter den grymma slavhandeln väckte fortfarande starka känslor och mycket mera.

Flygresan

Min reskamrat Gunilla hämtade mig vid 8-tiden för avresa till flygplatsen. Det var sex grader kallt och snöade. Härligt att komma till Afrika, tänkte jag.

På Landvetters flygplats började den kaotiska starten på resan när den unga kvinnan vid KLM-disken trasslade till vår incheckning. Att hon var ny och oerfaren förstod jag direkt. Hon visste inte riktigt vad hon skulle göra för att checka in oss. Vi fick vänta medan hennes kollegor lånade hennes dator för att boka in andra resenärer. När vi väntat cirka 30 minuter frågade jag om hon inte kunde ta hjälp av någon mera erfaren. ”Jag kan själv”, svarade hon. Hela bokningsprocessen tog oss 45 minuter!

Hon lyckades boka platser åt oss på fligthen mellan Göteborg och Amsterdam. Bokningsmöjligheterna för vidareflygning från Amsterdam till Accra hade hunnit stängas innan hon lyckats boka in Gunilla, som hamnade på väntelista. ”Ni får flyga till Amsterdam och chansa på att Gunilla kommer med planet till Accra”, var hennes goda råd. Det kändes inte bra att efter 45 minuter inte veta om vi båda kunde flyga till Accra tillsammans.

Inte heller vid KLM:s biljettdisk fanns hjälp att hämta. ”Vi kan inte hjälpa er. Det är inte vårt problem att incheckningen stängt i Amsterdam” var deras kommentarer. ”Bussiga och hjälpsamma KLM” tänkte jag.  Genom tidigare många års tjänsteflygningar har jag erfarenhet av KLM:s dåliga service och undvikit att anlita dem i största möjliga omfattning. Deras agerande nu bekräftade mina tidigare erfarenheter.

Nästa problem dök upp när planet blev försenat en timme på Landvetter, vilket reducerade mellantiden till Accra-planet. Ytterligare trettio minuters väntetid i luften på landningstillstånd i Amsterdam krympte mellantiden till ett minimum. Flygvärdinnorna kunde inget göra medan vi var i luften.

Landningen på Schipol gick bra. Nu var det bråttom att hinna byta plan! Vi hade lite drygt tjugo minuter kvar till avgång när planet tog mark. Vi visste fortfarande inte om Gunilla skulle få plats på nästa plan!

”Gå direkt till gaten”, var flygvärdinnans råd. Den ligger på motsatt sida mot denna gate. ”Det är långt dit så ni måste skynda er.” Vi sprang så mycket vi orkade och kom till gaten utpumpade, trötta, flåsande och genomsvettiga. Jag hade sprungit med en ryggsäck på åtta kilo slängande fram och tillbaka på ryggen.

Flämtande stannade jag till vid incheckningsdisken, det kändes som om hjärtat ville hoppa ur bröstkorgen, där personal tog emot oss. Gunilla kom strax efter mig.
”Skynda er, planet är klart för avgång”, uppmanades vi.
”Det är inte vårt fel att vi är sena” sade jag.
”Vi har ett litet problem. Gunilla står på väntelista, men jag har plats.”
”Hon kan få en plats, men ert bagage kommer inte med till Accra på grund av sen ankomst”. ”Ni får välja mellan att flyga nu utan bagage, eller imorgon med bagage”.
” Vem betalar i så fall övernattningen i Amsterdam, frågade jag.
”Det får ni göra själva”. ”Bussiga KLM”, tänkte jag.
”Vi flyger utan bagage”, blev vårt svar. Vi fick våra boardingkort och gick ombord. Vilken härlig känsla att äntligen sitta på planet till Accra, om än genomsvettig. Båda två dessutom! En stund efter oss kom Bosse och Monica ombord, två av våra medresenärer. De kom fram till våra platser och visade oss att de hade samma platsnummer. Dubbelbokning!
”Hurra KLM”, tänkte jag. De fick nya platser och vi satt kvar.

Efter cirka tjugo minuters väntetid i planet knastrade det till i högtalarna. Det var kapten.
”Vi har just fått meddelande om att vi blivit tilldelade plats nummer fjorton i avisningskön, vilket innebär cirka två och en halv timmes väntan! Under tiden kommer vi att servera middag och förfriskningar.” ”Vilken service KLM”, tänkte jag.

Flygturen, som tog lite drygt 6 timmar och 30 minuter, blev lugn och behaglig. Ankomsten till Accra gick bättre än förväntat. Väntetiden för formaliteterna lite längre än vanligt. Värre var det vid disken där man skulle anmäla icke ankommet bagage. Där satt en man och sov. Han blev alldeles förskräckt när ett tiotal passagerare plötsligt ville anmäla ej ankommet bagage.

Natten och nästa dag klarade vi genom att köpa nya tandborstar och gå med reskläderna. KLM vägrade betala någon bagageförseningsavgift, något som är brukligt hos seriöst arbetande flygbolag.
”Bussiga KLM”, tänkte jag.

Nästkommande kväll åkte vår guide och de som ej fått sitt bagage tillbaka till flygplatsen. Eftersom bagaget var taggat på Gunillas biljett föll det på hennes lott att följa med. Där började ett nytt ”race”. Det tog lång tid att spåra bagaget som hade placerats i ett rum där det normalt inte hör hemma. Under tiden fick guiden en stor järnklump monterad på bilens framhjul för att han parkerat fel inom flygplatsområdet. Han blev mycket arg eftersom han förvissat sig om tillstånd att ställa bilen på parkeringsplatsen i väntan på att bagaget skulle lämnas ut. Stort tumult uppstod när man ville ha mycket pengar för att ta bort järnklumpen. Bosse betalade för att lugna ner situationen. Detta var en försmak på att pengar alltid var ett bra ”smörjmedel” under resan.

I och med att vi fick tillbaka bagaget var flygresan från Göteborg äntligen avslutad.

Resa till Ghana

Accra

Accra är Ghanas huvudstad med kanske 2 miljoner invånare, ingen vet exakt hur många som bor här. Under resan från flygplatsen in till Accra hade vi inte sett mycket av staden eftersom det var mörkt vid ankomsten. På morgonen var det annorlunda. Vilken puls staden har! Överallt massvis med människor som är på väg någonstans.

I Accra finns flera intressanta marknader att besöka. En av dem är Kaneshimarknaden. Här är det ett folkliv utan motstycke. Trångt, bökigt och massvis med aktiviteter. Här säljer man allt från levande höns till hushållsgeråd. De flesta försäljarna är kvinnor med färgsprakande kläder. Vilken upplevelse att ströva runt på marknadsplatsen.

Eftersom Accra ligger vid kusten skall man inte missa att besöka fiskhamnen med de vackert målade båtarna. Här sjuder det av liv. Överallt säljs det fisk, män som lagar fiskenät eller båtar, barn som springer omkring eller badar. Intressant att besöka är platsen där kvinnorna röker fisk. Här kan man köpa nyrökt tonfisk billigt. Ett bra och gott mellanmål.

I den gamla stadsdelen James Town ligger en stor fyr. Den är en bra startplats för en promenad till järnvägsstationen. Gatorna kantas av gamla hus, vissa i mycket dåligt skick, och bjuder på ett intressant folkliv. Många hälsar glatt när de möter en turist.

Bakom järnvägsstationen finns ytterligare en marknad som är fascinerande att besöka. Om man kommer hit från James Town måste man gå genom trånga gränder kantade med olika sorters affärer, frisörsalonger och skrädderier. I gränderna kan man knappt mötas. Vid marknaden bakom järnvägsstationen har försäljarna lagt upp sina varor på marken, över spåren. Hur de skulle bete sig om det kom ett tåg vet jag inte, men problem skulle det bli.

En bit öster om Labadi Beach kan man besöka fabriker som tillverkar likkistor i olika former. Märkligt nog ett populärt mål för turister. Kistorna köps av rika människor och skall symbolisera något som förknippas med deras liv. Jag såg kistor utformade som lejon, tuppar, frukter, ormar och som en kulspruta.

Accra har bara några få turistattraktioner i form av intressanta byggnader. Bland de mest sevärda är forten Osu och Ussher,  Kwame Nkrumahs mausoleum och regeringsbyggnader. Det mest intressanta med staden är dock folklivet, tycker jag.

En fin halvdagsutflykt kan man göra till den Botaniska Trädgården i Abouri som ligger cirka 30 kilometer norr om huvudstaden. Här finns en del intressanta växter från hela världen. Några av dem planterade av kungligheter och andra kända människor, bland annat Rumäniens förre diktator Chaucescu. En pampig alle av höga cubanska palmer leder besökare rakt in i den botaniska trädgården. Där inne finns ett par små restauranger som serverar lunch och annat gott.

På julaftonen gick jag till en katolsk kyrka för att se ett afrikanskt julspel. Det var första gången jag sett skapelseberättelsen med en färgad Adam och Eva. Vackert och stämningsfullt var det. Stora skrattsalvor bröt ut när en av de vise männen, som kom upp på scenen senare, var mycket lik Bin Ladin! Likheten var slående.

Eftersom det var julhelg fanns inga restauranger öppna, vilket blev ett problem för Gunilla och mig då vi var rejält hungriga efter kyrkobesöket. Räddningen blev ett litet gatukök. Det enda som fanns att köpa i matväg var stekt ris med grönsaker och ägg. Det blev vår julmåltid tillsammans med en öl som vi köpte i baren bredvid gatuköket. Så fjärran från frossandet hemma i Sverige på julaftonen!

Mole National Park

På juldagen bar det iväg till norra Ghana, vilket inte var lätt eftersom det knappt gick några bussar på grund av helgdagarna. I Ghana är juldagen en större helgdag än julaftonen. Det blev en lång och ganska knölig resa till Tamale, en av de större städerna i norra Ghana. Här fick jag tillfälle att se en uppvisning av en lokal dansgrupp innan det bar iväg till Mole. Dansarna bjöd på en inlevelserik och vacker föreställning.

När man åker till Mole får man inte missa ett besök i Larabanga. Här finns en gammal märklig moske, byggd i lera. Den tros vara mer än 600 år gammal och kan vara Ghanas äldsta byggnad. Mosken representerar en byggnadskultur som man bara träffar på i de norra delarna av landet.

I savannområdet i norra Ghana ligger Mole National Park, som är en av Ghanas finaste national parker. Till ytan är den stor som Gotland. I södra delen av reservatet ligger ett välbesökt hotell. Hit kommer naturintresserade besökare för att titta på djur. Hotellet ligger vackert placerad på en höjd med utsikt över savannen. Nedanför hotellet finns ett vattenhål som besöks av olika djur; elefanter, antiloper, apor, vårtsvin och krokodiler. Djurlivet i väst Afrika kan inte mäta sig med öst Afrikas, men är ändå en stor upplevelse.

I Mole finns cirka 90 däggdjur och ett stort antal fågelarter. Bästa sättet att se djur på nära håll är att följa med på guidade turer. Det råder absolut förbud att gå ned bland djuren på egen hand. Man måste alltid ha en beväpnad vakt med sig under vandringarna. Finast är morgon- och kvällsturerna då ljuset är som vackrast. Man kan komma riktigt nära de flesta djuren. Att möta den afrikanska elefanten, världens största landlevande djur, på 7-8 meters avstånd är en mäktig upplevelse. I Mole finns mellan 500 och 800 elefanter. Det finns en liten grupp elefanter som håller till nära hotellet varför de är vana att möta människor. Därför kan man komma dem riktigt nära. Mäktigt var också att stå nära vattenhålet och titta på elefanterna när de badade.

Dagarna i Mole var en stor naturupplevelse. Tyvärr fick jag inte se lejon eller flodhästar som också lever inom reservatsgränserna.

Byn Auchubunyor

Nästa stopp var den lilla byn Auchubunyor som ligger på vägen mellan Mole och Tamale. Här skulle jag under några dagar bo hos en familj i byn och på så sätt få chans till en inblick i en afrikansk familjs vardagsliv.

Vid ankomsten till en afrikansk by måste man alltid först träffa hövdingen och männen i hans råd. Vid mötet skall man överlämna en gåva. Gärna en flaska snaps som används under hälsningsceremonin. En del av snapsen hälls ut på marken för att blidka gudarna. En del av den hälls upp i ett glas ur vilket alla som deltager i ceremonin skall dricka.

Jag och Gunilla blev hänvisade till en familj i södra delen av byn. Familjen bestod av en man med två fruar och sex barn. Vi tilldelades en liten rund lerhydda med halmtak, som skulle bli vår bostad under några dagar. Som hjälp hade vi en man som var lärare och talade engelska. Dessutom ”adopterades” vi av en pojke i 13-14 års åldern. Han vek inte en tum från vår sida så länge vi stannade i byn. Dessa två guider hjälpte oss med kontakterna i byn, därför fick vi en bra inblick i vardagslivet.

Byborna odlade huvudsakligen jams, kassava och jordnötter. Andra växter var svårodlade på grund av brist på vatten. Som husdjur höll man sig med höns, får och boskap. Det fanns få hundar i byn. I ena änden av byn låg brunnen. Denna by var lyckligt lottad eftersom man hade tillgång till bra vatten i den djupborrade brunnen. Vattenpumpen var en naturlig samlingspunkt för byns flickor och kvinnor, som var ansvariga för att hämta vatten. Vid en liten sjö, mera bestämt en liten lerig vattensamling, tvättade kvinnorna kläder. Den var även samlingsplats för en koloni vita hägrar, som ständigt flög fram och tillbaka över vattnet.

Maten som serverades var enkel men god. Den bestod framför allt av jams, ris, några små köttbitar och starka såser. Den åt vi med fingrarna direkt ur kastrullerna sittande på golvet i hyddan. Att sova gick förhållandevis bra eftersom vi hade tillgång till våra liggunderlag. Familjerna i byn ligger för det mesta direkt på marken inne i eller utanför husen. Det som störde nattsömnen lite var alla de stora kackerlackorna som sprang i skarven mellan taket och hyddstommen. Upplevelser som dessa är nyttiga att prova på, de ökar medvetenheten om hur bra man har det när man kommer hem igen.

Dagarna i byn försvann alldeles för snabbt. Kvar från denna vistelse finns nu minnen från möten med nya medmänniskor och deras hårda vardagsliv. På eftermiddagen dagen före avresan sade byborna farväl till sina besökare genom att anordna en fest. Då fick jag ytterligare ett tillfälle att se människor dansa de rytmiska danser jag sett prov på i Tamale.

Under besöket i byn fick jag lära mig ett nytt ord, som sedan hängde med under hela resan. Barnen ropade ofta ”Hello broonie” vilket betyder ”Hej viting”.

Kumasiregionen

På vägen från Auchubynor till Kumasi fick jag tillfälle att besöka Ghanas näst största vattenfall i Kintampo. Vattenmängden var något mindre än vanlig på grund av att det inte hade regnat på länge, men det var ett vackert vattenfall. Dock betydligt mindre än de imponerande norska fallen jag sett.

Kumasi är Ghanas näst största stad med cirka 1 miljon invånare. Den var tidigare huvudstad i den mäktiga Ashantiprovinsen. Ashantis gjorde i slutet av 1800-talet hårt motstånd mot engelsmännens inflytande i regionen. För detta straffades de hårt. Engelsmännen brände ner deras stad helt år 1873. Det moderna Kumasi är en pulserande stad med väst Afrikas största marknadsplats. Här finns utrymme för mer än 10 000 försäljare och är en av Ghanas största attraktioner. Folklivet är helt imponerande. Det är oerhört spännande att ge sig in i folkmassorna och beskåda alla aktiviteter som pågår.

En av Kumasis största sevärdheter är ett Ashantisvärd som är nedstucket i marken. Det har funnits här i mer än trehundra år och legenden säger att om någon drar det ur marken så upphör Ashantiriket att existera. En annan sevärdhet är det lilla museet i Kulturparken som visar en samling gamla Ashantiföremål.

I Kumasi firade jag in det nya året genom en god måltid på stans bästa restaurang. Detta var en betydligt bättre måltid jämfört med julaftonens povra. Efter middagen gick jag tillsammans med några reskamrater till John Wesley Cathedral i centrala Kumasi för att deltaga i en midnattsmässa. Den blev en underbar upplevelse. En präst höll en eldande predikan som fick människor att resa sig upp i bänkarna och högljutt bedja. Detta var en upplevelse helt annorlunda jämfört med ett svenskt kyrkobesök. Strax före midnatt släcktes ljuset ned och vi inväntade tolvslaget. När detta ägt rum tändes åter ljuset och prästerna önskade alla ett gott nytt år. Även de utländska vänner som kommit på besök.

Kumasi är en bra startplats för flera intressanta utflykter.

Sjön Bosumtwi, Ghanas största

Jag besökte sjön Bosumtwi, som är Ghanas största naturliga sjö. Dit kan man ta sig med hjälp av lokala transportmedel. Är man en grupp är det billigt att hyra en minibuss. Sjön anses vara helig och därför får man inte använda vanliga båtar i den. Människorna använder därför flata stockbåtar som man sitter eller ligger på när man paddlar. Intressant att se på är när männen sittande på sina stockbåtar kastar ut sina fiskenät. Runt sjön finns en mer än sju mil lång vandringsväg. Går man den kan man besöka det tjugotal byar som ligger utefter den. Sjön ligger vackert omgiven av regnskogsklädda kullar.

Många av Ghanas turister besöker Bonwire. Där kan man studera männen som väver de vackra, traditionella kentetygerna som är speciella för Ashantis. Ett besök hos kentevävarna förstörs tyvärr ofta av unga män som på ett mycket aggressivt sätt försöker få turister att köpa tyger eller besöka vävarna.

Owabi, cirka 16 kilometer norr om Kumasi, är ett av Ghanas minsta naturreservat. Enklast når man det med taxi. Här kan man se en stor mängd fågel- och fjärilsarter och några olika arter apor. Mitt besök förstördes av ett häftigt slagregn vilket gjorde det omöjligt att vandra runt den lilla sjön som ligger i reservatet.

Tarkwaregionen

Runt staden Tarkwa utvinner man guld, Ghana är världens näst största guldproducent efter Syd Afrika. Tarkwa har präglats av gruvnäringen och guldproduktionen. Staden har inga sevärdheter i form av vackra byggnader. Än en gång är det folklivet som står för de intressanta upplevelserna. Från Tarkwas höjder ser man ett stort dagbrott där man utvinner guld. Tyvärr fick jag ingen möjlighet att besöka detta. I den lilla byn Agona fick jag tillfälle att se hur människor sökte efter guld i en liten flod. Man ställde sig i vattnet med stora vaskpannor. Fyllde sand och vatten i dem. Därefter roterade man vaskpannorna så att den lättare sanden och vattnet åkte ur pannorna. Kvar blev de tyngre guldkornen. Ett blött och tungt arbete som dock belönades med några guldkorn.

Ett än mera slitsamt liv lever de fattiga galamsays, guldgrävarna. Jag besökte en grupp som håller till i ett kuperat område strax utanför Tarkwa. På höjderna sliter de hårt med att spräcka berg och knacka sten för att hitta guld. De har även grävt små trånga gångar under marken där de håller till för att söka efter guld. Det är trångt, slitsam och mycket varmt i gångarna. Nedanför höjderna vaskar man guld eller schaktar sand i jakt på guld. Hoppet att bli rika driver dem vidare i detta tunga arbete. Upplevelser som dessa ger ofta tankeställare om hur hårt vissa människor måste slita för sitt uppehälle.

Busuaregionen

Sista veckan i Ghana tillbringade jag vid kusten. Fösta anhalten var det lilla fiskarsamhället Busua, i den västra delen av landet. Samhället har bara ett par tusen invånare och de flesta är direkt, eller indirekt sysselsatta inom fiskerinäringen. Det var fascinerande att följa männens kamp mot havet i fiskebåtarna, pirogerna. Dessa är tillverkade av ett enda trästycke. Det krävs stora träd till en båt. Trädstammarna huggs ur helt manuellt med enkel yxa på skaft, ett slitsamt arbete för båtbyggaren. Duktiga båtbyggare är efterfrågade och har alltid fullt upp att göra.

Varje eftermiddag gav sig fiskarna iväg långt ut till havs. Då hade bränningarna blivit mindre omfattande varför det var lättare att få ut båtarna genom dessa. Betydligt tyngre och mera slitsamt var att få ut båtarna i vattnet då de förvarades på stranden under natten. För att göra det möjligt att flytta de tunga båtarna är man tvungen att använda rullar och rep. Vissa män drar i repen. Andra knuffar på båtarna med kroppen för att få dem i rörelse. Sedan bar man ut motorerna, vatten och mat till båtarna. Kvinnor och barn hjälper ofta till. Därefter tog de farväl till sina män eller föräldrar. De visste att det inte var helt ofarligt att ligga till havs och fiska under natten. Innan männen ger sig iväg ut på öppet vatten ställer de sig upp i fiskebåten för att bedja.

Tidigt på morgonen, ofta före soluppgången återvände de från sina fisketurer. Ofta var fångsterna små, vilket var dålig betalning för mödan.

I Busua finns endast några få hotell, alla med  olika standard. Här finns ett superlyxhotell, Busua Beach Resort Hotel. De andra håller ganska låg standard. Det är få turister som söker sig hit. Stranden i Busua är fin och undervattensströmmarna i havet bland de mindre farliga, varför det går fint att bada här. Det finns inte många restauranger att äta på i Busua. Den finaste finns naturligtvis på lyxhotellet Busua Beach Resort. Priserna är därefter. Övriga som kan nämnas är ”Daniel – The Pancake Man” och ”Joseph – The Lobster Man”. Maten var bäst hos Joseph, men man får se upp med honom. När han ”raggar” kunder på stranden nämner han ett pris på maten. När man skall betala höjer han priset radikalt vilket skapar irritation bland gästerna. Stark varning för honom och hans affärsmetoder!

Om man har andra intressen, än att bara slappa på badstranden, kan man göra en intressant dagsutflykt till pålbyn Mzuleza, som är unik för Ghana. Att hyra en taxi för hela dagen går på cirka 150:- kronor och är väl värt pengarna. Är man 8-10 stycken kostar det cirka 45:- kronor per person att hyra en minibuss.

Man åker först på stora vägen västerut, mot Elfenbenskusten, innan man viker av mot kusten till Axim. Där blir vägen dålig, som så många andra vägar i Ghana. I Beyin ligger kontoret för bevarande av den unika miljön vid pålbyn. Här måste man betala en entreeavgift på cirka 50 kronor vilket inkluderar en båttur på cirka en timme i underbart vacker miljö. Bara den är värd pengarna! Mannen som paddlar båten längs smala kanaler och genom trånga passager tills man kommer ut på sjön Amansuri sliter hårt. Ge honom gärna en extra slant efter paddelturen, för han får arbeta hårt för sin låga lön.

Pålbyn Mzulezu

Pålbyn Mzulezu ligger vackert i bortre ändan av sjön Amansuri. Här ligger en samling färgglada hus idylliskt utplacerade. I ett av husen finns det övernattningsmöjligheter. Båten lägger till nära detta hus vid ankomst till byn.

Under nästan två timmar kan man ströva runt bland husen och bekanta sig med befolkningen och deras vardagsliv. Det mesta äger rum utomhus på de smala gångarna mellan husen. Var beredd på att barnen är nyfikna, men trevliga. Nästan inget tiggeri förekom, till skillnad från andra byar jag besökte. Människorna lever huvudsakligen av fiske men har jordlotter på land där man odlar grönsaker, jams och kassava. De ligger en bra bit bort från byn. Det finns en liten skola i byn också. Tillhörande fotbollsplan låg dock under vatten vid mitt besök. Missa inte ett besök i byn om du har möjlighet att komma hit.

Cape Coastregionen

Människornas upptäckariver på 1400-talet drev dem till långa, farofyllda resor. De mötte nya kulturer med ibland förödande konsekvenser för dem själva. Ibland för de människor man mötte. Portugiserna var de första européer som kom till området som idag kallas Ghana. Här grundade de det första fortet, som fungerade som en handelsstation. Portugiserna etablerade kontakter med lokalbefolkningen och blev framgångsrika köpmän. Guld blev en stor handelsvara. De döpte platsen för sin ankomst till ”De Costa da el Mina de Ouro”, ”Kusten med guldgruvorna”. Idag kallas platsen de grundade Elmina, och är en brusande stad. Den stora förekomsten av guld lockade nya sjöfarare i jakten på rikedom. Nu kom holländare, svenskar, danskar, engelsmän, fransmän och tyskar. Trycket på guldhandeln blev stor. Kuststräckan kallades nu för Guldkusten. Det blev osämja och stridigheter mellan de sjöfarande nationerna. Portugiserna trängdes undan av holländare, som slogs tillbaka av engelsmännen. När guldet sinade började man med en omfattande och mycket grym människohandel. Slavhandeln fick oanade proportioner och konsekvenser för hela väst Afrika. Den pågick i ett par hundra år. Ja, även vi svenskar var inblandade i denna smutsiga handel. Det byggdes allt fler fort utefter Guldkusten, som sedan rätteligen kallades för Slavkusten, under denna grymma period. I forten förvarades slavarna under omänskliga förhållanden tills de tvingades ombord på skeppen som skulle ta dem över Atlanten under ännu grymmare förhållanden. Många dog under båtfärden. De var fastkedjade under hela färden över havet.

Utefter hela Guldkusten finns fortfarande många av de stora forten kvar som minner om denna grymma period i mänsklighetens historia. De har nu blivit stora turistattraktioner. En del av dem är förvaltnings- eller regeringsbyggnader och har besöksförbud. De mera kända som är öppna för besökare finns i Cape Coast, Winneba, Dixcove och Elmina. Ett besök i något av dem väcker fortfarande starka känslor över människors grymhet. I fortet i Cape Coast ser man märken efter människors dödskamp när de låstes in i dödscellen för att kvävas till döds. Svenskarna byggde fortet Carolusburg år 1653 och höll det till 1664.

Cape Coast är en intressant stad att besöka. Här finns ett intensivt folkliv och några sevärdheter från den brittiska perioden. En av dem är London Bridge som byggdes 1905, en liten bro som numera är målad i de brittiska färgerna. Staden största sevärdhet är Cape Coast Fort, det stora fortet, som förvaltats av olika nationaliteter under årens lopp. En rundvandring i det väcker hemska tankar om alla grymheter som begåtts här i samband med slavhandeln. På en kulle högt ovanför staden ligger det gamla Fort William. Under en period fungerade det även som en fyr. Fortfarande ser man många hus från den brittiska epoken. Vyn över fiskhamnen kan studeras från Cape Coast fortet. Här råder en febril verksamhet som kretsar runt fiske och fiskhantering. En bit utanför staden, mot Elmina, kan man följa det slitsamma nätfisket. Båtar kör ut stora nät i havet. Någon simmar ut för att hämta de rep som är fastbundna i nätet. På land väntar upp till tjugo män för att dra in detta, med en förhoppningsvis stor fångst i.

En intressant dagsutflykt kan man göra till systerstaden Elmina, cirka 20 minuter med buss från Cape Coast. Här kan man besöka den livliga fiskmarknaden, det gamla portugisiska fortet St Georg, posubantempel och den gamla holländska kyrkogården med välskötta gravar från kolonialperioden. Elmina är en fascinerande stad med hög puls.

Knappt en timmes bussresa från Cape Coast ligger Kakum National Park. Det är en fin dagsutflykt som kan kombineras med ett besök i byn som ligger strax söder om nationalparken.

En spännande sak att göra i nationalparken är en promenad på hängbroar som svävar högt över regnskogen. Avgiften för denna lite drygt 300 meter långa promenad är hutlös hög. Betydligt mera prisvärd är en guidad vandring genom regnskogen. Under denna får man mycket information om träden som växer längs stigen.

I anslutning till den lilla byn finns en stor kakaoodling som är intressant att besöka. Missa inte heller promenaden mot nationalparken som leder till ett träskområde där det finns en stor koloni vävarfåglar vars vackra bon dekorerar träd och bambusnår.

På vägen mellan Cape Coast och Accra ligger Winneba, en av Ghanas större städer, och vår lokale guides hemstad. Han bor i ett stort hus en bit utanför centrum. Här bjöd han på lunch. I väntan på denna gjorde vi en rundtur i staden, som har en stor fiskhamn. Han ordnade även ett möte med en ”Paramount Chief”, som är en hög hövding med ett tjugotal hövdingar av lägre rang under sig. Vi fick möta honom och några av de lägre hövdingarna i palatsets audienssal. En intressant upplevelse som man inte får vara med om alltför ofta. Hövdingen var en universitetsutbildad man i 40-45 års åldern som var klädd i traditionella kläder. På hans högra arm fanns ett stort och tungt guldarmband. Han utstrålade handlingskraft och makt, tyckte jag. Hövdingen berättade om några av de olika projekt han drev för att förändra livsvillkoren för människor i Winneba. Bland annat vill han förbättra den hygieniska standarden och öka tillgången på rent vatten.

Besöket i Ghana var en spännande resa med intressanta möten med glada, och vänliga människor samt städer med puls. Man skall inte räkna med att få se stora monumentala sevärdheter i form av imponerande byggnader. Inte heller besöker man Ghana för naturupplevelser i form av vackra vyer. Den som är intresserad av djur, fåglar eller fjärilar har dock en hel del att titta på. De starka upplevelserna kommer från inblickar i det spännande folklivet, möten med människor och den afrikanska kulturen. För den som tycker om strandliv finns flera fina möjligheter längs kusten. Den som tycker om värme får sina behov mer än väl tillgodosedda i Ghana. Under min resa var det mer än 40 grader varmt i skuggan under besöket i Mole National Park, vilket jag tyckte var mer än tillräckligt.

Det negativa under resan var att man av och till mötte människor, precis som på andra platser i världen, som försökte lura till sig pengar. Det var restaurangpersonal som inte hade växel eller taxichaufförer som försökte höja överenskommet pris efter körningen eller påstod att man inte betalat tillräckligt med pengar för resan.

Jag vill dock mer än gärna rekommendera ett besök i Ghana för att möta Afrika söder om Sahara.

Det finns många intressanta och spännande länder. 
Läs om några av dessa på min hemsida
www.stalvik.se / rainer stalvik